Ladda ner kompendiet som .PDF här. - Arbetarbildning

Studera, 

Studera, 

studera! 

Marxistisk teori för politisk kaMp 

2b 

2 3 

Arbetarbildning 

Innehåll: 

Vladimir I. Lenin 

Socialismen och kriget...........................................4 

Rosa Luxemburg 

Internationalens återuppbyggnad.......................42 


Socialdemokratins kris.........................................54

V.I. Lenin 

Socialismen och kriget 

1915 

Förord till första (utländska) upplagan 

Kriget har redan pågått ett år. Alldeles i början av kriget definierade vårt 

parti sin inställning till det i ett manifest från centralkommittén, vilket 

skrevs i september 1914 och offentliggjordes (sedan det sänts till CKmedlemmarna 

och vårt partis ansvariga representanter i Ryssland och 

deras samtycke erhållits) den 1 november 1914 i nr 33 av vårt partis 

huvudorgan Sotsial-Demokrat. Senare publicerades i nr 40 (den 29 mars 

1915) de på Bernkonferensen antagna resolutionerna, vilka mer exakt 

framställer våra principer och vår taktik. 

För närvarande tilltar den revolutionära stämningen bland massorna 

i Ryssland tydligt. I andra länder märks överallt tecken på samma företeelse, 

trots att proletariatets revolutionära strävanden undertrycks av de 

flesta officiella socialdemokratiska partierna, vilka tagit ställning för sina 

regeringar och sin bourgeoisi. Detta sakförhållande gör det särskilt nödvändigt 

att ge ut en broschyr, som sammanfattar den socialdemokratiska 

taktiken beträffande kriget. Vi trycker helt om de nämnda partidokumenten 

och förser dem med korta förklaringar, varvid vi bemödar oss att 

beakta alla de huvudargument för den borgerliga och för den proletära 

taktiken, som förts fram i skrifter och på partimöten. 

Förord till andra upplagan 

Denna broschyr skrevs sommaren 1915 omedelbart före Zimmerwaldkonferensen. 

Den kom också ut på tyska och på franska och återgavs i 

sin helhet på norska i den norska socialdemokratiska ungdomens organ. 

Den tyska upplagan av broschyren infördes illegalt till Tyskland - till 

Berlin, Leipzig, Bremen m.fl. städer, där den spreds illegalt av zimmerwald-vänsterns 

anhängare och av Karl Liebknechts grupp. Den franska 

upplagan trycktes illegalt i Paris och spreds där av franska zimmerwaldanhängare. 

Den ryska upplagan kom till Ryssland i ett mycket begränsat 

antal, och i Moskva skrev arbetare av den för hand. 

Vi trycker nu om denna broschyr i dess helhet, som ett dokument. 

Läsaren bör hela tiden hålla i minnet, att broschyren skrevs i augusti 

1915. Särskilt bör detta beaktas vid de avsnitt som handlar om Ryssland 

- Ryssland var vid den tiden ännu det tsaristiska, romanovska Ryssland. 

4 5

Kapitel I 

Socialismens principer och kriget 1914-15 

Socialisternas hållning till krigen 

Socialisterna har alltid fördömt krig mellan folken som en barbarisk och 

bestialisk sak. Men vår inställning till kriget är principiellt annorlunda 

än de borgerliga pacifisternas (anhängare och förkunnare av fred) och 

anarkisternas. Från de förstnämnda skiljer vi oss därigenom att vi förstår 

det ofrånkomliga sambandet mellan krigen och klasskampen inom ett 

land, att vi förstår att krigen inte kan avskaffas utan att klasserna avskaffas 

och socialismen byggs upp; vi skiljer oss från dem också därigenom 

att vi helt erkänner det legitima, det framstegsvänliga och nödvändiga i 

inbördeskrig, d.v.s. krig som förs av en förtryckt klass mot den förtryckande, 

av slavarna mot slavägarna, av de livegna bönderna mot godsägarna, 

av lönarbetarna mot bourgeoisin. Vi marxister skiljer oss både från pacifisterna 

och från anarkisterna därigenom att vi anser det nödvändigt att 

studera varje krig för sig historiskt (utifrån Marx’ dialektiska materialism). 

I historien har det flera gånger förekommit krig, vilka trots alla 

fasor, grymheter, olyckor och lidanden, som oundvikligt åtföljer varje 

krig, varit progressiva, d.v.s. har gagnat mänsklighetens utveckling, eftersom 

de bidragit till att krossa särskilt skadliga och reaktionära institutioner 

(exempelvis självhärskardömet eller livegenskapen) och de mest 

barbariska despotierna i Europa (den turkiska och den ryska). Därför är 

det nödvändigt att granska just det nuvarande krigets historiska särdrag. 

De historiska typerna av den nya tidens krig 

Den stora franska revolutionen inledde en ny epok i mänsklighetens 

historia. Från den tiden och fram till Pariskommunen, från 1789 till 

1871, utgjorde de borgerligt progressiva, nationella frihetskrigen en av 

krigstyperna. Med andra ord: dessa krigs huvudinnehåll och historiska 

betydelse var att störta absolutismen och feodalismen, att undergräva 

dem, att kasta av ett främmande ok. Därför var de progressiva krig, och 

alla ärliga, revolutionära demokrater och likaså alla socialister önskade 

under sådana krig alltid framgång åt det land (d.v.s. den bourgeoisi), 

som bidrog till att störta eller undergräva de farligaste stöden för feodalismen, 

absolutismen och förtrycket av andra folk. Frankrikes revolu- 

tionära krig exempelvis innehöll ett element av plundring och erövring 

av främmande områden rån fransmännens sida, men detta ändrar inte 

på något sätt den grundläggande historiska betydelsen av dessa krig, som 

krossade och skakade feodalismen och absolutismen i hela det gamla, i 

livegenskapens bojor smidda Europa. Under fransk-tyska kriget plundrades 

Frankrike av Tyskland, men detta ändrar inte den grundläggande 

historiska betydelsen av detta krig, vilket befriade tiotals miljoner av det 

tyska folket från feodal splittring och från det förtryck som utövades av 

två despoter, en ryske tsaren och Napoleon III. 

Skillnaden mellan angreppskrig och försvarskrig 

Tidsskedet 1789-1871 efterlämnade djupa spår och revolutionära minnen. 

Innan feodalismen, absolutismen och det främmande förtrycket 

hade störtats, kunde det inte ens vara tal om att utveckla proletär kamp 

för socialism. När socialisterna talade om det berättigade i “försvarskrig” 

med hänsyn till krigen under en sådan epok, avsåg de alltid just dessa 

mål, som gick ut på revolution mot medeltid och livegenskap. Med 

“försvarskrig” förstod socialisterna alltid ett i denna mening “rättfärdigt” 

krig (som Wilhelm Liebknecht en gång uttryckte sig). Endast i denna 

mening har socialisterna erkänt och erkänner även nu “fosterlandsförsvaret” 

eller “försvarskriget” som berättigat, progressivt och rättfärdigt. 

Om exempelvis Marocko i morgon skulle förklara krig mot Frankrike, 

Indien mot Storbritannien, Persien eller Kina mot Ryssland o.s.v., så 

skulle detta vara “rättfärdiga” krig, “försvarskrig”, oavsett vem som vore 

den angripande parten, och varje socialist skulle önska att de förtryckta, 

avhängiga, icke likaberättigade staterna segrade över de förtryckande, 

förslavande och rovgiriga “stor”-makterna. 

Men föreställ er att en slavägare, som hade 100 slavar, låg i krig med 

en slavägare, som hade 200 slavar, för en “rättvisare” omfördelning av 

slavarna. Det är klart att om man i ett sådant fall tillämpade begreppet 

“försvarskrig” eller “fosterlandsförsvar”, skulle det vara historiskt felaktigt 

och i praktiken helt enkelt vara ett bedrägeri från smarta slavägares 

sida mot det enkla folket, kälkborgarna, den okunniga massan. Just så 

förs folken bakom ljuset med hjälp av “nationell” ideologi och begreppet 

fosterlandsförsvar av den nuvarande, imperialistiska bourgeoisin i våra 

dagars krig mellan slavägarna för att befästa och stärka slaveriet. 

6 7

Det nuvarande kriget är ett imperialistiskt krig 

Nästan alla erkänner att det nuvarande kriget är ett imperialistiskt krig, 

men för det mesta förvränger man detta begrepp eller tillämpar det endast 

på den ena sidan eller smusslar likväl in möjligheten av att detta 

krig skulle ha betydelsen av ett borgerligt progressivt, nationellt frihetskrig. 

Imperialismen är kapitalismens högsta utvecklingsstadium, nått 

först under 1900-talet. Det har blivit trångt för kapitalismen i de gamla 

nationalstaterna, men hade de inte bildats så hade den inte kunnat 

störta feodalismen. Kapitalismen har utvecklat koncentrationen så till 

den grad, att syndikat, truster och förbund av kapitalistiska miljardärer 

slagit under sig hela industrigrenar och att nästan hela jordklotet är uppdelat 

mellan dessa “kapitalfurstar” antingen i form av kolonier eller 

genom att främmande länder med tusentals trådar snärjts in av den finansiella 

utsugningen. Den fria handeln och konkurrensen har ersatts av 

strävan efter monopol, efter erövring av områden för kapitalinvestering, 

för utförsel av råvaror från dem o.s.v. Från nationernas befriare, som 

kapitalismen var i kampen mot feodalismen, har den imperialistiska 

kapitalismen blivit nationernas största förtryckare. Från att tidigare ha 

varit framstegsvänlig har kapitalismen blivit reaktionär, den har utvecklat 

produktivkrafterna till den grad, att mänskligheten står inför alternativet 

att antingen övergå till socialism eller att under åratal och rentav 

årtionden uppleva “stor”-makternas väpnade kamp för att på konstlad 

väg bevara kapitalismen med hjälp av kolonier, monopol, privilegier och 

nationellt förtryck av alla slag. 

Kriget mellan de största slavägarna för att bevara och befästa slaveriet 

För att klargöra imperialismens betydelse skall vi anföra exakta uppgifter 

om världens uppdelning mellan de s.k. stora (d.v.s. i storstilad plundring 

framgångsrika) makterna: 

Världens uppdelning mellan de "stora" slavägarmakterna: 

Kolonier Moderländer Summa 

1876 1914 1914 1914 

km 2 Inv. km 2 Inv. km 2 Inv. km 2 Inv. 

England 22,5 251,9 33,5 393,5 0,3 46,5 33,8 440,0 

Ryssland 17,0 15,9 17,4 33,5 5,4 136,2 22,8 169,4 

Frankrike 0,9 6,0 10,6 55,5 0,5 39,6 11,1 95,1 

Tyskland - - 2,9 12,3 0,5 64,9 3,4 77,2 

Japan - - 0,3 19,2 0,4 53,0 0,7 72,2 

USA - - 0,3 9,7 9,4 97,0 9,7 106,7 

Sex "stormakter" 40,4 273,8 65,0 523,4 16,5 437,2 81,5 960,6 

Kolonier som inte tillhör 

stormakterna (Utan Belgien, 

Holland o.a. stater) 

Tre "halvkoloniala" länder 

(Turkiet, Kina och Persien) 

Härav framgår hur de folk, som åren 1789-1871 till största delen gick 

i spetsen för de andra i kampen för frihet, numera, efter 1876, på basis 

av en högt utvecklad och “övermogen” kapitalism förvandlats till förtryckare 

och förslavare av de flesta invånare och nationer på hela jordklotet. 

Från 1876 till 1914 har de sex “stor”-makterna roffat åt sig 25 

miljoner kvadratkilometer, d.v.s. en yta som är 2,5 gånger så stor som 

hela Europa! Sex makter håller över en halv miljard (523 miljoner) invånare 

i kolonierna förslavade. Fyra invånare i “stor”-maktema motsvaras 

av fem invånare i “deras” kolonier. Och alla vet, att kolonierna 

har erövrats med eld och svärd, att koloniernas befolkning behandlas 

som djur och utsugs på tusen sätt (genom kapitalexport, koncessioner 

etc., genom bedrägeri vid varuförsäljning, genom att den underställs den 

“härskande” nationens myndigheter o.s.v. i samma stil). Den brittiska 

och den franska bourgeoisin bedrar folket, då de påstår sig föra krig för 

folkens och Belgiens frihet - i själva verket för de krig för att kunna 

behålla de kolonier som de hejdlöst roffat åt sig. De tyska imperialiste- 

8 9 

9,9 

45,3 

14,5 361,2 

Sammanlagt 105,9 1.367,1 

Övriga stater och länder 28,0 289,9 

Hela jordklotet (utom polarområdet) 133,9 1.657,0

na skulle genast släppa Belgien o.s.v., om britterna och fransmännen 

“kristligt” delade sina kolonier med dem. Det säregna i läget består i 

att i detta krig avgörs koloniernas öden genom ett krig på kontinenten. 

Ur den borgerliga rättvisans och den nationella frihetens (eller nationernas 

existensrätts) synpunkt borde Tyskland ovillkorligen ha rätt mot 

Storbritannien och Frankrike, ty det har blivit “förfördelat” ifråga om 

kolonierna, dess fiender förtrycker ojämförligt fler nationer än det självt, 

och hos dess bundsförvant Österrike åtnjuter de förtryckta slaverna utan 

tvivel större frihet än i Tsarryssland, detta verkliga “folkens fängelse”. 

Men Tyskland självt för inte krig för att befria nationerna utan för att 

förtrycka dem. Det är inte socialisternas sak att hjälpa den yngre och 

starkare rövaren (Tyskland) att plundra de äldre och övermättade rövarna. 

Socialisterna bör utnyttja kampen mellan rövarna för att störta dem 

alla. I detta syfte bör socialisterna framför allt säga folken sanningen, 

nämligen att detta krig i trefaldig mening är ett krig mellan slavägarna 

för att befästa slaveriet. Det är för det första ett krig för att befästa koloniernas 

träldom genom en “rättvisare” uppdelning och en fortsatt, mer 

“solidarisk” utsugning av dem; för det andra för att stärka förtrycket över 

främmande nationaliteter inom “stor”-makterna själva, ty både Österrike 

och Ryssland (Ryssland i mycket högre och värre grad än Österrike) 

upprätthåller sin makt endast genom detta förtryck, som de förstärker 

genom kriget; för det tredje för att befästa och förlänga löneslaveriet, ty 

proletariatet är splittrat och kuvat, medan kapitalisterna har fördel härav, 

eftersom de profiterar på kriget, underblåser de nationella fördomarna 

och stärker reaktionen, som rest huvudet i alla länder, även de friaste och 

mest republikanska. 

“Kriget är en fortsättning på politiken 

med andra [nämligen våldsamma] medel” 

Detta bevingade uttryck härstammar från von Clausewitz, en av de 

mest djuplodande författarna om krigsfrågor. Marxisterna har med rätta 

alltid betraktat denna sats som den teoretiska grundvalen för åsikterna 

om varje givet krigs betydelse. Marx och Engels bedömde ständigt de 

olika krigen just ur denna synpunkt. 

Tillämpa denna åsikt på det nuvarande kriget. Ni ser då, att regeringarna 

och de härskande klasserna i Storbritannien och Frankrike, i Tyskland 

och Italien, i Österrike och Ryssland under årtionden, ja nästan ett halvt 

sekel, har bedrivit en politik som går ut på att plundra kolonier, förtrycka 

främmande nationer och undertrycka arbetarrörelsen. Just denna, 

och endast denna, politik fortsätts i det nuvarande kriget. Bland annat i 

Österrike och i Ryssland har politiken såväl i fredstid som i krigstid gått 

ut på att förslava och inte att befria nationerna. I Kina, Persien, Indien 

och andra avhängiga länder däremot har vi under de senaste årtionden 

bevittnat en politik, som går ut på att väcka tiotals och hundratals miljoner 

människor till ett nationellt liv, att befria dem från de reaktionära 

“stor”makternas förtryck. På en sådan historisk grundval kan kriget 

också i dag vara ett borgerligt progressivt, ett nationellt frihetskrig. 

Det räcker med att kasta en blick på det nuvarande kriget ur den synpunkten, 

att det utgör en fortsättning på “stor”-makternas och deras 

tongivande klassers politik för att genast se hur flagrant antihistorisk, 

förljugen och hycklande den åsikten är, att det går att rättfärdiga “fosterlandsförsvarets” 

idé i detta krig. 

Belgiens exempel 

Socialchauvinisterna inom trippel- (numera kvadruppel-) ententen 

(i Ryssland Plechanov & Co) åberopar sig med förkärlek på Belgiens 

exempel. Men detta exempel talar emot dem. De tyska imperialisterna 

kränkte skamlöst Belgiens neutralitet, vilket krigförande stater, som vid 

behov trampar alla fördrag och förpliktelser under fötterna, alltid och 

överallt har gjort. Låt oss anta att alla stater, som är intresserade av att 

de internationella fördragen efterlevs, förklarade krig mot Tyskland och 

ställde krav på att Belgien skulle bli fritt och gottgöras. I detta fall skulle 

socialisterna naturligtvis sympatisera med Tysklands fiender. Men saken 

är just den, att “trippel- [och kvadruppel-] ententen” inte för krig för 

Belgiens skull - detta är mycket väl känt, och endast hycklare söker dölja 

det. Storbritannien plundrar Tysklands kolonier och Turkiet, Ryssland 

plundrar Galizien och Turkiet, Frankrike vill ha Elsass-Lothringen och 

t.o.m. vänstra Rhenstranden; med Italien har ett fördrag om delning av 

bytet (Albanien, Mindre Asien) ingåtts; med Bulgarien och Rumänien 

pågår också köpslagan om bytets delning. I det nuvarande kriget mellan 

de nuvarande regeringarna är det omöjligt att hjälpa Belgien på annat 

sätt än genom att hjälpa till att strypa Österrike eller Turkiet o.s.v.! Vad 

har detta med “fosterlandsförsvar” att göra?? Häri består just särdraget 

hos det imperialistiska kriget, kriget mellan reaktionärt borgerliga reger- 

10 11

ingar, som historiskt överlevt sig själva, ett krig som förs för att undertrycka 

andra nationer. Den som rättfärdigar deltagandet i detta krig, han 

förevigar det imperialistiska förtrycket av nationerna. Den som förordar 

att regeringarnas nuvarande svårigheter skall utnyttjas för kamp för den 

sociala revolutionen, han försvarar verkligen alla nationers verkliga frihet, 

som kan genomföras endast under socialismen. 

För vad krigar Ryssland? 

I Ryssland har den kapitalistiska imperialismen av senaste typ helt kommit 

till uttryck i tsarismens politik mot Persien, Manchuriet och Mongoliet, 

men överhuvudtaget är det den militära och feodala imperialismen 

som dominerar i Ryssland. Ingenstans i världen är majoriteten av landets 

befolkning så undertryckt som i Ryssland: storryssarna utgör endast 43 

procent av befolkningen, d.v.s. mindre än hälften, men alla de andra är 

såsom utbördingar rättslösa. Av Rysslands 170 miljoner invånare är cirka 

100 miljoner förtryckta och rättslösa. Tsarismen för krig för att erövra 

Galizien och slutgiltigt strypa ukrainarnas frihet, för att erövra Armenien, 

Konstantinopel m m. Tsarismen ser i kriget ett medel att avleda 

uppmärksamheten från det stigande missnöjet inom landet och undertrycka 

den växande revolutionära rörelsen. För närvarande mot. svaras 

i Ryssland två storryssar av två eller tre rättslösa “utbördingar”: genom 

kriget bemödar sig tsarismen att öka antalet av Ryssland förtryckta nationer, 

att förstärka undertryckandet av dem och därmed lamslå även 

storryssarnas egen frihetskamp. Möjligheten att förtrycka och plundra 

andra folk fördjupar den ekonomiska stagnationen, ty i stället för att 

utveckla produktivkrafterna är den halvfeodala utsugningen av “utbördingarna” 

ofta en inkomstkälla. För Rysslands vidkommande har kriget 

sålunda en utpräglat reaktionär och frihetsfientlig karaktär. 

Vad är socialchauvinism? 

Socialchauvinism innebär att försvara “fosterlandsförsvarets” idé i det 

nuvarande kriget. Konsekvensen av denna idé är vidare att man skall 

inställa klasskampen under kriget, rösta för krigskrediter o.s.v. I själva 

verket bedriver socialchauvinisterna en antiproletär, borgerlig politik, ty 

i verkligheten förfäktar de inte “fosterlandsförsvar” i betydelsen av kamp 

mot utländsk förtryck utan “rätt” för de ena eller andra “stor”-makterna 

att plundra kolonier och förtrycka andra folk. Socialchauvinisterna upprepar 

det borgerliga bedrägeriet mot folket att kriget förs för att försvara 

nationernas frihet och existens, och därmed går de över på bourgeoisins 

sida mot proletariatet. Till socialchauvinisterna hör både de, som försvarar 

och skönmålar regeringarna och bourgeoisin i en av de krigförande 

statsgrupperna, och de som i likhet med Kautsky tillerkänner socialisterna 

i alla krigförande stater lika rätt att “försvara fosterlandet”. Då socialchauvinismen 

i verkligheten går ut på att försvara den “egna” imperialistiska 

bourgeoisins (eller överhuvudtaget varje imperialistisk bourgeoisis) 

privilegier, förmåner, plundringar och våldshandlingar, innebär den ett 

fullständigt förräderi mot alla socialistiska uppfattningar och mot det 

beslut som togs vid den internationella socialistiska kongressen i Basel. 

Baselmanifestet 

Det manifest om kriget, som enhälligt antogs i Basel 1912, avser just det 

krig mellan Storbritannien och Tyskland jämte deras nuvarande bundsförvanter, 

som också bröt ut 1914. Manifestet förklarar direkt, att inget 

folkintresse kan rättfärdiga ett krig, som förs “till förmån för kapitalisternas 

profit och dynastiernas ärelystnad” på grundval av stormakternas imperialistiska 

rövarpolitik. Manifestet förklarar direkt, att kriget är farligt 

“för regeringarna” (alla utan undantag), konstaterar deras fruktan för “en 

proletär revolution” och hänvisar med största bestämdhet till det exempel, 

som kommunen 1871 och händelserna i oktober-december 1905 

erbjuder, d.v.s. revolutionens och inbördeskrigets exempel. Baselmanifestet 

fastställer sålunda just för det nuvarande kriget den taktik som i internationell 

skala bör tillämpas i arbetarnas revolutionära kamp mot de 

egna regeringarna, den proletära revolutionens taktik. Baselmanifestet 

upprepar de ord i Stuttgartresolutionen, där det sägs att socialisterna i 

händelse av ett krigsutbrott måste utnyttja den därigenom framkallade 

“ekonomiska och politiska krisen” för att “påskynda kapitalismens fall”, 

d.v.s. utnyttja regeringarnas av kriget förorsakade svårigheter och massornas 

vrede till gagn för den socialistiska revolutionen. 

Socialchauvinisternas politik - att rättfärdiga kriget med borgerligt 

frihetliga synpunkter, att godta “fosterlandsförsvaret”, rösta för krediter, 

inträda i regeringar etc., etc. - är ett direkt förräderi mot socialismen 

vilket, som vi längre fram skall få se, förklaras endast med att opportunismen 

och den nationalliberala arbetarpolitiken segrat inom de flesta 

12 13

europeiska partierna. 

Falska hänvisningar till Marx och Engels 

De ryska socialchauvinisterna (med Plechanov i spetsen) åberopar sig 

på Marx’ taktik under kriget 1870; de tyska socialchauvinisterna (av 

typen Lensch, David & Co) åberopar sig på Engels’ uttalanden 1891 

om de tyska socialisternas plikt att försvara fosterlandet i händelse av 

ett krig mot Ryssland och Frankrike tillsammans; socialchauvinisterna 

av Kautskys typ slutligen, vilka vill anpassa och legalisera den internationella 

chauvinismen, åberopar sig på att Marx och Engels, trots att de 

fördömde kriget, likväl från 1854-55 till 1870-71 och 1876-77 ständigt 

tog parti för den ena eller andra krigförande staten så snart kriget en 

gång brutit ut. 

Alla dessa hänvisningar är upprörande förvrängningar av Marx’ och 

Engels’ åsikter för att behaga bourgeoisin och opportunisterna, precis 

på samma sätt som anarkisterna Guillaume & Co:s skriverier förvränger 

Marx’ och Engels’ åsikter för att rättfärdiga anarkismen. Kriget 1870-71 

var historiskt sett ett progressivt krig från Tysklands sida till dess Napoleon 

III besegrats, ty denne hade tillsammans med tsaren i många år 

förtryckt Tyskland genom att stödja den feodala splittringen i detta land. 

Men så snart kriget övergick till plundring av Frankrike (annexionen av 

Elsass-Lothringen), fördömde Marx och Engels avgjort tyskarna. Dessutom 

godkände Marx och Engels i början av detta krig Bebels och Liebknechts 

vägran att rösta för krediter och rådde socialdemokratin att inte 

förena sig med bourgeoisin utan att förfäkta proletariatets självständiga 

klassintressen. Att överföra bedömningen av detta borgerligt progressiva 

och nationella frihetskrig på det nuvarande imperialistiska kriget betyder 

att våldföra sig på sanningen. Detsamma gäller i än högre grad om kriget 

1854-55 och alla andra krig under 1800-talet, då den moderna imperialismen 

inte fanns, då det inte förelåg mogna objektiva förutsättningar för 

socialismen och inga socialistiska masspartier i något av de krigförande 

länderna, d.v.s. att just de förutsättningar saknades, från vilka Baselmanifestet 

härledde “den proletära revolutionens” taktik i samband med ett 

krig mellan stormakterna. 

Den som nu åberopar sig på Marx’ ställningstagande till krigen under 

den framstegsvänliga bourgeoisins epok och glömmer Marx’ ord “Arbetarna 

har intet fosterland” - ord som hänför sig just till den reaktion- 

ära, utlevade bourgeoisins epok, till den socialistiska revolutionens epok 

- förvränger skamlöst Marx och ersätter den socialistiska uppfattningen 

med den borgerliga. 

Andra internationalens sammanbrott 

All världens socialister förklarade högtidligt i Basel år 1912, att de ansåg 

det kommande europeiska kriget som ett “brottsligt” och ärkereaktionärt 

verk av alla regeringar, vilket måste påskynda sammanbrottet för kapitalismen 

genom att oundvikligt framkalla en revolution mot den. Kriget 

kom och krisen bröt ut. I stället för en revolutionär taktik betjänade sig 

de flesta socialdemokratiska partierna av en reaktionär taktik och tog 

ställning för sina regeringar och sin bourgeoisi. Detta förräderi mot socialismen 

betyder sammanbrott för Andra internationalen (1889-1914), 

och vi måste göra klart för oss vad som varit orsaken till detta sammanbrott, 

vad som frambringat socialchauvinismen och vad som gett den 

kraft. 

Socialchauvinismen är höjden av opportunism 

Under Andra internationalens hela epok pågick överallt inom de socialdemokratiska 

partierna en kamp mellan den revolutionära och den 

opportunistiska flygeln. I en rad länder skedde en sprängning längs denna 

linje (i Storbritannien, Italien, Nederländerna och Bulgarien). Ingen 

enda marxist tvivlade på att opportunismen är uttryck för en borgerlig 

politik inom arbetarrörelsen, uttryck för småbourgeoisins intressen och 

intressena hos förbundet mellan en högst obetydlig minoritet av förborgerligade 

arbetare och “deras” bourgeoisi, vilket riktar sig mot proletärmassornas, 

de förtryckta massornas intressen. 

De objektiva förhållandena i slutet av 1800-talet stärkte särskilt opportunismen 

genom att de förvandlade utnyttjandet av den borgerliga 

legaliteten till kryperi för den, skapade ett litet skikt av byråkrater 

och aristokrater inom arbetarklassen och drog in många småborgerliga 

“medlöpare” i de socialdemokratiska partiernas led. 

Kriget påskyndade denna utveckling och förvandlade opportunismen 

till socialchauvinism och opportunisternas hemliga förbund med bourgeoisin 

till ett öppet förbund. Härtill kom, att militärmyndigheterna 

överallt införde krigstillstånd och satte munkorg på arbetarmassan, vars 

14 15

gamla ledare nästan mangrant gick över till bourgeoisin. 

Opportunismen och socialchauvinismen har samma ekonomiska 

grundval: intressena hos ett högst obetydligt skikt av privilegierade arbetare 

och småbourgeoisi, vilka värnar sin privilegierade ställning, sin 

“rätt” till smulor av de profiter, som “deras” nationella bourgeoisi erhållit 

genom att plundra andra nationer, genom de fördelar dess stormaktsställning 

ger o.s.v. 

Opportunismen och socialchauvinismen har ett och samma ideologiska 

och politiska innehåll: klassamarbete i stället för klasskamp, uppgivande 

av de revolutionära kampmedlen, hjälp åt den “egna” regeringen 

då den råkat i ett svårt läge i stället för att utnyttja dess svårigheter till 

förmån för revolutionen. Om man tar alla europeiska länder tillsammans 

och om man inte riktar uppmärksamheten på enskilda personer 

(hur auktoritativa de än må vara), så skall det visa sig att just den opportunistiska 

strömningen har blivit socialchauvinismens viktigaste värn, 

medan en mer eller mindre konsekvent protest mot den reses nästan 

överallt i revolutionärernas läger. Och tar man exempelvis grupperingen 

av riktningarna på den internationella socialistiska kongressen i Stuttgart 

1907, så skall det visa sig att den internationella marxismen var mot 

imperialismen, medan den internationella opportunismen var för den 

redan då. 

Enhet med opportunisterna betyder förbund 

mellan arbetarna och “deras” nationella bourgeoisi 

samt den internationella revolutionära arbetarklassens splittring 

Under det tidigare skedet, för kriget, ansågs opportunismen ofta vara en 

“avvikelse”, en “extrem”, men dock legitim beståndsdel av det socialdemokratiska 

partiet. Kriget har visat, att detta är omöjligt i framtiden. 

Opportunismen har blivit “full. mogen” och spelar nu för fullt sin roll 

som bourgeoisins emissarie inom arbetarrörelsen. Enhet med opportunisterna 

har blivit rena rama hyckleriet, vilket vi kan se ett exempel på 

i det tyska socialdemokratiska partiet. I alla viktiga fall (exempelvis vid 

omröstningen den 4 augusti) kommer opportunisterna med sitt ultimatum, 

vilket de sedan driver igenom med hjälp av sina talrika förbindelser 

med bourgeoisin, sin majoritet i fackförbundsstyrelserna etc. Enhet med 

opportunisterna betyder nu i praktiken att arbetarklassen underordnas 

den “egna” nationella bourgeoisin, betyder förbund med den i syfte att 

undertrycka andra nationer och att kämpa för stormaktsprivilegier; den 

betyder splittring av det revolutionära proletariatet i alla länder. 

Hur hård kampen mot de i många organisationer dominerande opportunisterna 

i enskilda fall än må vara och vilka egenartade former processen 

att rensa arbetarpartierna från opportunister i de enskilda länderna 

än antar, så är denna process ofrånkomlig och fruktbringande. 

Den reformistiska socialismen dör bort; den återuppstående socialismen 

“kommer att bli revolutionär, oförsonlig och upprorisk” som den franske 

socialisten Paul Golay träffande har uttryckt sig. 

“Kautskyanismen” 

Kautsky, Andra internationalens största auktoritet, erbjuder ett i högsta 

grad typiskt och slående exempel på hur erkännandet av marxismen i ord 

i verkligheten har lett till att den förvandlats till “struveism” eller “brentanoism”. 

Detta framgår också av Plechanovs exempel. Genom uppenbara 

sofismer berövar man marxismen dess revolutionära levande anda, 

man accepterar allt hos marxismen utom de revolutionära kampmedlen, 

propagandan för och förberedandet av dessa medel samt massornas fostran 

just i denna riktning. Kautsky söker på ett principlöst sätt “försona” 

socialchauvinismens grundtanke, erkännandet av fosterlandsförsvaret i 

detta krig, med en diplomatisk, skenbar eftergift åt vänstern i form av 

röstnedläggning vid voteringen om krediter, orerande om sin oppositionella 

inställning m m. 

Kautsky, som 1909 skrev en hel bok om den annalkande revolutionsepoken 

och om sambandet mellan krig och revolution, Kautsky, som 

1912 undertecknade Baselmanifestet om att utnyttja det kommande 

kriget på revolutionärt sätt, söker nu av alla krafter att rättfärdiga och 

skönmåla socialchauvinismen och ansluter sig i likhet med Plechanov till 

bourgeoisin för att förlöjliga all tanke på revolution, alla steg i riktning 

mot en direkt revolutionär kamp. 

Arbetarklassen kan inte genomföra sin världshistoriska revolutionära 

roll, om den inte skoningslöst bekämpar detta överlöperi, denna karaktärslöshet, 

detta kryperi för opportunismen och denna exempellösa teoretiska 

förflackning av marxismen. Kautskyanismen är inte någon tillfällig 

företeelse utan en social produkt av motsättningarna inom Andra 

internationalen, av att man i ord betygar sin trohet mot marxismen men 

16 17

i handling underordnar sig opportunismen. 

Denna “kautskyanismens” grundläggande falskhet tar sig olika former 

i skilda länder. I Nederländerna avvisar Roland-Holst idén om fosterlandsförsvar 

men förfäktar enhet med opportunisternas parti. I Ryssland 

avvisar Trotskij också denna idé men förfäktar likväl enhet med 

den opportunistiska och chauvinistiska gruppen Nasja Zarja. I Rumänien 

förklarar Rakovskij krig mot opportunismen såsom skyldig till internationalens 

sammanbrott men är samtidigt beredd att erkänna det 

legitima i fosterlandsförsvarets idé. Allt detta är yttringar av det onda, 

som de nederländska marxisterna (Gorter och Pannekoek) har betecknat 

som “passiv radikalism” och som går ut på att ersätta den revolutionära 

marxismen med eklekticism i teorin och på servilitet eller vanmakt mot 

opportunismen i praktiken. 

Marxisternas paroll är den 

revolutionära socialdemokratins paroll 

Kriget har utan tvivel gett upphov till en ytterst akut kris och ökat massornas 

lidanden i otrolig grad. Detta krigs reaktionära karaktär och den 

oförskämda lögn som bourgeoisin i alla länder serverar, då den döljer sina 

roffarsyften med “nationell” ideologi - allt detta skapar oundvikligen, på 

basis av den objektivt revolutionära situationen, revolutionära stämningar 

hos massorna. Det är vår plikt att hjälpa massorna att bli medvetna 

om dessa stämningar, att fördjupa och utforma dem. Denna uppgift får 

ett riktigt uttryck endast i parollen om att förvandla det imperialistiska 

kriget till inbördeskrig, och varje konsekvent klasskamp under kriget, 

varje seriöst genomförd taktik av “massaktioner” leder oundvikligt till 

detta. Man kan inte veta huruvida en stark revolutionär rörelse kommer 

att flamma upp i samband med stormakternas första eller andra imperialistiska 

krig, under eller efter det, men i varje fall är det vår ofrånkomliga 

plikt att systematiskt och orubbligt verka just i denna riktning. 

Baselmanifestet hänvisar direkt till Pariskommunens exempel, d.v.s. 

till hur ett krig mellan regeringar förvandlas till inbördeskrig. För ett 

halvsekel sedan var proletariatet alltför svagt, de objektiva förutsättningarna 

för socialismen hade ännu inte mognat, det kunde inte bli fråga 

om samstämmighet och samverkan mellan de revolutionära rörelserna i 

alla krigförande länder, entusiasmen hos en del parisarbetare för “den nationella 

ideologin” (traditionen från 1792) var en småborgerlig svaghet 

hos dem, vilken Marx på sin tid konstaterade, och en av orsakerna till 

kommunens sammanbrott. Ett halvt sekel efteråt har de förhållanden, 

som försvagade den dåvarande revolutionen, bortfallit och i våra dagar 

är det oförlåtligt för en socialist att tolerera en vägran att handla just i 

pariskommunardernas anda. 

Exemplet från förbrödringen i skyttegravarna 

Borgerliga tidningar i alla krigförande länder har anfört exempel på förbrödring 

mellan soldater från de krigförande nationerna tom i skyttegravarna. 

Och militärmyndigheternas (i Tyskland och Storbritannien) drakoniska 

förbud mot en sådan förbrödring har bevisat, att regeringarna 

och bourgeoisin tillmätt den en allvarlig betydelse. Att fall av förbrödring 

varit möjliga, fastän opportunismen odelat härskar inom toppskikten i 

Västeuropas socialdemokratiska partier och fastän socialchauvinismen 

stöds av hela den socialdemokratiska pressen och av Andra internationalens 

samtliga auktoriteter, visar oss hur möjligt det vore att förkorta det 

nuvarande brottsliga och reaktionära slavägarkriget och att organisera 

en revolutionär internationalistisk rörelse, om ett systematiskt arbete i 

denna riktning utfördes, låt vara endast av vänstersocialisterna i alla krigförande 

länder. 

Den illegala organisationens betydelse 

Prominenta anarkister världen över har i detta krig blamerat sig genom 

socialchauvinism (i Plechanovs och Kautskys anda) i lika hög grad som 

opportunisterna. Ett nyttigt resultat av detta krig blir otvivelaktigt, att 

det förintar både opportunismen och anarkismen. 

I intet fall och under inga omständigheter får de socialdemokratiska 

partierna avhålla sig från att utnyttja även den allra ringaste legala möjlighet 

att organisera massorna och propagera socialismen, men samtidigt 

måste de bryta med den servila respekten för legaliteten. “Skjut ni först, 

herrar borgare”, skrev Engels, varvid han anspelade just på inbördeskriget 

och på nödvändigheten av att bryta mot legaliteten sedan bourgeoisin 

brutit mot den. Krisen har visat, att bourgeoisin bryter mot legaliteten i 

alla länder, även de friaste, och att det är omöjligt att föra massorna till 

revolution utan att det skapas en illegal organisation med uppgift att 

propagera, dryfta, bedöma och förbereda revolutionära kampmedel. Allt 

det ärliga, som uträttas av socialisterna exempelvis i Tyskland, görs i strid 

18 19

med den gemena opportunismen och den hycklande “kautskyanismen”, 

och det görs just illegalt. I Storbritannien sänds personer till straffarbete 

för tryckta uppmaningar till vägran att göra krigstjänst. 

Det är förräderi mot socialismen att anse, att förnekande av illegala 

propagandametoder och förlöjligande av dem i den legala pressen är 

förenligt med medlemskap i det socialdemokratiska partiet. 

Om den “egna” regeringens 

nederlag i det imperialistiska kriget 

De som förfäktar den egna regeringens seger i nuvarande krig och de 

som försvarar parollen “varken seger eller nederlag” delar i lika grad socialchauvinismens 

ståndpunkt. I ett reaktionärt krig kan den revolutionära 

klassen inte annat än önska nederlag för sin regering, kan den inte 

undgå att se att militära motgångar för denna regering gör det lättare att 

störta den. Endast en borgare, som tror att ett av regeringarna startat krig 

absolut kommer att sluta som ett krig mellan regeringarna och som önskar 

detta, betraktar det som en “löjlig” och “absurd” idé, att socialisterna 

i alla krigförande länder skall framträda med önskan om nederlag för alla 

de “egna” regering. arna. Tvärtom, just ett sådant framträdande skulle stå 

i samklang med de innersta tankarna hos varje medveten arbetare och 

ligga i linje med vår verksamhet, som är inriktad på att förvandla det 

imperialistiska kriget till inbördeskrig. 

Utan tvivel har den betydande agitation mot kriget, som bedrivits av 

en del brittiska, tyska och ryska socialister, “försvagat” respektive regeringars 

“militära styrka”, men denna agitation lände socialisterna till heder. 

Socialisterna måste klargöra för massorna, att det inte finns någon annan 

räddning för dem än att på revolutionär väg störta de “egna” regeringarna 

och att dessa regeringars svårigheter i det nuvarande kriget måste 

utnyttjas just i detta syfte. 

Om pacifismen och fredsparollen 

Den fredsvänliga stämningen bland massorna är ofta uttryck för en begynnande 

protest, indignation och insikt om krigets reaktionära karaktär. 

Det är alla socialdemokraters plikt att utnyttja denna stämning. De 

kommer att på det ivrigaste delta i varje rörelse och varje demonstration, 

som växer fram på denna grund, men de kommer inte att bedra 

folket genom att ge rum för tanken, att en fred utan annexioner, utan 

förtryck av nationerna, utan plundring, utan frön till nya krig mellan 

de nuvarande regeringarna och de härskande klasserna är möjlig, om en 

revolutionär rörelse saknas. Ett sådant bedrägeri mot folket skulle endast 

gynna de krigförande regeringarnas hemliga diplomati och deras kontrarevolutionära 

planer. Den som vill en varaktig och demokratisk fred 

måste vara för inbördeskriget mot regeringarna och bourgeoisin. 

Om nationernas självbestämmanderätt 

Bourgeoisins mest spridda bedrägeri mot folket i detta krig är att den 

kamouflerar sina rovgiriga syften med ideologin om “nationell befrielse”. 

Britterna lovar Belgien frihet, tyskarna Polen o.s.v. Som vi har sett, är 

detta i själva verket ett krig, som förs av dem som förtrycker flertalet av 

nationerna i världen i syfte att befästa och utvidga detta förtryck. 

Socialisterna kan inte nå sitt stora mål utan att kämpa mot allt slags nationellt 

förtryck. Därför måste de ovillkorligen kräva, att de socialdemokratiska 

partierna i de förtryckande länderna (särskilt de så kallade stormakterna) 

erkänner och förfäktar de förtryckta nationernas självbestämmanderätt, och 

just i detta ords politiska mening, d.v.s. deras rätt till politiskt avskiljande. 

Den socialist, som tillhör en stormaktsnation eller en nation, som besitter 

kolonier, och inte förfäktar denna rätt, är en chauvinist. 

Att förfäkta denna rätt innebär ingalunda någon uppmuntran att bilda 

småstater, utan leder tvärtom till ett friare, djärvare och därför vidare 

och allmännare bildande av storstater och statsförbund, vilka är fördelaktigare 

för massorna och bättre motsvarar den ekonomiska utvecklingen. 

Socialisterna från de förtryckta nationerna måste i sin tur ovillkorligen 

kämpa för fullständig (inklusive organisatorisk) enhet mellan de 

förtryckta och förtryckande nationaliteternas arbetare. Idén om en nations 

rättsliga avskiljande från en annan (den s.k. kulturell-nationella 

autonomin, som propageras av Bauer och Renner) är en reaktionär idé. 

Imperialismen är en epok, då all världens nationer utsätts för ett ständigt 

ökande förtryck från en handfull “stora” makter, och därför är det 

omöjligt att kämpa för den socialistiska internationalistiska revolutionen 

mot imperialismen om man inte erkänner nationernas självbestämmanderätt. 

“Ett folk, som förtrycker andra, kan inte frigöra sig självt” (Marx och 

Engels). Ett proletariat, som tolererar en aldrig så obetydlig våldshandling 

av “sin” nation mot andra nationer, kan inte vara socialistiskt. 

20 21

Kapitel II 

Klasser och partier i ryssland 

Bourgeoisin och kriget 

I ett avseende har den ryska regeringen inte sackat efter sina europeiska 

kolleger: i likhet med dem har den förmått att i stor stil föra “sitt” folk 

bakom ljuset. En väldig, vidunderlig apparat av lögner och humbug 

drogs igång också i Ryssland för att infektera massorna med chauvinism 

och skapa intryck av att tsarregeringen för ett “rättvist” krig, att den 

osjälviskt försvarar “de slaviska bröderna” o.s.v. 

Godsägarklassen samt handels- och industribourgeoisins överskikt 

har ivrigt stött tsarregeringens krigspolitik. De väntar med rätta att delningen 

av det turkiska och det österrikiska arvet skall ge dem enorma 

materiella fördelar och privilegier. En hel rad av deras kongresser njuter 

redan i förväg av de profiter, som skulle strömma in i deras fickor om 

tsararmen segrade. Dessutom begriper reaktionärerna mycket väl, att om 

det finns något som ännu kan uppskjuta Romanovmonarkins fall och 

hejda den nya revolutionen i Ryssland, så är det endast ett för tsaren 

segerrikt yttre krig. 

Vida skikt av “mellan”-bourgeoisin i städerna, av de borgerliga intellektuella 

och utövarna av fria yrken m.fl. var - åtminstone i början av 

kriget - också besmittade av chauvinism. Den liberala bourgeoisins parti 

i Ryssland - kadeterna - har helt och oförbehållsamt stött tsarregeringen. 

På utrikespolitikens område är kadeterna sedan länge ett regeringsparti. 

Panslavismen, med vars hjälp tsardiplomatin redan upprepade gånger 

utfört sina storstilade politiska svindlerier, har blivit kadeternas officiella 

ideologi. Den ryska liberalismen har urartat till nationalliberalism. Den 

tävlar med de svarta hundradena i “patriotism” och röstar alltid villigt 

för militarismen, marinismen m m. I den ryska liberalismens läger kan 

man iaktta ungefär samma företeelse som i Tyskland på 70-talet, då den 

“frisinnade” liberalismen råkade i förfall och ur sina led frambringade 

det nationalliberala partiet. Den ryska liberala bourgeoisin har definitivt 

beträtt kontrarevolutionens väg. RSDAP:s ståndpunkt i denna fråga har 

helt bekräftats. Verkligheten har krossat våra opportunisters åsikt, att 

den ryska liberalismen alltjämt är en drivkraft för revolutionen i Ryssland. 

Bland bönderna har den härskande klicken också lyckats framkalla en 

chauvinistisk stämning med hjälp av den borgerliga pressen, prästerskapet 

o.s.v. Men allt efter som soldaterna återvänder från slagfältet, kommer 

stämningen på landsbygden oundvikligt att slå om till nackdel för 

tsarmonarkin. De borgerligt demokratiska partier, som har kontakt med 

bönderna, har inte förmått hålla stånd mot den chauvinistiska vågen. 

Trudovikpartiet vägrade i riksduman att rösta för krigskrediter. Men genom 

sin ledare Kerenskij lät det framföra en “patriotisk” deklaration, 

som kom monarkin ytterst väl till pass. “Narodnikernas” hela legala press 

rättade sig i allmänhet efter liberalerna. Även den borgerliga demokratins 

vänsterflygel - det s.k. socialistrevolutionära partiet, som är anslutet 

till Internationella socialistiska byrån - följde i samma ström. Detta 

partis representant i ISB, hr Rubanovitj, framträder som en öppen socialchauvinist. 

Hälften av detta partis ombud på “entent”-socialisternas 

konferens i London röstade för en chauvinistisk resolution (medan den 

andra hälften lade ned sina röster). I socialistrevolutionärernas illegala 

press (tidningen Novosti m.fl.) dominerar chauvinisterna. Revolutionärerna 

“från borgerlig miljö”, d.v.s. borgerliga revolutionärer, som inte har 

någon förbindelse med arbetarklassen, har lidit ett mycket svårt skeppsbrott 

i detta krig. Kropotkins, Burtsevs och Rubanovitjs sorgliga öde är 

synnerligen betecknande. 

Arbetarklassen och kriget 

Den enda klass i Ryssland, som man inte lyckats infektera med chauvinism, 

är proletariatet. De enskilda excesser som förekom i början av kriget 

berörde endast de okunnigaste arbetarskikten. Arbetarnas deltagande i de 

tyskfientliga kravallerna i Moskva har blivit starkt överdrivet. I det stora 

hela har Rysslands arbetarklass visat sig vara immun mot chauvinismen. 

Detta förklaras av det revolutionära läget i landet och av proletariatets 

allmänna levnadsförhållanden i Ryssland. 

Åren 1912-14 markerade början till ett nytt storslaget revolutionärt 

uppsving i Ryssland. Vi blev ånyo vittnen till en väldig strejkrörelse utan 

motstycke i världen. Den revolutionära masstrejken 1913 omfattade 

enligt lägsta beräkning halvannan miljon deltagare, och 1914 översteg 

antalet strejkande två miljoner och närmade sig 1905 års nivå. Strax före 

krigsutbrottet hade redan de första barrikadstriderna ägt rum i Petersburg. 

22 23

Rysslands socialdemokratiska arbetarparti, som var illegalt, fullgjorde 

sin plikt mot internationalen. Det höll internationalismens fana med 

säker hand. Vårt parti hade för länge sedan i organisatoriskt avseende 

brutit med de opportunistiska grupperna och elementen. Opportunismen 

och “legalism till varje pris” utgjorde ingen black om foten för vårt 

parti. Och denna omständighet hjälpte det att fullgöra sin revolutionära 

plikt - liksom brytningen med Bissolatis opportunistiska parti också var 

till hjälp för de italienska kamraterna. 

Det allmänna läget i vårt land gynnar ingalunda den “socialistiska” 

opportunismen bland arbetarmassorna. I Ryssland ser vi en hel rad nyanser 

av opportunismen och reformismen bland de intellektuella, inom 

småbourgeoisin etc. Men den utgör en försvinnande minoritet inom 

de politiskt aktiva arbetarskikten. Skiktet av privilegierade arbetare och 

tjänstemän är mycket svagt hos oss. Någon legalitetsdyrkan har inte kunnat 

uppkomma hos oss. Likvidatorerna (opportunisternas av Axelrod, 

Potresov, Tjerevanin, Maslov m.fl. ledda parti) hade före kriget inget 

betydande stöd bland arbetarmassorna. Valen till fjärde riksduman resulterade 

i att samtliga sex arbetardeputerade som valdes var motståndare 

till likvidatorriktningen. Upplagesiffrorna och penninginsamlingarna 

för den legala arbetarpressen i Petrograd och Moskva har ovederläggligt 

visat, att fyra femtedelar av de medvetna arbetarna vänder sig mot opportunismen 

och likvidatorriktningen. 

Sedan krigsutbrottet har tsarregeringen häktat och förvisat tusentals 

och åter tusentals avancerade arbetare, medlemmar av vårt illegala RS- 

DAP. Denna omständighet jämte införandet av krigstillstånd i landet, 

indragningen av våra tidningar m m har hämmat rörelsen. Men vårt 

parti fortsätter likväl sin illegala revolutionära verksamhet. I Petrograd 

utger vårt partis kommitté den illegala tidningen Proletarskij Golos. 

Artiklar från centralorganet Sotsial-Demokrat, som utkommer i utlandet, 

avtrycks i Petrograd och sänds ut till landsorten. Det utfärdas 

illegala proklamationer, som sprids också i kasernerna. På olika undangömda 

platser utanför staden hålls illegala arbetarmöten. På senaste 

tiden har stora metallarbetarstrejker brutit ut i Petrograd. I samband 

med dessa strejker har vår kommitté i Petrograd utfärdat flera upprop 

till arbetarna. 

Rysslands socialdemokratiska 

arbetargrupp i riksduman och kriget 

År 1913 ägde en sprängning rum bland de socialdemokratiska deputeradena 

i riksduman. På ena sidan stod opportunismens sju anhängare, 

ledda av Tjcheidze. De hade valts i sju ickeproletära guvernement, där 

antalet arbetare uppgick till 214 000. På andra sidan stod sex deputerade, 

alla från arbetarkurian, vilka valts i Rysslands största industricentra, 

där arbetarnas antal uppgick till 1 008 000. 

Den främsta meningsbrytningen gällde frågan om den revolutionära 

marxismens taktik eller den opportunistiska reformismens taktik. I praktiken 

yttrade sig meningsbrytningen framför allt i arbetet utanför parlamentet 

bland massorna. Detta arbete måste i Ryssland bedrivas illegalt, 

om de som bedrev det ville stå kvar på revolutionär grundval. Tjcheidzes 

fraktion förblev den trognaste bundsförvanten till likvidatorerna, vilka 

förkastade det illegala arbetet, och försvarade dem i alla samtal med arbetarna 

och på alla möten. Härav sprängningen. De sex deputerade bildade 

RSDA-gruppen. Ett års verksamhet har ovedersägligt visat, att det 

övervägande flertalet av de ryska arbetarna stöder just denna grupp. 

Vid krigsutbrottet framträdde meningsbrytningen ytterst markant. 

Tjcheidzes fraktion inskränkte sig till verksamhet i parlamentet. Den 

röstade inte för krediter, ty om den hade gjort det skulle den ha utlöst en 

indignationsstorm mot sig själv bland arbetarna. (Vi har sett, att i Ryssland 

röstade inte ens de småborgerliga trudovikerna för krediter.) Men 

fraktionen protesterade inte heller mot socialchauvinismen. 

Annorlunda uppträdde RSDA-gruppen, som uttryckte vårt partis 

politiska linje. Den förde ut protesten mot kriget till arbetarklassens 

djupaste skikt, den bedrev antiimperialistisk propaganda bland de ryska 

proletärernas breda massor. 

Gruppen rönte mycket varm resonans hos arbetarna - vilket injagade 

skräck hos regeringen och föranledde den att i flagrant strid med sina 

egna lagar häkta våra kamrater deputerade och döma dem till livstids 

förvisning i Sibirien. Redan i det första officiella meddelandet om våra 

kamraters häktning förklarade tsarregeringen: 

“En alldeles särskild ställning i detta avseende intog några medlemmar 

av de socialdemokratiska föreningarna, vilka satt som mål för sin 

verksamhet att undergräva Rysslands värnkraft genom agitation mot 

kriget, medelst illegala upprop och muntlig propaganda.” 

24 25

På Vanderveldes kända appell om att “temporärt” inställa kampen 

mot tsarismen - av utsagorna från den tsaristiska envoyén i Belgien, furst 

Kudasjev, har det nu blivit känt att Vandervelde inte skrev denna appell 

ensam utan i samarbete med nämnde tsaristiske envoyé - gav endast vårt 

parti, företrätt av sin centralkommitté, ett avvisande svar. Likvidatorernas 

ledande centrum var ense med Vandervelde och förklarade officiellt i 

pressen, att det “i sin verksamhet inte motarbetar kriget”. 

Tsarregeringens främsta anklagelse mot våra kamrater deputerade var, 

att de propagerade detta avvisande svar till Vandervelde bland arbetarna. 

Vid rättegången framställde den tsaristiske statsåklagaren, hr Nenarokomov, 

de tyska och franska socialisterna som förebild för våra kamrater. 

“De tyska socialdemokraterna röstade”, sade han, “för krigskrediterna 

och visade sig vara regeringens vänner. Så handlade de tyska socialdemokraterna 

men inte den ryska socialdemokratins sorgliga riddare ... 

Belgiens och Frankrikes socialister glömde enigt sina stridigheter med de 

andra klasserna, glömde partitvisterna och ställde sig utan tvekan under 

fanorna.” Men medlemmarna i RSDA-gruppen handlade på annat sätt 

genom att rätta sig efter direktiven från partiets centralkommitté ... 

Rättegången rullade upp en imponerande bild av vårt partis breda illegala 

antikrigsagitation bland proletariatets massor. Tsardomstolen lyckades 

givetvis inte på långt när “uppdaga” våra kamraters hela verksamhet 

på detta område. Men också det som uppdagades visade hur mycket som 

gjorts under några få månader. 

Vid rättegången upplästes illegala upprop från våra grupper och 

kommittéer mot kriget och för den internationalistiska taktiken. Från 

de medvetna arbetarna runt om i Ryssland sträckte sig trådar till medlemmarna 

i RSDA-gruppen, och denna bemödade sig att i mån av sina 

krafter hjälpa arbetarna att bedöma kriget från marxismens ståndpunkt. 

Kamrat Muranov, deputerad för arbetarna i Charkovguvernementet, 

sade vid rättegången: 

“Då jag förstod, att folket inte sänt mig till riksduman för att nöta dumastolen, 

reste jag omkring för att på ort och ställe lära känna stämningarna 

hos arbetarklassen.” Han medgav vidare inför rätta, att han åtagit 

sig funktionen som illegal agitator för vårt parti och att han i Uralområdet 

organiserat en arbetarkommitté vid Verchne-Isetskverken och på 

andra platser. Rättegången visade, att RSDA-gruppens medlemmar efter 

krigsutbrottet i propagandasyfte hade rest omkring nästan överallt i Rys- 

sland samt att Muranov, Petrovskij, Badajev m.fl. hade anordnat talrika 

arbetarmöten, vid vilka resolutioner mot kriget o.s.v. antagits. 

Tsarregeringen hotade de åtalade med dödsstraff. På grund härav uppträdde 

inte alla av dem vid själva rättegången så modigt som kamrat 

Muranov. De försökte göra det svårt för de tsaristiska åklagarna att få till 

stånd en fällande dom mot dem. Detta utnyttjar nu de ryska socialchauvinisterna 

på ett otillständigt sätt för att skymma undan det väsentliga i 

frågan: vilken parlamentarism har arbetarklassen behov av? 

Parlamentarismen erkänns av Südekum och Heine, Sembat och Vaillant, 

Bissolati och Mussolini, Tjcheidze och Plechanov. Parlamentarismen 

erkänns också av våra kamrater i RSDAgruppen, den erkänns av 

de bulgariska och italienska kamraterna, som brutit med chauvinisterna. 

Men det finns olika slag av parlamentarism. En del använder den parlamentariska 

arenan för att ställa sig in hos sina regeringar eller i bästa fall 

för att två sina händer, såsom Tjcheidze-fraktionen gör. Andra använder 

parlamentarismen för att förbli revolutionärer in i det sista, för att även 

under de svåraste förhållanden fullgöra sin plikt som socialister och internationalister. 

Några förs genom sin parlamentariska verksamhet till 

ministerbänken, andra åter till fängelse, till förvisning, till straffarbete. 

En del tjänar bourgeoisin, andra tjänar proletariatet. En del är socialimperialister. 

Andra är revolutionära marxister. 

26 27

Kapitel III 

Internationalens återupprättande 

Hur skall internationalen återupprättas? Först några ord om hur internationalen 

inte bör återupprättas. 

Socialchauvinisternas och “centrums” metod 

Naturligtvis är socialchauvinisterna i alla länder stora “internationalister”! 

De har ända sedan krigsutbrottet tyngts av omsorgen om internationalen. 

Å ena sidan försäkrar de, att talet om internationalens sammanbrott 

är “överdrivet”. I själva verket har det inte hänt någonting särskilt. 

Lyssna bara till Kautsky: internationalen är helt enkelt “ett instrument 

för fredstid”, det är naturligt att detta instrument visade sig inte riktigt 

hålla måttet under krigstid. A andra sidan har socialchauvinisterna i alla 

länder funnit ett mycket enkelt - och framför allt ett internationellt - 

medel för att klara sig ur det läge som uppstått. Medlet är mycket enkelt: 

man bör bara invänta krigets slut, till dess bör socialisterna i varje land 

försvara sitt “fosterland” och stödja “sin” regering, men efter krigsslutet 

bör man ge varandra ömsesidig “amnesti” och erkänna att alla haft rätt, 

att vi i fredstid lever som bröder men i krigstid - exakt i enlighet med de 

och de resolutionerna - uppmanar vi de tyska arbetarna att förinta sina 

franska bröder och omvänt. 

Kautsky, Plechanov, Victor Adler och Heine är alla lika ense om detta. 

Victor Adler skriver, att “då vi genomgått denna hårda tid, blir det vår 

första plikt att inte ta varandra på orden”. Kautsky påstår, att “på inget 

håll har hittills hörts uttalanden av allvarligt syftande socialister, vilka 

skulle ge anledning till farhågor” för internationalens öde. Plechanov 

säger, att “det är obehagligt att trycka händer [de tyska socialdemokraternas] 

som luktar blod från oskyldigt dödade”. Men samtidigt förordar 

han “amnesti”: “Här blir det helt på sin plats”, skriver han, “att låta förnuftet 

råda över hjärtat. För sin stora saks skull måste internationalen 

beakta även försenade beklaganden.” Heine betecknar i Sozialistische 

Monatshefte Vanderveldes uppförande som “manligt och stolt” och 

framställer honom som ett föredöme för de tyska vänstermännen. 

Kort sagt: tillsätt, när kriget är slut, en kommission bestående av 

Kautsky och Plechanov, Vandervelde och Adler, och i en handvändning 

kommer då en “enhällig”, i den ömsesidiga amnestins anda hållen resolution 

att avfattas. Tvisten slätas lyckligt och väl över. I stället för att 

hjälpa arbetarna att få klarhet i vad som hänt, kommer man att lura dem 

med en fiktiv “enhet” på papperet. En sammanslutning mellan socialchauvinisterna 

och hycklarna i alla länder kommer att utges som internationalens 

återupprättande. 

Vi bör inte dölja för oss själva att faran för ett sådant “återupprättande” 

är mycket stor. Socialchauvinisterna i alla länder är i lika hög grad 

intresserade härav. Alla är de lika obenägna att låta arbetarmassorna i 

deras länder själva skaffa sig klarhet i frågan: socialism eller nationalism? 

Alla är de i lika hög grad intresserade av att skyla över varandras synder. 

Ingen av dem kan föreslå något annat än vad virtuosen i “internationalistiskt” 

hyckleri, Kautsky, föreslår. 

Ändå ägnas denna fara föga uppmärksamhet. Under ett krigsår har 

vi sett en rad försök att återställa de internationalistiska förbindelserna. 

Vi skall inte tala om konferenserna i London och Wien, där utpräglade 

chauvinister samlades för att hjälpa generalstaberna och bourgeoisin 

i sitt respektive “fosterland”. Vi åsyftar konferenserna i Lugano och 

Köpenhamn, internationella kvinnokonferensen och internationella ungdomskonferensen. 

Dessa möten var besjälade av de bästa önskningar. 

Men de såg inte alls den fara vi nyss nämnde. De drog inte upp någon 

internationalisternas kamplinje. De påvisade inte för proletariatet den 

fara som hotar det från det socialchauvinistiska sättet att “återupprätta” 

internationalen. I bästa fall inskränkte de sig till att upprepa gamla resolutioner 

utan att påvisa för arbetarna, att socialismens sak är hopplös om 

man inte bekämpar socialchauvinisterna. I bästa fall innebar de på stället 

marsch. 

Sakläget inom oppositionen 

Det råder inget tvivel om att sakläget inom den tyska socialdemokratiska 

oppositionen erbjuder det allra största intresse för alla internationalister. 

Den officiella tyska socialdemokratin, som var det starkaste och ledande 

partiet inom Andra internationalen, tillfogade den internationella arbetarorganisationen 

det mest kännbara slaget. Men samtidigt framträdde 

också den starkaste oppositionen inom den tyska socialdemokratin. 

Bland de stora europeiska partierna var det tyska det, där de kamrater 

som förblivit socialismens fana trogna, först höjde sin röst till en kraftig 

28 29

protest. Med glädje läste vi tidskrifterna Lichtstrahlen och Die Internationale. 

Ännu större glädje beredde oss underrättelsen om att man i 

Tyskland spred illegala revolutionära upprop, exempelvis uppropet “Huvudfienden 

står i det egna landet”. Detta vittnade om att socialismens 

anda ännu är levande bland de tyska arbetarna, att det ännu finns människor 

i Tyskland, som förmår värna den revolutionära marxismen. 

Splittringen inom den nutida socialismen har påtagligast framträtt 

inom den tyska socialdemokratin. Där framträder tre strömningar 

synnerligen tydligt: opportunisterna-chauvinisterna, som ingenstädes 

sjunkit så djupt i förfall och överlöperi som i Tyskland; det kautskyanska 

“centrum”, som här visat sig vara helt ur stånd att spela någon annan roll 

än att vara dräng åt opportunisterna; och slutligen vänstern, som är de 

enda socialdemokraterna i Tyskland. 

Vi är givetvis mest intresserade av sakläget inom den tyska vänstern. 

I den ser vi våra kamrater, i den ser vi alla internationalistiska elements 

hopp. 

Hur är då läget där? 

Tidskriften Die Internationale hade absolut rätt då den förklarade, 

att den tyska vänstern alltjämt genomgår en jäsningsprocess, att stora 

omgrupperingar ännu förestår och att den har både mer beslutsamma 

och mindre beslutsamma element i sina led. 

Vi ryska internationalister gör naturligtvis inte det minsta anspråk på 

rätt att blanda oss i de interna angelägenheterna hos våra kamrater inom 

den tyska vänstern. Vi förstår, att endast de själva är fullt kompetenta att 

bestämma sina metoder i kampen mot opportunisterna med hänsyn till 

tids- och platsförhållandena. Vi anser det blott vara vår rätt och plikt att 

öppet uttala vår åsikt om sakläget. 

Vi är övertygade om att den som skrivit ledaren i tidskriften Die 

Internationale hade alldeles rätt, då han påstod att det kautskyanska 

“centrum” vållar marxismen större skada än vad den ohöljda socialchauvinismen 

gör. Den som nu skymmer undan meningsskiljaktigheterna, 

som under marxismens skylt nu förkunnar för arbetarna detsamma 

som kautskyanismen förkunnar, han söver arbetarna och är skadligare 

än Südekum, Heine & Co, vilka ställer frågan på sin spets och tvingar 

arbetarna att sätta sig in i saken. 

Det klander mot “instanserna”, som Kautsky och Haase på senare 

tid tillåtit sig, bör inte vilseleda någon. Meningsskiljaktigheterna mellan 

dem och Scheidemanns anhängare är inte av principiell natur. De förra 

anser, att Hindenburg och Mackensen redan har segrat och att man nu 

kan tillåta sig lyxen att protestera mot annexionerna. De senare anser, att 

Hindenburg och Mackensen ännu inte har segrat och att man därför bör 

“hålla ut ända till slutet”. 

Kautskyanismen bekämpar “instanserna” endast skenbart, och det 

just för att efter kriget kunna beslöja den principiella tvisten för arbetarna 

och sudda över hela saken med en uppstyltad resolution nr 1001, hållen 

i en vag “vänster”-anda, som diplomaterna i Andra internationalen 

är sådana mästare i. 

Det är helt begripligt, att den tyska oppositionen i sin svåra kamp 

mot “instanserna” måste utnyttja också detta kautskyanismens principlösa 

klander. Men en negativ inställning till nykautskyanismen måste 

alltjämt vara proberstenen för varje internationalist. Endast den är verkligen 

en internationalist, som kämpar mot kautskyanismen och som 

förstår, att “centrum” även efter den skenbara vändning som dess ledare 

företagit förblir chauvinisternas och opportunisternas bundsförvant i 

principiellt avseende. 

Av mycket stor betydelse är vår inställning till de vacklande elementen 

i internationalen överhuvudtaget. Dessa element - huvudsakligen socialister 

med pacifistisk anstrykning - finns både i de neutrala länderna 

och i några krigförande länder (i Storbritannien exempelvis Oavhängiga 

arbetarpartiet). Dessa element kan slå följe med oss. Det är nödvändigt 

att gå samman med dem mot socialchauvinisterna. Men man bör hålla 

i minnet, att de endast slår följe, att dessa element vid internationalens 

återupprättande i det viktigaste och väsentligaste inte kommer att gå 

med oss utan mot oss, att de kommer att gå samman med Kautsky, 

Scheidemann, Vandervelde och Sembat. På internationella konferenser 

får vi inte inskränka vårt program till det, som är acceptabelt för dessa 

element. Annars kommer vi själva att råka i fångenskap hos de vacklande 

pacifisterna. Så hände exempelvis på internationella kvinnokonferensen 

i Bern. Den tyska delegationen, som stödde kamrat Clara Zetkins 

ståndpunkt, spelade faktiskt “centrums” roll på denna konferens. Kvinnokonferensen 

uttalade endast sådant som var acceptabelt för ombuden 

från det opportunistiska nederländska Troelstrapartiet och för ombuden 

från ILP (Oavhängiga arbetarpartiet), vilket - inte att förglömma - på 

30 31

“entente”-chauvinisternas konferens i London röstade för Vanderveldes 

resolution. Vi betygar ILP vår största aktning för dess modiga kamp mot 

den brittiska regeringen under kriget. Men vi vet att detta parti inte 

stått och inte står på marxismens grund. Och vi anser, att det för närvarande 

är den socialdemokratiska oppositionens huvuduppgift att höja 

den revolutionära marxismens fana, att fast och bestämt delge arbetarna 

vår uppfattning om de imperialistiska krigen och att framföra parollen 

om revolutionära massaktioner, d.v.s. att göra de imperialistiska krigens 

epok till början på en inbördeskrigens epok. 

Trots allt finns det revolutionära socialdemokratiska element i många 

länder. De finns i Tyskland, i Ryssland, i Skandinavien (en inflytelserik 

riktning, som representeras av kamrat Höglund), i Balkanländerna 

(det bulgariska “tesnjaker”- partiet), i Italien, i Storbritannien (en del 

av Brittiska socialistiska partiet), i Frankrike (Vaillant har själv erkänt i 

l’Humanite att han fått protestbrev från internationalister, men han har 

inte publicerat ett enda av dem i dess helhet), i Nederländerna (tribunisterna) 

o.s.v. Att sammansluta dessa marxistiska element - hur fåtaliga de 

än må vara till en början - och å deras vägnar erinra om den äkta socialismens 

ord, som nu råkat i glömska, att uppmana arbetarna i alla länder 

att bryta med chauvinisterna och sluta upp kring marxismens gamla fana 

- det är dagens uppgift. 

Konferenserna med så kallade aktionsprogram har hittills endast utmynnat 

i att den enkla pacifismens program mer eller mindre fullständigt 

proklamerats på dessa konferenser. Marxismen är inte pacifism. Det 

är nödvändigt att kämpa för snarast möjliga slut på kriget. Men endast 

om man uppmanar till revolutionär kamp får kravet om “fred” en proletär 

innebörd. Utan en rad revolutioner är den så kallade demokratiska 

freden en kälkborgerlig utopi. Ett verkligt aktionsprogram skulle endast 

kunna utgöras av ett marxistiskt program, vilket gav massorna uttömmande 

och klart besked om vad som hänt, klargjorde vad imperialismen 

är och hur den skall bekämpas, öppet uttalade att det är opportunismen 

som lett till Andra internationalens sammanbrott och öppet uppmanade 

till att bygga upp en marxistisk international utan opportunisterna och 

mot dem. Endast ett sådant program, som visade att vi tror på oss själva 

och på marxismen, att vi förklarar kamp på liv och död mot opportunismen, 

skulle förr eller senare tillförsäkra oss de verkliga proletärmassornas 

sympati. 

Rysslands socialdemokratiska arbetarparti 

och den tredje internationalen 

RSDAP avskilde sig för länge sedan från sina opportunister. De ryska 

opportunisterna har nu dessutom blivit chauvinister. Detta endast stärker 

oss i uppfattningen, att en brytning med dem är nödvändig i socialismens 

intresse. Vi är övertygade om att de nuvarande meningsskiljaktigheterna 

mellan socialdemokraterna och socialchauvinisterna absolut 

inte är mindre än vad meningsskiljaktigheterna mellan socialisterna och 

anarkisterna var, då socialdemokraterna skilde sig från de senare. Opportunisten 

Monitor hade rätt då han skrev i tidskriften Preussische Jahrbücher, 

att den nuvarande enheten är förmånlig för opportunisterna 

och för bourgeoisin, emedan den tvingar vänsterelementen att underordna 

sig chauvinisterna och hindrar arbetarna att orientera sig i stridigheterna 

och att skapa ett parti som är deras eget, ett verkligt arbetarparti, 

ett verkligt socialistiskt parti. Vi är djupt övertygade om att det under 

nuvarande förhållanden är en revolutionärs främsta plikt att bryta med 

opportunisterna och chauvinisterna - på samma sätt som brytningen 

med de gula, med antisemiterna, med de liberala arbetarförbunden o.s.v. 

var nödvändig just för att snarast möjligt upplysa de efterblivna arbetarna 

och dra in dem i det socialdemokratiska partiets led. 

Enligt vår mening borde den tredje internationalen bildas just på en 

sådan revolutionär basis. Frågan huruvida det är ändamålsenligt att bryta 

med socialchauvinisterna existerar inte för vårt parti. För dess vidkommande 

är denna fråga oåterkalleligt avgjord. För vårt parti existerar endast 

frågan huruvida denna brytning kan genomföras i internationell 

skala under den närmaste tiden. 

Det är alldeles klart, att för att åstadkomma en internationell marxistisk 

organisation krävs det beredvillighet att bilda självständiga marxistiska 

partier i olika länder. Tyskland, den äldsta och starkaste arbetarrörelsens 

land, har avgörande betydelse. Den närmaste framtiden 

kommer att visa huruvida förutsättningarna för att bilda en ny, marxistisk 

international redan mognat. Om så är fallet, kommer vårt parti med 

glädje att inträda i en sådan, från opportunism och chauvinism befriad 

international, den tredje internationalen. Om så inte är fallet, kommer 

detta att visa, att det ännu krävs en mer eller mindre långvarig evolution 

för denna befrielse. Och då kommer vårt parti att utgöra den yttersta 

oppositionen inom den gamla internationalen - till dess att det i olika 

32 33

länder skapats underlag för en på den revolutionära marxismens grund 

vilande internationell arbetarassociation. 

Vi vet inte och kan inte veta, hur utvecklingen på den internationella 

arenan kommer att förlöpa under de närmaste åren. Men vad vi säkert 

vet och vad vi är orubbligt övertygade om, det är att vårt parti i vårt 

land bland vårt proletariat outtröttligt kommer att arbeta i den nämnda 

riktningen och med hela sin dagliga verksamhet bygga upp den ryska 

sektionen av en marxistisk international. 

Hos oss i Ryssland råder det inte heller någon brist på öppna socialchauvinister 

och “centrum”-grupper. De kommer att kämpa mot att en 

marxistisk international bildas. Vi vet att Plechanov i princip intar samma 

ståndpunkt som Südekum och redan nu räcker honom handen. Vi 

vet att den av Axelrod ledda så kallade Organisationskommittén förkunnar 

kautskyanismen på rysk botten. I hägn av arbetarklassens enhet 

propagerar dessa personer enhet med opportunisterna och genom dem 

med bourgeoisin. Men allt vad vi vet om den nuvarande arbetarrörelsen 

i Ryssland inger oss full tillförsikt om att Rysslands medvetna proletariat 

liksom tidigare kommer att stå kvar på vårt partis sida. 

Kapitel IV 

Historien om socialdemokratins splittring 

och dess nuvarande läge i Ryssland 

Rysslands socialdemokratiska arbetarpartis ovan skildrade taktik i förhållande 

till kriget utgör det oundvikliga resultatet av socialdemokratins 

trettioåriga utveckling i Ryssland. Denna taktik och likaså socialdemokratins 

nuvarande läge i vårt land kan man inte förstå som sig bör, 

om man inte sätter sig in i vårt partis historia. Därför måste vi också här 

erinra läsaren om de viktigaste fakta i denna historia. 

Som idéströmning uppstod socialdemokratin 1883, då de socialdemokratiska 

åsikterna, tillämpade på Ryssland, för första gången systematiskt 

framlades utomlands av gruppen Arbetets frigörelse. Fram 

till början av 90-talet förblev socialdemokratin en idéströmning, utan 

förbindelse med någon massomfattande arbetarrörelse i Ryssland. I början 

av 90-talet gjorde det sociala uppsvinget, jäsningen och strejkrörelsen 

bland arbetarna socialdemokratin till en aktiv politisk kraft, som var 

oupplösligt förbunden med arbetarklassens kamp (såväl den ekonomiska 

som den politiska). Och vid samma tid började socialdemokratins splittring 

i ekonomieter och iskraiter. 

Ekonomisterna och den gamla Iskra (1894-1903) 

Ekonomismen var en opportunistisk strömning i den ryska socialdemokratin. 

Dess politiska väsen sammanfattades i programmet “den ekonomiska 

kampen för arbetarna, den politiska kampen för liberalerna”. 

Dess viktigaste teoretiska stöd var den s.k. legala marxismen eller struveismen, 

vilken “bekände sig” till en “marxism” som var fullständigt 

rensad från all revolutionär anda och anpassad till den liberala bourgeoisins 

behov. Ekonomisterna åberopade sig på att arbetarmassorna i 

Ryssland var outvecklade, förklarade att de ville “gå med massorna” och 

reducerade därför arbetarrörelsens uppgifter och omfattning till ekonomisk 

kamp och politiskt stöd åt liberalismen; några självständiga politiska 

eller några som helst revolutionära uppgifter ställde de sig inte. 

Den gamla Iskra (1900-03) förde en segerrik kamp mot ekonomismen, 

för den revolutionära socialdemokratins principer. Det medvetna 

proletariatets alla bästa krafter tog ställning för Iskra. Några år 

34 35

före revolutionen framlade socialdemokratin ett ytterst konsekvent och 

kompromisslöst program. Och klassernas kamp, massornas handlande 

under revolutionen 1905 bekräftade att detta program var riktigt. Ekonomisterna 

anpassade sig till massornas efterblivenhet. Iskra fostrade en 

arbetarnas förtrupp, som var i stånd att föra massorna framåt. De argument, 

som socialchauvinisterna idag framför (att man måste ta hänsyn 

till massorna, att imperialismen är progressiv, att revolutionärerna hyser 

“illusioner” m m), har alla redan tidigare framförts av ekonomisterna. 

Den opportunistiska förvrängningen av marxismen till struveism lärde 

det socialdemokratiska Ryssland känna redan för 20 år sedan. 

Mensjevismen och bolsjevismen (1903-08) 

Den borgerligt demokratiska revolutionens skede gav upphov till en ny 

kamp mellan strömningarna inom socialdemokratin, en kamp som var 

en direkt fortsättning på den föregående. Ekonomismen omvandlade sig 

till mensjevism. Värnandet av den gamla Iskras revolutionära taktik gav 

upphov till bolsjevismen. 

Under de stormfyllda åren 1905-07 var mensjevismen en opportunistisk 

strömning, som stöddes av de liberala borgarna och som förde in liberalt 

borgerliga tendenser i arbetarrörelsen. Denna strömnings grundinställning 

var att anpassa arbetarklassens kamp till liberalismen. Bolsjevismen 

däremot ställde de socialdemokratiska arbetarna inför uppgiften att trots 

liberalismens vacklan och svek resa de demokratiska bönderna till revolutionär 

kamp. Såsom mensjevikerna själva upprepade gånger erkänt, 

följde arbetarmassorna bolsjevikerna i alla de största aktionerna under 

revolutionen. 

Revolutionen 1905 prövade, stärkte, fördjupade och stålsatte den obrottsligt 

revolutionära socialdemokratiska taktiken i Ryssland. Klassernas 

och partiernas öppna aktioner avslöjade gång på gång sambandet 

mellan den socialdemokratiska opportunismen (mensjevismen) och liberalismen. 

Marxismen och likvidatorriktningen (1908-14) 

Under det kontrarevolutionära skedet ställdes återigen - denna gång i 

en helt ny form - frågan om socialdemokratins opportunistiska och dess 

revolutionära taktik på dagordningen. Mensjevismens huvudströmning 

gav, trots protesterna från många av dess bästa talesmän, upphov till 

likvidatorriktningen - avståndstagande från kampen för en ny revolution 

i Ryssland, från den illegala organisationen och verksamheten, föraktfullt 

gyckel med “det underjordiska arbetet”, med parollen om republik 

o.s.v. En grupp legala medarbetare i tidskriften Nasja Zarja (hrr Potresov, 

Tjerevanin m.fl.) bildade en från det gamla socialdemokratiska partiet 

oavhängig kärna, som på tusen sätt stöddes, uppreklamerades och omhuldades 

av Rysslands liberala bourgeoisi, som önskade dra bort arbetarna 

från den revolutionära kampen. 

Denna opportunistgrupp uteslöts ur partiet vid RSDAP:s konferens 

i januari 1912, som återupprättade partiet trots ursinnigt motstånd från 

en hel rad grupper och kotterier utomlands. I mer än två år (från början 

av 1912 till mitten av 1914) pågick en hård kamp mellan de båda socialdemokratiska 

partierna: den i januari 1912 valda centralkommittén 

och “Organisationskommittén”, som vägrade att erkänna januarikonferensen 

och ville återupprätta partiet på ett annat sätt, så att enheten med 

gruppen Nasja Zarja bevarades. Det pågick en hård kamp mellan de 

båda dagliga arbetartidningarna - Pravda och Lutj samt deras efterföljare 

- och likaså mellan de båda socialdemokratiska grupperna i fjärde riksduman 

(pravdisternas eller marxisternas RSDA-grupp och likvidatorernas 

“socialdemokratiska grupp” med Tjcheidze i spetsen). 

Medan pravdisterna, trogna partiets revolutionära anvisningar, stödde 

det begynnande uppsvinget inom arbetarrörelsen (särskilt efter våren 

1912), förenade illegal och legal organisation, press och agitation och 

kring sig sammanslöt den medvetna arbetarklassens övervägande flertal, 

stödde sig likvidatorerna - vilka som politisk kraft verkade uteslutande 

genom gruppen Nasja Zarja - på det allsidiga biståndet från de liberalt 

borgerliga elementen. 

De öppna penningbidragen från arbetargrupper till de båda partiernas 

tidningar - den under detta skede till de ryska förhållandena anpassade 

(och den enda legalt möjliga och av alla fritt kontrollerbara) formen 

för att uppbära medlemsavgifter av socialdemokraterna - visade påtagligt 

att pravdisternas (marxisternas) styrka och inflytande härrörde från proletär 

källa, likvidatorernas (och deras “OK:s”) däremot från borgerligt 

liberal källa. Här följer några korta uppgifter om dessa penningbidrag, 

vilka utförligt publicerats i boken Marxismen och likvidatorriktningen 

samt i sammandrag i den tyska socialdemokratiska Leipziger Volkszei- 

36 37

tung den 21 juli 1914. 

Antalet och summan av bidragen till marxisternas (pravdisternas) och 

likvidatorernas dagstidningar i Petersburg från den 1 januari till den 13 

maj 1914: 

Pravdisterna Likvidatorerna 

Antalet Summan Antalet Summan 

bidrag i rubel i rubel i rubel 

Från arbetargrupper 2.873 18.934 671 5.296 

Från ickearbetargrupper 713 2.650 453 6.760 

Sålunda hade vårt parti till 1914 sammanslutit fyra femtedelar av Rysslands 

medvetna arbetare kring den revolutionära socialdemokratiska 

taktiken. För hela 1913 utgjorde antalet bidrag från arbetargrupper till 

pravdisterna 2 181 och till likvidatorerna 661. För tiden från den 1 januari 

1913 till den 13 maj 1914 utgör totalsumman 5 054 bidrag från arbetargrupper 

till pravdisterna (d.v.s. till vårt parti) och 1 332, d.v.s. 20,8 

procent, till likvidatorerna. 

Marxismen och socialchauvinismen (1914-15) 

Det stora europeiska kriget 1914-15 har gett alla europeiska socialdemokrater, 

likaväl som de ryska, en möjlighet att pröva sin taktik på en 

världsomfattande kris. Krigets reaktionära, rovlystna slavägarkaraktär 

framträder ojämförligt mycket markantare på tsarismens sida än på 

de andra regeringarnas. Inte desto mindre svängde likvidatorernas huvudgrupp 

(förutom vårt parti den enda grupp, som har något avsevärt 

inflytande i Ryssland tack vare sina förbindelser med liberalerna) över till 

socialchauvinismen! Eftersom gruppen Nasja Zarja ganska länge hade 

monopol på legaliteten, kunde den bland massorna bedriva en propaganda 

som gick ut på att “inte göra motstånd mot kriget”, att önska seger 

för trippel- (numera kvadruppel-)ententen, att anklaga den tyska imperialismen 

för “infernaliska synder” o.s.v. Plechanov, som sedan 1903 

upprepade gånger gett exempel på sin extrema politiska karaktärslöshet 

och på sin övergång till opportunisterna, har intagit samma ståndpunkt 

i än mer utpräglad form och hyllats av hela den borgerliga pressen i Ryssland. 

Plechanov har förnedrat sig till den grad, att han förklarat tsarismens 

krig vara ett rättvist krig och gett den italienska regeringspressen 

intervjuer, där han förespråkat Italiens inträde i kriget!! 

Att vi bedömde likvidatorriktningen riktigt och gjorde rätt i att utesluta 

likvidatorernas huvudgrupp ur vårt parti har således till fullo bekräftats. 

Likvidatorernas verkliga program och deras riktnings verkliga innebörd 

består idag inte endast i opportunism i allmänhet, utan också i att de försvarar 

de storryska godsägarnas och bourgeoisins stormaktsprivilegier och 

förmåner. Detta är en nationalliberal arbetarpolitik. Det är ett förbund 

som en del radikala småborgare och en handfull privilegierade arbetare 

ingått med “sin” nationella bourgeoisi mot proletariatets massa. 

Det nuvarande sakläget inom 

Rysslands socialdemokrati 

Som vi redan nämnt har varken likvidatorerna eller ett antal grupper 

utomlands (Plechanovs, Aleksinskijs, Trotskijs m.fl.) och inte heller de 

så kallade nationella (d.v.s. icke-storryska) socialdemokraterna erkänt vår 

konferens i januari 1912. Bland de otaliga smädelser man överöst oss 

med har “usurpatorer” och “splittrare” varit de oftast återkommande. 

Vi har svarat med att anföra exakta siffror, som kunnat underkastas en 

objektiv prövning och som bevisat, att vårt parti sammanslutit fyra femtedelar 

av de medvetna arbetarna i Ryssland. Detta är inte så litet, om 

man tar i betraktande alla de svårigheter, som det illegala arbetet har att 

brottas med under ett kontrarevolutionärt skede. 

Om “enhet” vore möjlig i Ryssland på basis av den socialdemokratiska 

taktiken och utan att utesluta gruppen Nasja Zarja, varför har då inte 

våra talrika motståndare genomfört den ens sinsemellan? Sedan januari 

1912 har hela tre och ett halvt år gått, och under hela denna tid har 

våra motståndare, hur mycket de än önskat det, inte förmått skapa ett 

socialdemokratiskt parti mot oss. Detta faktum är det bästa försvaret för 

vårt parti. 

Hela historien om de mot vårt parti kämpande socialdemokratiska 

grupperna är en historia om upplösning och sönderfall. I mars 1912 

“förenade sig” alla utan undantag till kamp mot oss. Men redan i augusti 

1912, då det så kallade augustiblocket bildades mot oss, började 

sönderfallet bland dem. En del av grupperna avföll från dem. De kunde 

38 39

inte bilda ett parti och en centralkommitté. De bildade endast en organisationskommitté 

för att “återställa enheten”. Men i verkligheten visade 

sig denna OK vara en ineffektiv täckmantel för likvidatorgruppen i Ryssland. 

Under hela den period, då det väldiga uppsvinget inom arbetarrörelsen 

i Ryssland och masstrejkerna 1912-14 pågick, var det en enda 

grupp från hela “augustiblocket” som bedrev arbete bland massorna, 

nämligen gruppen Nasja Zarja, vars styrka ligger i dess förbindelser med 

liberalerna. Och i början av 1914 utträdde de lettiska socialdemokraterna 

formellt ur “augustiblocket” (de polska socialdemokraterna hade 

inte anslutit sig till det), och Trotskij, en av blockets ledare, lämnade 

det informellt och bildade återigen en särskild grupp. På konferensen i 

Bryssel i juli 1914 bildades - under medverkan av ISB:s exekutivkommitté, 

Kautsky och Vandervelde - det mot oss riktade s.k. brysselblocket, 

som letterna inte anslöt sig till och som den polska socialdemokratiska 

oppositionen omedelbart lämnade. Efter krigsutbrottet föll detta block 

sönder. Nasja Zarja, Plechanov, Aleksinskij, de kaukasiska socialdemokraternas 

ledare An blev öppna socialchauvinister och propagerade 

önskvärdheten av att Tyskland led nederlag. OK och Bund försvarade 

socialchauvinisterna och socialchauvinismens grundsatser. Tjcheidzes 

grupp hade visserligen röstat mot krigskrediterna (i Ryssland röstade 

t.o.m. de borgerliga demokraterna, trudovikerna, mot krigskrediterna), 

men den är fortfarande en trogen bundsförvant till Nasja Zarja. Våra 

extrema socialchauvinister, Plechanov, Aleksinskij & Co, är helt tillfreds 

med Tjcheidzegruppen. I Paris grundades tidningen Nasje Slovo (tidigare 

Golos) under medverkan främst av Martov och Trotskij, vilka önskade 

kombinera det platoniska försvaret av internationalismen med det 

ovillkorliga kravet på enhet med Nasja Zarja, OK eller Tjcheidzes grupp. 

Sedan 250 nummer av denna tidning kommit ut, såg den sig nödgad att 

själv erkänna att den fallit sönder: en del av redaktionen drogs till vårt 

parti, Martov förblev trogen OK, som offentligt beskyllde Nasje Slovo 

för “anarkism” (på samma sätt som opportunisterna i Tyskland, David 

& Co, Internationale Korrespondenz, Legien & Co beskyller kamrat 

Liebknecht för anarkism); Trotskij förkunnade sin brytning med OK 

men önskade gå samman med Tjcheidzegruppen. Här följer Tjcheidzegruppens 

program och taktik, framlagda av en av dess ledare. I nr 5 av 

Sovremennyj Mir år 1915, en tidskrift som företräder Plechanovs och 

Aleksinskijs ståndpunkt, skriver Tjchenkeli: 

“Att säga, att den tyska socialdemokratin hade varit i stånd att hindra 

sitt land från att inträda i kriget men inte gjorde detta, skulle innebära 

antingen en hemlig önskan att inte bara den själv utan också dess fosterland 

skulle dra sin sista suck på barrikaderna, eller också skulle det 

innebära att man betraktade näraliggande ting genom ett anarkistiskt 

teleskop.”[1] 

I dessa få rader kommer socialchauvinismens hela väsen till uttryck: 

både principiellt rättfärdigande av idén om “fosterlandsförsvar” i det nuvarande 

kriget och - med militärcensorernas tillstånd - förlöjligande av 

propagandan och förberedelsen för revolution. Frågan gäller inte alls, 

huruvida den tyska socialdemokratin var i stånd att förhindra kriget, 

och inte heller om revolutionärer överhuvudtaget kan gå i god för revolutionens 

framgång. Frågan gäller om man skall handla som socialist 

eller faktiskt “dra sin sista suck” i den imperialistiska bourgeoisins armar. 

Vårt partis uppgifter 

Socialdemokratin i Ryssland uppstod före den borgerligt demokratiska 

revolutionen (1905) i vårt land och vann styrka under revolutionen och 

kontrarevolutionen. Rysslands efterblivenhet förklarar den utomordentliga 

mångfalden av strömningar och nyanser, som den småborgerliga opportunismen 

hos oss uppvisar, medan marxismens inflytande i Europa 

och de legala socialdemokratiska partiernas stabilitet före kriget gjorde 

våra mönstergilla liberaler närapå till beundrare av den “förnuftiga”, “europeiska” 

(ickerevolutionära), “legala” “marxistiska” teorin och socialdemokratin. 

Arbetarklassen i Ryssland kunde inte bygga upp sitt parti på 

annat sätt än i en beslutsam trettioårig kamp mot opportunismens alla 

varianter. Erfarenheterna från världskriget, vilka ledde till ett skymfligt 

sammanbrott för den europeiska opportunismen och befäste förbundet 

mellan våra nationalliberaler och den socialchauvinistiska likvidatorriktningen, 

stärker oss ytterligare i övertygelsen att vårt parti också i 

fortsättningen måste följa samma konsekvent revolutionära väg. 

Noter: 

[1] Sovremennyj Mir, 1915, nr 5, s 148. Trotskij förklarade nyligen, att han 

anser det vara sin uppgift att höja Tjcheidzegruppens auktoritet inom internationalen. 

Utan tvivel kommer Tjchenkeli sin sida lika energiskt att söka höja 

Trotskijs auktoritet inom internationalen 

40 41


Internationalens 

återuppbyggnad 

1915 

I 

Den 4 augusti 1914 tog den tyska socialdemokratin sitt politiska avsked, 

och samtidigt störtade den Socialistiska internationalen samman.[1] Alla 

försök att förneka eller dölja detta faktum har, oavsett vilka motiv som 

kan ligga bakom, endast en objektiv tendens: att föreviga de socialistiska 

partiernas ödesdigra självbedrägerier, att göra de inre brister, som lett till 

sammanbrottet, till tingens normala tillstånd, att på lång sikt göra en 

fiktion, ett hyckleri av den Socialistiska internationalen. Själva sammanbrottet 

saknar motstycke i historien. Socialism eller imperialism - detta 

alternativ sammanfattar arbetarpartiernas politiska orientering under det 

senaste decenniet. Särskilt i Tyskland användes det som socialdemokratins 

paroll i otaliga programtal inför folkförsamlingar, i broschyrer och 

i tidningsartiklar; det var formeln för socialdemokratins uppfattning av 

den rådande historiska fasen och dess tendens. 

Världskrigets utbrott har förvandlat ordet till kött, har förvandlat alternativet 

från en historisk tendens till en politisk situation. Ställd inför 

detta alternativ, som socialdemokratin var den första att inse och upplysa 

folkmassorna om, strök socialdemokratin flagg och gav utan kamp 

segern åt imperialismen. Aldrig i klasskampernas och de politiska partiernas 

historia har det funnits något annat parti som i likhet med det 

tyska socialdemokratiska partiet efter en femtioårig oavbruten tillväxt, 

efter att ha erövrat en första rangens maktposition och efter att ha vunnit 

miljoner väljare på så kort tid fullständigt gått upp i rök som poli- 

tisk faktor. I sin egenskap av internationalens bäst organiserade och bäst 

disciplinerade förtrupp, tjänar vårt parti som det tydligaste beviset för 

socialismens sammanbrott. 

Kautsky, som representerar det såkallade “marxistiska centrum” eller, 

i politiska termer: träskets teoretiker, har redan i flera år degraderat teorin 

till springpojke åt “partiinstansernas” officiella praxis och på så sätt 

duktigt bidragit till partiets ammanbrott, och nu har han redan tänkt 

ut en ny teori, som skall rättfärdiga sammanbrottet och framställa 

det i en gynnsam dager. Enligt den teorin skall socialdemokratin visserligen 

utgöra ett instrument för freden, men inget medel mot krig. 

Eller, som Kautskys trogna lärjungar i den österrikiska “Der Kampf” 

med många suckar påbjuder apropå den tyska socialdemokratins förvillelser: 

socialdemokratins enda lämpliga politik så länge kriget varar är 

“tigandets politik”; först när fredsklockorna klämtar, skall den åter träda 

i funktion. Denna den frivilliga eunucktillvarons teori, som endast tror 

sig kunna rädda socialdemokratins dygd genom att koppla bort partiet 

som politisk faktor under avgörande skeden i världshistorien, lider av 

samma grundfel som alla den politiska impotensens räkningar: den är 

uppgjord utan värden. 

Ställd inför alternativet: för eller emot kriget, måste socialdemokratin 

i samma ögonblick, som den gav upp alternativet “emot”, genom historiens 

järnhårda tvång kasta hela sin vikt i vågskålen för kriget. Samme 

Kautsky, som pläderade för kreditbevillning på den minnesvärda fraktionsrådgivningen 

den 3 augusti, och samma “austromarxister” (som de 

själva kallar sig), som nu i “Der Kampf”[2] anser det självklart att den 

socialdemokratiska fraktionen skall bevilja krigskrediter, gjuter emellanåt 

tårar över de socialdemokratiska partiorganens nationalistiska excesser och 

över deras otillräckliga teoretiska skolning, särskilt vad beträffar den hårfina 

uppdelningen av begreppet “nationalitet” och andra “begrepp”, som 

uppges ha skuld till dessa felsteg. Men tingen har sin egen logik, även när 

människorna inte vill veta av den. Sedan socialdemokratin genom sina 

representanter i parlamentet beslutat sig för att främja kriget, följde resten 

av sig själv med det historiska ödets oundviklighet. 

I och med den fjärde augusti har den tyska socialdemokratin långt 

ifrån att “tiga” övertagit en synnerligen viktig historisk funktion: den 

som imperialismens vapendragare i det pågående kriget. Napoleon sade 

en gång: två faktorer avgör utgången av en strid, den “jordiska” faktorn, 

42 43

det vill säga terrängen, vapnens beskaffenhet, atmosfäriska förhållanden 

etc., och den himmelska” faktorn, dvs. härens moraliska sinnesförfattning, 

dess hänförelse, dess tro på saken. För den “jordiska” faktorn i 

det pågående kriget sörjer på tysk sida i huvudsak firman Krupp i Essen, 

för den “himmelska” faktorn är framför allt socialdemokratin ansvarig. 

De tjänster den har gjort och gör den tyska krigsledningen alltsedan den 

fjärde augusti är omätliga. Fackföreningarna, som efter krigsutbrottet 

lagt alla lönestrider på hyllan och omger alla de militära myndigheternas 

säkerhetsåtgärder för att förhindra oroligheter bland folket med “socialismens” 

nimbus; de socialdemokratiska kvinnorna, som helt undandrar 

sig all socialdemokratisk agitation och i stället ägnar hela sin tid och kraft 

åt att arm i arm med borgerliga patrioter lugna nödlidande krigarfamiljer, 

den socialdemokratiska pressen, som med några få undantag ägnar sina 

dagstidningar, vecko- och månadstidskrifter åt att framställa kriget som 

en nationell och proletär angelägenhet och göra propaganda för det, åt 

att alltefter krigslyckan utmåla den ryska faran och tsarregeringens illdåd 

eller prisge det perfida Albion åt folkets hat, åt att jubla över uppror och 

revolutioner i andras kolonier, åt att sia om Turkiets uppsving efter detta 

krig, åt att lova frihet åt polacker, rutener och alla andra folkslag, åt att 

undervisa den proletära ungdomen i krigisk tapperhet och hjältemod 

- kort sagt åt att bearbeta folkmassorna och den allmänna opinionen 

för krigets ideologi, och slutligen de socialdemokratiska riksdagsmännen 

och partiledarna, som inte endast beviljar medel för krigföringen, utan 

även svartmålar varje oroande tendens till tvivel och kritik hos massorna 

som “intriger” vilka de energiskt söker förkväva, medan de å sin sida 

diskret står till regeringens tjänst med äkta tysk-nationella, patriotiska 

broschyrer, tal och artiklar - har man någonsin i världshistorien skådat 

ett krig, i vilket sådana ting förekommit? 

Var och när har man någonsin med sådan självklar undergivenhet 

funnit sig i att alla författningsenliga rättigheter upphävdes? Var har man 

någonsin sjungit sådana hymner till den ytterst stränga av motståndarsidan 

dikterade presscensuren, som man nu gör i vissa tyska socialdemokratiska 

tidningar? Aldrig förut har ett krig haft sådana Pindarossöner, 

aldrig har en militär diktatur funnit sådan lydnad, aldrig har ett 

politiskt parti så ivrigt offrat allt vad det ägde och har på altaret för 

den sak, som det tusen gånger om svurit sig och världen att bekämpa 

till sista blodsdroppen. Jämfört med denna förvandling är nationalli- 

beralerna ståndaktiga som Cato och verkliga rochers de bronce (järnklippor). 

Just den mäktiga organisationen av den tyska socialdemokratin, 

just dess berömda disciplin var det som gjorde det möjligt, att dess fyra 

miljoner på ett enda dygn gjorde en tvärvändning på kommando från 

en handfull parlamentsledamöter och lät spänna sig för den vagn, som 

det varit deras livs mål att bekämpa. Socialdemokratins femtio år av förberedande 

arbete bär sina frukter i detta krig, vars tyngd och segerrika 

kraft på tyskt fackförenings- och partiledarhåll framställs som ett resultat 

huvudsakligen av massornas “skolning” i proletära organisationer. Marx, 

Engels och Lassalle, Liebknecht, Bebel och Singer[3] har skolat det tyska 

proletariatet för att Hindenburg skulle kunna leda det. Och därför att 

skolningen, organisationen, den berömda disciplinen, fackföreningarnas 

standard och arbetarpressen står på högre nivå i Tyskland än i Frankrike, 

är den tyska socialdemokratins krigshjälp också mycket effektivare än 

den franska. De franska socialisterna och deras ministrar är rena klåpare i 

nationalismens och krigföringens ovana hantverk, om man jämför deras 

prestationer med de tjänster, som den tyska socialdemokratin och de 

tyska fackföreningarna bevisar den fosterländska imperialismen. 

II 

Den officiella teori, som godtyckligt missbrukar marxismen till partiinstansernas 

husbehov för att urskulda deras förehavanden, den teori, 

vars organ är tidskriften “Neue Zeit”,[4] försöker bortförklara den lilla 

differensen mellan arbetarpartiets nuvarande funktion och dess tidigare 

deklarationer genom att säga, att den internationella socialismen visserligen 

ägnat mycken tid åt frågan om hur man skulle kunna förhindra 

krigsutbrottet, men däremot inte sagt något om hur man skulle förhålla 

sig efter detta krigsutbrott. (Se Kautskys artikel i “Neue Zeit” den 2 oktober 

i fjol.) Som allas ödmjuka tjänarinna försäkrar denna teori, att det 

råder fullständig harmoni mellan socialismens nuvarande praxis och dess 

förgångna, att inget av de socialistiska partierna har gjort sig skyldigt till 

något, som skulle kunna ifrågasätta dess medlemskap i internationalen. 

Och samtidigt tillhandahåller denna smidiga och böjliga teori en godtagbar 

förklaring till motsättningen mellan den internationella socialdemokratins 

nuvarande position och dess förgångna, en motsättning, som 

inte ens den dummaste person kan undgå att märka. Internationalen har 

endast ventilerat möjligheterna att förhindra kriget. Men nu “är kriget 

44 45

här”, som formeln lyder, och nu visar det sig, att socialisterna efter krigsutbrottet 

skall följa helt andra förhållningsregler än före kriget. Så snart 

ett krig utbrutit, är det enda alternativet för varje proletariat: seger 

eller nederlag. Eller som en annan “austromarxist”, F. Adler,[5] mera 

naturvetenskapligt och filosofiskt uttrycker saken: liksom varje annan 

organism måste nationen framför allt försvara sin existens. På god tyska 

betyder det, att det för proletariatet finns inte en livsregel, vilket den 

vetenskapliga socialismen hittills förkunnat, utan i stället två: en som 

gäller i fredstid och en som gäller för krigstillstånd. I fredstid har man 

inom landet klasskamp och utåt internationell solidaritet, i krigstid har 

man klassolidaritet inom landet, men strid mellan arbetarna i olika länder. 

Den världshistoriska appellen i Kommunistiska manifestet har fått 

ett väsentligt tillägg och lyder nu i Kautskys korrigerade skick: Proletärer 

i alla länder, förenen eder i fredstid och skär halsen av varandra i krigstid! 

I dag lyder parollen alltså “jeder Schuss ein Russ - jeder Stoss ein Franzos”,[6] 

och i morgon efter fredsslutet: “Seid umschlungen, Millionen, 

diesen Kuss der ganzen Welt”.[7] Ty internationalen är “i huvudsak ett 

fredsinstrument”, men “inget verksamt medel i krigstider”. (Se Kautskys 

artikel i “Neue Zeit” den 27 oktober i fjol.) 

Denna praktiska teori öppnar inte bara lockande perspektiv för den 

socialdemokratiska praktiken, i det att den upphöjer drejskivefraktionens[8] 

metod att vända kappan efter vinden och centrumpartiets jesuitmetoder 

till den Socialistiska internationalens grunddogm. Den 

förkunnar även en helt ny “revision” av den historiska materialismen, en 

revision, mot vilken alla Bernsteins tidigare försök i den riktningen ter 

sig som oskyldiga barnlekar. Proletariatets taktiska riktlinjer skall vara 

helt olikartade före och efter krigsutbrottet, de skall rentav vara diametralt 

motsatta. Detta förutsätter, att även samhällsvillkoren, grundvalarna 

för vår taktik, är helt olikartade i fredstid och i krigstid. Enligt den av 

Marx grundade historiska materialismen är hela vår skrivna historia en 

klasskampernas historia. Efter Kautskys revision av materialismen måste 

man tillägga: med undantag för krigsperioderna. Enligt honom förlöper 

samhällsutvecklingen, som ju i tusentals år interfolierats av krig, enligt 

följande schema: en period av klasskamper, sedan en paus, under vilken 

klasserna sluter sig samman och utkämpar nationella strider, sedan åter 

en period av klasskamper, åter paus och klassammanslutning och så vidare 

i en graciös menuett. Varje krigsutbrott vänder upp och ned på sam- 

hällslivets fredliga grundvalar, och i det ögonblick, då man sluter fred, 

förändras dessa grundvalar åter. Som man ser, är detta inte längre någon 

teori om samhällets utveckling “genom katastrofer”, mot vilken Kautsky 

förut måste försvara sig tillsammans med andra “intrigmakare”; det är 

en teori om samhällsutveckling - genom kullerbyttor. Samhället rör sig 

framåt ungefär som ett drivande isberg om våren, vilket efter en viss tid 

står på huvudet, eftersom den ljumma vårströmmen smält bort dess bas, 

och sedan periodiskt upprepar denna förtjusande lek. 

Men för det första utgör alla kända historiska fakta ett slag i ansiktet 

på denna reviderade historiska materialism, eftersom historien i stället 

för den nykonstruerade motsättningen mellan krig och klasskamp har 

att uppvisa ständigt återkommande dialektiska övergångar från krig till 

klasskamp, från klasskamp till krig, varigenom dessa båda företeelser avslöjar 

sin inre samhörighet. Så var det med medeltidens stadskrig, med 

reformationskrigen, med Nederländernas befrielsekrig, med krigen under 

den stora franska revolutionen, med det amerikanska oavhängighetskriget, 

med Pariskommunens uppror och med den stora ryska revolutionen 

år 1905. För det andra smular Kautskys teori även abstrakt och 

teoretiskt sett sönder hela den marxistiska teorins historiska materialism, 

vilket redan en kort diskussion bevisar. Om det nämligen som Marx antar 

förhåller sig så, att varken klasskamp eller krig faller ner från himlen, 

utan i stället är följder av djupt liggande ekonomiska och sociala orsaker, 

så kan ingendera försvinna periodiskt, om inte dess orsaker upplöses i intet. 

Nu är ju proletariatets klasskamp endast en följd av lönesituationen 

och bourgeoisins kapitalistiska klassherravälde. Men lönesituationen upphör 

inte att existera under kriget, utan den försämras tvärtom genom 

de spekulationer och jobberier, som frodas i krigsindustrins bördiga jord 

och genom den militära diktaturens press på arbetarna. Lika litet upphör 

bourgeoisins politiska klassherravälde i krigstider: tvärtom stegras 

det till en naken klassdiktatur genom att de författningsenliga rättigheterna 

upphävs. När alltså klasskampens ekonomiska och politiska källor 

flödar tio gånger starkare i krigstider än under fredliga förhållanden, 

hur är det då möjligt att klasskampen, den oundvikliga följden av dessa 

företeelser, skulle kunna upphöra? Det är ju tvärtom så, att krig under 

den nuvarande historiska perioden är resultat av olika kapitalistgruppers 

konkurrerande intressen och av kapitalets expansionsbehov. Men dessa 

båda drivfjädrar fungerar inte endast medan kanonerna dånar, utan även 

46 47

i fredstid, och därigenom förbereder de krigsutbrottet och gör det oundvikligt. 

Kriget är ju enligt Clausewitz - som Kautsky med förkärlek citerar 

- endast “samma politik fortsatt med andra medel”. Och det är just 

den imperialistiska fasen av kapitalets klassherravälde som genom sina 

kapprustningar gjort freden till en omöjlighet, eftersom de i grund och 

botten har utropat militarismens diktatur, alltså ett permanent krigstillstånd. 

Detta resulterar i ett antingen - eller för den reviderade historiska 

materialismen. Antingen är klasskampen även i krigstider den allsmäktiga 

lagen för proletariatets existens, och då är det ett brott mot proletariatets 

livsintressen att i krigstider i stället låta partiinstanserna 

proklamera harmoni mellan klasserna. Eller också är klasskampen även 

under fredliga förhållanden ett brott mot “nationella intressen” och mot 

“fäderneslandets säkerhet”. Antingen klasskampen eller harmonin mellan 

klasserna är samhällslivets fundamentala faktor, i krigstid såväl som 

i fredstid. I praktiken blir alternativet ändå tydligare: Antingen bekänner 

socialdemokratin inför den fosterländska bourgeoisin pater peccavi 

(Fader, jag har syndat), vilket f.d. unga gåpåare, numera gamla bönesystrar 

i vårt parti redan ångerfullt föreslagit, och då måste partiet också 

revidera hela sin fredstaktik och sina principer för att kunna anpassa 

sig till sin nuvarande socialimperialistiska position. Eller också bekänner 

socialdemokratin sitt pater peccavi inför det internationella proletariatet, 

och då måste partiet anpassa sitt förhållningssätt i krigstider till sina 

fredsprinciper. Och det som gäller för den tyska arbetarrörelsen, gäller 

givetvis också för den franska. 

Antingen förblir internationalen en ruinhög även efter kriget, eller 

man börjar dess återuppbyggnad på klasskampens grundvalar, eftersom 

klasskampen är dess livgivande källa. Internationalen får inte nytt liv för 

att man efter kriget plockar fram det gamla positivet igen och fritt, friskt 

och frejdigt, som om ingenting hänt, spelar upp samma melodier, som 

förtrollade världen före den fjärde augusti. Internationalen kan återuppbyggas 

endast därigenom, att vi “grymt och grundligt hånar våra egna 

halvheter och svagheter”, hånar vårt moraliska förfall efter den fjärde 

augusti och likviderar hela vår taktik efter detta datum. Och det första 

steget i den riktningen är en aktion, där vi kämpar för att få ett snabbt 

slut på kriget och utforma freden i enlighet med det internationella proletariatets 

gemensamma intressen. 

III 

Två olika partiinriktningar har hittills trätt i förgrunden vad fredsfrågan 

beträffar. Den ena, vilken representeras av partistyrelsemedlemmen 

Scheidemann[9] och av flera andra riksdagsmän och partitidningar, 

präglar som ett eko av regeringen parollen “Håll ut” och bekämpar 

fredsaktionen som otidsenlig och farlig för fäderneslandets militära intressen. 

Denna riktning propagerar för ett fortsättande av kriget, och 

sörjer sålunda objektivt för, att kriget i de härskande klassernas intresse 

måtte fortsättas “till en seger, som kommer att gottgöra våra offer”, till 

en “tryggad fred”. Med andra ord sörjer dessa anhängare av “Håll ut”-parollen 

för att krigets objektiva tendens så nära som möjligt sammanfaller 

med de imperialistiska erövringar, vilka “Die Post”, Rohrbach, Dix[10] 

och andra anhängare av Tysklands världsherradöme öppet förklarar för 

krigets mål. Om dessa vackra drömmar inte skulle bli uppfyllda, om 

den unga imperialismens träd ännu inte växer upp i himlen, så kan man 

sannerligen inte skylla detta på redaktionen för “Die Post” och dess efterföljare 

i den tyska socialdemokratins led. Det är uppenbarligen inte de 

högtidliga “uttalandena” i riksdagen “mot varje slag av erövringspolitik”, 

som är av avgörande betydelse för krigets resultat, utan rekommendationen 

att “hålla ut”. Det krig, som Scheidemann och andra vill fortsätta, 

har sin egen logik, men representanterna för den är de kapitalistiska 

och agrara element, som sitter i sadeln i dagens Tyskland, och inte de 

obetydliga socialdemokratiska riksdagsmännen och redaktörerna, som 

endast får hålla i stigbyglarna, varigenom partiets socialimperialistiska 

hållning får sina tydligaste uttryck. 

Medan även de franska partiledarna - ehuru med utgångspunkt från 

en helt annan militär situation - håller fast vid parollen att “hålla ut till 

segern”, kan man i alla andra länder observera en allt kraftfullare aktion 

för en snabb avslutning av kriget. Det mest utmärkande för alla 

dessa fredstankar och fredsönskningar är den noggranna uppställningen 

av fredsgarantier, vilka skall krävas efter krigsslutet. Här framträder inte 

endast det gemensamma kravet: inga erövringar, utan även en hel rad 

nya krav: allmän nedrustning, eller, mera modest: en planmässig begränsning 

av kapprustningarna, den hemliga diplomatins avskaffande, fri 

handel för alla nationer i kolonierna och flera andra vackra tankar. I alla 

dessa paragrafer, som skall göra mänskligheten lyckligare och förhindra 

framtida krig, måste man beundra den oförbränneliga optimism, som 

48 49

oskadd överlevat det pågående krigets fruktansvärda katastrof och nu 

planterar nya - resolutioner på de gamla förhoppningarnas gravkulle. 

Om sammanbrottet den fjärde augusti har bevisat något, så är det den 

världspolitiska lärdomen, att man inte skapar någon effektiv fredsgaranti 

eller skyddsmur mot krig genom fromma önskningar, utstuderade recept 

eller utopiska krav, utan endast och allenast med hjälp av proletariatets 

handlingskraftiga vilja att förbli troget sin klasspolitik och sin internationella 

solidaritet trots imperialismens alla stormar. De socialistiska partierna 

i de berörda länderna, och framför allt det tyska partiet, har inte 

brustit i sina krav eller formler, utan i förmågan att låta dessa krav följas 

av en bestämd vilja och av aktioner i klasskampens och internationalismens 

tecken. Om man i dag, efter allt vi upplevat, skulle fatta fredsaktionens 

uppgift som uppgiften att fundera ut de bästa recepten mot krig, 

så skulle man därmed fastslå, att den internationella socialismen råkat ut 

för den största faran av alla: nämligen den, att trots alla grymma lärdomar 

varken ha lärt eller glömt något. 

Även för detta finner vi mönsterexempel i Tyskland. I “Neue Zeit” 

framlade nyligen riksdagsman Hoch ett fredsprogram, som - enligt 

vittnesbörd från ett partiorgan - låg honom varmt om hjärtat. I detta 

program saknades ingenting: varken en numrerad lista på “krav”, som 

smärtfritt och säkert skall förebygga krig i framtiden, eller en mycket 

övertygande utläggning om hur möjligt, nödvändigt och önskvärt det 

vore med ett snart slut på kriget. Det var bara en sak som fattades: 

förklaringen att man skall verka för denn fred och på vilket sätt man 

skall göra det, nämligen med handlingar och inte med “önskningar”! Artikelförfattaren 

tillhör nämligen den kompakta fraktionsmajoritet, som 

inte bara röstat för krigskrediter två gånger, utan dessutom varje gång 

påpekat den politiska, fosterländska och socialistiska nödvändigheten av 

att dessa krediter beviljades, och som fullärd i sin nya roll är redo att med 

samma självklarhet fortsätta att bevilja krediter för en fortsatt krigföring. 

Det är ett klassiskt konststycke av samma det praktiska träskets politik, 

som teoretiskt propageras i “Neue Zeit”, att rekommendera ytterligare 

medel till en fortsatt krigföring i samma andedrag som man prisar 

den efterlängtade freden och alla dess välsignelser, att “med ena handen 

trycka svärdet i regeringens hand och med den andra vifta med fredens 

mjuka palmkvist över Internationalen”. 

Om socialisterna i neutrala länder, som t.ex. på konferensen i Köpen- 

hamn[11], på allvar anser sig arbeta för ett snabbt slut på kriget då de 

på papperet utarbetar fredskrav och fredsrecept, så är detta ett relativt 

oskyldigt misstag. Insikten om den springande punkten i internationalens 

situation för närvarande, och om orsakerna till dess sammanbrott 

kan och skall bli alla de socialistiska partiernas egendom. Den aktion, 

som leder till fredens och internationalens restauration, kan endast utgå 

från de socialistiska partierna i de krigförande länderna. Det första steget 

på väg mot fred och international är ett avsteg från socialimperialismens 

väg. Och om de socialdemokratiska riksdagsmännen fortsätter att bevilja 

medel för krigföring, så är deras fredsönskningar och fredsrecept precis 

detsamma som Kautskys “international”, vars medlemmar “inte har 

något att förebrå sig” och omväxlande omarmar varandra och skär halsarna 

av varandra, nämligen - ett hyckleri, och värre ändå - en hallucination. 

Även här har tingen sin egen logik. Genom att bevilja krigskrediter 

släpper Hoch och hans likar taget i tyglarna och åstadkommer motsatsen 

till fred, nämligen “uthålligheten”, lika väl som Scheidemann och kompani, 

som genom att rekommendera “uthållighet” faktiskt överlämnar 

tyglarna till folket på “Die Post” och därigenom uppnår motsatsen till 

sina högtidliga uttalanden mot “varje slag av erövringspolitik”, nämligen 

att de imperialistiska instinkterna frigörs och kämpar - till sista blodsdroppen. 

Även här finns det endast ett antingen-eller: antingen Bethmann 

Hollweg[12] eller - Liebknecht. Antingen imperialism eller en 

socialism av Marx’ märke. 

Liksom hos Marx själv den skarpsinnige historieanalytikern och den 

djärve revolutionären, tankens man och handlingens man ingått en oupplöslig 

förening, där elementen understödde och kompletterade varandra, 

så förenade marxismen som socialistisk doktrin för första gången i 

den moderna arbetarrörelsens historia teoretiska insikter med en proletariatets 

revolutionära handlingskraft, där den ena sidan genomlyste och 

berikade den andra. Båda är i lika hög grad delar av marxismens innersta 

väsen; skilda från varandra förvandlar elementen var för sig socialismen 

till en sorglig karikatyr av sitt eget jag. Den tyska socialdemokratin har 

under loppet av ett halvsekel skördat de rikaste frukterna av marxismens 

teoretiska insikter och närd av dem skapat en mäktig organisation. 

Ställd inför sin största historiska prövning, en prövning som socialdemokratin 

för övrigt teoretiskt förutsett i alla dess väsentliga drag med 

en naturforskares säkerhet, svek arbetarrörelsens andra livselement: den 

50 51

handlingskraftiga viljan att icke blott förstå historien, utan även skapa 

den. Socialdemokratin med alla sina mönstergilla teoretiska insikter och 

hela sin organisatoriska kraft sveptes med av den världshistoriska strömvirveln, 

kantrade på ett ögonblick likt ett vrak utan roder och utsattes 

för imperialismens vindar, mot vilka den skulle ha arbetat sig fram till 

socialismens räddande hamn. Hela internationalen hade varit dömd till 

nederlag redan till följd av denna dess mest skolade, starkaste elittrupps 

olycksöde, även om andra partier varit utan fel. 

Ett världshistoriskt sammanbrott av första rang, vilket på det mest 

riskabla sätt komplicerar och fördröjer mänsklighetens befrielse från 

kapitalismens herravälde. Men om nu detta var nödvändigt, så är åtminstone 

marxismen helt utan skuld. Och alla försök att anpassa marxismen 

till den socialistiska praktikens nuvarande fallfärdighet, att prostituera 

den till att tjänstgöra som fal apologet åt socialimperialismen, är ojämförligt 

mycket farligare än alla skriande nationalistiska excesser ur partiets 

led; dessa försök leder inte endast till, att de verkliga orsakerna till 

internationalens djupa förfall höljs i dunkel, utan också till att källorna 

till dess framtida återupprättelse sinar. Den nya internationalen såväl 

som en fred, vilken motsvarar proletariatets intressen, kan endast växa 

fram ur proletariatets självkritik och ur dess insikt om den egna makten, 

samma makt, som visserligen den fjärde augusti knäcktes av stormen 

likt ett vajande rö, men som i sin sanna gestalt är historiskt kallad att 

knäcka de sociala orättvisornas tusenåriga ekar och att försätta berg. Det 

är vägen till denna makt - och inte pappersresolutioner - som samtidigt 

är vägen till fred och till internationalens återuppbyggnad. 

Efterord av Franz Mehring 

Kamrat Luxemburgs uppsats skrevs redan i februari. Eftersom hon sedan 

sin häktning inte kan ändra på den själv, känner jag mig förpliktad att 

anföra det faktum, att Kautsky senare förnekat, att han skulle ha pläderat 

för krigskrediter. I en polemik säger han själv om sin dåvarande situation: 

“Jag trodde, att det var lättast att undgå den svåra situationen genom att 

avhålla sig från att rösta. Eftersom varken majoriteten eller minoriteten 

instämde i denna åsikt, ansåg jag det åtminstone rådligt att göra beslutet 

beroende av eventuella garantier.” Härtill anmärker “Hamburger Echo”, 

som har en eller t.o.m. två redaktörer med i riksdagsfraktionen: “Tillförlitliga 

partikamrater och säkra observatörer säger för övrigt, att Kautsky 

vid de officiella överläggningar han deltog i aldrig på allvar rådde någon 

att nedlägga sin röst. Om han gjort det, så har det väl varit helt inofficiellt 

vid kaffebordet.” Härpå följde inget svar. Se “Hamburger Echo” nr. 

50 av den 28 februari i år. 

Vidare måste jag tillfoga, att kamrat Hoch den 20 mars hörde till den 

fraktionsminoritet, som lämnade riksdagssalen före omröstningen, eftersom 

han inte ville bevilja den ekonomiska propositionen och inte heller 

tio miljoner mark i nya krigskrediter, utan endast fem miljoner. 

Noter: 

[1] Den 4 augusti 1914 angreps Belgien av tyska trupper, samtidigt som den tyska socialdemokratiska 

riksdagsgruppen slöt upp bakom den tyska krigspolitiken. 

[2] Den österrikiska socialdemokratins ledande teoretiska organ. 

[3] Wilhelm Liebknecht var en av den tyska socialdemokratins grundare och far till 

Karl Liebknecht. August Bebel tillhörde också grundargenerationen och var vid sin död 

1913 partiets ordförande. Tillsammans med Paul Singer, som dog 1911, spelade han en 

ledande roll inom den “centristiska” fraktionen. 

[4] “Neue Zeit” var SPD:s ledande teoretiska organ med Karl Kautsky som redaktör. 

[5] Friedrich Adler. Ledande österrikisk socialdemokrat; 1917 förövade han ett framgångsrikt 

attentat mot den österr. ministerpresidenten Sturgkh; efter kriget generalsekreterare 

i den soc. dem. internationalen. 

[6] Bekant tysk hatslogan. Ordagrann översättn.: “varje skott en ryss, varje stöt en fransman”. 

- Ö.a. 

[7] “Omfamna varandra, miljoner, denna kyss är för hela världen”; ur ett Schillerode, 

som också ingår i Beethovens nionde symfoni. 

[8] Ironisk beteckning på det nationalliberala partiets riksdagsfraktion. 

[9] Philipp Scheidemann ådrog sig under denna period Luxemburgs speciella avsky 

som symbol för SPD-majoritetens politik. Han ingick i partistyrelsen och inträdde som 

statssekreterare i Max von Badens regering 1918. Pressad av folkmassorna utropade han 

på eget bevåg den tyska republiken 9 november 1918. 

[10] “Die Post” var organ för det frikonservativa partiet. Paul Rohrbach och nationalliberalen 

Arthur Dix var båda talesmän för tysk expansionism. 

[11] Den 17-18 januari samlades socialdemokrater från neutrala länder i Köpenhamn 

och vädjade till de neutrala ländernas regeringar att medla mellan de krigförande staterna. 

[12] Theobald von Bethmann Hollweg var som rikskansler den politiskt huvudansvarige 

för den tyska krigföringen. I juli 1917 tvingades han avgå. 

52 53


Socialdemokratins kris 

(Juniuspamfletten) 

1915 

Förord 

Denna politiska analys kom till i april 1915. Vissa yttre omständigheter 

gjorde att publiceringen den gången måste uppskjutas. 

Att skriften nu ges ut beror främst på nödvändigheten av att förhindra 

att arbetarklassen förlorar de socialistiska partisammanhangen ur sikte. 

Risken för att så kan ske blir allt större ju längre tid världskriget varar. 

Pamfletten återges i sin ursprungliga utformning, för att läsaren skall 

kunna bilda sig en uppfattning om den historiskmaterialistiska analysens 

förmåga att kartlägga utvecklingen. 

Genom att angripa legenden om ett tyskt försvarskrig, och avslöja de 

imperialistiska strävandena att med hjälp av en aggressiv politik ställa 

Turkiet under tysk kontroll, förutsade den vad som senare bekräftats 

under krigets gång och som nu, sedan Orienten blivit av central militär 

betydelse, uppenbarats för hela världens blickar. 

2/1 1916. 

I 

Scenen har förändrats totalt. Sex veckors-marschen mot Paris har blivit 

till ett världsdrama; massdödandet har blivit ett tröttande enformigt 

rutinarbete, och ändå har man inte på minsta sätt kommit närmare lösningen. 

De borgerliga härskarna har fastnat i sin egen fälla och kan inte 

längre betvinga de andar man frambesvurit. 

Hänförelsens tid är förbi. Borta är de patriotiska gatudemonstrationerna, 

klappjakten på bilar av främmande typ, strömmen av falska 

telegram, de med kolerabakterier förgiftade brunnarna, de på alla Berlins 

järnvägsbroar bombkastande ryska studenterna, de över Nürnberg 

flygande fransmännen, gatuuppträdena med spionsökande folkmassor, 

vågorna av öronbedövande musik och patriotiska sånger i folkträngseln 

på konditorierna; stämningarna som förvandlade städernas invånare till 

en skränande pöbel, ivrig att frambringa angivelser, misshandla kvinnor, 

höja sina leverop och med vilda ryktens hjälp hetsa upp sig till ett 

vansinnesrus: en fanatisk mordlusta, en Kischineff-atmosfär, där polisen 

i gathörnet blev ensam som representant för den mänskliga värdigheten. 

Skådespelet har mist sin tjuskraft. Reservisterna hör inte längre några 

höga jubelskrin från unga flickor som springer fram mot deras vagnar, 

och de står inte längre glatt leende i tågfönstren för att vinka till folket; 

i stället vandrar de tyst och stilla genom gatorna, där människor med 

förgrämda ansikten går till sina vardagliga sysslor. 

I det bleka dagsljusets tillnyktrade atmosfär kan man höra en annan 

kör: de hesa tjuten från slagfältets gamar och hyenor. Tiotusen tält, garanterat 

reglementsenliga! 100 ton fläsk, kakao, kaffesurrogat, levereras 

direkt mot kontant betalning! Granater, svarvar, patronväskor, äktenskapsbyrå 

för soldatänkor, läderbälten, agentur för arméleveranser - endast 

allvarligt menade erbjudanden! Den kanonmat, som i augusti och 

september med patriotisk hänförelse lastades på tågen, ruttnar nu i Belgien, 

vid Vogeserna och i Masurien, medan profitmöjligheterna frodas 

på de dödas gravar. Det gäller att hinna samla så mycket som möjligt i 

ladorna. Tvärsöver världshavet sträcker sig tusentals giriga händer för att 

få vara med om att dela skörden. 

Affärslivet trivs gott bland ruinerna. Städer blir till högar av grus, byar 

blir kyrkogårdar, länder blir ödemarker, folken blir tiggarskaror och kyrkorna 

stall; folkrätt, statsfördrag, statsförbund, de heligaste begreppen 

och de högsta normerna - allt trasas sönder; varenda härskare av Guds 

54 55

nåde blir för sin kusin på motståndarsidan en dumskalle och en ynklig 

löftesbrytare, varje diplomat utmålar sina kollegor i fiendelägret som 

baksluga skurkar, varje regering skildras av sina motståndare som skapare 

av sitt folks olycksöden, värd att föraktas av alla; och i Venedig, Lissabon, 

Moskva och Singapore rasar hungerkravallerna, i Ryssland härjar pesten, 

och överallt råder förtvivlan och elände. 

Det borgerliga samhället vadar i blod och står skändat, vanärat och 

drypande av orenlighet - så ter det sig nu. Inte som när det sedesamt och 

prydligt försökte framstå som en rättsstat av frid och ordning, kultur, filosofi 

och etik - avklätt visar det sig nu i sin rätta gestalt: som ett rasande 

vilddjur, som en orgie av anarki och som en pesthärd för kulturen och 

mänskligheten. 

Och mitt i denna orgie har historien fått bevittna en katastrofal världshändelse: 

den internationella socialdemokratins kapitulation. Om proletariatet 

kunde låta sig luras till att ignorera den, skulle det göra sig skyldigt 

till den mest ödesdigra dåraktighet det kan begå. “... Demokraten” 

(det vill säga den revolutionäre småborgaren) säger Marx, “bär inte själv 

skulden för de skamliga nederlag han kan få utstå, och därför går han 

också igenom dem utan skam men med en förnyad övertygelse om att 

han måste segra: han och hans parti ska inte få överge sin tidigare inställning; 

tvärtom måste situationen snart förändras till deras förmån.” 

Det moderna proletariatet har valt en annan attityd när historien satt 

det på prov. Dess misstag är lika oerhörda som dess uppgifter. Inget på 

förhand givet allmängiltigt program visar vilken väg det måste gå; inte 

heller har det någon ofelbar ledare att lita till. Den historiska erfarenheten 

är dess enda läromästare, och dess törnbeströdda stig mot befrielsen 

tvingar det inte endast att genomgå omätliga lidanden utan också att 

begå oräkneliga misstag. Om proletariatet ska kunna nå sin vandrings 

mål, frigörelsen, måste det ta lärdom av sina misstag. En hård, hänsynslös 

självkritik, som analyserar alla förhållanden från grunden, utgör den 

socialistiska rörelsens ljuskälla och livsluft. Att det socialistiska proletariatet 

kastats in i det världskrig som nu pågår är en exempellös katastrof för 

mänskligheten. Men endast om det internationella proletariatet undgår 

att inse djupet av detta fall och vägrar ta lärdom av det, kan socialismens 

sak sägas vara förlorad. 

Det är de senaste fyrtiofem årens arbete i den moderna arbetarrörelsens 

historia som nu står på spel. Vad vi upplever är den kritiska 

summeringen av nästan ett halvsekels strävanden. Likviderandet av 

Pariskommunen betydde slutet på den första Internationalen och den 

europeiska arbetarkampens första fas. Därefter började en ny epok. I 

stället för de spontana revolutionerna, upproren, barrikadstriderna, efter 

vilka proletariatet alltid återföll till sin tidigare passivitet, kom den dagliga 

systematiska kampen, utnyttjandet av den borgerliga parlamentarismen, 

massorganiserandet, samordnandet av den ekonomiska och den 

politiska kampen; och förenandet av de socialistiska idealen och den 

ihärdiga striden för de mest aktuella intressena. För första gången lyste 

en strängt vetenskaplig lära som ledstjärna för proletariatet och dess sak. 

Förut hade man i varje land på egen hand experimenterat med en mångfald 

av sekter, skolor och utopiska förkunnelser; nu erhöll man en enhetlig 

och internationell teoretisk grundval, där länderna samordnades 

som trådar i en väv. De marxistiska lärdomarna betydde för arbetarklassen 

i alla världens nationer att man erhöll en kompass, med vars hjälp 

man kunde orientera sig i samtidens överflöd av händelser, i det att man 

ståndaktigt och kompromisslöst lätt stridstaktiken förbli inriktad på det 

slutliga målet. 

Det var den tyska socialdemokratin som upprätthöll, hävdade och 

försvarade denna nya metod. Krigsutbrottet 1870 och Pariskommunens 

nederlag resulterade i att den europeiska arbetarrörelsens tyngdpunkt 

flyttades till Tyskland. Liksom Frankrike varit den klassiska skådeplatsen 

för den första fasen av proletariatets klasskamp, då Paris var den 

europeiska arbetarklassens bultande och blödande hjärta, blev de tyska 

arbetarna rörelsens förtrupp under denna kamps andra fas. Med ett lika 

outtröttligt som uppoffrande arbete har de byggt upp den starkaste och 

mest föredömliga organisationen, skapat den största pressen, frambringat 

den effektivaste bildnings- och upplysningsapparaten, samlat det största 

antalet väljare och uppnått den mäktigaste parlamentsrepresentationen. 

Den tyska socialdemokratin har ansetts vara det trognaste realiserandet av 

den marxistiska socialismen. Den har innehaft och befäst en särställning 

som den andra Internationalens ledare och läromästare. Friedrich Engels 

skrev 1895 i sitt berömda förord till Marx’ “Klasstriderna i Frankrike”: 

“Den tyska socialdemokratin intar en särställning, vad än må inträffa i 

andra länder, och därför har den åtminstone för närvarande en särskild 

uppgift. De två millioner väljare som den kan sända till valurnorna utgör 

tillsammans med sina meningsfränder, de icke röstberättigade unga 

56 57

männen och kvinnorna, den talrikaste och mest kompakta massan, den 

starkaste och mest inflytelserika gruppen i det internationella proletariatets 

armé.” 

I Wiener Arbeiterzeitung kallade man den 5 augusti 1914 den tyska 

socialdemokratin för “ädelstenen i det klassmedvetna proletariatets organisation”. 

De socialdemokratiska partierna i Frankrike, Italien och 

Belgien följde med allt större entusiasm i dess fotspår, liksom arbetarorganisationerna 

i Holland, Skandinavien, Schweiz och Förenta staterna. 

I slaviska länder som Ryssland och Balkanstaterna ägnade socialisterna 

sina tyska trosfränder en obegränsad och nära nog helt okritisk beundran. 

I den andra Internationalen spelade den tyska “kärntruppen” en 

dominerande roll. På kongresserna och på den internationella socialismens 

sammankomster blev den tyska socialdemokratins åsikter utslagsgivande. 

“Detta är oantagbart för oss tyskar” var en replik som vanligen 

räckte för att bestämma Internationalens hållning i en fråga. Med ett 

förtroende utan förbehåll följde Internationalen den mäktiga och så högt 

beundrade tyska socialdemokratin, som alla socialister var stolta över och 

som fruktades av de härskande klasserna i alla länder. 

Och vad fick vi bevittna i Tyskland, när den stora historiska prövotiden 

kom? Det djupaste fall mot ett ohyggligt sammanbrott. Ingenstans har 

proletariatets organisation så fullständigt underordnats imperialismens 

intressen som i Tyskland, och ingenstans accepteras belägringstillståndet 

så undergivet; i högre grad än i något annat land har man där lyckats 

tysta pressen, lamslå den allmänna opinionen och tvinga arbetarklassen 

att avbryta sin politiska och ekonomiska kamp. 

Men den tyska socialdemokratin tjänade inte bara som den viktigaste 

förtruppen; den var också hjärnan bakom Internationalens beslut. Därför 

måste den besinna och analysera sin egen situation. Det är dess plikt 

att gå i spetsen i arbetet för att rädda den internationella socialismen, 

och detta måste ske med hjälp av en skoningslös självkritik. Inget annat 

parti och ingen annan klass inom det borgerliga samhället kan öppet 

visa sina egna fel och brister i självkritikens klara spegel, ty spegeln 

skulle alltför klart visa dessa partiers historiska betingelser och utsikter. 

Arbetarklassen behöver aldrig frukta sanningen ens när den tvingar till 

bitter självrannsakan, ty dess svagheter beror endast på tillfälliga misstag, 

och historiens omutliga lagar ger den dess kraft tillbaka och garanterar 

dess slutliga seger. 

Makten att utöva en skoningslös självkritik är för arbetarklassen inte 

endast ett privilegium utan också en bjudande plikt. Vad vi kämpat för 

är mänsklighetens dyrbaraste skatter, som proletariatet fått som sin lott 

att beskydda! Och medan det borgerliga samhället, vanärat och skändat 

i krigets blodiga orgier, ilar vidare mot sin undergång, måste det internationella 

proletariatet resa sig och lyfta upp de gyllene klenoder som man 

i ett ögonblick av svaghet och förvirring låtit försvinna ner i världskrigets 

vilt rasande virvelströmmar. 

En sak är säker: världskriget utgör en historisk vändpunkt. Det är en 

dåraktig villfarelse att tro att vi endast behöver vänta på att kriget skall ta 

slut, precis som haren inkrupen under en skyddande buske väntar på att 

ett oväder skall rasa färdigt, för att sedan bara glatt återgå till den vardagliga 

lunken. Kriget har förändrat villkoren för vår kamp, och allra mest 

har det förändrat oss själva. Den kapitalistiska utvecklingens grundlagar, 

kriget på liv och död mellan kapital och arbete, har förvisso inte mildrats 

eller förändrats. Redan nu, när kriget fortfarande rasar som häftigast, 

faller maskerna av och blottar de välbekanta motbjudande och grinande 

dragen. Men den imperialistiska vulkanens utbrott har i oerhörd grad 

ökat utvecklingens tempo: de samhälleliga konflikternas häftighet och 

de för det socialistiska proletariatet förestående uppgifternas omfattning 

får arbetarrörelsens tidigare historia att te sig som en skyddad idyll. 

Detta krig var historiskt sett vad som erfordrades för att man med 

kraft och auktoritet skulle kunna tillvarata proletariatets intressen. Hos 

Marx, som med profetisk blick förutsett så många historiska tilldragelser, 

kan man i skriften “Klasstriderna i Frankrike” finna följande märkliga 

rader: 

“I Frankrike har småborgarna övertagit den uppgift som normalt 

tillkommer den industriella bourgeoisien (att kämpa för parlamentarismens 

principer); och arbetarna svarar för den insats som normalt småborgarna 

borde stå för (kampen för en demokratisk republik), men vem 

åtar sig arbetarnas uppgift? Ingen. Arbetarnas problem ger i Frankrike 

upphov till proklamationer, men man förmår inte lösa dem. De kan 

ingenstans lösas inom ramen för några nationella gränser. Klasskampen 

inom det franska samhället kommer att utvecklas till en världsomfattande 

kamp, där nationerna kommer att ställas emot varandra. Lösningen 

kan uppnås först när världskriget gett proletariatet ledningen inom 

den nation som kontrollerar världsmarknaden, nämligen England. Den 

58 59

evolution som här inte når sin fullbordan utan endast sin organisatoriska 

begynnelse är ingalunda någon kortvarig process. Dagens släkte är 

som judarna som Moses förde genom öknen. Dess uppgift är att erövra 

en ny värld, men det måste också offra sig för att bereda plats för generationer 

som är vuxna alla denna nya världs möjligheter.” 

Detta skrevs 1850, då England var det enda kapitalistiskt utvecklade 

landet och det engelska proletariatet hade den bästa politiska organisationen, 

som genom nationens industriella uppsving tycktes kallad att 

ta ledningen för den internationella arbetarrörelsen. Om man i stället 

för “England” läser “Tyskland”, blir Marx’ ord en spådom, som på ett 

genialt sätt karakteriserar dagens situation. Kriget har kommit för att 

tvinga det tyska proletariatet att leda folket mot den “organisatoriska 

begynnelsen”, inledningen till den stora internationella kraftmätningen, 

där arbete och kapital ska kämpa om den politiska makten. 

Och har vi egentligen någonsin tänkt oss någon annan roll för arbetarklassen 

i världskriget? Låt oss minnas hur vi ännu för en kort tid 

sedan brukade skildra den väntade utvecklingen. 

“Sedan kommer katastrofen. Mellan sexton och arton millioner av de 

olika europeiska staternas bästa män kommer att kallas ut i fält för att 

bekämpa varandra med effektiva mordredskap. Men jag är övertygad om 

att man kommer att marschera mot ett stort sammanbrott. Det kommer 

att inträffa utan att behöva framkallas av oss. Man kommer att driva 

situationen mot dess yttersta konsekvenser och framkalla en katastrof. 

Bourgeoisien kommer att i riklig mån få skörda vad den har sått. Den 

borgerliga världens Ragnarök är i antågande. Var säkra på att det snart 

kommer!” 

Så talade Bebel, som representerade vår grupp i riksdagens Marockodebatt. 

Partiets officiella flygblad “Imperialism eller socialism?”, som för 

några år sedan spreds i hundratusentals exemplar, slutade med dessa ord: 

“Kampen mot imperialismen utvecklar sig alltmer till att bli en strid 

mellan kapital och arbete. Kapitalism, krigsfara och höga priser - eller socialism, 

fred och välstånd åt alla? Så avtecknar sig frågan. Vi närmar oss 

en tid av historiskt viktiga avgöranden. Proletariatet måste outtröttligt 

sträva för sin världshistoriska uppgift: att förstärka sin rörelses makt och 

sina idéers skärpa. Arbetarklassen kommer att stå beredd när det historiska 

ögonblicket är inne, och att vara beredd är allt som behövs, vad som 

än månde hända - vare sig det lyckas oss att bespara mänskligheten ett 

världskrigs fruktansvärda lidanden eller det visar sig att den kapitalistiska 

världen måste bringas att försvinna genom våld och blodsutgjutelse, för 

att på så sätt sluta som den börjat.” 

I socialdemokratins officiella “Handbok för väljare” från 1911, då de 

senaste riksdagsvalen ägde rum, kan man på sidan 42 läsa följande om 

det väntade världskriget: 

“Tror våra styresmän och de härskande klasserna att de har rätt att 

fordra dessa ohyggliga ting av sina folk? Kommer inte folken att med ett 

skri av vrede och förfäran resa sig för att stoppa mördandet? 

Kommer de inte att fråga sig varför allt detta skall ske, och vem det 

kan vara till gagn för? Kommer de inte att säga sig att endast dårar skulle 

kunna låta sig behandlas på detta sätt utan att göra motstånd? 

Den som objektivt bedömer möjligheterna av ett stort europeiskt krig 

kan inte undgå att dra denna slutsats. 

Nästa krig i Europa kommer att bli ett hasardspel med större insatser 

än vad som någonsin tidigare förekommit, och allt tyder på att det blir 

det sista kriget.” 

Med uttalanden av detta slag säkrade våra nuvarande representanter i 

riksdagen sina 110 mandat. 

När “Panther-språnget” mot Agadir och den tyska imperialismens 

vapenskramlande hetsaktioner på sommaren 1911 ställt Europa inför 

möjligheten av ett omedelbart förestående krigsutbrott, antog en internationell 

församling i London den 4 augusti följande resolution: 

“De av tyska, spanska, engelska, holländska och franska arbetarorganisationer 

utsedda representanterna förklarar sig härmed redo att med 

alla tillgängliga medel motsatta sig varje krigsförklaring. Alla representerade 

nationer är förpliktade att i överensstämmelse med sina nationella 

och internationella kongressers beslut aktivt motsätta sig sina härskande 

klassers kriminella intriger.” 

När den långa raden av socialistrepresentanter i november 1912 anlände 

till domkyrkan i Basel för att delta i den internationella kongressen 

där, kände de emellertid en föraning av det stora ödesdrama som förestod, 

och alla de närvarande kände hur de förenades i ett heroiskt beslut. 

Den reserverade och skeptiske Victor Adler utropade: 

“Kamrater, det viktigaste är att vi här samlats vid kraftkällan för våra 

strävanden, så att var och en av oss här kan hämta styrka inför kampen i 

60 61

sitt hemland, där han med alla medel och all sin förmåga måste motarbeta 

verkställandet av en sådan förbrytelse som ett krig skulle innebära. 

Och om det skulle genomföras, om det verkligen skulle gå att genomföra, 

då måste vi se till att det får bilda en vändpunkt. 

Detta är den tanke som besjälar hela Internationalen. 

Och att det civiliserade Europa skall hemsökas av mord, pest och 

förödelse är en tanke som måste få oss att skälva i ångest, medan vi känner 

indignationen och vreden växa i våra hjärtan. Vi frågar oss om de 

arbetande klasserna ännu i dag kan behandlas som kreatur, som utan 

protester låter sig ledas bort för att slaktas!” 

Troelestra talade för “de små nationerna”, främst för belgiernas 

räkning: 

“De små nationernas proletariat är redo att offra liv och egendom 

för att stödja Internationalens beslut om vad som kan göras för att hålla 

kriget borta. Vi vill än en gång ge uttryck för vår tro att de stora staternas 

unga proletärer, om deras härskande klasser befaller dem att gripa till 

vapen för att tillfredsställa sina styresmäns maktbegär och vinningslystnad 

på de små staternas bekostnad, kommer att ta starka intryck av sina 

arbetande föräldrars inställning till klasskampen och betänka sig ytterst 

noga, innan de låter sig inordnas i detta kultur fientliga företag och går 

till angrepp mot oss, deras vänner och bröder.” 

Jaurès läste upp Internationalens manifest mot kriget och avslutade 

sitt tal med följande ord: 

“Internationalen representerar alla de moraliskt ansvarsmedvetna 

krafterna i världen! Och kommer det tragiska ögonblick, då vi måste 

stå beredda att offra allt, skall kännedomen om dessa krafter ge oss stöd 

och styrka. Inte bara med lätt vägande ord, nej, ur djupet av vårt inre 

förklarar vi oss redo till alla offer som krävs”. 

Det var som en helig ed. Världens blickar riktades mot domkyrkan 

i Basel, där klockorna med högtidligt allvar ringde in den kommande 

kraftmätningen mellan arbetets kämpande skaror och kapitalets makthavare. 

Den 3 december 1912 yttrade socialdemokraten David följande i den 

tyska riksdagen: 

“Jag erkänner att detta var ett av de största ögonblicken i mitt liv. När 

domkyrkans klockor ringde samman de socialdemokratiska representanterna 

för en rad olika länder och de röda fanorna inne i kyrkan grup- 

perade sig kring altaret, medan folkens utskickade sändebud väntade på 

att orgeln skulle tolka deras hopp om fred, upplevde jag allt detta som 

någonting oförglömligt ... Ni måste alla fatta vad detta innebär. Folkens 

breda lager har upphört att vara omedvetna och viljelösa människohopar. 

Detta är någonting nytt i historien. Förr kunde personer, i vilkas intresse 

det låg att krig utbröt, förblinda folken och hetsa dem samman för att 

slakta varandra. Den tiden är förbi. Folken låter sig inte längre utnyttjas 

som viljelösa verktyg och hantlangare åt krigsspekulanter, vilken ställning 

dessa än må ha.” 

Ännu den 26 juli 1914, en vecka före krigsutbrottet, skriver tyska 

partitidningar så här: 

“Vi är inte några marionetter; vi bekämpar med all vår energi det 

system som gör människorna till resignerade slavar under de blint härskande 

omständigheternas välde, denna kapitalism, som står i begrepp 

att förvandla det fredslängtande Europa till ett av blodångor rykande 

slakthus. Om de destruktiva krafterna segrar, om de tyska arbetarnas och 

det internationella proletariatets bestämda fredsvilja (som den närmaste 

tidens demonstrationer kommer att ge vältaliga prov på) inte skulle 

lyckas förhindra kriget, måste detta krig i alla händelser bli det sista: ett 

kapitalismens Ragnarök”. (Frankfurter Volkstimme) 

Så sent som den 30 juli utropade den tyska socialdemokratins viktigaste 

tidning: 

“Det socialistiska proletariatet avsäger sig allt ansvar för resultaten av 

den härskande klassens intill vanvett förblindade agerande. Vi vet att 

proletariatet kommer att få se ett nytt liv växa upp ur ruinerna. Men det 

är dagens härskare som bär ansvaret, och det är deras existens det gäller. 

Världshistorien skall bli deras domare.” 

Och sedan kom den exempellösa katastrofen, den 4 augusti 1914. 

Var den ofrånkomlig? En händelse av så oerhörd betydelse kan inte 

bero på tillfälligheter. Den måste ha orsakats av allmänna faktorer med 

stor och djupgående verkan. Men felet kan också ligga hos socialdemokratin, 

proletariatets vägvisare, och bero på brister i vår kampvilja, 

vårt mod och vår trohet gentemot idéerna. Den vetenskapliga socialismen 

har lärt oss att fatta vilka allmänna lagar som bestämmer den historiska 

utvecklingen. Människorna skapar inte sin historia godtyckligt. 

Men de skapar den själva. Proletariatet är i sitt handlande beroende av 

hur långt den samhälleliga utvecklingen nått, men denna utveckling kan 

62 63

inte ske utan proletariatets medverkan; proletariatet är i detta sammanhang 

en drivfjäder i lika hög grad som det är en produkt. Dess handlande 

är en av de faktorer som påverkar historien. Och fast det är lika omöjligt 

för oss att avskilja oss från den historiska utvecklingen som det är för en 

människa att springa ifrån sin egen skugga, kan vi förvisso påskynda eller 

fördröja denna utveckling. 

Socialismen är den första folkrörelsen i världshistorien vars mål och 

historiska uppgift är att låta människans samhälleliga handlande bestämmas 

av en medveten, genomtänkt planering och därigenom också av 

hennes egen fria vilja. Friedrich Engels har därför kallat det socialistiska 

proletariatets slutgiltiga seger för ett människosläktets steg från 

djurvärlden och in i frihetens rike. Även detta steg har sitt samband med 

de orubbliga historiska lagar, som bestämt tusentals tidigare stadier av 

en kvalfylld och långsamt framskridande utveckling. Men denna utveckling 

kan aldrig nå sin fullbordan, om inte folkets målmedvetna vilja blir 

gnistan som tänder det bränsle som århundradena har samlat. Socialismens 

seger kan aldrig komma som en gåva från himlen. Den kan endast 

uppnås genom en lång serie av hårda kraftmätningar mellan de gamla 

och de nya makterna i samhället, kraftmätningar där det internationella 

proletariatet under socialdemokratins ledning lär sig att ta sitt öde i egna 

händer och övertar ledningen av samhällsverksamheten, så att det i stället 

för att vara en lekboll för den historiska utvecklingen blir den makt 

som leder denna utveckling mot det utpekade målet. 

Friedrich Engels sade en gång att det borgerliga samhället står inför 

ett svårt dilemma: antingen övergår man till socialismen eller också faller 

man tillbaka till barbariets stadium. Vad innebär det att från höjden av 

vår europeiska civilisation återfalla till barbariet? Alla torde vi tidigare ha 

läst och upprepat dessa ord utan att ana deras fruktansvärda innebörd. I 

detta ögonblick behöver vi endast se oss omkring för att bli varse hur det 

borgerliga samhällets återfall till barbariet ter sig i verkligheten. Detta 

världskrig har redan gett oss barbariet tillbaka. Imperialismens triumf 

betyder att kulturen helt bryts ned, periodiskt under den tid ett modernt 

krig pågår och slutgiltigt om den epok världskriget inlett skulle tillåtas 

framskrida till sin yttersta konsekvens. Vi står alltså i dag inför just det 

val som Friedrich Engels för en mansålder sedan siade om: antingen 

får imperialismen triumfera, vilket innebär att hela kulturen går under 

liksom i det gamla Rom, med ödeläggelse, avfolkning och degeneration 

som följder; slutligen blir samhället en enda väldig kyrkogård. Eller också 

segrar socialismen, vilket betyder att det internationella proletariatet 

går till målmedveten kamp mot imperialismens redskap: kriget. Detta 

är ett världshistoriskt dilemma, ett antingen - eller, där de fram och åter 

gungande vågskålarna väntar på att det klassmedvetna proletariatet skall 

göra sitt val. Kulturens och mänsklighetens framtid beror på proletariatets 

förmåga att med manlig beslutsamhet kasta sitt svärd - revolutionen 

- i den ena vågskålen. I detta krig har imperialismen segrat. Folkmorden, 

dess blodiga vapen, har med brutal makt pressat ned sin vågskål mot en 

avgrund av lidande och förödmjukelser. Denna skam och detta elände 

kan aldrig uppvägas, förrän vi av kriget lärt oss hur proletariatet skall 

handla för att komma ifrån trälarbetet åt de härskande klasserna och i 

stället kunna forma sitt eget öde. 

Den moderna arbetarklassen får dyrt betala för insikten om proletärernas 

historiska uppgift. Dess Via Dolorosa mot den slutliga befrielsen är 

törnbeströdd och kommer att kräva fruktansvärda offer. De som stupade 

vid junirevolten och i den ryska revolutionen, och vid Pariskommunens 

fall - de bildar en nära nog ändlös skara av skuggor från blodiga strider. 

Men de föll alla i en ärofull kamp; de är, som Marx skrev om Pariskommunens 

hjältar, “för all framtid inneslutna i arbetarklassens stora hjärta”. 

Nu stupar millioner arbetare av olika nationaliteter på förstörelsens och 

de skändliga brodermordens slagfält och med slaveriets sånger på läpparna. 

Också detta måste vi få uppleva. Vi liknar verkligen judarna, som 

Moses förde genom öknen. Vi är dock inte förlorade, och segern kommer 

att bli vår, om vi inte förlorat förmågan att ta lärdom av utvecklingen. 

Men om socialdemokratin, som nu är proletariatets ledare, inte 

längre förmår lära sig att ompröva sin hållning, då kommer den också 

att gå under, för att bereda plats för dem som är “vuxna den nya världens 

möjligheter.” 

64 65

II 

“Kriget är nu ett ofrånkomligt faktum. Vi står inför hotet av en fientlig 

invasions fasor. Vad vi i dag måste fatta beslut om är inte frågan om vi 

är för eller emot kriget; det gäller i stället vilka åtgärder som krävs för 

landets försvar ... För vårt folk och dess möjligheter till en framtid i frihet 

står mycket, kanske allt, på spel om de ryska despoterna, som besudlat 

sig med blod från de bästa av sina egna landsmän, skulle kunna avgå med 

segern. Det gäller att avvärja denna fara genom att säkerställa vårt eget 

lands kultur och oberoende. Då besannas vad vi alltid har velat framhålla: 

i farans stund lämnar vi inte vårt eget land i sticket. På denna punkt 

känner vi oss samstämmiga med Internationalen, som alltid erkänt varje 

folks rätt att försvara sin nationella självständighet, liksom vi är ense med 

den om att erövringskrig bör fördömas ... Dessa principer bjuder oss att 

rösta för de önskade krigsanslagens beviljande.” 

Med detta uttalande formulerade vår riksdagsgrupp den 4 augusti 

den inställning som på ett helt dominerande sätt skulle bestämma de 

tyska arbetarnas attityd inför kriget. Fosterlandet i fara, värnande om 

nationens existens, kamp för folkets kultur och frihet - sådana var de 

slagord, som socialdemokratins parlamentsrepresentanter hade att ge. 

Allt annat följde som en naturlig konsekvens därav - partipressens och 

fackföreningspressens hållning, massornas patriotiska demonstrationer, 

borgfreden och det plötsliga upplösandet av Internationalen allt detta 

var logiska följder av den linje, som man från början bestämt sig för i 

riksdagen. 

Om det verkligen vore friheten och nationens existens som stod på 

spel och dessa endast kunde försvaras med hjälp av krigets mordredskap 

- om folkets viktigaste intressen krävde denna kamp - då vore det 

helt självklart att alla krafter måste sättas in. Den som vill uppnå målet 

får inte frukta medlen. Kriget är ett metodiskt och välorganiserat massmord. 

Normalt funtade människor är emellertid inte kapabla till systematiserat 

mördande förrän de hetsats upp till det erforderliga raseriet. 

Att åstadkomma detta ingår sedan gammalt i de krigförande ledarnas 

metoder. Det bestialiska handlandet måste förberedas och motsvaras av 

en bestialitet även i tänkesätt och sinnelag. Därför har tidningen Wahre 

Jacob med sin den 28 augusti publicerade bild av den tyska “tröskan”, 

liksom partitidningarna bl.a. i Chemnitz, Hamburg, Frankfurt, Kiel 

och Koburg med sina patriotiskt upphetsande bidrag på vers och prosa 

bjudit på det erforderliga andliga berusningsmedlet för ett proletariat 

som sägs kunna rädda sitt liv och sin frihet endast genom att stöta bajonetten 

i bröstet på sina ryska, franska och engelska bröder. Denna folkupphetsande 

press uppträder dock mer konsekvent än de tidningar som 

försöker försona svart med vitt och förena krig med “humanitet”, mord 

med människokärlek och beviljande av krigsanslag med folkförbrödring 

i socialistisk anda. 

Om den programförklaring den tyska riksdagsgruppen gav den 4 augusti 

vore riktig, skulle den internationella arbetarrörelsen bli helt maktlös 

inte endast under detta krig utan även för all framtid. För första 

gången i den moderna arbetarrörelsens historia har det i så fall uppstått 

en klyfta mellan proletariatets krav på internationell solidaritet och 

folkens frihetsbegär och nationella livsvilja, och för första gången varseblir 

vi att proletärerna i olika länder för att frälsa sina nationers frihet 

och oberoende måste nedkämpa och utrota varandra. Tidigare har vi 

inbillat oss att arbetarklassens intressen och nationens intressen bildade 

en harmonisk enhet, att de omöjligen kunde ställas emot varandra, eftersom 

de var identiska. Det var grundvalen för vårt ställningstagande såväl 

teoretiskt som praktiskt, och det var grundsatsen i vår agitation bland 

folket. Begick vi ett gigantiskt misstag beträffande denna kärnpunkt i 

vår världsåskådning? Här står den internationella socialismen inför en 

livsviktig fråga. 

Världskriget är inte den första tilldragelse som satt våra internationella 

grundidéer på prov. Det första fick vårt parti genomgå för 45 år sedan. 

Den 21 juli 1870 gjorde Wilhelm Liebknecht och August Bebel följande 

historiska uttalande i den nordtyska riksdagen: 

“Det nuvarande kriget har igångsatts för att gynna dynastin Bonapartes 

intressen, liksom 1866 års krig igångsattes för att gagna dynastin Hohenzollern. 

De ekonomiska anslag man begärt att riksdagen skall bevilja militärledningen 

kan vi inte stödja med våra röster, eftersom detta skulle 

innebära ett förtroendevotum för den preussiska regeringen, som genom 

sitt agerande 1866 skapade förutsättningarna för det nuvarande kriget. 

Lika litet kan vi rösta emot förslaget, eftersom detta kunde uppfattas 

som ett gillande av Bonapartes samvetslösa och brottsliga politik. 

Som socialister och republikaner, och som medlemmar av den internationella 

arbetarorganisation som utan hänsyn till nationalitet bekäm- 

66 67

par alla förtryckare och försöker att förena alla förtryckta i ett stort 

kamratligt förbund, är vi principiella motståndare till varje dynastiskt 

krig och kan varken direkt eller indirekt stödja det som nu utkämpas; 

därför avstår vi från att rösta och uttrycker i stället vår starkt levande 

förhoppning om att Europas folk skall ta lärdom av dagens skamliga 

övergrepp och uppbåda alla sina krafter för att tillkämpa sig rätten att 

själva bestämma sitt öde och befria sig från det beväpnade klassförtryck 

som i dagens samhällen är roten till allt ont.” 

Med ovanstående förklaring ställde sig de tyska arbetarnas representanter 

klart och entydigt solidariska med Internationalens idéer och avvisade 

direkt bilden av kriget mot Frankrike som ett nationellt krig för 

frihetens sak. Bebel har som bekant i sina memoarer sagt att han skulle 

ha röstat emot förslaget, om han redan vid omröstningen känt till de 

fakta i frågan som först senare kommit till allmänhetens kännedom. 

I detta krig, som av alla borgerliga samhällskrafter och folkets överväldigande 

flertal under Bismarcks inflytande ansågs vara en livsviktig nationell 

angelägenhet för Tyskland, företrädde socialdemokratins ledare 

sålunda den uppfattningen att proletariatets vitala intressen inte kan 

särskiljas från nationens: båda är oförenliga med ett krig. Först i det 

nuvarande kriget har man varseblivit det fruktansvärda dilemma som 

riksdagsgruppens uttalande den 4 augusti 1914 vittnar om: antingen 

kämpar man för den internationella socialismen - eller också för nationens 

frihet! 

Kärnpunkten i riksdagsgruppens förklaring, omläggningen av socialdemokratins 

viktigaste strävanden, var i alla händelser följden av en 

mycket hastig omsvängning. Den utgjorde helt enkelt ett eko av den 

uppfattning som uttrycktes i trontalet och i kanslerns tal den 4 augusti. 

“Vi drivs inte av erövringsbegär” - hette det i trontalet - ; “den anda som 

besjälar oss syftar till att bevara det område som Gud anförtrott åt oss, 

så att vi och våra efterlevande skall kunna bo där. Av de dokument som 

ni nu fått ta del av skall ni finna hur min regering, med rikskanslern 

i spetsen, in i det sista bemödat sig om att undvika att gå till ytterligheter. 

Eftersom vi är tvungna att försvara oss, är det med rena händer 

och rent samvete som vi nu griper till vapen.” Och Bethmann-Hollweg 

förklarade: “Mina herrar, vi befinner oss nu i ett nödläge, och nöden 

har igen lag ... Den som befinner sig i ett så hotfullt läge som vi, och 

som kämpar för sina ädlaste ideal, kan endast inrikta sina tankar på hur 

han ska kunna slå sig fri ... Vi kämpar för att värna frukterna av vårt 

fredliga arbete, för att bevara arvet från ett ärorikt förflutet och för att 

skapa en lycklig framtid.” Exakt samma tankegångar återkommer i det 

socialdemokratiska uttalandet: 1. Vi har gjort allt som stått i vår makt 

för att bevara freden; kriget har framtvingats av andra. 2. Eftersom kriget 

nu är ett faktum, måste vi försvara oss. 3. I detta krig står hela det tyska 

folkets framtid på spel. Vår riksdagsgrupp använder andra formuleringar 

än regeringen, men detta är den enda skillnaden. Liksom regeringen 

åberopar sig på Bethmann-Hollwegs diplomatiska fredsansträngningar 

och kejsarens personliga telegram, åberopar sig socialdemokraterna på 

sina fredsdemonstrationer före krigets utbrott. Liksom kejsaren i sitt tal 

svär sig fri från varje form av erövringsbegär, fördömer riksdagsgruppen, 

åberopande socialismens idéer, alla erövringskrig. Och när kejsaren och 

rikskanslern ropar: “Vi kämpar för våra ädlaste ideal! Jag känner inga 

partier, jag känner endast tyskar!” ekar dessa ord i socialdemokraternas 

deklaration: “För vårt folk står allt på spel, och i farans stund lämnar vi 

inte vårt eget land i sticket.” Endast på en punkt avviker socialdemokraternas 

uttalande från regeringens linje: de framhåller särskilt den ryska 

despotismen som en stor fara för Tysklands frihet. I trontalet talades 

det om Ryssland med ett beklagande tonfall: “Med tungt hjärta har jag 

sett mig nödsakad att mobilisera min armé mot en grannstat, som varit 

dess stridskamrat på så många slagfält. Med uppriktig sorg har jag sett 

hur den av Tyskland aldrig svikna vänskapen ödelagts.” Av det smärtsamma 

slutet på den trogna vänskap Tyskland hyst för tsarväldet har 

den socialdemokratiska riksdagsgruppen skapat en stridsfanfar gentemot 

tyrannväldet, och sålunda har den på den enda punkt där den visar 

någon självständighet gentemot regeringsdeklarationen använt socialismens 

revolutionära traditioner till att försöka popularisera kriget och 

framställa det som en demokratiskt verkande aktion. 

Hela denna attityd var som sagt någonting som socialdemokratin den 

4 augusti helt plötsligt hade kommit fram till. Allt som man sagt tidigare, 

ända fram till tiden strax före krigsförklaringen, vittnade om en 

helt motsatt uppfattning. Vorwärts skrev exempelvis den 25 juli, då man 

offentliggjort det österrikiska ultimatum till Serbien, vilket blev krigets 

tändande gnista: 

“De önskar att kriget skall bryta ut, dessa samvetslösa element som 

har det avgörande inflytandet vid Österrikes kejserliga hov. De önskar 

68 69

detta - det har det vilda skränet från deras upphetsande vulgärpress 

vittnat om sedan flera veckor tillbaka. De önskar att kriget skall komma 

- Österrikes ultimatum till Serbien har klart och tydligt bevisat detta för 

hela världen ... 

Därför att en förvirrad fanatiker sköt mot Franz Ferdinand och hans 

gemål och lät deras blod flyta, skall tusentals arbetare och bönder också 

de få gjuta sitt blod, så att en vansinnig förbrytelse får åtföljas av en ännu 

mycket värre! Österrikes ultimatum till Serbien kan få den konsekvensen 

att hela Europa sticks i brand! 

Detta ultimatum är nämligen så förolämpande till såväl form som innehåll, 

att den serbiska regeringen, om den ödmjukt viker undan inför 

detta hotfulla språk, skulle riskera att illa kvickt jagas bort av uppretade 

folkmassor ... 

Det var en grov ansvarslöshet av den chauvinistiska tyska pressen att 

i krigsivern egga upp våra värderade bundsförvanter till det yttersta, och 

utan tvivel har också herr von Bethmann-Hollweg lovat herr Berchtold 

sitt stöd. Men det spel man då spelar i Berlin är precis lika farligt som 

det som spelas i Wien ...” 

Den 24 juli skrev Leipziger Volkszeitung: 

“De militaristiska grupperna i Österrike satsar allt på ett kort, ty den 

nationella och militära chauvinismen har ingenting att förlora i något 

land ... Den chauvinistiska rörelsen är särdeles bankrutt i Österrike; därför 

skall de nationella krigstjuten dölja den ekonomiska desperationen 

och mördandet på slagfälten åter fylla kassorna ...” 

Samma dag kunde man läsa följande i Dresdner Volkszeitung: 

“Än så länge har krigshetsarna inom det österrikiska utrikesdepartementet 

inte på något sätt lyckats bevisa vilka fordringar Österrike kan ha 

rätt att ställa på Serbien. 

Så länge den österrikiska regeringen inte är i stånd att göra detta visar 

den, genom sina förolämpande och utmanande krav på Serbien, inför 

hela Europa sin orättfärdighet och illvilja, och till och med om Serbiens 

skuld kunde bevisas och attentatet i Sarajevo verkligen förberetts med 

den serbiska regeringens gillande, vore ändå de i noten ställda fordringarna 

att betrakta som orimligt långtgående. Endast de ansvarslösaste 

militära avsikter kan förklara hur en regering kan ställa sådana krav på 

en annan stat ...” 

Den 25 juli uttryckte Münchener Post sig så här: 

“Denna österrikiska not är ett aktstycke som saknar motsvarighet i 

de två senaste århundradenas historia. Det bygger på en undersökning 

vars resultat hittills undanhållits offentligheten, och utan att stöda sig på 

något öppet rättegångsförfarande mot tronföljarparets mördare kräver 

man av Serbien eftergifter, som det för denna stat vore liktydigt med 

självmord att gå med på ...” 

Schleswig-Holsteinsche Volkszeitung förklarade den 24 juli: 

“Österrike provocerar Serbien. Österrike-Ungern vill ha till stånd ett 

krig och begår därför detta brott, som kan komma att dränka hela Europa 

i blod ... 

Österrike spelar ett högt spel. Serbien har utsatts för en provokation 

som dess regering säkerligen inte kommer att falla undan för, om den 

inte anser sig helt chanslös i militärt avseende ... 

Varje civiliserad människa måste å det bestämdaste protestera mot 

detta brottsliga tilltag av de österrikiska makthavarna. Det åligger främst 

arbetarna, men också alla andra medborgare som har något som helst 

intresse för fredens och kulturens bevarande, att anstränga sig till det 

yttersta för att söka förhindra att Wien-regeringens blodtörstiga vanvett 

smittar av sig på andra stater.” 

Den 25 juli förklarade Magdeburger Volksstimme: 

“Ingen serbisk regering som ens på det minsta sätt gjorde min av att 

på allvar vilja tillmötesgå dessa fordringar skulle kunna undgå att ögonblickligen 

störtas av parlamentet och folket i förening. 

Vad Österrike företagit sig är så mycket mer förkastligt som Berchtold 

inför Serbien och hela det övriga Europa sökt urskulda sig med innehållslösa 

deklarationer. 

På detta sätt kan man nuförtiden inte längre framprovocera ett krig 

som skulle utveckla sig till ett världskrig. Så får man inte bära sig åt, om 

man inte vill reta upp en hel världsdel. Det är inte rätt metod för den 

som vill uppnå moraliska segrar eller övertyga utomstående om att han 

har rätten på sin sida. Det är därför att anta att först pressen och sedan 

de olika regeringarna i Europa i skarpa och otvetydiga ordalag kommer 

att uppmana de storhetsvansinniga statsmännen i Wien att återgå till 

ordningen.” 

Frankfurter Volksstimme skrev den 24 juli: 

“Med stöd från kampanjer inom pressen, där man sörjer Franz Ferdinand 

som sin bästa vän och vill låta serberna bli offer för ens hämndlyst- 

70 71

nad, samt från en del rikstyska krigshetsare, vilkas språk för var dag blivit 

allt tarvligare och allt mera hotfullt, har den österrikiska regeringen låtit 

förleda sig till att till Serbien rikta ett ultimatum, som inte endast är 

utomordentligt övermodigt utformat utan också i sina krav är helt oacceptabelt 

för den serbiska regeringen.” 

Samma dag skrev Elberfelder Freie Presse: 

“Ett telegram från den halvofficiella Wolff-byrån återger formuleringarna 

i Österrikes not till Serbien. Av dessa framgår klart att makthavarna 

i Wien med alla medel försöker få en förevändning för ett angrepp, 

ty vad man kräver i den not som i går kväll överlämnades i Belgrad är 

ingenting mindre än en form av österrikisk överhöghet över Serbien. 

Det är utomordentligt viktigt att det tyska utrikesdepartementet låter 

krigshetsarna i Wien förstå att Tyskland inte kan röra ett finger för att 

stödja utmanande krav av detta slag och att Österrike bör ta tillbaka sina 

hotfulla uttalanden.” 

I samma anda uttalade sig Bergische Arbeiterstimme i Solingen: 

“Österrike vill ha till stånd en konflikt med Serbien och använder attentatet 

i Sarajevo endast som en förevändning, för att kunna ge serberna 

den moraliska skulden. Denna sak har dock skötts alltför klumpigt för 

att man skall kunna lyckas i sitt försök att lura den allmänna opinionen 

i Europa ... 

Om krigshetsarna i Wien inbillar sig att deras allierade Tyskland och 

Italien måste rycka in till deras bistånd i en konflikt som skulle komma 

att omfatta även Ryssland, har de blivit offer för tomma illusioner. För 

Italien vore det välkommet med en försvagning av Österrike-Ungerns 

militära makt, eftersom denna är ett problem för italienarna när det 

gäller Balkanhalvön och Adriatiska havet, och därför kommer man att 

akta sig för att bränna fingrarna på ett militärt stöd åt Wien. De makthavande 

i Tyskland skulle emellertid aldrig våga riskera en enda soldats 

liv för att stödja Habsburgarnas brottsliga maktpolitik ens om de vore så 

dåraktiga att de önskade göra det, eftersom de då skulle frambesvärja en 

folkstorm emot sig.” 

I denna anda uttalade sig en helt enig socialdemokratisk partipress 

så sent som en vecka före krigsutbrottet. Då talade man inte om några 

faror för Tysklands frihet och existens utan om ett avskyvärt vågspel av 

de militaristiska grupperna i Österrike: det rörde sig då inte om ett nödvändigt 

nationellt försvarskrig för att värna vår heliga frihet, utan om 

en lättsinnig provokation och ett oförsynt hot mot ett annat lands, Serbiens, 

frihet och självständighet. 

Vad inträffade den 4 augusti, då denna konsekvent utformade och 

allmänt utbredda inställning inom socialdemokratin så plötsligt ställdes 

på huvudet? I realiteten hade endast en ny faktor tillkommit: den denna 

dag av den tyska regeringen framlagda vitboken. I den kunde man på 

sidan 4 läsa följande: 

“Under dessa omständigheter måste Österrike säga sig att såväl 

monarkins värdighet som dess självbevarelsedrift krävde att man inte 

längre overksamt bevittnade det som hände på andra sidan gränsen. Den 

kejserliga regeringen i Wien meddelade oss sin syn på läget och bad att 

få höra vår mening. Vi kunde upplysa vår bundsförvant om att vi helhjärtat 

instämde i dess karakteristik av situationen, och vi försäkrade 

att en aktion, som Wien-regeringen fann nödvändig för att omintetgöra 

den fientliga verksamheten i Serbien, av oss skulle betraktas som rimlig. 

Vi var väl medvetna om att ett eventuellt militärt ingripande från 

Österrike-Ungerns sida gentemot Serbien kunde dra in Ryssland i konflikten 

och därigenom, i enlighet med våra plikter som bundsförvanter, 

inveckla även Tyskland i kriget. Men vetskapen om de vitala intressen 

som stod på spel för Österrike-Ungern gjorde att vi inte kunde råda 

denna vår bundsförvant att visa en eftergivenhet som var oförenlig med 

dess värdighet, och därför kunde vi inte heller neka att ge vårt bistånd i 

detta svåra läge. Vi kunde minst av allt bortse ifrån att också våra egna 

intressen i viktiga hänseenden blivit hotade genom den oupphörliga serbiska 

underminerande verksamheten. Om serberna tillåtits att med hjälp 

från Ryssland och Frankrike ytterligare undergräva sina grannars säkerhet, 

skulle följden bli att alla slaver i Europa efter Österrikes sammanbrott 

tvingades in under ryskt välde, varigenom den germanska rasens 

ställning i Mellaneuropa skulle bli helt ohållbar. Ett moraliskt försvagat 

och av den ryska panslavismens framträngande tillbaka pressat Österrike 

vore för oss inte längre någon bundsförvant att räkna med och förlita oss 

på, vilket vi måste kunna så länge som våra grannar i öst och väst uppträder 

så hotfullt mot oss. Därför ger vi Österrike helt fria händer i dess 

aktion mot Serbien. Vi har inte deltagit i dess förberedelser.” 

Den 4 augusti fick den socialdemokratiska riksdagsgruppen ta del av 

dessa ord, ord som utgör de enda raderna av vikt i hela vitboken och 

innehåller en klar tysk programförklaring som gör alla tidigare gula, or- 

72 73

angefärgade, gråa och blåa böcker från krigsförberedelsernas diplomati 

likgiltiga och betydelselösa. Här hade riksdagsgruppen till sitt förfogande 

ett yttrande som kunde förklara hela den uppkomna situationen. En 

vedka tidigare hade hela den socialdemokratiska pressen ropat att Österrikes 

ultimatum var en brottsligt provocerande handling som kunde 

utlösa ett världskrig, och uttryckt som sin förhoppning att den tyska 

regeringen genom sitt lugnande inflytande skulle kunna hejda krigshetsarna 

i Wien. Det socialdemokratiska partiet levde i likhet med hela den 

tyska opinionen i den tron att den tyska regeringen, ända sedan Österrike 

publicerat sitt ultimatum, arbetade i sitt anletes svett för att söka 

rädda freden i Europa. En enig partipress antog att detta ultimatum för 

den tyska regeringen kommit som en blixt från en klar himmel, precis 

som den gjort för den tyska allmänheten. I vitboken förklarades emellertid 

klart och tydligt följande: 1. Att Österrike, innan det gjorde sitt 

utspel mot Serbien, bett Tyskland ge sitt samtycke till företaget. 2. Att 

den tyska regeringen var fullkomligt medveten om att Österrikes uppträdande 

skulle leda till krig mot Serbien och som en följd därav framkalla 

en stor europeisk konflikt. 3. Att den tyska regeringen inte rådde 

Österrike till återhållsamhet utan tvärtom förklarade att ett undfallande, 

försvagat Österrike inte längre kunde betraktas som en värdig bundsförvant 

till Tyskland. 4. Att den tyska regeringen före utspelet mot Serbien 

försäkrat österrikarna att de i alla händelser kunde räkna med tyskt stöd i 

händelse av krig. 5. Att den tyska regeringen inte förbehållit sig rätten att 

delta vid bestämmandet av utformningen av det österrikiska ultimatum 

som kunde utlösa ett världskrig; Österrike hade i stället givits “helt fria 

händer”. 

Allt detta meddelades riksdagsgruppen den 4 augusti. Samma dag 

fick man av regeringen höra ännu en viktig nyhet: att den tyska armén 

stod beredd att marschera in i Belgien. Av allt detta drog den socialdemokratiska 

riksdagsgruppen den slutsatsen att det hela rörde sig om ett 

tyskt försvarskrig mot främmande makters invasionsförsök och om värnandet 

av fosterlandets kultur, frihet och existens inför risken att dras in 

under det ryska tyrannväldet. 

Kunde den nödtorftigt maskerade krigsbakgrunden i Tyskland ha 

kommit som en överraskning för den tyska socialdemokratin, så att dess 

omdöme förvillades av de diplomatiska knepen och dess skarpsinne blev 

lurat av skriandet om en fientlig omvärld som traktade efter Tysklands 

liv och sökte försvaga, förnedra och underkuva det? Vårt parti borde vara 

det sista som kunde drabbas av en sådan blindhet! Det hade redan upplevt 

två stora tyska krig som det kunnat dra nyttiga lärdomar av. 

Alla som har det minsta hum om historien vet numera att kriget mot 

Österrike 1866 långt i förväg noggrant förberetts av Bismarck, vars politik 

från första början siktade på en konflikt med Österrike. Kronprins 

Friedrich, sedermera kejsare, vittnar i sina dagboksanteckningar från den 

14 november detta år om kanslerns planer: 

“Han (Bismarck) skall redan när han tillträdde sitt ämbete ha haft 

som sin fasta föresats att framtvinga ett krig mellan Preussen och Österrike, 

men han har aktat sig väl för att tala med hans majestät om den 

saken innan det lämpligaste ögonblicket kommit.” 

“Med denna bekännelse” - säger Auer i sin pamflett “Die Sedanfeier 

und die Sozialdemokratie” - “kan man jämföra ordalydelsen i den 

proklamation som kung Wilhelm riktade “till sitt folk”: 

‘Fosterlandet är i fara! 

Österrike och en stor del av Tyskland har gripit till vapen mot oss! 

Det är endast några få år sedan jag, av fri vilja och utan tanke på tidigare 

oförrätter, räckte den österrikiske kejsaren handen och föreslog att våra 

länder skulle bli bundsförvanter, eftersom det gällde att befria ett tyskt 

område från främmande herravälde. Men mina förhoppningar har grusats. 

Österrike kan inte glömma att dess furstar en gång härskat över hela 

Tyskland: i det nyare men snabbt framåtskridande preussiska riket kan 

det inte se en naturlig bundsförvant utan endast en farlig medtävlare. 

Man menar att alla Preussens strävanden måste motarbetas, eftersom allt 

som gagnar Preussen är till skada för Österrike. Den olycksaliga gamla 

avunden har på nytt flammat upp i väldiga lågor: Preussen skall försvagas, 

förödmjukas och tillintetgöras. Gentemot oss gäller inte längre 

några fördrag: man nöjer sig inte med att förtala oss utan försöker också 

narra andra tyska regenter att bryta sina överenskommelser med oss. Åt 

vilket håll vi än skådar bland våra tyska grannar, finner vi fientliga stater, 

som valt “Preussens förnedring!” till sitt fältrop.’ 

För att himlen skulle välsigna detta berättigade krig och göra det 

segerrikt, lät kung Wihelm utlysa en allmän nationell bönedag. ‘Det har 

inte behagat den Högste’, sade han, ‘att med framgång kröna mina bemödanden 

att bevara fredens välsignelser åt mitt folk.’ “ 

Om vår riksdagsgrupp inte helt och hållet glömt sitt partis historia, 

74 75

orde den ha känt igen de officiella kommentarerna till krigsutbrottet 

den 4 augusti som gamla och utomordentligt välbekanta tongångar. 

Men inte nog med detta. År 1870 kom kriget mot Frankrike, och 

denna konflikts utbrott är i historien oupplösligt förenat med ett dokument, 

Emsdepeschen, vars namn lever kvar som påminnelse om ett klassiskt 

exempel på hur man med en kapitalistisk statskonsts hjälp skapar 

en militär konflikt; den blev också upphov till en intressant episod i vårt 

partis historia. Det var ju den gamle Liebknecht, och vid hans sida hela 

den tyska socialdemokratin, som såg som sin uppgift och sin plikt att 

avslöja inför allt folket “hur man skapar krig.” 

Att starta ett krig endast och allenast för att kunna värna det hotade 

fosterlandet var för övrigt inte Bismarcks eget påhitt. Han följde endast 

med den för honom karakteristiska skrupelfriheten ett gammalt, verkligt 

internationellt recept, som ofta använts inom den kapitalistiska politiken. 

Så länge den så kallade allmänna opinionen haft någon betydelse 

för de styrandes planer har det väl aldrig någonstans förts något krig i 

vilket inte samtliga parter dragit blankt endast och allenast för att försvara 

sina länders säkerhet och sina egna legitima intressen mot fiendens 

lömska anslag? Denna mytbildning är för de krigförande lika nödvändig 

som krut och kulor. Spelet är gammalt. Det enda nya är att ett socialdemokratiskt 

parti denna gång kunnat förmås att delta i det. 

III 

Det borde ha varit möjligt för vårt parti att genomskåda detta krigs sanna 

väsen och verkliga syften och inte i något avseende låta överraska sig, 

om man låtit sin rika erfarenhet visa vägen till en klarare uppfattning av 

sammanhangen. De händelser och åtgärder som ledde fram till vad som 

hände den 4 augusti 1914 var inte några hemligheter. Sedan årtionden 

hade världskriget förberetts steg för steg, med fullständig öppenhet och 

i fullt dagsljus. Och om en del socialister i dag hotar med att ta hämnd 

på den “hemliga diplomati” som bakom kulisserna kokat ihop all denna 

djävulskap, tillskriver de denna trafiks arma hantlangare en mystisk trolldomskraft 

som dessa näppeligen besitter, precis som när sydamerikanska 

vildar pryglar sina fetischer för att ett oväder brutit ut. Dessa så kallade 

statsmän var, denna gång liksom alltid, endast schackpjäser vilkas rörelser 

bestämdes av avgörande historiska processer inom det borgerliga samhällssystemets 

ram. Och om någon rörelse någonsin haft förutsättningar 

att klart kunna urskilja dessa avgörande faktorer, så var det det tyska 

socialdemokratiska partiet. 

Två utvecklingslinjer i de senaste årens historia förde direkt fram 

mot det krig som rasar i dag. En av dessa kan härledas ända tillbaka 

till tiden för Bismarcks krig mot Frankrike, då den så kallade nationalstaten, 

det vill säga den moderna kapitalistiska staten, kom till. Kriget 

1870, då annekterandet av Elsass-Lothringen kastade den franska republiken 

i armarna på Ryssland, delade Europa i två fientliga läger och 

inledde den vanvettiga kapprustningsepoken, gav det första tändämnet 

till dagens världsbrand. Medan Bismarcks trupper fortfarande befann sig 

i Frankrike skrev Marx följande: 

“Alla som inte fått sitt omdöme förvillat av det nu pågående skränandet 

eller har något intresse av att förblinda det tyska folket måste inse att 

1870 års krig måste leda fram till ett krig mellan Tyskland och Ryssland; 

det är en lika naturlig konsekvens som dagens krig är av kriget 1866. Om 

inte först en revolution utbryter i Ryssland - vilket inte är sannolikt - är 

denna utveckling oundviklig. Inträffar inte denna synnerligen osannolika 

revolution, kan vi alltså räkna med kriget mellan Tyskland och Ryssland 

som ett ofrånkomligt faktum. Om det nu utkämpade kriget skall 

ha varit till gagn eller till skada beror helt på hur de tyska segerherrarna 

beter sig. Tar de Elsass-Lothringen, kommer Frankrike att i det kommande 

kriget kämpa på Rysslands sida. Det är överflödigt att påpeka 

76 77

vilka olycksaliga följder detta skulle få.” 

Då skrattade man åt denna profetia; man menade att banden mellan 

Ryssland och Preussen var så starka, att blotta tanken på ett förbund 

mellan enväldets Ryssland och det republikanska Frankrike var ren galenskap. 

De som kunde ge uttryck för en sådan uppfattning betraktades 

helt enkelt som stollar. Och ändå har Marx’ spådom besannats in i minsta 

detalj. “Det är endast socialdemokraterna” - säger Auer i den tidigare 

nämnda pamfletten - “ som i sin politik hållit sig till fakta och tagit 

avstånd från den urskillningslösa politiska skola som endast följer med 

strömmen utan att någon enda gång fråga sig vart det bär hän.” 

Förvisso får man inte uppfatta vad som hänt på så sätt att Frankrike 

skulle ha ansett sig tvunget att mäta sina krafter med det tyska riket 

bara för att ta hämnd för den av Bismarck framtvingade landavträdelsen 

1870, så att det nuvarande kriget med andra ord innerst inne skulle 

bero på det mycket omtalade franska “revanschbegäret” för förlusten av 

Elsass-Lothringen. Detta är en lättsmält nationalistisk myt för de tyska 

krigshetsarna, som fablat om det lömskt hämndtörstande Frankrike 

“som inte kunde glömma sitt nederlag”, på samma sätt som Bismarcks 

hejdukar i pressen 1866 talade om den avsatta prinsessan Österrike, som 

inte kunde glömma sin forna överhöghet över den förvandlade askungen 

Preussen. Hämnden för Elsass-Lothringen förekom i själva verket aldrig 

i den franska agitationen annat än som en del av teaterrekvisitan hos 

några patriotiska pajasfigurer, vilka tagit upp “le Lion de Belfort” som ett 

gammalt ärorikt begrepp. 

Nya prövningar hade sedan länge gjort att förlusten av dessa områden 

mist sin aktualitet inom den franska politiken, och varken regeringen 

eller något enda parti av betydelse i Frankrike hade några planer på ett 

krig med Tyskland för den sakens skull. Om arvet från Bismarck gav upphov 

till det första steget mot den värdsbrand som nu rasar, berodde detta 

mer på att det dels förde in både Frankrike och Tyskland, och därmed 

hela Europa, på den alltmer tilltagande kapprustningens väg, och dels 

åstadkom alliansen mellan Frankrike och Ryssland, vilken självklart i 

sin tur ledde till att Tyskland slöt förbund med Österrike. Därigenom 

kunde det ryska tsarväldet i synnerligen hög grad förstärka sin ställning 

som en maktfaktor i den europeiska politiken - Tyskland och Frankrike 

har sedan dess formligen tävlat om Rysslands gunst - och nu började 

också närmandet mellan det tyska riket och Österrike-Ungern: krönet 

nåddes med den citerade vitbokens ord om “vapenbrödraskap” i det nu 

pågående kriget. 

Följderna av 1870 års krig har alltså ombildat det yttre politiska mönstret 

i Europa, där motsättningen mellan Tyskland och Frankrike blivit 

det centrala, liksom de även lett till att de europeiska folkens öden börjat 

formas enligt militaristiska idéer. Den historiska utvecklingen har emellertid 

gett dessa förhållanden en helt ny innebörd. Den andra utvecklingslinjen, 

som lett fram till världskriget och på ett så utomordentligt 

klart sätt bekräftat Marx’ förutsägelser, gäller ett internationellt skeende 

som Marx inte hann uppleva: imperialismens utveckling under de senaste 

25 åren. 

Det kapitalistiska uppsving som följde efter krigsperioden under 60- 

och 70-talen i det ombildade Europa, särskilt efter den långa depressionstidens 

slut, när man övervunnit följderna av inflationen och kraschen 

1873, nådde som bekant en exceptionell höjdpunkt under 90-talet och 

orsakade en ny Sturmund-Drang-period för de europeiska staterna: de 

började inrikta sina expansionsplaner på de icke-industriella länderna 

och världsdelarna. Redan under åttiotalet kunde man observera en synnerligen 

häftig åstundan att erövra nya kolonier. England skaffade sig det 

avgörande inflytandet över Egypten och upprättade ett stort kolonialrike 

i Sydafrika, Frankrike lade beslag på områden vid Tunis i Nordafrika och 

Tonkin i Östasien, Italien fick fotfäste i Abessinien, Ryssland säkerställde 

sina erövringar i Centralasien och trängde in i Manchuriet, Tyskland 

förvärvade i Afrika och i Söderhavet sina första kolonier, och slutligen 

blandade även Förenta staterna sig i leken och skaffade sig “östasiatiska 

intressen” vid Filippinerna. Denna i sjuklig hets genomförda uppdelning 

av Afrika och Asien, vilken från och med det kinesisk-japanska kriget 

1895 kom att innebära en nära nog helt oavbruten rad av blodiga konflikter, 

kulminerade i det stora kinesiska fälttåget och slutade med kriget 

1904 mellan Ryssland och Japan. 

Alla dessa på varandra följande annekteringar skapade en mängd nya 

konfrontationer utanför Europas gränser: mellan Italien och Frankrike 

i Nordafrika, mellan Frankrike och England i Egypten, mellan England 

och Ryssland i Centralasien, mellan Ryssland och Japan i Ostasien, mellan 

Japan och England i Kina och mellan Förenta staterna och Japan i 

Stilla oceanen - en mycket orolig ocean, häftigt upprörd av på varandra 

följande skarpa konflikter och kortlivade allianser och av den ständigt 

78 79

aktuella möjligheten att ett begränsat krig mellan de aggressiva europeiska 

makterna skulle bryta ut. Därför borde alla ha fått klart för sig 

1. att den aldrig öppet erkända, i det fördolda förda kraftmätningen 

mellan alla europeiska stater som slogs om de afrikanska och asiatiska 

folkens tillgångar, förr eller senare måste leda till en slutlig uppgörelse, så 

att den vind man sått i Asien och Afrika skulle slå tillbaka mot Europa 

som en fruktansvärd storm, så mycket mer som denna politik hela tiden 

eggat de europeiska staterna till nya rustningar; 2. att världskriget skulle 

bryta ut så snart raden av smärre motsättningar mellan de imperialistiska 

staterna koncentrerades kring en central fråga, en motsättning som var 

tillräckligt dominerande för att få dem att gruppera sig i blockbildningar 

mot varandra. Denna situation kom till stånd i och med att den tyska 

imperialismen gjorde sitt inträde på scenen. 

Tyskland utgör ett oöverträffat exempel på hur imperialismen kan uppstå 

och utvecklas inom en mycket kort tidrymd. Efter den nya statens 

grundande frambringade de enastående framstegen inom handeln och 

industrin under åttitalet två speciella och för oss karakteristiska former 

av kapitalackumulation: den mest betydelsefulla kartellutvecklingen i 

Europa och en större tillväxt och koncentration inom bankväsendet än 

något annat land i världen kunnat uppnå. Den förstnämnda innebar att 

den tunga industrin, det vill säga den industrigren som är mest beroende 

av beställningar från staten, blivit en politisk faktor av dominerande betydelse 

och verkat för militära rustningar och andra maktförstärkande 

företag, som järnvägsbyggen och gruvexploatering. Den senare har med 

en utomordentligt livaktig energi pressat samman finanskapitalet till 

en makt, som enväldigt bestämmer över landets industri, handel och 

krediter och behärskar såväl det privata som det statliga näringslivet och 

inte erkänner några gränser för vare sig sina utvecklingsmöjligheter eller 

sitt profitbegär: dristig, opersonlig och hänsynslös är den till sin natur 

alltigenom internationell och inriktad på att använda hela världen som 

skådeplats för sina bedrifter. 

Om man till detta fogar en lika stark som politiskt oberäknelig överhet 

och en svag, till varje form av opposition oduglig parlamentarism, där 

alla borgerliga element slöt sig samman mot arbetarklassen och stödde 

regeringen, bör det inte vara svårt att förstå att denna unga, vitala och 

skrupelfria imperialism mycket snabbt måste bli ett allmänt oroselement 

och en oberäknelig maktfaktor på en världsscen där nästan alla tillgångar 

redan delats upp. 

Detta förebådades redan under nittiotalet, då den tyska militärpolitiken 

helt lades om genom de propositioner för flottan som presenterades 

1898 och 1899, vilka innebar att sjöstridskrafterna plötsligt fördubblades 

och att man beträffande marinen framlade ett rustningsprogram 

som beräknades om fatta i det närmaste två decennier. Detta betydde 

en väldig omläggning inte endast av landets finans- och handelspolitik - 

tulltariffen 1902 följde bara som en skugga i marinbudgetens spår - utan 

på längre sikt också av hela socialpolitiken och förhållandena klasser och 

partier emellan. Framför allt innebar det en demonstrativ ändring av den 

utrikespolitiska kurs man följt sedan rikets grundande. Bismarcks politik 

hade haft som grundsats att landets militära makt främst skulle vara 

stödd på landstridskrafter, medan flottan på sin höjd skulle tjänstgöra 

som en betydelselös del av kustförsvaret - statsrådet Hollman förklarade 

till och med för riksdagens budgetkommitté så sent som i mars 1897 

att “till kustförsvaret behövs det inte någon marin; kusterna försvarar 

sig själva” - men nu presenterade man ett helt nytt program: Tyskland 

skulle bli den ledande nationen även till sjöss. Därigenom förvandlades 

Bismarcks kontinentalpolitik till världspolitik och försvarsrustningarna 

till förberedelser för ett angrepp. I denna sak talade alla åtgärder ett så 

klart språk att de nödvändiga protesterna lät höra sig till och med i riksdagen. 

Centerpartiets dåvarande ledare, Lieber, talade redan den 11 mars 

1896 apropå kejsarens bekanta tal vid tyska rikets 25-års jubileum, då 

auditoriet fick en föraning om den nya marinpolitiken, om “marinplaner 

i det blå”, mot vilka man absolut måste vara redo att opponera sig. En 

annan centerledare, Schädler, utropade den 23 mars 1898, då den första 

flottbudgeten diskuterades i riksdagen: “Folket anser inte att vi kan vara 

den starkaste nationen både till lands och till sjöss. När man från olika 

håll ropar att detta inte heller är meningen, vill jag svara att ni har redan 

kommit en god bit på väg mot en sådan målsättning, mina herrar.” Och 

när den andra budgeten presenterats förklarade samme Schädler den 8 

februari 1900, i ett riksdagsanförande där han hänvisade till alla tidigare 

påståenden om att man inte tänkte föreslå några anslagshöjningar: “Och 

nu kommer detta nya förslag, som innebär varken mer eller mindre än 

att vi för att kunna dominera världspolitiken skall skapa en jätteflotta, 

dubbelt så stor som våra nuvarande sjöstridskrafter tillsammans, vid vars 

utveckling vår ekonomi skall vara bunden för minst tjugo år framåt.” 

80 81

Regeringen erkände för övrigt öppet den nya satsningens politiska innebörd: 

den 11 december 1899 uttalade sig dåvarande utrikesministern 

von Bülow på detta sätt apropå den andra budgeten: “När engelsmännen 

talar om ett “greater Britain” och fransmännen om ett “noveau France”, 

medan ryssarna lägger under sig allt större delar av Asien, måste också 

vi ha rätt att skapa ett större Tyskland. Om vi inte skaffar oss en flotta 

som är tillräckligt stark för att kunna skydda våra kuster och vår handel 

och säkerställa våra landsmäns uppgifter på främmande mark, äventyrar 

vi landets viktigaste intressen ... När det nya århundradets öde smids, 

kommer det tyska folket att vara antingen hammaren eller städet.” Om 

man bortser från de retoriska ordblomstren om handeln och kustförsvaret, 

har man här i koncentrerad form det nya programmet: Ett utvidgat 

Tyskland skall vara den hammare som smider världens öden. 

Ingen behövde fråga sig mot vilken stat dessa provokationer främst 

riktade sig: Den nya aggressiva flottupprustningen skulle göra Tyskland 

kapabelt att konkurrera med England om herraväldet till sjöss. Engelsmännen 

har också självfallet uppfattat den så. Marinreformen och 

de programtal som presenterade den väckte i England en utomordentlig 

oro, som ingalunda avtagit senare. Lord Robert Cecil sade vid en underhusdebatt 

om flottan i mars 1910 att han vore tacksam om någon kunde 

ange något annat tänkbart skäl för Tysklands jättelika flottrustningar än 

att man tänkte gå till angrepp mot England. Det tävlande om herraväldet 

till sjöss som sedan sysselsatte dessa två nationer i ett och ett halvt decennium, 

och som kulminerade i den besinningslösa kapplöpning som 

gällde att bygga alltmer fruktansvärda “dreadnoughts”, var redan i sig en 

form av krig mellan England och Tyskland. Det utvidgningsprogram för 

flottan som framlades den 11 december 1899 var en tysk krigsförklaring, 

som England återgäldade den 4 augusti 1914. 

Det är väl att märka att denna kamp inte hade det ringaste med den 

ekonomiska konkurrensen på världsmarknaden att göra. “Den engelska 

monopolställningen”, som påståtts inverka hämmande på Tysklands industriella 

utveckling och som det talas så mycket om för närvarande, hör 

till samma slag av krigiskt patriotiska fantasier som den seglivade myten 

om Frankrikes revanschbegär. Detta “monopol” förvandlades redan 

på 80-talet till en saga blott, till de engelska kapitalisternas bedrövelse. 

Frankrikes, Belgiens, Italiens, Rysslands, Indiens, Japans och framför allt 

Tysklands och Förenta staternas industriella utveckling gjorde slut på 

den särställning dessa haft under 1800-talets sex första decennier. Under 

de årtionden som följde dök den ena nationen efter den andra upp vid 

Englands sida på världsmarknaden, och kapitalismen utvecklade sig med 

stormsteg till ett världsomspännande ekonomiskt system. 

Det engelska herraväldet till havs, som numer berövar till och med 

åtskilliga socialdemokrater deras goda nattsömn och för dessa herrar 

börjar te sig som ett hot mot den internationella socialismens utveckling, 

detta havsherravälde - en följd av det brittiska rikets utsträckning till 

främmande världsdelar - har tidigare knappast hämmat den tyska kapitalismens 

utveckling; denna har tvärtom under dess färla med utomordentlig 

snabbhet hunnit växa upp till en riktigt välartad och välmående 

telning. Ja, man kan till och med säga att England och dess kolonier utgjort 

den viktigaste förutsättningen för den tyska storindustrins expansion, 

liksom Tyskland för det brittiska riket blev en viktig och oumbärlig 

kund. Den brittiska storkapitalismen har aldrig spärrat vägen för den 

tyska; i stället har de båda handelssystemen blivit i hög grad beroende 

av varandra och kunnat samverka i en arbetsfördelning som låg helt i 

linje med den engelska frihandelspolitiken. Flottupprustningen och den 

nya utrikespolitiken hade alltså ingenting alls att göra med den tyska 

handelns intressen på världsmarknaden. 

Lika litet kunde de kolonier Tyskland hittills erhållit bli orsak till att vi 

drogs in i någon farlig konflikt med den engelska flottan. Dessa kolonier 

behövde inte skyddas av någon jätteflotta, eftersom de var av sådant slag 

att knappast någon stat, allra minst England, skulle kunna avundas oss 

dem. Att de nu erövrats av engelsmännen och japanerna, så att andra lagt 

beslag på det byte vi roffat åt oss, är endast en följd av kriget, precis som 

de tyska imperialisternas nyväckta lust att lägga under sig Belgien - en 

avsikt som ingen människa före kriget skulle ha kunnat uttrycka utan 

att bli ansedd som förryckt. Tsingtau, Wilhelmslandet och de tyska intressena 

i södra Afrika skulle aldrig ha kunnat förorsaka något krig mellan 

England och Tyskland; vid tiden för krigsutbrottet hade dessa stater 

ju faktiskt hunnit komma överens om hur de i bästa samförstånd skulle 

dela upp de portugisiska kolonierna i Afrika emellan sig. 

När man på tyskt håll avslöjade sina planer på en flotta av världspolitisk 

betydelse, blev det alltså uppenbart att den tyska imperialismen 

närde nya och stora erövringsplaner. Den förstklassiga och stridsberedda 

flottan skapade tillsammans med den ökade satsningen inom andra 

82 83

försvarsgrenar ett effektivt instrument för en framtida politik vars mål 

och inriktning öppnade en rad nya möjligheter. Vapentillverkningen 

och framställandet av nya slagskepp blev en lysande affär för den tyska 

storindustrin och gav nya, storslagna tillfällen för storkapitalisterna att 

operera på internationell basis. En följd blev att samtliga borgerliga partier 

lade om kurs och följde imperialismens fana. Nationalliberalerna, 

som var starkast engagerade i den tunga industrin, lockade med sig Centerpartiet, 

som genom att sluta upp kring den flottbudget det tidigare så 

ivrigt motarbetat lyckades erövra regeringsmakten. När nästa yttring av 

den nya politiken - svälttulltariffen - blev aktuell, följde de frisinnade i 

Centerpartiets spår, och junker-gruppen, som utgjort den hemska flottans 

envisaste motståndare, liksom den också motsatt sig kanalbyggandet, 

försökte nu parasitera på den allmänna hänförelsen genom att med 

utomordentlig entusiasm stödja havsmilitarismen, kolonialrofferiet och 

de av dem nödvändiggjorda tullarna, som man tidigare så högljutt protesterat 

emot. Riksdagsvalet 1907, det så kallade hottentottvalet, visade 

hur hela det borgerliga Tyskland råkat in i ett extatiskt stadium av imperialistisk 

hänförelse och samlat sig under den nya politikens fana för att 

i enlighet med Bülows ord låta vårt land bli världens smideshammare. 

Detta val var också - med sin allmänna atmosfär, som förebådade stämningarna 

kring krigsutbrottet den 4 augusti - en utmaning inte blott mot 

den tyska arbetarklassen, utan också mot de övriga kapitalistiska staterna: 

en knuten näve som, utan att riktas åt något bestämt håll, höjdes 

hotfullt mot omvärlden. 

IV 

Turkiet blev det viktigaste verksamhetsområdet för den tyska imperialismen, 

och här spelades huvudrollen av de väldiga tyska bankintressena i 

Asien, vilka kom i centrum för hela vår orientpolitik. På 50-och 60-talet 

dominerade de engelska finansintressena i Turkiets asiatiska områden, 

där exempelvis järnvägen från Smyrna och den första delen av den anatoliska 

järnvägen byggdes med engelskt kapital. 1888 kom tyska intressenter 

in i bilden och fick av Abdul Hamid tillstånd att överta de av 

engelsmännen byggda banorna och bygga vidare på den anatoliska järnvägslinjen, 

som fick en rad nya förgreningar. 1899 fick man tillåtelse att 

bygga och använda en hamn vid Haidar Pascha, och dessutom fick man 

ensam bestämmanderätt över handeln och tullsystemet i denna hamn. 

1901 erhöll man av den turkiska regeringen i uppdrag att fullborda den 

stora Bagdad-banan mot Persiska viken, och 1907 fick man ensamrätten 

för omfattande torrläggnings- och bevattningsföretag. 

En nackdel med detta storartade “fredliga uppbyggnadsarbete” var att 

bondbefolkningen i Mindre Asien i lika “storartat fredliga” former blev 

ekonomiskt utarmad. Kostnaderna för dessa väldiga företag blev självfallet 

genom ett sinnrikt system en del av den turkiska statsskulden, så 

att den turkiska regeringen för evig tid framåt skulle anses som låntagare 

till herrar Siemens, Gwinner, Helferich m.fl., på samma sätt som den 

tidigare stod i skuld till engelska, franska och österrikiska intressen. Den 

måste inte endast betala ut jättelika belopp av statliga medel för att klara 

räntorna på dessa lån, utan blev också tvungen att ställa sig som garant 

för att de på detta sätt byggda järnvägarna inte gick med förlust. På så 

sätt prackades de modernaste kommunikationer på ett utomordentligt 

gammalmodigt samhälle, där en stor del av befolkningen ännu livnärde 

sig med hjälp av de primitivaste jordbruksformer. De magra jordbruksområdena, 

som knappt ens förmått livnära sina fattiga, under ett orientaliskt 

tyrannväldes utsugarskatter dignande odlare, kunde naturligtvis 

inte utvecklas till någon grogrund för sådana vinster som järnvägsbyggarna 

fordrade. Handeln och trafiken är i nivå med landets allmänna 

ekonomiska och kulturella tillstånd odh utvecklas mycket långsamt. De 

intäkter som fattas för att järnvägsbolagen skall ge en tillfredsställande 

profit tillskjuts varje år av den turkiska staten i form av den så kallade 

“kilometergarantin”. Detta system användes när man med österrikiska 

och franska medel byggde järnvägar i den europeiska delen av Turkiet, 

84 85

och turkarna gick med på att praktisera det även för de tyska investeringarna 

i Asien. Som säkerhet för att dessa förpliktelser skall bli fullgjorda 

har den turkiska regeringen åt de europeiska intressenternas representanter, 

“statsskuldens förvaltningsråd”, överlåtit en högst betydande del 

av landets nationalinkomst: tiondet från en rad provinser. Från 1893 

till 1910 har Turkiet sålunda enbart för järnvägen till Ankara och banan 

mellan Eskisjehir och Konia utbetalat ett “bidrag” på ungefär 90 millioner 

francs. De “tionden”, som den turkiska staten gång på gång måste 

pantsätta hos sina kreditorer, erläggs på det urgamla bondesamhällets vis 

i form av varor: säd, boskap, siden etc. De uppbärs genom bemyndigade 

ombud, figurer som för tankarna till de omskrivna skatteindrivarna i 

Frankrike före revolutionstiden och som erhåller sina fullmakter genom 

ett rent auktionsförfarande, där indrivningsrätten för varje provins går 

till den som bjuder mest i kontant betalning. Den som sålunda köpt 

sig rätten att uppbära provinsens tionde, säljer sedan de erlagda varorna 

från varje distrikt till andra spekulanter, som i sin tur avyttrar dem till ett 

stort antal småhandlare. Eftersom alla vill ha tillbaka de pengar de lagt ut 

och dessutom önskar så stor vinst som möjligt, måste böndernas utlägg 

bli så mycket större. Om indrivarens beräkningar inte stämt på ett tillfredsställande 

sätt, försöker han ta igen sina förluster på bondens bekostnad. 

Denne är nästan alltid skuldsatt och väntar otåligt på det ögonblick 

då han kan sälja sin säd; men när han bärgat sin skörd måste han ofta 

vänta i flera veckor på att skatteindrivaren skall behaga ta ut sitt tionde. 

Indrivaren, som vanligen också är spannmålshandlare, vet att bonden då 

riskerar att få se sin säd ruttna och utnyttjar sig av denna situation för att 

pressa ner priset så lågt som möjligt; han vet hur han skall kunna göra 

detta utan någon obehaglig inblandning från myndigheternas sida: särskilt 

den lokala styresmannen har han lätt att komma överens med. Kan 

man inte få någon att tjänstgöra som skatteindrivare, får regeringen själv 

ta hand om de varor bönderna lämnar som tionde; de magasineras då för 

att senare överlämnas som en del av den överenskomna “ersättningen” 

till de utländska kapitalisterna. Sådana ter sig följderna av de europeiska 

intressenternas kulturgärning, “Turkiets industriella uppbyggnad”, för 

turkarna själva. 

På så sätt har man alltså uppnått två olika resultat. Jordbruksområdena 

i Mindre Asien blir föremål för en organiserad utsugning till gagn 

för europeiska, i detta fall främst tyska, industri- och bankintressen. 

Därigenom förstärks den tyska intressesfären i Turkiet och grundläggs 

förutsättningarna för att Tyskland skall kunna ta detta land under “politiskt 

beskydd”. Samtidigt förvandlas den turkiska regeringen, vars medverkan 

är nödvändig för att utsugningsverksamheten skall fungera, till 

den tyska utrikespolitikens vasall och lydiga redskap. Redan långt tidigare 

stod hela den turkiska statsbudgeten, med skatter, tullavgifter och 

allmänna utgifter, under europeisk kontroll. Det tyska inflytandet har 

främst gjort sig gällande inom militärorganisationen. 

Av det som ovan påpekats framgår klart att det ligger i den tyska 

imperialismens intresse att den turkiska statsmakten förstärks tillräckligt 

för att åtminstone kunna förhindra landets totala sönderfall. Om 

Turkiet gick under som stat, skulle följden bli att dess landområden delades 

upp mellan England, Ryssland, Italien, Grekland och kanske ytterligare 

några stater, och de tyska intressenterna skulle därigenom mista 

sina möjligheter att dominera det ekonomiska fältet. Dessutom skulle 

Ryssland, England och medelhavsländerna i hög grad kunna stärka sina 

maktpolitiska positioner. De tyska imperialisterna måste alltså bevara 

“den suveräna odh självständiga turkiska staten”, deras trogna redskap, 

till dess att landet, urholkat inifrån av tyskt kapital, faller som en mogen 

frukt i Tysklands händer, på samma sätt som tidigare Egypten kommit i 

engelsmännens våld och på sistone Marocco i fransmännens. Exempelvis 

Paul Rohrbach, den kände förespråkaren för en tysk imperialistisk linje, 

har öppet odh ärligt utvecklat denna tankegång: 

“Det ligger i problemställningens natur att turkarna, som på alla 

håll är omgivna av rovlystna grannar, måste försöka få hjälp av ett land 

som helst bör sakna territoriella intressen i Orienten. Tyskland är den 

bundsförvant de behöver. För oss vore det å andra sidan en svår motgång 

om Turkiet gick under. Om de turkiska områdena delades upp 

mellan andra stater, skulle de största bitarna tillfalla Ryssland och England, 

vilket för dessa länder otvivelaktigt skulle innebära en betydande 

maktförstärkning. Men även om Tyskland vid en delning skulle erhålla 

ett område av verkligt värde, skulle vi få att göra med en ändlös rad av 

nya svårigheter, eftersom Ryssland, England och på sätt och vis även 

Frankrike och Italien för närvarande är grannar till Turkiet och därigenom 

skulle kunna besätta och försvara sina andelar med lätt utförda 

truppförflyttningar, medan vi däremot helt saknar direkta förbindelser 

med Orienten ... Ett tyskt Mesopotamien eller ett av oss dominerat Min- 

86 87

dre Asien kan aldrig bli verklighet förrän Ryssland och Frankrike tvingas 

att överge sina nuvarande syften och ideal, det vill säga inte förrän krigsläget 

i världen klart ändras till förmån för Tyskland.” (“Der Krieg und 

die deutsche Politik”, sid. 36) 

Den 8 november 1898 svor tyskarna i Damaskus vid den store sultanen 

Saladins minne att försvara och bevara den mohammedanska 

världen och profetens gröna fana, och i ett helt årtionde var man också 

ivrigt sysselsatt med att förstärka sultan Abbul Hamids bloddrypande 

välde; efter en kort period av övergående dissonanser fortsatte man sedan 

detta verk under ungturkarnas regim. Frånsett de inbringande bankaffärerna 

gällde verksamheten främst en omorganisering och uppryckning 

av den turkiska krigsmakten, som erhöll förmånen att instrueras av ett 

stort antal tyska experter med von der Goltz i spetsen. Upprustningen 

av militärväsendet innebar självfallet ökade skattebördor för de turkiska 

bönderna, men den gav möjlighet till nya fina vinster för Krupp och 

bankmännen. Dessutom innebar den att den turkiska krigsmakten blev 

beroende av den preussiska militärledningen, som härigenom kunde 

stärka den tyska politikens ställning i medelhavsländerna och Mindre 

Asien. 

Att Tysklands “återuppbyggnad” av Turkiet endast är ett rent konstlat 

försök att bevara ett lik bevisas bäst av den turkiska revolutionens 

öde. I denna revolutions första stadium, då det ideologiska inslaget i 

ungturkarnas attityd ännu spelade en avgörande roll och man hade kvar 

sina vackra men orealistiska drömmar om en löftesrik vår med en genomgripande 

förnyelse av landets förhållanden, riktade man avgjort sina 

politiska sympatier mot England, som uppfattades som ett ideal för den 

moderna statstypen, medan Tyskland, som så länge öppet agerat som en 

stöttepelare för den gamle sultanens regim, av de nya härskarna betraktades 

som en motståndare. Revolutionen 1908 verkade vara den slutliga 

bekräftelsen på att Tysklands orientpolitik misslyckats; Abdul Hamids 

avsättning uppfattades också allmänt som en frigörelse från det tyska inflytandet. 

Men allt eftersom ungturkarna, sedan de kommit till makten, 

avslöjade sin fullständiga oförmåga att åstadkomma någon enda verkligt 

genomgripande ekonomisk, social eller politisk reform och alltmer visade 

sina kontrarevolutionära tendenser, kom utvecklingen automatiskt att 

svänga tillbaka mot Abdul Hamids gamla beprövade regeringsmetoder, 

där statsmakten stödde sig på den orientaliskt gränslösa utsugningen av 

bondebefolkningen och de med jämna mellanrum organiserade blodbaden 

på förtryckta samhällsgrupper, som hetsats att flyga i strupen på 

varandra. Att med alla medel upprätthålla denna våldsregim blev alltså 

även ungturkarnas viktigaste mål, och följden blev att de snart också 

inom utrikespolitiken gick tillbaka till den gamla linjen. Detta innebar 

en ny allians med Tyskland. 

För alla klarsynta iakttagare, och särskilt för de tyska socialdemokraterna, 

hade det sedan länge varit uppenbart att en verklig återuppbyggnad 

av det turkiska samhället var ett helt utsiktslöst företag och att 

det endast vittnade om en fåfängt reaktionär inställning att försöka 

hålla samman denna ruttnande samhällsbyggnad; detta framgick klart 

av de sönderslitande motsättningarna mellan detta lands många olika 

befolkningsgrupper: armenier, kurder, syrier, araber och greker (för inte 

så länge sedan även albaner och macedonier) liksom av de många ekonomiska 

och sociala problemen i rikets skilda delar och av de vitala kapitalistiska 

framstegen i grannländer som de unga balkanstaterna - allra 

främst dock av den internationella kapitalismens ödeläggande verksamhet 

och stormakternas diplomatiska spel. Redan 1896, när det stora upproret 

på Kreta bröt ut, ägnades orientfrågan en grundlig analys i den 

tyska socialdemokratiska pressen; resultatet blev att man frångick den 

ståndpunkt Marx intagit vid tiden för Krim-kriget och karakteriserade 

“Turkiets integritet” som ett arv från den europeiska reaktionen. Och 

ingenstans genomskådades ungturkarnas regim så snabbt och grundligt, 

i sin sociala ofruktbarhet och sina kontrarevolutionära tendenser, som i 

de tyska socialdemokratiska tidningarna. Det var också en sant preussisk 

idé att man skulle förse den murknande turkiska statskonstruktionen 

med militär rådgivning och moderna järnvägar, ägnade att underlätta en 

snabb mobilisering.[1] 

På sommaren 1912 var det redan dags för ungturkarna att lämna plats 

för kontrarevolutionen. “Återuppbyggnadspolitikens” första åtgärd vid 

detta tillfälle var karakteristiskt nog en statskupp där författningen sattes 

ur spel; också i detta hänseende återgick man med andra ord till Abdul 

Hamids metoder. 

Redan i det första Balkankriget led den av tyskarna organiserade 

turkiska krigsmakten ett snöpligt nederlag. Och det nuvarande kriget, i 

vars fruktansvärda virvlar Turkiet kastats för sin “beskyddare” Tysklands 

skull, kommer obönhörigt att resultera i det turkiska rikets ytterligare 

88 89

förfall, kanske till och med i dess definitiva undergång. 

Den tyska imperialismens bedrifter - samt de tyska bankintressena, 

som här är av avgörande betydelse - har gjort att vi i Orienten fått alla 

andra stater emot oss. Främst gäller detta England. Vad engelsmännen 

förlorade till sina tyska konkurrenter i Anatolien och Mesopotamien var 

inte bara en marknad med feta vinster - den förlusten accepterade man 

så småningom. Upprättandet av strategiskt användbara järnvägslinjer 

och förstärkandet av den av tyskarna inspirerade turkiska krigsmakten 

var emellertid världspolitiskt betydelsefulla företag, som träffade England 

på en utomordentligt öm punkt, på gränsen mellan Centralasien, 

Persien och Indien å den ena sidan och Egypten å den andra. “England” 

- har Rohrbach påpekat i en skrift om Bagdad-banan - “kan endast på ett 

ställe bli föremål för något verkligt ödesdigert angrepp med landstridskrafter, 

nämligen i Egypten. Förlorade engelsmännen Egypten, miste de 

inte enbart sin förbindelseled med Indien och Asien, Suez-kanalen, utan 

troligen också sina besittningar i Ost- och Centralafrika. Skedde detta på 

grund av en muhammedansk stat som Turkiet, kunde det dessutom få 

oerhörda återverkningar bland Englands 60 millioner muhammedanska 

undersåtar i Indien, liksom bland deras trosfränder i Persien och Afganistan. 

Som förutsättningar för att Turkiet skall kunna tänka sig en sådan 

aktion krävs emellertid att man förfogar över ett utbyggt j ärnvägssystem 

i Syrien och Mindre Asien, att en utbyggnad av den anatoliska järnvägen 

gör det möjligt att försvara Mesopotamien mot ett engelskt angrepp, att 

krigsmakten förstärks såväl kvantitativt som kvalitativt och att framsteg 

inom industrin förbättrar det allmänna ekonomiska läget.” 

Och i boken “Der Krieg und die deutsche Politik”, som publicerades 

strax efter världskrigets utbrott, skriver han så här: 

“Syftet med Bagdad-banan var ursprungligen att Konstantinopel och 

det turkiska rikets militära kraftcentrum i Mindre Asien skulle erhålla 

en direkt förbindelse med Syrien och områdena kring Eufrat och Tigris 

... Självfallet kunde man förutse att denna järnväg tillsammans med de 

banor som planerats och i vissa fall redan helt eller delvis fullbordats i 

Arabien och Syrien skulle skapa nya möjligheter att från Turkiet angripa 

Egypten ... Ingen kan förneka att Bagdad-banan kan bli något av en 

politisk livförsäkring för Tyskland, om man lyckas skapa de nödvändiga 

förutsättningarna, av vilka den viktigaste är en allians mellan Tyskland 

och Turkiet.” 

Så öppet uttalade sig denne halvt officielle talesman för den tyska imperialismen 

när det gällde planerna för vår politik i Orienten. Här fick 

den tyska utrikespolitiken helt nya konturer och visade tydliga anti-engelska 

tendenser, som i hög grad hotade det världspolitiska jämviktsläget. 

Tysklands hållning i Orienten blev på så sätt en praktisk tillämpning av 

det nya program som förebådats i flottpropositionen 1899. 

Tysklands värnande om Turkiets integritet förde oss också i konflikt 

med balkanstaterna, vilkas utveckling möjliggjorts av Turkiets sönderfall. 

Dessutom ledde det till en konflikt även med Italien, som främst riktade 

sina imperialistiska förhoppningar mot turkiska besittningar. Redan vid 

Marocko-konferensen 1905 stod Italien på Englands och Frankrikes 

sida. Sex år senare inspirerade Österrikes annekterande av Bosnien italienarna 

att anfalla Tripolis - ett angrepp som i sin tur innebar upptakten 

till Balkankriget samt förebådade trippelalliansens definitiva fiasko och 

Tysklands politiska isolering även på detta håll. 

I Marocko-affären visade det sig att de tyska expansionssträvandena 

också riktade sig västerut. Ingenstans märktes det tydligare än där att 

man frångått Bismarcks politiska linje. Som bekant understödde Bismarck 

med vett och vilja fransmännens kolonialpolitik för att deras 

uppmärksamhet skulle dras bort från Elsass-Lothringen. De nya ledarna 

däremot önskade på alla sätt förhindra att Frankrike utvidgade sitt kolonialvälde. 

I Marocko var läget ett helt annat än i Turkiet. Tyskland hade 

knappast några berättigade ekonomiska intressen i Marocko. Visserligen 

försökte de tyska imperialisterna förvandla Mannesmann-företagens 

anspråk på gruvkoncessioner, i utbyte mot det lån man gett den marockanske 

sultanen, till en viktig nationell angelägenhet. Men ingen som 

ville bli tagen på allvar kunde här tala om en tysk intressesfär, eftersom 

det var ett allmänt bekant faktum att såväl Mannesmann-firman som 

Krupp-Schneider-bolagen, den andra av de båda konkurrerande kapitalistiska 

intressegrupperna i Marocko, utgjorde en synnerligen internationell 

blandning av tyska, franska och spanska spekulanter. Så mycket mer 

karakteristiska för den nya inställningen blev därför det eftertryck och 

den målmedvetna utformning som det tyska riket gav sina anspråk på att 

få medinflytande över Marockopolitiken, de anspråk som man 1905 så 

plötsligt framförde för att protestera mot den franska dominansen där. På 

så sätt åstadkom man den första världspolitiska sammanstötningen med 

Frankrike. 1895 hade Tyskland tillsammans med Frankrike och Ryssland 

90 91

sökt hindra det triumferande Japan från att använda sig av sina militära 

framgångar i kriget mot Kina. Fem år senare drog det, sida vid sida med 

Frankrike, ut på ett stort plundringståg mot Kina. På grund av Marockofrågan 

måste det tyska riket nu ge sin politik gentemot Frankrike en helt 

ny inriktning. I Marocko-krisen, som under de sju år den varade vid två 

tillfällen var nära att leda till krig mellan Tyskland och Frankrike, gällde 

det inte längre någon revanschfråga, som anknöt till någon tidigare europeisk 

konflikt. Vad som inträffat var i stället att en helt ny motsättning 

skapats genom att den tyska imperialismen börjat konkurrera med den 

franska. I slutuppgörelsen lät Tyskland nöja sig med de franska delarna 

av Kongo, vilket innebar att man erkände att man inte hade några nationella 

intressen av vikt att bevaka i Marocko. Just därigenom blev det 

tyska agerandet i Marocko-affären en företeelse av vittgående politisk 

betydelse. Bristen på mer preciserade krav och syften avslöjade Tysklands 

omättliga aptit och utgjorde en allmän imperialistisk krigsförklaring, 

riktad mot Frankrike. Olikheten emellan de båda staterna kom här i en 

utomordentligt skarp belysning. På den ena sidan hade man en stat med 

befolkningsstagnation och långsam industriell utveckling, en stat som 

var i hög grad beroende av sina ekonomiska investeringar i utlandet och 

som dignade under ett kolonialsystem som den endast med mödosamma 

ansträngningar lyckats hålla samman; och på den andra sidan hade man 

en ung och stark kapitalism, som såg sig omkring i världen för att kunna 

rycka till sig kolonier. Att man skulle kunna lägga under sig engelska 

kolonier fick betraktas som helt omöjligt. Därför måste de tyska imperialisternas 

aptit främst rikta sig mot Frankrikes besittningar samt mot 

de asiatiska delarna av Turkiet. De franska besittningarna kunde också 

‘komma väl till pass för att eventuellt ersätta Italien för de österrikiska 

expansionssträvandena på Balkanhalvön och skapa en affärsgemenskap 

som höll det kvar inom trippelalliansen. Att de tyska anspråken på Marocko 

måste ha gjort de franska imperialisterna utomordentligt oroliga 

är självklart, eftersom tyskarna, så snart de fått någon form av fotfäste 

där, när som helst skulle kunna få till stånd ett uppror inom hela det 

franska koloniområdet i Nordafrika; det skulle bara behövas att man 

levererade vapen till den infödda befolkningen, som alltid står redo att 

slåss mot de franska erövrarna. Genom att Tyskland gått med på att uppge 

dessa anspråk och accepterat den kompensation som erbjudits hade 

den omedelbara faran avlägsnats, men den franska oron och den nu en 

gång skapade världspolitiska konfliktmöjligheten stod kvar.[2] 

Marocko-politiken förde Tyskland till en konflikt inte endast med 

Frankrike utan även med England. Marockos närhet till Gibraltar, den 

andra av de båda viktigaste centralpunkterna för samfärdseln inom det 

världsomspännande brittiska riket, kom de tyska imperialisternas aggressivt 

framställda krav att te sig som en delvis mot England riktad demonstration. 

Den första formella protesten från Tysklands sida riktades 

dessutom direkt mot 1904 års uppgörelse mellan England och Frankrike 

rörande Egypten och Marocko, och man krävde i otvetydiga ordalag 

att England inte skulle försöka ingripa i Marocko-affären. Ingen kunde 

sväva i tvivelsmål om vilken inverkan en sådan begäran måste få på relationerna 

mellan Tyskland och England. Den 8 november 1911 skildrade 

Frankfurter Zeitungs londonkorrespondent i klara ordalag den situation 

som uppstått: 

“Resultatet har blivit detta: en million negrer i Kongo, ett fruktansvärt 

skriande och en häftig förbittring gentemot ‘det svekfulla England’. 

Skränandet är en sak som kommer att gå över så småningom. Men 

förhållandet mellan oss och England har blivit helt ohållbart: med största 

sannolikhet kommer det att leda till krig, om man inte å det snaraste kan 

åstadkomma en väsentlig förbättring ... Panther-affären var, som Frankfurter 

Zeitungs berlinkorrespondent nyligen träffande uttryckte det, 

ett sätt att ge det franska folket en stöt för bröstet, en påminnelse om 

att Tyskland alltjämt var en faktor att räkna med ... Vilken följd denna 

framstöt skulle få här, kan man i Berlin knappast ha behövt grubbla över; 

ingen journalist i London har betvivlat att England omedelbart skulle ge 

fransmännen sitt kraftfulla stöd. Hur kan Nord-deutschen Allgemeinen 

Zeitung alltjämt lika hårdnackat hävda att Tyskland inte behöver underhandla 

med andra nationer än Frankrike? De europeiska ländernas 

politiska intressen har under de senaste århundradena kommit att bli 

allt mer beroende av varandra. Det hör till politikens naturlagar att en 

nations olycka fyller en del av dess grannar med sorg och andra med 

förtjusning. När österrikarna för två år sedan råkade in i en skarp tvist 

med Ryssland, dök Tyskland i full stridsutrustning upp på scenen - trots 

att man i Wien, enligt vad som senare blivit känt, skulle ha föredragit 

att klara av saken på egen hand ... Det är svårt att fatta hur man i Berlin 

kunde tro att engelsmännen, som nätt och jämt kommit igenom en period 

av häftigt antityska stämningar, plötsligt skulle kunna låta sig över- 

92 93

tygas om att våra underhandlingar med Frankrike inte angick dem det 

ringaste. Innerst inne var det en fråga om makt, ty hur lekfull en stöt för 

bröstet än kan te sig, skapar den ändå lätt hos den angripne en fruktan 

för nya och hårdare törnar ... Situationen har hunnit bli mindre kritisk 

sedan dess. Vid det tillfälle då Lloyd George tog till orda förelåg akut fara 

för ett krig mellan Tyskland och England ... Är det realistiskt att tro att 

Sir Edward Grey och hans anhängare kommer att vilja ändra sin tidigare 

politik - om den är berättigad eller inte kan vi lämna därhän - i Marockofrågan? 

Det förefaller oss som om den tyska politiken avslöjat sig 

som helt ohållbar, om man i Berlin verkligen inbillar sig något sådant.” 

På detta sätt har vår imperialistiska politik skapat farliga konflikter i 

Mindre Asien och Marocko, mellan England och Tyskland och mellan 

Tyskland och Frankrike. Men hur har relationerna varit mellan Tyskland 

och Ryssland? Vad är det som från början orsakat motsättningarna 

på denna punkt? I den upphetsade stämning som bemäktigade sig alla 

officiella organ under krigets första veckor var tyskarna beredda att tro 

vad som helst. Man trodde att kvinnorna i Belgien stack ut ögonen på 

tyska fångar, att kosackerna åt stearinljus och slet småbarn i stycken; och 

att ryssarnas politik gick ut på att annektera det tyska riket, förinta den 

tyska kulturen och förslava hela det tyska folket under ett skoningslöst 

tyrannvälde. 

Den 2 augusti stod följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen 

Chemnitzer Volksstimme: 

“I detta ögonblick framstår det som vår främsta plikt att gemensamt 

kämpa mot det ryska barbariet. Tysklands kvinnor och barn får inte bli 

offer för den ryska bestialiteten, och deras fosterland får inte bli kosackernas 

rov. Ty om våra motståndare segrar, blir det inte England eller 

Frankrike utan Ryssland som kommer att härska över det tyska riket. 

Därför är det i detta ögonblick vår uppgift att värna allt som den tyska 

kulturen och den tyska friheten skänkt oss mot en barbarisk och skoningslös 

fiende.” 

Samma dag utropade Fränkische Tagespost: 

“Vi vill inte att kosackerna, som redan besatt alla samhällen i gränsområdet, 

ska komma störtande in i vårt land och rasera våra städer. Vi 

vill inte att den ryske tsaren, vars fredskärlek socialdemokratin vägrade 

tro på redan när hans fredsmanifest offentliggjordes, ska få härska över 

någon människa av tyskt ursprung.” 

Och Königsberger Volkszeitung skrev den 3 augusti: 

“Ingen av oss, vare sig han är duglig till krigstjänst eller inte, får ens 

för ett ögonblick betvivla att vi måste göra allt vi förmår för att hålla 

detta fördärvbringande väldes inflytande borta från våra gränser; ty om 

det segrade, skulle tusentals av våra kamrater dömas att försmäkta i de 

fasansfulla ryska fängelserna. Under rysk spira kan folket inte erhålla 

någon som helst självbestämmanderätt. Varken socialdemokratiska tidningar 

eller socialdemokratiska partigrupper är tillåtna i Ryssland. Därför 

kan det inte för någon av oss nu te sig rimligt att acceptera möjligheten 

av en rysk seger - samtidigt som vi håller fast vid vårt motstånd 

mot krigets idé, måste vi alla samarbeta för att freda oss mot de banditer 

som härskar i Ryssland.” 

Vi ska vänta med att gå närmare in på förhållandet mellan tsarismen 

och den tyska kulturen. Relationerna ‘mellan dessa båda begrepp har 

skapat ett helt kapitel för sig i berättelsen om de tyska socialdemokraternas 

inställning till kriget. Vad beträffar tsarens önskan att erövra Tyskland, 

kunde man lika gärna hävda att ryssarna ville införliva hela Europa 

- varför inte också med månen på köpet - med sitt välde. I verkligheten är 

det endast två stater vilkas nationella ‘existens hotas av det nu pågående 

kriget: Belgien och Serbien. Mot båda dessa länder har tyskarna riktat 

sina kanoner, samtidigt som våra ledare skriat om att Tysklands existens 

är i fara. Det går naturligtvis inte att diskutera med folk som tror på allt 

som den vildaste propagandan påstår. Men människor, som inte låter sig 

påverkas av pöbelinstinkter av det slag som den nationalistiska hetspressens 

appeller vädjar till utan i stället bedömer läget efter de realpolitiska 

faktorerna, måste inse att det för tsarväldet inte är lättare att erövra Tyskland 

än att lägga under sig hela världen. De ledande i Ryssland är kvalificerade 

skurkar men inte några galningar, och den politik de för har, trots 

sin egenart i mångt och mycket, en viktig egenskap gemensam med de 

flesta andra staters: den rör sig inte i det blå utan i de reella möjligheternas 

värld, där man måste ta hänsyn till en mängd olika faktorer. När 

våra partiredaktörer fruktar att tyska socialdemokrater ska få tillbringa 

sina återstående dagar i Sibirien, och att vårt land ska bli förslavat under 

det ryska oket - då bedömer de den politiska verkligheten sämre än det 

blodbesudlade tsarväldets ledare, trots de senares moraliska underlägsenhet. 

De ryska statsmännen vet mycket väl att man inte efter behag kan 

införa ett nytt styrelseskick i vilket samhälle som helst; varje statsskick 

94 95

vilar på en bestämd social och ekonomisk grundval, och de ryska härskarna 

har bittert fått erfara att denna grundval inte ens i deras eget land 

riktigt svarar mot den styrelseform de försöker praktisera. De vet också 

att den reaktionära överklassen måste basera sin makt på sitt lands inre 

förhållanden, och i vårt land är det den Hohenzollern-styrda polisstaten 

och det preussiska valsystemet som svarar mot deras egen typ av diktatur. 

Ett fördomsfritt studium av vår situation visar på så sätt klart och tydligt 

att vi inte behöver frukta att ryssarna, om de mot all sannolikhet skulle 

segra i kriget, på allvar skulle försöka rubba dessa hörnstenar i det tyska 

samhället. 

De reella motsättningarna mellan Tyskland och Ryssland gällde helt 

andra ting. De hade ingenting att göra med inrikespolitiken, där det 

tvärtom mellan de båda staterna finns stora likheter, grundade på en 

sekelgammal ömsesidig sympati, utan återfanns i stället på det utrikespolitiska 

området, de stora internationella jaktmarkerna. 

Imperialismen utgör i Ryssland, precis som i västländerna, en sammansättning 

av en rad vitt skilda faktorer. Dess viktigaste beståndsdel är 

emellertid inte, som i Tyskland och England, de kapitalistiska strävandena 

för ekonomisk expansion, utan i stället landets rent politiska 

självhävdelsebegär. Den ryska industrin har förvisso sedan länge kunnat 

visa upp en omfattande export till Orienten, Kina, Persien och Centralasien; 

på det för den kapitalistiska produktionen utmärkande sättet har 

detta skett utan att man lyckats utveckla hemmamarknaden nämnvärt, 

och de styrande har sökt uppmuntra denna utrikeshandel, eftersom den 

på ett välbehövligt sätt stöder dem i deras egen “intressesfär”. Men det 

är de politiska intressena som här spelar den pådrivande rollen. Tsarväldets 

erövringslystnad återspeglar dels expansionsbehovet inom ett rike 

som idag omfattar 170 millioner invånare och som av såväl strategiska 

som handelstekniska skäl vill nå ut till det öppna havet, till Stilla havet i 

öster och Medelhavet i söder. Den påverkas också av tyranniets existensvillkor, 

av nödvändigheten av att på den världspolitiska scenen spela en 

tillräckligt aktad roll för att kunna få behålla den för tsarväldet absolut 

nödvändiga ekonomiska krediten hos rikare länder. Det dynastiska 

självhävdelsebegäret får inte heller glömmas bort; här liksom i alla andra 

monarkier har det en viss betydelse. En härskargrupp som kommit i en 

allvarlig konflikt med sitt folk försöker gärna förstärka sin internationella 

prestige för att dölja de inre svårigheterna. 

De moderna kapitalistiska intressena håller emellertid på att få ökad 

betydelse för tsardömets imperialism. Den ännu outvecklade ryska kapitalismen 

har självfallet svårt att göra verkligt betydelsefulla framsteg så 

länge det politiska enväldet är totalt - i det stora hela har den fått finna 

sig i att stå kvar på ett tämligen primitivt stadium - men väldiga framtidsmöjligheter 

skulle öppna sig för den, om man kunde börja utnyttja 

detta jättelika rikes naturtillgångar. Det råder inte något tvivel om att 

Ryssland, om det erhåller en modernare styrelseform, snabbt kommer 

att utvecklas till den främsta kapitalistiska nationen - förutsatt att inte 

klasskampen grusar dess möjligheter, innan utvecklingen hunnit få tillräckligt 

lång tid på sig. Det är denna framtidsbild som redan nu gett 

den ryska bourgeoisien dess expansionsbegär, dess starkt imperialistiska 

ambitioner och dess vilja att med sådan kraft hävda sina anspråk vid 

fördelningen av världens tillgångar. Denna allmänna hållning får ytterligare 

stöd tack vare en del mycket påtagliga intressen av stor aktualitet. 

Främst spelar här rustningsindustrins och dess leverantörers intressen in; 

även i Ryssland är den tunga industrin ju utomordentligt viktig. Därnäst 

kommer konfrontationen med det “inre fienden”, det revolutionära proletariatet, 

som fått de ryska borgarna att i högre grad än tidigare tro på 

militarismens och världspolitikens frestelser och som kommit dem att 

sluta upp bakom den kontrarevolutionära regimen. Inför revolutionshotet 

har imperialismen fått ett allt starkare stöd inom Rysslands borgerliga 

grupper, särskilt bland liberalerna, och denna tendens har gett en 

mer modern prägel åt tsardömets gamla utrikespolitiska program. Dardanellerna, 

som Bismarck i en berömd karakteristik kallat “nyckeln till 

de ryska besittningarna kring Svarta havet”, har nu blivit det viktigaste 

föremålet för såväl den ryska bourgeoisiens nyväckta erövringsbegär som 

tsardömets redan tidigare välbekanta rovlystnad. Sedan 1700-talet har 

Ryssland för dess skull utkämpat en lång rad blodiga krig mot Turkiet; 

det har sökt uppträda i rollen som Balkans befriare, och med denna 

målsättning för ögonen har det låtit en oerhörd mängd människor offras 

vid Ismail, Navarin och Sinope, vid Silistra och Sevastopol, vid Plevna 

och Shipka. Nödvändigheten av att försvara de av ett fasansfullt turkiskt 

förtryck hotade ras- och trosfränderna blev hos det ryska folket en lika 

allmänt accepterad föreställning som tvånget att skydda vår frihet och 

kultur mot det ryska hotet blivit inom den tyska socialdemokratin. 

Den ryska bourgeoisien kände dock betydligt mer entusiasm inför 

96 97

de framstötar man planerade vid Medelhavet än inför den kulturmission 

tsarväldet ansåg sig företräda i Mandsjuriet och Mongoliet. Kriget 

mot Japan kritiserades skarpt av liberalerna, därför att de ansåg det ansvarslöst 

att splittra de krafter som borde sättas in mot den ryska utrikespolitikens 

viktigaste mål: Balkanhalvön. Men detta olyckliga militära 

företag kom ändå, låt vara indirekt, också det att koncentrera den ryska 

ledningens intresse mot detta område. De engelska imperialisterna 

kunde inte undgå att känna en stark oro över den ryska maktpolitikens 

utbredning i Ost- och Centralasien. Fruktan för att det väldiga indiska 

väldets säkerhet skulle kunna hotas måste hos engelsmännen skapa en 

tilltagande misstro gentemot tsardömets avsikter i Asien. På så sätt blev 

spänningen mellan England och Ryssland i Asien vid seklets början den 

världspolitiska scenens farligaste konfliktmöjlighet, och det kommer den 

med största sannolikhet åter att bli när det nu rasande världskriget en 

gång nått sitt slut. Situationen förändrades tack vare tsardömets stora 

nederlag 1904 och den revolution som senare bröt ut i Ryssland. Efter 

denna märkbara försvagning av tsarväldet kom dock en viss avspänning 

i relationerna med England, och 1907 slöt de båda staterna till och med 

ett fördrag om en gemensamt utformad kontroll av Persien. På det hela 

taget lyckades man vid denna tid uppnå vänskapligare kontakter i frågor 

som rörde läget i Centralasien. Därigenom låstes Rysslands möjligheter 

att inlåta sig på några större företag österut, och genast koncentrerade 

man med så mycket större iver sina förhoppningar till det tidigare favoritmålet 

- Balkan-politiken. Det var nu som tsarväldet - för första gången 

efter ett helt århundrade av fast och troget upprätthållen vänskap med 

vårt lands kultur - kom i konflikt med det tyska riket. Ryssarnas väg mot 

Dardanellerna måste gå över Turkiets döda kropp, som Tyskland sedan 

något decennium ansåg sig förpliktat att försöka blåsa liv i. Visserligen 

har ryssarna åtskilliga gånger ändrat de yttre dragen i sin Balkan-politik 

och själva talat för bevarandet av Turkiets “integritet” - med det tysta 

förbehållet att man får återkomma till detta lands uppdelning vid ett lägligare 

tillfälle. Här har en viss bitterhet spelat in; man har varit besviken 

över hållningen hos de befriade Balkan-folken, som försökt undvika att 

bindas vid det ryska riket som ett slags vasaller. Men nu var likviderandet 

av Turkiet någonting som passade såväl Rysslands som Englands planer 

- engelsmännen önskar förstärka sin ställning i Indien och Egypten genom 

att förena de däremellan belägna turkiska områdena - Arabien och 

Mesopotamien - till ett stort muhammedanskt lydland under brittiskt 

styre. Den ryska imperialismen kom alltså, i likhet med den engelska, att 

i Orienten kollidera med de tyska imperialisternas intressen. Tyskarna, 

som haft den största nyttan av Turkiet i det skick det redan befann sig, 

hade ställt sig som dess skyddande vaktposter vid Bosporen.[3] 

Med Österrike kom den ryska Balkan-politiken emellertid i en ännu 

skarpare konflikt än med Tyskland. Och den tyska imperialismen hänger 

oupplösligt fast vid den österrikiska som vid en siamesisk tvillingbror. 

Den tyska utrikespolitiken har gjort landet så isolerat att Österrike 

blivit dess enda bundsförvant. Förbundet mellan de båda länderna är 

gammalt - det bildades på Bismarcks initiativ redan 1879 - men det har 

helt förändrats till sin innebörd under årens lopp. I likhet med fiendskapen 

gentemot Frankrike har samhörigheten med Österrike under de 

senaste årtiondena fått en alltigenom ny betydelse. Bismarcks syfte var 

främst att försvara de besittningar man vunnit i sextiotalets krig. Den 

trippelallians han skapade var ägnad att bevara status quo; den innebar 

att Österrike erkände det av Bismarck skapade tyska statsförbundet och 

Preussens militära hegemoni. Österrikes erövringsplaner gentemot Balkan-området 

var för Bismarck lika oacceptabla som den koloni Tyskland 

ryckt till sig i Sydafrika. I skriften Gedanken und Erinnerungen säger 

han så här: 

“Det är naturligt att Donau-bäckenets innevånare har behov och anspråk 

som sträcker sig ut över deras lands nuvarande gränser, och det 

tyska rikets författning visar vilken väg Österrike kan följa för att förena 

de politiska och materiella intressena hos folkgrupperna mellan Kotorviken 

och den östra rumänska gränsen. Men Tyskland är inte förpliktat 

att offra sina innevånares blod och tillgångar för att dess grannar ska 

kunna utvidga sitt territorium.” 

Ett mer drastiskt uttryck för samma tanke finner man i hans berömda 

uttalande att Bosnien inte var någonting som han ville riskera så mycket 

som en enda pommersk soldats ben för. Att Bismarck aldrig haft några 

planer på att låta trippelalliansen aktivt tjäna Österrikes expansionssträvanden 

framgår också klart av det fördrag han 1884 slöt med Ryssland: 

där förklarades att Tyskland skulle ställa sig neutralt i händelse av 

ett krig mellan Ryssland och Österrike. 

I och med att de imperialistiska tendenserna tagit överhanden i den 

tyska politiken har emellertid inställningen till Österrike blivit en annan. 

98 99

Genom att vara beläget mellan Tyskland och Balkanhalvön har Österrike- 

Ungern kommit att ligga nära den tyska orientpolitikens brännpunkt. På 

grund av sin självförvållade politiska isolering har Tyskland inte haft råd 

att få Österrike som sin fiende - det hade varit liktydigt med att se alla 

storvulna planer falla till marken. Men också om Österrike-Ungern försvagades 

och föll sönder, så att Turkiet gick under och England, Ryssland 

och Balkan-staterna fick sin ställning kraftigt förstärkt, skulle visserligen 

Tyskland enas och stärkas nationellt men tvingas begrava hela sitt imperialistiska 

program.[4] Följden blev att den tyska imperialismen i sitt 

eget intresse måste försöka säkra den habsburgska monarkins ställning, 

på samma sätt som den måste verka för Turkiets bevarande. 

Österrikes hållning innebär emellertid ett ständigt krigshot inom Balkan-området. 

I och med att Turkiets sönderfall skapade och förstärkte 

de nya staterna på Balkanhalvön skapades också Österrikes irritation 

över att ha dessa unga grannländer tätt inpå sina egna gränser. Det är 

uppenbart att den habsburgska monarkins fall måste påskyndas genom 

tillkomsten av dessa livskraftiga och oberoende nationer, bildade av samma 

folkgrupper som det habsburgska väldet självt till stor del är hopfogat 

av och som det förmår hålla samman endast med hjälp av hårda 

diktaturlagar.[5] Österrikes inre försvagning framgår tydligt av dess attityd 

mot alla Balkan-länderna men allra mest av dess politik mot Serbien. 

Trots sin imperialistiska aptit, som än riktades mot Saloniki och 

än mot Durazzo, var Österrike inte i stånd att erövra Serbien, inte ens 

innan detta rike vuxit och förstärkts genom de båda Balkankrigen. Om 

man annekterat Serbien hade man nämligen på ett alltför farligt sätt 

utökat den motspänstiga sydslaviska folkgrupp som man redan tidigare 

haft svårt att tygla under Wiens brutala och klumpigt reaktionära regim. 

Men österrikarna har inte heller kunnat bära att Serbien utvecklas till en 

vanlig självständig stat, med vilket deras land skulle kunna underhålla 

normala handelsförbindelser. Den habsburgska monarkin utgör nämligen 

inte någon vanlig kapitalistisk statsledning utan består av några löst 

sammanfogade grupper av samhällsparasiter, som vill använda statens 

maktmedel till att roffa åt sig så stora egna vinster som möjligt, innan 

furstendömet faller samman. För att uppmuntra de ungerska jordbrukarna 

och för att trissa upp livsmedelspriserna har Österrike förbjudit 

import av frukt och boskap från Serbien, och denna lantbrukarnation 

‘har sålunda blivit avstängd från den viktigaste marknaden för landets 

produkter. För att uppmuntra Österrikes tunga industri tvingade man 

serberna att köpa dennas produkter till de högsta priser man kunde genomdriva. 

För att beröva serberna deras möjligheter att bli handelsmässigt 

(Ah politiskt oberoende stoppade man också deras försök att genom 

ett förbund med Bulgarien i öster nå fram till Svarta havet, liksom man 

i väster hindrade dem från att förvärva en albansk hamn som skulle ha 

gett dem en kontakt med Medelhavets fraktleder. Den österrikiska Balkan-politikens 

mål var med andra ord helt enkelt att kväva Serbien. Men 

den utgjorde samtidigt en lika stor fara för de övriga Balkan-staterna, 

eftersom den hela tiden gick ut på att sabotera deras inre utveckling 

och inbördes grannsämja. Ständigt hotades dessa länders existens och 

utvecklingsmöjligheter av den österrikiska imperialismen, vars anspråk 

än gällde Bosnien, än Novibazar och Saloniki och än den albanska Medelhavskusten. 

För att tillfredsställa dessa österrikiska tendenser och på 

samma gång konkurrera med Italien presenterade man sedan “det fria 

Albanien” (styrt av en tysk furste), en löjeväckande statskonstruktion, 

som från första början blev en lekboll i händerna på de rivaliserande 

imperialistiska intrigörerna. 

Österrikes imperialistiska politik blev på så sätt en hämsko på hela 

det senaste årtiondets utveckling på Balkan-halvön. Frågan var om den 

habsburgska monarkins intressen eller den kapitalistiska utvecklingen 

inom Balkan-länderna skulle tillåtas avgå med segern. Balkan hade 

knappt hunnit befrias från det turkiska väldet förrän det andra problemet, 

hur man skulle undanröja de österrikiska hindren, uppenbarade 

sig. Historiskt sett är Österrike-Ungerns slutliga fall endast ett led i en 

viktig internationell utvecklingsprocess; det utgör en logisk följd av 

Turkiets tendenser att falla sönder. 

Österrikes desperata politik kunde inte leda till något annat än krig, 

ett världskrig. Bakom Serbien stod nämligen Ryssland, som måste hålla 

fast vid denna beskyddarroll för att inte mista sitt inflytande på Balkanhalvön 

och tvingas överge hela sitt imperialistiska orientprogram. Rysslands 

syften gick stick i stäv mot Österrikes; man önskade i Moskva att 

Balkan-staterna skulle stabiliseras och enas under ryskt beskydd. Balkanförbundet, 

som i det segerrika kriget 1912 nästan helt lyckades driva ut 

turkarna ur Europa, var Rysslands verk och hade i första hand skapats 

för att torpedera den österrikiska politiken. Visserligen förstördes detta 

förbund, trots alla ryska ansträngningar, i och med att det andra Balkan- 

100 101

kriget bröt ut, men när serberna gått segrande ur detta krig blev de ändå 

tvungna att söka Rysslands stöd, eftersom Österrike blivit deras dödsfiende. 

Tyskland, som ansåg sig så beroende av den habsburgska monarkins 

tryggade existens, såg sig i sin tur tvunget att på varje punkt stöda 

Österrikes ultrareaktionära Balkan-politik och kom på så sätt att stöta sig 

ännu mer med ryssarna. 

Österrikarnas agerande ledde dessutom till en konflikt även med Italien, 

som gärna skulle se habsburgarnas välde falla sönder på samma 

sätt som den turkiske sultanens. Den italienska imperialismen använder 

indignationen över Österrikes italienska besittningar som en passande 

täckmantel för sitt eget expansionsbegär, som i det nuvarande läget 

främst riktar sig mot Albaniens kust på andra sidan om Adriatiska havet. 

Trippelalliansen fick en hård törn redan genom Tripolis-kriget och miste 

all betydelse i det krisläge som uppstod efter de båda Balkan-krigen, då 

de båda centralmakterna fick hela omvärlden emot sig. Den tyska imperialismen, 

politiskt fastkedjad vid de ruttnande liken av vad som en gång 

varit två viktiga bundsförvanter, styrde nu med ‘halsstarrig konsekvens 

direkt mot ett väldskrig. 

Det insåg man mycket väl, när man slog in på denna kurs. Österrike 

påskyndade utvecklingen genom att redan för flera år sedan överge alla 

betänkligheter och störta sig mot fördärvet. Dess ledande militära «å 

klerikala grupper, med ärkehertig Franz Ferdinand och hans tjänstvillige 

hejduk baron von Chlumezki i spetsen, väntade otåligt på en förevändning 

för att kunna slå till. För att ingjuta den verkligt effektiva sortens 

krigshysteri hos de tysktalande folken lät man år 1909 publicera professor 

Friedmanns ryktbara dokument, som vittnade om serbernas djävulska 

ränker mot den habsburgska monarkin och som endast hade det lilla 

felet att vara förfalskade från början till slut. Några år senare basunerade 

man ut rapporterna om den österrikiske konsuln Prohaskas ohyggliga 

martyrium, i hopp om att de skulle bli gnistorna som tände den stora 

krutladdningen - under tiden traskade den välmående Prohaska glatt 

visslande omkring på sina vanliga promenadstråk i den stad där han var 

stationerad. Till sist kom emellertid attentatet i Sarajevo, ett upprörande 

brott, som gav militaristerna deras efterlängtade chans. “Om någonsin 

ett blodsoffer har haft en befriande, förlösande verkan, måste det ha varit 

denna gång”, jublade den tyska imperialismens språkrör. I Wien var 

man om möjligt ännu mer entusiastisk och beslöt sig för att utnyttja 

de högvälborna liken innan de hunnit kallna.[6] Efter hastiga överläggningar 

med Berlin gjorde man upp anfallsplanerna och sände iväg sitt 

ultimatum, facklan som skulle sätta hela Europa i brand. 

Det var helt uppenbart att dådet i Sarajevo endast utgjort en förevändning. 

När det gällde verkliga konfliktorsaker hade tiden sedan länge 

varit mogen, och de politiska grupperingar som låg bakom utbrottet 

hade existerat sedan ett årtionde tillbaka. För varje år hade urladdningen 

kommit allt närmare, och utvecklingen påskyndades av den senaste 

tidens händelser: revolutionen i Turkiet, annekterandet av Bosnien, Marocko-krisen, 

Tripolis-expeditionen och de båda Balkan-krigen. Alla militäranslag 

under de senaste åren har bestämts av myndigheter som haft 

detta krig i tankarna; man har medvetet förberett sig för den oundvikliga 

kraftmätningen. Inte mindre än fem gånger under loppet av några få år 

var det nära att krigsutbrottet kommit. Första gången var på sommaren 

1905, när Tyskland på allvar började framföra sina krav i Marockofrågan. 

Andra gången var tre år senare, då England, Ryssland och Frankrike 

efter regentmötet i Reval ville ställa Turkiet inför ett ultimatum, medan 

Tyskland stod berett att militärt ställa sig på turkarnas sida; endast tack 

vare den turkiska revolutionens plöstliga utbrott lyckades man uppskjuta 

denna sammandrabbning.[7] Tredje gången var i början av 1909, då 

annekterandet av Bosnien fick Ryssland att börja mobilisera; vid detta 

tillfälle förklarade Tyskland i otvetydiga ordalag att det var berett att 

omedelbart ställa sig på Österrikes sida i händelse av krig. Sommaren 

1911, då “Panther” sändes mot Agadir, hade det utan minsta tvivel blivit 

krig om inte Tyskland genom prisgivandet av Kongo förmåtts att avstå 

från sina anspråk på Marocko. Det femte utomordentligt farliga tillfället 

kom vid början av 1913, när ryssarna planerade att marschera in i Armgenien, 

vilket fick Tyskland att än en gång förklara sig berett att gå i krig. 

Under dessa åtta år låg världskrigshotet hela tiden i luften. Varje gång 

man lyckades uppskjuta krigsutbrottet, berodde den vunna fristen endast 

på att någon av stormakterna inte ännu ansåg sig tillräckligt förberedd. 

I synnerhet vid tiden för “Panther”-äventyret hade världskriget 

mycket väl kunnat komma, utan att det behövts någon mördad ärkehertig, 

några franska flygare över Nürnberg eller någon rysk invasion 

i Ostpreussen. Tyskland föredrog dock att invänta ett lägligare tillfälle. 

Detta framgår klart av öppenhjärtliga tyska imperialisters deklarationer, 

exempelvis den här: “Den tyska regeringen har anklagats för svaghet i sitt 

102 103

uppträdande under Marocko-krisen 1911. Denna felaktiga uppfattning 

beror på att man förbisett följande: när vi sände “Panther” mot Agadir, 

pågick alltjämt arbetet på Nord-Östersjökanalens ombyggnad, befästandet 

av Helgoland var långt ifrån färdigt, och vår flotta var i alla avseenden 

betydligt mindre beredd att mäta sina krafter med den engelska än vad 

den hunnit bli tre år senare. Dessa tre faktorer gjorde att vår militära 

slagkraft den gången var avsevärt mindre än den var år 1914. Det vore ju 

helt enkelt dåraktigt att vilja provocera fram en avgörande kraftmätning 

i ett läge som är vida mer ofördelaktigt än det man kan uppnå genom 

att vänta en tid.”[8] Först måste man rusta upp den tyska flottan och få 

riksdagen att godkänna de väldiga militäranslagen. På sommaren 1914 

kände sig Tyskland färdigrustat för kriget, medan Frankrike alltjämt laborerade 

med sin treåriga värnplikt och Ryssland ännu inte avslutat sitt 

nya program för härens och flottans organisation. Nu gällde det att handla 

med kraft och snabbhet för att utnyttja situationen. Samme Rohrbach, 

som inte endast var den tyska imperialismens ivrigaste förespråkare 

utan även fungerade som ett halvofficiellt språkrör för de styrande 

kretsarna i Tyskland, karakteriserade läget med dessa ord: “För oss - det 

vill säga för Tyskland och Österrike-Ungern - var det huvudsakliga problemet 

att en skenbar och tillfällig eftergivenhet från Rysslands sida kunde 

tvinga oss att vänta till dess att Frankrike och Ryssland hunnit fullborda 

sin upprustning.”[9] Den stora risken i juli 1914 bestod med andra ord 

i att den tyska regeringens “fredsansträngningar” kunde få till följd att 

ryssarna och serberna gav efter för de tyska kraven. “Med djup smärta 

nödgades vi konstatera att våra outtröttliga bemödanden för att rädda 

världsfreden hade misslyckats” - så lät det tidigare på officiellt tyskt håll. 

När de tyska bataljonerna marscherade in i Belgien och krigsutbrottet 

och belägringstillståndet presenterades för Tysklands riksdag som fullbordade 

fakta, kunde detta alltså knappast för den socialdemokratiska 

riksdagsgruppen te sig som någon överraskning, som någon blixt från 

en klar himmel - för dem som kände till det politiska sammanhanget 

var det ju inte någon oförutsedd katastrof som inträffat. Det världskrig 

som officiellt började den 4 augusti var samma krig som imperialismen 

i Tyskland och andra länder outtröttligt arbetat för att få i gång, samma 

krig som den tyska socialdemokratin lika outtröttligt varnat för i tio års 

tid, samma krig som socialistiska riksdagsmän, journalister och pamflettförfattare 

tusentals gånger brännmärkt som ett lättsinnigt imperialistiskt 

brott, vilket inte hade något annat samband med nationens och kulturens 

intressen än att det skulle bli till skada för bådadera. 

Och i verkligheten gäller detta krig för vår del inte “Tysklands existens 

och utveckling i frihet”, som den socialdemokratiska riksdagsgruppen 

fått för sig. Inte heller gäller det den tyska kulturen, som våra partitidningar 

påstår. I stället är det fråga om de tyska bankintressenternas 

vinster i Turkiet och om de vinster Krupp- och Mannesmann-företagen 

hoppas kunna tillförsäkra sig i Marocko ... vidare gäller det det reaktionära 

Österrikes existens: “denna märkliga konstruktion av organiserat förfall, 

som går under beteckningen Habsburg-monarkin”, för att tala med 

“Vorwärts” karakteristik från den 25 juli 1914. Man har också intresse 

av att bevara det turkiska väldet i Mindre Asien, de kontrarevolutionära 

krafterna på Balkanhalvön, de ungerska tillgångarna samt den ärorika 

kultur som representeras av namnen Friedmann och Prohaska. 

Inom en stor del av vår partipress var man upprörd över att Tysklands 

motståndare hetsat upp “vildar”, färgade infödingar från kolonierna, och 

dragit in dem på sin sida i kriget. Men i dag spelar dessa folk i kriget 

ungefär samma roll som de europeiska staternas socialistiska proletärer. 

Och om Reuter-meddelandena hade rätt i att Maori-folket på Nya Zeeland 

brann av längtan efter att få dra i fält för Englands ära, då hade 

dessa infödingar precis lika mycket begrepp om sitt eget bästa som det 

tyska socialdemokratiska partiet, där man förväxlat Turkiets, Habsburgarnas 

och de tyska bankintressenas bevarande med värnandet om det 

tyska folkets existens, frihet och kultur. En viktig skillnad fanns det dock: 

Maori-folket ägnade sig ännu för en mansålder sedan åt kannibalism och 

inte åt marxistisk teori. 

104 105

V 

Det fanns emellertid en extra betydelsefull faktor, som utan tvivel spelade 

en avgörande roll för partiets hållning vid krigets början: tsarismen. 

Mot tsarismen! Så löd den viktigaste parollen i den socialdemokratiska 

riksdagsgruppens förklaring. Den inspirerade den socialistiska pressen 

att tala om en kamp för hela den europeiska kulturen. 

Den 31 juli skrev Frankfurter Volksstimme: 

“Den tyska socialdemokratin har under många år ansett tsarväldet 

vara den europeiska reaktionens mest blodbesudlade beskyddare; vår 

inställning till det är densamma i dag, då det fyller sina fängelser med 

politiska motståndare och likväl darrar inför hotet från arbetarrörelsen, 

som vid den tid då Marx och Engels uppmärksamt följde dess brottsliga 

handlingar. För att göra upp räkningen med detta ohyggliga samhälle 

bör vi nu följa de tyska fanorna ut i striden.” 

Samma dag skrev Pfälzische Post i Ludwigshafen följande: 

“Vi bör minnas den grundsats som vår oförglömlige August Bebel 

präglat. Här gäller det civilisationens kamp mot barbariet, och i den 

måste också proletariatet ta del.” 

Den 1 augusti skrev Münchener Post så här: 

“Vi tänker inte låta borgarna inta främsta rummet, när det gäller skyldigheten 

att försvara vårt land mot det ryska skräckväldet.” 

Några dagar senare kunde man läsa dessa rader i Volksblatt: 

“Om det är sant att vi blivit angripna av ryssarna - och det finns inga 

källor som motsäger detta - då måste socialdemokratin självfallet på alla 

sätt stödja försvarsansträngningarna. Tsarväldets angreppsstyrkor måste 

drivas ut ur Tyskland.” 

I samma anda fortsatte tidningen den 18 augusti: 

“När nu krigets tärning har kastats måste vi inte endast, som alla andra 

tyskar, gripa till vapen för att värna fosterlandet och rädda nationens 

existens - vi måste också göra det klart för alla att vår fiende i öster också 

är huvudfienden till allt vad kultur och framåtskridande heter. Rysslands 

nederlag betyder också den europeiska frihetens seger.” 

I Braunschweig skrev tidningen Volksfreund den 5 augusti: 

“Ingen kan sätta sig emot de militära myndigheternas oerhörda kraftansträngning. 

De klassmedvetna arbetarna ger emellertid inte efter för 

något yttre tvång, när de låter sig förmås att delta i den; de följer i stället 

sin egen övertygelse om att de måste försvara sitt eget land mot an- 

griparna från öster.” 

Redan den 3 augusti utropade Arbeiterzeitung i Essen: 

“Om ryssarna nu beslutat sig för att hota vårt land, då kommer socialdemokraterna 

inte att kunna överträffas av några andra grupper ifråga 

om pliktuppfyllelse och offervilja, ty då gäller det att bekämpa det 

blodbesudlade tsarväldet, som oräkneliga gånger kränkt kulturens och 

frihetens ideal. Störta tsarväldet, barbarernas högborg! Det får då bli vår 

lösen.” 

Samma anda kom till uttryck i följande dags nummer av Bielefeldtidningen 

Volkswacht: 

“Lösenorden är överallt desamma: mot det svekfulla ryska tyranniet!” 

Den 5 augusti stämde partitidningen i Elberfeld in i kören: 

“Det ligger i hela västerlandets intresse att likvidera det vedervärdiga 

och mordlystna tsarväldet. I England och Frankrike är emellertid mänsklighetens 

välgång uppenbarligen av mindre betydelse än profitbegäret 

hos de ledande kapitalisterna, som nu vill skörda de vinstmöjligheter 

tyska intressenter tidigare skapat.” 

I Köln-tidningen Rheinische Zeitung kunde man läsa detta: 

“Vänner, gör er plikt, vart ödet än för er! Ni kämpar för Europas civilisation, 

för fosterlandets frihet och för er egen välgång.” 

Schleswig-Holsteinische Volkszeitung skrev den 7 augusti: 

“Förvisso lever vi i kapitalismens tidsålder, och säkerligen kommer 

klasskampen att fortsätta, när det stora kriget är över. Men då kommer 

den att utspelas i ett friare samhälle än dagens; den kommer i vida 

högre grad än tidigare begränsa sig till de rent ekonomiska frågorna, och 

det gamla sättet att behandla socialdemokrater som en politiskt rättslös 

grupp, som utstötta andra klassens medborgare, kommer efter det ryska 

kejsardömets fall att bli helt otänkbart.” 

I Hamburg utropade partibladet Echo den 11 augusti: 

“Vi måste nämligen inte endast tänka på försvarskriget mot England 

och Frankrike, utan främst av allt måste vi skänka vår hänförelse och 

energi åt korståget mot tsarväldet, ty där strider vi för civilisationen.” 

Och ännu den 4 september förklarade partitidningen i Lübeck: 

“Om friheten i Europa går att rädda, blir det efter krigets slut de 

tyska vapnen som vi kommer ha att tacka för detta. Vår viktigaste motståndare 

är dödsfiende till allt vad frihet och demokrati heter.” Sådana 

var de tongångar som ekade genom hela den socialdemokratiska pressen 

106 107

i Tyskland. 

I krigets inledningsskede försökte den tyska regeringen också att uppträda 

i den idealistiska kostym man så hjälpsamt velat utrusta den med: 

utan bryderi smyckade den sig med lagerkransen som den europeiska 

kulturens befriare. Den försökte till och med, låt vara klumpigt och 

med märkbar osäkerhet, utmåla sig som “folkens räddare”. Det tyska 

överkommandot försökte till och med visa en viss gemytlighet mot 

folket i de ryska delarna av Polen, och polackerna fick dess välsignelse - 

självfallet förutsatt att de mot den ryska regeringen begick samma slags 

“förräderi” som för tyskar kunde betyda galgen utan rättegång. Och alla 

dessa kuriösa uppvisningar vann den socialdemokratiska pressens gillande. 

Riksdagsgruppen iakttog en diskret tystnad inför rapporterna om 

den tyska härens övergrepp, medan partitidningarna i lyriska ordalag 

prisade den frihet tsarväldets förtryckta offer höll på att erhålla med 

hjälp av “tyska gevärskolvar”. 

Partiets teoretiska organ Die Neue Zeit förklarade den 28 augusti följande: 

“Befolkningen på andra sidan gränsen till Lille-fars rike har hälsat 

de tyska trupperna med förtjusta jubelrop - ty de polacker och judar 

som bor i gränstrakterna känner inte namnet Ryssland som någonting 

annat än en symbol för övergrepp och korruption. Dessa arma satar, 

förtryckta av tsarens blodsregim men i realiteten utan fosterland, skulle 

inte ha något annat än sina bojor att försvara, om de önskade bjuda våra 

trupper motstånd. Därför lever i stället hos dem ett starkt hopp om att 

tyska vapen, förda av tyska händer, ska krossa hela det ryska kejsarväldet. 

Samma anda lever hos den tyska arbetarklassen, medan världskrigets åskor 

dundrar över dess huvud: man vill skapa en ärofull fred genom att 

försvara sig mot det ryska barbariets bundsförvanter i väster, och för att 

tillintetgöra tsarväldet är man beredd att satsa allt.” 

Efter det att den socialdemokratiska riksdagsgruppen utmålat kriget 

som ett försvar av det tyska riket och den tyska kulturen, började den 

socialdemokratiska pressen skildra det som en aktion för att befria andra 

länder. Hindenburg blev ett redskap för Marx’ och Engels’ idéer. 

Minnet har onekligen spelat vårt parti ett mycket förargligt spratt 

vad detta krig beträffar: alla de internationella kongressernas principer, 

löften och beslut glömde man i en handvändning, just då det rätta ögonblicket 

för deras praktiserande var inne, men oturligt nog erinrade man 

sig en skrift som utgjorde Karl Marx’ ideologiska “testamente”. Detta 

dokument grävdes nu fram ur det förflutna för att få rättfärdiga den 

preussiska militarismen, som Marx hade velat bekämpa med alla resurser. 

Marx’ gamla appeller i Neue Rheinische Zeitung under den tyska 

marsrevolutionen 1848 mot Nikolaus I och livegenskapens Ryssland tog 

de tyska socialdemokraterna år 1914 plötsligt till förevändning för att 

tillsammans med de preussiska junkrarna gripa till vapen mot den stora 

revolutionens Ryssland. 

Det är på denna punkt man skulle ha reviderat partiets paroller: slagorden 

från marsrevolutionen kunde inte gärna utan vidare tillämpas på en 

situation som uppstått nästan sjuttio år senare. 

1848 var det ryska kejsarväldet verkligen “den europeiska reaktionens 

högborg”. Absolutismen, som skapats av Rysslands sociala förhållanden 

och ägde starka rötter i detta medeltida jordbrukssamhälle, fungerade 

som beskyddare och vägvisare för den reaktionära monarkin. Dennas 

ställning hade skakats av den borgerliga revolutionen och var, främst 

i det stora antalet tyska småstater, avsevärt försvagad. Ännu år 1851 

kunde Nikolaus I låta den preussiske ambassadören framföra till regeringen 

i Berlin att han gärna skulle ha velat se revolutionen helt och hållet 

kväst, då general von Wrangel i november 1848 ryckte fram mot Berlin, 

och att man även vid andra tillfällen kunde ha handlat med större kraft 

och mindre formella betänkligheter. En annan gång riktade tsaren till 

Manteuffel några varnande ord om att han räknade med att “den kejserliga 

regeringen under hans höghets ledning skulle försvara tronens 

maktbefogenheter mot kamrarnas angrepp och värna om de konservativa 

lagarnas giltighet.” Vid ett tillfälle gav Nikolaus också en hög orden 

till Preussens regeringschef för att ge prov på sin uppskattning av dennes 

“outtröttliga ansträngningar” för att bevara prägeln av “lag och ordning 

i Preussen.” 

Redan efter Krim-kriget inträffade en märkbar förskjutning på denna 

punkt. Det ledde till ett stort nederlag för det gamla, på militär makt 

baserade systemet. Den ryska diktaturen tvingades att genom reformer 

söka uppnå en modernisering och anpassa sig till kapitalismens villkor - 

och i och med detta hade man räckt ett lillfinger åt den djävul som snart 

på alla sätt skulle utvidga sitt inflytande. Dessutom gav Krim-kriget ett 

utmärkt prov på hur man kunde tillämpa teorin om att ett förslavat 

folk kunde befrias med vapenmakt. Frankrike blev republik tack vare 

108 109

det militära sammanbrottet vid Sedan. Det var emellertid inte någonting 

som Bismarcks soldatesk kunde ta åt sig äran av; då liksom nu hade 

Preussen ingen annan politik än junker-väldets att lära ut till andra folk. 

I Frankrike hade revolutionen mognat fram som en frukt av de av tidigare 

omvälvningar inspirerade sociala striderna sedan 1789. Kraschen 

vid Sevastopol påminde, ifråga om sina konsekvenser, om den vid Jena: 

eftersom man i landet inte hade någon revolutionär rörelse ledde den endast 

till att den gamla ordningen bibehölls efter några yttre justeringar. 

De reformer som i sextiotalets Ryssland möjliggjorde en kapitalistisk 

utveckling kunde emellertid inte ha genomförts utan ett kapitalistiskt 

samhälles ekonomiska bidrag. Dessa bidrag kom från Västeuropa - från 

Tyskland och Frankrike. Detta skapade en ny situation, som varar än 

i dag: den ryska diktaturen erhåller understöd från den västeuropeiska 

bourgeoisien. Förbi är den tid då ryska rubel strömmade in i landet på ett 

sätt som inte ens lämnade den närmaste kretsen kring Preussens konung 

helt oberörd - som prins Wilhelm av Preussen bittert klagade - nu är det 

tvärtom så att tyskt och franskt guld hittar vägen bort till Petersburg för 

att smörja tsarväldet, vilket är ytterst beroende av detta krafttillskott. 

Därför är detta tsarsystem inte längre enbart en produkt av ryska förhållanden; 

förhållandena i det kapitalistiska Västeuropa har också spelat 

sin roll, och denna roll får för varje årtionde allt större betydelse. Den 

ryska diktaturen blir allt mer beroende av sina nya rötter i västerländskt 

kapital, i samma utsträckning som dess gamla rötter i landets struktur 

försvagas. Efter kriget 1870 har Tyskland och Frankrike dessutom tävlat 

i försök att förstärka sitt politiska stöd i takt med det ekonomiska. Ju 

mer den revolutionära andan vuxit hos det ryska folket, desto större blir 

den hotade tsardiktaturens behov av båda dessa olika slag av hjälp från 

Västeuropa. Vid åttiotalets början hotades tsarväldet allvarligt av den 

ryska socialistiska rörelsens terrormetoder, men Bismarck slöt då med 

Ryssland ett biståndsavtal, som effektivt hjälpte tsarregimen genom att 

stärka dess internationella ställning. Allt större blev samtidigt den franska 

bourgeoisiens beredvillighet att stå till tjänst, så att den ryska diktaturen 

inte skulle behöva lita enbart till Tyskland. Ur dessa båda rika källor 

hämtade tsarväldet de medel som krävdes för att det ännu en tid skulle 

kunna försvara sin position trots det hela tiden växande inre motståndet. 

Den kapitalistiska utvecklingen, som tsarväldet med så mycken omsorg 

sökt hjälpa fram, fick nu till sist sin naturliga konsekvens: på nittio- 

talet började det ryska proletariatet på allvar engagera sig i revolutionär 

verksamhet. Tsarens regering började känna marken gunga under fötterna. 

“Den europeiska reaktionens högborg” blev snart ett osäkert fäste, 

som måste ge vika för de nya strömningarna i tiden, och dess härskare 

måste själva söka skydd mot de faror som hotade på hemmaplan. Nu 

fick Tyskland spela beskyddarens roll. Bülows Tyskland ställde sig redo 

att betala de forna preussiska ledarnas tacksamhetsskuld till Ryssland. 

Rollerna blev helt ombytta: de ryska hjälpinsatserna mot den tyska revolutionen 

ersattes av tyska åtaganden för att motverka den revolutionära 

utvecklingen i Ryssland. Provokationer, utvisningar och utlämnanden 

- en hetskampanj fullt i klass med den som rådde under den heliga alliansens 

förlovade tidsålder släpptes i Tyskland lös mot de ryska frihetskämparna, 

och den fortsatte ända till dess att revolutionen stod för 

dörren. Königsberg-processen 1904 utgjorde inte bara höjdpunkten för 

denna hetskampanj; den visade även i utomordentligt skarp belysning 

utvecklingens gång sedan 1848 och klargjorde hur relationerna mellan 

den ryska diktaturen och den europeiska reaktionen kastats om. “Tua res 

agitur!” (det är din sak det gäller) utropade en preussisk justitieminister 

med hänsyftning på den i sina grundvalar vacklande ryska tsarregimen, 

och orden var riktade till de tyska makthavarna. “Om man lyckades upprätta 

en demokratisk republik i Ryssland, skulle detta i högsta grad 

påverka även Tysklands angelägenheter” förklarade åklagaren Schütze i 

Königsberg - “Om det brinner hos vår granne, svävar också vårt eget hus 

i fara.” Och hans biträde Caspar uttalade sig i samma anda: “Det är självfallet 

en för Tysklands intressen utomordentligt viktig fråga, om det nuvarande 

ryska samhällssystemet ska falla eller bestå. Flammorna från en 

eventuell revolution skulle otvivelaktigt kunna slå ut över gränserna och 

angripa även Tyskland ...” Sådana uttalanden gav den slutgiltiga bekräftelsen 

på hur den historiska utvedklingen förändrat läget odh gjort det 

omöjligt att i fortsättningen tala om Ryssland som något ‘värn för den 

europeiska reaktionen”. Nu har det i stället blivit den europeiska reaktionen, 

framför allt det preussiska junkerväldet, som skyddar den ryska 

diktaturen. Dennas möjligheter att leva vidare beror helt på stödet från 

Västeuropa; det framgår klart av den ryska revolutionens öde. 

Revolutionen slogs ned. Orsakerna till dess tillfälliga misslyckande 

förtjänar emellertid att studeras närmare, eftersom man av dem kan sluta 

sig till ett och annat om socialdemokratins ställningstagande till det krig 

110 111

som nu rasar. Det är främst två skäl som kan förklara att den ryska resningen 

1905-1906, trots sin oerhörda kraftsamling, målmedvetenhet och 

intensitet, inte blev framgångsrik. Det ena består helt enkelt i revolutionens 

inre karaktär: i dess oerhörda historiska program, dess mångfald av 

politiska och ekonomiska problem, som aktualiserats på samma sätt som 

under den stora franska revolutionen hundra år tidigare (somliga av dem, 

exempelvis jordbruksfrågan, kan överhuvudtaget inte lösas inom ramen 

för den nuvarande samhällsformen); vidare i olägenheterna med att ha 

hela den kontrarevolutionära bourgeoisien emot sig, när man kämpar 

för just bourgeoisiens politiska maktställning. Det kunde därför te sig 

som om revolutionen gick i kvav på grund av att den utgjorde en hård 

kollision mellan två tidsåldrar, en konsekvens av såväl den sociala eftersläpningen 

i Ryssland som den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa; 

den var en proletariatets revolution med borgerlig inriktning - eller, om 

man så vill, en borgerlig revolution med socialistiska medel. Ser man 

den i ett sådant perspektiv, blir nederlaget 1906 inte något definitivt 

misslyckande; det utgör endast slutet på det första kapitlet, efter vilket 

skeendet inte kommer att kunna hejdas. 

Det andra skälet var av ett helt annat slag och var att finna i Västeuropa. 

Den europeiska reaktionen skyndade sig att hjälpa sin nödställda 

skyddsling. Detta skedde inte med krut och kulor, även om de tyska 

vapnen hölls beredda och endast hade behövt ett klartecken från Petersburg 

för att öppna eld mot de polska grannarna. Men man använde 

andra, väl så effektiva medel: ekonomiska subsidier och politiska allianser 

gav det vacklande tsarväldet det stöd som behövdes. För franska 

pengar köptes ammunition till de kanoner som krossade revolutionen, 

och från Tyskland fia tsarregimen det moraliska och politiska bistånd 

den så väl behövde efter de inre oroligheterna och det rysk-japanska 

krigets förödmjukelser. 1910 mottogs den i Potzdam med öppna armar 

av den tyska regeringen. Hälsandet av den blodbesudlade ryska regimens 

ledare i Tysklands huvudstad innebar inte endast att den tyska regeringen 

gav sin välsignelse åt kvävandet av Persien; framför allt hyllade man 

den ryska kontrarevolutionens bödelsarbete och höll sin stora bankett 

för att fira den europeiska “kulturens” förmenta triumf över Rysslands 

revolutionära krafter. Den tyska socialdemokratin betedde sig nu mycket 

egendomligt. När den i sitt eget land fick bevittna detta utmanande firande 

av den ryska revolutionens undergång, föredrog den att tiga stilla 

och uppträda som om den glömt alla ord om “arvet från våra lärofäder”. 

Den ryska bödeln firades i Potzdam utan att den tyska socialdemokratin 

kom med några som helst protester, demonstrationer eller kritiska 

tidningsartiklar - dessa dök upp först efter krigsutbrottet, då plötsligt 

vartenda partiblad utan att stöta sig med polisen kunde hänge sig åt 

hårresande skildringar av tsarväldets vidrighet - och ingen form av reservationer 

hördes 1910 från socialdemokraterna inför detta hyllande 

av kontrarevolutionen och hån mot de ryska frihetssträvandena. Ändå 

visade tsarens europeiska triumftåg 1910 med större klarhet än något 

annat tecken att de underkuvade ryska proletärerna fallit offer inte blott 

för den inhemska reaktionen utan även för de reaktionära krafterna i 

Västeuropa; liksom under marsrevolutionen 1848 hade kampen gällt 

reaktionens försvarare i utlandet lika mycket som dess företrädare på 

hemmaplan. 

Men det ryska proletariatets levande kampvilja är lika omätlig som 

dess nöd under tsarregimens och ‘kapitalismens tyranni. När kontrarevolutionens 

omänskligaste utrensningsaktioner var till ända, började 

den revolutionära spänningen åter växa fram. På nytt började floden 

stiga och sjuda. Enligt de officiella beräkningarna omfattade strejkerna 

för högre löner 1910 46 623 arbetare och 256 385 arbetsdagar, 1911 

hade antalen stigit till 96 730 arbetare och 768 556 dagar, och under de 

första fem månaderna av 1912 var de uppe i 98 771 arbetare och 1 214 

881 dagar. I politiska masstrejker, protestaktioner och demonstrationer 

deltog 1912 1 005 000 arbetare, och året därpå hade antalet ökat med 

267 000. År 1914 steg floden allt högre, och dess vågor rullade dovt och 

hotfullt. Den 22 januari strejkade 200 000 arbetare för att fira minnet 

av revolutionens upptakt. I juni slog flammorna upp i Kaukasus, i Baku, 

precis som före revolutionsutbrottet 1905; här var det 40 000 arbetare 

som strejkade. Elden spred sig snart till Petersburg: där strejkade 80 000 

arbetare den 17 juli och 200 000 några dagar senare, och den 23 juli 

började generalstrejken breda ut sig över hela det ryska riket; barrikader 

restes och en ny revolution var på väg ... Inom några få månader hade 

den kunnat bryta fram med stridsfanorna höjda mot vinden. Efter några 

få år hade den kanske kunnat omöjliggöra tsarväldets förutsättningar 

för deltagandet i det internationella spel som skulle komma 1916. Kanhända 

hade den världspolitiska situationen då förändrats så totalt att 

imperialismen hejdats i sina vanvettiga planer. 

112 113

Men den tyska reaktionen hejdade i stället revolutionsrörelsen i Ryssland. 

Wien och Berlin föredrog att förklara krig, och på så sätt begrovs 

revolutionens chanser - kanske för åratal framåt. De tyska gevärskolvarna 

krossade ingalunda tsarväldet, men väl dess främsta motståndare. I det 

krig som kom fick tsarregimen folkets stöd i högre grad än någon gång 

tidigare under det senaste århundradet. Allt tjänade här enbart till att 

rättfärdiga den ryska regeringens ställningstagande: Tysklands för alla 

utomstående uppenbara provokationer, den lössläppta nationalistiska 

yran och det öde som drabbade Belgien - bland annat dessa faktorer 

bestämde Rysslands attityd, när det ryckte till Frankrikes undsättning 

och därigenom kom i en så utomordentligt fördelaktig belysning. Den 

nyss så hoppfullt höjda revolutionsfanan försvann i krigets virvelströmmar 

- men dess fall var ärofullt, och efter den fruktansvärda slakten kommer 

den att höjas på nytt, trots de tyska gevärskolvarna - och hur det än 

går för tsarens regim i kriget. 

Även de nationella upprorsförsöken i Ryssland misslyckades. De ryska 

provinserna hade tydligen mer motståndskraft inför Hindenburgs “befrielsearmé” 

än den tyska socialdemokratin förmådde uppbåda. Judarna, 

som ju är ett praktiskt tänkande folk, hade inte svårt att räkna ut att 

tyskarna, som inte ens lyckats övervinna de reaktionära krafterna inom 

sitt eget lands gränser, knappast kunde tänkas gå iland med uppgiften att 

avskaffa diktaturen i Ryssland. De åt krigets trefaldiga helvete prisgivna 

polackerna kan inte ha glömt hur polska barn en gång genom vidrig misshandel 

tvingades att lära sig läsa fadervår på tyska; inte heller kan de ha 

haft svårt att erinra sig vad den preussiska lagstiftningen haft att säga om 

dem tidigare. Judar, polacker och ryssar - alla måste de inse att “de tyska 

gevärskolvarna” inte förde friheten utan endast döden med sig. 

Den tyska socialdemokratins försök att utmåla kriget mot Ryssland 

som en marxistisk befrielsekamp är inte bara löjeväckande; det är också 

en kränkning av socialismens idéer. För Marx innebar den ryska revolutionen 

en historisk vändpunkt. I alla sina politiska och historiska utläggningar 

inlade han denna reservation: “om inte en revolution dessförinnan 

utbryter i Ryssland”. Marx trodde på den ryska revolutionen 

och väntade på dess utbrott redan under den tid då livegenskapen ännu 

rådde i Ryssland. Och revolutionen kom. Den segrade inte i den första 

drabbningen, men tiden verkade för den på ett sådant sätt att den måste 

te sig oundviklig. När vårt socialdemokratiska parti ryckte an med sina 

“tyska gevärskolvar” och ignorerade de revolutionära krafterna i Ryssland, 

då bortsåg det från ett viktigt led i det historiska sammanhanget. 

Plötsligt hade man dragit fram mottot från 1848: krig mot Ryssland! 

Men 1848 rådde i Ryssland den mest hopplöst förstockade reaktion, 

medan Tyskland upplevde en verklig revolution. 1914 var rollerna ombytta: 

i Tyskland härskade den preussiska junkermentaliteten; i Ryssland 

däremot var den stora omvälvningen på väg. Som “Europas befriare” 

ryckte socialdemokraterna fram mot Ryssland, men de startade inte från 

de tyska barrikaderna - vilket varit en förutsättning för Marx’ resonemang 

1848 - utan från ett kuvat Tyskland, där oppositionen låtit sig 

besegras utan strid. De hade förbrödrats med sina förtryckare och stod 

eniga med det preussiska junkerväldets ämbetsmän och ministrar - det 

ryska kejsardömets viktigaste beskyddare och bundsförvanter - och de 

vapen de rest mot tsarväldet kom i stället att användas mot det ryska 

proletariatet! 

Man kan knappast föreställa sig en mer blodig politisk fars, ett mer 

brutalt hån mot den ryska revolutionen och det ideologiska arvet från 

Marx. Här har vi det allra mest svårförklarliga draget i socialdemokratins 

ställningstagande under kriget. 

Det kom emellertid endast att känneteckna en kort period. Den 

tyska imperialismen trivdes nämligen inte i längden med den föga passande 

maskeringen som kulturens räddare, och dess angrepp riktades 

snart utan omsvep mot Frankrike och, framför allt, England. En del 

partitidningar följde genast med även i den vändningen. I stället för att 

förbanna tsaren öste de nu sitt förakt över de svekfulla engelsmännen 

och deras snikenhet, och nu var det plötsligt den engelska dominansen 

till havs sam hotade Europas kultur. Den bättre delen av partipressen 

förskräcktes över de reaktionära tendenserna och försökte förtvivlat återföra 

uppmärksamheten till de ursprungliga parollerna, till “arvet från 

våra lärofäder” - det vill säga till den myt man själv skapat. På ett mer 

obarmhärtigt vis kunde man inte belysa den fruktansvärda förvirring 

partiet råkat in i. Kejsarens ord vid krigsutbrottet hade låtit enkla, öppna 

och ärliga, och socialdemokratins press och riksdagsgrupp hade gjort de 

tankegångarna till sina egna. När de första krigsveckornas högstämda 

retorik sedan trängdes undan av imperialismens oförblommerade språk, 

försvann det sista bräckliga fästet för de tyska socialdemokraternas ställningstagande. 

114 115

VI 

Den andra viktiga yttringen av socialdemokratins hållning var proklamerandet 

av borgfreden, som innebar att man avbröt klasskampen för att 

inte återuppta den så länge kriget varade. Den förklaring riksdagsgruppen 

gav den 4 augusti innebar det första steget mot detta uppgivande 

av klasskampen. Den hade utarbetats i samråd med representanter för 

regeringen och de borgerliga partierna. Vad man den gången bjöd på 

var ett noga regisserat patriotiskt skådespel för utlandet och hemmapubliken, 

och redan då erhöll och accepterade socialdemokratin sin roll. 

Denna signal från riksdagsgruppen fick stor betydelse för alla ledande 

grupper inom arbetarrörelsen. Fackföreningsledarna övergav alla sina 

krav i lönefrågor och meddelade öppet detta, i det att de uttryckligen 

erinrade om föreningsmedlemmarnas förpliktelser mot fosterlandet. 

Kampen mot den kapitalistiska exploateringen uppgavs frivilligt för att 

den skulle få vila till dess att kriget tog slut. Samma fackföreningsledare 

åtog sig att förse jordbrukarna med arbetskraft från städerna för 

att kunna garantera att skörden bärgades i tid. Den socialdemokratiska 

kvinnorörelsens ledning strävade för att uppnå en sammanslagning med 

de borgerliga kvinnoförbunden, så att man gemensamt skulle kunna verka 

för “kvinnliga insatser i fosterlandets tjänst”, vilket innebar att man 

gav nationella samarituppdrag åt den viktigaste arbetskraft partiet hade 

kvar efter mobiliseringen - den arbetskraft som annars skulle ha svarat 

för den socialistiska agitationen. På socialistlagarnas tid hade partiet på 

alla sätt utnyttjat de tillfällen riksdagsvalen gav att trots trakasserier och 

blockadförsök hävda sin ställning och sprida sitt budskap. Nu avstod socialdemokratin 

vid alla allmänna val frivilligt från varje form av politisk 

strid. Klasskampens appeller försvann, och valkampanjerna inskränktes 

till ett fridsamt röstfiske i halvt samförstånd med de borgerliga partierna. 

Med undantag för partigrupperna i Preussen och Elsass-Lothringen tog 

socialdemokratin också ställning för de äskade krigsanslagens beviljande; 

även här var det borgfredens betydelse man åberopade, och återigen markerade 

man hur ogenerat man övergivit den politiska kurs man följt före 

krigsutbrottet. En nära nog enig socialdemokratisk press framhöll att 

värnandet om det tyska folkets intressen krävde att nationen stod enad. 

Vid krigsutbrottet varnade man allmänheten för att ta ut sina tillgodohavanden 

på sparbankerna, eftersom landets ekonomiska stabilitet då 

skulle komma i fara och bankernas möjligheter att stödja krigsansträn- 

gningarna kraftigt skulle minska. Arbetarhustrurna varnades för att låta 

sina inkallade män få reda på vilka umbäranden deras familjer fått utstå 

på grund av myndigheternas försummelser; i stället skulle de glädja krigarna 

genom att berätta om familjernas idylliska tillvaro och den snabba 

och effektiva hjälp de erhöll tack vare samhällets generositet[10]. Den 

moderna arbetarrörelsens insatser som folkuppfostrare prisades mycket 

som ett betydelsefullt inslag i arbetet för att främja krigsansträngningarna. 

Följande lilla stilprov är mycket typiskt: 

“I nöden prövas vännen. Detta gamla ordspråk har vi nu förvisso 

sett besannas. De förföljda och begabbade socialdemokraterna har gått 

ut för att värna våra hem, och de av preusserväldet så ofta trakasserade 

tyska fackföreningarna kan nu alla meddela att deras bästa medlemmar 

samlats under de tyska fanorna. Till och med den borgerliga pressen 

erkänner detta faktum och ger uttryck för sin övertygelse om att “dessa 

människor” ska uppfylla sina plikter lika bra som några andra, och man 

tillägger att det kan komma att bli de som får utstå de svåraste proven. 

Vi tror emellertid att våra kamrater också kommer att kunna utföra 

självständiga insatser av utomordentlig betydelse. De väldiga moderna 

arméerna har ingalunda gjort generalernas uppgifter lättare. Det är nära 

nog omöjligt att föra fram stora slutna truppenheter mot ett modernt 

artilleris mördande salvor. Framryckningen måste ske med en vidgad 

front fördelad på ett stort antal spridda divisioner, och detta kräver en 

utomordentlig disciplin och tankeklarhet hos varje enskild soldat. Kriget 

kommer att visa hur fackföreningsarbetet fostrat sina utövare, så att de 

blivit kapabla att med framgång tjäna sitt land också under de ohyggligaste 

epoker. Det kan tänkas att de ryska och franska soldaterna förmår 

ge sagolika prov på tapperhet, men ifråga om lugn och kall reflexionsförmåga 

är de fackligt organiserade tyska arbetarna dem överlägsna. Till 

detta kommer att vårt folk ofta känner gränsområdena väl och dessutom 

inte sällan har stora språkkunskaper. Därför kommer man denna gång 

att kunna tala om fackföreningsfunktionärens triumf, precis som man 

kallade den preussiska framryckningen 1866 för en skolmästarseger.” 

(Frankfurter Volksstimme den 18 augusti 1914) 

Partiets teoretiska organ Die Neue Zeit förklarade den 25 september 

1914: “Så länge Tysklands seger står på spel är alla övriga frågor, till och 

med de som gäller krigets orsaker, av sekundärt intresse. I detta läge får 

det inte finnas några motsättningar mellan partier, klasser eller rasgrup- 

116 117

per - varken inom armén eller inom nationen i dess helhet.” Och i en 

artikel med titeln “Internationalens gränser” förklarade samma tidning 

den 27 november att “världskriget har tvingat socialisterna att dela upp 

sig i olika grupper, vilkas inriktning främst bestäms av medlemmarnas 

nationalitet. Internationalen kan inte förhindra detta. Internationalen 

hör nämligen främst freden till; i krigstid fungerar den knappast med 

tillräcklig effektivitet. Dess stora historiska uppgift är fredskampen, 

klasskampen i fredstid.” 

För socialdemokratin upphörde klasskampen med andra ord att existera 

från och med den 4 augusti 1914, och inte förrän kriget en gång 

slutar kan den bli aktuell igen. Så snart Krupp-fabrikernas kanoner började 

dundra i Belgien förvandlades Tyskland till ett klassolidaritetens och 

den samhälleliga idyllens förlovade land. 

Vad ska man då säga om detta underverk? Klasskampen är som bekant 

inte socialdemokratins uppfinning, inte något påfund som partiet efter 

behag kan skjuta åt sidan så snart det ter sig lämpligt. Proletariatets klasskamp 

är äldre än det socialdemokratiska partiet; den är en produkt av 

klassamhället och har existerat lika länge i Europa som det kapitalistiska 

systemet. Det är inte socialdemokratin som fostrat dagens proletärgeneration 

inför klasskampens uppgifter; tvärtom är det proletariatet som 

skapat det socialdemokratiska partiet för att målmedvetet kunna organisera 

de olika yttringarna av denna kamp. På vilket sätt skulle dess 

förutsättningar ha förändrats genom krigsutbrottet? Har kanske privatkapitalismen, 

utsugningen och klassförtrycket upphört? Har månne de 

privilegierade i patriotisk yra förklarat att de tänker skänka alla produktionsmedel 

till samhället, avstå ifrån alla profitmöjligheter och avsäga sig 

alla sina politiska privilegier så länge fosterlandet är i fara? Man måste 

besitta en enfald i klass med söndagsskolelektyrens för att kunna tänka 

sig en sådan möjlighet. En sådan tilldragelse vore emellertid en absolut 

nödvändig förutsättning för att man på allvar skulle kunna hävda att 

klasskampen blivit inaktuell. Självfallet har inte någonting sådant inträffat. 

Tvärtom har alla de gamla orättvisorna bevarats, och detta gäller 

inte minst det politiska förtrycket i all dess preussiska grundlighet. Stridslarmet 

i Belgien och Ostpreussen har inte i något som helst avseende 

förändrat det ekonomiska, det sociala eller det politiska läget i Tyskland. 

Det var således endast den ena parten i klasskampen som inställde 

sina stridsaktioner. Medan arbetarklassens “inre fiender” förtryckarna 

och utsugarna fick fortsätta med sina vanliga förehavanden, uppgav 

arbetarnas banerförare, fackföreningarna och det socialdemokratiska 

partiet, för en tid framåt varje form av motstånd. Trots att de styrande 

klasserna oavbrutet förökade sitt kapital och befäste sin maktställning, 

var socialdemokratins råd till proletariatet att man skulle gå in för en 

inrikespolitisk avrustning. 

Den sociala harmonins underbara tillstånd, där alla klasser förbrödras 

i ett borgerligt samhälle av modern typ, är förvisso inte någon nyhet i 

1800-talets historia. Man behöver bara erinra sig situationen i Frankrike 

1848. 

Så här skriver Marx i sitt arbete Klasstriderna i Frankrike: 

“Arbetarna, som förväxlat penningaristokratin med bourgeoisien, de 

republikanska idealisterna, som till och med förnekat att det existerar 

några klasser (utom möjligen som följder av den ‘konstitutionella monarkin), 

de borgerliga grupper som hittills hållits utestängda från makten 

och som nu yttrade sig i skenheliga ordalag - alla var överens om att 

bourgeoisiens maktställning skulle försvinna när republiken utropades. 

Då ville alla rojalister framstå som republikaner och alla millionärer som 

arbetare. Uttrycket fraternité, förbrödring och broderskap, fick bli parollen 

för detta förmenta upphävande av klasskillnaderna. Denna bekväma 

flykt från klassmotsättningarna, denna sentimentala förlikning mellan 

de mot varandra stridande klassintressena, detta romantiska upphävande 

av klasskampen som februarirevolutionen ville uppnå - alla dessa drömmar 

tog sig uttryck i detta slagord ... Proletariatet i Paris lät sig hänföras 

av den ohejdade förbrödringsyran Paris-arbetarna, som betraktade republiken 

som sin egen skapelse, gav självfallet sitt stöd åt allt vad den 

av borgerliga element sammansatta provisoriska regeringen företog sig. 

Villigt accepterade de Caussidières polisaktioner för att skydda parisarnas 

egendom, liksom de utan knot lät Louis Blanc medla i lönetvisterna 

mellan arbetarna och deras förmän. Det var en hederssak för dem att 

upprätthålla den etablerade revolutionens anseende bland Europas folk.” 

I februari 1848 var alltså även proletärerna i Paris nog naiva att tro att 

klasskampen hade upphört att fungera, men detta skedde, väl att märka, 

först efter det att de ‘krossat julimonarkin och tvingat fram republiken. 

Den 4 augusti 1914 däremot offrades klasskampen inte för någon republiks 

utan för en militaristisk monarkis skull, och detta skedde inte 

efter det att folket besegrat de reaktionära krafterna utan tvärtom efter 

118 119

dessa krafters seger över folket. Vad som proklamerades var inte frihet, 

jämlikhet och broderskap - utan belägringstillstånd, presscensur och 

upphävande av författningen. Regeringen föreslog i högtidliga ordalag 

landets partier att man skulle upprätthålla en borgfred, och dessa accepterade 

förslaget. Ministärens erfarna taktiker vågade emellertid inte 

lita hundraprocentigt på partiernas löften utan lät för säkerhets skull 

militärdiktaturens maktmedel garantera att denna borgfred verkligen respekterades. 

Inte heller detta framkallade några som helst protester eller 

motåtgärder från den socialdemokratiska riksdagsgruppens sida. Inte så 

mycket som en enda stavelse i gruppens deklarationer den 4 augusti och 

den 2 december utrycker någon kritik av belägringstillståndets utmaningar. 

Genom att tysta de kritiska rösterna och godkänna krigsbudgeten 

accepterade man stillatigande dessa övergrepp och överlämnade ödmjukt 

all makt till de härskande klasserna. Det betydde att man erkände att det 

farofyllda läget gjorde förtrycket, militärdiktaturen och belägringstillståndet 

nödvändiga. Detta belägringstillstånd hade myndigheterna ändå 

förklarat enbart för socialdemokratins skull, eftersom man endast från 

den behövde frukta verkligt besvärliga protestaktioner mot krigsansträngningarna. 

Samtidigt som man lockade socialdemokraterna att gå med 

på borgfredens nonchalerande av klassmotsättningarna, använde man 

ett av klasskampens viktigaste vapen, militärdiktaturen, mot landets arbetare. 

Följden av socialdemokratins snabba kapitulation, belägringstillståndets 

utropande, var det värsta partiet hade haft att frukta också efter 

ett eventuellt nederlag i en långvarig kamp. I riksdagsgruppens praktfullt 

utformade deklaration betonas den gamla socialistiska principen om alla 

nationers självbestämmanderätt; den får tjäna som ett argument för beviljandet 

av krigsanslagen. Den första yttringen av den tyska nationens 

självbestämmanderätt i detta krig var dock belägringstillståndet, den 

tvångströja man satte på det socialdemokratiska partiet. En mer ömklig 

förvrängning av sina egna idéer har väl aldrig något parti gjort sig skyldigt 

till. 

I och med att socialdemokratin övergivit klasskampen har den berövat 

sig det ideologiska innehåll som gett den dess existensberättigande. 

Alla dess verkliga livsyttringar hör ihop med klasskampen. Vilken roll 

ska den kunna spela så länge kriget varar, om den under denna tid måste 

avstå från en så vital del av sitt program? Genom att lämna klasskampens 

uppgifter har socialdemokratin förlorat rätten att så länge kriget 

pågår betraktas som ett aktivt politiskt parti, arbetarklassens representant 

i riksdagen. I och med detta miste den också sitt främsta vapen: kritiken 

av krigföringen, sådan denna måste te sig i arbetarnas ögon. För att 

gagna “fosterlandets försvar” har den ställt sig till de härskande klassernas 

förfogande som en ordningsvakt, vars enda uppgift är att kontrollera att 

arbetarklassen håller sig lugn. 

Tysklands frihet, som i det nuvarande kriget enligt riksdagsgruppens 

uttalanden försvaras av Krupps kanoner, riskerar i själva verket att 

förkvävas för en vida längre tid på grund av partiets ställningstagande. 

Ledande socialdemokrater har fäst stora förhoppningar vid arbetarklassens 

möjligheter att efter kriget erhålla fullständiga rättigheter genom 

en rad demokratiska reformer; detta skulle skänkas den som en lön för 

de fosterländska dygder den gett prov på under krigsåren. Men det har 

aldrig tidigare i historien hänt att ett lands härskande klass gett sina underkuvade 

landsmän politiska rättigheter som drickspengar för deras 

tjänster. Däremot finns det i hävderna åtskilliga exempel på hur styrande 

grupper utan skrupler brutit de ståtliga löften som de i ett trängt läge 

nödgats ge. Socialdemokratins hållning har ingalunda säkrat den framtida 

demokratiska utvecklingen; i stället har den kraftigt förminskat den 

grad av politisk frihet man lyckats erhålla innan kriget kom. Aldrig i 

modern tid har ett samhälle så helt utan motstånd låtit sig kuvas: särskilt 

socialdemokratin har bevittnat alla frihetsinskränkningar inom det 

offentliga livet med en förbluffande indolens, och ibland har man till 

och med applåderat [11]. I England är pressfriheten oinskränkt, och i 

Frankrike är den inte på långt när så beskuren som i Tyskland. Ingen 

regering har lyckats ersätta den allmänna opinionen med diktat uppifrån 

i lika hög grad som den tyska. I Ryssland är man van vid att presscensurens 

rödpennor flitigt stryker misshagliga meningar ur allt som 

ska publiceras, men inte ens där har regimen kunnat gå så långt som 

till att vid “förtroliga överläggningar” diktera för pressmännen vad de 

ska skriva, eller till och med själv fabricera de artiklar tidningarna får ta 

in. Också för tyska förhållanden är dagens situation unik; inte ens under 

kriget 1870 förekom någonting liknande. Pressen åtnjöt den gången 

en fullständig yttrandefrihet, och till Bismarcks livliga förtrytelse följde 

den krigföringen med delvis skarpt kritiska kommentarer, liksom den 

lät regeringens målsättning bli föremål för en öppen och otvungen debatt. 

När Johann Jacoby häktades gick en våg av indignation genom hela 

120 121

nationen, och Bismarck utmålade själv de reaktionära krafterna som ansvariga 

för detta svåra missgrepp. Sådan var situationen i Tyskland efter 

det att Bebel och Liebknecht i den tyska arbetarklassens namn avsagt 

sig all gemenskap med den förhärskande flåspatriotismens företrädare. 

Och det krävdes att landets socialdemokratiska parti, med sina drygt 

4 millioner väljare, accepterade borgfredens rörande försoningsgester 

och regeringens krigsbudget, innan tyskarna kunde förslavas under den 

hårdaste militärdiktatur som någonsin tolererats av ett politiskt medvetet 

folk. Att sådant kunnat ske i dagens Tyskland, att inte endast de 

borgerliga tidningarna utan även den fast etablerade och ytterst inflytelserika 

socialistiska pressen bevittnat detta utan att opponera sig, det 

är någonting som kan få avgörande betydelse för den tyska frihetens 

öde i framtiden. Det utgör ett bevis på att den politiska friheten i dag 

saknar fast förankring i det tyska samhället, eftersom medborgarna där 

så viljelöst låtit regimen beröva dem deras fundamentala rättigheter. Vi 

får inte glömma att de få politiska rättigheter tyskarna före krigsutbrottet 

verkligen ägde inte som i England och Frankrike mognat i folkets medvetande 

och drivits igenom tack vare en långvarig revolutionär aktivitet. 

De skänktes i stället som en nådegåva från en regering som i decennier 

med stor framgång fört en kontrarevolutionär politik i Bismarcks anda. 

Den tyska författningen tjänstgjorde som byggmaterial när man av den 

preussiska monarkin skapade det tyska kejsardömet - med revolutionärernas 

strävanden hade den ingenting att skaffa. Farorna för “Tysklands 

utveckling i frihet” ligger inte, som de socialdemokratiska riksdagsmännen 

tror, i den ryska politiken - de ligger i Tysklands egen politik. De 

ligger i den tyska författningens kontrarevolutionära ursprung och närs 

av de reaktionära krafter som sedan rikets grundande gjort sitt bästa för 

att strypa de obetydliga frihetsyttringar man kunnat registrera. Dessa 

krafter representeras främst av junker-mentaliteten, storindustrins aggressiva 

vinningslystnad, det stockkonservativa centerpartiet och de 

korrumperade liberalerna, vidare monarkin, vapenskramlandet och den 

arrogans man redan före kriget älskade att vädra i sitt uppträdande mot 

främmande stater. Dessa faktorer utgör tillsammans det verkliga hotet 

mot Tysklands kultur och “utveckling i frihet”, och de har alla fått ökad 

betydelse på grund av kriget, belägringstillståndet och inte minst socialdemokratins 

uppträdande. För liberalerna kan denna döda tystnad 

i landet förvisso uppfattas som resultatet av en tillfällig uppoffring, ett 

obehag som man ska bli kvitt efter kriget. Men ett politiskt medvetet 

folk kan lika litet avstå från sina politiska rättigheter som en levande 

människa kan avstå från att andas. Ett folk som under ett krig accepterar 

att myndigheterna berövar dem dessa rättigheter har indirekt medgivit 

att friheten inte är omistlig. Socialdemokratins respekterande av borgfreden 

och godkännande av krigsbudgeten innebär ett maskerat accepterande 

av belägringstillståndet, och detta måste på folkets breda lager, 

författningens enda verkliga stöd i Tyskland, verka lika demoraliserande 

som det ter sig löftesrikt och stärkande för de reaktionära härskarna, 

författningens fiender och sabotörer. 

Genom att svika klasskampens krav har vårt parti också förstört sina 

möjligheter att påverka fredsvillkoren och bromsa en utvidgning av 

kriget. Här har partiet helt övergivit sambandet mellan teori och praktik. 

Samtidigt som man protesterat mot tanken på tanderövringar - en 

företeelse som ju endast blir den logiska konsekvensen av ett militärt 

sett framgångsrikt imperialistiskt krig - har man lämnat ifrån sig alla de 

medel man haft till sitt förfogande för att påverka opinionen och genom 

den få något inflytande över de beslut som avgör freden. Genom att 

garantera den militaristiska regimen lugn och ordning på hemmaplan 

gav socialdemokratin alltså de styrande klasserna fria händer att agera 

enbart i eget intresse och släppa alla de betänkligheter som kan ha hejdat 

deras erövringslystnad. Med andra ord: när socialdemokratin med sitt 

antagande av borgfreden berövade arbetarklassen dess politiska vapen, 

då förvandlades också dess högtidliga deklarationer om erövringspolitiken 

till blott och bart tomma fraser. 

En konsekvens av detta blir att kriget måste förlängas. Här blir det 

alldeles uppenbart vilken farlig fälla för proletariatets politik som ligger 

i den nu så ofta upprepade tesen att vårt motstånd mot kriget ska upphöra, 

så snart ett krig trots alla våra ansträngningar ändå har brutit ut. 

Om så skett måste den socialistiska politiken enligt denna tes läggas om; 

det gäller då seger eller nederlag, och den inrikespolitiska klasskampen 

får vänta till dess kriget avgjorts. Men det verkliga förhållandet är att den 

socialdemokratiska politiken får sina viktigaste uppgifter just efter ett 

krigsutbrott. Vid de internationella kongresserna i Stuttgart 1907 och 

i Basel 1912 röstade de tyska parti- och fackföreningsrepresentanterna 

enhälligt för bifall av den resolution där man kan läsa följande: 

“Om kriget ändå skulle bryta ut, är det socialdemokratins plikt att 

122 123

verka för dess snara slut och med alla krafter sträva efter att utnyttja den 

av kriget framkallade ekonomiska och politiska krisen till att resa folket 

och på så sätt påskynda det kapitalistiska klassherraväldets avskaffande.” 

När kriget kom, handlade socialdemokratin på det exakt motsatta 

sättet: man satte in alla resurser för att få arbetarklassen att acceptera 

borgfreden och krigsanslagen, och därigenom lyckades man förhindra 

att kriget ledde till någon kris som gav massorna övertaget. Man försökte 

på alla sätt förhindra att det kapitalistiska samhället föll samman till följd 

av den anarki som kriget ställt i en så skarp belysning; därför ville man 

gång på gång förlänga kriget och öka antalet offer. Det har ofta hävdats 

- inte minst av våra riksdagsmän - att kriget skulle ha krävt precis lika 

många människoliv, om socialdemokraterna röstat mot krigsbudgeten. 

Följande tankegång kom till uttryck överallt i partipressen: vi måste delta 

i “försvarandet av fosterlandet” för att så mycket som möjligt minska 

de lidanden och uppoffringar som kriget gör oundvikliga för vårt folk. 

Partiets politik har emellertid lett till motsatsen: först efter socialisternas 

“fosterländska” anpassning har den imperialistiska krigföringen fått 

fritt spelrum. Tidigare fruktade de härskande klasserna att folkets lidanden 

skulle leda till inre oroligheter, och denna rädsla höll den värsta 

krigsberusningen tillbaka. Man kan erinra sig Bülows kända uttalande 

att man av fruktan för socialdemokratins hållning önskade uppskjuta 

alla krigshandlingar så länge som möjligt. I sitt arbete “Krieg und die 

deutsche Politik” (sid. 7) säger Rohrbach: “Med reservation för verkliga 

katastrofer måste man betrakta de fattigas situation som det enda som 

skulle kunna tvinga Tyskland att sluta fred.” Han menade uppenbarligen 

att de fattigas lidanden skulle leda till protester som tog sig så påtagliga 

uttryck att de styrande skulle bli tvungna att ge efter för dem. Slutligen 

kan vi citera en framstående officer och militärteoretiker, general von 

Bernhardi. Han säger så här i sitt stora verk “Vom heutigen Kriege”: 

“De moderna jättearméerna har komplicerat krigföringen på en mängd 

olika sätt. Dessutom innebär de i sig själva ett riskmoment som inte 

får underskattas. 

En sådan härs organisation blir så omfattande och invecklad, att den 

kan bli funktionsduglig endast om alla dess beståndsdelar arbetar nöjaktigt 

och i största möjliga utsträckning undgår att påverkas av demoraliserande 

tendenser. Lika litet som vi kan räkna med att segra i varje 

drabbning kan vi helt skydda oss för tendenser av detta slag. De går 

dock att övervinna, om man inte låter dem breda ut sig för mycket. När 

stora, sammanträngda människoskaror upphör att lyda order och grips 

av panik, när en obstinat anda gör sig förnimbar till den grad att en ren 

myteristämning sprider sig i leden, då blir emellertid hären inte endast 

stridsoduglig - den blir dessutom till en fara både för sig själv och för sin 

ledning, eftersom den krossat disciplinen, äventyrat alla operationer och 

därmed försatt sina ledare i en situation som de inte kan bemästra. 

Krigföring med moderna jättearméer är alltså under alla omständigheter 

ett farligt spel, som kräver att staten satsar sina yttersta ekonomiska 

och personella resurser. Under sådana omständigheter är det 

endast naturligt att man överallt företar åtgärder för att så snart som 

möjligt kunna få slut på ett påbörjat krig och därigenom lösa upp den 

oerhörda inre spänning som måste bli följden av en sådan jättelik ansträngning 

av ett helt folk.” 

Såväl borgerliga politiker som militära experter ansåg sålunda den 

moderna krigföringen vara ett “farligt spel”, och genom att använda sig 

av detta faktum hade man med framgång kunnat hejda dagens makthavare 

i deras aggressiva planer. Den möjligheten har helt förstörts av 

socialdemokratins hållning, som på alla sätt gått ut på att dämpa den 

inre spänningen och riva undan den enda fördämning som verkligen 

kunnat hejda den vilda militaristiska stormfloden. Detta gick så långt 

som knappast någon militär eller borgerlig tänkare kunnat föreställa sig 

i sina vildaste drömmar: från det socialistiska lägret kom appeller om att 

man måste “hålla ut”, med andra ord fortsätta massakern i det längsta. 

På så sätt har vårt parti fått tusentals offer för de senaste månadernas 

strider på sitt samvete. 

124 125

VII 

Men när nu kriget trots allt har kommit, eftersom vi inte kunnat förhindra 

den stora urladdningen - ska vi då utan strid överlämna våra länder 

åt de fiender som önskar invadera dem - Tyskland åt ryssarna, Frankrike 

och Belgien åt tyskarna, Serbien åt österrikarna? Betyder inte den socialistiska 

tesen om alla nationers självbestämmanderätt att varje folk 

har rätt och skyldighet att värna sin frihet och oavhängighet? Om ens 

hem står i lågor, måste man inte då först släcka branden, innan man kan 

börja tänka på att göra upp räkningen med de personer som anlagt den? 

Denna liknelse har spelat en framträdande roll i den socialistiska debatten 

såväl i Tyskland som i Frankrike. Även i de neutrala länderna har den 

påverkat socialdemokratin; den holländska varianten låter så här: om 

skeppet tar in vatten, måste man då inte först och främst täta läckorna? 

Förvisso är det lika föraktligt av ett folk att kapitulera för en främmande 

fiende som det är föraktligt av ett parti att kapitulera för inhemska 

motståndare. De som talar för det ovan citerade brandkårsargumentet 

har bara glömt en sak, nämligen att sanna socialister bör kunna försvara 

sitt land på bättre sätt än genom att på den imperialistiska bourgeoisiens 

order tjäna som kanonmat. Och ‘invasionen” - är den verkligen ett så 

fasaväckande hot att den inrikespolitiska klasskampen inför dess blotta 

omnämnande måste försvinna som genom ett trollslag? Enligt de borgerliga 

patrioternas uppfattning är varje yttring av klasskampen en förbrytelse 

mot landets försvarsintressen, eftersom sådant innebär svårigheter 

och risker för det militära arbetet. Av dessa hysteriska röster har socialdemokratin 

låtit lura sig. Och ändå har det borgerliga samhällets nyare 

historia gång på gång visat att invasionshotet inte alls är någon verklig 

skräcksyn för de styrande; tvärtom är det för dem ett taktiskt vapen, ett 

favoritargument när det gäller att försöka få kontroll över “den inre fienden”. 

Använde inte kungen och adeln i Frankrike invasionshotet som ett 

vapen mot jakobinerna? Skriade inte de österrikiska kontrarevolutionärerna 

1849 om ett franskt angrepp mot Rom och ett ryskt mot Budapest? 

Hotade inte i Frankrike “Ordningspartiet” i klara ordalag med invasion 

av kosackerna för att hålla nationalförsamlingen på mattan? Och åstadkom 

inte det bekanta fördraget mellan Jules Favre, Thiers & C:o och 

Bismarck den 18 maj 1871 att de tillfångatagna franska kejserliga trupperna 

frisläpptes för att hjälpa de preussiska trupperna att krossa Pariskommunen? 

För Karl Marx kunde det historiska perspektivet redan för 

45 år sedan avslöja det bedrägliga i de moderna borgerliga samhällenas 

“nationella krig”. Han säger i sin berömda skrivelse till Internationalens 

råd med anledning av Pariskommunens fall: 

“Att de båda arméerna från den största militära kraftmätningen i 

modern tid efter krigets slut kan förenas för att slå ned proletariatet är 

en sak av oerhörd betydelse. Men den innebär inte, som Bismarck inbillar 

sig, att arbetet för den nya samhällsformen omöjliggjorts för all 

framtid; tvärtom visar den hur det gamla borgerliga samhället är på väg 

mot sitt totala sönderfall. Det nationella kriget symboliserade den högsta 

form av heroism som den gamla samhällstypen var mäktig, och nu 

har detta krig visat sig vara en ren svindel. Dess enda syfte var att leda 

bort uppmärksamheten från klasskampen, och så snart klasskampen utvecklat 

sig till ett inbördeskrig fördes alla de bedrägliga kulisserna åt sidan. 

Klassherraväldet kunde inte längre gömma sig i den nationalistiska 

förklädnaden: de nationella regeringarna har gått samman för att kämpa 

mot proletariatet.” 

Tvärtemot vad den officiella mytbildningen förkunnar är invasionshotet 

och klasskampen nära sammanhängande faktorer: den förra kan 

ofta helt enkelt uppfattas som en yttring av den senare. Och när de härskande 

klasserna använt invasionshotet som ett effektivt medel för att 

kuva arbetarklassen, kan denna med framgång svara med att vitalisera 

klasskampen som det säkraste vapnet emot detta hot. På tröskeln till 

den nya tiden framstår inte minst de svårt prövade italienska städerna, 

exempelvis Florens, som historiska bevis för att den intensiva inre klasskampen 

ingalunda försvagar samhällets värnkraft utan tvärtom skapar 

de enda kraftkällor som förmår ge liv åt försvaret mot vilken fiende som 

helst. Det allra främsta exemplet i historien är emellertid den stora franska 

revolutionen. Frankrikes hjärta, Paris, var 1793 helt omringat av 

fiender. Endast den fullständiga frigörelsen av samhällets inre krafter i 

den stora klasskampen kunde förmå Frankrike att, i stället för att kapitulera 

inför trycket från de förenade europeiska grannarna, bemöta de 

allt farligare angreppen med ett motstånd av oerhörd kraft, som gång på 

gång förnyades inför varje ny fientlig allians. I dag, ett århundrade senare, 

kan man klart konstatera att bara denna intensifierade klasskamp, 

radikalt och utan fruktan förd av en folklig diktatur, kunde skaffa fram 

de tillgångar som krävdes för att upprätthålla den nya samhällsordningen 

i en fientlig värld, där man hade att kämpa mot en intrigerande 

126 127

dynasti, en svekfullt ränksmidande adel, ett motspänstigt prästerskap, en 

förrädisk militärledning, en mängd oppositionella provinser - samt dessutom 

alla europeiska monarkiers förenade flottor och arméer. Historien 

har alltså visat att ett lands bästa skydd mot yttre fiender inte består i en 

inrikespolitisk ofrihet utan i en målmedveten klasskamp, som skakar liv 

i massornas självkänsla, offervilja och moraliska styrka. 

Detta belyser det socialdemokratiska partiets tragiska missförstånd, 

då det åberopar nationernas självbestämmanderätt som ett argument 

för sitt ställningstagande inför det krig som nu rasar. Det är riktigt att 

socialismen erkänner varje folks rätt till oavhängighet och frihet, varje 

nations rätt att forma sitt eget öde. Men det är sannerligen att håna socialismens 

idéer, om man betraktar dagens kapitalistiska stater som ett 

uttryck för denna nationernas självbestämmanderätt. I vilken av dessa 

stater har folket självt fått bestämma formerna för landets nationella, 

politiska eller sociala uppbyggnad? 

Vad självbestämmanderätt för Tyskland skulle innebära, med andra 

ord vad det tyska folket önskar, det visade demokraterna redan 1848, 

och det har proletariatets förkämpar - Marx, Engels, Lasalle, Bebel, Liebknecht 

- outtröttligt argumenterat och stridit för: det är en stortysk 

republik. För att möjliggöra en sådan göt marsoroligheternas revolutionära 

kämpar sitt blod på barrikaderna i Wien och Berlin, och i samma 

syfte ville Marx och Engels 1848 tvinga Preussen att förklara det ryska 

kejsardömet krig. Det första som krävdes för att detta program skulle 

kunna förverkligas var att den habsburgska monarkin, “denna väldiga 

konstruktion av organiserat förfall”, avskaffades tillsammans med 

monarkierna i Preussen och det stora antalet tyska lilleputtstater. Den 

tyska revolutionens nederlag, och den tyska borgerlighetens svek mot 

sina egna demokratiska ideal, ledde till att Bismarck tog makten och skapade 

det utvidgade preussiska kungarike som nu kallas för kejsardömet 

Tyskland: ett tjog länder under en och samma krona. Det nuvarande 

tyska riket har byggts upp på marsrevolutionens grav, på ruinerna av det 

tyska folkets längtan efter självbestämmanderätt. Kriget, där Tysklands 

stöd till Turkiet syftar till att stabilisera den habsburgska monarkins ställning 

och förstärka den preussiska militärdiktaturens makt, innebär att 

marsrevolutionärernas och det tyska folkets sanna nationella program 

begravs för andra gången. Och det är sannerligen ett djävulskt spratt av 

historien att socialdemokraterna, arvtagarna till 1848 års tyska patrioter, 

ryckt ut i detta krig med “nationernas självbestämmanderätt” som motto! 

Men kanske den tredje franska republiken, med sina kolonialbesittningar 

i fyra världsdelar, utgör ett resultat av sina undersåtars självbestämmanderätt? 

Eller det brittiska riket, med Indien - och med Sydafrika, där 

en million vita härskar över fem millioner färgade? Eller kanske Turkiet, 

eller det ryska kejsardömet? Att tala om nationell självbestämmanderätt i 

kolonialländer är endast möjligt för borgerliga politiker, som låter enbart 

de styrande klasserna bestämma vad som ska karakterisera en nation. En 

stat vars existens är beroende av förslavandet av främmande folk kan aldrig 

betraktas som någon fri nation i socialistisk mening, eftersom socialisten 

inte kan bortse från kolonialfolkens situation. Den internationella 

socialismen erkänner rätten till oavhängighet och likvärdighet för fria 

nationer, men bara de socialistiska krafterna kan skapa sådana nationer, 

och folkens självbestämmanderätt kan därför förverkligas endast genom 

socialismen. Denna socialistiska tes är självfallet inte något försvar för 

det rådande läget utan har till uppgift att visa vägen för proletariatets 

revolutionära, omdanande, aktiva politik. Så länge en stat är kapitalistisk 

och låter hela sitt inre och yttre liv bestämmas av den imperialistiska 

världspolitiken, kan varken i freds- eller krigstid några av dess aktioner 

ha det ringaste med nationell självbestämmanderätt att göra. 

I dagens imperialistiska miljö kan det inte heller längre förekomma 

några nationella försvarskrig, och om ett socialistiskt parti bortser från 

detta faktum och mitt i världspolitikens virvelström försöker orientera 

sig enbart med utgångspunkt från det egna landets begränsade perspektiv, 

då bygger det sin politik på lösan sand. 

Vi har redan försökt redogöra för bakgrunden till sammanstötningen 

mellan Tyskland och dess nuvarande motståndare. Det var nödvändigt 

att närmare belysa världskrigets verkliga orsaker och inre sammanhang, 

eftersom såväl vår press som vår riksdagsgrupp i sitt ställningstagande 

kommit att fabla om striden för den fria tyska kulturens fortsatta existens. 

Mot denna falska historieskrivning måste man ställa sanningen, 

nämligen att det är fråga om ett av den tyska imperialismen sedan länge 

noggrant och målmedvetet förberett preventivkrig, som utlöstes genom 

Tysklands och Österrikes diplomatiska aktivitet under sommaren 1914. 

För proletariatet måste frågan om vilken av de krigförande parterna som 

är angriparen, “den skyldige”, dock vara helt utan betydelse. Tyskland 

handlar förvisso inte i självförsvar, men det gör knappast England eller 

128 129

Frankrike heller, eftersom de inte försvarar sin existens utan endast sin 

världspolitiska position mot den uppväxande imperialistiska konkurrenten 

Tysklands angrepp. Även om den tyska och österrikiska imperialismens 

strövtåg i Orienten utan tvivel tänt världsbranden, har likväl den 

franska imperialismens förehavanden i Marocko, den engelska imperialismens 

anslag mot Arabien och Mesopotamien samt den ryska imperialismens 

mot Konstantinopel riktade Balkan-politik samlat och ordnat det 

för brasan nödvändiga bränslet. De militära rustningarna utgjorde också 

en viktig beståndsdel bland de samverkande faktorer som förorsakade 

kriget, men på detta område försiggick en tävling mellan alla stater. Och 

om Tyskland startat den europeiska kapprustningen genom att 1870 agera 

enligt Bismarcks planer, vidareutvecklades dessa rustningar förvisso 

hastigt tack vare det andra kejsardömets och, inte minst, den tredje republikens 

äventyrliga erövringspolitik på främmande ‘kontinenter. 

De franska socialisterna använde som argument för myten om “nationellt 

självförsvar” främst det faktum att varken regeringen eller den 

franska allmänheten närt några som helst aggressiva avsikter före krigsutbrottet. 

“Alla fransmän är i dag ärligt, uppriktigt och förbehållslöst fredsvänliga” 

förklarade Jaurès kvällen före krigsutbrottet, när han i Folkets 

hus i Bryssel höll det tal som skulle bli hans sista. Detta var helt riktigt 

och kan i någon mån förklara det ursinne som grep de franska socialisterna 

när deras land utsattes för detta brottsliga angrepp. Men det räcker 

inte som försvar för socialismens attityd gentemot kriget som historisk 

händelse. Det historiska förlopp som födde världskriget började flera årtionden 

före 1914, och under årens lopp knöts trådarna med en nästan 

lagbunden precision samman till det imperialistpolitiska nät som kom 

att sträcka sig ut över fem världsdelar - ett jättelikt komplex av historiska 

faktorer, som är djupt rotade i de allra viktigaste ekonomiska sammanhangen 

och vilkas yttersta förgreningar pekar mot en dunkelt skymtande 

ny värld - faktorer av så total giltighet att begrepp som skuld och straff, 

eller angrepp och försvar, inför dem mister all betydelse. 

Den imperialistiska politiken har inte skapats av några enskilda stater; 

den är en produkt av ett stadium i världskapitalismens utveckling, en 

alltigenom internationell företeelse, som aldrig kan begränsas enbart till 

en enda stats agerande och som inte heller något land ensamt kan dra 

sig ur. 

Först när man gjort detta klart för sig, kan man på ett riktigt sätt 

bedöma frågan om “nationellt självförsvar” i världskriget. Under det förra 

århundradet blev nationsbegreppet, symbolen för en oavhängig enhet, 

de mellaneuropeiska borgarsamhällenas ideologiska ryggrad. Kapitalismen 

kan inte tåla ekonomisk eller politisk splittring: som arbetsfält vill 

den ha så stora områden som möjligt, och inom nationen vill den ha 

till stånd en intellektuell utveckling, som får samhällets behov och krav 

att komma i nivå med den kapitalistiska produktionen; detta är helt 

enkelt en förutsättning för att det borgerliga klassamhällets mekanik ska 

kunna fungera. Innan kapitalismen hunnit utvecklas till att bli ett världsomspännande 

ekonomiskt system, använde den de nationella gränserna 

som markeringar för sina slutna verksamhetsområden. Detta program, 

som endast lät sig genomföras med revolutionära metoder, eftersom det 

måste tillämpas på den politiska och nationella miljö som feodaltiden 

lämnat som arv, förverkligades endast i revolutionens Frankrike. I de andra 

europeiska länderna stannade den borgerliga revolutionen på halva 

vägen, och programmet kunde alltså endast delvis bli verklighet där. Situationen 

i Tyskland, Italien, Ryssland och England ger otvetydiga bevis 

på detta; ett annat tecken på samma sak är det faktum att Turkiet och 

Österrike-Ungern så länge kunnat bevara sin gamla uppbyggnad. Det 

nationella programmets roll i historien blev blott att tjäna som ett ideologiskt 

uttryck för den växande och maktlystna bourgeoisiens attityd, 

innan denna bourgeoisie tagit ledningen och stabiliserat sin ställning i 

Europas länder. 

Borgerlighetens tidigare program, med sina klart demokratiska inslag, 

har under årens lopp helt begravts av imperialismen, som gjort en fullständigt 

hänsynslös expansion över alla nationella gränser till målet för 

borgerlighetens strävan i alla länder. Nationalismen finns visserligen kvar 

som fras, men dess nuvarande innehåll har blivit raka motsatsen till dess 

ursprungliga; nu tjänstgör den endast som täckmantel för imperialistiska 

strävanden och som slagord för rivaliserande imperialistländer. Den utgör 

det sista ideologiska medlet för att fånga folkmassorna och få dessa 

att tjänstgöra som kanonmat i de imperialistiska krigen. 

Denna allmänna tendens inom den moderna kapitalistiska politiken 

bestämmer likt en övermäktig och blint verkande naturlag de enskilda 

staternas politik på samma sätt som lagen om ekonomisk konkurrens 

bestämmer den enskilda affärsmannens beteende. 

Låt oss - för att få en klarare bild av den föreställning om “nationella 

130 131

krig”, som just nu präglar det socialdemokratiska partiets politik - för ett 

ögonblick anta att kriget, vid sitt utbrott, för någon kv de inblandade 

staterna verkligen var en fråga endast om nationellt försvar. Att man 

tillfälligt lade kinder sig främmande nationers områden skulle då bara 

te sig som en ofrånkomlig följd av militära framgångar. Inflytelserika 

kapitalistgrupper, som 4r intresserade av en imperialistisk erövringspolitiks 

vinstmöjligheter, skulle emellertid få nationens expansionslust att 

vakna medan kriget pågick, och den imperialistiska tendens som till en 

början varit föga märkbar skulle frodas i krigsatmosfären som en växt 

i ett drivhus, för att snart hinna sätta sin Drägel på hela krigföringen, 

dess målsättning och dess resultat. Systemet med militära allianser, som 

sedan årtionden tillbaka format det utrikespolitiska mönstret, måste 

vidare föra med sig att de krigförande parterna under krigets gång av 

rent defensiva skäl skulle försöka få med sig bundsförvanter. Därigenom 

skulle allt flera länder komma att dras in i kriget, och följden blir att 

ytterligare imperialistiska grupper kommer in i bilden. England har 

sålunda dragit in Japan, vilket betytt att kriget förts över till Ostasien 

och att Kinas framtida öde kommit upp på dagordningen; vidare har nya 

risker för framtida konflikter skapats genom att utvecklingen aktualiserat 

rivaliteten mellan England och Japan och mellan Japan och Förenta 

staterna. I det andra lägret har Tyskland dragit in Turkiet, varigenom 

Konstantinopel, Balkan och Mindre Asien blivit problem som kräver 

en snar lösning. Den som inte från början insett att kriget förorsakats av 

rent imperialistiska strävanden måste av dessa fakta kunna sluta sig till 

att det under de nuvarande omständigheterna helt automatiskt måste 

utveckla sig till en världsomspännande maktkamp. Ända sedan de första 

fientligheterna inleddes har det också varit fråga om en sådan. Den, hela 

tiden osäkra jämvikten i styrkefördelningen mellan de stridande parterna 

tvingar dessa att, för att antingen stärka sin egen militära position 

eller också förhindra att motståndaren får nya bundsförvanter, vidta ytterst 

omfattande åtgärder också mot de neutrala folken. Man behöver 

bara erinra sig de erbjudanden Rumänien, Italien, Grekland och Bulgarien 

erhållit dels från Tyskland och Österrike och dels från Ryssland 

och England. Detta så kallade “försvarskrig” har på ett förbluffande sätt 

kommit att till och med inom neutrala stater framkalla en förskjutning 

av maktförhållandena i en för de expansionistiska strävandena förmånlig 

riktning. De kapitalistiska staternas innehav av kolonier gör slutligen att 

de krigförande parterna, oavsett vilka försvarsavsikter de ursprungligen 

haft, av militära skäl måste försöka att bemäktiga sig varandras kolonier 

eller åtminstone utså split inom dessa - krigföringen på engelskt och 

tyskt håll bekräftar på ett otvetydigt sätt att det förhåller sig så, och även 

detta innebär att ett större krig i dagens situation automatiskt måste 

utvecklas till att bli en imperialistisk världsbrand. 

Våra riksdagsmäns och ledarskribenters idealistiska föreställning om 

ett av hängiven fosterlandskärlek präglat försvarskrig är sålunda en ren 

fantasiskapelse, som endast tjänar till att belysa deras fullkomliga oförmåga 

att överblicka de historiska och världspolitiska sammanhangen. 

Krigets karaktär bestäms inte av högtidliga förklaringar eller av de s.k. 

ledande politikernas ärliga avsikter; det avgörande är samhällets historiska 

uppbyggnad och militära organisation. 

Ytligt sett skulle kanske resonemanget med ett “nationellt försvarskrig” 

kunna tillämpas på ett land som Schweiz. Men Schweiz är inte 

någon nationalstat och kan därför inte anses representativ för den moderna 

statstypen. Just dess “neutralitet” och dess beslut att kosta på sig 

en krigsmakt framstår som konsekvenser av det latenta krigstillståndet 

mellan de stora militärmakter som det omges av, och dessa konsekvensers 

giltighet räcker endast så länge man vill tolerera en sådan situation. 

Belgiens öde visar hur hastigt en sådan neutralitet kan krossas under imperialismens 

stövelklack. Här kommer vi in på de små staternas speciella 

problem. Serbien utgör i dag det klassiska exemplet på det “nationella” 

kriget. Om någonsin en stat haft rätten på sin sida så är det Serbien, om 

man bedömer dess situation enligt den konventionella uppfattningen 

om nationellt självförsvar. Dess nationella suveränitet kränktes av österrikarnas 

annekteringspolitik, som också hotar själva dess existens som 

nation, och det är Österrike som tvingat det in i kriget; mänskligt att 

döma borde det därför te sig som om serberna kämpar för att försvara 

sitt lands existens, frihet och kultur. Om socialdemokratin i Tyskland 

handlat rätt i sitt ställningstagande, då skulle de serbiska socialdemokraterna, 

som i Belgrads parlament protesterat mot kriget och röstat mot 

militäranslagen, rent av framstå som förrädare mot sitt eget lands viktigaste 

intressen. Men i verkligheten har serberna Lapschewitsch och Kazlerowitsch 

inte endast skrivit in sina namn med gyllene bdkstäver i den 

internationella socialismens historia; med sin skarpsinniga uppfattning 

om krigets verkliga orsaker har de också gjort en utomordentlig insats för 

132 133

att folket i deras eget land ska erhålla en nyckel till sanningen. 

Formellt är det förvisso ett nationellt försvarskrig som Serbien utkämpar. 

Men de tendenser som omhuldas av dess kungahus och dess styrande 

kretsar går ut på en territoriell utvidgning, utan hänsyn till de nationella 

gränserna, och därigenom blir landets utrikespolitik präglad av samma 

riskabelt aggressiva planer som dess motståndares. Serbien riktar sina 

erövringsdrömmar främst mot Adriatiska havets kust, där man utan att 

fästa något avseende vid Albaniens rättigheter invecklat sig i en tävling 

med Italien om de bästa bitarna; hur denna kamp kommer att sluta beror 

helt på vilken stormakt som kommer att bli den dominerande i Europa 

efter kriget. Det viktigaste i detta sammanhang är emellertid att den serbiska 

nationalismen stöds av den ryska imperialismen. Serbien är endast 

en av pjäserna i det stora världspolitiska schackspelet, och bedömer man 

serbernas roll i kriget utan att ta hänsyn till det större sammanhanget, 

den världspolitiska bakgrunden, kan man inte åstadkomma annat än 

svävande spekulationer. Samma sak gäller den senaste Balkankonflikten. 

De nybildade balkanstaterna var formellt sett i sin fulla rätt och representerade 

i sin kamp nationalstatens demokratiska ideal - så kan det tyckas 

om man ser konflikten som en isolerad företeelse. Om man däremot 

kan inse dess rätta plats i den historiska utveckling som gjort Balkan till 

en brännpunkt för de imperialistiska krafterna inom världspolitiken, då 

blir också denna konflikt bara en episod i den väldiga kampen, bara en 

länk i den långa händelsekedja som med ödesdiger konsekvens lett fram 

till världskriget. I Basel applåderade den internationella socialdemokratin 

också med hänförelse balkansocialisternas bestämda avståndstagande 

från varje form av moraliskt eller politiskt stöd åt det krig vars rätta 

natur de genomskådat och avslöjat, och med dessa applåder har Internationalen 

redan på förhand fördömt de tyska och franska socialisternas 

ovärdiga ställningstagande i den nuvarande världskonflikten. 

I samma situation som balkanstaterna befinner sig emellertid numera 

alla småstater, exempelvis Holland. “När skeppet tar in vatten, måste 

man först och främst tänka på att täta läckan.” Och vad skulle det lilla 

Holland kunna ha för avsikter förutom att försvara nationens existens 

och oavhängighet? Förvisso: dömer man endast efter avsikterna hos det 

holländska folket, eller till och med hos dess styrande grupper, är det 

verkligen blott och bart fråga om nationellt försvar. Men den socialistiska 

politiken, som ska bygga på kunskap om historiska skeenden, kan 

inte rätta sig efter den speciella inställningen hos en enskild nation; den 

måste utformas för att kunna anpassas på hela det internationella problemkomplexet 

i den världspolitiska situationen. Vare sig holländarna 

önskar det eller inte, är sanningen dock att deras land endast är ett litet 

kugghjul i dagens världspolitiska maskineri. Det skulle de inte ha någon 

svårighet att inse, om Holland verkligen rycktes in i världskrigets malström. 

Då skulle genast motståndarna rikta sina angrepp mot dess kolonier. 

Holländarna skulle alltså få anstränga sina stridskrafter för att inte 

behöva gå miste om dessa, och kampen för det lilla nordsjöfolkets nationella 

oavhängighet skulle på så sätt utvidgas till en kamp för rätten att 

förtrycka den indonesiska ögruppens malajer. Men inte nog med detta. 

Eftersom den holländska krigsmakten, om den uppträdde utan bundsförvanter, 

hastigt skulle krossas som ett nötskal i världskrigets virvlar, 

måste landet också - oavsett om det vill eller inte - ansluta sig till någon 

av de båda stridande militärallianserna, varigenom det skulle förvandlas 

till ett verktyg för direkt imperialistiska strävanden. 

Sålunda blir det den rådande imperialismen som bestämmer krigföringens 

natur i alla stater, och en följd av detta förhållande är att det i 

dagens politiska miljö helt enkelt inte kan förekomma några nationella 

försvarskrig. 

Bara för några år sedan påpekades detta också av Kautsky i broschyren 

“Patriotismus und Sozialdemokratie” (Leipzig 1907): 

“Fastän borgerskapets patriotism och proletärernas patriotism är två 

helt skilda företeelser, som till och med står i skarp motsättning till varandra, 

finns det dock tillfällen då dessa två slag av patriotism kan förenas i 

ett gemensamt handlingsprogram, till och med i krigstid. Bourgeoisien 

och proletariatet inom en nation har båda all anledning att intressera 

sig för dennas självständighet och oavhängighet, för dess förmåga att 

hävda sig mot alla försök till övergrepp och exploatering från främmande 

makters sida ... I de nationella strider som förorsakats av sådana försök 

har proletariatets patriotism alltid förenat sig med den borgerliga ... Nu 

har proletariatet emellertid förvandlats till en makt som vid varje tillfälle 

då nationen verkligen skakas kan bli farlig för de härskande klasserna; i 

alla krig skymtar revolutionshotet numera borta vid horisonten. Man 

behöver bara erinra om Pariskommunen 1871 och den ryska terrorverksamheten 

efter ryskjapanska kriget. Detta har gjort att de borgerliga 

grupperna inom nationer som ännu inte uppnått full självständighet 

134 135

ofta helt enkelt övergett den nationella målsättningen, om denna krävt 

ett regimskifte; man hatar och fruktar nämligen revolutionen ännu mer 

än man älskar nationell storhet och oavhängighet. Här ligger förklaringen 

till att bourgeoisien offrat Polens oberoende och låtit ålderdomliga 

statsbildningar som Österrike och Turkiet bestå, trots att de sedan en 

mansålder tett sig dömda till upplösning och sönderfall. Därigenom har 

de nationella rörelserna förlorat sin roll som tändande gnistor till revolutioner 

i de civiliserade delarna av Europa. Men de nationella problemen 

kan fortfarande inte lösas på annat sätt än genom omvälvningar, och 

därför kommer de inte heller att lösas förrän proletariatet segrat. När så 

skett kommer de emellertid, tack vare den internationella solidariteten, 

hastigt att te sig lättare att komma till rätta med än de gjort i dagens 

samhälle av förtryck och exploatering. I dagens situation behöver de inte 

bekymra de kapitalistiska ländernas kämpande proletariat, som i sina 

nuvarande strävanden måste satsa hela sin kraft på andra uppgifter.” (sid. 

12-14) 

“Under tiden blir det allt mer och mer osannolikt att den proletära 

patriotismen och den borgerliga än en gång kommer att gå samman för 

att värna det egna folkets frihet.” Den franska bourgeoisien har gått i 

förbund med tsarväldet. Det av revolutionen försvagade Ryssland är inte 

längre något hot mot Västeuropas frihet. “Så länge läget är sådant kan 

man inte längre i något land räkna med möjligheten av ett nationellt 

försvarskrig, där den borgerliga patriotismen går att förena med den proletära.” 

(sid. 16) 

“Vi har redan bevittnat hur utvecklingen undanröjt de konflikter som 

under 1800-talet kunde förmå även frihetsälskande folk att drabba samman 

i öppna fientligheter, och vi har också kunnat iaktta hur de militära 

organisationerna i dagens läge endast kommit att tjäna som värn för 

ekonomiska vinstintressen; rollen som försvarare av viktiga mänskliga 

intressen har de inte lyckats behålla så mycket som en tillstymmelse av. 

Det gäller inte att säkra det egna rikets oberoende, som inte hotas av 

någon, utan att säkerställa och utvidga koloniförvärven, som i sin tur 

endast tjänar till att förbättra den kapitalistiska verksamhetens vinstmöjligheter. 

De nuvarande utrikespolitiska motsättningarna kan inte längre 

framkalla några militära konflikter som den proletära patriotismen kan 

undgå att bestämt ta avstånd från.” (sid. 23) 

Vad säger oss allt detta om den attityd socialdemokratin bort inta gen- 

temot det krig som nu pågår? Skulle man kanske ha sagt så här: eftersom 

detta krig endast utkämpas mellan imperialistiska intressen, och denna 

stat inte kan sägas hålla måttet vare sig i socialt eller nationellt avseende, 

tänker vi inte bjuda fienden något motstånd; vi anser nämligen inte att 

det har någon betydelse vem som segrar ...? En sådan passiv liknöjdhet 

räcker inte till som rättesnöre för ett revolutionärt parti som socialdemokratin. 

Vi kan varken låta de härskande klasserna kommendera oss 

att försvara det nuvarande klassamhället eller låta stormen rasa ut utan 

att själva spela någon annan roll än den tyst avvaktande åskådarens. För 

att visa sig värdigt sin uppgift som det kämpande proletariatets ledare 

måste det socialdemokratiska partiet föra en självständig klasspolitik, en 

politik som till det yttersta utnyttjar det borgerliga samhällets krissituationer 

för att tvinga de härskande klasserna framåt. I stället för att svepa 

in det imperialistiska kriget i fosterlandsförsvarets skyddande förklädnad 

måste man på allvar göra den folkliga ‘självbestämmanderättens och 

det nationella självförsvarets sanna sak till sin, och detta kan endast ske 

genom att man igångsätter en kraftfull revolutionär aktivitet mot imperialismens 

krig. Det första som krävs för ett sant nationellt försvar 

är att det är nationen själv som står bakom det. För att man ska kunna 

uppnå detta krävs främst att en milis upprättas; det innebär inte bara 

att man omedelbart beväpnar hela den vuxna delen av landets manliga 

befolkning utan också, och framför allt, att folket erhåller beslutanderätten 

i frågor som rör krig eller fred; vidare betyder det att varje form av 

politiskt förtryck omedelbart måste avlägsnas, eftersom politisk frihet 

är den nödvändiga grundvalen för ett verkligt folkligt försvarsarbete. 

Socialdemokratins första åtgärd skulle ha varit att sprida kunskap om 

dessa villkor och kräva att de förverkligades. Tidigare hade vi i fyrtio års 

tid försökt att klargöra för såväl arbetarna som de styrande klasserna att 

endast en sådan milis skulle kunna ge fosterlandet ett verkligt effektivt 

försvar och göra det oövervinneligt. Och nu, när vi har ställts inför det 

första allvarliga provet, har vi betraktat det som självklart att nationens 

försvar ska skötas av den borgerliga krigsmakten, till vilken vi utan protester 

levererat den önskade kanonmaten. Våra riksdagsmän har tydligen 

helt försummat att lägga märke till att de, genom att tala om denna 

kanonföda i högstämda ordalag och med hänförelse skildra den kejserliga 

hären som en sann räddare i landets svåraste stund, offrat milistanken 

och utan betänkligheter förvandlat dess fyrtioåriga politiska program till 

136 137

framtidsfantasier av ett slag som ingen tar på allvar.[12] 

De gamla ledarna för den internationella arbetarrörelsen visste mer 

om fosterlandsförsvar. När proletariatet i det av preussarna belägrade 

Paris år 1871 övertog makten, skrev Marx i jublande ordalag: “Paris, 

den gamla regeringsmaktens kärnpunkt, som samtidigt tjänar som tyngdpunkt 

för den franska arbetarklassens samhälleliga uppbyggnad, Paris 

har rest sig till uppror mot herr Thiers’ och hans hejdukars försök att återupprätta 

och föreviga det gamla kejsardömets maktbefogenheter. Paris 

har kunnat hålla stånd genom att på grund av belägringen isoleras från 

landets armé, i vars ställe man måst upprätta ett nationalgarde, huvudsakligen 

bestående av arbetare. Det gällde att bygga vidare på detta och 

bevara det nya läget. Kommunens första dekret gällde därför ett entledigande 

av den gamla krigshären, som ersattes genom att man beväpnade 

folket ... Om kommunen framstod som den sanna företrädaren för alla 

sunda krafter i det franska samhället och därigenom också som den i realiteten 

mest nationella regeringen, tedde den sig samtidigt i ordets fulla 

bemärkelse internationell i sin oförvägna kamp för arbetarnas frigörelse. 

Medan den preussiska armén införlivade två franska provinser med det 

tyska riket, införlivade Pariskommunen alla arbetares sympatier med sin 

rättvisa sak.” 

Vad skulle våra gamla lärofäder ha att säga om socialdemokratins 

inställning till kriget i dag? Så här skrev Friedrich Engels år 1892 om 

de politiska huvudlinjer proletariatets företrädare borde följa om ett 

storkrig bröt ut: 

“Ett krig, i vilket Tyskland anfölls av ryssarna och fransmännen, skulle 

för landet bli en kamp på liv och död, och endast genom ett revolutionärt 

program skulle det kunna säkerställa sin nationella existens. Den nuvarande 

regimen ‘släpper säkert inte fram de revolutionära krafterna, om 

den inte ser sig tvungen att göra det. Men vi har ett mäktigt parti som 

kan tvinga den därtill och i värsta fall också ersätta den, nämligen det 

socialdemokratiska partiet. 

Och vi har inte glömt det storartade föredöme fransmännen gav oss 

1793. Snart firar vi den franska revolutionens hundraårsminne. Om 

tsarens erövringslystnad och den franska bourgeoisiens övermod skulle 

hejda de tyska socialisterna i deras segerrika men fredliga frammarsch, då 

behöver ingen tvivla på att de tyska proletärerna ska visa sig värdiga att gå 

i de franska banbrytarnas spår - då kommer arvet från 1793 att visa sig 

lika livskraftigt 1893. Och om franska styrkor överskrider gränsen mot 

Tyskland, kommer vi att möta dem med marseljäsens ord på våra läppar: 

Quoi? Ces cohortes étrangères 

Feraient la loi dans nos foyers? 

(Vad? Skulle vi låta vårt hem, vårt land 

behärskas av främmande horder?) 

Kort och gott: om freden består, kommer det tyska socialdemokratiska 

partiet med säkerhet att segra inom en tidrymd av ungefär tio år. I 

händelse av krig kommer segern antingen att uppnås betydligt tidigare, 

inom två eller tre år, eller också att uppskjutas för åtminstone femton år 

framåt.” 

När Engels skrev dessa ord såg han framför sig en helt annan situation 

än den som råder nu. Innan världen fått bevittna den stora ryska 

revolutionen måste man fortfarande fästa stort avseende vid det gamla 

tsarväldets roll. Han tänkte sig också ett förvarskrig, där Tyskland skulle 

tvingas att värja sig mot ett anfall från sina västliga och östliga grannar 

i förening. Dessutom överskattade han den sociala utvecklingens hastighet 

och revolutionens möjligheter; bland de sanna kämparna är en 

sådan överskattning ju inte ovanlig. Ändå framgår det tydligt av denna 

deklaration att Engels med nationellt försvar menade en revolutionär 

aktion i de franska jakobinernas stil, inte ett socialistiskt stöd åt den 

preussiska militärregimens generalstab. 

Ja, i ett viktigt historiskt krisläge är socialdemokraterna verkligen 

förpliktade att försvara sitt land. Och den socialdemokratiska riksdagsgruppen 

bär ett tungt ansvar för att den omedelbart svek sin egen stolta 

förklaring från den 4 augusti 1914: “I farans stund lämnar vi inte vårt 

fädernesland i sticket.” Detta var nämligen just vad man gjorde, precis i 

det ögonblick då läget var som farligast. Plikten mot fosterlandet krävde 

den gången först och främst att man påvisade de verkliga orsakerna till 

detta imperialistiska krig och rev sönder den förklädnad av diplomatiska 

och patriotiska lögner som tjänade till att dölja vilket hot mot landet 

det egentligen innebar; att man högt och tydligt förklarade för det tyska 

folket att en seger i det här kriget skulle bli oss till lika stor skada som 

ett nederlag; att man ansträngde sig till det yttersta för att hindra att 

landet fjättrades i belägringstillståndets bojor; att man framhöll nödvändigheten 

av att folket beväpnades och tillerkändes beslutanderätten i alla 

frågor som rör krig eller fred; att man med skärpa krävde att riksdagen 

138 139

egelbundet skulle sammanträda under hela den tid kriget pågick, så att 

regeringens förehavanden kunde kontrolleras av riksdagen, som i sin tur 

kontrollerades av folket; att man agiterade för ett omedelbart avskaffande 

av alla politiska förbud, eftersom endast ett fritt folk kan försvara 

sig på ett effektivt sätt - och allt detta innebar att man skulle demonstrera 

mot det imperialistiska kriget genom att mot de mest reaktionära krafternas 

idéer föra fram det program som utformats av Marx, Engels och 

Lasalle. Då skulle den stora tyska republikens emblem ha visats upp för 

vårt folk, varigenom proletariatets internationella klasspolitiks intressen 

kunde ha förenats med landets bästa traditioner, de sant nationella frihetssträvandena. 

I världskrigets historiskt skickelsedigra tid blev det uppenbart att 

landet behövde den målmedvetna politiska ledning, det klara ställningstagande 

och den allmänna sakliga orientering som endast socialdemokratin 

var i stånd att ge. Men arbetarklassens riksdagsrepresentanter, 

på vilka avgörandet berodde, bröt i stället samman i ett tillstånd av den 

ömkligaste hjälplöshet. Av rädsla för att slå in på en felaktig politisk linje 

har socialdemokratin, på grund av dessa ledares insatser, valt att inte föra 

någon politik alls. Det betyder att den gjort slut på sin egen existens som 

självständigt parti med egen världsåskådning och att den utan några som 

helst protester utlämnat sitt land åt imperialistkrigets och militärdiktaturens 

fruktansvärda misshandel; dessutom har den sökt bortförklara den 

förda politiken genom att påstå att Tyskland nu endast slåss för att försvara 

sig - på så sätt söker man hävda att socialdemokratin inte bär något 

ansvar för kriget. Det är självfallet dömt att misslyckas. Denna form av 

“försvar”, som gick ut på att människor skulle slaktas i de imperialistiska 

dynastiernas militära kamp, behövde inte socialdemokraternas röster 

för att godkännas i riksdagen, där de borgerliga har en stark majoritet. 

Genom sitt frivilliga instämmande har den socialdemokratiska riksdagsgruppen 

emellertid skapat ett intryck av att det tyska folket står enat bakom 

krigsledningen, och genom att proklamera borgfreden har man velat 

inställa klasskampen och tysta ner all opposition så länge kriget pågår; 

detta innebär att socialdemokratin måste bli moraliskt medansvarig för 

krigspolitiken. När man röstade för krigsanslagens beviljande gav man 

regeringens krigföring skenet av att representera ett demokratiskt fosterlandsförsvar: 

i stället för att sträva för det sanna fosterlandsförsvarets 

intressen gav man sitt stöd åt en politik som vilseledde folket. 

Detta svåra val mellan att ställa sig solidarisk med antingen 

fäderneslandets eller det internationella proletariatets intressen, detta 

ohyggliga dilemma, där våra riksdagsmän “med tungt hjärta” sett sig 

nödsakade att sätta fosterlandets sak främst, är med andra ord en ren 

fiktion, en uppfinning av den nationalistiska bourgeoisien. Den proletära 

internationalens klassintressen harmonierar i krigstid ännu mer än 

i fredstid med fosterlandets egentliga intressen: båda gagnas bäst av att 

klasskampen får vidareutvecklas i riktning mot det socialdemokratiska 

programmets förverkligande. 

Men vad skulle vårt parti ha gjort för att med verkligt eftertryck kunna 

föra fram sina oppositionella krav? Skulle man ha proklamerat en allmän 

strejk? Eller skulle man ha uppmanat soldaterna att vägra lyda order? På 

detta sätt brukar man formulera frågeställningen. Att besvara den med 

ett obetingat ja vore lika löjeväckande som att driva igenom ett generellt 

partibeslut av den här typen: “Om ett krig bryter ut, ska vi omedelbart 

göra revolution”. Det är sannerligen ett misstag att tro att revolutioner 

bara behöver “göras” och att stora folkliga aktioner kan frambesvärjas 

efter behag med hjälp av speciella partirecept. Små grupper av sammansvurna 

kan förbereda ett mindre upplopp och se till att deras sympatisörer 

vid en bestämd tidpunkt erhåller en inspirerande “startsignal”, men sådant 

räcker inte till för att igångsätta en allmän folkresning i ett historiskt 

ödesmättat ögonblick. Också den mest omsorgsfullt förberedda 

masstrejk kan i samma ögonblick som partiet ger “klartecken” alltefter 

omständigheterna ömligen falla till marken. Om stora folkliga aktioner 

(i vilken form de än må presenteras) ska kunna lyckas beror på hela det 

stora mönstret av för ögonblicket rådande ekonomiska, politiska och 

psykologiska faktorer, på klassmotsättningarnas skärpa och på den politiska 

kunskapen och kampviljan hos massorna - och här har vi att göra 

med svårberäkneliga ting, som i alla händelser inte ett parti kan skapa på 

konstlad väg. Här ligger skillnaden mellan stora historiska omvälvningar 

och sådana mindre uppvisningsaktioner som ett väldisciplinerat parti i 

fredstid kan regissera in i minsta detalj. Det stora historiska ögonblicket 

skapar varje gång sina egna uttrycksformer och tvingar folket att utöka 

sin arsenal med en rad tidigare okända politiska vapen, och vid sådana 

tillfällen betyder gamla partiföreskrifter ingenting. 

Vad socialdemokratins ledare borde ha åstadkommit för att visa sig 

värdiga sin roll som det klassmedvetna proletariatets förtrupp var alltså 

140 141

ingalunda några löjeväckande teser och anvisningar av teknisk art. Det 

som krävdes var i stället en politisk lösen, som gav klart besked om proletariatets 

sanna intressen och rätta uppgift i kriget. Om varje verklig 

folkrörelse kan man nämligen säga precis samma sak som sagts apropå 

masstrejken under den ryska revolutionen: 

“När den revolutionära perioden i sig själv skapar, styr och underhåller 

en masstrejk, då förs det socialdemokratiska partiets ledarroll in på ett 

annat område. I stället för att rådbråka sitt huvud med att försöka lösa 

folkrörelsens tekniska detaljproblem ska socialdemokratin koncentrera 

sina krafter till det politiska initiativet. Detta gäller också i det häftigaste 

skedet av en historisk kris. Den viktigaste uppgiften för ‘ledarna’ vid en 

stor historisk omvälvning som denna är att ange kampens inriktning 

och lösenord och ge anvisningar om den lämpliga politiska taktiken, så 

att proletariatets samlade styrkeresurser i varje kampfas kan användas 

på det mest fördelaktiga sättet och prägla partiets ställningstagande; en 

konsekvens blir då att socialdemokratins hållning i fråga om skärpa och 

beslutsamhet aldrig får bli mindre markant än vad de reella styrkeförhållandena 

kan medge - snarare ska den gå utvecklingen i förväg genom att 

förutsätta en tilltagande kraftsamling. Denna form av ledning utvecklas 

sedan automatiskt till att omfatta även sådant som i en viss bemärkelse 

tillhör det tekniska. Om socialdemokratins taktik är konsekvent, beslutsam 

och framåtsträvande ger den massorna säkerhet, självförtroende och 

kampvilja - om den är svag och vacklande och underskattar proletariatets 

krafter får den endast en förvirrande och förlamande verkan. I det 

första fallet kommer massorna att i det rätta ögonblicket att resa sig; i 

det andra fallet kan även öppet uttryckta appeller från ledarnas sida bli 

utan resultat.”[13] 

Att det kommer an främst på det politiska innehållet, inte på de yttre 

tekniska formerna, framgår klart av ett sådant faktum som att vår riksdagsgrupp, 

om den högt och tydligt uttryckt arbetarklassens intressen, 

krav och problem, kunde ha blivit en maktfaktor av utomordentlig betydelse, 

eftersom den kan göra sin stämma hörd från en så uppmärksammad 

position. 

Skulle sedan massorna ha stött socialdemokratin med all den kraft som 

erfordrades för en sådan politik? Den frågan är i det närmaste omöjlig 

att besvara, men den är inte heller av någon avgörande betydelse. För att 

godkänna krigslagen krävde ju våra riksdagsmän ingalunda att den pre- 

ussiska härens generaler skulle garantera att segern var självklar och ett 

nederlag absolut otänkbart. För de revolutionära arméerna gäller samma 

regler som för de militära: när situationen så kräver drar de ut i striden 

utan att kräva några förhandsgarantier om att lyckan ska stå dem bi. I 

allra värsta fall kunde partiets appeller till en början ha förklingat ohörda. 

Sannolikt skulle ett så modigt ställningstagande också ge upphov till 

en rad trakasserier av samma slag som Bebel och Liebknecht fick uppleva 

1870. “Men vad kan detta ha för betydelse?” frågade Ignaz Auer frankt 

i sitt tal apropå Sedan-jubileet 1895. “Ett parti som vill erövra världen 

måste hålla fast vid sina principer, oavsett vilka faror detta kan komma 

att medföra. Handlar det på annat sätt, går det under!” 

“Det är aldrig lätt att simma mot strömmen”, skrev Wilhelm Liebknecht, 

“och det blir inte lättare om strömmen störtar fram med ett stort 

vattenfalls styrka och intensitet. Äldre partikamrater kan ännu erinra sig 

hetskampanjen mot socialisterna under den tid då den kanske djupaste 

nationella förnedringen kom till uttryck i 1878 års socialistlagar. Den 

gången uppfattades varje socialdemokrat av millioner människor som en 

simpel brottsling och mördare, vars landsförräderi 1870 förtjänade att 

bestraffas med döden. Sådana yttringar av “folksjälen” äger i sin oerhörda 

primitiva styrka någonting förbluffande, bedövande och krossande. 

Man känner sig hjälplöst kämpande mot en högre makt och tvivlar inte 

på att man befinner sig inför en verklig force majeure. Fienden är helt 

ogripbar - den finns i människornas känslor, ligger i luften, är allestädes 

närvarande. 

I fråga om ursinnig styrka kunde utbrottet 1878 dock på intet sätt 

mäta sig med stämningarna 1870. Mot oss hade vi då inte blott denna 

orkan av mänskliga lidelser som böjde, bröt och krossade allt som kom 

i dess väg utan också militarismens ohyggliga maskineri, som när som 

helst kunde fånga oss i ett järngrepp och mala sönder oss mellan sina 

ursinnigt arbetande kugghjul. Vid sidan av denna stormflod av frisläppta 

vilda instinkter mobiliserades den mest fulländade mordorganisation 

som världen dittills skådat, och alla dessa krafter ansträngdes till det yttersta, 

med alla ångpannor upphettade till bristningsgränsen. Vad kan i 

en sådan situation den enskilde individens vilja och insatser ha att betyda? 

Särskilt när man känner sig tillhöra en ytterst liten minoritet, som 

inte kan lita på något säkert folkligt stöd. 

Vårt parti hade den gången ännu inte hunnit ta form på allvar. Innan 

142 143

det erhållit någon tillräckligt fast organisation, ställdes det plötsligt inför 

ett prov av svårast tänkbara art. När man satte igång den antisocialistiska 

hetskampanj som slutade med vårt partis triumf och dess fienders förnedring, 

då hade vi skapat en så stark och vittförgrenad organisation att alla 

medlemmar kunde förnimma dess betryggande stöd och ingen förnuftig 

person kunde tro att partiet skulle gå under. 

Under den värsta prövningens tid var det däremot, som sagt, inte 

någon obetydlighet att simma mot strömmen. Men vad var att göra? Det 

fanns inget annat alternativ. Vi var tvungna att bita ihop tänderna och gå 

det oundvikliga till mötes. Bebel och jag befattade oss inte ett ögonblick 

med att grubbla över farorna - vi hade inte tid att känna någon fruktan. 

Vi kunde inte rymma fältet utan måste bli kvar på vår post, kosta vad 

det kosta ville.” 

De höll också ut på sin post, och i fyrtio års tid kunde socialdemokratin 

leva på den moraliska styrka den gett prov på då den hållit stånd mot 

en fientlig värld. 

Så skulle det ha kunnat gå även denna gång. Till en början skulle 

man måhända inte ha uppnått mera än att det tyska proletariatets ära 

räddats, så att de många tusen tyska arbetare som nu dör i skyttegravarnas 

töcken och mörker i stället hade förunnats en värdig död med 

bevarad insikt om den internationella folksolidaritetens andligt befriande 

kraft. Men om vårt parti dristigt låtit sin stämma höras mitt i det 

besinningslöst pöbelupphetsande tumultet, hade denna nyktra röst mitt 

i de chauvinistiska berusningsorgierna också kunnat få en dämpande 

verkan; den hade kunnat rädda nationalisterna från ett totalt delirium 

och folket från att helt duka under för imperialisternas förgiftnings- och 

fördumningskampanjer. Det korståg de styrande då med säkerhet igångsatt 

mot socialdemokratin hade hastigt kunnat öppna ögonen på många. 

Och medan skräcken för den allt ohyggligare blodsutgjutelsen i krigets 

senare skeden ökade i styrka, allteftersom kampens imperialistiska drag 

framträdde allt tydligare och de fräcka ekonomiska spekulationerna i 

dess skugga blev alltmer motbjudande att bevittna, skulle alla humanitetens, 

hederns, livets och framåtskridandets anhängare snart sluta upp 

bakom de socialdemokratiska fanorna. Och framför allt skulle den tyska 

socialdemokratin mitt i denna virvelström av sönderfall och kaos ha tett 

sig som en fast klippa, en Internationalens ledfyr som andra arbetarpartier 

kunde bestämma kursen efter. Den oerhörda moraliska prestige som 

det tyska socialdemokratiska partiet före krigsutbrottet åtnjöt inom hela 

den socialistiska världen hade utan tvivel inom en mycket kort tidrymd 

kunnat förändra det förvirrade internationella läget högst väsentligt. 

Opinionen för en snar fred hade i alla de berörda staterna kunnat ta sig 

uttryck i massdemonstrationer av en sådan kraft att mordvågen hejdats 

och antalet offer blivit mindre. Det tyska proletariatet hade då fått behålla 

sin uppgift som vårdare av den eld som ska ge socialismens skaror 

ljus i deras arbete för mänsklighetens befrielse. Det hade förvisso varit 

en verkligt patriotisk roll, värdig Marx’, Engels’ och Lassalles lärjungar. 

144 145

VIII 

Trots socialdemokratins nederlag i kampen mot militärdiktatur och 

presscensur och den blodbesudlade krigspolitiken har klasskampen med 

obetvinglig kraft befriat sig från den förmenta borgfredens bojor och den 

internationella arbetarsolidariteten pånyttfötts ur slagfältens rykande inferno. 

Detta åstadkoms inte genom halvhjärtade försök att reparera den 

gamla Internationalen eller genom de då och då framförda maningarna 

till sammanhållning efter krigets slut. Nej, det är världskriget självt som 

avslöjat krigspolitikens dårskap och svekfullhet och med oerhörd kraft 

bevisat att dess snara oskadliggörande ligger i hela det internationella 

proletariatets intresse. 

Seger eller nederlag? Denna slogan har den tyska socialdemokratin, 

trogen som ett eko, övertagit från de krigförande staternas militaristiska 

härskare. Frågan om seger eller nederlag på slagfältet skulle alltså ha blivit 

en sak av lika central betydelse för proletariatet i varje inblandat land; 

man måste då sträva för att tillfoga sina bröder i andra länder ett nederlag. 

Låt oss närmare studera denna egendomliga tankegång och undersöka 

vad en seger skulle kunna betyda för de tyska arbetarna. 

Enligt den av socialdemokratins ledare så okritiskt accepterade officiella 

förkunnelsen skulle en militär seger för Tyskland innebära en dynamisk 

industriell expansion, medan ett nederlag skulle betyda att landet 

ruinerades ekonomiskt. Man utgår här närmast ifrån de förutsättningar 

som rådde under kriget 1870. Men det kapitalistiska uppsvinget i Tyskland 

efter kriget 1870 var inte någon följd av kriget; det kom istället 

till tack vare den av Bismarck skapade nya statsformen, som trots allt 

innebar en förstärkt politisk enighet. Denna åstadkom en industriell 

blomstring, trots kriget och dess inte minst i ekonomiskt avseende föga 

utvecklingsbefrämjande konsekvenser. Ett direkt resultat av kriget var 

däremot att den militaristiska preussiska monarkin fick en säker ställning 

i det segrande Tyskland, medan Frankrike tack vare sitt nederlag 

fick tillfälle att avskaffa kejsardömet och omvandlas till republik. I dagens 

läge har emellertid situationen blivit en helt annan i alla de berörda 

staterna. Kriget är denna gång inte någon dynamisk metod som unga 

framåtsträvande kapitalistintressen begagnar för att skapa de nödvändigaste 

förutsättningarna för en “nationell” utveckling. Det enda land som 

i viss mån skulle kunna se det så är Serbien. Vill man objektivt karakterisera 

dagens krig som historisk företeelse, måste man beteckna det som 

en kamp om världsherraväldet och om de ännu inte kapitalistiskt utnyttjade 

områdena; och de i denna kamp tävlande konkurrenterna är högt 

utvecklade i kapitalistiskt avseende. Det är detta som har gjort att krigets 

roll helt förändrats. Den kapitalistiska produktionens industriellt höga 

standard framgår såväl av vapenteknikens - eller slaktapparaturens - effektivitet 

som av de krigförande staternas jämbördighet på detta område. 

Denna av den internationella mordvapenhandeln skapade jämbördighet 

har åstadkommit ett militärt dödläge, som gör att ett verkligt avgörande 

ter sig avlägsnare än någonsin, och detta förhållande leder i sin tur till att 

nya styrkor, såväl från tidigare neutrala stater som från de ursprungliga 

motståndarna, oupphörligt sänds iväg mot fronten. överallt får kriget 

näring genom imperialistiska lidelser och inte sällan nyskapade konflikter, 

som kommit det att breda ut sig som en gräsbrand - och ju fler länder 

och folkgrupper som dras in i kriget, desto längre tid kommer det militära 

avgörandet att dröja. Allt detta kommer att resultera i att detta krig 

utvecklas till någonting unikt i historien: långt innan någon uppgörelse 

blir skönjbar kommer det att leda till ekonomisk ruin i samtliga inblandade 

länder plus ett stort antal av de formellt neutrala staterna. För varje 

månad som kriget fortgår blir det på så sätt allt mer uppenbart att vad 

man hoppats kunna skörda efter en militär seger i själva verket redan 

ligger skövlat och förhärjat för ett decennium framåt. Djupare sett kan 

detta knappast påverkas av frågan om nederlag eller seger; tvärtom minskas 

de militära maktmedlens betydelse och förstärks sannolikheten av att 

kriget slutar genom att båda parternas krafter helt uttöms. Under sådana 

omständigheter skulle Tyskland, också om dess imperialistiska krigshetsares 

djärvaste drömmar om framgångsrika massmord på alla slagfält 

besannades, aldrig kunna vinna någonting annat än en Pyrrhus-seger. 

Krigsbytet skulle bestå i några utarmade och avfolkade landområden, 

och på hemmaplan skulle den ödsligaste fattigdom snart nog uppenbaras, 

sedan de av krigsprofitörerna uppmålade vyerna av “ett allmänt 

och oförstörbart välstånd” fallit samman som bräckliga kulisser. Ingen 

aldrig så segerrik stat kan denna gång räkna med något krigsskadestånd 

som står i rimlig proportion till dess förluster, och ingen bedömare som 

på något sätt studerat utvecklingen kan undgå att inse detta. Det vore en 

klen tröst för Tyskland om dess motståndare England och Frankrike efter 

ett eventuellt nederlag fick uppleva en ännu mer katastrofal ekonomisk 

ruin, eftersom vårt lands återuppbyggnad måste ske med hjälp av våra 

146 147

viktiga handelsförbindelser med dessa länder. Sådana skulle villkoren te 

sig för det tyska folket, när det - efter ett “segerrikt” krig, väl att märka! 

- skulle ersätta krigsskadorna och betala det verkliga priset för det av en 

patriotisk riksdag så entusiastiskt beviljade “krigsanslaget”. En förstärkt 

reaktionär militärmakt och en ohygglig skattebörda skulle bli triumfens 

enda bestående resultat. 

Om man nu skulle försöka föreställa sig de allra värsta tänkbara konsekvenserna 

av ett nederlag, kunde man måla upp i stort sett samma 

bild; endast frånvaron av landerövringar skulle skilja de besegrades situation 

från segerherrarnas. Den moderna krigföringens effekt på en stridande 

nation blir nämligen av så djupgående och omfattande natur, att 

utgången på det militära planet inte kan förändra så värst mycket, annat 

än på ytan. 

Men låt oss för ett ögonblick anta att det segrande landet trots allt 

skulle lyckas undgå den totala ekonomiska utarmningen genom att låta 

de värsta prövningarna drabba den kuvade fienden, vars industriella 

utveckling kunde saboteras med hjälp av en rad hämmande faktorer. 

Kunde då den tyska arbetarklassen föra sin samhälleliga kamp vidare 

mot framgång och seger, om den industriella tillbakagången i Frankrike, 

England, Belgien och Italien hejdade arbetarnas strävanden i dessa länder? 

Före 1870 utvecklades arbetarpartierna i olika länder i stort sett 

oberoende av varandra. Den moderna arbetarrörelsen är däremot i sin 

organisation och sin mödosamma dagliga rutin baserad på samverkan 

mellan arbetarna i alla kapitalistiskt producerande länder. Om det är 

sant att arbetarnas sak endast kan få kraft och vitalitet mot bakgrunden 

av ett intensivt och friskt arbetande industrisystem, då gäller denna sanning 

inte bara i Tyskland utan i precis lika hög grad i Frankrike, England, 

Belgien, Ryssland och Italien. Och om arbetarrörelsen hejdas i 

Europas övriga kapitalistiska stater, så att de utnyttjade proletärerna där 

inte förmår gå samman för att med kraft söka förbättra sina svältlöner, 

då kan inte heller fackföreningsrörelsen i Tyskland få någon framgång. 

För proletariatets kamp för bättre ekonomiska villkor är det i det långa 

loppet lika ovälkommet om den tyska kapitalismen frodas på den franskas 

bekostnad som om den engelska kapitalismen frodas på den tyskas 

bekostnad. 

Låt oss emellertid i stället granska krigets politiska resultat. Här borde 

det vara lättare att urskilja klara alternativ, eftersom proletariatets sym- 

patier alltid brukat följa den av de krigförande parterna som hävdar det 

historiska framåtskridandets rätt mot de reaktionära krafterna. Men 

vilken sida företräder nu i världskriget reaktionen, och vilken kämpar 

för framåtskridandet? Det är uppenbart att den frågan inte kan besvaras 

enbart med en hänvisning till de etiketter - av typen “demokrati” eller 

“diktatur” - som man satt på de krigförande staternas samhällssystem; i 

stället måste man objektivt studera deras världspolitiska agerande i dess 

helhet. Innan vi kan avgöra vad en tysk seger skulle betyda för de tyska 

arbetarna, måste vi skaffa oss ett klart begrepp om hur den skulle påverka 

den politiska helhetsbilden i Europa. En klar seger för Tyskland skulle 

innebära att Belgien införlivades med kejsardömet, och det är möjligt 

att preussarna även på andra håll skulle kunna lägga under sig nya landområden 

såväl i öster som i väster, liksom de troligen skulle lägga beslag 

på en del av Frankrikes kolonier. Vidare skulle det habsburgska väldet 

förstärkas och utökas; slutligen skulle Turkiet under tyskt beskydd få 

behålla sin fiktiva “integritet” orubbad, vilket i realiteten skulle betyda 

att Mesopotamien och Mindre Asien förvandlades till ett slags tyska kolonier. 

I Europa skulle det militärt och ekonomiskt skapas en formlig 

tysk hegemoni. Att allt detta framstår som sannolika följder av en tysk 

militär triumf beror inte på att de imperialistiska agitatorernas önskemål 

går i samma riktning; orsaken är i stället den ställning Tyskland kommit 

att inta inom världspolitiken - den konfliktsituation, som de tyska 

ledarna skapat genom sin attityd mot England, Frankrike och Ryssland, 

och som på grund av kriget låst deras positioner på ett orimligt sätt. Den 

som gjort detta klart för sig måste genast inse att en sådan utveckling 

absolut inte kunde skapa någon stabil politisk jämvikt. Hur stor ödeläggelse 

kriget än måste lämna efter sig i alla de berörda staterna, särskilt 

naturligtvis de besegrade, skulle ändå omedelbart efter fredsslutet England 

ta initiativet till förberedelser för ett nytt världskrig, för att rädda 

Europa och Mindre Asien från den preussiska militarismens ok. Dels 

skulle en tysk seger sålunda verka som startsignalen till en febril upprustning 

inför ett inom kort tid utbrytande andra världskrig, och dels 

skulle den i alla länder, främst naturligtvis vårt eget, ge de allra värsta 

reaktionära krafterna fritt spelrum. Om däremot England och Frankrike 

segrade, skulle Tyskland med all sannolikhet få avstå ifrån såväl en del av 

sina kolonier som ett stycke av sitt eget territorium, och den tyska imperialismens 

världspolitiska nederlag skulle vara totalt. Dessutom skulle 

148 149

en sådan krigsutgång förmodligen leda till Österrike-Ungerns sönderfall 

och Turkiets undergång som självständig stat. Trots att båda dessa stater 

är så ärkereaktionära till sin uppbyggnad att deras störtande i och för sig 

vore önskvärt i den progressiva utvecklingens intresse, skulle emellertid 

i dagens politiska situation deras fall innebära att deras folk helt utlämnades 

åt Rysslands, Englands, Frankrikes och Italiens ekonomiska vinstintressen. 

En världspolitiskt så utomordentligt betydelsefull rubbning 

av maktbalansen på Balkan och i hela Medelhavsområdet skulle sedan 

inspirera till en liknande utveckling i Asien, där Persien skulle likvideras 

som nation och Kina bli uppdelat mellan stormakterna. Världspolitiken 

skulle på så sätt komma att domineras av Storbritanniens slitningar 

med Ryssland och Japan, och omedelbart efter fredsslutet skulle det 

då finnas risk för att ett nytt världskrig skulle bryta ut, exempelvis om 

herraväldet över Konstantinopel - och på längre sikt skulle kriget te sig 

oundvikligt. Även en engelsk seger skulle alltså betyda att alla Europas 

stater - naturligtvis med det besegrade Tyskland i spetsen - inledde en ny 

våldsam upprustning och lät de reaktionära och militaristiska krafterna 

leda sig mot en ny katastrof. 

Om den internationella socialismen i demokratins och framåtskridandets 

namn önskar ta ställning för någondera av parterna i den nu 

pågående militära kraftmätningen, befinner den sig alltså mellan Skylla 

och Karybdis. Frågan om seger eller nederlag blir lika ointressant i politiskt 

som i ekonomiskt avseende; för det misshandlade europeiska proletariatet 

spelar det ingen roll vem som svänger piskan. Därför är det 

lika farligt som galet att som de franska socialisterna inbilla sig att man 

kan oskadliggöra imperialismen och skapa frihet och demokrati i världen 

genom att delta i kriget mot Tyskland. Ingen seger och intet nederlag i 

detta krig kan annat än gagna militarismen och den imperialism denna 

styrs av; det enda som skulle kunna leda till ett undantag från den regeln 

vore att det internationella proletariatet förmådde samla sig till en så 

kraftfull revolutionär rörelse att alla de härskandes beräkningar kom på 

skam. 

Varken i Tyskland, England, Frankrike eller Ryssland får arbetarna 

på några villkor okritiskt anamma parollen “seger eller nederlag” - det 

är den viktigaste lärdom proletariatets ledare kan inhämta av dagens 

situation. Endast för imperialisterna kan denna paroll ha någon reell 

innebörd, och för stormakterna hänger den oupplösligt samman med 

kampen om rätten att underkuva andra - kampen om rätten att utvidga 

sina gränser, erövra nya kolonier och skaffa sig världspolitisk dominans. 

För det europeiska proletariatet i dess helhet skulle en seger för någon 

av motståndarna i denna kraftmätning bli ödesdiger, oavsett vilkendera 

sidan det blir som triumferar: redan kriget som sådant innebär ju, hur 

dess militära resultat än gestaltar sig, ett utomordentligt svårt nederlag 

för socialismens sak. En seger för proletariatet kan endast genomföras 

genom en målmedveten internationell arbetarrörelses insatser för att 

stoppa fientligheterna och genomdriva en verklig fred, och det är bara 

en sådan seger som i realiteten kan rädda Belgien och den europeiska 

demokratin. 

Det är omöjligt för det klassmedvetna proletariatet att solidarisera sig 

med någotdera av de kämpande maktblocken i dagens konflikt. Men betyder 

detta att socialismens företrädare i dag måste fordra ett bevarande 

av status quo? Skulle vi inte få ha något annat mål för våra strävanden än 

att låta allt förbli som det tidigare varit - som det var före krigsutbrottet? 

Att bara slå vakt om det bestående har aldrig varit vårt ideal; och det har 

heller aldrig varit något uttryck för folkets verkliga önskan. Dessutom 

är det tidigare politiska läget redan ohjälpligt förlorat; det skulle inte gå 

att återställa ens om man efter kriget behöll de gamla gränserna i Europa. 

Redan långt innan något slut på kriget kan skönjas har oerhörda 

förändringar ägt rum när det gäller maktförhållandena, de beräknade 

styrkeproportionerna, allianserna och intressemotsättningarna. Relationerna 

mellan stater och samhällsklasser har ställts om, gamla illusioner 

och värderingsnormer har krossats, nya strävanden och problemställningar 

har uppenbarat sig, och allt detta har så totalt förändrat helhetsbilden, 

att det inte finns någon som helst möjlighet att återuppbygga det 

gamla Europa i den form det hade före den 4 augusti 1914. En revolution 

- vare sig den varit framgångsrik eller inte - kan aldrig undgå att 

lämna djupa spår efter sig. Proletariatets politik kan inte heller rota i det 

förgångna; den måste hela tiden sträva vidare framåt, på flykt undan det 

förstelnade och på marsch förbi nuets provisoriska lösningar. Endast på 

så sätt kan socialismen sätta upp sin egen politik mot de båda imperialistmakterna 

i världskriget. 

Men denna politik får inte bestå i att de socialdemokratiska partierna, 

var för sig eller på internationella konferenser, försöker fundera 

ut patentrecept som ger den borgerliga diplomatin råd om hur den ska 

150 151

kunna få slut på kriget och möjliggöra en fredlig, demokratisk utveckling. 

Så länge det kapitalistiska klassystemet består, kan man nämligen 

aldrig på allvar räkna med att kunna genomföra någon partiell eller total 

avrustning, något avskaffande av det diplomatiska hemlighetsmakeriet 

eller någon uppdelning av stormakterna i självständiga smånationer - allt 

sådant blir blott och bart utopiska hugskott. I sin nuvarande imperialistiska 

utformning är kapitalismen så beroende av militarism, politisk 

centralisering och diplomatiskt ränkspel att en protest mot dessa ting för 

att utformas med verklig konsekvens måste förvandlas till en aktion för 

det kapitalistiska klassamhällets avskaffande. Arbetarrörelsen kan aldrig 

nå sitt mål genom att lägga fram blåögda förslag om hur man inom 

det borgerliga samhällets ram skulle kunna mildra, försvaga och tämja 

imperialismen. Det verkliga problem som världskriget aktualiserat för 

de socialistiska partierna, och av vars rätta behandling arbetarrörelsens 

hela framtid blir beroende, gäller proletariatets handlingskraft i kampen 

mot imperialismen. Vad vi saknar är inte program och paroller utan förmåga 

att bjuda imperialismen effektivt motstånd - kraft att i det rätta 

ögonblicket ingripa i skeendet och göra verklighet av vår gamla lösen 

“krig mot kriget”. Här har vi den avgörande punkten. Den socialistiska 

politikens framtida öde beror helt på hur utvecklingen här kan komma 

att te sig. 

För de styrande i dagens kapitalistiska värld är imperialismen, med 

sin brutala våldspolitik och hela den serie av katastrofer som denna oavlåtligt 

framkallar, förvisso en historisk nödvändighet. Det vore ytterst 

olyckligt om proletariatet trots världskrigets ohyggligheter skulle bevara 

någon rest av hopp om att kapitalismen med tiden möjligen kan vidareutvecklas 

i någon idylliskt beskedlig riktning. Av insikten om imperialismens 

historiska roll får socialisterna emellertid inte dra den slutsatsen 

att man är tvungen att kapitulera inför denna imperialism och i 

framtiden nöja sig med att fogligt sitta i dess skugga och livnära sig med 

smulor från dess bord. 

Den historiska utvecklingen är laddad med kontraster, och varje historisk 

nödvändighet är förutbestämd att en gång mötas av sin motsats. 

Den borgerliga klassens herravälde är utan tvivel en historisk nödvändighet, 

men det är arbetarklassens uppror också. Kapitalets makt är en 

historisk nödvändighet, men det är dess dödgrävare, det socialistiska 

proletariatet, också. Lika säkert som att imperialismens världsherravälde 

är en historisk nödvändighet, lika säkert är det att den socialistiska internationalen 

kommer att framtvinga dess fall. Utvecklingens kontraster 

avlöser varandra, och vår historiska nödvändighet, socialismen, är den 

som har framtiden för sig. Den kommer att avlösa det borgerliga klassväldet 

som samhällsprogram så snart kapitalismen mister sin förmåga att 

sabotera och äventyra samhällsutvecklingen. Världskriget har visat att 

den tiden nu är inne. 

Den imperialistiska expansionslusten är ett uttryck för den fullt utvecklade 

kapitalismen i dess sista skede, och på det ekonomiska fältet 

avspeglas detta i en strävan att förvandla världen till en armé av kapitalistiskt 

producerande länder - alla tidigare produktions- och samhällsformer 

ska sopas undan, alla naturtillgångar och produktionsmedel ska 

förvandlas till kapital och alla länders arbetande folk till avlönade trälar. 

I Afrika och i Asien, i Sydamerika och i Söderhavets övärld har kapitalismen 

på detta sätt förstört och utplånat tidigare drag i den sociala uppbyggnaden. 

Hela folk har utrotats och urgamla kulturer jämnats med 

marken för att ge plats åt den allra modernaste profitjaktens hela rekvisita. 

Detta brutala kapitalistiska segertåg i världen, möjliggjort genom alla 

former av stöld, våld och mänsklig ondska, har haft en god sak med sig: 

det skapade förutsättningarna för sitt eget systems undergång genom att 

upprätta det kapitalistiska världsherravälde som inte kan undgå att förr 

eller senare utlösa en socialistisk världsrevolution. Det var det enda kulturellt 

och utvecklingsmässigt positiva resultatet av kolonisatörernas omskrutna 

insatser för kulturen i de underutvecklade länderna. Järnvägar, 

kloaksystem, varuhus och svenska tändstickor - det är vad borgerliga 

politiker och ekonomer menar med “kultur” och “framåtskridande”. De 

konstruktioner som dessa sökt anpassa på koloniernas primitiva förhållanden 

har i själva verket ingenting att göra med vare sig framåtskridande 

eller kultur; tvärtom leder de till en snabb ekonomisk och kulturell 

utarmning för de berörda folken, som dignar under trycket av två tidsåldrars 

prövningar: dels den lika gamla som orättvisa maktfördelningen 

och dels den nu även i denna del av världen introducerade kapitalistiska 

utsugningen. Endast som förutsättningar för det kapitalistiska klassystemets 

slutliga avskaffande kan dessa insatser kallas utvecklingsfrämjande i 

detta ords egentliga bemärkelse. Till och med imperialismen kan, sedd i 

detta perspektiv, sägas på lång sikt gagna vår sak. 

För imperialismen innebär världskriget en vändpunkt. De härjande 

152 153

vilddjur som kapitalistländerna tidigare släppt lösa i andra världsdelar 

har plötsligt drabbat samman på den europeiska kapitalismens egen 

mark. Det gick ett skri av fasa genom världen när Belgien, detta ovärderliga 

smycke av europeisk kulturtradition, skändades och i likhet med 

ärevördiga gamla franska minnesmärken utlämnades som offer åt den 

mest barbariska förstörelselusta. Den “civiliserade” världen, som lugnt 

bevittnat hur imperialismen slaktat motståndare i tiotusental - hur man 

lät Kalahariöknen uppfyllas av de döendes rosslingar och de av törst 

vansinnigas jämmerrop, hur man i Putumayo lät en mordliga av europeiska 

exploatörer under loppet av tio år tortera fyrtiotusen människor 

till döds och misshandla resten av befolkningen på ett ohyggligt sätt, hur 

man i Kina lät en europeisk soldatesk med eld och mordvapen prisge 

en uråldrig kultur åt en plågsam undergång i anarkins tecken, hur man 

drog åt det främmande våldsstyrets snara kring Persiens strupe och hur 

man i Tripolis med det mest brutala övervåld tvingade in araberna under 

det kapitalistiska oket och jämnade deras hem och hela deras kulturarv 

med marken - denna “civiliserade” värld har nu sent omsider varseblivit 

att skändligheten är imperialismens livsluft och att dess hugg betyder 

döden. Detta har “de civiliserade folken” inte upptäckt förrän vildjuren 

med klor och tänder börjat slita sönder även Europa, vår kulturs moder. 

Men även denna senkomna insikt måste för att få komma till uttryck 

draperas i det borgerliga hyckleriets fraseologi, för vilken ondskan alltid 

måste vara iförd fiendelandets uniform. Man talar om “tyska barbarer” 

- som om inte alla folk, som ägnar sig åt organiserat massmord, genast 

förvandlas till barbarhorder - och på samma sätt använder man uttryck 

som “kosackernas illdåd” - som om något illdåd i ondska kunde mäta 

sig med kriget självt, och som om inte en socialistisk ungdomstidnings 

lovsjungade av människoslakten ger uttryck för en inställning på andlig 

kosacknivå! 

Den imperialistiska bestialitetens fasor i Europa har emellertid också 

en annan betydelsefull effekt, som dock tycks ha bedrövat och upprört 

den civiliserade opinionen betydligt mindre: de håller på att utrota det 

europeiska proletariatet. Aldrig tidigare har ett krig på detta sätt utplånat 

hela folkgrupper, och aldrig förr under de senaste hundra åren har alla 

Europas viktigare kulturländer dragits in i samma konflikt. Vogeserna, 

Ardennerna, Belgien, Polen och Karpaterna - på dessa krigsskådeplatser 

blir millioner människor antingen dödade eller förvandlade till krym- 

plingar. Det överväldigande flertalet av dessa människor har kommit från 

städernas och landsbygdens arbetarklass. Det är delar av vår egen kraft 

och våra förhoppningar som dag efter dag mejas ned på slagfälten. Det är 

den internationella socialismens bästa, intelligentaste och mest skolade 

krafter, bärare av den moderna arbetarrörelsens heligaste traditioner och 

djärvaste hjältemod, förtrupperna i det internationella proletariatets led, 

Englands, Frankrikes, Belgiens, Tysklands och Rysslands arbetare, som 

nu kuvas och plågas till döds - dessa Europas ledande kapitaliststaters 

arbetare, vilkas rätta historiska uppgift är att genomföra den socialistiska 

omvälvningen, vars apeller om den sociala frigörelsens revolution 

måste utgå från Europa, från de äldsta kapitalistländerna, när tiden väl är 

inne. Endast de engelska, franska, belgiska, tyska, ryska och italienska arbetarna 

i förening kan anföra en befrielsearmé, sammansatt av förtryckta 

och utnyttjade folk från alla de fem världsdelarna, och endast en sådan 

kan fordra redovisning och gottgörelse för kapitalismens förstörelseverk 

och sekelgamla förbrytelser mot de underutvecklade folken. Men för att 

socialismen ska kunna gå till anfall och segra krävs ett starkt, handlingskraftigt 

och upplyst proletariat - arbetarskaror, vilkas makt ligger lika 

mycket i deras andliga övertygelse som i deras antal. Världskriget har i 

hög grad decimerat dessa skaror. Hundratusentals män och ynglingar 

som anammat socialismens budskap möter nu en eländig död vid fronten 

och blir kvarlämnade att ruttna tillsammans med oräkneliga skaror av 

andra offer, som i en annan situation hade kunnat vinnas för våra idéer. 

På några veckor förintas resultatet av årtiondens mödosamma arbete, 

och det internationella proletariatets elit rycks upp med rötterna. 

Junistridernas blodsutgjutelse betydde att den franska arbetarrörelsen 

lamslogs för ett och ett halvt decennium framåt. Åderlåtningen vid 

Pariskommunens fall innebar en ny svaghetsperiod, som också den varade 

i över tio år. Men vad som sker nu är ett massmord utan motstycke 

i historien, och det hotar att reducera de ledande kulturländernas proletariat 

till enbart kvinnor, åldringar, bara och krymplingar - den europeiska 

arbetarrörelsen riskerar att förblöda på grund av denna ohyggliga 

åderlåtning. Ännu ett sådant världskrig, och socialismens förhoppningar 

kommer att begravas under det imperialistiska barbariets ruiner. Detta 

är förvisso någonting värre än bombandet av Rheims-katedralen och det 

hänsynslösa ödeläggandet av Liège. Det är ett attentat som inte riktar sig 

mot minnesmärken över en borgerlig kultur utan mot den socialistiska 

154 155

kulturens framtidsmöjligheter - ett försök att ge dödsstöten åt den makt 

som bär mänsklighetens framtid i sitt sköte och som ensam kan skydda 

de ärvda skatterna från dess förgångna. Här blottar kapitalismen sina 

grinande dödskalledrag; här avslöjar den att den förlorat sitt historiska 

existensberättigande och att den inte längre förmår styra mänsklighetens 

utveckling. 

Världskriget avtecknar sig emellertid inte enbart som ett gigantiskt 

massmord; det framstår även som ett självmordförsök av den europeiska 

arbetarklassen. Det är ju socialismens egna kämpar, Englands, 

Frankrikes, Tysklands, Rysslands och Belgiens proletärer, som på kapitalismens 

order stöter de skarpslipade mordvapnen i bröstet på varandra 

och vilt kämpade slungar sig själva och varandra ned i dödsriket. 

“Deutschland, Deutschland über alles! Leve demokratin! Leve tsaren 

och slaveriet! Fläsk och kaffesurrogat, klart för omedelbar leverans!” - 

Vinsterna stiger och proletärerna faller. Och var gång så sker är det en 

revolutionssoldat, en kämpe för framtiden, en mänsklighetens tilltänkte 

räddare som begravs. 

Vansinnet kommer inte att hejdas och det blodiga helvetesdramat 

kommer inte att avbrytas förrän arbetarna i Tyskland och Frankrike, 

England och Ryssland förmår övervinna sin sanslösa berusning och kan 

räcka varandra handen till ett broderligt handslag, så att krigshetsarnas 

djuriska skrän och de kapitalistiska profitörernas förtjusta jubelrop överröstas 

av det kämpande proletariatets mäktiga stridsrop: Proletärer i alla 

länder, förenen eder! 

Tillägg: Riktlinjer för den 

internationella socialdemokratins uppgifter 

Ett stort antal partikamrater från olika delar av Tyskland har antagit följande 

teser, vilkas syfte är att tillämpa Erfurtprogrammets idéer på de 

problem den internationella socialismen har att ta ställning till i dag. 

1. För den europeiska socialismen har resultatet av fyrtio års arbete 

omintetgjorts av världskriget, som gjort slut på det revolutionära proletariatets 

betydelse som politisk maktfaktor och berövat socialismen dess 

moraliska prestige, liksom det sprängt Internationalen genom att uppegga 

dess olika sektioner att delta i likviderandet av sina bröder i andra 

länder, varigenom folkets önskemål och förhoppningar i de viktigaste 

kapitalistiska staterna helt underordnats imperialismens intressen. 

2. Genom ställningstagandet för krigsanslagen och proklamerandet 

av borgfreden har de ledande grupperna inom Tysklands, Frankrikes 

och Englands socialistiska partier (med undantag för Det oberoende arbetarpartiet) 

förstärkt imperialismens makt, tvingat arbetarmassorna att 

tålmodigt uthärda krigets fasor och elände och bidragit till att ge det imperialistiska 

raseriet absolut fritt spelrum, i det att man på så sätt förlängt 

massakern och ökat antalet offer; därigenom har man också påtagit sig 

en högst betydande del av ansvaret för kriget och dess följder. 

3. Att partistyrelserna i de krigförande staterna - främst i Tyskland, där 

man tidigare uppfattats som ett föredöme för hela Internationalen valt 

en sådan taktik, innebär ett brott mot den internationella socialismens 

mest elementära grundregler och ett förräderi mot arbetarklassens och 

de för demokratiska rättigheter kämpande folkens livsintressen. Följden 

blir att den socialistiska politiken mister allt inflytande också i de länder 

där de ledande partimännen uppträtt i enlighet med sin plikt - Ryssland, 

Serbien, Italien och - med ett enda undantag - Bulgarien. 

4. Genom att socialdemokratins talesmän i de ledande nationerna 

för krigets skull övergav klasskampen och sade sig inte vilja aktualisera 

den på nytt förrän den militära kraftmätningen var avgjord, fick de 

härskande grupperna i hela Europa tillfälle att i oerhörd utsträckning 

förstärka sin ekonomiska, politiska och moraliska ställning på proletariatets 

bekostnad. 

5. I världskriget är det, reellt sett, inte för någondera sidan fråga om 

att försvara några nationella gränser eller hävda några större folkgrup- 

156 157

pers politiska och ekonomiska intressen. Kriget är endast ett resultat av 

rivaliteten mellan olika staters kapitalistklasser om världsherraväldet och 

om ensamrätten till förtryck och utsugning av de områden som ännu 

inte kommit under kapitalistisk dominans. I en epok som i så stor utsträckning 

frigjort de imperialistiska krafterna är nationella krig inte längre 

tänkbara. När man hänvisar till nationella intressen sker det numera 

enbart för att vilseleda massorna och lura dem att tjäna sin dödsfiende, 

imperialismen. 

6. Ingen förtryckt nation kan erhålla frihet och oavhängighet genom 

de imperialistiska staternas försorg eller som en följd av kriget. De små 

nationerna, vilkas styrande klasser står i maskopi med sina härskarkollegor 

inom stormaktsgruppen, utgör endast schackpjäser i stormakternas 

imperialistiska spel och liksom proletariatet missbrukas de i kriget som 

redskap åt dessa, för att efter krigets slut överges och utlämnas åt kapitalistiska 

intressen. 

7. Under dessa omständigheter måste det krig som nu rasar - vilkendera 

sidan som än triumferar - innebära ett nederlag för socialismen 

och demokratin. Varje annan utgång än en av det internationella proletariatet 

genomförd revolution måste betyda att militarismen, de internationella 

spänningarna och de på världsscenen uppträdande ekonomiska 

konflikterna förvärras. Den kapitalistiska utsugningen och den 

inrikespolitiska reaktionen får ökade möjligheter, medan den offentliga 

kontrollen försvagas och parlamenten degraderas till lydiga språkrör för 

militarismen. Därigenom utvecklas i det nu pågående världskriget alla 

de förutsättningar som krävs för att nya militära konflikter ska kunna 

skapas i framtiden. 

8. Världsfreden kan inte säkras genom utopiska eller i grunden reaktionära 

projekt som de föreslagna skiljedomstolar, där kapitalistiska 

diplomater ska försöka nå fram till uppgörelser om “nedrustning”, “frihet 

på världshaven”, “tullunion i Europa”, “Europas förenta stater” och 

andra idéer av samma verklighetsfrämmande slag. Kriget, militarismen 

och imperialismen kan varken övervinnas eller hållas tillbaka så länge 

kapitalismens företrädare tillåts utöva ett obestritt klassherravälde. Den 

enda möjligheten att bjuda dem ett effektivt motstånd och trygga världsfreden 

ligger i att utnyttja det internationella proletariatets inneboende 

kraft och kampvilja och med beslutsamhet placera dessa tungt vägande 

faktorer i den politiska vågskålen. 

9. Arbetarna i alla länder har en gemensam dödsfiende: imperialismen 

- den mest utpräglade yttringen av kapitalismens politiska världsherravälde, 

sådant detta nu ter sig i sitt sista stadium. I likhet med kapitalismens 

tidigare former har imperialismen emellertid den egenskapen 

att den ger sina fiender allt större möjligheter i samma mån som den själv 

vidareutvecklas. Den ökar kapitalkoncentrationen och utarmningen av 

medelklassen, får proletärernas antal att växa samt leder till en intensiv 

skärpning av klassmotsättningarna och ett allt starkare motstånd från 

massornas sida. Proletariatets klasskamp måste, såväl i fred som i krig, 

först och främst rikta sig mot imperialismen. Kampen mot denna blir 

samtidigt en strid om vilken klass som ska besitta den politiska makten; 

här kommer med andra ord den avgörande kraftmätningen mellan socialismen 

och kapitalismen. Socialismens skaror, det internationella proletariatet, 

måste för att kunna uppnå sitt slutmål bjuda imperialismen 

ett samlat motstånd och med uppbjudande av all sin kraft och offervilja 

göra mottot “krig mot kriget” till rättesnöre för sitt politiska handlande. 

10. Socialismens huvuduppgift blir i dagens läge att för detta ändamål 

samla proletärerna i alla länder och av dem skapa en kraftfull revolutionär 

maktgrupp, en stark internationell organisation med målmedveten 

insikt om sina intressen och förpliktelser och med en taktik och en handlingskraft 

som står lika orubbad i krig som i fred; proletariatet erhåller 

då den politiskt dominerande roll som krävs för att det ska kunna fullgöra 

sin historiska uppgift. 

11. Den Andra Internationalen har skingrats på grund av kriget. Dess 

otillräcklighet bevisades klart av dess misslyckande, när det gällde att 

genomdriva ett gemensamt handlingsprogram för proletariatets styrkor i 

alla länder, och dess maktlöshet inför de genom krigsutbrottet uppväckta 

nationella aggressionerna. 

12. Efter det förräderi som de ledande staternas socialistiska partiledningar 

begått mot arbetarklassens mål och intressen, och efter den reträtt 

de företagit från det internationella proletariatets politik till den borgerliga 

imperialismens, är det av ytterst stor betydelse för socialismen att 

man bildar en ny arbetarinternational, vilkens uppgift det blir att leda 

och samordna de revolutionära stridsåtgärderna mot imperialismen i alla 

länder. 

För att kunna bemästra sin historiska uppgift måste socialismen låta 

sig vägledas av följande principer: 

158 159

1. Kampen mot de härskande klasserna inom det borgerliga samhället 

är, liksom den internationella solidariteten mellan alla länders proletärer, 

något som arbetarklassen aldrig får frångå när den utkämpar sin världshistoriska 

befrielsekamp. Socialismen kan inte avskiljas från klasskampen, 

och den är otänkbar utan en fast sammanhållning mellan världens 

arbetare. Varken i krig eller i fredstid kan det socialistiska proletariatet 

nonchalera dessa ting utan att samtidigt begå självmord. 

2. Det internationella proletariatets politiska handlande måste ständigt 

ha som sitt främsta mål att bekämpa imperialismen och förhindra 

militära konflikter. Fackföreningarna och de socialistiska riksdagsgrupperna 

måste i likhet med arbetarrörelsens övriga organisationer användas 

för att främja dessa strävanden, så att proletariatet i alla länder bjuder de 

borgerliga grupperna ett skarpt motstånd; då understryks arbetarnas internationella 

solidaritet och framhävs hela tiden de ideella och politiska 

motsättningarna mellan dessa båda samhällsklasser. 

3. Organiserandet av proletariatet som klass måste ske med Internationalen 

som centrum. I fredstid bestämmer Internationalen vilken 

taktik man i olika stater ska välja när det gäller militarismens, kolonialismens 

och handelspolitikens problem, och i händelse av krig ska den 

utforma den gemensamma strategin. 

4. Verkställandet av Internationalens beslut måste gå före alla andra 

organisationsåtaganden. Partigrupper som sätter sig emot dessa beslut 

ställer sig utanför Internationalen. 

5. I kampen mot kriget och imperialismen kan de avgörande insatserna 

endast presteras genom en förening av det internationella proletariatets 

kraftresurser. Den centrala punkten i de nationella partiavdelningarnas 

taktik blir därför att förstärka de stora folkgruppernas 

handlingskraft och förmåga att ta politiska initiativ; partiorganisationer 

och fackföreningar ska byggas upp på ett sådant sätt att de hela tiden 

blir i stånd att underlätta kontakterna och samarbetet mellan partiavdelningarna 

i olika länder. Då kan Internationalens vilja också styra hela 

världens arbetare i deras handlande. 

6. Därefter måste socialismen befria proletariatet från de nationalistiska 

tankegångar som det alltför starka borgerliga inflytandet skapat. 

Såväl genom pressen som genom sin parlamentsrepresentation måste 

partiets företrädare i olika stater inrikta sig på att avslöja och besegra 

det borgerliga maktmedel som den svulstiga nationalistiska fraseologin 

utgör. Den sanna nationella friheten kan i dag endast värnas genom att 

man mot imperialismen höjer den revolutionära klasskampens vapen. 

Proletärernas fosterland, vars försvar nu måste anses som viktigare än allt 

annat, är den socialistiska Internationalen. 

Noter: 

[1] Efter det första Balkan-kriget yttrade socialdemokraten David den 3 december 1912 

följande i den tyska riksdagen: “I går sökte man inom denna församling hävda att Turkiets 

sammanbrott omöjligen kunde bero på Tysklands orientpolitik, som tvärtom skulle 

ha haft en synnerligen positiv verkan. Rikskanslern ansåg att vi gjort Turkiet åtskilliga 

tjänster, och herr Bassermann påstod att vi fått turkarna att genomföra en rad nyttiga 

reformer. Det senare påståendet har jag hittills inte hört bekräftas i något som helst avseende, 

och även uppgiften om de goda tjänsterna måste nog förses med ett frågetecken. 

Vad är det som har förorsakat Turkiets sammanbrott? Den turkiska styrelseform som nu 

brutit samman var en junker-regim av den typ som vi här i Tyskland kan hitta mycket 

mer närliggande exempel på. Vad som skett i Turkiet kan ses som en parallell till det 

manchuriska junkerväldets fall i Kina. Det tycks som om alla sådana regimer vore på väg 

mot sitt fall; de kan inte längre motsvara tidens krav. Situationen i Turkiet påminner som 

sagt i viss mån om förhållandena hos oss. Turkarna är blott en liten minoritet, en grupp 

regerande erövrare. Det finns också en grupp som antagit den mohammedanska religionen 

utan att själv vara sammansatt av turkiska raselement, men de egentliga turkarna 

har endast utgjort en minoritet, en liten krigisk rasgrupp som lagt beslag på alla ledande 

ämbeten i samhället, en härskarkast som tack vare sina stora jordegendomar erhållit makt 

att befalla över bönderna och möjlighet att förtrycka dem på samma hänsynslösa sätt 

som vi på andra håll sett praktiserat av våra egna självmedvetna knektar. På naturahushållets 

tid var detta ännu möjligt i Turkiet. En regim av detta slag kan under sådana 

förhållanden te sig någorlunda uthärdlig, eftersom de stora jordägarna då inte i samma 

grad strävar efter att pressa ur sina underlydande så mycket som möjligt; härskarna kan 

ofta nöja sig med att själva föra ett luxuöst liv. Så snart Turkiets ekonomiska system på 

grund av kontakten med Europa genomgått en moderniseringsprocess blev det turkiska 

junkersystemets tryck emellertid allt mer outhärdligt för landets bönder. Den tilltagande 

utsugningen förvandlade en stor del av dessa till antingen tiggare eller stråtrövare. De 

turkiska junkrarna har inte endast fört ett krig mot en yttre fiende; nej, de har också fått 

uppleva ett bondeuppror, som fick deras välde att bryta samman och som innebar att det 

gamla turkiska klassamhällets ryggrad knäcktes! 

När det nu talas om de tjänster som den tyska regeringen påstås ha gjort Turkiet, bör det 

framhållas att man misslyckats med den för landet och dess härskare viktigaste tjänsten, 

nämligen att få den turkiska regeringen att genomföra de reformer som den enligt Berlin-protokollet 

var förpliktad att driva igenom. Dessa reformer skulle ha gett de turkiska 

bönderna samma frihet som de bulgariska och serbiska jordbrukarna redan erhållit. Men 

hur skulle Tysklands diplomater, skolade i det preussiska junkersystemets anda, någonsin 

160 161

kunna lyckas med sådana övertalningsförsök? 

... De instruktioner som herr von Marschall erhöll från Berlin kan i alla händelser knappast 

ha sagt någonting om några verkligt betydelsefulla tjänster åt ungturkarna. Vad 

man i stället hade att ge var en viss anda, som hastigt spred sig inom den turkiska officerskåren 

- den hybris i officerarnas allmänna inställning, som visat sig så ödesdiger 

för den turkiska armén. Det går rykten om att man bland de stupade finner officerare 

som är iförda lackskor och klädda som till en societetstillställning. Den turkiska arméns 

inre splittring och upplösning har delvis förorsakats av befälets övermod och utmanande 

uppträdande gentemot soldaterna, vilkas förtroende för sina överordnade undergrävdes 

i allt högre grad. 

Mina herrar, vi har alltså olika uppfattningar om vad som förorsakat det turkiska rikets 

sammanbrott. Främst berodde detta sammanbrott som sagt på ekonomiska faktorer, 

men det påskyndades genom den preussiska knektandans fördärvliga inflytande.” 

[2] Den av de tyska imperialistkretsarna energiskt underblåsta upphetsningen i Marockofrågan 

var inte heller ägnad att dämpa fransmännens farhågor. Sammanslutningen Der 

Alldeutsche Verband uttryckte öppet sin åsikt att Tyskland borde annektera Marocko 

- självfallet var detta av den yttersta vikt för fosterlandets fortsatta existens - och dess 

ordförande Heinrich Class lät publicera ett flygblad med titeln “Westmarokko deutsch!” 

När professor Schiemann senare apropå Kongo-avtalet försökte försvara utrikesdepartementets 

uppgivande av erövringsplanerna för Marockos del, angreps han i en av imperialistgruppens 

tidningar i följande ordalag: 

“Professor Schiemann föddes i Ryssland och är möjligen inte ens av tveklöst äkta tysk 

härstamning. Man må därför inte klandra honom för att han står hånfullt okänslig 

för sådana frågor som måste te sig så utomordentligt betydelsefulla för den nationella 

självkänslan och stoltheten i varje sann patriots hjärta. Men när en främling dristar sig att 

tala om det tyska folkets smärtsamt gäckade drömmar som om det varit fråga om några 

barnsliga fantasier, då måste vi ge uttryck för vårt förakt och vår vrede över att sådana ord 

kan yttras av denne främling, som dessutom i egenskap av professor vid Berlins universitet 

är föremål för den preussiska statens generösa gästfrihet. Vi måste också känna den 

djupaste sorg över att behöva konstatera att denne man, som i det konservativa partiets 

ledande tidning vågar kränka det tyska folkets heligaste känslor, tillåts ge landets kejsare 

råd i politiska frågor och med rätt eller orätt påstås uppträda som talesman för kejsarens 

egna åsikter.” 

[3] I januari 1908 skrev den liberale ryske politikern Peter von Struve: “Nu bör det påpekas 

att ett förstärkt ryskt välde endast kan skapas på ett sätt, nämligen genom att alla 

krafter sätts in mot ett område som är verkligt mottagligt för påverkan från vårt håll. Jag 

syftar på hela svartahavsområdet, med andra ord på alla de europeiska och asiatiska stater 

som ligger vid Svarta Havets stränder. Här har vi de nödvändiga förutsättningarna för en 

självständig industriell expansion: människor, stenkol och järn. Endast på grundvalen av 

dessa absolut nödvändiga förutsättningar kan vi bygga upp ett industriellt mäktigt Stor- 

ryssland, och om detta skall lyckas måste alla samhällets krafter inriktas mot detta mål.” 

När världskriget inletts förklarade samma skribent strax före Turkiets ingripande: “Bland 

de tyska politikerna föddes idén till en självständig turkisk politik, vars grundtankar 

skulle ta form i en planerad egyptisering av Turkiet under Tysklands beskydd. Bosporen 

och Dardanellerna skulle förvandlas till ett tyskt Suez. Redan innan italienarna trängde 

ut turkarna ur Afrika och Balkanstaterna kastade ut dem ur Europa, hade Tyskland börjat 

sträva efter att skapa garantier för Turkiets oberoende, som ansågs kunna gynna tyska 

intressen i såväl ekonomiskt som politiskt avseende. Efter dessa krig ändrades planerna 

endast såtillvida att det ottomanska väldet, som visat sig så utomordentligt försvagat, 

ansågs moget att definitivt placeras på Egyptens nivå genom att pakten med Tyskland i 

realiteten förvandlade det till ett tyskt protektorat. Det är emellertid alldeles uppenbart, 

att Ryssland absolut inte skulle kunna tolerera ett sådant rike invid Marmarasjön och 

Svarta Havet. Det var inte att undra på att den ryska regeringen protesterade mot alla de 

tecken som tydde på att man höll på att upprätta ett sådant protektorat; man behöver 

bara erinra om utsändandet av den general, som inte bara skulle leda omorganiserandet 

av den turkiska armén utan även själv föra befäl över en armékår i Konstantinopel. 

Formellt ledde protesterna i denna fråga till ett för Ryssland tillfredsställande resultat, 

men i realiteten förändrades situationen inte det ringaste. Detta gjorde att risken för 

ett krig mellan Tyskland och Ryssland var mycket stor i december 1913: fallet med den 

utsände generalen hade avslöjat de hotfulla tendenserna i Tysklands Turkiet-politik. 

Detta nya drag i den tyska politiken hade redan det varit tillräckligt för att framkalla en 

väpnad konflikt mellan Tyskland och Ryssland. Under den epok som inleddes i december 

1913 gick den politiska utvecklingen sedan vidare mot en sådan konflikt, som i sin 

tur nödvändigtvis måste vidareutvecklas till en världskonflikt.” 

[4] I det imperialistiska flygbladet “Warum er der deutsche Krieg ist?” kan man läsa 

följande rader: “Ryssland har redan tidigare frestat oss med de tio millioner tyskar som 

lämnades utanför det rike som tog form 1866 och 1870-1871; de skulle bli vår belöning 

om vi lämnade den gamla habsburgska monarkin i sticket.” 

[5] Efter attentatet i Sarajevo, då den officiella tyska politikens innebörd ännu inte helt 

klarlagts, skrev Kölnische Zeitung så här: 

“Den som inte är insatt i förhållandena måste här fråga hur det kan komma sig att Österrike, 

trots sin roll som de bosniska folkgruppernas välgörare, inte alls blivit föremål 

för någon tacksamhet utan tvärtom hatas intensivt av serberna, som utgör 42 procent av 

befolkningen i området. Endast den som känner dessa folk och deras situation tillräckligt 

väl för att lämna europeiska fördomar åt sidan kan förstå svaret, som helt enkelt är att 

Bosniens förvaltning byggde på helt galna grunder, skapade av den gamla, seglivade och 

brottsliga okunnigheten om de verkliga förhållandena i detta land.” 

[6] “Warum es der deutsche Krieg ist?” (sid. 18) 

162 163

Gross-Österreich, språkrör för kretsarna kring ärkehertigen, återkom den ena veckan 

efter den andra med hatparoller i den här stilen: 

“Om man önskar hämnas för mordet på ärkehertig Franz Ferdinand och vill göra detta 

på ett så värdigt sätt som möjligt, i den dödes egen anda, då bör man så snart som möjligt 

realisera önskemålen i det politiska testamente denne oskyldigt offrade man lämnade 

efter sig. 

I sex års tid har vi nu väntat på att den svåra spänning, som kommit att prägla hela vår 

politiska situation, äntligen skall upplösas. 

Eftersom vi vet att vi endast i ett krig kan skapa ett nytt och mäktigt Österrike, en stor 

allians mellan fria och lyckliga folk, önskar vi att kriget skall komma. 

Vi vill att kriget skall komma, ty det är vår fasta övertygelse att vi endast med ett krigs 

hjälp snabbt och kompromisslöst kan uppnå vårt mål: ett förstärkt och utvidgat Österrike, 

vars principer kan ge balkanfolken frihet och kultur i skenet av vackra och ljusa 

framtidsutsikter. 

Vår store ledare är död. Efter att sålunda ha förlorat den starka hand vars obetvingliga 

energi på kort tid kunde ha skapat denna stat, har vi nu bara kriget att hoppas på. 

Vi satsar allt vi har på detta vårt sista kort! 

Efter attentatet råder i Österrike och Ungern en oerhörd vrede, som möjligen kommer 

att explodera i en öppen konflikt med Serbien samt på längre sikt även med Ryssland. 

Ärkehertig Franz Ferdinand har inte själv fått genomföra detta imperialistiska program; 

hans insatser kom nu endast att gälla förberedelserna. Vi hoppas att hans död var det 

nödvändiga blodsoffer som krävdes för att hela Österrike skulle gripas av den imperialistiska 

hänförelsen.” 

[7] Den tyska politiska ledningen visste självfallet vad som skulle hända, och det är i dag 

inte längre någon svårare indiskretion att nämna att de tyska sjöstridskrafterna, i likhet 

med andra europeiska flottor, vid denna tid befann sig i högsta stridsberedskap.” (Rohrbachs 

“Der Krieg und die deutsche Politik”, sid. 32) 

[8] Rohrbachs “Der Krieg und die deutsche Politik”, sid. 41. 

[9] Samma skrift, sid. 83. 

[10] Sen den artikel, från partiets tidning i Nürnberg, vilken återgavs i Hamburg-tidningen 

Echo den 6 oktober 1914. 

[11] Chemnitzer Volksstimme skrev den 21 oktober 1914: “I alla händelser är den tyska 

censuren på det hela taget vida mer förnuftig än den franska eller den engelska. Skriandet 

mot censuren, som ofta innerst inne beror på oförmåga att ta ställning till krigets problem, 

tjänar bara till att hjälpa fienden att sprida sina lögnaktiga påståenden om Tyskland 

som Rysslands jämlike i fråga om förtryck. Den som på allvar betvivlar att han trots 

censuren kan skriva i enlighet med sin egen uppfattning, han må lägga sin penna åt sidan 

och i fortsättningen hålla sig tyst.” 

[12] “När den socialdemokratiska riksdagsgruppen enhälligt röstade för krigsanslagets 

beviljande” - skrev partiorganet i München den 6 augusti - “när den gav uttryck för sina 

varma förhoppningar om att den skulle få bevittna en stor anslutning till sitt ställningstagande 

för landets försvar, då var detta alls inte något taktiskt knep utan en helt naturlig 

konsekvens av partiets beredvillighet att upprätta ett folkförsvar som skulle ersätta det 

gamla system, vars rustanden förefallit mer ägnade att befästa den härskande klassens 

inrikespolitiska ställning än att skydda landet mot angrepp utifrån.” 

I Neuen Zeit har man därefter hunnit skildra det nu pågående kriget som ett “folkkrig” 

och den preussiskt uppbyggda armén som en “medborgarhär”. Socialisten Hugo Schulz 

har till och med använt liknande uttryck i artiklar om de österrikiska krigsansträngningarna. 

[13] R. Luxemburg, “Massenstreik, Partei und Gewerkschaften”, Hamburg 1907. Svenska: 

“Masstrejk, parti och fackföreningar”. 

164 165

Ladda ner kompendiet som .PDF här. - Arbetarbildning

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?