Jan-Ola Östman

Liljendaldialektens fonologi i språkhistorisk belysning
Yuni Kim
Syftet med denna artikel är att ge en översikt över ljudsystemet i den svenska dialekt
som talas i Liljendal, en landsbygdskommun mitt i östra Nyland som ligger ungefär
100 km öster om Helsingfors. Med avseende på ljudförändringar har de
östnyländska dialekterna en ålderdomlig prägel: de bevarar många fornsvenska drag
och äldre novationer som för länge sedan försvunnit ur riksspråket och många andra
dialekter. Dock har intonationen blivit påverkad av finskan (jfr Aho i denna volym),
och Ivars (1996: 162) föreslår att en regional östnyländska, som inte skiljer sig
mellan kommunerna lika mycket som förr, möjligen håller på att utvecklas bland
yngre dialekttalande.
Liljendal är östra Nylands minsta (1 462 invånare år 2002) och svenskaste
kommun – 79 % av befolkningen har svenska som modersmål, och kommunens
bägge grundskolor är svenskspråkiga. Ungefär en tredjedel av Liljendals invånare är
jordbrukare, och många arbetar inom förpackningsindustrin eller i servicebranschen
(se Harling-Kranck i denna volym). Närmaste staden Lovisa (7 440 invånare år
2002, varav 40 % svenskspråkiga), där större affärer och högstadiet finns, ligger 15
km sydost om Liljendal. På Lovisanejdens högstadium möts elever från östra delen
av östra Nyland, dvs. Lovisa, Pernå (63 % svenskspråkiga), Liljendal, Lappträsk
(34 % svenskspråkiga), Strömfors (20 % svenskspråkiga) och Mörskom (11 %
svenskspråkiga).
Material
Den här beskrivningen av Liljendaldialekten baserar sig huvudsakligen på
samtalsinspelningar gjorda år 2003 i Liljendal och Pernå. Inspelningarna består av
samtal mellan ortsbor, intervjuer och samtal mellan ortsbor och dialektforskare, och
intervjuer om dialektord. De flesta Liljendalbor som deltog i intervjuerna är födda
mellan 1920 och 1950. Svenska Litteratursällskapets frågebrev, samlingarna SLS
1070, SLS 1746 och SLS 1954, har också konsulterats.

28 Fältarbete i Liljendal med omnejd
Ljudlära
I detta kapitel redogörs för Liljendaldialektens vokal- och konsonantfonem samt
deras fonologiska distribution och några fonetiska egenskaper. Jag har valt en grov
transkription, baserad på svensk ortografi, för att återge dialekten i skrift, men
motsvarande IPA-tecken anges inom hakparentes i nedanstående tabeller. Långa
vokaler och konsonanter dubbelskrivs.
Vokaler
Liljendaldialekten har nio långa monoftonger (tabell 1) och två diftonger, ei [ɛj] och
öu [œw].
Främre Central Bakre
Sluten ii [i:] yy [y:] uu [u:] oo [u:]
Halvsluten/Halvöppen ee [e:] öö [ø:, œ:] åå [ɔ:]
Öppen ää [æ:] aa [ɑ:]
Anmärkningar
Tabell 1: Långa monoftonger
I det finlandssvenska standardspråket förekommer kontrasten ee ~ ää bara före r; i alla
andra ställningar förekommer endast ee. I Liljendaldialekten däremot kan ää finnas
också i annan ställning än framför r. T.ex. knää ’knä’, knäädren ’knäna’, trää ’träd’,
sääkärt ’säkert’, rääv ’räv’. Ljudet är ganska öppet, IPA:s [æ:] jämfört med
sverigesvenskans [ɛ:]. Det är möjligt att det östnyländska ää-ljudet har ett rent svenskt
ursprung (jfr några dialekter i Sverige som har öppet ää), men också finskan har ett
öppet ää-ljud, som genom språkkontakt kan ha spelat en roll åtminstone i att Liljendalää
har bevarats.
Dialektens långa åå-ljud är oftast halvöppet, dvs. IPA:s [ɔ:]. Detta uttal kan tänkas
bero på inflytande från kvaliteten hos motsvarande ljud i finskan, särskilt om man
beaktar att det i andra finlandssvenska dialekter där det finska inflytandet varit stort,
t.ex. i norra Österbotten, förekommer ett liknande öppet åå-ljud. T.ex. båånen
’barnen’.
I det finlandssvenska standardspråket förekommer ett öppet långt ö-ljud [œ:] före [r],
medan ö-ljudet i andra ställningar är halvslutet, [ø:]. I Liljendaldialekten förekommer
däremot halvslutet [ø:] före [r] i ord som hööra, och jag tycker mig ha hört ett
halvöppet [œ:] i ord där det inte står framför [r]. Det finns säkert också variation
individer emellan. Förhållandet mellan [ø:] och [œ:] borde undersökas närmare.
u-ljudet är inte spetsigt, utan centralt som i norskan och i det finlandssvenska
standardspråket, t.ex. i uun ’ugn’.

Yuni Kim
Uttalsvariationen i diftongen [ɛj] gör att den kunde skrivas antingen ei eller äi, t.ex.
fleira ’flera’, breidär ’bred’, bein ’ben’. Första ljudet i diftongen [œw] är ganska öppet
och ibland bara svagt rundat, t.ex. löuk ’lök’, höugt ’högt’, möurå ’myra’.
En tredje diftong, öy, förekommer marginellt i ett fåtal ord som röyk ’rök’. Några av
Liljendaltalarna anser själva att de inte använder öy-diftongen utan de anser att
diftongen är typisk ”lappträskdialekt” (SLS 1070:142).
De korta vokalerna är nio till antalet och utgör åtta olika fonem.
Främre Central Bakre
Sluten i [i, ɪ] y [y] u [u] o [u]
Halvöppen e [ɛ] ö [œ] å [ɔ]
Öppen ä [æ] a [ɑ]
Anmärkningar
Tabell 2: Korta vokaler
Som i det finlandssvenska standardspråket och till skillnad från sverigesvenskan är det
inte en stor kvalitetsskillnad mellan långa och korta vokaler. Dock har kort i och e ett
öppnare uttal, särskilt i slutna stavelser.
Kort e och ä är allofoner: de står i komplementär distribution, med ä före r och e i alla
andra ställningar.
Kort ö kan uttalas mer centraliserat och/eller mindre rundat framför r och framför l i
ord som sjölv ’själv’och jölpär ’hjälper’ och i några andra ord som t.ex. hönshöuk
’duvhök’ (jfr finskans kanahaukka).
Det korta o-ljudet är begränsat till ett fåtal ord och är förmodligen ett äldre uttal där det
inte övergått till u eller å, vilket gör att det inte är lätt att hitta minimala par. Enligt
Wessman (1936) har östnyländska dialekter bevarat o-ljudet före bl.a. kk och pp (inkl.
nuvarande ff som kommit från ett äldre pp). Belagda i mitt material är t ex opp/opa ’på,
uppå’, soppå ’soppa’, stoppa ’stoppa’, somar ’sommar’, knoffa ’knuffa’, brotas
’brottas’. Emellertid finns det säkert variation, eftersom standardspråket har å i flera av
dessa ord. Variationen mellan o och å kunde vara ett ämne för vidare forskning. (I
Sandströms artikel i denna volym belyses variationen mellan o och å i fråga om påse i
sammansättningen karamellpåse hos en av informanterna; se hennes exempel (10).)
Vokalförrådet i trycksvaga stavelser består av i, e, ä, u, å, och a, dvs. alla korta
vokalerna förutom o, y och ö. De kan i IPA transkriberas med samma tecken som i
tryckstarka stavelser, även om speciellt e och ä kan försvagas till ett schwa-ljud.
Vokalen ä förekommer bara framför r och är som i tryckstarka stavelser en allofon
av e. Efter velarer och palataler förekommer i och inte e, t.ex. påitji ’pojke’, bootjin
’boken’ (Ahlbäck 1946: 105, 110). Växlingen mellan i ~ e respektive u ~ å
behandlas nedan i avsnittet om vokalbalans.
29

30 Fältarbete i Liljendal med omnejd
Konsonanter
Liljendaldialektens konsonantljud ges i tabell 3.
Anmärkningar:
Tabell 3: Konsonanter
De tonlösa klusilerna p, t, k är antingen oaspirerade eller svagt aspirerade i början av
en tryckstark stavelse. Preliminära mätningar visar mellan 0–40 ms VOT.
Som uddljud förekommer k och g bara före bakre och centrala vokaler, med tj
respektive dj/j före främre vokaler. dj uttalas oftast som en affrikata, men ibland som
IPA:s [dj]. Om förmjukning i ändelser, se nedan.
Den exakta artikulationspositionen hos dentalerna och alveolarerna i olika ställningar
bör undersökas närmare. Dock kan sägas att förbindelsen rs ofta realiseras med ett
svagt r och retroflext s-ljud [ʂ].
Kvaliteten hos r varierar personer emellan och beroende på dess ställning i stavelsen.
Det vanligaste uttalet är frikativt. Bland de andra uttalen tycks tremulant-uttalet vara
vanligare i uddljud medan approximant-uttalet är vanligare i slutljud.
Dialektdrag och ljudhistoria
De östnyländska dialekterna har sina rötter i det språk eller den dialektblandning
som de första nybyggarna förde med sig västerifrån. Den svenska bebyggelsen i
Pernåtrakten anses ha börjat på 1200-talet, och på 1500-talet nämns flera av byarna i
Liljendal i skriftliga källor; t.ex. hade Sävträsk (som nu är kommunens centrum) 11
hemman år 1540 (Allardt 1935). Liljendal var en kapellförsamling inom Pernå
kommun och blev en självständig kommun först på 1900-talet (se även Harling-
Kranck; denna volym).
Labial Dent./Alveol. Palataler Velarer/Laryng.
Klusiler p [p] b [b] t [t] d [d] k [k] g [ɡ]
Affrikata tj [ʧ] dj [ʤ]
Frikativor f [f] v [v] s [s] sj [∫] h [h]
Nasaler m [m] n [n] ng [ŋ]
Lateral l [l]
Approximanter r [ɹ, r, ʀ] j [j]
Under årens lopp utvecklade sig dialekten under kontakt med andra
finlandssvenska dialekter, det finlandssvenska riksspråket, och finskan. Men många
ljudförändringar som spritt sig från Sverige nådde aldrig den östligaste periferin,
vilket gör att Liljendaldialekten bevarar många ålderdomliga drag.

Vokaler
Yuni Kim
Liljendaldialektens två diftonger, ei och öu, är primära diftonger, vilket betyder att
de härstammar från urnordiskans diftonger ai, ey och au. Dialektens ei motsvarar
oftast urnordisk ai och riksspråkets e: som i stain > stein ’sten’ i Liljendaldialekten.
Diftongen öu motsvarar urnordiskt ey och au och standardspråkets ö:, t.ex. böula
’böla’. I spontant tal varierar diftongerna med monoftonger: ei ~ ee, öu ~ öö.
Gamla slutna vokaler är bevarade så att det finns många ord där dialektens i
motsvaras av standardspråkets e; detsamma gäller ord där dialekten har y och
standardspråket har ö, t.ex. vita ’veta’, viku ’vecka’, ita ’äta’, mysså ’mössa’, tryska
’tröska’, bryyst ’bröst’. Däremot finns det ord där y har öppnats till ö, t.ex. tjörkå
’kyrka’.
Wessman (1936) delar de finlandssvenska dialekterna i u-mål och o-mål.
Liljendaldialekten hör till u-målen, dvs. dialekter som motsvarande fornsvenskans
korta bakre [u] har en central vokal. U-mål finns i ”Åland och södra Österbotten
samt vidare i Nagu och Korpå i Åboland och i östra Nyland fr.o.m. Sibbå i väster till
norra Strömfors och Pyttis i öster” (Wessman 1937: 3). Övriga finlandssvenska
dialekter har bevarat bakre [u] och klassificeras som o-mål, eftersom grafemet på
svenska är .
Liljendaldialekten hör även till å-målen, vilket betyder att dialektens å
motsvarar standardspråkets u i många ord, t.ex. brånn ’brunn’, båskar ’buskar’. Å-
mål är alla finlandssvenska dialekter förutom dialekterna i norra Österbotten.
Eftersom Liljendaldialekten enligt Wessmans indelning är både ett u-mål och ett å-
mål kan de ord som bevarat ett o-ljud (t.ex. soppå; se ovan) anses som regelbundna
undantag till ljudförändringar som skett i andra ord i dialekten.
I flera ord, särskilt framför klusilkombinationerna ld och ng, har det långa aa-
ljudet (som går tillbaka på ett kort a, som förlängts) inte övergått till åå. Det heter
alltså gaa ’gå’, staa ’stå’, haaldär ’håller’, mang ’många’, gangå ’gång’, stang
’stång’. Däremot finns det andra ord som alltid har åå, t.ex. fåå.
Det som i standardsvenskan är e har rundats till ö före l i flera ord, t.ex. jölpär
’hjälper’ och sjölv ’själv’. Ordet föltji ’folket’ är känt hos den äldsta generationen,
men nuförtiden är uttalet fåltji vanligare. Ett annat exempel på rundning är i > y i
svyyn ’svin’, troligen på grund av den labiala konsonanten v.
Omljud a > e finns i ledu ’lada’, trenu ’trana’.
31

32 Fältarbete i Liljendal med omnejd
Konsonanter
Liljendaldialekten har norrländsk förmjukning, vilket innebär att velarerna g, k, och
ng blir palatala frikativor eller affrikator framför främre vokaler, särskilt i bestämd
form av substantiv: veddjin ’väggen’, bootjin ’boken’, sendjin ’sängen’. En
säregenhet i Liljendaldialekten är att ord på -sk förmjukas till rena frikativor: tressji
’träsket’, fissji ’fisket’. Affrikator som trestji ’träsket’ anses vara Pernå- eller
Lappträskdialekt men kännetecknar också språket hos några personer från Liljendal
Hommansby och Andersby, som gränser till Pernå (Wessman 1937). Det finns
variation med oförmjukade varianter.
Konsonantförbindelsen kv motsvarar gammalt hv i ord som kva ’vad’, kvem
’vem’, kviit ’vit’, kviila ’vila’.
Tonlösheten hos uddljudande t i funktionsord är bevarad, t.ex. tetta ’detta’,
täär ’där’. Dessa former är vanligast under betoning och varierar med däär osv.
(Rehnberg 1995).
Inskottskonsonanter hittar man i gaambel ’gammal’; bevarat ld, som inte
assimilerats till ll som i nusvenskan, förekommer bl.a. i tjeeldå ’källa’, haaldär
’håller’ och gaaldär ’galler’.
Sporadiskt hör man övergången p > f framför t: tjööft ’köpte’, jölft ’hjälpte’.
Dessa former tycks ha varit vanligare i ett tidigare språkskede.
Stavelsestruktur och prosodiska företeelser
Kvantitet
Ett av de mest påfallande dragen i östnyländska (och andra finlandssvenska)
dialekter är bevarandet av kortstavighet. I standardsvenskan i Sverige är tryckstarka
stavelser långa, dvs. de har alltid antingen lång vokal eller lång konsonant (1a).
Däremot kunde tryckstarka stavelser i fornsvenskan vara korta, men även överlånga
(1b).
(1) a. KV:K vä:g
KVK: vägg
b. KVK fat
KV.kv tala
KV:K:.vk do:tter

Yuni Kim
Standardspråkets nutida läge kom till då de gamla korta stavelserna förlängdes och
de överlånga förkortades. De gamla stavelsetyperna finns dock kvar i många
finlandssvenska dialekter, fast i olika grad i olika delar av landet.
Liljendaldialekten (samt dialekterna i hela Nyland, östra Åboland, och de flesta
delarna av norra och mellersta Österbotten; se t.ex. Harling-Kranck 1998, Zilliacus
1992) bevarar i princip det fornsvenska kvantitetssystemet med korta (både KVK
och KV.kv), långa och överlånga stavelser (KV:K:.vk). Men det är viktigt att påpeka
att enskilda ord har förändrats och har ofta ett annat kvantitetsförhållande än vad de
hade i fornsvenskan.
KVK. I hela det skandinaviska språkområdet har korta stavelser i enstaviga ord
(KVK) haft en starkare tendens till förlängning än korta stavelser i flerstaviga ord
(KV.kv), men Liljendaldialekten bevarar båda typerna. Enstaviga kortstaviga ord är
av två slag: ett stort antal gamla KVK substantiv som har bevarats med den
ursprungliga kvantiteten, och apokoperade KV.kv verb som alternerar med de
oapokoperade formerna; t.ex. Gud ’Gud’, gres ’gräs’, jev ’ge’. I språket i Hindersby
i Lappträsk kommun finns ett minimalt par, kål ’kol’ och kåål ’kål’ (muntlig källa;
Nisse Husberg 2003).
KV.kv. Exempel på KV.kv ord ges i (2) a–d. De flesta exempelorden har
standardspråkliga motsvarigheter med lång vokal och kort konsonant, se (2a), (2b)
och (2d). Observera dock att orden i (2c) har standardspråkliga motsvarigheter med
kort vokal och lång konsonant.
(2) a. ledu ’lada’, trenu ’trana’, stuvu ’stuga’, glipu ’springa i dörren’,
stadugär ’stadig’, rivubein ’revben’
b. duvi ’slö’, bisi ’gubbe’, hari ’hare’
c. sima ’simma’, gamal ’gammal’, betär ’bättre’, tjeling ’kärring’
d. lesa ’läsa’, ita ’äta’, skapa ’skapa’
Långa stavelser i Liljendaldialekten är av flera slag. Det finns V:K som motsvarar
riksspråkets VK: staana ’stanna’, ryymär ’rymmer’, glöömär ’glömmer’, bloomå
’blomma’, föötär ’fötter’, föötren ’fötterna’, dootrå ’dotter’, döötrar ’döttrar’.
Exempel på ord som i Liljendaldialekten har VK: som i standardspråket skulle
motsvaras av V:K har jag inte funnit i materialet.
Vokaler har förlängts framför vissa konsonantförbindelser som börjar med
nasal eller likvida: gaaldär ’galler’, haaldär ’håller’, tjeeldå ’källa’, heendren
’händerna’, raandågär ’randig’, haamla ’sträva, söka’.
33

34 Fältarbete i Liljendal med omnejd
När ordet i fråga är enstavigt, uppstår en annan typ av lång stavelse, dvs. lång
vokal + konsonantförbindelse: roonstkrank ’sned i höften’, bryyst ’bröst’. Vokalen a
förlängs framför nd och mb, men inte framför ng. Jämför laand ’land’, haand
’hand’, laamb ’lamm’ och daamb ’damm’, men stang ’stång’ och mang ’många’
(båda utan hörbart g).
Överlånga stavelser består av lång vokal + lång konsonant; således kan också
de förlängningar som nämns ovan betraktas som överlånga. Exempel på överlånga
stavelser med dubbel konsonant förekommer i tre fall; jfr (3).
(3) a. I flerstaviga ord (dvs. ord där konsonanten hör till två stavelser):
tveetta ’tvätta’, trööttågär ’trött’, sveittågär ’svettig’.
b. I enstaviga och sammansatta ord (där konsonanten hör till bara en stavelse):
lyyss ’lyssna’, kveittbröö ’vetebröd’.
c. I böjda ord (participer, neutrer av adjektiv): blåått ’blått’, kviitt ’vitt’, feitt
’fett’, blöutt ’mjukt’, heitt ’hette’ (även ’hett’), föödd ’född’.
Liljendaldialekten saknar standardspråkets förkortningsregel gällande neutrum av
KV:K adjektiv och preteritum/supinum av verb som slutar med dental klusil (t.ex.
neutrum av viit är vitt fast neutrum av guul är guult utan förkortning). Troligtvis
finns det inget behov att undvika överlånga stavelser p.g.a. att dialekten redan tillåter
dem i övriga ord.
Kvantitetsförhållanden mellan konsonanterna i olika konsonantförbindelser är
ett ämne som bör undersökas närmare.
Vokalbalans
Liljendaldialekten bevarar i viss utsträckning fornsvensk vokalbalans, dvs. att
kvaliteten hos andra stavelsens vokal beror på huruvida första stavelsen är kort eller
lång. Efter en kort stavelse kunde fornsvenskan ha [i], [u], eller [a]. Efter en lång
stavelse blev andra stavelsen (metriskt sett) svag, så att dess vokal försvagades och
centraliserades till [e], [o], respektive [æ] (jfr Riad 1992: 171–177).
Dagens Liljendaldialekt har åtminstone en av dessa tre växlingar, nämligen u ~
å i ord som viku ’vecka’ och bastå ’bastu’. Den är genomgående i substantiv: ledu
’lada’, trenu ’trana’, stuvu ’stuga’; men däremot kuddå ’ko’, bloomå ’blomma’,
möurå ’myra’, sjinkå ’skinka’, låådå ’låda’, tjörkå ’kyrka’, svenskå ’svenska’, kattå
’katt’, gangå ’gång’, iissparkån ’sädesärla’. Adjektiv har en växling u ~ å som tycks
bero på första stavelsens tyngd, t.ex. stadugär ’stadig’, men raandågär ’randig’.

Yuni Kim
Det tycks också finnas spår av växlingen i ~ e i flera kortstaviga ord med
ändelsevokalen i där standardspråket har e, som hari ’hare’, himil ’himmel’, bisi
’gubbe’.
Synkope och apokope
Liljendaldialekten har synkopering av vokalen i slutartikeln efter dental och labial
konsonant, t.ex. griisn ’grisen’, somarn ’sommaren’ (Ahlbäck 1946: 88–96).
Apokopering av ändelsevokalen i infinitiv är villkorlig, dvs. det finns variation
mellan infinitivformer som jör ~ jöra ’göra’, i motsats till ovillkorlig apokope i bl.a.
Pyttisdialekten, där ändelsevokaler på infinitiv apokoperas genomgående.
Apokopering förekommer i Liljendaldialekten också i komparativer som betär
’bättre’, mindär ’mindre’ (Ahlbäck 1945: 27–28). Enligt Ivars (1996: 140) innebär
villkorlig apokope att ”ändelsevokalen bevaras i betonad ställning men faller bort i
obetonad ställning och framför ett trycksvagt pronomen”.
Accent och intonation
De östnyländska dialekterna saknar oppositionen mellan Accent 1 och Accent 2.
Ordaccentoppositionen verkar ha levt kvar i många delar av Finland ända till 1900-
talet, men i östnyländskan tycks den ha försvunnit för rätt längre sedan (Vendell
1897). Aho (denna volym) har en närmare diskussion av accent och intonation.
Avslutning
De former som jag har beskrivit växlar för det mesta med riksspråkliga
motsvarigheter, och det är viktigt att notera att alla dessa drag inte finns i språket hos
alla som talar Liljendaldialekten. Förhoppningsvis är denna studie av intresse inte
bara för språkhistoriker. Jag hoppas att den också kan användas som utgångspunkt
för vidare undersökningar i fonologi och talspråksvariation.
35

36 Fältarbete i Liljendal med omnejd
Referenser
Ahlbäck, Olav, 1945. Apokopen i de finlandssvenska folkmålen. [Studier i nordisk filologi
31–32: 7] Helsingfors: SLS.
Ahlbäck, Olav, 1946. Studier över substantivböjningen i Finlands svenska folkmål. [Studier
i nordisk filologi 33–34] Helsingfors: SLS.
Ahlbäck, Olav, 1971. Svenskan i Finland. [Skrifter utgivna av nämnden för svensk
språkvård 15] Stockholm.
Allardt, Anders, 1935. Liljendal sockens historia. Lovisa: Östra Nylands förlag.
Ivars, Ann-Marie, 1996. Stad och bygd: finlandssvenska stadsmål i ett regionalt och socialt
perspektiv. Folkmålsstudier 37.
Rehnberg, Siv, 1995. Borgådialekten: en fonologisk, morfologisk och syntaktisk
undersökning. [Avhandling pro gradu i nordiska språk.] Helsingfors universitet.
Riad, Tomas, 1992. Structures in Germanic prosody: A diachronic study with special
reference to the Nordic languages. Stockholms universitet.
Vendell, Herman, 1897. Ordaksenten i Raseborgs härads svenska folkmål. Öfversigt av
Finska Vetenskaps-societetens förhandlingar 39: 43–52. Helsingfors: FVS.
Wessman, V.E.V., 1936. De finlandssvenska dialekternas labiala vokaler. Folkmålsstudier
4: 1–343.
Wessman, V.E.V., 1937. Till frågan om äldre bebyggelse och nutida dialektgränser med
särskild hänsyn till Nyland. Folkmålsstudier 5.
Otryckta källor
Husberg, Nisse, 2003. (Muntlig kommuniktion om Lappträskdialekten.) Se webbplatsen
http://nissehusberg.scorpionshops.com/nisse/