Cora nr 13/2008.indd - ABENA

Kulturtidskriften 

Tema 

OKUVLIG 

Annika von Hausswolff 

Josephine Meckseper 

Kristín Ómarsdóttir 

Marlene Streeruwitz 

Nr 13 2008 

69:-

INNEHÅLL 

Sidan 

4 Jag 

6 Marlene 

12 Annika 

20 När 

28 Engagemang 

är nu en gång 

vänster 

Konstnären Josephine 

Meckseper om sin ideologi, 

se även sid 26 och 52 

Streeruwitz 

Österrike, feminist, 

författare och 

samhällskritiker 

von 

Hausswolff 

Behind the Curtain 

om du förstår vad jag 

menar. Konstnärsporträtt 

Karin blev Erik 

om ett könsbyte för en dag 

för 

jämlikhet 

Helena Fogesltröm möter 

konstnären Jesper Nordahl 

systralandet, 

32 

the curse, paris och 

midsommarafton 

korta prosalyriska 

texter av Lia Fallenius 

34 Mina 

36 Boys 

40 Väger 

44 Elektricitet 

48 The 

Ansvarig utgivare: Yvonne Ihmels•Adress till redaktionen: Cora, Bengt Ekehjelmsgatan 2 B, 118 54 Stockholm, tel: 08-668 74 92, 

www.cora.se, info@cora.se•Redaktionsråd: Nynja Liljeström Ohlin, Fateme Behros, Karin Rutström, Ingemaj Lindh, Lia Fallenius, Eva Asp 

Form/layout: Lena Adamsson•Tryck: Preses Nams, Riga•Återförsäljare kan kontakta Nätverkstan/Ekonomitjänst 031-743 99 05, 

ekonomitjanst@natverkstan.net•För annonser kontakta Eric Gallstrand, Abena marknadsinformation AB tel: 08-651 09 30. 

Mobil: 070-592 49 69. eric.gallstrand@abena.se•ISSN 1653-029 2•Omslagsbild: Pyramaniac 2, Josephine Meckseper 

För insänt material ansvaras ej•Citera oss gärna, men ange källan. 

svällande 

kvinnoformer 

dikter av Ingemaj Lindh 

are us - 

en ångerfylld lek 

Maria Friberg visar bilder 

du jämnt? 

Eller räcker det med att 

se snygg ut? 

Charlotta Holm ”fältfotograf” 

för alla 

Kristín Ómarsdóttir, Island, 

författare, dramatiker porträtteras 

Beautiful Ones 

om den kinesiska 

kvinnan i filmen 

cora #1 2007

OKUVLIG 

cora #13 2008 

FÖR MÅNGA ÅR SEDAN intervjuade jag 

före detta RAF- medlemmen Brigitte Mohnhaupt. 

När hon benådades förra året, efter trettio 

år i fängelse, sa hon sig aldrig gett några 

intervjuer under alla åren i fängelse, men hon 

måtte ha glömt vårt lilla sammanträffande. 

Jag vill inte heller påstå att det var ett särskilt 

upplyftande möte. Brigitte Mohnhaupt var 

dömd mot sitt nekande för mordet på Hans Martin 

Schleyer 1977, en folkets fiende, som han 

kallades av Röda Arméfraktionen, RAF, men 

som i efterhand, när bilden blivit mer nyanserad, 

framställs som en saknad familjefader. 

Den förlorade generationen har den kallats, den generation som föddes 

strax efter andra världskriget och som först i skolan upptäckte det föräldrarna 

förtigit, Hitler och nazismen. 

Anledningen till mitt besök hos Brigitte Mohnhaupt, och för övrigt även 

hos Christiane Ensslin som då bodde i Köln, syster till Gudrun Ensslin, var 

att det just då utkommit flera böcker som specifikt beskrev kvinnorna inom 

RAF. 

En del av dessa böcker gjorde försök till analyser, av människor i ett samhälle 

i nazismens efterdyningar. Andra visade fram kvinnorna i RAF som 

framförallt rivaler i striden om Andreas Baader, med sin sex appeal och sina 

egenhändigt sydda, trånga svarta sammetsbyxor. Inte kunde väl den bilden 

stämma av exempelvis den intellektuella Ulrike Meinhof? 

Huruvida Andreas Baader var sexgud och kvinnorna verkligen hans offer 

är svårt att veta, men i höstas var det dags igen. Någon form av RAF- jubileum 

firades i Tyskland med en mängd nyskrivna böcker i ämnet. 

”Jag är nu en gång vänster”, säger Josephine Meckseper på sitt lite 

okuvliga sätt, och gör konst av intrycken från Tyskland på sextio- och sjuttiotalet, 

med hippierörelsen och RAF, och ställer det i kontrast till dagens 

politiska situation. 

Hos Marlene Streeruwitz, författarinna och feminist, har betydelsen av 

ordet okuvlig övergått i outtröttlig. Outtröttligt, med en humoristisk underton 

gisslar hon staten och kapitalet i sina pjäser, romaner och politiska artiklar. 

Sätter punkt på samma sätt som hon säter ner foten. 

Maria Friberg roar sig med kapitalets företrädare, männen i kostym, i sina 

ömsinta, halvt våldsamma lekar, medan Annika von Hausswolff vill förföra 

oss och samtidigt utestänga oss, med sina lockande skyltskåp och fotografiska 

bildskulpturer bakom plexiglas, som en påminnelse om en verklighet 

som blivit förevigad och därmed förblir borta för alltid. 

CORA är en kvinnokulturtidskrift. Den visar kvinnors skapande arbete inom 

film och foto, litteratur och konst. Ungefär som ett eget rum eller en egen utställningsyta 

om man så vill. Cora grundades i december 2004 och utkommer 

med fyra nummer per år och är politiskt och religiöst obunden. 

Yvonne Ihmels 

3

JAG ÄR NU EN 

GÅNG VÄNSTER 

Om Josephine Meckseper 

DEN TYSKE DRAMATIKERN Heiner Müller konstaterade 

en gång att kapitalismen uppslukar allt. Vid varje konsumentkritisk 

protest häftade förr eller senare kommersen fast likt en 

sugpropp som drar med sig det politiska innehållet ut genom 

avloppet. 

Och det är ett faktum att t-shirts med Che Guevara och 

fredssymboler, idag säljer lika bra som designade modekläder. 

Josephine Meckseper gör konceptkonst som vid första 

anblicken påminner om mellandagsrean. Vid en snabb titt 

ser hennes montrar och avfotograferade skyltfönster ut som 

reklamannonser för en trendig boutique, men kastar man en 

närmare blick på innehållet, upptäcker man att det är Tysklands 

förbundspresident Angela Merkel med en dammsugare 

– vad är det hon städar bort frågar man sig - och att det är Karl 

Marx som hamnat bredvid herrparfymen Hugo Boss. 

Redan på sin tid profeterade Andy Warhol att varuhusen 

skulle komma att bli som museer och museerna som varuhus. 

Liksom Joseph Beuys använder sig Josephine Meckseper 

gärna av glasvitrinen för att ställa ut sina föremål, men 

hos henne finns inget sönderrostat skrot, eller annan lump, 

utan lustfyllda, fetischliknande föremål som smink, parfymer, 

skyltdockor, och här och var mellan läppstift och parfymer, 

dyker det upp en tändsticksask med RAF, Röda Armé Fraktionens 

emblem på, eller en kampskrift från Angry Brigade, en 

vänsterradikal gruppering i England på sjuttiotalet. 

– Jag är nu en gång vänster, sa Josephine Meckseper utan 

att ens höja på ögonbrynen, inför sin första stora samlingsutställning 

på Stuttgarter Museum sommaren 2007. 

Hur kan man som konstnär vara politisk idag utan att förfalla 

till att bli plakativ? Kanske ligger svaret i hennes bakgrund. 

Josephine Meckseper växte upp som barn till konstnären 

Friedrich Meckseper i Worpswede, idyllisk centralort 

för konstnärer kring förra sekelskiftet. Redan faderns verk var 

en reaktion på denna omgivning. Född i början av sextiotalet 

matades Josephine Meckseper med nyheter om RAF, miljörörelsen 

och protesterna mot de Pershingraketer som Nato 

ville placera ut i Tyskland under kalla krigets dagar. RAF- 

Av INGER JANSSON 

generationen som kallades för den förlorade generationen i 

Tyskland, var ändå en del av ett politiskt uppvaknande och 

efterkrigsgenerationens uppgörelse med föräldragenerationen 

och nazismen. Förra året firades något sorts jubileum 

i Tyskland, trettio år efter att kärnan i RAF hittades döda i 

sina celler i Stammheimfängelset. En mängd böcker utkom 

i ämnet och kanske var det också just därför som Josephine 

Meckseper fick ställa ut sin revolutionära konst på stort museum 

i en av landets mest förmögna städer. 

Josephine Meckseper lever och arbetar sedan drygt femton 

år tillbaka i New York men tycks ändå landa i ett vänsterradikalt 

tyskt uttryck. Att politik till syvende och sist är en 

fråga om förpackning visade hon just på Stuttgarter museum. 

En bild föreställer två blondiner som poserar på en soffa av 

Mies van der Rohe, var och en med en gyllene kedja med bokstäverna 

CSU – CDU i dekolletaget. De båda systerpartierna 

som lyxluder? Bilden får mig att associera till ett porträtt av 

en gammal holländsk mästare lika mycket som en glansig reklambild. 

Röken som skymmer sikten i demonstrationsbilden från 

Berlin, mitt framför Brandenburger Tor, förpassar mig även 

den bakåt i tiden till andra världskriget eller varför inte ännu 

längre tillbaka. Som om kriget eller krigen aldrig upphört. 

Tårgasen som blandas med senapsgasen, och den i sin tur 

med Cyclon B, den mördande gasen i koncentrationslägren. 

Krutröken har aldrig skingrats. 

Hennes Pyromaniac 2, på omslaget till detta nummer av 

Cora som föreställer en kvinna med en tändsticka i munnen 

som vore hon värsta sortens terrorlady, men som ändå är välfriserad 

och välsminkad. 

Men att det är en kvinna som vi ser på bilderna är inte 

det avgörande, den mänskliga kroppen blir idag till objekt, 

medan objekten blir personifierade, vill Meckseper säga. 

Och så kommer där på nytt en glasmonter, med ett par 

sandaler som en närmast sentimental symbol för hippierörelsen, 

en parkas, och palestinasjalen, som nynazisterna på 

senare tid börjat använda för att dölja ansiktet med på sina 

demonstrationer. 

4 cora #13 2008

RAF Tray. Josephine Meckseper, Courtesy Gallerie Galerie Reinhard Hauff, Stuttgart 

MEN KAN MAN TA JOSEPHINE Mecksepers konsumtionskritik 

på allvar? Eller håller hon på att gå samma öde 

till mötes som t-shirts med Che Geuvara? Minst ett dussin 

av hennes kända verk har redan köpts upp av brittiska reklammogulen 

Charles Saatchi. Och utställningen i Stuttgart 

sponsrades av just Hugo Boss. 

Men att museet i Stuttgart ligger mitt i city, med dyra 

boutiquer till höger och vänster, var snarare en passande omgivning, 

tycker Josephine Meckseper. Här och var hade hon 


placerat ut toalettborstar som en flirt med äcklet, och till detta 

marijuanabladet som gått att köpa som souvenir vid Bahnhof 

Zoo i Berlin, sedan mitten av sextiotalet. Här dock i ny snygg 

kostym i glitterlamé – och som sagt, allt är inte guld som 

glimmar. • 

Josephine Meckseper är aktuell med en utställning 

på Gesellschaft für Aktuelle Kunst i Bremen. 

5

MM arlene 

arlene Streeruwitz 

Foto: Günter Gluecklich 

I SIN ROMAN ENTFERNUNG (På avstånd), beskriver 

den österrikiska författarinnan Marlene Streeruwitz en 

kvinna vars hela värld håller på att rasa samman. Selma, 

som kvinnan heter, är en 49-årig dramatiker som inte får 

utrymme vare sig privat eller på arbetet. Efter att förhållandet 

gått i kras och fått sparken fl yttar Selma hem till sin 

far och beslutar sig för att resa till London i ett sista desperat 

försök att rädda sin karriär. Men även här blir hon 

föraktfullt bemött och närmast fl yr från det förnedrande 

mötet. I ett förvirrat tillstånd går hon nerför en trappa till 

Av YVONNE IHMELS 

en lokal i underjorden, där man tror att hon är den beställda 

nakenmodellen till en kurs i kroki. 

– Jag brukar ofta få frågan varför mina kvinnofi gurer är 

så depressiva. Men jag skulle vilja påstå att det snarare 

är tvärtom. Det är inte kvinnorna i mina böcker som är depressiva, 

det är sättet att se på kvinnan som redan innan 

är depressivt färgad. 

Det handlar om bortförklaringar, menar Marlene Streeruwitz. 

Det verkliga problemet ligger någon helt annanstans. 


MARLENE STREERUWITZ föddes 1950 i Baden utanför 

Wien och studerade först slaviska språk, juridik och 

konsthistoria, innan hon fick sitt genombrott som dramatiker 

med pjäsen Waikiki-Beach. (observera punkten) i 

början av 1990-talet. Kort därefter sattes den även upp på 

Stockholm stadsteater och under flera år kom hon att bli 

en av de mest spelade dramatikerna inom det tyskspråkiga 

området. Sina dramer har Marlene 

Streeruwitz någon gång betecknat som 

kampskrifter mot klassiska författare som 

Goethe och Shakespeare vars pjäser hon 

betecknar som ”en fallisk leda mellan orgasmerna”. 

Nationalhelgon får man inte 

driva med, och tillspetsade uttalanden 

av den här typen gjorde att hon redan 

från början stämplades, och avfärdades, 

som radikal feminist, och fokus förflyttades 

från hennes skarpsinniga analyser 

av vår samtid. 

Första gången jag träffade Marlene 

Streeruwitz var på våren 2000. Det fascistiska 

spöket hade stuckit upp nosen 

på nytt och varje vecka anordnades demonstrationer, 

de så kallade torsdagspromenaderna, 

som ringlade sig i timmar 

längs med gatorna i Wien. 

Lika förtjust som Marlene Streeruwitz 

var över dessa promenader, som 

hon beskrev som det mest demokratiska 

hon någonsin upplevt, med ett 

uppfriskande tillskott av både erotisk 

anarki, lika irriterad och frustrerad var hon över att som 

österrikiska, i omvärldens ögon förknippas med det populistiska 

FPÖ och med Haider. 

Marlene Streeruwitz skildrar huvudsakligen kvinnor i 

sina romaner, pjäser och hörspel, och hon skriver utifrån 

en värld där Kinder, Küche und Kirche, fortfarande förväntas 

vara kvinnans ansvar. 

Hon gisslar patriarkatet med en ofta drastisk humor 

som inte sällan slutar med att någon får sätta livet till. 

I Waikiki-Beach. som förresten spelas än idag, och som 

översatts till fler språk än hon för ögonblicket kan komma 

ihåg, handlar det om en valkampanj mellan sittande borgmästaren 

och chefredaktören på ortens tidning. Borgmästarens 

hustru Helene är chefredaktörens älskarinna, men 

oförmågan att känna djupare känslor driver såväl mannen 

som kvinnan till förtvivlan. Hellre än att överlåta ens en 

handbredd makt åt kvinnan, ingår männen en politisk 

kartell. I grunden bryr sig de båda kandidaterna varken 

om kvinnan Helene eller om sina väljare. Så går det som 

det går till slut. Allt tar en ände med förskräckelse och till 

detta kommer också främlingsfientlighet och skinheads. 

– I Waikiki-Beach. ville jag också visa på kopplingen 


mellan kapitalet och högerextremismen och det är märkligt 

hur mycket som fortfarande stämmer med dagens situation, 

trots att jag skrev den så tidigt som 1988. Alltså 

redan året innan muren föll. Och långt innan det blev uppenbart 

att det fanns en aktiv högerextremism. 

Även om Streeruwitz pjäser har exotiska namn som 

Sloane Square. Waikiki-Beach. Sapporo. New York New 

York. och Elysian Park. (Punkten är ett konstgrepp som är 

Ur Lisa´s Liebe av Marlene Streeruwitz 

ett sätt att visa på det konstgjorda 

i tillvaron, enligt henne själv.)utspelar sig de flesta i 

Wien eller dess närhet. Wien finns överallt, tycks hon vilja 

säga. 

Elysian Park. handlar om en Schwarzwaldklinik, om 

ett idylliskt beläget privatsjukhus, med samma namn som 

den tyska tvserie som visades även i Sverige på 1980-talet. 

Men sjukhuskliniken i Streeruwitz pjäs, har råkat hamna 

under den nybyggda bron till motorvägen och hur det går 

med den idyllen kan var och en tänka sig. Sapporo. utspelar 

sig på en nyhetsredaktion, och här misstänker jag 

att hon använder sina egna erfarenheter som kvinna och 

medarbetare i dagstidningen Der Standard, där hon har en 

stående politisk kolumn, och från redaktionerna vid Süddeutsche 

Rundfunk, där hon själv regisserar sina hörspel. 

I Sapporo gisslar hon inte bara det motsatta könet. Även 

kvinnan i pjäsen får sig en törn. I vår hunger efter makt 

säljer vi ut både kropp och själ är budskapet. 

Inte bara samhället utan även teatern i Österrike, med 

sitt arv efter landsfadern Thomas Bernhard, har Marlene 

Streeruwitz öppet kritiserat för att vara alltför patriarkal. 

7

MM arlene 

Ur Partygirl 


– DET HAR KNAPPAST blivit bättre på 

senare tid. Jag skulle till och med vilja påstå 

att de nyliberala arbetsförhållanden som fi nns 

på arbetsmarknaden idag, tog sin början på 

teatern. En skådespelare ska vara mobil och 

alltigenom fl exibel. Förväntas ställa upp till 

hundra procent i allt kortare engagemang, 

och utan att kunna göra upp några egna planer 

för framtiden. De anställda på teatern har 

en hierarkisk lön och allra sämst tjänar unga 

kvinnor. Sexuellt utnyttjande tycks tillhöra 

dagordningen oberoende av status. Och i en 

omgivning som är uppdelad och organiserad 

på detta hierarkiska sätt, är det omöjligt att 

skapa kvalitativ konst och det sker ju för det 

mesta inte heller längre. 

– Hur förhåller du dig till detta när du själv 

är verksam som regissör? 

– Jag regisserar ju knappast längre, men 

även om teatern ger mig en möjlighet att berätta 

om mig själv behöver jag ju nödvändigtvis 

inte vika ut mig. På senare tid har jag stöttat 

nya former av teaterprojekt med lekmän 

eller amatörer som vill gestalta sig själva och 

sina liv. 

Om nu pjäserna sina exotiska namn till 

trots, sällan utspelas någon annanstans än 

hemma i Wien, reser hjältinnorna i Marlene 

Streeruwitz romaner gärna runt om i världen 

och blir till en sorts globala kvinnoöden i en 

globaliserad värld. 

Selma i Entfernung skulle kunna vara självbiografi 

sk. Hon är dramatiker, inte längre så 

ung, men inte heller särskilt gammal, och föräldrahemmet 

(fäderneslandet), med sina välbekanta 

dofter, känns ändå mer främmande 

än det land som ligger längre bort. Och som 

kvinna kan man ju heller aldrig vara riktigt 

säker på att slippa dela Selmas öde, att ligga naken 

och utlämnad. 

Det är även vad Helene, i Streeruwitz första roman 

Verführungen (Seductions), råkar ut för. Ständigt utmattad 

och pressad av livet studsar Helene mellan jobbet på 

kontor, hemmet och barnen och sina olika älskare. 


Ur New York New York. Münchner Kammerspiele 

NÄR DEN KOM I BÖRJAN av 1990-talet var det ett 

nytt sätt att skildra moders- och kvinnorollen på i litteraturen. 

Också genom Marlene Streeruwitz sätt att använda 

sig av språket. Å ena sidan blir kvinnan framställd som 

utarbetad mor, å andra sidan som en sexuell varelse. Texten 

visar varken helig moderslycka eller ett problemfritt 

sexualliv och ibland är det svårt att veta om Helen lagar 

mat åt sina barn eller onanerar framför spisen. Punkten 

tycks här också fylla funktionen av pauser mellan olika 

repliker. Mellan tal och tigande. Tilläggas bör att när romanen 

diskuterades i tyska litteraturprogrammet Literarisches 

Quartet, blev kritikerna så osams att den ena av 

dem sa upp sig efteråt. 

I romanen Nachwelt (Efterskrift), handlar det om två parallella 

kvinnoöden och även här går det biografiska igen. I 

stället för att skriva att hon själv gör denna resa, låter Marlene 

Streeruwitz sin romanfigur Margarethe Doblinger, företa 

en färd i spåren efter Anna Mahler, dotter till Alma 

och Gustav Mahler. Margarethe är dramaturg även hon, 

skild, och ensamstående mor. Och även på sätt och vis 

en själsfrände till Helene i Verführungen. Båda kvinnorna 

lever i en traditionslös stadsmiljö, ensamma med ansvaret 

för barnen och båda blir de övergivna av sina älskare. 


Och om Helens liv i Wien syntes grått är miljön i det 

soldränkta Kalifornien minst lika grå för Margarethe som 

tillbringar tio händelsefattiga dagar i Los Angeles. Margarethe 

försöker genom olika intervjuer att skildra Anna 

Mahlers liv, men knappt någon av de olika män hon levt 

tillsammans med kan dra sig till minnes någon information 

av värde. Alma Mahler förblir diffus för såväl Margarethe 

som för sin författare, och till slut tvingas de ge upp 

och resa hem igen. 

Och ändå är det misslyckade experimentet en lyckad 

roman. De olika kvinnoödena är opretentiöst och ändå 

inträngande tecknade. Utnyttjade av männen, övergivna 

och ensamma, ser de sina döttrar växa upp. Längtan efter 

kärlek och sex låter sig inte omsättas i praktiken. Snarare 

är detta en roman om att åldras. 

”Du är en sann romantiker”säger en av Alma Mahlers 

livspartners till Margarethe, ”men det är inte särskilt 

praktiskt.” 

Lisa´s Liebe, å andra sidan är nästan som en ironisk 

självbiografisk bilderbok över en ung Marlene Streeruwitz. 

Till formen närmast att jämföra med trivial kiosklitteratur, 

men allt skildrat med en utstuderad långsamhet som tilllåter 

diverse känslor att komma upp till ytan. 

9

MM arlene 


Ur Lisa´s Liebe 

LISA VÄNTAR på den 

stora kärleken, och på brevbäraren som hon ser, 

och som även läsaren ser på ett taffl igt foto, som taget 

ur ett familjealbum, långt därborta i fjärran. Han kommer 

cyklandes längs ängarna utan att någonsin dela ut det förlösande 

brevet. Till slut befriar sig Lisa själv genom att 

stiga på ett tåg i New York, med blicken vänd mot horisonten, 

dock utan cowboyhatt.. 

Bilderna föreställer förövrigt Marlene Streeruwitz själv, 

en yngre Marlene. En ömsint tillbakablick, som ville hon 

klappa sig själv på kinden och säga att hon förstår det allmängiltiga 

i att som ung kvinna bara vänta och vänta. 

Är det så här det är att vara kär? 

Romanen Partygirl handlar om en annan typ av kärlek. 

Författaren, kvinnan, har blivit äldre och livet alltmer 

ogynnsamt. Romanen handlar om syskonen Madeline och 

Roderick som fl yr undan livet i Wien efter en tragisk händelse 

inom familjen. Romanen är som ett klassiskt familjedrama 

med åtskilliga blinkningar till världslitteraturen. 

Det är, som tidigare, kvinnans det vill säga Madelines 

historia, som berättas. I tretton avsnitt får vi följa henne 

bakåt i tiden. Från syskonens strandade liv i Chicago, via 

partys i Wien, Arezzo, Kreta, Santa Barbara, Berlin och Havanna, 

ända till den dagen när Madeline väntar på att bli 

uppropad i skolan. 

Partygirl är skriven på en karg prosa, som om själva 

ämnet varit alltför smärtsamt för att kunna berättas med 

ett annat språk. Ingenting tycks nämligen 

kunna fylla tomheten i syskonens 

liv och när romanen slutar i Chicago har 

Madeline och brodern Rick slarvat bort 

sin gedigna ärvda förmögenhet. Madeline 

arbetar på en sjaskig tvättinrättning 

i stadens sämre kvarter och till brodern 

Rick har hon ett minst sagt speciellt 

förhållande. 

”Om sex talades det inte sedan 30 

år tillbaka. Och det som förtegs. Hade 

vuxit sig till en jättehög.” 

Det straffar sig. Rick kvävs framför datorn. Madeline 

som för ovanlighetens skull är på gott humör, har matat 

honom med en typisk amerikansk pizza. Garnityren har 

inte gått att skilja från ett plastöverdrag. 

Genom åren har Marlene Streeruwitz varvat skrivande 

med undervisning vid olika universitet och ständigt som 

politisk debattör. Hennes poetikföreläsningar har blivit 

uppmärksammade milstolpar i den feministiska debatten 

i synnerhet i Tyskland. Som första kvinna blev Marlene 

Streeruwitz också Samuel Fischer-gästprofessor vid Freie 

Universität, Berlin. 

Flera viktiga litteraturpris har också kommit i hennes 

väg, men 2004 tackade hon nej till det stora Badener Kulturpreis 

av principiella skäl. Priset skulle delas ut av dåvarande 

kandidaten till presidentposten i landet. Denna 

hade i egenskap av minister underlåtit att ingripa när 

medlemmar i teatertruppen Volxtheater vid G8 mötet i 

Genua, på ytterst tvivelaktiga grunder arresterades och 

kvarhölls i arresten längre än tillåtet. 

”Jag vill förhålla mig solidarisk till alla kritiskt tänkande 

kulturarbetare som blir betraktade som misstänkta 

subjekt” var Marlene Streeruwitz kommentar till att tacka 

nej. 

Men att sticka ut hakan som feministisk frontfi gur har 

förstås sina sidor. Förra säsongens uppsättning av Elfriede 

Jelineks Ulrika Maria Stuart på Thaliateatern i Hamburg 

skapade rubriker som nådde ända hit till landet. 


Marlene Streeruwitz Foto: Peter Rigaud 

PJÄSEN HANDLAR OM rivaliteter kvinnor emellan 

inom den absoluta inre kärnan av Röda Arméfraktionen, 

RAF. Och regissören valde att överföra innehållet i dramat 

på Elfriede Jelinek och Marlene Streeruwitz. Österrikes 

två mest prominenta författare framställdes på en av 

Tysklands största teatrar som två pladdrande vaginor. 

Både Marlene Streeruwitz och Ulrike Meinhofs dotter, 

Bettina Röhl, krävde var och en på sitt håll att pjäsen skulle 

läggas ner därför att den handskades alltför lättsinnigt 

med människors känslor. De stycken där Ulrike Meinhof 

citerades ströks enligt önskemål från dottern, men inte 

partiet med Marlene Streeruwitz. 

- Jag protesterade mot att regissören använde sig av 

mitt namn i sammanhanget, samt citerade mig i förvanskad 

form. Detta något som skulle föreställa en vagina 


och där klitoris var 

huvudet som talade 

med en mansröst på 

gnällig wiensk dialekt 

– detta något är 

definitivt inte jag! 

- Jag har erövrat 

mig ett eget konstnärligt 

språk och 

för min egen kamp 

för en strukturell jämställdhet 

mellan könen. Jag vägrar att bli framställd som 

mindre bemedlad bara för att jag är kvinna och jag tänker 

inte finna mig i att bli skildrad enbart i egenskap av mitt 

kön. • 

11

”Ich bin die Ecke aller Räume” 

Annika von Hausswolff, Magasin 3 

Annika von Hausswolff. Foto: Anna Lamberg

Behind the Curtain 

om du förstår vad jag menar? 

VARFÖR TÄCKER MAN egentligen över en död kropp, 

frågar jag mig när jag möter Annika von Hausswolff och 

hennes bilder mitt under arbetet med hängningen av utställningen 

på Magasin 3. 

Är det för att vi inte ska se den hemska döden? Eller är 

det för att skydda den döda för våra blickar? En gräns? En 

avskildhet? En religiös symbol? 

Svepningen, om vi kallar den så, kan lika gärna vara 



draperiet i en annan bild, eller kanske den veckade gardinen 

som påminner om en teaterridå, eller en scén ur en 

film (Ridån som fallit för livets teater!). Det skynke som 

förvandlar två människor till en skulptur, eller lakanet 

igen, som skyler den döda. För det är oftast en hon som 

är död i Annika von Hausswolffs bilder. Täckelsen stiliserar. 

Begäret. Brottet. Bilden. Bakom plexiglaset eller i ett 

skyltfönster. 

13

Karaoke 

Behind the Curtain, om du förstår vad jag menar 

– DÖDEN HAR FUNNITS latent i nästan alla mina arbeten, 

både som koncept och som verklighet. Och själva 

döden som idé, finns ju närvarande i fotografiet som teknik. 

Fotografiets ontologi innebär ju att fånga ögonblicket, 

som aldrig kommer tillbaka. Och även om just det ögonblicket 

är regisserat, som det mina bilder alltid är, så är det 

trots allt en liten bit av verkligheten som blivit förevigad, 

och därmed borta för alltid. 

Annika von Hausswolffs bilder är överraskande stora 

och så påtagligt fysiska, att de lätt kan uppfattas som 

egna varelser i sig; de är både objekt och bild på en och 

samma gång. Utställningen består av sammanlagt 60 bilder 

ur konsthallens egna samlingar, från mitten av 90-talet 

och fram till idag. De plockas nu fram ur lagret på Maga- 

sin 3. De flesta har vi sett förut, men strategiskt placerade 

tycks de få en ny betydelse. 

Här finns till exempel den kända bilden, ”Mamma och 

pappa hånglar”, till uttrycket snarare en skulptur, som visar 

en man som bär en kvinna på ryggen. Tillsammans 

formar deras ben bokstaven X, den gemensamma kromosomen, 

men ändå blir uttrycket desperat. Eller den svävande 

”Filosofisk stol” eller åter en annan skulpturbild 

som ”Domestic sculpture” – en soffa med rufsigt arrangerade 

sittdynor. Ofta förekommer kvinnor, som sagt. För 

det mesta fotograferade bakifrån. Avskalade, och fångade 

av livets alla krav. Fjättrade, och kanske ändå på väg att 

bli fria? Ibland ger oss titeln en ledtråd i hennes lek med 

parallella verkligheter. 


Domestic Sculpture 

Utan titel

Varje rörelse bär på sin motsats 

Behind the Curtain... 

HÄNGNINGEN AV UTSTÄLLNINGEN beskriver Annika 

själv som organisk och närmast analytisk, och även 

den dokumenteras med hjälp av kameran. Så småningom 

ska det komma en Artists Book, någon gång under våren. 

– Jag går in och plåtar detaljer i bilderna under tiden 

som vi hänger och det blir som en jämsides process i sig. 

Det är som att få syn på bilderna på nytt och det känns 

otroligt lyxigt att bara kunna plocka fram alla de här färdiga 

bilderna och till sin glädje upptäcka att där finns en 

kontinuitet. 

Även om bilderna är iscénsatta har de en starkt dokumentär 

prägel. Hon tar hela den fotografiska historien till 

hjälp för att berätta det hon har på hjärtat, blandar fritt 

mellan olika genrer; här finns allt från det dokumentära 

fotografiet och kriminalfotografiet till reklamens och modevärldens 

bilder. Och som om detta inte räckte, tar hon 

konsthistorien till hjälp för att förföra oss visuellt. 

OFTA ÄR DET TUNGA bilder, fyllda av en sorts lidelse 

parad med våldet. Som till exempel i hennes välkända bild 

av en schäfer, som vaktar den döda, framstupa liggande 

kvinnokroppen övertäckt med en filt. Är det en polishund 

eller vaktar den troget sin döda matte? En död kvinnokropp 

och ett förmodat brott. Två välkända motiv som kameran 

på sitt sätt basunerar ut. Det dubbla som fotografiet som 

konstart för med sig – å ena sidan vill vi berätta om det 

som hänt, å andra sidan tvekar vi inför det våldsamma i 

detta brott – en ung kvinnas död. 

Annika von Hausswolff gjorde sig ett namn genom sina 

första undersökningar av brottets topografi. 

Utan titel 


Filosofisk stol 

HENNES FÖRSTA ISCÉNSATTA bilder var fotografier 

på blåmärken, hämtade ur kriminaljournaler, som hon lät 

rama in i ovala ramar för familjefotografier, utskurna i frigolit. 

Den gången intresserade hon sig för själva utseendet 

hos blåmärkena, nästan som en seismologisk undersökning 

av egna djupt liggande själsliga blåmärken. Som 

en detaljstudie i andras smärta, kanske som ett substitut 

till att skära i sig själv? 

– När det gäller våldet i mina bilder så har jag inte lämnat 

den frågeställningen bakom mig, men våldet är inte 


alls lika explicit längre. Jag skulle hellre tala om någon 

form av existentialism, när jag själv tänker på mina bilder 

idag. Att det finns en utsatthet i att vara människa, som 

går bortom kön, bortom det banala våldet. Inget våld är 

banalt, men orsakerna till våldet kan ju vara väldigt banala. 

Jag tror att jag hade ett stort behov av att bearbeta 

vissa personliga erfarenheter, men det känns inte längre 

som att just det är kärnan. Även om det fortfarande finns 

mycket våld kvar i blicken, när man tittar på bilderna, är 

det inte lika starkt uttalat. 

17

Behind the Curtain, 

NÅGONTING SVÄVAR omkring henne i luften. En 

svag doft av parfym som känns fransk och dyr och mycket 

inbjudande, på något sätt konfrontativt kvinnlig. Förra 

gången vi möttes bodde hon i Berlin och intervjun fick lov 

att avbrytas eftersom hon skulle hämta sin son på dagis. 

Annika von Hausswolff har en son och en dotter och vi diskuterar 

skillnaden i barnomsorg i Tyskland och i Sverige. 

– Berlin är roligt, men inte med barn, fast det finns så 

många barn i den stan. Men jag stod inte riktigt ut med 

att man alltid måste sätta människor på plats, innan man 

kunde få det man behövde. Jag måste också känna att 

mina barn har det tiptop för att jag ska kunna arbeta. 

Även om våldet och lidelsen är markant i de tidiga bilderna, 

slipper vi som åskådare stanken av lik, lukten av 

utsöndrad rädsla eller andra kroppsvätskor. Plexiglaset 

skyddar inte bara den avbildade, utan även den som betraktar. 

Människorna i henne bilder vänder oftast ryggen till. De 

är snarare statister, figurer eller symboler, och ser man deras 

ansikten är det mest fotografens eget. Där finns ingen 

dokumentär blick som ska avslöja ett känsloläge hos den 

avbildade, det är ju fotografens/konstnärens känsloläge 

som ska uttryckas, eller så har människorna, med hjälp av 

en filt, förvandlats till skulpturer. Så enkelt och självklart, 

tänker jag, inför ett foto av ett par, troligtvis en man och en 

kvinna, som fått en filt över sig, precis som en staty som 

ska till att avtäckas. Eller symboliserar filten ett äktenskapligt 

mörker? Den ständigt ifrågasatta tvåsamheten? 

Under studietiden på Konstfack var hon starkt influerad 

av Walter Benjamin, berättar Annika von Hausswolff, och 

dennes kritiska texter om hur produkter och objekt bakom 

glas skapar begär. Hon har arbetat med att plocka upp det 

där begäret, vill förföra och locka, men sätter ändå objektet 

- bilden, oåtkomligt, bakom sin gräns av plexiglas. 

– Jag arrangerar visserligen mina bilder men försöker 

vara både betraktare och aktör, utifrån mitt eget undermedvetna 

jag. Man hämtar ju sina bilder någonstans ifrån 

och det är som en mix av yttre intryck och inre händelser. 

Det finns många konstnärer som har en uttalad vilja 

att säga någonting, men för mig fungerar det inte riktigt 

så. Jag är mer intresserad av vart mitt undermedvetna 

tar mig, och låter mig hellre förvånas. Med åren har jag 

lärt mig, att de där sakerna som inte försvinner ur skallen, 

måste man utföra. Det är det som är kriteriet. Och det har 

blivit väldigt tydligt nu när vi har installerat utställningen. 

Plötsligt har bilderna börjat leva sitt eget liv på ett närmast 

förbluffande sätt och det uppstår helt nya kopplingsscheman 

mellan olika stilar och årtal. 

– När det gäller måleriet kan man tillåta våldet utan att 

reagera nämnvärt. Varför tror du att det är så förbjudet att 

visa det på ett gestaltat foto? 

– Kanske har det med att bilder påverkar oss på ett annat 

plan och därför omfattar mer av ett magiskt tänkande. 

Jag tror att vi reagerar mycket primärt. Deckarförfattare 

blir ju till exempel aldrig ifrågasatta trots sina blodiga och 

makabra fantasier, medan en utställning som A History of 

Sex av Andres Serrano, som nyligen visades på Kulturen 

i Lund, blev vandaliserad! Och det har väl just med det 

visuella att göra. Att bilder kanske tar sig in i vårt medvetande 

på ett annat plan. Att de blir så konkreta att vi just 

därför blir provocerade av dem. Jag läser just nu en bok 

som heter What do Pictures Want? av W J T Mitchell, där 

han vänder på begreppet och menar att vi istället ska frå- 


ga oss vad den här bilden vill ha av oss? Till dem av sina 

elever, som hävdar att bilder bara är bilder och lika fiktiva 

som texter, brukar han säga att de ska ta fram den där 

bilden de har av sitt barn i plånboken och klippa sönder 

det. Varpå folk naturligtvis svarar att det skulle de aldrig 

kunna göra! 

På övre planet på Magasin 3 bygger Annika von Hausswolff 

en skulptur som är likt det hon tidigare visat på Baltic 

Art Center i Visby, och som var hennes första tredimensionella 

verk – Construction of a Breakdown. Från början 

en praktisk lösning för att dölja en ful dörr på ett galleri 

i Köpenhamn, där draperiet fick namnet “Minnet av min 

mors underkläder förvandlat till ett flamsäkert draperi”. I 

Visby och i Köpenhamn var draperiet rosa, på Magasin 3 

ska det bli blått, men här finns återigen leken med parallella 

verkligheter och ”benjaminska” begär. Det tredimensionella 

återkommer i de senaste årens ”Skyltfönster”, 

varuskåp, som förr i tiden hängde utanför kortvarubutiker 

och tobaksaffärer för att exponera sitt innehåll. Men i Annika 

von Hausswolffs skåp är det prydligt veckade draperiet 

fördraget. 


om du förstår... 

VECKNINGEN ÅTERKOMMER i en bild på en gardin 

och en blomma som fallit i golvet. Krukan har gått sönder 

och jorden har spritts ut. Livet som släcks ut, eller läser 

jag in för mycket? 

– Som konstnär måste man ju lära sig att lyssna på sina 

besattheter eller sina fixeringar. Och det finns ju vissa saker 

som jag är fixerad vid och då finns det inget annat att 

göra än gestalta det. 

– Kan det ibland vara genant att se sina egna fixeringar? 

– Det är fruktansvärt men jag har börjat vänja mig, fast 

förut ville jag aldrig vara med på vernissager. Det finns ju 

en väldigt dubbel drift i detta att vara konstnär och använda 

sig själv i sitt skapande. Det är en dubbel längtan. 

På en och samma gång en längtan efter bekräftelse och 

samtidigt skräcken över att faktiskt bli sedd. En bisarr 

kombination egentligen och jag kan inte påstå att det varit 

en njutbar sysselsättning. Det kan vara väldigt njutbart 

att ha idéer, och ligga och flumma och tänka på vad jag 

skulle vilja göra. 

Men sen att utföra det och jobba med det, det drar jag 

mig för väldigt ofta. 

Jag tycker det är ganska jobbigt faktiskt, inte så att jag 

klagar, jag vill bara framhålla att jag inte går omkring och 

njuter alla gånger av att vara konstnär. Jag tycker det är 

skönt att bli äldre och kunna känna att man skiter i vad 

andra tycker. Det största problemet för mig har ju alltid 

varit andra människor och det var ju det som gjorde att jag 

kände mig obekväm i rollen som dokumentärfotograf. 

– Men nu när jag kan stå här och se på alla mina bilder 

och min installation, så är jag grymt nöjd faktiskt. Grymt 

nöjd och stolt. • 

Annika von Hausswolffs utställning ”Ich bin die Ecke 

aller Räume” på Magasin 3 pågår till den 8 juni 

Artist’s book: 

Under våren presenteras en omfattande publikation om 

Annika von Hausswolffs konstnärskap för vilken hon 

med sin egen kamera dokumenterat utställningen på 

Magasin 3. 

Boken kommer att innehålla även en oeuvre-del som 

listar alla von Hausswolffs verk. 

19

N 

Kan man bli en man med hjälp av smink och kostym? 

Allt fler kvinnor inom teatern ”draggar” och lär sig 

att spela män för att kunna bredda rollregistret. 

Här berättar Coras reporter Karin Rutström om när 

hon deltog i en dragking-workshop hos teatergruppen 

Subfrau. 

JAG BEFINNER MIG i en repetitionssal tillsammans 

med tio andra kvinnor. Det känns lite pirrigt, eftersom jag 

inte riktigt vet vad som ska hända under dagen. Väggarna 

är Karin 

Av KARIN RUTSTRÖM. Foto: ANNA OLSSON 

är svartmålade och den ena långväggen består av stora 

fönster. Vi går runt i cirklar och kopierar varandras gångstil 

två och två. Till en början känns det enkelt, men efter 

en liten stund märker jag att varje del av övningen kräver 

hundraprocentig fokus. Jag går bakom Lotten Roos som 

tillsammans med Ida Løken leder workshopen. Lotten är 

blond och kortklippt och har en rosa tröja på sig. Hon är 

lång och smal och jag imiterar hennes slängiga kaxiga stil 

ett par varv och sedan byter vi plats. Efter en timme har vi 

frigjort oss från våra egna invanda rörelsemönster genom 


lev Erik 

att beta av ett spektrum av rörelser kopplat till olika situationer 

och personer. I slutet av övningen tränar vi oss att 

pröva olika känslostämningar samtidigt som vi går, låter 

och rör oss som män. 

En lång mager kvinna med mörkt hår gapar och skriker 

och sparkar aggressivt på allt hon kommer i närheten 

av. En annan rapar och slänger i väg saker. Jag får lust 

att knuffa till henne men behärskar mig. Jag känner mig 

obekväm och funderar på att smita i väg, men inser att det 

är omöjligt. Redan när jag ringde första gången och ville 

komma och göra ett reportage om workshopen svarade 

Lotten Roos: 

− Visst, det går bra, men då måste du delta. 

Jag skulle egentligen vilja intervjua någon av de andra 

kvinnorna. Men jag inser redan efter knappt en halv 

timme att det kommer att bli svårt. Tempot är högt och 

varje övning krävande. Jag måste hela tiden koncentrera 

mig på min egen kropp. Tursamt nog börjar vi närma oss 

lunch, dagens första paus. Vi ska på stan, äta lunch och 

förstås studera män. 

Jag sätter mig på barpallen framför fönstret och tittar 

på en mörkhårig man på andra sidan gatan. Två sekunder 


senare inser jag missförståndet. Min studie av honom har 

övergått till en ofrivillig flört. Jag tittar snabbt ned i bordet. 

Plötsligt står han på andra sidan fönstret och flinar. 

Det bildas en tunn imma på glaset medan han står där och 

väntar på att jag ska titta upp. Jag stirrar ned i tidningen 

på bordet och låtsas läsa. Efter en liten stund börjar han 

inse att jag inte tänker titta på honom. Han vänder och går 

tillbaka till andra sidan gatan. 

Jag tittar försiktigt upp för att se hur han rör sig och 

då pang... vänder han blixtsnabbt på huvudet igen. Han 

stannar och flinar. 

– Skit också ...jag blir tvungen snurra på pallen och demonstrativt 

vända ryggen mot honom. Han står stilla en 

stund och avvaktar och sedan går han. 

Jag bestämmer mig för att vara lite försiktigare resten 

av de återstående trettio minuterna. Några minuter senare 

kommer belöningen. Ett helt gäng med killar, som troligtvis 

är på väg till dagens träningsmatch, kommer gående 

på gatan mittemot. Det blir storslam! Jag studerar dem 

noggrant medan de passerar, noterar handrörelser, gång 

och stilar, skriver snabbt ned några korta minnestolpar, 

packar ihop mina saker och sticker tillbaka till teatern. 

21

När Karin blev Erik 

ÖVNINGARNA SKA FORTSÄTTA så fort alla är till- 

baka och nu ska även mask och kläder på plats. Sydsvenskans 

manliga filmfotograf låter sig motvilligt förpassas 

ut ur rummet när vi ska byta om. Dörren stängs. Min 

fotograf har däremot inte dykt upp och är dessutom en 

kvart försenad. Jag känner mig stressad och splittrad. 

I den stora fönsternischen ligger det en trave med kalsonger. 

Lotten Roos ger oss varsin kondom. Ida Løken tar 

fram bomull och visar oss hur vi ska fylla den. 

– Ni får göra den hur stor eller liten ni vill, säger hon. 

Det beror på vad ni själva tycker och vill ha. Tänk efter är 

du en kille med stor eller med mittemellan eller liten kuk ... 

välj själv! Kom ihåg att den ska inte vara erigerad. 

Jag gör min ungefär mellanstor, vill inte överdriva. När 

jag är klar med den drar jag på mig ett par grå mjuka boxershorts 

utanpå trosorna. Jag sätter min egen nytillverkade 

manslem på plats mellan trosorna och kalsongerna. 

Det finns en stor klädställning full med olika typer av herr- 

kläder på andra sidan rummet. Jag går dit och hittar ett 

par blekta jeans med raka vida ben och en vit skjorta som 

jag gillar. 

Jag tar på mig jeansen och hänger sedan upp mitt svarta 

linne, min blommiga blus och min nyinköpta svarta bh, 

en pushup på den lediga galgen. Viker ihop mina egna 

tajta byxor och låter dem glida ned i ryggsäcken. 

Lotten Roos hjälper mig att linda brösten. Det är inga 

problem alls. Brösten fogar sig snällt under den elastiska 

hudfärgade bindan. Jag fäster den mitt fram med ett par 

resårhakar och tar sedan på mig den vita skjortan och den 

vinröda slipsen som Lars-Einar, min kompis knutit åt mig 

på morgonen. Slipsen får hänga löst utdragen en bit ner 

eftersom jag vill ha kragen uppknäppt. Den röda kavajen, 

som jag också har lånat, får ligga kvar i påsen. Jag tar istället 

från samma klädställning en grå, som passar mig bättre. 

Jag är inte nervös längre – känner mig faktiskt ganska 

bekväm i min nya ”rollkostym”. Dagarna före workshopen 

var jag ganska säker på att jag skulle bli kulturkille med 

proggig vänsterstil. Men nu, när transformationsögonblicket 

kommer, styr jag inte längre över förvandlingen. 

Jag blir Erik, en tuff, lågmäld, kaxig, affärskille i jeans, vit 

uppknäppt skjorta, kavaj och halvt uppdragen slips, en riktigt 

”backsliptyp”. Just den typen av man jag själv tycker 

ganska illa om. Flera av tjejerna är klädda i prydliga mörka 

kostymer med matchande västar, vita skjortor, slipsar och 

välputsade blanka skor. Jag ser mig omkring. Rummet är 

på väg att fyllas av diverse gubbar. Hela situationen känns 

komisk och jag börjar gapskratta. 

Fotografen har äntligen kommit. När jag pratar med 

henne är jag inte längre Erik. Då måste jag plötsligt åter 

vara journalist och kvinna. Men det är svårt att växla mellan 

rollerna. Jag är på väg in i en process som jag inte styr 

över själv. Hon ser generad ut och blicken flackar. Jag förstår 

inte varför, kanske är det hela tillställningen med alla 

kvinnor som plötsligt börjar bli män som är förvirrande. 

Den sista delen av masken ska på plats. Ida Løken visar 

oss hur vi ska klippa hår som sedan ska fästas i ansiktet. 

Vi ska ha polisonger, kraftiga, manliga ögonbryn, skäggstubb 

och en mustasch, om det behövs, för att radera ut 

de kvinnliga ansiktsdragen. 

På bordet ligger en hög med flätor och saxar. Jag klipper 

små, små tussar med blont och brunt hår och blandar 

det. Drar sedan med stiftet på sidan av kinderna för att 

kunna fästa polisongerna. Det går bra och de blir riktigt 

snygga. 

− Ni som är blonda kom ihåg att göra ögonbrynen lite 

mörkare, säger Lotten Roos. 

Bredvid mig sitter en ljushårig ung tjej som jobbar åt 

sydsvenskan. Hon försöker gång på gång att få ordning på 

sina nya polisonger, men hon sätter på för mycket lim och 

tussarna klumpar ihop sig till små öar, som faller av efter 

en stund. Jag råkar ut för samma sak med min mustasch. 


DEN VÄNSTRA SIDAN lossnar hela tiden. Vi fnissar 

i kapp. 

− Skärpning, ropar Ida Løken. Skynda på! 

Alla andra är klara och de står och väntar på oss. Jag går 

förbi spegeln och kastar en snabb blick. Ser bilden av en 

allvarlig, sliten, medelålders man. Jag ser faktiskt ut som 

en man, även om jag inte är särskilt snygg. Men utseendet 

spelar inte längre någon 

roll. Jag stoppar händerna i 

byxfickorna och går in i repetitionsalen 

där de andra 

samlats. Framför mig står tio 

andra män. 

− Håll ut armarna från 

kroppen när ni går, håll isär 

fingrarna och låt axlarna 

följa med, när du vänder på 

huvudet, säger Ida Løken. 

Gå bredbent, kom ihåg att ni 

har något mellan benen! Sätt 

er direkt på stolen med hela 

kroppen, inta den som om ni 

äger den och flytta blicken 

fem centimeter in i huvudet. 

Luta er tillbaka och tänk tanken 

”Det är min stol. Här sitter 

bara jag”. 

Vi går runt och fortsätter 

att jobba med rörelserna och 

attityden. Flera av kvinnorna 

liknar kontorsgubbar i sina 

kostymer. De ser verkligen 

ut som killar och två stycken 

är riktigt tilltalande. Jag står 

och tittar på en snygg mörk 

kille i kritstrecksrandig kostym och inser att mitt intresse 

för män är oförändrat. Trots att jag inte längre känner mig 

som en kvinna. När brösten försvunnit och det sitter en kuk 

mellan benen är det lättare att hitta de manliga rörelserna. 

Flera av männen är bullriga och de skrattar högt med 

öppen mun. Sydsvenskans filmfotograf har åter kommit in 

i lokalen, men ingen verkar bry sig om honom. En man mer 

eller mindre spelar ingen roll. 

En ljus, tystlåten och blyg kvinna har förvandlats till 

Jerry, en stor, rolig och charmig kille, som pratar Göteborgsdialekt 

och skojar med alla. Bredvid honom sitter Ture som 

är från Kiruna. Han har välputsade skor, mörk kostym och 

slipsen hårt åtdragen. Ture pratar oavbrutet om bekymren 

på jobbet. 

Så har vi David som kanske liknar mig lite grann fast han 

är betydligt yngre. Han har brunt lockigt hår, ljusblå kavaj, 

vit skjorta och jeans. David är en riktig kulturknutte, som 

hela tiden babblar om jämställdhet och sin vackra fru. Han 


är trevlig men skrattar hela tiden. Det gör att han blir lite 

enerverande. 

Nu ska vi presentera oss för varandra och berätta lite 

om vilka vi är. När jag får pappret i handen med alla frågor 

som ska besvaras, blir jag helt blank i huvudet och får panik. 

Vi sätter oss ned i grupper. Var och en ska berätta om 

sig själv. När det sedan blir 

min tur är paniken borta och 

svaren faller automatiskt på 

plats. Var de kommer ifrån 

vet jag inte. Jag hör mig själv 

säga att jag heter Erik, är 

frånskild och har fem barn. 

Jag säljer konst och lever 

och bor ensam i en lägenhet 

i Stockholm. Erik är min raka 

motsats i många avseenden. 

Han vill helst inte berätta så 

mycket om sig själv och har 

en tuff allvarlig attityd. Mittemot 

mig sitter David. Han 

pratar oavbrutet. David berättar 

att han är mycket lycklig 

med sin fru och håller en 

lång rationell utläggning om 

hur relationer ska vara. Jag 

lyssnar samtidigt som jag 

känner hur hans pladdrande 

stil irritera mig. 

Vi pratar jobb och karriärer. 

Jag berättar utan svårighet 

om mitt företag och om 

hur affärerna utvecklat sig 

de senaste åren, utan att ha 

den blekaste aning om varifrån 

jag får allt. David frågar mig varför jag skiljde mig. Jag 

svarar undvikande, eftersom jag har känslan av att han bara 

frågar för att ha något att prata om. Någon timme senare 

när vi alla sitter samlade och deltar i fiktiv gruppsamtalsterapi 

och ska prata om våra relationsproblem får jag en fråga 

av Lotten Roos. 

− Erik vad tycker du att en bra relation ska innehålla? 

säger hon. 

Jag blir tyst och känner att jag inte har en aning om vad 

jag ska svara. Frågan slår ned som en bomb i huvudet. Jag 

blir helt ställd och tyst en lång stund. 

− Vad tycker du själv? svarar jag. 

Lotten Roos ser förvånad ut och passar frågan vidare till 

en mörkhårig man i brun väst som kommer från Skåne. Han 

håller en lång utläggning om hur det inte ska vara, blänger 

surt på mig och säger ironiskt: 

− Ja men du Erik, som är så erfaren och har fem barn, 

borde väl kunna svara på frågan. 

23

När Karin blev Erik 

JAG SER PÅ HONOM och svarar leende att jag har 

barn med tre olika kvinnor. 

Han ger upp. Senare under dagen får jag frågan om 

man verkligen kan leva på att sälja konst. Då svarar jag: 

− Tydligen! 

När jag är kvinna är jag alltid noggrann med att förklara 

mig för att det inte ska uppstå missförstånd. Befinner 

jag mig i en grupp tar jag alltid automatiskt ett visst socialt 

ansvar. Plötsligt spelar allt sånt inte någon roll längre. 

Min personlighet har format om sig. Nu kan jag ge utrymme 

för mitt behov av integritet. Under varje timme som 

Erik njuter jag av min nyvunna position. Jag har byggt 

mitt fort och väljer noggrant vem jag ska släppa in. 

Hela eftermiddagen fram till kvällen fortsätter övningarna. 

Vi får liksom tidigare bestämda instruktioner om vad 

vi ska göra och vad vi ska prata om. Vi gör rollspel, berättar 

fräckisar om blondiner, skriver reklamslogans och diskuterar 

skillnaden mellan män och kvinnor. Ingen tillåts 

under den tid som workshopen pågår att lämna sin manliga 

identitet, så länge vi befinner oss i samma rum. 

Tiden går fort och det är mörkt ute, när vi avslutar arbetsdagen. 

Vi sitter tillsammans och pratar om vad vi upplevt. 

Tjejen som blev ”glade Jerry” säger att hon inte förstår 

varför hon plötsligt började prata Göteborgsdialekt, 

något hon inte gjort på flera år. 

− Det kom liksom av sig självt, säger hon. 

Flera av oss konstaterar förvånade att våra karaktärer 

är riktiga mansgrisar, kaxiga, buffliga, konservativa, svårtillgängliga, 

enkelspåriga eller oresonliga. Vi har skaffat 

oss flera manliga egenskaper som vi själva ogillar och 

alla verkar njuta av det. Ida Løken berättar att de gånger 

workshopen varar någon dag längre brukar nästa steg bli 

att göra det stora eldprovet och gå ut på stan. Vi undrar 

nyfiket om folk ser att de är utklädda eller om de stirrar. 

− Nej oftast reagerar folk inte alls, säger Ida. Man kan 

exempelvis gå in i en affär för att köpa något och vanligtvis 

bli behandlad som en man. 

Det känns befriande att få ta av sig kalsonger, skjorta 

och kavaj och krypa tillbaka in i sina egna kläder. Jag tar 

bort mustaschen och tvättar bort skäggstubben. När jag 

släpper ut håret tittar ett bekant ansikte fram. 

Jag gör sällskap med Ture till tåget. Han är inte längre 

en bekymrad man från Kiruna. Vid min sida går en lång, 

mörk, smal tjej som heter något helt annat. Jag sätter mig 

på tåget, sluter ögonen och njuter av den sköna varma 

tystnaden. Jag tänker på Erik, medan tåget rullar i väg 

mot Stockholm. • 

24 

Subfrau - 

kvinnorna som 

vågar gå mot 

strömmen 

DE ÄR EGENSINNIGA, gränsöverskridande och fräc- 

ka! Och de experimenterar med våra könsroller. Åtta kvinnor 

bildade teaterguppen Subfrau för att bland annat lära 

kvinnliga skådespelare bli män på scén, i så kallade dragkingworkshops. 

Den tvåfaldigt prisbelönta teatergruppen bildades för 

sju år sedan i Helsingfors. Det var ett gäng kvinnliga elever 

på Teaterhögskolan som en dag tröttnade på att ständigt 

bli åsidosatta. 

– Vi var nio tjejer och sex killar som gick masterutbildningen, 

säger Marika Salomaa-Kivelä. Varje gång det skul- 

Ida Loken och Lotten Roos 

Foto: Malin Arnesson 

cora #13 2008


Ur föreställningen Pretty Subfrau i regi av Öllegård Goulous 

Ida Loken, Marika Salomaa-Kivelä, Lotten Roos 

le göras en uppsättning och vi skulle få scenpraktik valde 

regissörerna pjäser där bilden av människan framställdes 

utifrån ett manligt perspektiv och merparten av rollerna 

skulle spelas av män. 

Lotten Roos berättar att de tog upp problemet med skolans 

ledning som rådde dem att kontakta regissörerna: 

– Vi skrev till flera och bad dem försöka hitta andra pjäser 

som både innehöll ett kvinnoperspektiv och kvinnliga 

huvudroller. Den första vi skrivit till valde att sätta upp 

”Idioten” och nästa valde Kafkas ”Processen” Vi blev först 

förvånade. Det var samtidigt fruktansvärt frustrerande 

och vi undrade om inget vi skrivit gått fram. 

Slutligen tog skolans ledning tag i problemet. Den sista 

terminen på våren kom ett nytt kursupplägg. Genusperspektiv 

hamnade på schemat och bland kurserna fanns 

bland annat en dragkingworkshop med performancekonstnären, 

dansaren och dragkingartisten Diane Torr. Arbetet 

gav resultat och tre veckor senare föddes Subfrau. 

– Allt blev annorlunda, plötsligt fick vi verktyg att arbeta 

med och en kanal där vi kunde uttrycka oss, säger 

Ida Løken. 

Den första föreställningen blev en succé. Gruppen har 

sedan dess tvåfaldigt prisbelönats och under åren släppt 

en rad kritikerrosade produktioner. De har spelat i Finland, 

Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och på Färöarna. 

Foto: Malin Arnesson 

De flesta av Subfraus föreställningar kan beskrivas 

som uppkäftiga, könspolitiska kabaréer i performanceform. 

I exempelvis den satiriska komedin Pretty Subfrau 

som regisserats av Öllegård Goulos bjuds publiken på en 

skruvad och lekfull kabaré i kalejdoskopformat. Här finns 

kurrande pälsmuttor, kåta flamencodansöser och vita sagoprinsessor. 

– När vi bygger upp våra föreställningar utgår vi alltid 

ifrån en idé, säger Lotten Roos. Det är väldigt stor skillnad 

jämfört med när man börjar med ett manus i handen. 

Bakom varje produktion ligger oftast två års arbete. Det 

som komplicerar det hela är förstås att gruppens medlemmar 

bor i fyra olika länder. 

– Just nu jobbar vi alla i våra respektive länder med andra 

uppdrag, säger Ida Løken. Men vi jobbar bra tillsammans 

och när vi har våra träffar tar det oftast bara några 

timmar för oss att komma fram till vad som ska vara temat 

i den kommande produktionen. 

Subfrau är i dag etablerad i flera länder och de fortsätter 

att göra sina egna föreställningar. Men vad de ska bjuda 

på framöver är ännu inte klart. Ida, Lotten och Marika är 

dock överens om att det fortfarande finns mycket att göra 

om kvinnorna i framtiden ska få lika stor plats på scenen 

som männen. • 

25

Womens´s Centre, Katunayake Free Trade Zone Foto Jesper Nordahl 

ENGAGEMANG– 

FÖR JÄMLIKHET 

Helena Fogelström möter konstnären Jesper Nordahl 

VIDEON ÄR FILMAD från en bil som långsamt glider 

fram längs gatorna i en exotisk miljö. Vi ser kameran svepa 

förbi byggnad efter byggnad. Atmosfären i gallerirummet 

färgas av musiken i videon. Det är en kvinna som sjunger 

med klar och enkel stämma. Jag har letat mig ner till källarplanet 

i ett bostadshus på Söder i Stockholm och galleri 

Ak28 och i samma ögonblick som jag stiger in genom dörren 

fångas jag av den vackra kvinnorösten. 

Ena väggen täcks från golv till tak av en video och vid 

en annan vägg finns en färgstark tavla med bild och text. 

Videon ger ett behagligt intryck, med den stillsamma 

sången och kamerans jämna rörelse, men det tar inte lång 

stund att förstå att det här inte är någon nöjestripp som 

skildras. Det blir allt tydligare vartefter kameran sveper 

förbi alla murar och stängsel. 

Sångerna handlar om kvinnliga arbetares kamp för sina 

mänskliga rättigheter i en frihandelszon på Sri Lanka. Videon 

är filmad av Jesper Nordahl och heter Katunayake 

Free Trade Zone, Music by the Women´s Centre. På ett 

bord i galleriet finns information om detta kvinnocenter på 

Sri Lanka. I egenproducerade tidningar skriver kvinnorna 

själva om sin situation, sitt engagemang och kampen för 

att skapa en drägligare tillvaro för alla kvinnor som arbetar 

i frihandelszonerna, dessa frihandelszoner som förser 

mig med nya sneakers och en snygg vårkappa. 

De senaste åren har konstnären Jesper Nordahl undersökt 

kapitalistiska strukturer ur ett genusperspektiv för 

att försöka klarlägga hur individen påverkas av det samhälle 

hon lever i. 


HAN VILL, SOM HAN SÄGER, problematisera det ”nor 

mala”, och betraktar ofta sina konstnärliga projekt som 

samarbeten med människor som lever inom de samhällen 

han vill skildra. 

Jesper är feminist och antikapitalist. Att vara feminist 

innebär för honom att erkänna att ojämlikheter förekommer 

i samhället med tanke på genusstrukturer och att äga 

en vilja att förändra detta. 

– Jag har nog alltid varit intresserad av sociala och politiska 

frågeställningar. Min första målning, som föreställde 

ett rådjur med en tulpanlök i munnen och ett skotthål i 

huvudet, gjorde jag efter att jag hört att folk ville skjuta 

rådjuren för att de åt upp deras tulpaner. Det tyckte jag 

var märkligt! Varför ville man inte hellre ha vackra rådjur i 

trädgården istället för några tulpaner? 

När Jesper Nordahl träffade några konstnärer från Sri 

Lanka, som senare bjöd in honom till sitt land, påbörjade 

han arbetet med att först och främst undersöka svensk 

verksamhet i landet. 

Det resulterade i videon The Kotmale Project, som 

handlar om ett svenskt dammprojekt med samma namn, 

som genomfördes i Sri Lanka i början av 80- talet. Projektet 

var ett samarbete mellan svenska Skanska och regeringarna 

i Sverige och Sri Lanka. Stora delar av finansieringen 

av projektet var svenska biståndspengar som kom från 

SIDA. Kritik som riktats mot projektet har handlat om hur 

det genomförts och vilka som skulle komma att dra fördelar 

av det. Frihandelszonerna planerades och etablerades 

vid samma tid och mycket av elektriciteten från dammen 

skulle gå just till produktionen inom zonerna. 

Vid sitt andra besök i landet, hade Jesper Nordahl fokus 

mer inriktat på kopplingen mellan genus och kapitalism. 

Han fick kontakt med fackföreningen för frihandelszonerna, 

vilket i sin tur ledde till mötet med ett kvinnocenter, 

The Women´s Centre i Katunayake och flera arbeten om 

och med kvinnorna vid centret. Bland annat en video med 

samma namn som centret, där Jesper intervjuar en grupp 

kvinnor om deras livsvillkor, samt den billboard, som är 

som ett konstnärligt objekt och på samma gång en politisk 

manifestation i form av en reklamskylt. Texterna uttrycker 

kvinnornas verklighet och uppmanar till handling för att 

förbättra deras situation. 

– Det som jag tycker är intressant med Billboarden, är 

att reklamskyltar ju är den plats som företag i vanliga fall 

använder sig av i sin marknadsföring. 

Det har även hänt att de som engagerar sig fackligt, beskyllts 

för att samarbeta med terrorister, och att kampanjer 

också bedrivs mot dem, vilket underminerar fackföreningens 

verksamhet och riskerar de utpekades liv. Arbetet 

med att försöka starta fackföreningar inom frihandelszonerna 

började runt 1978 i samband med att zonerna kom 

till, men först efter 22 år, år 2000, etablerades den första 

fackföreningen. 


Jesper Nordahl 

Det som kvinnorna på kvinnocentret framför allt ville 

genom Jesper Nordahl var att nå ut till Europa och Väst 

med information om sin livssituation. Eftersom större delen 

av konsumenterna finns här så ökar detta samarbete, 

mellan dem och Jesper, möjligheten att nå ut och kunna få 

stöd till att förändra och förbättra situationen på Sri Lanska. 

– Men jag är inte ute efter att utveckla deras verksamhet, 

jag har inte den kunskapen. 

Videon, med samma namn som centret, The Women´s 

Centre, bygger på gruppintervjuer med kvinnorna. Centret 

startade 1982 och alltsedan dess har man arbetat för 

kvinnors rättigheter på olika sätt. En strategi är bland annat 

att engagera advokater och driva arbetsrättsliga eller 

andra juridiska processer, då kvinnor blivit utnyttjade, förtryckta, 

orättvist behandlade eller exploaterade på olika 

sätt. 

29

30 

The Women´s Center i Katunayake 

KVINNORNA BERÄTTAR för Jesper om förhållandena 

i och omkring frihandelszonerna, om politik relaterat till 

kön, och kvinnors rättigheter i zonerna och i samhället i 

övrigt. Det är till övervägande delen kvinnor som arbetar 

på fabrikerna i landet. De får sämst betalt för sitt arbete 

och det är inte ovanligt med sexuella trakasserier och 

övergrepp. Kvinnorna måste ofta flytta från sina familjer 

för att arbeta i zonerna och blir inte längre bemötta med 

samma respekt när de lever ensamma utan en familj. 

I videon ger kvinnor exempel på våldsamma övergrepp, 

men också att de kan bli ”tafsade på” hur som helst av 

främmande män, och att kvinnor allmänt behandlas som 

om de vore en vara, trots lagstiftning mot sexuellt ofredande 

och den konservativa buddhistiska kulturen. I mars 

förra året ledde detta bland annat till att en grupp kvinnor 

från Katunayake demonstrerade i protest mot sexuellt 

ofredande av kvinnor ute på vägarna. Det har hänt att 

kvinnor inte vågat gå till sitt arbete av rädsla för de män 

som de kan möta på vägen. 

– Mitt engagemang med kvinnocentret består i att göra 

mina konstprojekt så som videoarbeten och billboarden. 

Och sprida kunskapen om deras situation. Jag bjöd in dem 

till Berlin i samband med utställningen där, och då kunde 

de knyta kontakter och berätta om sin verksamhet och hur 

livet ser ut för kvinnor i frihandelszoner. Men fokus i arbetet 

med kvinnocentret har varit deras verksamhet och de 

strategier de använder för att förbättra sin situation. 

Kvinnocentret har regelbunden kontakt med internationella 

nätverk, andra kvinnocenter, fackföreningar och 

grupper som sysslar med arbetsrättsliga frågor. De har 

också nyligen gett ut en bok som beskriver deras verksamhet 

de senaste 25 åren och de har en egen tidning 

Shramika, som kommer ut på engelska en gång i månaden 

och tar upp just frågor kring deras arbets- och livssituation. 

Kvinnocentret har också engagerat sig mycket i hur 

kvinnor påverkades i samband med tsunamin. Bland annat 

fick kvinnor, i de fall där männen dött, inte någon ersättning, 

eftersom bara en man kan vara ”head of the household” 

och det bara är de som kan få ersättning. 

Sammantaget har Jesper Nordahl gjort en serie med 

åtta videofilmer från Sri Lanka och två av dem med koppling 

till kvinnocentret. 

– Du är en vit, västerländsk man. Tror du att det ger dig 

en fördel i ditt arbete? 

– Förut tyckte jag det var ett problem att jag kategoriseras 

som jag gör, men nu tycker jag att det kan vara bra. 

Det är väldigt dubbelt. Det är bra i och med de fördelar 

jag har som man. Dessa kan jag använda mig av, för att 

kunna få tillgång till vissa privilegier, men samtidigt vill 

jag ju förändra eller få bort de privilegier som medföljer 

mitt kön. Jämlikhet är en av de effektivaste strategierna 

för att utmana kapitalistiska strukturer. Kapitalism producerar, 

reproducerar och konstruerar ständigt ojämlika he- 


teronormativa genusstrukturer för att kunna generera så 

mycket kapital som möjligt. 

Anticapitalist Feminist Struggle, and Transnational 

Solidarity, är ett av Jespers senaste videoprojekt och en 

direkt fortsättning på arbetet han gjort tillsammans med 

Women´s Centre på Sri Lanka. I videon intervjuar han 

Chandra Talpade Mohanty, professor i genusforskning vid 

Syracuse University och aktivist i genusfrågor, som besökte 

Sverige sommaren 2007. 

I Jesper Nordalhs intervju kritiserar Chandra Mohanty 

den strukturella rasismen i västvärlden och talar om sin 

kamp för att få feminister i väst och feministiska studier 

att bli mindre etnocentriska. Hur hon vill verka för att få en 

ökad förståelse för kolonialismens, imperialismens och rasismens 

påverkan på resten av världen. Hon visar på relationen 

mellan kapitalism och genusstrukturer, och strategier 

för att utmana dessa och för att skapa motberättelser. 

Chandra Talpade Mohantys bok Feminism utan gränser 

(Tankekraft förlag) kom ut på svenska 2006. Nyligen blev 

hon utnämnd till hedersdoktor vid Lunds universitet. 

Jag frågar Jesper om han kan beskriva en genomgående 

idé i sina projekt. 

– Jag tror att det går att förändra samhället och jag är 

intresserad av alternativ till de konstruktioner som dominerar, 

exempelvis heteronormativa och kapitalistiska 

strukturer. Det handlar om kampen om hur verkligheten 

ska konstrueras. 

På frågan vad hans nästa projekt blir svarar han att han 

brukar ha 4-5 projekt på gång samtidigt. 

– Det kan ta flera år av research om jag hittat ett intressant 

ämne. Just nu arbetar jag med material som kvinnorna 

på kvinnocentret filmat under lång tid och jag håller 

också på med en fortsättning på mina cricketprojekt (se 

faktaruta). Dessutom arbetar jag med ett projekt där jag 

undersöker politiska strukturer i Sverige. Förutom detta 

är jag intresserad av att skapa plattformar och möten för 


diskussioner, både inom och utanför konstvärlden. Jag är 

framför allt intresserad av de ämnen som mina arbeten tar 

upp och diskussionerna utifrån detta, de eventuella förändringar 

som det kan leda till. • 

Läs mer: www.jesper.x-i.net 

The green forests enriched with water 

Were crushed and the tears hid inside the Earth 

Factories were built sky high 

As well as massive walls of slave camps 

They sold our heritage to outsiders 

They grabbed our rights and our strength 

Look at the prosperity they gained in two decades 

Filling our hearts with pain 

To wipe out life’s suffering 

We embraced the Juki machine 

Being crushed by hearts of iron, constantly 

Our young hearts aged fast 

The still mountain of heaven 

Shook because of the manifold disgrace we endured 

To drink a toast to the twenty years 

That carries many memories 

The education we received lie in ancient chests 

Enveloped in cobwebs 

To satisfy the hunger of our people 

We worked hard, always 

Buying over our heritage 

The powerful reigned over us 

Now, at the end of the twenty years, let’s shatter their powers 

And rise like the sun, with determination 

Faktaruta: 

National alliances to prevent negative effects of WTO 

är en video Jesper gjort från en protestaktion mot de 

ekonomiska och politiska förändringar som World Trade 

Organisation (WTO) ville genomföra i flera länder, däribland 

Sri Lanka. 

Jinnah Cricket Club handlar om medlemmarna i en 

cricketklubb i stockholmsförorten Fittja. Medlemmarna 

har kommit till Sverige från Pakistan, Afghanistan och 

Bangladesh. Den engelska koloniala sporten Cricket 

har blivit en nationell sport i Sverige tack vare invandringen. 

2000 – 2005 genomförde Jesper flera projekt i Lettland 

som bland annat dokumenterar ett offentligt möte 

där framtiden för den före detta militärbasen Karosta vid 

Lettlands kust diskuteras. Jesper undersöker hur identiteten 

förändrats genom den ständigt föränderliga historien 

i Lettland. 

I samband med ett vistelsestipendium i Budapest 

gjorde han en billboard med ett antal grupper i opposition 

till rådande maktstrukturer. Bland annat ifrågasätter 

de den demokratiska standard som är satt av USA 

och Västeuropa. 

31

systralandet 

storsyrran, lillsyrran och jag sjöbodsvindskurande i ett 

tryggt kaos av okej, mittlivsnovell, modestyblaise, mumintroll, 

tärningar, kort, smutstvätt, blandband – bleu 

bleu l’amour est bleu... – och skratt som stänker ut genom 

springorna i de skrangelmurkna gamla träväggarna. 

då och då nödgade att smyga oss upp till stora huset för 

att fylla på glass- och mariekexförrådet. oftast stoppade 

av hetsigt tokdoktorutbrott: kolla här vad ni nu gjort! blåbärsfläck 

på golvet som aldrig går att få bort!!! treenat 

systravetande värjande oss mot alla trasiga rullgardinshumör. 

skrattogenomträngliga uppe på vår vind. bekanta 

på besök och nudistgubbe uppför trappan för att ”hälsa” 

med den lilla masken dinglande mellan benen. han är alltid 

lika oblyg och naturlig, skrockar tokdoktorn. av blålera 

formar vi tio stycken olika men lika groteska maskar, målar 

dom i karamellfärger och döper konstverket till snabelkissar 

(snällfrun gömmer skämsen undan dom så fort de får 

besök). 

tillsammans varandras räddningsbojar i stiltje och storm 

flyr i fyra knop till öde ö och grillar marsmallows majskolvar 

och sluga planer alias: bert-åke gert-ove och björn-kennet 

överröstar fiskmåsarnas hesskrik illerilar över berget alltid 

undkommande brännisar såväl som blodiglar ibland 

med hjälp av 97%-läkarsprit mest med hjälp av penna & 

papper krabbkungar snillen och pyromaner känslomässiga 

akrobater i vår egen barbapappavärld genom blod 

rosor taggar och trots enade forever i manetklubben tillsammans 

är vi oövervinneliga 

the curse 

på dannemark med syrrorna och plötsligt känner jag hur 

något forsar ur mig. lokaliserar vätskan till stället mellan 

benen och förstår vad det är, vet dess ofrånkomlighet. och 

ändå så ofattbart skräckfilmssurrealistiskt. rinnande rött 

blod som från ett sår, min kropp, som färgar baddräkten, 

insidan av låren och handduken vinröd. solen bländgassar, 

huvudet snurrar, magen molvärker och blodet klibbar, 

kväljer. jag tror jag har fått m... visksäger jag till storsyrran 

som håller på och pressar citron i håret. är det sant? är det 

första gången? mm, nickar jag, främmandekropp. ta lite 

papper och stoppa upp så länge, säger hon och kastar till 

mig toarullen, men jag förmår ej röra mig, sitter zenitstill 

på knä med sammanpressade lår och känner bara hur det 

sipprar, läcker ur mig. lillsyrran låtsas som ingenting och 

går ner till vattenbrynet för att bada. när vi kommer hem 

kan du få tamponger av mig eller om du hellre vill använda 

binda i början så tror jag att det finns i badrumsskåpet. fast 

tampong är helt klart bäst då man bara kan stoppa upp en 

och glömma skiten. lillsyrran simmar och plaskar runt i det 

solglittriga vattnet och jag vill också kasta mig i, skölja 

bort all tyngd, bli mig själv igen, men sitter där jag sitter i 

den stickiga sanden utan handduk. tar en klunk ljummet 

vatten som smakar järn. sätter på mig brigitte-bardotsolisarna 

och försöker läsa, men det enda jag kan tänka är: nej 

nej nej!!! inte ännu, låt det gå över fort! om det är något 

du undrar över så är det bara att fråga, mumlar storsyrran 

och vänder sig från magen till ryggen på det rosarutiga 

badlakanet. topplessolande för att slippa fula ränder. lillsyrran 

kommer upp och börjar bläddra i en gammal okej. 

gör efter storsyrretjat joey-tempest-imitationen genom att 

skaka sitt långa hår (som efter saltbadet pudelkrusigt) och 

fejka gristryne. hahaha...du är på pricken lik! frustar storsyrran. 

tur åtminstone att det sker med syrrorna och inte 

i skolan eller någon ännuvärrestans. (ett år senare frågar 

mamma om jag fått min mens och jag nickar motvilligt, 

tänker att det är världens fulast, äckligaste ord). utan kommentar 

ror vi hem tidigare än vanligt. jag duschar länge, 

bryr mig inte om att jag slösar med vattnet. sen steker vi 

pannkakor och spelar yatzy. 

det dröjer länge innan jag får in en tampong rätt därnere, 

så till en början blir det mest knöggelsträvt toapapper som 

jag virar runt trosan och måste byta minst en gång i timmen 

för att det inte ska bloda igenom. trosorna skrubbar 

jag i handfatet med tvål och iskallt vatten (fläckarna går 

aldrig riktigt bort) och hänger på tork under en handduk 

– allt för att inte avslöja mig för någon. när jag äntligen lär 

mig använda tampong är det som storsyrran säger en välsignelse 

som tillsammans med starka värktabletter nästan 

får mig att glömma det där som är det yttersta beviset för 

att jag blivit kvinna. 

paris. rödvin, revolution och rosa romantik. jag är tolv år 

med långt ljusbrunt hår, draperier runt storögonen. på 

bilresa genom europa med mamma, lillsyrran, nyfödd litenbror, 

mjäkfarbrorn och hans vuxna barn. vi sitter i ett 

kalkstensfuktigt källarvalv med fladdrande ljuslågor från 

hängande och stående kandelabrar. vinglasen är sirliga 

genomskinligheter, servetterna perfekt vikta, vita solfjädrar 

och glänsande bestick att spegla sig i. runtomkring 

oss stimmigt sorl, skratt, klirr och ljudet av sugande vinkorkar, 

smällande champagnekorkar. servitören med hästsvans 

delar ut menyer, naglar fast mig med sin blick – oh 

quelle belle! mamma och de andra ler. utvaldheten blixtrar 

till och sprider strimmor i kroppen av stolthet, skam, självmedvetenhet, 

främmandehet, ensamhet. oaptit. han surrar 

hela kvällen runt vårt bord, ger ypperlig service, stryker 

mig omärkligt över håret och mumlar främmande ord. 

efter maten kommer han in med en gigantisk banana split 

full av färgglada parasoller, glittersnurror och sprakande 

tomtebloss – pour vous... hans högerhand på min rygg och 

ansiktet nära leende tvingar mina ögon att se och merci 

beaucoup. 


midsommarafton 

volvon full med kurrmagar så slutligen snabbstopp på mc 

donalds. dumt att komma mätta då vi kommer bli bjudna 

på så mycket gott... suckar tokdoktorn. men ungarna är ju 

jättehungriga! försvarar snällfrun. jajaja men snabba er på 

då! i toakön med lillsyrran. svarthårig kille med guldkedjor 

runt halsen vrålglor. jag ignorerar. urinstank. lillsyrran går 

in på ledig toa. killen kommer inpå, rökandedräkt, frågar 

vad jag heter, tar mig mellan benen, försöker kyssa mig, 

jag ansiktsvänder, knuffar mig fri och rusar ut. kissnödigt 

tigande mot kall fönsterruta hela vägen fram till midsommarfesten. 

genomande i kramp. käcka göteborgare och 

varken lillsyrran storsyrran eller jag har lust att va sociala. 

tokdoktorn innerst inne lika folkskygg men illa tvungen 

umgås och skäller ut oss för avighet, tillknäppthet, för att 

vi inte ställer upp och ”gör något kul” på den årliga midsommarkabarén. 

men gör nåt själv då! säger storsyrran. 

vaa, va är det här!!! jag är förkyld, hes...ska jag behöva 

förklara det igen!!!... stormar sen ut mot köttbullebuffén 

som precis dukats fram. säckhoppning, krocketspel, dans 

runt kukstång – små grodorna små grodorna är lustiga 

att se...koakkakakoakaka... – vågen och annan lagomtokig 

aktivitet avlöser varann. trevligheten skiner nästan lika 

starkt som solen. syrrorna och jag har smugit iväg för andningspaus 

och när vi tillbaka blir vi återigen utskällda av 

tokdoktorn: här dansar alla andra runt midsommarstången 

och inte ens det kan ni vara med på...jag skäms! nu får 

ni allt visa lite tacksamhet! kabaré: rönneå å jag... vissna 

björkkransar, applåder, vissel och prestationsångest. jag 

går ut i köket för att va ifred och börjar förstrött diska. därinne 

bara småungar tills rödflammiga kaj in och sluddrande 

börjar dra rolig historia ...och då gjorde jag såhär på 

henne... säger han och kysser mig i nacken. spritångor 

och svettiga händer kramande mina axlar. släpper allt i 

diskbaljan utom – va ska ru göra me ren därå? frustar han 

mot kniven i min hand. tappar den i golvet och gömmer 

mig hos syrrorna. tokdoktorn skrattar högt och snällfrun 

ler med ögonen åt alla håll. 

gör som den hessjungande whiskeyhjälten och faller ut 

genom fönstret med konfetti i mitt hår och på andra sidan 

sundet tar du emot mig säger du har saknat mig så att 

du inte kunnat sova och inunder din söndertvättade cure 

t-shirt gömmer glömmer jag mig drömmer jag mig bort till 

ljudet av dina raspiga lungor ditt svagstarka bultande och 

i dina små hudspringor lägger jag mitt onda en stund för 

att rikta in mig på dina skrattgropar och lurifaxögon som 

gör mig så finfin och barnsligt glad precis som jag vill va 

och vi tar strøget i tre kliv och smyger oss sen in i hemliga 

trånga gränder och delar tungor lungor en och samma vilja 

vilken gatsten vi vidare skall över och slutligen hamnar 

vi i din stora svarta säng igen då vi utmattade och åtrå- 


spruckna på samma gång och jag vill alltid stanna kvar här 

inlindad i dig som i en fyrverkerifylld kokong och endast 

gå upp för att halsen vattna magen mätta med en och annan 

kalaspuff men så slutligen ljuset eller mörkret tränger 

igenom och det nedsvalda obegripliga letar sig uppåt 

klösande i halsen och du ser allt som jag vill blunda bort 

kysser mina ögonlock och säger att det måste ut att du 

lämnar mig ifred om jag vill men att du aldrig nånsin lämnar 

mig och jag spiller ut allt som jag inga riktiga ord har 

för så att vi nästa morgon måste ösa ur ditt rum soltorka 

alla lakan men det är okej säger du och cykelskjutsar mig 

till kyrkogården där den kände sagofarbrorn vilar mina 

ögon ljusskygga ser tussilagos en och annan hemkommen 

svala och jag tänker tummelisa som klarade sig trots all 

litenhet skam att jag också och vi vandrar vidare över böjlighetsbroar 

möjlighetsgator och jag glömmer inte längre 

att andas nu när jag andas med dig som melodier och lek 

och vin i park somnar under blå himmel med krax och alkissnack 

i ögonvrån meddigsåtrygg plötsligt ringsignaler 

som får sprickorna i väggen att skallra och jag drar täcket 

över huvudet du svarar hej och nej hon vill inte prata med 

dig ring ej mer! magont mer kuddvått och ändå lättad slippa 

höra säga ha dig som skydd mot allt det ovärjbara det 

som inga nej rår på som bara avstånd tassa in på toa och 

förundra mig att huden hel bara lite stel sen krypande upp 

bredvid dig i soffan delande pilsner passion & poltergeist 

det som är bakom det där som de flesta inte ser inte vill se 

det som liksom kapslas in lite varstans och sen väller fram 

vi vet båda att det finns och ser berättar allt för varann 

allt som kunde va pålåtsas men som verkligt verkligheten 

överträffar alltid dikten säger du men att liksom våga tro 

på sin berättelse ja känslan kraften öppningarna mitt i allt 

det tilltäppta det går an att va som du och jag säger du 

det går an 

Illustration: 

Kerstin Högstrand 

Lia Fallenius är född 1980 i Stockholm och har 

studerat litteraturvetenskap och franska på 

universitetet. Hon skriver just nu på en prosalyrisk 

berättelse efter att i höstas blivit klar med sin 

magisteruppsats ”Snöskrift” om Sara Lidmans 

Jernbanan 1977 - 1999. 

33

Jag kommer aldrig 

att kvalificera mej till 

mors porträttsamling. 

Hennes motstånd föddes 

före min tid. 

Vinterfrukt 

Sent omsider 

avnavlad 

till ensamhet 

Mina svällande kvinnoformer 

har börjat tveka 

Mellan rum 

Ingemaj Lindh 

Hunden 

Mitt liv som hund 

är slut 

utsläppt utan halsband 

och koppel 

vädrar i snögloppet 

vänder nosen mot det 

stängda huset 

gnäller ynkligt 

Illustration: 

Mia Maria Güttler 


”GRUNDEN TILL MINA KORTDIKTER är oftast plötsliga 

ögonblicksbilder, korta filmiska, som avslöjar livsvillkor, 

mina eller andras, och outtalade sätt att klara dem. 

De kan komma som insikter av tankar som sysselsatt mej 

under längre tid som oväntade bildkoncentrat, som till exempel 

”Livet bär på ett dödligt virus”. 

Främst kom dessa kortdikter till som ett sätt att ha en 

liten kanal till språket i ett liv med tidsknapphet. Ett minihäfte 

i fickan.... 


Skilsmässa 

Mitt liv som diskmaskin 

är slut! 

t o m det. 

Jag är finlandssvenska, uppvuxen med talspråk och 

dialekter, men med en vördnad för modersmålet, det talade 

och det skrivna ordet. 

Under ungdomsåren fick jag själv söka min vidare kunskap, 

tills jag som vuxen började på vuxenutbildning och 

till slut tog en universitetsexamen. Men att läsa, reflektera, 

blev en fredad zon och en hjälp tidigt i livet vid svårigheter. 

Det blev en lyckokänsla att få vara med i en större 

värld, om än anspråkslöst, ta del av den.” 

Förlåt 

om min sinnliga 

mun, påminner för mycket 

om livet 

35

BOYS ARE US 

– EN ÅNGER- 

FYLLD LEK 

almost there Courtesy Galleri Charlotte Lund, Stockholm 


still lives # 11 Courtesy Galleri Charlotte Lund, Stockholm 

ALLDELES I BÖRJAN visas ett av hennes tidigare arbeten, 

videon blown out som visar en man som flyter omkring 

i ett skummande vatten. Mannen kastas hit och dit 

och ibland försvinner han nästan. Det är svårt att avgöra 

om han befinner sig nöd eller om han njuter av sitt halvt 

hjälplösa tillstånd. Om han känner sig som om han håller 

på att födas på nytt eller om han kommer att drunkna. 

– En av mina gallerister sa en gång att alla mina verk 

handlar om döden. Det ligger kanske något i det. 

Blown out skulle kunna ses som en nyckel till Maria 

Fribergs projektioner, videos och stillbilder. Hennes respektlösa 

lek med maktens män i föga tilltalande positioner, 

där männen blir objekt eller projektionsyta för andras 

känslor och tankar. 

Det är ofta välfriserade framgångsrika män i slips och 

kostym som får leka ”vattenråttor” i bassäng, eller stumt 

öppna och stänga munnen och se pojkaktigt sårade ut 

som i filmen med Bush eller finna sig i att pressas samman 

med bilvrak. Maria Friberg är den som drar i trådarna 

och bestämmer regin. 

– Det är ju vanligare att det är kvinnor som är objekt. 

Men män är på något sätt neutralare och det är lättare att 

använda dem som projektionsyta. Män sticker inte heller 

ut i sin klädsel som en kvinna kan göra. 

– Du har sagt i en tidigare intervju att du väljer män 

som är utbytbara. Nu när du själv har en son skulle du 

vilja att han blev sedd som utbytbar? 

– Vi är alla utbytbara. Blir du av med jobbet så kommer 

någon annan och tar det. Vi är alla unika, men vi är 

också utbytbara. Det ligger något hemskt och samtidigt 



en befrielse i detta, eller hur? 

Maria Fribergs arbeten är behagligt befriade från sentimentalitet. 

Hennes senaste video visar svarta klot som 

rullar i slowmotion nerför en hög stentrappa i en bombastisk 

omgivning. Trappan är den höga, breda på Nationalmuseum 

i Stockholm, en välbekant vy för alla som besökt 

museet, men kloten upphör inte att rulla och individen 

förmår ingenting göra. Undergången är nära och jorden 

håller på att gå under. 

Still lives, en serie som hon arbetat med i ett tiotal år, 

är även de strängt regisserade bilder där hon söker referenser 

i konsthistorien. Bilderna hänger ihop, men hängs 

en och en för att inte konkurrera med varann. 

– Jag brukar referera till dem som släktingar, ungefär 

som kusiner till varann. 

Ett av hennes första fotografier är benen på kostymklädda 

män där bordet bildar en ram i överkanten på 

bilden. Någon sitter självsäkert med benen brett isär, en 

annan har dragit åt sig sina ben för att inte nudda den 

som sitter bredvid. Maktförhållandet uttrycks genom det 

utrymme var och en markerar som sitt under bordet. 

– Människan uttrycker sina känslor från midjan och 

neråt, sägs det. 

Här finns också Maria Fribergs närmast glansiga porträtt 

på kostymklädda män som ligger på rygg i en bassäng. 

Strax bredvid männen flyter stora vattenbubblor 

upp till ytan och spricker. De ger associationer till framgångsrika 

IT-entreprenörer och bilderna är lustigt nog 

tagna strax innan IT-bubblan sprack och luften gick ur 

marknaden. 

37

– MEN NU ÄR DET VISST på väg uppåt igen. 

Leker man med bilden och låter bassängens botten 

föreställa himmel finns också referenser till konsthistorien 

och även bibliska fresker. Bubblorna kan bli till moln 

och männen kanske till änglar? Det bibliska återkom- 

blown out Courtesy Galleri Charlotte Lund, Stockholm 

mer i bildsviten Trinity, som föreställer lekande män 

i öknen. Män som leker krig tänker man, när man ser 

dessa shortsklädda välbyggda män som hon fotograferat 

i White Sands, som är känd som platsen där USA:s första 

provsprängning av en atombomb ägde rum. 

– Männen hittade jag på ett gym. Jag gick in på ett 

gym i närheten och valde bland dem som tränade där. 

Det finns ett tafatt drag hos männen. Som om de inte 

riktigt vet hur de ska förhålla sig till situationen de hamnat 

i, Bush som öppnar och stänger munnen och aldrig 

tycks kunna formulera sig, eller en av IT-gossarna som 

ser ut som om han är rädd att sjunka, eller pojkarna i ök- 

nen som leker i den i högsta grad brännbara sanden. De 

tycks inte riktigt bekväma i den roll de tilldelas. Tre videos 

visar tre män som långsamt glider bort från en säng 

draperad i vitt glansigt tyg. Männen är klädda i svart och 

tycks som androgyna varelser. Efter hand som de lämnar 

sängen påminner den om en putande mage. Moderlivet? 

Vi avlas, lever och dör. 

Jag föredrar ändå en av hennes senaste still lives, som 

känns nästan som en pendang till hennes första med 

männens ben under bordet. 

Den här föreställer en man sittandes i snön med ryggen 

mot ett träd. Det finns en mörk vinterkrigsstämning 

över bilden, kanske är mannen död? Eller varför befinner 

han sig i detta kalla, och på samma gång kala utrymme i 

en planterad skog i snörräta rader. I en ordnad praktisk 

värld där han kan begrunda sitt verk. Är han en hjälte? 

Den frågan måste vi själva besvara. 

I sviten stil lives, refererar Maria Friberg till konsthis- 


still lives # 3 Courtesy Galleri Charlotte Lund, Stockholm 

commoncause, 2008 Courtesy Galleri Charlotte Lund, Stockholm 

torien. Och det är när hon projicerar mörkerkänslor som 

det blir riktigt intressant. 

Maria Friberg föddes i Malmö och växte upp i kollektiv 

med en mamma som arbetade som hårfrisörska och 

fixade stålar tillsammans med en väninna, medan Maria 

var hemma med velourmännen i kollektivet. 

– Jo, det stämmer. Mamma och hennes väninna såg 

till att det kom in pengar. Men de var ju snälla och lekte 

med mig, de här velourmännen . 

– Kommer du att sluta leka med män i dina bilder nu? 


– Det vet jag inte. Jag måste själv gå tillbaka och se på 

vad jag åstadkommit de här åren. Det är väldigt lärorikt 

att ha den stora utställningen på Kulturhuset där jag kan 

se alla verken tillsammans. Det är sällan det är möjligt 

eftersom det krävs en större lokal. 

– Men det har ju redan skett en förskjutning bort från 

männen mot inre tillstånd. I videon med objekten som hasar 

sig nerför Nationalmuseums trappa finns det ju inga 

män.• 

Faktaruta: 

Maria Friberg är en av våra mest framgångsrika internationella 

konstnärer. 

Hon har haft separatutställningar på Moderna Museet, 

Sara Meltzer Gallery i NY, Yvon Lambert, Paris och 

Arndt & Partner II, Berlin. Hon deltog nyligen i utställningen 

Global Feminism på Brooklyn Museum, NY. 

Nästa månad öppnar ännu en utställning i Milano. 

Maria Fribergs utställning Boys are us på Galleri 3, 

på Kulturhuset, pågår till 13 april 

39

V 


Foto: CHARLOTTA HOLM 

”VI HADE EN VIKARIE som vi undrade om han var 

lagd åt det andra hållet men det var ju aldrig någon som sa 

det till honom. Han var, jag vill inte säga det, men normal. 

Han gifte sig sen i alla fall med en tjej ”. 

Vad är kvinnligt och vad är manligt? Hur reagerar man 

när någon faller utanför de ramar som anses normala? 

Finns oskrivna regler för hur man bör uppföra sig som man 

respektive kvinna för att bli socialt accepterad på arbetsplatsen? 

I en utställning om integration och jämställdhet 

”Att göra affärer kan många gånger vara lättare med en kvinna än 

att göra affärer med en man. Det är rakare. Med män är det en 

massa krussidullande, och ett satans mätande. 

(Man, VD inom ett logistikföretag) 

äger du jä 

”En dag när jag kom hem hade min tjej baxat ut mitt tunga vapenskåp som väger 15 

säkert ytterligare 40, 50 kg med ammunition och grejer. Hon hade kånkat ut det och 

Börjat dra upp golvplank. Då fanns det ingen återvändo för mig. Det är hon som ser 

vi diskuterade en sak och sedan gjorde det. Båda två. Jag kan ju oftast säga ”det gör v 

något” 

visar fotografen Charlotta Holm med dramaturgins hjälp 

på föreställningar om manligt och kvinnligt. På uppdrag 

av Virserums Konsthall skulle hon som ”fältkonstnär” undersöka 

hur det stod till med jämställdheten i Kalmar län. 

– I Kalmar län är det också som sämst ställt med jämställdheten, 

enligt undersökningar som gjorts inom bland 

annat landstinget. 

Charlotta Holm gav sig ut i verkligheten runt om i Kalmar 

län. Eftersom hon tidigare studerat etnologi använde 

hon sig av ett liknande tillvägagångssätt och djupintervjuade 

åtta nyckelpersoner. Två män och sex kvinnor, och 


mnt? 

4 kg tomt, men nu var det ju bössor i, så skåpet väger 

rivit upp hela heltäckningsmattan och gått ned i golvet. 

till att saker och ting blir gjorda. Hon skulle nog vilja att 

i sedan”, eller ”jag ska bara”, när hon vill att jag ska göra 

(Man, fackligt ombud samt trädgårdsanläggare) 

sex av de åtta verksamma inom vård och omsorg. Det blev 

personliga och avslöjande intervjuer som kom att ligga till 

grund för sammanlagt tolv bilder, med tillhörande text, 

som först visades på konsthallen i höstas och nu ställs ut 

på arbetsplatser inom vården runt om i länet. Bilderna ska 

fungera som utgångspunkt för diskussioner om jämställdhet 

och etik i arbetet och de flesta tycks kunna känna igen 

sig, säger Charlotta Holm. 

– Jag var förvånad över hur öppna mina intervjupersoner 

var och hur frispråkigt de förhöll sig till ämnet. Jag trodde 

också att det var kvinnor som var mest utsatta, men eftersom 


”Kvinnor framhäver inte sig själva. De sitter och lyssnar lite utanför. Om en kvinna presenterar en 

bra idé vid en konferens kommer antagligen en man och tar över idén medans kvinnan kryper 

tillbaka” (Man, fackligt ombud samt trädgårdsanläggare) 

”Men det klart, kommer det in en snygg man här och är lite tuff då blir det annorlunda i gruppen” 

(Kvinna, vården) 

det var inom vården upptäckte jag ganska snart att många 

män som arbetar inom vården blir uppfattade som mindre 

”manliga”. Nästan med någon sorts homofobi. Så hade jag 

inte trott att det förhöll sig längre. 

De kvinnliga kollegerna kunde prata om sin ”udda” manliga 

kollega när de trodde att han inte hörde och ge varandra 

menande blickar bakom ryggen på honom, berättar Charlotta 

Holm, något hon tagit fasta på i en av sina gestaltningar. Men 

kom det in en ung, snygg hetero kille på arbetsplatsen, fjäskades 

det och förväntningarna på hans arbetsinsats närmast 

sänktes. 

41

Väger du jämnt? 

– DET VAR SOM om det räckte gott att sitta och se snygg ut. 

Charlotta Holms upplevelser bekräftades efter att hon 

deltagit i programmet ”Eftersnack” i Smålandsnytt. Flera 

av hennes manliga bekanta hörde av sig och berättade om 

liknande upplevelser i ungdomen. 

– Men även om jag gärna vill bekräfta vad mina manliga 

vänner har upplevt, har jag ju som ung kvinna själv 

upplevt hur det är att bli utsatt för kränkande särbehandling. 

När Charlotta Holm gick på fotoskolan, var det ett typiskt 

manligt förhållningssätt i undervisningen, anser hon. 

Lärarna som var män dunkade de manliga eleverna på ett 

vänskapligt sätt i ryggen och trots att hälften av eleverna 

var kvinnor förminskades tjejerna ofta. När fotoeleverna 

skulle driva ett eget projekt valde Charlotta att söka upp 

och porträttera kvinnor i mansdominerade yrken. 

Gestalning av hur den danska uppfinningen ”Tislet”, en kisstratt 

skapad av och för kvinnor, kan användas i praktiken. 

”En man får jobbet hur lätt som helst, även om han ska ha barn om 

ett halvår. Men du anställer inte en kvinna som är gravid och ska ha 

barn om ett halvår” (Kvinna, vården) 

”Det var en gång precis när jag hade börjat, kring lunchtid och vi satt 

och åt, som en av killarna slog på en porrfilm. Jag reagerade med att 

säga ”Va fan gör du?”. Varpå han svarade ”Äh jag ska titta”. ”Du” sa 

jag ”Stäng av det där. Jag sitter ju för fan och äter”. ”Äh jag ska se”, 

fortsatte kollegan. ”Du, jag skiter fullständigt i vad fan du vill se”, sa 

jag, ”stäng av skiten. Jag tappar aptiten. Stäng av. Om du tittar på 

det sedan eller om du tittar på det ikväll, det skiter jag fullständigt i. 

Men stäng av den”. 

Det tog väl två minuter så stängde han av filmen. Sedan så gjorde 

han aldrig om det. Och jag var så förbannad. ”Fy fan vilken jävla 

idiot” tänkte jag. Det var ett test riktat mot mig och jag kände mig 

kränkt. När jag berättade för min kvinnliga kollega om händelsen 

sa hon ”Vet du, det har jag också råkat ut för!”. ”Men vad gjorde du 

då?” frågade jag. ”Äh, jag satte upp en tidning framför ansiktet”, blev 

svaret. Det var en annorlunda reaktion jämfört med min. 

(Kvinna, ambulanssjuksköterska) 


BLAND ANNAT FOTOGRAFERADE hon kvinnor på ett 

slakteri, men det starkaste mötet blev ändå med lastbilschauffören 

Wivienne, knappt 150 centimeter lång och med 

en enorm Mercedez Benz. Hon personifierade uttrycket i 

”Att göra sin grej”, som utställningen kom att heta. 

Den ställdes först ut på Arbetets Museum i norrköping 

och senare på Tekniska Museet i Stockholm i samband 

med förra årets utställning om kvinnliga innovatörer. 

Kvinnorna är sällan några offer i Charlottas Holms aktuella 

utställning Väger du jämnt. Det tydligaste exemplet 

på detta är bilden från ett sammanträde, där den ensamme 

och osäkre mannen sitter mitt bland skrevande och 

yviga kvinnor. 

Och som motbild till detta finns mannen som läser en 

porrblaska i personalrummet, samtidigt som hans kvinnliga 

kolleger ska äta lunch vid samma bord. 

– Det kan tyckas skruvat, men det är en verklig händelse 

och kan kanske tolkas som att pinka in sitt revir, 

men kan för den skull knappast ursäktas. Jag vill att det 

skruvade ska finnas med i båda bilderna, så att man ska 

se att det inte bara är kvinnor i kortkort som kan uppfattas 

som vulgära. Kvinnorna som skrevar är min intention, 

men mannen med porrblaskan är hämtad från en verklig 

situation. 

Bilderna är gestaltade av amatörteatergruppen Etiketterna 

i Jönköping. Gruppens deltagare finns själva inom 

olika personalkategorier i vården och arbetar med jämställdhetsfrågor 

i sina egna pjäser. 

Charlotta Holm har varit verksam som fotograf i åtta år. 

Intresset för fotot väcktes till liv på gymnasiet. 

– Jag hade fått en tvåa i franska och förstod att språk 

inte var min grej och ville måla, men bildläraren var långtidssjukskriven 

och skolan erbjöd foto istället. Jag var inte 

det minsta intresserad men hade inte så mycket att välja 

på just då. När jag klev in i mörkrummet var det som om 

en ny värld öppnade sig för mina ögon. Det låter onekligen 

som en klyscha, men så var det. 


”Om de kommer i jättekorta kjolar bland massor av killar, 

och ingen är nykter, så bjuder det in lite till fel tänk. Det är 

ju bådas fel.” (Kvinna, vården) 

Charlotta Holm har gått fotoutbildning på 

folkhögskola och studerat etnologi på universitetet 

i Göteborg. Vid sidan om egna projekt 

arbetar hon idag halvtid som lärare i foto på 

gymnasiet och med två olika tjejfotoprojekt. 

Hon fotograferar helst med en Hasselblad. 

– Jag tycker om det kvadratiska formatet hos negativen 

och det är något speciellt att fota med en analog Hasselbladare. 

En av mina fotolärare sa alltid att det är andakt 

att fota med en bladare, och det stämmer med min egen 

känsla för fotografiet. 

Att det ska ske med omsorg och respekt. • 

Tidigare utställningar: 

Att göra sin grej 

Arbetets museum 2006 

Tändsticksmuseet i Jönköping 2006 – 2007 

Tekniska museet 2007 

Väger du jämnt? 

producerades av Virserums konsthall 2007 

och kan beställas till din arbetsplats 

”Kvinnor kanske inte vill vara jämställda heller utan anspelar på ’det 

gör ju du´, det är så jävla jobbigt” 

(Man, fackligt ombud samt trädgårdsanläggare) 

”Som kvinnor backar vi gärna och säger: jag kan inte, även om vi 

skulle kunna.” (Kvinna, vården) 

43

ÄLSKLING JAG DÖR är Kristín Ómarsdóttirs tredje 

roman och nominerades 2000 till Nordiska rådets litteraturpris. 

Det är den första romanen av tre som blivit översatt 

till svenska, alla i lyckade översättningar av Ann-Sofie 

Axelsson. 

”Du kommer önska att du aldrig läst Kristín Ómarsdóttirs 

nya roman.”, står det tillspetsat i baksidestexten till 

Gud hjälpe mig I och II. Men just för det drastiska och omkullvältande 

av alla så kallat naturliga ordningar är Ómarsdóttirs 

språkvärld så väl värd ett besök. Det fängslande i 

berättelserna är det outtalade, det vill säga spänningen 

mellan det som skrivs och det som sker. Orden kräver sitt 

syre och det är upp till läsaren att själv avgöra vem som 

andas eller inte. 

”Jag läser för att komma ut ur mig själv, inte för att 

komma in i mig själv”, har Bodil Malmsten sagt, apropå att 

hon inte tar det som en komplimang när läsare säger att 

de känner igen sig i hennes böcker. Ómarsdóttirs texter 

visar hur bedrägligt och absurt det igenkännliga oftast är. 

Ingen familj, människa eller relation är fullständigt funktionell, 

eller den andre lik. 

Älskling jag dör handlar om en familj på åtta personer 

som splittras upp. Det är en surrealistisk saga, där döden 

står i centrum lika mycket som livet. Familjemedlemmarna 

kämpar var och en på sitt sätt och tillsammans för att 

hantera och ta sig förbi all oförutsedd död och all skevhet 

som är levandet. Mamma Svanhvít sväljer ner de brustna 

drömmarna med rosa tabletter och ömsom sjunger, ömsom 

stänger in sig på sitt rum. Äldsta barnet salig Ólöf flyr 

in i tystnad och grubblerier. Jóhanna gör sig oumbärlig 

som pappans andra hand. Thór∂ur pendlar mellan matlagning 

och renlighetsmani. Einar testar hudtålighet genom 

att riva, bita, skära och bränna sig med cigaretter. Yngsta 

barnet Máni flyr in i erotiska lekar med Hulda. Pappa Árni 

hanterar hemmet från soffan under en virkad filt. Och sex- 

tonåriga Högni, berättaren och det nästyngsta barnet vakar 

med överkänslig skärpa över den saliga röran som allt 

och alla utgör. ”Ingen byggnad är lika klent byggd som 

bron mellan hat och kärlek.” 

Det gäller även bron mellan liv och död. Högstämt 

andligt och vardagligt jordiskt blandas – gud serverar 

romdrinkar i gummistövlar och bröderna för filosofiska 

samtal över risgrynsgröten. Det käbblas lika mycket i himmelriket 

som på jorden, och så mycket klokare tycks ingen 

av de döda ha blivit, trots den stora kikaren som ser allt 

därnere. Men kanske har de ändå en viss makt att ställa 

till rätta vissa skeenden. En kontinuerlig brevväxling förs 

i vilket fall mellan de två världarna: 

Kära mamma. 

Jag hoppas att jag inte stör dig, men jag var bara 

tvungen att ta kontakt med dig, för ikväll höll jag 

nästan på att slå ihjäl en man men blev stoppad av 

ELEKTRICITE 

Om författaren Kristin Ómarsdóttir 

Av LIA FALLENIUS 

en ängel. Jag är rädd eftersom det känns som om 

det är något underligt som rör sig inuti mig; jag 

tror det kan vara en bomb. Säg mig, Kära mamma, 

vad jag ska göra? Din son, Högni. 

Svaret kom omgående: 

Käre son, 

försök somna, för det är det du behöver mest av allt. 

Med kärlek och saknad, mamma. 

Berättelsen lyser som norrsken med ett språk som är 

både sakligt och innerligt. Omsorgen med de små som stora 

detaljerna är stor, exempelvis när bröderna gemensamt 

gör i ordning systerns kropp för himmelsfärden: 

Einar stod i mitten och tvättade Jóhanna från topp till 

tå med en fuktig tvättlapp. Thórdur och Máni avslutade 

hårtvätten och satte på hårfönen och karmenrullarna. 

Máni borstade tänderna på henne och tvättade 

hennes ansikte och öron medan Thórdur torkade håret 

och satte i karmenrullarna. 


T FÖR ALLA 

Kristín Ómarsdóttir skriver poesi, prosa och dramatik. Bibeln är hennes favoritbok har hon sagt, särskilt texterna om Jesus. 

En annan favorit är Bulgakovs Mästaren och Margarita. Hon har sagt att hon avgudar bokens hjältar, deras godhet och motstånd i 

ett ofritt samhälle. Och samma känslor säger hon sig hysa för Michael Endes bok Momo eller Kampen om tiden. Varje år läser hon 

om en bok av Halldór Laxnes. Kristín Ómarsdóttir bor i Spanien och Island. 


Kulturtidskriften Cora 

Bengt Ekehjelmsgatan 2 B 

118 54 Stockholm 

Brevporto 

45

ELEKTRICITET FÖR ALLA 

”JAG HOPPAS VATTNET är ljummet”, sade jag 

och målade tånaglarna en omgång till med det 

blekgröna nagellacket som hade skavts av lite här 

och var. [...] ”Jag sätter överlack på dem för det är 

ingen flicka i världen som haft lika vackra tår. 

Inget är det minsta snett eller skevt.” 

Det görs ingen skillnad mellan kropp och själ och det 

sinnliga har en framträdande plats i berättelsen. Framförallt 

dofter och ljud återkommer genomgående som minnesframkallare 

och tröst: 

Uppför trappan ifrån köket steg en doft av bullar. 

In genom balkongdörren bars en lukt av nyslaget 

gräs. Som en tunn väv, bland alla de andra 

lukterna, hittade en doft av barnschampo och 

barntvål upp till henne på övervåningen. 

[...]”Hurdan röst hade mamma?” frågar vi, jag eller 

Máni [...] 

”Har ni hört ett flygplan flyga lågt om natten när ni 

är vakna och sover på samma gång?” 

”Mmm”, säger både Máni och jag. 

”Sådär lågt och både långt bort i fjärran och 

nära i fjärran?” 

”Mmm.” 

”Sådan var mammas röst. Precis sådan”, säger 

Thórdur. 

Men pappa Árni misstror röster och säger till sin näst 

yngsta son: ”Du ska alltid använda ögonen i skallen innan 

du bryr dig om öronen.” 

Prenumerera på 

cora utkommer 4 gånger per år och kostar: 

(Kryssa i respektive ruta) 

Jag vill ha cora fr.om nr......... 

239:– för privatpersoner och folkbibliotek 

399:– för institutioner och privatpersoner utomlands 

Sätt in rätt summa på postgiro 607 76 58-0 

Märk talongen CORA, skriv namn och adress tydligt 

För kommissionsförsäljning kontakta Nätverkstan 

Box 311 20, 400 32 Göteborg. Tel. 031-743 99 05 

Orden kan man inte lita på och dofter är flyktiga. Synen 

däremot tycks vara relativt tillförlitlig och går dessutom 

att öva upp, det vill säga att se med de egna ögonen, istället 

för med världens ögon. Synen är kopplad till det sjätte 

sinnet och är också skrivandeblicken. Det isländska sagoarvet 

och tron på det övernaturliga lyser igenom i både 

Älskling jag dör, Gud hjälpe mig I och II och Här. Att plötsligt 

se sin döde broder i vardagsrummet, eller att vara i 

utomjordingars makt, är inget häpnadsväckande eller på 

något sätt märkligt i Ómarsdóttirs värld, utan hör snarare 

till vanligheterna. Den för de flesta människor osynliga 

och abstrakta andliga dimensionen är här både synlig och 

konkret. 

I likhet med Älskling jag dör är språket i Gud hjälpe mig 

I och II rakt på sak och precist. Svart humor och filosofiska 

samtal blandas: 

”Jag stirrar på denna underliga snoppgubbe som är 

min man.” 

Det handlar inte om att försöka förklara, utan mer om 

det omöjliga i människans vilja att förstå livet och sanningen. 

Den dominanta mamman säger till sin dotter: 

”Livet frågar inte efter mening. Det kräver deltagande.” 

Att leva utifrån den känslan i den egna kroppen är 

lika med engagemang och att ta ansvar. Belevade renlighetsmänniskor 

gör sig icke-besvär. Alltför stor renlighet 

likställs med att foga sig, kuvas av samhällets lagar och 

därmed glömma de oskrivna skälvningarna. Det som karaktärerna 

bland annat finner i detaljerna, det till synes 

Namn ................................................................... 

Adress ................................................................. 

Postnummer ........................................................ 

Postort .................................................................. 

Land ..................................................................... 


triviala – vaniljpuddingen med grädde som är dagarna 

som går, eller det elektriska ljuset som ”bryr sig lika mycket 

om alla.” De detaljerade beskrivningarna av livet i Gud 

hjälpe mig I och II, bidrar onekligen till de humoristiska 

bilderna: 

”Min man är duktig på att äta snittar för män har en 

välutvecklad finmotorik tack vare sitt umgänge med 

kvinnokroppen”, 

men också till en viss 

distans, som präglas av 

en mer ironisk ton än den 

tidigare romanen Älskling 

jag dör. 

Två familjer står i centrum 

och bildar parallella 

klaustrofobiska trekanter: 

en mamma, en dotter och 

en makes symbiotiska samliv. 

En son som återvänder 

hem efter sexton år utomlands 

och börjar knarka 

med sin mamma och tråna 

efter sin pappa. I båda berättelserna 

är handlingen, 

med undantag för frisörbesök 

och livsmedelsinköp, 

förlagd innanför hemmets 

slutna väggar. Men det som 

sker inom människorna 

är allt annat än överskådligt 

och avgränsande. Det fullständiga sammanbrottet är 

en lavin strax under det yttersta hudlagret; provisoriskt 

tillbakahållet med hjälp av kaffe, marmeladmackor, kolja, 

vodka och valium. Dialog och tystnad, skratt och gråt, hat 

och kärlek avlöser varandra var och varannan minut. 

I Här är Ómarsdóttirs sagoaktiga ton som svartast. Det 

är en berättelse om en soldat som hade velat bli veterinär 

och en ovanligt medveten elvaårig flicka på gränsen 

till vuxenvärlden. De bygger upp en sällsam samvaro 

tillsammans isolerade på en bondgård. Som i alla krig 

är frågan varför den ena dör och den andre får leva utan 

svar, och kriget visas här upp i all sin fasanfulla anonymitet 

och godtyckliga meningslöshet. Flickan Billy är den 

enda av alla på det tidigare sommarkollot som skonas av 

soldaterna. Soldaterna är från början tre till antalet, men 

två skjuts ihjäl av den tredje soldaten Rafael. Även i Här 

handlar det om en sluten och säregen relation, men hotfullheten 

är inte i första hand mellan Rafael och Billy, utan 

omvärlden som tränger in i deras värld. Titeln Här är dubbel 

för som läsare vet man inte var någonstans Ómarsdóttirs 

sagoplatser ”Regnskogen”, ”Evighetsdalen och 

”Ändlösa ravinen” är. Samtidigt pågår det ett kollektivt 


krig just här och nu. Gränsen mellan fantasi 

och verklighet, docklekar och rollspel på liv 

och död flyter samman och gör läsningen till 

en svajig, otrygg ordfärd. Hur mycket förmår 

en människa styra över sitt liv? Hur mycket 

ansvar måste vi ta för våra handlingar? Är vi alla marionetter? 

Vem drar då i trådarna? 

Maríus, föreståndaren på kollot och Billys första förälskelse, 

klipper av trådarna genom att hoppa av sin karriär 

som balettdansör, gräva ner alla värktabletter i jorden 

och upprepar som ett mantra meningen: ”varje människa 

måste få gå sina egna krokvägar.” Billy flyr krigets alla 

blodiga trådar med hjälp av sagor och skyr samtidigt all 

slags sliskig sentimentalitet. Hennes egna berättelser innehåller 

precis som bokens berättelse både fantasmagorier 

och rå realism. I likhet med Älskling jag dör, har berättandet 

i berättelsen stor betydelse. Som en motståndshandling 

gentemot alla krig, paradoxala lagar och hopsnörda 

relationer. Och som en glimt av allt som går att skapa på 

nytt, med hjälp av sagans önskningar och en okuvlig vilja, 

för ”när något tar slut tar något annat vid.” • 

Kristín Ómarsdóttir 

Älskling jag dör (1999), Anamma Böcker 

Gud hjälpe mig I och II (2001), Här (2005), 

Kabusa Böcker 

47

THE BEAUTIFUL ONES 

Camilla Ziedorn, frilansjournalist i Beijing om bilden 

av kvinnan i den kinesiska filmen. Från maoistisk 

kamrat i blåställ till förförisk varelse i klänning som 

matchar tapeten. 

IN THE MOOD FOR LOVE, 2046 och nu senast Lust 

Caution. Ni har väl sett dem, kvinnorna i den kinesiska 

filmen? Magra, vackra varelser, som gåtfullt drar omkring 

och suckar tungt åt Tony Leungs tangorabatt och sadomasochistiska 

fäblesser. Långt ifrån alla skådespelerskor 

är bra, men det är nu inte heller så viktigt. Då har man 

liksom missat poängen. Estetiken framförallt, det är vad 

både publik och regissör vill ha. Och stjärnorna odlar image 

och blir varumärken. Hur blev det såhär? 

– Den stora förändringen kom runt 1980, säger Gong 

Lin, professor på Beijings Filmakademi. Kina hade just slagit 

upp dörrarna åt väst. Man härmade och tog efter, planekonomin 

ersattes av konsumism. Istället för Maouniform 

och middag på rödbeta, öppnades modebutiker och man 

dinerade finklädd. Allt förvandlades plötsligt till varor på 

Av CAMILLA ZIEDORN 

en marknad, så även kulturen och filmen. Det innebar att 

filmen inte längre hade statliga finansiärer. Nej, nu var det 

publiken som skulle blidkas. Så vad hände? Filmen blev 

trendkänslig och strök medhårs. Den ville inte utmana, 

men väl profitera på de nya idealen. Och idealen hittade 

man i väst. 

När Hollywood kom in på kinesiska biografer, bländades 

publiken av glittret och glamouren, och bilden av den 

kinesiska kvinnan förändrades inom filmen. Och inte bara 

där. Kosmetika, sex och mode hittade in i kulturen och 

hela samhället. Massmedia drog på stort och hakade på. 

I rask takt producerades nya könsstereotyper. Kvinnan, 

som förr var god och reko kamrat med kortklippt hår, fick 

nu en feminin ekipering. Ja, 1980-talet var decenniet när 

den kinesiska kvinnan blev Kvinna och tilläts uttrycka det 

i kläder och sätt. I Maos Kina gjordes ingen skillnad. Det 

fick liksom inte handla om kön. Man skulle vara arbetare i 

filmen liksom i samhället, inte kvinna och man. 

I filmer från 60-talet hittar man inga av de typiska attribut, 

som förknippas med kvinnor, säger professor Gong Lin. 


– TA TILL EXEMPEL EN FILM som Hai gang (Hamnen). 

Huvudpersonen är en arbeterska. Hennes kropp är 

bastant och androgyn. Det finns inget som skiljer henne 

från mannen. Hon ser ut och arbetar som en man och det 

hårda arbetet gör henne gott, säger Gong Lin. 

I Maos Kina var arbetet den styrande principen, utifrån 

vilket allting mättes. Arbetet definierade också kvinnan. 

Det var hennes kvalitet. Hennes kropp var kuggen i ett 

större maskineri. 

När bilden av den arbetande kvinnan förändrades på 

1980-talet byttes blåstället ut mot vita rocken. En av de 

första filmerna att visa fram denna nya bild var Ren dao 

zhongnian (I medelåldern), berättar professor Gong Lin. 

– Den filmen var viktig för den fortsatta utvecklingen. 

Kvinnan har blivit doktor och är inte lika glad. Stressad 

och ensam slits hon mellan karriär och familjeliv. Hon 

arbetar fortfarande, hårt och flitigt, men är inte längre 

lycklig. Bilden av den yrkesverksamma kvinnan har dock 

börjat problematiseras och nyanseras. Och problemen är 

de typiskt kvinnliga, att slitas mellan två världar, mellan 

den goda modern och kvinnan i karriären. Idag är den här 

konflikten vanligt förekommande i den kinesiska filmen. 

Hennes problem handlar om familj och äktenskap, hur den 

stora världen med jobb och ekonomi tränger in i det lilla 

livet och hotar familjelyckan. 

Det typiskt kvinnliga definieras utifrån den informella, 

vårdande världen, i Kina såväl som i väst. Konflikten står 

mellan hem och familj, vilken anses vara hennes naturliga 

element, och den stora skrämmande omvärlden, som förstör 

och fördärvar. 

Ja, kvinnan har på senare tid blivit mer synlig i det offentliga 

livet och i filmen skildras hennes nya roll. Tidigare 

gjordes inga sådana försök. Gong Lin menar att det där 

med att osynliggöra var något som kvinnorna själva förr 

bidrog till i högsta grad. De tidigaste kvinnliga filmskaparna 

skiljde sig inte från männen i sättet att göra film. 

Det var inte vad man strävade efter. Snarare tvärtom. 

– En kvinnlig regissör skulle blivit arg om man sa att 

filmen var typiskt kvinnlig. 

Männens sätt att göra film var standard och ideal (precis 

som i väst). Att inte vara en del av den gruppen, att 

vara långt ifrån idealet, betydde att man var en dålig filmskapare. 

Under de förändringar som kom under 1980-talet, började 

man skönja ett kvinnligt uttryck i filmen. Den första 

var Zhang Nuanxin med filmen Qing chun ji (Drakens 

hjärta). Den handlar om en kvinna i kulturrevolutionens 

Yunnan. Hon sätter blommor i håret, blir kär och uppskattar 

skönhet, utan att för den skull vara dekadent. Kulturrevolutionens 

kvinna fick för första gången lov att visa att 

hon hade känslor och kropp. 

Dagens kvinnliga filmskapare skiljer sig på en viktig 


punkt från sina manliga kolleger, säger Gong Lin. 

- Det blir mer verklighetstrogna och nyanserade kvinnoporträtt. 

Männen visar vackra och sexiga kvinnor. Den 

bilden känns falsk. Kvinnor låter filmens systrar vara människor 

och inte enbart estetiska objekt och förskönade 

pojkdrömmar. Men det är fortfarande männen som är i majoritet 

i filmvärlden och dikterar ideal och spelregler. Gong 

Lin är inte nöjd med läget. 

– Fortfarande görs inte tillräckligt med film om och för 

kvinnor. Kvinnoliv är ingen naturlig utgångspunkt för dramatiseringar. 

Kvinnans ställning är i allmänhet låg, på sina håll uru- 

Professor Gong Lin, Bej Jings Filmakademi Foto: Camilla Ziedorn 

sel. Jämställdheten är ett problem man brottas med, även 

om det finns en medvetenhet och vilja att förändra. Men 

fortfarande är kvinnan undantaget, som bekräftar regeln, 

det vill säga mannen. Gärna med sexuella övertoner. 

När Zhang Ziyi och Maggie Cheung stönar med blottade 

halsar och sängkammarblick, speglar de ett samhälle 

som genomgår en enorm förändring på sexualitetens område. 

Kommunismen har ersatts av snabba pengar och 

flyktiga samlag. På filmen sexualiseras kvinnan och har 

blivit mannens sköna hålldam. 

Gong Lin tror ändå att den sexualiserade och feminiserade 

filmen har hjälpt många kvinnor ute på landsbygden. 

Hemmafruar, som inte vet att kvinnor kan, har påverkats 

av dessa filmer. För dem har det nya uttrycket betytt 

mycket mer. 

Förr var kvinnan del i en framtvingad likhet. Man accepterade 

inga skillnader. Mannen var satt som ideal och 

kvinnans kropp var som manskroppen. Nu erkänns kvinnors 

och mäns olikheter och filmer skildrar emellanåt kvinnan 

och hennes värld. Ofta slår det över i någon slags superfeminitet. 

Att inte få vara riktigt kvinnlig blir en slags 

tragedi, en förtryckt natur. Hon måste bejaka det kvinnliga 

för att vara en sann och riktig kvinna. Och då blir genast 

nästa fråga: Vad är då en riktig kvinna? • 

49

RecensionerRecensioner 

Tanja Suhinina 

PHONEPHUCKER – 

EN TELEFONHORAS BEKÄNNELSER 

Illustrationer: Elin Jonsson 

Hydra förlag 2007 

UNDER HÖGSTADIETS LEKTIONER i tyska kunde jag 

skratta åt parallellklasskamraten Annas neologistiska könstillmälen 

avsedda för fröken Ingers lodenkorrekta person. Förödmjukelsen 

var ett faktum, lika påtaglig som uppgörelsen 

med föräldraauktoriteten. Ett elakt tilltag; med tonåringens 

kortsiktiga, egocentriska perspektiv likväl rusigt befriande. 

Med samma glimtvisa uppsluppenhet inleds min läsning 

av Tanja Suhininas debut, Phonephucker – en telefonhoras 

bekännelser, som under det gångna året transponerats från 

blogg till pärmförsett alster. Till en början roas jag följaktligen 

av psykologstuderande Tanjas komprimerade, stundtals 

språkligt nyskapande redogörelser för telefonsexbranschens 

förhållanden; tar med intresse del av hennes, på det hela taget, 

märkvärdiga erfarenhet. Skamlös underhållning, sålunda, 

som emellanåt skickligt fångar åtskilliga av de cementerade 

förhållningssätt till kvinnan, vilka kan vara så frustrerande 

och kränkande för en självständig själ. Snart avtar emellertid 

min munterhet och känslan av något otillbörligt kilar sig in för 

att bli kvar: Tanja S är en stygg flicka. I likhet med åttonde 

grundskoleårets infama Anna eftersträvar hon sist och slutligen 

förnedrandets triumf, vari boken blir henne behjälplig. 

Denna blivande expert på människans själsliv har torsken under 

klacken, men slår härigenom också fast att hon tillryggalagt 

en icke oansenlig sträcka i den prostituerades skor. 

Berikad med Elin Jonssons träffsäkra illustrationer blottlägger 

förvisso Phonephucker på ett personligt, humoristiskt 

och slagfärdigt sätt telefonhorans rutinbetonade vardag. Yrkets 

på en och samma gång improvisatoriska och fullständigt 

fastlåsta premisser avhandlas i detalj, liksom inte minst och 

återkommande kundernas insisterande böjelser, vid sidan av 

det sexualsvenssonskt vardagliga, inrymmande ett fullödigt 

spektrum av förvridet och unket, av varje undanskymd partialdriftsmanifestation. 

Mer än någonting andas dock framställningen 

raljans över den kvinnoförnedrande hållning torsken, 

inte helt oväntat, fortlöpande visar sig ha till sitt virtuella 

fnask, liksom över det kvantitativa självförhärligandet. Detta 

exemplar av den projektivt oanständiga kvinnostereotypen 

har likväl begåvats med trumf på hand: Phonephucker låter 

obarmhärtigt sin trångsynta fickrunkare veta att de billiga 

nylontrosor han för en avsevärd penning och i god tro, per 

postförskott införskaffat, fått sin omisskännliga doft, mindre 

av hans egen inbillade omnipotens, än av objektets drypande 

lust att skymfa och förnedra Mannen i hans mest arkaiska och 

därför sårbara skepnad. Ett sadismens segertåg, således. 

Vad Suhinina däremot inte tycks inse är emellertid att detta 

masturbatoriska grepp inskränker henne till just den vara hon 

50 

härigenom tror sig ha omintetgjort 

handeln för. Upprepade 

bedyranden om det 

frivilliga i yrkesvalet kommer 

därför till korta. Den 

tilltagande efterklangen 

blir istället och följaktligen 

författarinnans egen 

masochistiska ådra, en 

självförnedring, som med 

tanke på att den gått i 

tryck, blir av väsentligen 

stora mått. Verba 

volant, scripta manent. 

Ett tidens tecken, likväl. 

För en ung 80-talist, 

som Suhinina, återstår troligen föga annat än den totala 

exponeringen om man i hast önskar tillföra samhällsarenan 

någonting ytterligare häpnadsväckande, skandalomsusat och 

av tidsenligt dagsländebetonat nyhetsvärde. Oförblommerat 

och med självhävdelsen som oomtvistlig ledstjärna uttrycker 

sig åtskilliga av denna generations representanter om snart 

sagt allt: utom, mellan och framförallt inom – under bloggen 

men helst i mobilen med skanderande stämma i kollektiv trafik. 

Rörlighet, improviserande frihet och skapande, kan man 

invända. Nog så riktigt, om integriteten kan bevaras. Vi befinner 

oss ju, om det händelsevis undgått någon, i realityteves 

utlämnande tidevarv. Phonephucker blir därför i slutänden 

blott en förutsägbar kugge i detta Narcissus samfällda maskineri 

– om än med större personliga konsekvenser. Den sensation 

boken vill skapa slår endast tillbaka på författarinnan 

själv. Beklagligt då det rör sig om en så uppenbart begåvad 

och rapp ung kvinna, som med sitt nyskapande sinne torde 

kunna uträtta långt mer av bestående kvalitet och värdighet 

än att låta sig slås i bojor av den snäva klädnad till vilken 

människans mest förborgade fantasier för existentiell överlevnad 

begränsar kvinnan. 

Summa summarum blir jag därför mer angelägen om Tanja 

Suhininas egen person än om boken; möjligen var detta också 

dess 80-talistiskt egentliga syfte. Ett litet råd på vägen dock. 

Som blivande psykolog blir skörden rikare om man söker förstå 

snarare än låter sig dras in i den andres universum för 

att i nästföljande andetag, medelst förnedring, ta galaktiskt 

avstånd. Sådana rörelser klyver sinnet i en perversion långt 

större än den mest fördolda telefontorskens hemligaste besatthet. 

Om människan förmår nå bortom det inbitna erotiserandet 

utgör sexualitetens djupare dimensioner början på en 

oförglömlig färd mot självförståelse och förändring. Först då 

kan sann lust råda, med vilken följer skapande, hänsyn och 

självrespekt. Här finner vi också ödmjukheten inför de livets 

villkor, som gör det både så svårt och stort att vara människa. 

© LOUISE RAMSBY Psykoanalytiker 


Annonsera i 

Kontakta Eric Gallstrand 

ABENA marknadsinformation AB 

Tel. 08-651 09 30 

Mobil. 070-592 49 69 

e-mail. eric.gallstrand@abena.se

Blow-Up Tamara Josephine Meckseper

Cora nr 13/2008.indd - ABENA

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?