Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Pain of Salvation<br />
Sticky Fingers/Göteborg 8/10-2010<br />
Text och bild Conny Myrberg<br />
Då var det åter dags att bege sig till Klubb Sticky Fingers, denna<br />
gång uppträder en av favoriterna nämligen Pain of Salvation<br />
med Daniel Gildenlöw bakom rodret. En viss nyfikenhet och<br />
undran uppenbarar sig om skaran fans fortfarande håller POS<br />
om ryggen efter utflykten till melodifestivalen. En del kanske<br />
tycker att man säljer sig för kommersiella framgångar medans<br />
andra känner att det är bara bra med nya influen<strong>se</strong>r kring detta<br />
jippo. Hur som helst kom svaret när jag anlände en kvart efter<br />
att dörrarna skulle öppnas, kön ringlade sig runt 50 meter och<br />
nog skulle Sticky Fingers fyllas med beundrare denna fredagskväll.<br />
Inte som Guns`n Ro<strong>se</strong>s med dock 45 minuter efter utsatt tid<br />
drog så äntligen kon<strong>se</strong>rten igång, ganska skönt för en gång skull<br />
att slippa en rad förband. Intro med Magnus och Bras<strong>se</strong>`s Svordomsvisan<br />
ljuder ut ur högtalarna när bandet intar scen. Från<br />
favoritplattan Remedy Lane hörs nu Of Two Beginnings samt<br />
Ending Theme, bra val därJ. Funky metal med People passing By<br />
och herr Gildenlöw tar an kvällens första mellansnack. Scenen<br />
är rätt smakfullt uppbyggd trots den rätt blygsamma storleken.<br />
I centrum står naturligtvis Daniel och även Johan Hallgren med<br />
sina karakteristiska rastaflätor, övriga medlemmar håller sig<br />
mestadels i bakgrunden men ack så följsamma.<br />
Daniel styr sina styrkor med pondus och är själv en fullfjädrad<br />
artist som verkar behärska det mesta, Johan är dock den mest<br />
påfallande underhållaren med massor av po<strong>se</strong>r för oss fotofolk<br />
och publik. Låten Ashes kommer snart till dager och visar prov<br />
på varför POS är så himla bra. Från det ambitiösa konceptet BE<br />
får vi svar på varför det höga podiet står på scen, do<strong>se</strong>n predikan<br />
i sångform tar nu ton med Diffedentia. Ett par spår från<br />
<strong>se</strong>naste plattan kommer som ett brev på posten som No Way,<br />
Linoleum, Of Dust och naturligtvis titellåten tillika melodifestivalbidraget<br />
Road Salt. Några glada rop hörs från publiken<br />
vilket åberopar Daniels ironiska kommentar angående bandets<br />
melodifestivalframträdande att <strong>se</strong> cola ut. Här live fungerar<br />
den faktiskt fullt ut och är inte det minsta mainstream.<br />
Från <strong>se</strong>naste Scarsick får vi nu Kingdome Of Loss och här är<br />
det bara att hålla med ropen från åskådarna ”fy fan va bra”<br />
fast snart höjer vi ribban ytterligare ett snäpp och Pink Floyd<br />
gitarristen Gilmour får sällskap av Gildenlöw med Falling som<br />
övergår till det lika imponerande spåret The Perfect Element.<br />
Trumspel från fyra av bandmedlemmarna verkar här också var<br />
ett omtyckt inslag. Innan dessa sista två alster förgyllde tillvaron<br />
bedyrade Mr Gildenlöw att det inte blir några extranummer. Skam<br />
den som ger sig och publiken får som de vill så liksom från några livesläpp<br />
innan kommer nu Hallelujah samt mera drag i spåret U<strong>se</strong>d.<br />
Jag och säkerligen fler med mig är bara så tacksamma att<br />
Pain of Salvation fortsätter sin musikaliska resa ”walk with<br />
me” och <strong>se</strong>r framemot nästa släpp Road Salt Two tidiga 2011.<br />
Pain of Salvation<br />
Sticky Fingers/Göteborg 8/10-2010<br />
Recension<br />
Lalle Larsson’s Weaveworld (Reingold Records)<br />
Marionette (7:34)<br />
Dance of the Dead (7:47)<br />
Newborn Awakening (8:59)<br />
Adagio (7:15)<br />
Weaveworld (14:46)<br />
Som att Samla Mammas Manna hälsat på ett hårdrockband i replokalen och<br />
<strong>se</strong>dan låtit musiken bära vart hän den velat. Så känner jag när öppningslåten<br />
”Marionette” rullar ut ur högtalarna med sin härliga blandning av metal, jazz,<br />
svensk folkmusik och så mycket annat. En flukt på tacklistan, och kanske är<br />
jag något på spåren. För här återfinns John Coltrane, Johann Sebastian Bach,<br />
Friedrich Chopin samt även Yngwie Malmsteen och Ronnie James Dio.<br />
Setlist:<br />
Of Two Beginnings<br />
Ending Theme<br />
People Passing By<br />
Linoleum<br />
Ashes<br />
Diffedentia<br />
Winning A War<br />
No Way<br />
Road Salt<br />
Of Dust<br />
Kingdome Of Loss<br />
Falling / The Perfect Element<br />
-----<br />
Hallelujah<br />
U<strong>se</strong>d<br />
8/10<br />
Conny Myrbeg<br />
Lalle Larsson är nog mest känd bland oss proggers för sin medverkan i Jonas<br />
Reingolds KARMAKANIC (inte otippat är ”Weaveworld” ett av de första släppen på nystartade Reingold Records), men skåningen<br />
har även spelat med såpass namnkunniga artister som Gary Willis, Virgil Donati, Shawn Lane, Sebastiaan Cornelis<strong>se</strong>n och Randy<br />
Brecker. ”Mångsidig” blir hans mellannamn, vilket åter märks i nummer två; ”mörk tungrock med avantgardetouch” är väl hur jag<br />
skulle beskriva ”Dance of the Dead”. Om inte förr är det även här lyssnaren in<strong>se</strong>r att ”Weaveworld” inte är nån sorts show-off från<br />
Lalles sida. Nej, här är det lika mycket de två gitarristerna Richard Hallebeek och Stefan Rosqvist som utmärker sig.<br />
Vidare med ”Newborn Awakening” (mer traditionell symfrock i mellantempo), och nu släpps basisten (en puss till alla som gissar<br />
vem!) fram på samma villkor som övriga. Näst sist hör vi en utsökt tolkning av Tomaso Albinionis outsägligt vemodiga ”Adagio”,<br />
och när vi når fram till det långa, bångstryiga, mångskiftande, avslutande titelspårets ände vill jag definiera Lalle Larrson som en<br />
Malmsteen, men med mer jazz och mer smak. Klaviaturvidundret Larsson besitter en utmärkt fingertoppskänsla för när det ska<br />
shreddas och inte, till skillnad från sin mer namnkunnige gitarrkollega som vräker ur sig toner mest hela tiden.<br />
Likt så många andra verk i genren tar det ett par vändor för saker att sätta sig, men sätter sig, det gör de. Rakt i hjärtat. På kuppen<br />
in<strong>se</strong>r jag att skivan är instrumental först efter dess slut. Gott betyg från undertecknad, som vanligen tråkas ihjäl av sångamputerad<br />
musik.<br />
www.myspace.com/lallelarsson<br />
www.reingoldrecords.com/<br />
Betyg: 8/10<br />
Daniel Reichberg
Change language