Tal av Fridtjuv Berg - Stiftelsen SAF

FRIDTJUV BERG yttrade själv om sin härkomst i
ett tal på sin 60-års-dag: "Alltifrån 1600-talet ha
mina förfäder varit bönder och soldater, och måhända
är det från dem, som jag har ärvt den blandning
av bondens fredskärlek och soldatens stridslust, av vilken
jag i det hela funnit mig väl." Och han yttrade
vid samma tillfälle vidare: "Men mitt levnadskall har jag
från min far. Icke en enda gång har han sagt mig, att jag
borde bli folkskollärare — fäder böra aldrig säga sina söner
vad de skola bli — men att jag det blivit, det beror på
den naturanläggning, den sinnesriktning, den krets av
livsintressen, som jag från honom mottagit."
Hans fader, Anders Berg, tillhörde det första släktledet
av den svenska folkskollärarekåren och blev slutligen
slöjdinspektör i Stockholm, hans moder hette Anna Charlotta
Andersdotter. Sonen Johan Fridtjuv var den andre i
ordningen av sju syskon. Han föddes den 20 mars 1851 i
ödeshög, där fadern då var folkskollärare. Kort däref-

10
ter mottog denne liknande befattning i Rogslösa. Från
denna plats hade Fridtjuv Berg ett barndomsminne, som
djupt inpräglat sig hos honom. Hans fader fick där en
gång mottaga besök av den kände nitälskaren för en förbättrad
folkundervisning, greve Torsten Rudenschöld,
och vid detta besök tog Rudenschöld gossen Fridtjuv upp
på sin arm och sprakade med honom. Rudenschöld anade
säkerligen icke då, att den lille gossen en gång skulle
bliva den främste förkämpen för den sak, som låg honom
själv så varmt om hjärtat.
Från Rogslösa flyttade familjen till Finspong, där Anders
Berg blev föreståndare för folkskolan. Skolmästarebostället
i Finspong blev Fridtjuv Bergs egentliga
barndoms- och ungdomshem. Till sitt femtonde år mottog
han undervisning i sin fars skola. Bland kamraterna där
stiftade han vid fjorton års ålder en förening med syfte
att "hos sina medlemmar utveckla skicklighet att i tal och
skrift sant och skönt uttrycka sina tankar". Själv framförde
han i föreningen ett ståtligt "äreminne över Gustav
II Adolf". Medlemmarna kunde dock icke fylla ordförandens
stora krav, varför föreningen inom kort upplöstes.
Redan vid denna ålder intresserade han sig också livligt
för politiken och följde med största uppmärksamhet
den tidens stora politiska fråga, representationsreformen.
Då frågan slutligen genom adelsståndets beslut blev avgjord,
skrev han en entusiastisk uppsats om "Svenska
adeln och dess sista dag", vilken han fick uppläsa i skolan.
På hösten 1866 inskrevs han vid Norrköpings lyceum,
ett enskilt läroverk, där han under ett par år pluggade
mycket flitigt och tog goda betyg. Han angreps emeller-

tid av en svår sjukdom, reumatisk feber med åtföljande
hjärtåkomma. Läkaren förbjöd honom att fortsätta studierna
och ålade honom fullständig vila. Sjukdomen förorsakade
honom svåra lidanden, bragte honom ett par
gånger nära döden och fördystrade hans barndom. För
att vinna bot för sin sjukdom vistades Fridtjuv Berg under
1868—69 i Stockholm, där han behandlades med sjukgymnastik
vid Gymnastiska centralinstitutet av numera
general Balck. Under vistelsen i Stockholm infördes han
av sin äldre broder Axel, som den tiden gick i Nya elementarskolans
gymnasialavdelning, i dennes kamratkrets
och deltog flitigt i de nyvunna kamraternas föreningsliv.
Här blev han snart den tongivande. Det var ganska radikala
åsikter, som kommo till uttryck inom föreningarna,
så att rektorn, A. V. Staaff, nog började anse den nye
medlemmens inflytande farligt.
Emellertid var tiden inne, att Fridtjuv Berg skulle välja
sin levnadsbana. Hans far föreslog, att han skulle
gå in vid Nya elementarskolan och där taga studentexamen.
Fridtjuv Berg var icke mycket hågad för detta, men
ansåg sig ändå böra gå upp och tala med skolans rektor
om saken. Denne, som väl fruktade hans radikalism, rådde
honom att i stället studera i Norrköping. Det är ju ett
ganska egendomligt sammanträffande, att Karl Staaffs
far sålunda visade bort sin sons blivande trogne vän och
vapenbroder. Det var emellertid icke svårt för Fridtjuv
Berg att göra sitt val. Studierna tänkte han visserligen
icke överge, åt dem ägnade han all möjlig tid hela livet
igenom, men studentexamen brydde han sig icke om. I
ett svarsbrev till sin far skrev han: "I våra elementar-
11

12
skolor gör man studenter, liksom man annorstädes stoppar
korv. Man tar emot och tar emot, alldeles som ett
tomt korvskinn. Examensbetyget är snöret, som man
binder om, när korven är full. Sedan återstår blott att
hänga en tid i universitetsröken för att därefter få sig
en plats i visthuset bland de övriga korvarna." Den livsuppgift
han valde hade ju länge föresvävat honom, den
lockade icke med några materiella fördelar, men den lockade
genom sin ideella innebörd och sin samhällsgagnande
betydelse. Och så beslöt han att viga sitt liv åt samma
kall som fadern. Därigenom blev han också i tillfälle att
direkt verka för de små i samhället, vilkas bästa alltid legat
honom varmt om hjärtat.
Åren 1869—72 tjänstgjorde han som biträdande lärare
vid Finspongs folkskola. Hans undervisning skilde
sig vida från den, som var gängse den tiden, ja, även från
den, som tillhör våra dagar. Som exempel må här blott
nämnas, hurusom han under modersmålslektionerna föreläste
Runebergs episka dikter, Homeros Iiiaden och Odysseen,
delar av Herodots historiska böcker och Sturlesons
konungasagor, några av Shakespeares dramer och Holbergs
komedier, Björnsons berättelser samt dennes och
Ibsens historiska skådespel, de senare på norska. Vissa
av skådespelen uppfördes dramatiskt.
Under åren 1873 och 1874 gjorde han ett besök i Danmark
för att närmare lära känna den Grundtvigska folkhögskolan.
Det är tydligt, att denna skola med sin starkt
ideella läggning, sin stora uppskattning av litteratur och
historia som bildningsmedel och sin frihet från examensplugg
skulle utöva en stark dragningskraft på Fridtjuv

Berg. Det framgår emellertid av hans brev från den
tiden, att han kände sig icke så litet besviken, då han
lärde känna det sätt, varpå den danska folkhögskolans program
blivit omsatt i verkligheten.
Han ansåg emellertid, att han även borde skaffa sig
ett papper, som officiellt gjorde honom behörig till det kall
han redan med sådan framgång utövat. Hösten 1874 tog
han därför inträde i tredje, d. v. s. högsta klassen av
Göteborgs folkskoleseminarium. Det var nog blott en
mening bland seminariets både lärare och elever, att det
icke var för att förvärva erforderliga kunskaper och nödig
lärareskicklighet, som Fridtjuv Berg behövde gå igenom
seminariet. Både det ena och det andra ägde han
redan förut. Efter med glans avlagd examen återvände
han till Finspongs folkskola, där han först blev extra ordinarie
lärare och 1878 ordinarie lärare och föreståndare.
År 1881 överflyttade Fridtjuv Berg till Stockholm,
där han blev ordinarie lärare vid Nikolai folkskola, en befattning
som han innehade i 30 år eller till och med år
1911. Bland eleverna i Finspongs folkskola under hans
första läraretid där fanns en flicka, sju år yngre än han.
Hennes namn var Vilhelmina Dorotea Kåberg. Hon valde
också lärarekallet och var hans kamrat under hans sista
år som lärare i hembygden. Även hon flyttade sedan till
Stockholm, där hon 1883 blev Fridtjuv Bergs maka. Jämväl
sedan fortfor hon att verka som lärarinna i folksko-
13

14
lans tjänst, och i denna egenskap arbetar hon ännu, då
detta skrives.
Just den tid då Fridtjuv Berg flyttade över till Stockholm
var för den kår han tillhörde en betydelsefull grundläggningens
och nydaningens period. Folkskollärarekåren
stod då inför genombrottet. År 1880 hade bildats den
sammanslutning, Sverges allmänna folkskollärareförening,
genom vilken folkskollärarekåren själv kommit att
i så väsentlig mån inverka på folkskolans utveckling. Och
år 1882 grundade Emil Hammarlund det tidningsorgan,
Svensk Läraretidning, som sedan med sådan talang och
framgång verkat för folkskolan och dess lärarekår. I
både föreningen och i tidningen blev Fridtjuv Berg snart
en av de mest betydande krafterna. Redan 1882 innehöll
Svensk Läraretidning en märklig uppsats av honom om
"Folkskolan och folkskolläraren". Den blev en värdig inledning
till de tusenden i Svensk Läraretidning offentliggjorda
klarläggande och vägledande artiklar i dagens olika
skolfrågor från Fridtjuv Bergs penna, vilka i så hög
grad blivit bestämmande för folkskollärarekårens tänkesätt
i pedagogiska frågor och därigenom på skolans hela
utveckling. Inom Sverges allmänna folkskollärareförening
upptogs 1883 till behandling frågan om folkskolans
plats i vårt skolsystem. I överläggningarna om denna fråga
inom Stockholmskretsen av föreningen tog Fridtjuv
Berg verksam del, och de synpunkter han därvid framförde,
utvecklade han närmare i en broschyr "Folkskolan
som bottenskola. Ett inlägg i en viktig samhällsfråga".
Skriften, som vid sitt framträdande ansågs så farlig, att
den ej fick hållas tillgänglig för deltagarna i allmänna

svenska folkskolläraremötet i Uppsala 1883, utgör en rent
av klassisk framställning av det demokratiska skolprogram,
som blivit så nära knutet vid Fridtjuv Bergs namn
och verksamhet.
Fridtjuv Bergs starka intresse för folkskolan som bottenskola
sammanhänger givetvis med de idéer, som under
barndomen och ungdomen mött honom i fädernehemmet.
Det stod därjämte i samklang med hans sant demokratiska
läggning, med hans varma nitälskan för de små i
samhället. Men det var på samma gång ett utslag av
hans höga uppskattning av personlighetens rätt och betydelse,
vilken han bland annat givit uttryck i orden: "Liberal
är den, för vilken personlighetskravets förverkligande
är samhällslivets mening och den mänskliga utvecklingens
innersta drivkraft." Personlighetskravets
förverkligande var för honom icke en företrädesrätt för
några få utvalda, i andligt hänseende högt begåvade övermänniskor.
Lika litet erkände han, att de, som fått mest
av livets materiella förmåner, hade någon rätt att med
tillhjälp av dessa hävda sin personlighet till förfång för
de i ekonomiskt hänseende mindre lyckligt lottade. Rätt
till personlighetens utveckling var för honom något, som
tillkom alla, även de minsta och ringaste. Men då borde
också alla hava tillgång till det, som enligt hans övertygelse
var det allra främsta hjälpmedlet för personlighetens
frigörelse och växt: bildning i detta ords sanna och
egentliga betydelse. Därför borde också bildningen, så
långt det var möjligt i lika grad bjudas åt alla. Och möjligt
borde detta vara under barnaåldern, den för alla gemensamma
förberedelsetiden. I barnet såg han den bli-
15

16
vande personligheten, som ägde anspråk på att i enlighet
med sina naturliga anlag och krafter förhjälpas till
den utveckling, varigenom det kunde erhålla förutsättningar
för att en gång intaga sin rätta plats i samhället och
fylla sin uppgift i livet. Den rätten ville han tillerkänna
varje barn utan åtskillnad och därför såg han också idealet
i en för alla landets barn gemensam medborgarskola,
vars undervisning och uppfostran bestämdes uteslutande
med hänsyn till barnanaturens behov och barnasj alens
egenart, och därför hade han så svårt att förlika sig med
den anordningen, att samhället skulle ha skilda parallella
barnaskolor, på vilka barnen fördelades efter sådana
rent yttre omständigheter som föräldrarnas sociala och
ekonomiska ställning. Bottenskolan tillgodosåg enligt
hans mening på samma gång barnets rätt och samhällets
sanna nytta. Han var fast övertygad därom, att en god
folkbildning icke blott är ägnad att höja vårt folk i intellektuellt
och sedligt hänseende utan tillika utgör en av de
säkraste grundvalarna för landets materiella utveckling,
ett ovärderligt tillskott till vår nationella värnkraft och
den bästa garantien för att de medborgarrättigheter, som
efter rättfärdighetens krav måste tillerkännas folket, icke
bliva missbrukade.
Som ett av de allra främsta villkoren för en god folkskola
stod för Fridtjuv Berg en självständig och duglig
lärarekår, en lärarekår, som ägde en mot sin viktiga samhällsuppgift
svarande social, ekonomisk och rättslig ställning
och som var utrustad med en god och för kallet lämpad
utbildning. Vad han kunde göra för att främja uppkomsten
av en sådan lärarekår, det gjorde han. Till en

örjan fick han helt naturligt nöja sig med att i tal och
skrift söka klarlägga, vad som i detta hänseende krävdes.
Vid det nordiska läraremötet i Kristiania 1885 höll han
ett mycket uppmärksammat föredrag om lärarekårens
fortsatta utbildning. Det var väl närmast den uppmärksamhet
detta föredrag väckte, som förorsakade, att han
samma år invaldes i centralstyrelsen för Sverges allmänna
folkskollärareförening. Där blev han genom sin begåvning,
sin duglighet och sin arbetsförmåga redan från
början en av de ledande krafterna.
Men skolan och skolfrågorna upptogo dock icke all hans
tid. Han fick därutöver tillfälle att verka som medarbetare
i K. P. Arnoldssons tidning Tiden. Därigenom kom
han i beröring med Hjalmar Bran ting, som också var
medarbetare i samma tidning. På Brantings initiativ blev
Berg vid ett fyllnadsval år 1881 uppställd som kandidat
till Andra kammaren. Politiken hade ju lockat honom ända
från barndomen, men då han mottog kandidaturen, var
det utan tvivel närmast för att kunna i riksdagen föra
folkskolans talan. Det framgår också av den läggning
han gav sitt programtal. Det handlade om "Folkskolan
och samhället". Efter företaget provval trädde emellertid
Berg tillbaka för Ernst Beckman. Vid följande års
allmänna val var han en av de 22 på den liberala listan
och blev vald. Av känd anledning fingo ju de 22 med stor
majoritet valda vika för 22 minoritetens representanter,
och Fridtjuv Berg fick vänta ännu tre år, innan han vann
inträde i riksdagen. 1890 blev han åter vald, och 1891
tog han sin plats på Stockholmsbänken i Andra kammaren.
Där fick han stanna kvar till sin död, alltså i nå-
Fridtjiiv Ber». o
17

18
got mer än 25 år, och han hann vara med om 30 riksdagar.
Redan vid sin första riksdag väckte Fridtjuv Berg en
mycket uppmärksammad motion. Den avsåg icke, som
man skulle vänta, någon skolfråga. I densamma hemställde
han nämligen om utredning i fråga om ordnande av
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande
arbetstiden. Man finner här ett utslag av hans varma
känsla för de små i samhället. Motiven för framställningen
sammanfattar han själv i följande fyra huvudpunkter
: 1. Den nu gängse arbetstiden är icke avpassad efter
människokroppens normala förmåga och måste därför i
längden verka nedbrytande och undergrävande på densamma.
2. Den nu gängse arbetstiden lämnar icke nog
tillfälle till familjeliv och andlig förkovran samt måste
därför verka i hög grad ofördelaktigt på arbetarens sedlighet
och själsodling. 3. Den omåttligt långa arbetstiden
är i och för sig ägnad att verka nedtryckande även
på arbetarklassens ekonomiska ställning. 4. Den nuvarande
långa arbetstiden hindrar arbetarklassen att uppfylla
sina medborgerliga plikter och att intaga den ställning
i samhället, som med rätta tillkommer densamma.
Motionen upprepades sedan vid riksdagarna 1893, 1894
och 1895 utan att dock leda till något direkt resultat.
Snart kom Fridtjuv Berg i tillfälle att i riksdagen verka
för sin älsklingsidé: folkskolan som bottenskola. Under
hans första riksdagsår fanns det icke stora utsikter
att uträtta mycket positivt för denna sak. Hans främsta
uppgift blev att ständigt stå på vakt, så att icke
något skulle bliva beslutat, som kunde bliva till hin-

der för programmets framtida genomförande. Och denna
uppgift fullgjorde han på ett förträffligt sätt. Städse var
han färdig att med sin tankekraft och sin tankeskärpa
blotta alla försök att lägga hinder i vägen för älsklingstankens
förverkligande. I detta avseende samarbetade
han ständigt med sin vän och arbetskamrat Emil Hammarlund.
Särskilt gingo deras strävanden ut på att förhindra
uppkomsten i småstäder och med dem jämförliga
samhällen av statsunderstödda med folkskolan parallella
skolor för de i socialt och ekonomiskt hänseende bättre
lottades barn, varigenom folkskolan skulle komma att tryckas
ned och förvandlas till en fattigskola. Redan vid
18S2 års riksdag fingo de tillfälle att genom en gemensam
motion verka i denna riktning. I samband med framläggande
av proposition i läroverksfrågan hade regeringen
framställt förslag, att de då förefintliga småläroverken
skulle förändras till ett slags mindre allmänna läroverk,
huvudsakligen parallella med folkskolan. Hammarlund
och Berg förordade i stället småläroverkens förvandling
till statsunderstödda av kommunerna inrättade
mellanskolor, vilka skulle utgöra överbyggnader på folkskolan,
varför som villkor för inträde i mellanskolans första
klass skulle erfordras fyllda 12 år och fullständig
kännedom om det kunskapsmått, som en välordnad folkskola
kan bibringa. Då hela läroverksfrågan föll, blev
också frågan om småläroverkens förändring olöst. Längre
fram fingo de båda motionärerna upptaga en strid för
att hindra uppkomsten runt om i landet av privata statsunderstödda
samskolor vid sidan om folkskolorna. Även
härutinnan kröntes deras strävanden med framgång.
19

20
Samtidigt arbetade Fridtjuv Berg alltjämt på att få
till stånd lämpliga överbyggnader på folkskolan. Särskilt
intresserade han sig för högre folkskolan. Åt denna
skolform, som ursprungligen var en frukt av de strävanden
på folkundervisningens område, vilka mött honom redan
under barndomstiden, lyckades det genom hans och
Hammarlunds gemensamma bemödanden att skapa gynnsammare
villkor.
Bland övriga initiativ, som Fridtjuv Berg motionsledes
framförde i riksdagen, må här blott nämnas hans förslag
år 1896 om särskilda åtgärder för uppfostran av minderåriga
förbrytare samt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn. Hans ingripande i denna angelägenhet
ledde till hans första offentliga kommittéuppdrag och
till hans första utrikes resa, under vilken han besökte
Tyskland, Schweiz och Holland.
Det dröjde egentligen ganska länge, innan Fridtjuv
Bergs rika begåvning, omfattande och gedigna kunskaper,
stora arbetsförmåga och arbetsduglighet blevo fullt kända
och uppskattade inom riksdagen. Fridtjuv Berg var
ej den, som själv trängde sig fram för att bliva bemärkt.
Enstämmigt har ju ock framhållits, att bland hans mest
framträdande karaktärsdrag voro försynthet och tillbakadragenhet.
Med sanning kunde han säga om sig själv:
"Jag har aldrig i mitt liv sökt något slags ledande ställning
eller strävat efter något slags förtroendeuppdrag,
till allt sådant har jag blivit framskjuten eller framdragen.
Att jag låtit så ske, har ej berott på någon önskan
eller avsikt eller plan utan på en blind inre kraft, som
drivit mig att verka för de intressen, som gripit mig."

Den uteslutning från alla slags utskottsplatser, som i
allmänhet drabbade medlemmar av det s. k. folkpartiet,
vilket Fridtjuv Berg från dess första uppkomst tillhörde,
kom dock icke att gälla honom. De, som den tiden hade
makten, ansågo det väl alltför orimligt att icke åtminstone
i någon mån tillgodogöra utskottsarbetet en sådan
kraft som Fridtjuv Berg. Vid riksdagen 1893 blev han
suppleant i Andra kammarens första tillfälliga utskott,
det s. k. skolutskottet, och följande år blev han ledamot
av samma utskott. Uppdraget förnyades åren 1895 och
1896. Kammarmajoriteten ansåg det väl i längden vara
för mycket, att både Emil Hammarlund och Fridtjuv
Berg sutto i detta undervisningsutskott, och vid riksdagen
1897 överflyttades Fridtjuv Berg till fjärde tillfälliga utskottet,
vars ordförande han blev. Denna ställning innehade
han till och med riksdagen 1901. År 1902 blev han
ordförande i tillfälliga utskottet n :r 2. Samma år var han
även ledamot av det särskilda utskott, som hade att behandla
propositionen angående uppfostran åt vanartiga
och i sedligt avseende försummade barn. Då Emil Hammarlund
1903 fick annan utskottsplacering än i första
tillfälliga utskottet, fick Fridtjuv Berg återvända till detta
och erhöll även där ordförandeplatsen, ett uppdrag som
vid de två följande riksdagarna upprepades. På den tiden
hade de tillfälliga utskotten icke någon särskild sekreterare,
utan ordföi-anden fick icke blott leda förhandlingarna
utan i allmänhet också skriva utlåtandena. De frågor,
som behandlades i de tillfälliga utskott, som stodo
under Fridtjuv Bergs ledning, förlorade icke på den anordningen.
Med sin vanliga grundlighet och arbetsam-
21

22
het åstadkom han utlåtanden, utmärkta för såväl fullständighet
och allsidighet i utredningen som klarhet i framställningen.
Vid 1904 års riksdag kom den stora läroverksreformen
åter före och vann då slutligen sin lösning. Fridtjuv Berg
insattes som medlem i det särskilda utskott, som behandlade
denna fråga. Både genom motioner samt genom arbete
i utskottet och anföranden i kammaren verkade han
oförtrutet för att reformen skulle få en sådan läggning,
att den ej skulle behöva bliva till hinder för folkskolans
utveckling till en allmän grundläggande bottenskola.
Hans bemödanden kröntes icke med framgång, och länge
såg han med en viss bitterhet tillbaka på det nederlag han
ansåg sig ha lidit.
Vid de allmänna val, som förrättades 1j)05, unionsbrottets
år, gjordes allvarliga försök att utestänga Fridtjuv
Berg från riksdagen. Orsaken var den stora fredskärlek
han ådagalagt, och som bland annat tog sig uttryck
däri, att han undertecknade Carl Lindhagens motion angående
Sverges förhållande till Nox"ge. Det var uppenbarligen
icke utan en känsla av bitterhet, som Fridtjuv
Berg i ett valtal konstaterade, att han från visst häll
blivit stämplad såsom landsförrädare. Försöken att hindra
hans val misslyckades emellertid. Och en ännu större
upprättelse kom inom kort. Då Karl Staaff den 7 november
1905 bildade den första liberala ministären, inträdde
Fridtjuv Berg i denna som ecklesiastikminister. Att folkskolläraren
Fridtjuv Berg sålunda blev satt till högste vårdare
av vårt lands andliga odling väckte väl ingen förvåning
hos dem, som kände honom. Men från andra håll

levo utbrotten av missnöje så mycket större. Man spådde
en olycklig tid, särskilt för religionen och den högre
bildningen. Men föraktet och hånet gentemot Seminaristen
och skolmästaren förstummades och förbyttes snart i
allmän respekt, då han fick tillfälle att på sin nya post visa
vad han dugde till. Att varken kyrkans eller den högre
undervisningens sannskyldiga intressen av honom åsidosattes,
därom har vittnats av auktoritativa personer från
både det ena och det andra området. Som ett erkännande
från universitetets sida får man väl anse den kallelse till
filosofie hedersdoktor, som från Uppsala universitet år \
1907 kom Fridtjuv Berg till del. Som sin närmaste uppgift
som ecklesiastikminister tog han emellertid helt naturligt
att föra folkundervisningens sak framåt. Det var
ej litet, som i detta hänseende hanns med under knappa
sju månader. Här må som exempel nämnas: bättre rättslig
ställning åt småskolans lärare, lärarekårens representation
i de lokala skolstyrelserna samt lönereglering åt
folkskolans lärare och lärarinnor. Vad den senare beträffar,
stod det klart för Berg själv, att den ej var tillfyllestgörande,
och det smärtade honom djupt, att han av
statsfinansiella skäl hindrades att gå så långt i detta avseende,
som han önskat. Störst uppseende bland alla beslut
i regeringen, som fattades på hans föredragning väckte
dock förordningen om ett förenklat stavsätt, "stavningsukasen",
som den kallades. Det var ett av sina egna
gamla önskemål, som Fridtjuv Berg sålunda fick vara med
om att förverkliga. Själv fick han som nystavningens
synlige upphovsman utstå mycken smälek, och de anonyma
brevens gift sparades icke.
23

24
Då Staaffska ministären i maj 1906 måste träda tillbaka,
blev den avgående ecklesiastikministern åter folkskollärare.
Det var också nu han vart en verklig politisk
folklärare. Då han erhöll plats i den första liberala
ministären, hade han från sin mera undanskymda ställning
i politiken trätt fram som en av det liberala partiets
främste män. Han hade icke trängt sig fram till den
ställningen, men när han erhållit den, då kände han också
med sin samvetsgrannhet och sin plikttrohet dess ansvar.
Han drog ut i landet för att inför folket tolka de
frisinnade idéerna, och genast visade han sig även som
politisk föredragshållare vara en av sitt partis allra främsta
krafter. Man vet icke, vilket man i detta hänseende
måste mest beundra hos honom: den klarhet och åskådlighet,
den övertygelseskärpa, varmed han lade fram sina
egna och sitt partis åsikter, eller den skicklighet, varmed
han träffande och skoningslöst blottade motståndarnas
fel och brister. Så stod han snart som en av härförarna
i den politiska striden, och där var han sannerligen icke
rädd varken för att giva eller för att taga hugg. Men —
såsom det blev sagt vid hans grav — den klinga han förde
i striden var alltid blank.
Redan år 1906, under förberedelserna till rösträttsfrågans
avgörande, uppträdde han flitigt som föredragshållare.
Under sommaren 1908, då man stod inför nya val
till andra kammaren, var han åter en av de mest anlitade
talarna. Men icke nog med detta. När huvudredaktören
för Dagens Nyheter under själva valmånaden på grund
av sjukdom hindrades att bestrida sin befattning, övertog
Fridtjuv Berg uppdraget att skriva de ledande politiska

•OD
G
sa
>
3
Ta
UU

artiklarna i det liberala huvudorganet, och här som så
ofta stod han genast fram som mästaren. Under den betydelsefulla
valrörelse, som gick före 1911 års val, var
Fridtjuv Berg jämväl med som en av de främsta i striden,
och hans klara utredande föredrag utgjorde en synnerligen
viktig insats i de liberalas valarbete och valframgångar.
Verksamt arbetade han alltjämt i riksdagen. Under
riksdagen 1907 var han medlem av det särskilda utskott,
som behandlade den då dominerande rösträttsfrågan. Vid
riksdagarna 1908, 1909, 1910 och 1911 var han ledamot
av statsutskottet och blev där vice ordförande inom den
avdelning, vars huvudsakliga uppgift är att underkasta anslagskraven
under ecklesiastikdepartementets huvudtitel
en förberedande behandling. År 1909 fick han vara med
om ett beslut, som i viss utsträckning förverkligade hans
gamla älsklingstanke om folkskolan som bottenskola, nämligen
beslutet om kommunala mellanskolors inrättande.
Det energiska arbete, som icke minst Fridtjuv Berg utövat
för att hindra uppkomsten av med folkskolan parallella
och om det allmännas intresse konkurrerande statsunderstödda
skolor i småsamhällena, bar nu frukt. I den
kungliga propositionen i ärendet framhölls uttryckligen,
att den kommunala mellanskolan var avsedd att i form
av en överbyggnad på folkskolan tillgodose bildningsbehovet
i småstäder och med dem jämförliga samhällen,
ävensom att i de större städerna skänka en utvidgad undervisning
åt dem, som efter genomgången folkskola ville
förvärva ett högre mått av bildning. Fridtjuv Berg blev
vice ordförande i det särskilda utskott, som fick att be-
25

2G
handla propositionen om ändrade grunder för anslag till
enskilda skolor, vilken även innehöll förslaget kommunala
mellanskolor. Mer än någon annan inverkade han
på beslutets slutliga avfattning. Genom hans ingripande
blev den kommunala mellanskolan frigjord från det samband
med de enskilda skolorna, som den enligt det kungliga
förslaget skulle fått, och i stället bragt närmare den
högre folkskolan.
Efter att hava lämnat sin befattning som statsråd gick
Fridtjuv Berg också tillbaka till arbetet i lärareföreningen
och i Svensk Läraretidning. Både på det ena och det
andra stället blev han snart den erkände ledaren. År 1907
övertog han efter sin vän Emil Hammarlund befattningen
som redaktör för Svensk Läraretidning, där han så många
år verkat som den främste medarbetaren, och 1910 utsågs
han till ordförande i Sverges allmänna folkskollärareförening,
vars utveckling och inflytande i så väsentlig
grad var hans eget verk. Inom föreningen deltog han
med vanlig grundlighet och kraft i det förberedande arbetet
för åtgärder i fråga om en ny lönereglering för
folk- och småskolans lärare och lärarinnor. Han hävdade
därvid med övertygande klarhet den meningen, att
om en tillfredsställande lönereglering, som rättvist tillgodosåg
de olika grupperna inom den stora kåren, skulle
kunna genomföras, så borde genom de lönegrunder, som
tillämpades, särskild hänsyn tagas till familjeförsörjarnas
behov av större inkomster. Det lyckades också, framför
allt genom hans insats, att få den stora föreningen att
nästan enhälligt ansluta sig till denna nya princip.
På sommaren 1906 tillsatte Lindmanska regeringen en

kommitté med uppdrag att framlägga förslag i en fråga
på folkundervisningens område, som länge stått på dagordningen,
nämligen frågan om åstadkommande av en
bättre lärareutbildning genom en reformering av folkskoleseminarierna.
Fridtjuv Berg blev ordförande i denna
seminariekommitté. Dess uppdrag vidgades efter hand
alltmer, så att densamma fick att behandla nästan alla
aktuella frågor på folkundervisningens område: en ny
undervisningsplan för folk- och småskolor, en förbättrad
anordning av den fortsatta undervisningen, folkundervisningens
omläggning i praktisk riktning, förändring av
folkskoleinspektionen och upprättande av en central ledning
för hela folkundervisningsväsendet. Kommittén antog
därför det mera betecknande namnet folkundervisningskommittén.
Här fick Fridtjuv Berg alltså tillfälle
att på ett ingående sätt syssla med en hel del olika folkundervisningsspörsmål,
som av gammalt intresserat honom.
Med sitt klara huvud, sitt varma intresse, sitt
orubbliga lugn och sitt goda lynne var Fridtjuv Berg
en förträfflig ordförande. Han ledde förhandlingarna
icke blott på ett i yttre formellt hänseende oklanderligt
sätt. Han utövade även ledning i djupare mening. Genom
diskussionens alla bränningar och irrgångar lyckades
det honom så ofta att med överlägsen skicklighet lotsa
frågorna fram till det slutmål han själv ansåg som det bästa.
Denna ledning kändes dock icke som ett undertryckande
av andras meningar, utan som en god hjälp fram till det
rätta och riktiga. Fridtjuv Berg kom därför helt naturligt
att utöva ett starkt personligt inflytande på kommitténs
arbete, men fick dock icke vara med om dess slut-
27

28
liga avgöranden. Han kallades nämligen åter till högre
uppgifter.
På hösten 1911, då den andra Staaffska ministären
bildades, kallades han återigen att intaga den plats vid
konungens rådsbord, som han förut en gång så förträffligt
fyllt. Man kan nog utan att taga miste våga påstå,
att ingen ecklesiastikminister före honom under en jämförelsevis
så kort tid fört fram så många viktiga folkbildningsfrågor
till lösning. På grundval av propositioner
med hans kontrasignation erhöllo vid 1912 års riksdag
folkhögskolorna och folkbiblioteken rikligare anslag
och även i övrigt förbättrade villkor. Folkhögskolan var,
såsom förut nämnts, Fridtjuv Berg kär från ungdomen,
och minst lika gammal var hans nitälskan för biblioteken,
vilka en gång på initiativ av honom och Emil Hammarlund
erhållit sitt första blygsamma statsanslag. För
riksdagen 1913 framlade Fridtjuv Berg som ecklesiastikminister
tre av de förslag, som under tiden utarbetats av
folkundervisningskommittén. Två av dem ledde vid samma
riksdag till positiva beslut. Det ena av dessa gick ut
på att förskaffa folkundervisningsväsendet en överstyrelse
genom upprättande av en för rikets skolväsen gemensam
skolöverstyrelse. Förslaget om en gemensam överstyrelse
föll visserligen, en utgång som djupt smärtade
Fridtjuv Berg. Huvudsaken vanns dock, i det att genom
folkskoleöverstyrelsens inrättande vårt folkundervisningsväsen
erhöll en särskild central ledning, jämbördig med
den, som 1904 givits åt de allmänna läroverken. Genom
beslut om folkskoleseminariernas omorganisation skapades
vidare förutsättningarna för en förbättrad anordning

av folkskollärarnas utbildning. Behandlingen av det tredje
förslaget, nämligen om folkskoleinspektionens omläggning,
blev visserligen uppskjuten, men den lösning, som
vanns vid den senare riksdagen 1914, överensstämde i allt
väsentligt med vad Fridtjuv Berg ursprungligen föreslagit.
Sedan de i samband med Bondetåget i februari 1914
stående händelserna lett till Staaffska ministärens avgång
och därefter följande riksdagsupplösning, stod åter Fridtjuv
Berg som en av de främsta i valstriden. Det kunde
ej undvikas, att från den stormflod av lögn och förtal,
som gick fram mot det liberala partiets ledande män, några
stänk även träffade honom. Under den långa sommarriksdagen
1914 var han som vanligt med i arbetet, även om
han icke trädde fram i förgrunden. Bland annat må nämnas,
att motiveringen till det liberala partiets stora motion
angående lantförsvaret i väsentlig mån var författad av
honom. Efter riksdagens slut ville de båda vännerna Karl
Staaff och Fridtjuv Berg söka sig en lugn fristad för att
där njuta en välbehövlig vila. Hur bittert, att dessa båda
så varmt fosterlandsälskande män, för att finna denna fristad,
måste gå utanför fäderneslandets gränser.
Året 1915 blev Fridtjuv Bergs sista arbetsår. Åter stod
han på sin post i riksdagen. Han tog dock icke så stark
aktiv del i dess arbete, icke synbart åtminstone. Ett stort
inflytande utövade han i alla fall. Genom sin begåvning
och erfarenhet, sin klokhet och framsynthet, sin oegennytta
och vänsällhet, hade han inom sitt parti blivit en
sann auktoritet, till vilken man gärna vände sig för att få
råd och vägledning. Detta gällde politiska spörsmål i all-
29

30
mänhet, men givetvis i främsta rummet de frågor, som
lågo hans intresse och erfarenhet allra närmast, folkbildningsfrågorna.
Och hans auktoritet sträckte sig långt
utanför det egna partiet. Blott tre gånger yttrade han sig
i debatten under riksdagen 1915. Underligt är, att han
var och en av dessa gånger kom i tillfälle att säga ett
sista ord i skolfrågor, som av gammalt för honom varit
bland de allra viktigaste. Först fick han gå till strid mot
halvtidsläsningen, alltså mot strävandet att giva barnen
på landsbygden en årlig undervisningstid av blott fyra
månader. Det var en gammal fiende, mot vilken Fridtjuv
Berg fört heta strider, som här åter stack upp huvudet.
Därnäst yttrade han sig i en diskussion, som gällde folkskolan
som bottenskola. Det var med anledning av en
kunglig proposition om inrättande av en statssamskola i
Sollefteå. Fridtjuv Berg såg i detta förslag, som han uttryckte
sig, ett försök att lägga om rodret i fråga om
den skolpolitiska kursen. Han väckte därför motion om
avslag på propositionen och blev i debatten huvudtalaren
mot förslaget. Tredje gången avsåg hans inlägg kristendomsundervisningen,
och han uppträdde då särskilt mot
katekesplugget. Vid alla tre tillfällena fick Fridtjuv Berg
andra kammaren på sin sida.
Med ingången av år 1915 återtog Fridtjuv Berg också
sin gamla ställning som ordförande i Sverges allmänna
folkskollärareförening och som redaktör för Svensk Läraretidning,
och det var på Svensk Läraretidnings redaktion
han träffades av den sjukdom, som sedan lade honom
i graven.
Det var den gamla hjärtsjukdomen från ungdomstiden,

31
som tog överhand. I början av augusti fick Fridtjuv
Berg intaga sängen. Tillståndet växlade mellan förbättring
och försämring. Ett starkt intryck på den sjuke
gjorde det oväntade budskapet om Karl Staaffs död. Och
det blev snart tydligt, att det icke skulle dröja så länge,
innan Fridtjuv Berg skulle följa sin vän efter. Den 29
februari 1916 avsomnade han lugnt och stilla. En vecka
därefter, den 7 mars, en av vinterns fagraste solskensdagar,
fördes hans stoft under storartad anslutning från
landets olika delar till sitt sista vilorum.
Vad som i det föregående blivit anfört om Fridtjuv
Bergs liv torde lämna någon antydan om hans rika personlighet
och om hans betydelsefulla, mångsidiga livsgärning.
Bilden är dock långt ifrån fullständig. Så har det
icke blivit utrymme för en skildring av hans betydelse
som pedagogisk föredragshållare och skriftställare. I både
det ena och det andra avseendet har hans verksamhet
varit befruktande och banbrytande. Upplysande och eggande
har hans klara, tankedjupa och fängslande föredrag
vid olika slag av läraremöten varit för skolans män och
kvinnor. Som pedagogisk författare har han verkat icke
blott genom sina otaliga artiklar i Svensk Läraretidning
och i pedagogiska tidskrifter utan även genom flera olika
läroböcker. Dessa läroböcker äro inga efterbilder av
andras utan i stället präglade av stor självständighet i
uppfattning, planläggning och framställning, och ha därför
också visat nya vägar. I språklig framställningskonst
var Fridtjuv Berg en mästare. Henrik Schiick säger om
honom, att han säkerligen blivit en framstående prosaist,
om hans verksamhet tillåtit honom att ägna sig åt för-

32
fattarskap. Och kanske var det ändå något annat än det,
som i det föregående omtalats, som på sätt och vis låg
hans intresse allra närmast. Hans käraste önskan var,
att draga sig undan från larm och strid, och fördjupa sig
i någon bok, som kunde skänka kunskap och lyftning.
Han hade en okuvlig lust för studier, och hade han i ungdomen
följt faderns råd att studera, hade han utan tvivel
blivit en storman inom vetenskapens värld. Men det må
vara huru som helst med de rika möjligheterna. De, som
lärt känna hans person och hans verk, glädja sig över att
han just blev vad han blev: en kämpe, utan fruktan och
tadel i frisinnade idéers tjänst, en banbrytare och ledare
i arbetet för en sann demokratisk folkbildning.
N. O. Bruce.