Ny karriär för Big Robin 16 Travhästen nr 4 • 2009
Han dög inte på banan. Så kan han beskrivas, Big Robin, som blev sönderstressad vid blotta tanken på ovalen. Vi kan också säga: han duger alldeles utmärkt. "Robin" tävlas i brukskörning. hanna Janervärn, Robins ägare och en gång amatörtränare på Solvalla, erbjuder reportern en provtur. Men först ska hästen hämtas i hagen, borstas och selas. Loksele och enklast möjliga huvudlag är utrustningen som gäller. Selningen sker ute, i en skogsglänta. Robin hytter med hovarna mot en och annan efterhängsen fluga. I övrigt rör han sig inte en millimeter. Det är svårt att tänka sig att han tidigare om åren gått bärsärkagång på en och annan travbana. – Hooow, hooow, säger Hanna lugnande när vi håller på att kliva upp i vagnen och fuxen trampar iväg något steg. Det här är horsemanship, kryddat med lite cowboykänsla. Häst och människa som känner varandra utan och innan. Robin stannar, spetsar öronen och inväntar klartecken från kusken. Så bär det av på en sightseeing runt byn utanför Alunda, några mil öster om Uppsala. Väcker uppseende Vi kör på skogsvägar, asfalt och en äng. Att sitta på kuskbocken är skramligt, skakigt, skumpigt och barnsligt roligt. Högt som i himlen jämfört med att sitta i sulky eller långvagn och piskas i ansiktet av en hästsvans. Det är dags att korsa en större väg. Robin stannar vid stoppskylten och tycks nästan, liksom kusken, spana åt höger, vänster och höger igen. Bilisterna saktar in en smula och vinkar glatt när vi passerar. Ekipage av det här slaget är inte alldeles vanliga. Kämpar mot fördomar Robin är förmodligen den enda varmblodstravaren i landet som tävlas i brukskörning. Åtminstone en av synnerligen få. Hanna, med femton år i sporten, har aldrig hört talas om någon annan. Mest förekommande brukshästar Hanna Janervärn har tävlat i brukskörning i femton år. Visst strävar hon efter fina resultat, men också att visa att ”travare också kan”. Hon möts ofta av fördomar om travhästar som används utanför banan. är ardennrar, nordsvenskar, fjordingar och olika ponnyraser. Hanna som även tävlar i bruksridning (i stort samma upplägg som vid brukskörning, men ”i sadel”, reds anm) och har haft ena benet i ridsportvärlden berättar att varmblod med travbakgrund ofta möts med skepsis. – Ett av mina mål är att visa att travare också kan. Många har fördomar, ingen annan hästras tycks lättare att döma ut. Men travare är ju ingen homogen massa, de är alla helt olika som hästar. – Sedan är travare så otroligt samarbetsvilliga, fortsätter hon. Ber man dem om något gör de verkligen allt de kan för att försöka klara det. Någon stor fördel med att använda just ett varmblod bland övriga, lite tyngre hästraser, ser hon inte. Snarare kan det vara så att Robin, på grund av att han är lättare i kroppen, tenderar att gå lite snabbare än vad precisionssporten brukskörning kräver. Att travare generellt är väldigt mycket hanterade håller Hanna däremot som mycket positivt. Bra början gav mersmak Hanna som är 35 år och pluggar processteknik med industriinriktning var sex år när hon körde häst för första gången. Eller, körde och körde: – Jag fick åka med och sitta på ett timmerlass. Det var vinter och jag fick hålla lite i tömmarna, berättar hon med lyster i blicken. Kanske fick hon, undermedvetet, en hint om att körning så småningom skulle bli en stor del av hennes liv. Efter ridskola, hästskötarutbildning på gymnasiet, ponnylicens och träning av några travhästar ramlade hon in på brukskörning. Av en slump, som så mycket annat i livet. En granne skulle tävla i distriktsmästerskapet i brukskörning och behövde en ersättare för sin ordinarie medhjälpare. Hanna ryckte ut, och blev snart peppad av grannen att själv prova på sporten. Första gången hon tävlade Travhästen nr 4 • 2009 17