Nr 3 2005 - Lidköpings Församling

Samtal pågår
”En morgon stod vi och packade för en
hjälpsändning. Vi upptäckte att vi inte hade några
grytor att skicka med. På lunchrasten bad vi för
detta. Och det var märkligt. På eftermiddagen
kom plötsligt en lastbil från en militärförläggning
och där fanns bl. a. grytor!”
En av de händelser ur livet som Astrid W.
Karlsson berättar för mig när vi träffas en
försommardag när regnet hänger i luften, men
kastanjeblommorna dröjer sig kvar i träden
utanför.
Engagemanget för människor i nöd
märks tydligt hos Astrid. Den känslan
har säkert funnits med under hela
livet, ända sen uppväxttiden under
enkla förhållanden på föräldrarnas
arrendejordbruk i Örslösa. ”Förr på
landet gick man vid Lucia med bröd
och mat till människor som var sjuka
och fattiga. Men i skolan var jag nog
en liten busunge, och inte så snäll. Men
jag fick mig en läxa och tänkte om.”
Hon gifte sig redan som artonåring,
fick tidigt 3 barn och senare ytterligare
ett. Man bodde på svärföräldrarnas
gård i en stuga med 1 rum o kök, vatten
i ladugården och utedass. Det var en
tuff period i livet, med arbete och slit
och sjukdomsperioder.
”Jag kom med i Örslösa kyrkokör
1949 och har sjungit i kör sen dess.
Men svärmor tog också med mig
till gudstjänster i missionshuset,
som de deltog fast de egentligen var
pingstvänner. Jag kände en dragning
till den kristna tron. Gudstjänsterna i
missionskyrkan var inte så strikta som
i Svenska kyrkan, men jag fortsatte i
kyrkokören. Numera tillhör jag både
Svenska kyrkan och Missionskyrkan
här i stan, sen jag flyttade hit.”
”Tron hjälper mig. Fastän jag numera
lever ensam sedan skilsmässan, så är
jag inte ensam. De dagliga samtalen
med Gud i bönen är en hjälp i vardagen.
Och sen har jag ju många vänner och
människor jag träffar.”
”I samband med en
resa till Kreta med
en god vän som var
kristen, fick jag uppleva
något märkligt
när vi bad tillsammans
på kvällen. Kände jag
något som omslöt mig,
en frid, en känsla i
hela kroppen.
Efteråt berättade hon
att jag hade talat i tungor. Det har jag
upplevt också vid ett senare tillfälle.”
Astrid har blivit känd som förmedlare
av gåvor till behövande i fattiga länder
och när Nicolaigården skulle röjas ut
inför renoveringen frågade hon om
hon förmedla en del av det som skulle
slängas.
”En släkting berättade om en
klädinsamling och frågade om jag ville
följa med och hjälpa till. På så sätt
fick jag kontakt med Slättmissionen,
som hjälper människor i Östeuropa:
Ryssland, Ukraina, Rumänien,
Vitryssland osv men också länder i
Afrika och Sydamerika. Man arbetar
alltid genom lokala kyrkor och
församlingar, så att hjälpen går fram.
När jag går till företag, affärer och
andra och frågar om de kan skänka
lämnar jag alltid ut en tidning så att de
vart deras bidrag går. Jag stickar också
barnkläder och syr blöjor och kläder.
Sen väver jag och målar porslin också,
men det är mest för min egen skull”
Kyrkan betyder mycket för Astrid.
”Tänk om inte kyrkan fanns. Världen
vore ju värdelös”, säger hon spontant
och tänker på allt kyrkorna gör för
människor. ”I gudstjänsten är predikan
viktigt för mig, att få höra Guds ord.
Men också nattvardsgudstjänsterna
betyder mycket, inte minst de enkla
kvällsmässorna. Sen har ju sången
alltid hört ihop med mitt liv, jag
sjunger med glädje både i kyrkan och
hemma för mig själv. Psalmcirkeln och
Nicolaikören är fasta punkter.”
Astrid har också uppskattat Alphakurserna
mycket och hon hjälper
till på olika sätt i kyrkan, bl.a. som
sommarkyrkovärd. ”När man sitter där
ensam kan man känna Guds närvaro i
tystnaden och stillheten”.
Astrids favoritbön är nr. 192 i
Den lilla bönboken i psalmboken:
Gud, du ser mig som jag är. Ge mig din
förlåtelse och kärlek. Låt mig vara ditt
barn. Möt mig i din nattvard idag. Ge
mig kraft i min svaghet. Hjälp mig att
leva efter din vilja. Amen
Intervju och foto: Tomas Forsner