Min vän Ahasverus - fritenkaren.se

För mig och för mina kretsar är han mest känd som en som upprepade gånger
har försökt ta sitt liv utan att ha lyckats. För flera som jag känner har han beklagat sig
över att det inte har lyckats honom att dö, och detta är hans enda komiska sida.
Annars är han aldrig rolig. På något ogripbart sätt är han gränslöst tragikomisk som
den evigt misslyckande självmördaren.
Ingen som jag känner gav sig så hämningslöst i kast med ett hänsynslöst
drogexperimenterande med sig själv som han på 60-talet. Han hade prövat allt före
alla andra, och även alla tänkbara kombinationer, livsfarliga sådana, som skulle ha
tagit död på en Herkules men som knappt påverkade honom. Han prövade en sådan
direkt dödlig kombination som heroin och kokain samtidigt och blev knappt berusad
ens en gång. Vi tror att han gjorde sådana saker i försök att ta livet av sig, ty det har
han påstått, men, som sagt var, han lyckades aldrig. En lång tid hängav han sig åt
regelbunden daglig morfinism, men han tröttnade på det när, som han sade, det inte
förde med sig något resultat.
När man frågar honom om droger idag, så säger han att det är en barnslig lek att
bruka sådana, en meningslös lek som alla andra. Han säger, att om man brukar
droger med måtta och smak, alltså endast mycket sporadiskt och sparsamt och bara
när man känner sig ytterst upplagd och mogen för det, kan det ge ungefär samma
stimulans som lika måttfullt och moget genomförda samlag, men att samlag dock är
nyttigare, eftersom sådana dock ibland resulterar i barn, medan droger aldrig
resulterar i något utom, i bästa fall, tillfällig upphetsning. Han har till och med sagt,
att den tillfredsställelse som någon drog i bästa fall kan ge utan tvekan överträffas av
den tillfredsställelse som vilket nyttigt fullbordat praktiskt dagsverke som helst kan
ge."
Vem var denne odefinierbare ogripbare sällsamme jude, som mina vägar aldrig
tycktes vilja leda mig närmare inpå livet? Nu blev jag på allvar intresserad och
fascinerad av hans gestalt och beslöt att bringa klarhet i hans personalia. Som
sanningen om honom var så diffus ville jag veta den.
Och jag vände mig till min gode vän i Göteborgs mosaiska församling, den lärde
doktor Gustav Klein, docent i historia, en liten rund äldre man som definitivt var
Göteborgs judiska församlings starkaste personlighet, en man som led av den
tröttsamma egenskapen kronisk överväldigande entusiasm, och som därför aldrig
blivit gift.
Jag besökte honom i hans gamla något förfallna men rymliga nedärvda
ungkarlshem och frågade efter att ha stökat undan alla neutrala behöriga
samtalsämnen om han kände till den i Haga boende personen Emanuel Weiss.
Han såg på mig med ett obeskrivligt och outgrundligt uttryck i ansiktet. Hade
jag förolämpat honom? Hans min fick mig att känna mig skyldig till något sådant.
Men jag var oskyldig, ty hade jag förolämpat honom hade det skett omedvetet.
"Emanuel Weiss?" sade han med ett stort frågetecken. Sedan var det tvärstopp.
Tystnaden blev lång. Frågan tycktes bereda honom ett oceanflöde av tankar.
Vågade jag upprepa frågan?
"Ja?" sade jag äntligen när tystnaden blev för pinsam.
Tystnaden fortfor. Den blev åter pinsam, och han tycktes helt ha glömt bort mig.
Vart hade han tagit vägen? Vilka nya andliga kontinenter av tankekatedraler hade
han förlorat sig i?
3