You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Epica med support Revamp och Kells<br />
Sticky Fingers /Göteborg 28 <strong>se</strong>ptember 2010<br />
Text och bild Conny Myrberg<br />
Skaran tjejfrontade gothmetalband verkar frodas i en<br />
oändlig skörd, naturligtvis finns där mer eller mindre framgångsrika<br />
eller bra och mindre bra sådana. Holland <strong>se</strong>r ut<br />
trots den hårda konkurren<strong>se</strong>n vara i topp. Within Temptation<br />
tycker jag själv står högst i kurs men <strong>se</strong>dan följer Epica<br />
och nya Revamp till skaran bra band inom genren.<br />
Ett trebands stark uppsättning begavs sig ut på turné och<br />
nu kom dessa till Göteborg och Sticky Fingers. Info om huvudbandet<br />
var naturligtvis orsaken till mitt besök, att det<br />
blev tre inom samma genre kom som en överraskning.<br />
Revamp:<br />
Ett nytt band som hänförs av sångerskan Floor Jan<strong>se</strong>n efter<br />
hennes nedlagda grupp After Forever (2009). Måste erkänna<br />
att jag inte har en aning om bandets repertoar men med<br />
ett proffsigt framförande och ett lite udda dito satte de här<br />
sina positiva spår. ”Fast Forward” var i alla fall en av titlarna<br />
och när Floor tog sig an en del av growlpartierna i låten<br />
”Disdain” som svenske Soilwork frontmannen Björn ’Speed’<br />
Strid gjorde på gruppens debut växte mitt gillande till sångerskan<br />
flera snäpp. Lokalen var inledningsvis halvfull men<br />
fylldes på allteftersom kvällen fortskred och av respon<strong>se</strong>n<br />
att döma verkar publiken liksom jag fatta tycke för Revamp.<br />
En grupp med lite nya infallsvinklar och som vi med säkerhet<br />
får höra mer av på den framtida scenen. Kuriosa, Floor`s<br />
gamla följeslagare Mark Jan<strong>se</strong>n i After Forever spelar numer<br />
i Epica.<br />
Epica:<br />
Kells:<br />
Simone Simons med band visar var skåpet skall stå och med full ljusshow<br />
höjs också det visuella helhetsintrycket. Med passande intro ”Samadhi” och<br />
”Resign to Surrender” drar showen igång med mörker kontra ett vadande<br />
i bakljus och bandet intar scenen innan den vackra Simone uppenbarar sig<br />
med den lika vackra stämman.<br />
”Sensorium” ett stiltypiskt spår inom genren med bombastiskt framförande,<br />
growlinslag och dubbeltrampande komp toppat med skönsång. Inte det mest<br />
unika men här på scen fungerar det riktigt bra. Simone får nu tid med lite<br />
mellansnack och innan nästa låt pre<strong>se</strong>nteras skriker någon i publiken ”Unleashed”,<br />
och det är just vad vi får. Fullt drag bland åskådarna och nog verkar<br />
även Epica trivas med tillvaron, låten i sig själv är också majestätisk och borde<br />
passa filmduken som handsken.<br />
Hårdare tag pre<strong>se</strong>nteras med ”Martyr of the Free World” och bandet får lite<br />
större plats på scen, ljus och blickar är annars normalt riktade mot Simone.<br />
Operasång ala Nightwish kommer med den lugnare ”Cry for the Moon” som<br />
här blandas med ”riktig” skriksång. Kvällens tända mobil/cigarettändarlåt ”Tides<br />
of Time” och Simone visar prov på sin klara tillika ljuva stämma, alla inklusive<br />
moa verkar bara stå och insupa detta förtrollade ögonblick. Publiken<br />
klappar taktfast och ut ur högtalarna kommer nu lika taktfasta folkliga toner<br />
med ”Quietus”.<br />
Franska Kells var kvällens andra akt. En relativt liten scen och<br />
med många deltagande band har ju sina nackdelar som exempelvis<br />
vår allas så älskade soundcheckprocedur. Här lät det<br />
dock förvånansvärt bra och en del nyfikenhet uppdagades, tja<br />
tyvärr tog denna ganska snart slut och en garagebandsliknande<br />
jämförel<strong>se</strong> kanske är att ta i men nog kändes det en bra bit kvar<br />
till övriga deltagare denna kväll. Lite väl mycket förinspelat och<br />
heller inte helt sammansvetsat blir mitt intryck.<br />
Måste ändå erkänna bandets begivenhet till sin musik och efter<br />
ett antal låtars framförande fick de publikens medgivande<br />
och en hel del drag i lokalen innan kvällens huvudakt<br />
Från min plats på övre våningen är det dags<br />
att gå ner till scenkanten för några närfoton.<br />
Det som jag här mest reflekterar över är vilken<br />
blandad publik som närvarar, normalt<br />
skulle man tro att det borde vara svartklädda<br />
kreationer i de yngre åldrarna men så är<br />
inte fallet. Även att trots en relativt tät publikskara<br />
framför scen så är det ingen som<br />
trängs/knuffas vilket annars är vanligt. Städat<br />
men ändå med drag känns nästan som<br />
utopi men så var faktiskt fallet.<br />
Två låtar ”The Ob<strong>se</strong>ssive Devotion” och<br />
”Kingdom of Heaven” återstår innan <strong>se</strong>dvanlig<br />
inklappning och extranumren tar vid.<br />
Nu är det rejält varmt i lokalen som också<br />
Simone påpekar och ”Sancta Terra” samt<br />
”Consign to Oblivion” är det sista jag hinner<br />
höra innan hemgång. En lång kväll och buss<br />
som väntar så do<strong>se</strong>n tjejfrontade gothmetalband<br />
känns nu rätt så uppfylld.<br />
Recension<br />
Has<strong>se</strong> Fröberg & Musical Companion - Future Past (REINGOLD RECORDS)<br />
Sensation.<br />
Inget ord kan bättre beskriva vad jag just nu hör.<br />
Jo visst kände man till att den utsökte Flower Kings-sångaren Has<strong>se</strong><br />
Fröberg kunde skriva. Det har han ju visat hos både Spellbound,<br />
Solid Blue och - i spridda skurar - The Flower Kings. Men att Fröberg<br />
på solokvist skulle prestera så här förnämligt, det hade jag faktiskt<br />
inte trott. Inte heller att det skulle bli så härligt symfigt. Men har<br />
man gått i Stolts och Bodins skolor, sätter det väl spår…<br />
Det här är inte bara musik som gör lyssnaren allmänt fröjdesam.<br />
Nej, hör jag ” Piece of the sky” finns det stunder då jag faktiskt<br />
snuddar vid den himmel som efterly<strong>se</strong>s. Under åhörandet av ” The<br />
ultimate thrill” skänks jag klassisk hårdrock i paritet med dess bästa<br />
nutida utövare. Ja, ” Song for July” excellerar magnifikt i sitt uppsåt<br />
att måla en böljande sommar, reflekterad ur vinterkylans perspektiv.<br />
Kul dessutom att den förträffliga rytm<strong>se</strong>ktionen Thomson/Ola<br />
Strandberg kommit upp i lju<strong>se</strong>t efter närmare ett kvarts<strong>se</strong>kel i träda.<br />
Betyg: 8/10<br />
Daniel Reichberg
Change language