Nr 1-2 1993 - Johan Nordlander sällskapet

88 Oknytt 1-2/1993
ga skotar. Det var alltid några skotar som det blivit revor
i och dessa måste genast tas om hand för att inte skadorna
skulle bli värre. Vidare skulle man färga skotar, byta
laxnät och även göra något nytt redskap om tiden räckte
till. För de fiskare som hade jordbruk skulle även detta
skötas. I synnerhet under slåttern blev tiden knapp för
många.
I slutet av 1950-talet genomgick strömmingsfisket en
kris och laxfisket stagnerade. Laxodlingen i Bergeforsen
vid Indalsälvens mynning hade inte den framgång som
man tänkt sig. De flesta i fiskarekåren var då i medelåldern
och blev tvungna att söka sig andra arbeten. Många
blev byggnadsarbetare och man ägnade sig åt detta arbete
i ungefär tio år. När de senare gick i pension började
de på nytt med strömmingsfisket, och höll på med detta
till mitten av 1980-talet eller så länge krafterna stod bi.
Kvinnornas arbete
Under bondefiskets tid var det oftast kvinnorna och något
av de halwuxna barnen som skötte jordbruket. Männen
och drängen samt några av barnen var i fiskeläget.
Det fanns dock alltid några kvinnor i fiskeläget, men
de var ytterst sällan med på sjön. Torparna, som oftast
hade två kor, flyttade med hela familjen och djuren till fiskeläget
vaije vår. Dessa kvinnor var, förutom att de skötte
sitt eget hushåll, hamnens "gelare", dvs. de som rensade
strömmingen.
Före Fiskförsäljningsföreningens tillkomst saltades det
stora mängder strömming i fiskeläget varje år och den
skulle rensas före saltningen. Detta var kvinnornas och
barnens arbete.
Under de tider som det var mycket strömming i farten