Homonationalism och posthumanism: Introduktion till Jasbir K Puar

More documents

Recommendations

Info

Detta »vi» som ständigt är av tvång och under bestridande Intervju med Jasbir K Puar av Tim Stüttgen Tim Stüttgen: De senaste åren har ett queerteoretiskt, postkolonialt perspektiv framträtt i ditt arbete, ett perspektiv som ifrågasätter de vita, manliga homosexuella hegemonierna och som kristalliseras genom begreppet homonationalism. Mycket har skrivits om homonationalism, men andra av dina politiska projekt är också värda uppmärksamhet. Du skiljer dig från många feministiska, queera och svarta feminister genom att avvisa en klassisk humanistisk position i och med din rörelse mot posthumanismen. För att börja väldigt enkelt: Varför posthumanism just nu? Som en av dina texter heter: »I would rather be a cyborg than a goddess» (även om du i slutet kommer fram till att en hybrid mellan cyborg och gudinna vore det mest önskvärda). Jasbir K Puar: Det kan verka som motsatsen till en intuitiv förståelse av de perspektiv som kritiska etnicitetsstudier, women of color-feminism, kritiska funktionalitetsstudier och queerteorin har utvecklat, men jag har faktiskt kommit till posthumanismen just från dessa teoretiska strömningar. När posthumanismen är som bäst är det ett perspektiv som insisterar på att granska hur gränsdragningar mellan människa och icke-människa ser ut och varför de ser ut som de gör, hur de är utformade och hur de upprätthålls. Relationen mellan artifiering och rasifiering placeras då i förgrunden i det posthumanistiska projektet. Mycket posthumanistiskt tänkande återinskriver en förgivettagen, omarkerad euroamerikansk position i dess centrum – vilket ironiskt nog åter placerar »det mänskliga» som en självförklarande kategori. Mitt arbete inbegriper posthumanistisk teori men än viktigare är hur detta teoretiska fält står i förbindelse med andra teoretiska fält. Konversationen med framväxande perspektiv som kritiska djurstudier, den nymaterialistiska vändningen, affektteori, objektorienterad ontologi och det ständigt ökande intresset för »artefakter» har genererat metodologiska och politiska ifrågasättanden av konstruktioner av den mänskliga kroppen och det humanistiska subjektet. »Post» i »posthumanism» signalerar för mig inte först och främst ett övergivande av människan till förmån för teknologi eller andra arter än den mänskliga. Snarare strävar posthumanismen efter att destabilisera centreringen av den mänskliga kroppen och dess påstått eviga avgränsning mot allt annat, och framhåller den teknologiska produktionen av kroppar och de sammantvinnade och ofta förbisedda nätverken av medvetanden, verktyg, kroppar och kulturer. I sådana nätverk blir människan bara en av många noder. Inte skaparen av kategorier, verklighet och mening. Detta projekt är inte bara viktigt för nuet utan pådrivet av nuet, det reflekterar en oro för problem som har att göra med klimatförändringar, mänsklighetens utrotning och jordens undergång, katastrofkapitalism, nedvärderandet av det ekologiska men också gränssnitt mot teknologier på en mängd olika nivåer: från mobiltelefonen som protes till krigsföring med drönarplan som en utvidgning av den nationella kroppen. Posthumanismen förändrar också vår förståelse för och användning av begreppet biopolitik. Biopolitik som Foucault beskriver det, är processen genom vilken människor blir en art som sammanlever med andra biologiska arter. Denna tillblivelse är också den process genom vilken antropomorfa förståelser av det mänskliga får kraft och konsolideras. En paradox uppstår: det djuriska i människor förstås som ett sätt att konstruera populationer, och de med 50 51 människan förbundna arterna. Den (androcentriska) människan återinskrivs alltså som en exceptionell form av djuriskhet inom en antropomorferad kategori: »mänskligheten». Foucaults formulering av rasism som en »klyvning i det biologiska spektrumet» är hans föregripande kritik av en posthumanism som inte uppmärksammar ras som en kritisk demarkationspunkt, utan fortsätter att framhålla biologiska skillnader som skapade genom, kluvna i och inbyggda i mänsklig form. Därför är Foucaults teori – trots att hans beroende av humanismen möjligen hindrade honom från att ytterligare utforska biopolitikens implikationer i termer av icke-mänskliga arter – om biopolitik ett sätt att förstå antropocentrism som en central aspekt av moderniteten. Det jag kallar »biopolitisk antropocentrism» pekar på de biopolitiska processer som håller samman människans centrala position, och privilegierar vissa mänskliga subjekt. Dessutom finns det en tendens hos det antropocentriska perspektivet att återinrätta denna centrala position genom att göra människan till ursprunget för klyvningar i köns- och raskategorier. TS: Ditt intresse för posthumanism får också metodologiska konsekvenser som är – utifrån mitt perspektiv – kopplade till etiska överväganden. Du föreslår, till exempel, ett samtänkande mellan intersektionalitet, kategorier som genus/kön/ras och klass och det deleuzianska begreppet assemblage. Kan du ge oss en liten översikt över detta sammanlänkande, kanske också med en introduktion av dessa begrepp för läsare som inte redan är insatta i deras betydelser? JKP: Jag har varit en ihärdig förespråkare av intersektionella analyser som framhåller de krafter som tillsammans konstituerar klass, kön, genus och nation, men jag använder också assemblageteoretiskt tänkande.
Här tror jag att det är till mest hjälp om jag använder utdrag ur artikeln som du nämnde, »I would rather be a cyborg than a goddess», som jag under flera år har arbetat med för att på ett så koncist sätt som möjligt formulera relationerna mellan intersektionalitet och assemblage: Leslie McCall, bland många andra, betraktar intersektionalitet som »det viktigaste teoretiska bidrag som genusstudier, tillsammans med andra fält, hittills har bidragit med». Samtidigt, i mötet mellan en utmattad poststrukturalism och det nu ständigt förutsägbara och samtidigt nödvändiga kravet på erkännande av subjektet, argumenterar jag i min bok Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, för att intersektionalitet som intellektuell hållning och politiskt verktyg måste kompletteras – och kanske kompliceras och återvitaliteras – genom begreppet assemblage. Jag använder mig av Brian Massumi som talar om »retrospektivt ordnande»: att realiteten i identiteter som »genus, ras, och sexuell orientering» är något som efterkonstrueras. I Terrorist Assemblages skriver jag, »intersektionella identiteter är biprodukter av försök att stilla och dämpa den oupphörliga rörelsen hos assemblaget, att fånga och reducera dem, att begränsa dess hotande rörlighet». Den gallerförsedda subjektspositionen sammanfaller inte med sig själv; positionering föregår inte rörlighet utan är snarare påtvingat av den; epistemologiska korrektiv kan inte sammanfatta ontologiska tillblivelser; komplexiteten hos processen misstas ständigt för resultatet. Sedan jag publicerade Terrorist Assemblages har jag ofta blivit ombedd, som en orolig respons på min uppmaning att lämna intersektionella analyser därhän (som om det vore möjligt), att utveckla de politiska implikationerna av begreppet assemblage och teorier om assemblage. Dessa begrepp tycks väcka tvivel om den politiska »användbarheten», medan intersektionalitetsbegreppet ses som ett framgångsrikt verktyg i politiskt och akademiskt förändringsarbete. Delar av de antaganden som görs här handlar om att representativ politik och erkännande av subjektet inom en sådan politik ses som den dominanta, primära eller mest effektiva plattformen för politisk handlingskraft, medan en deleuziansk icke-representativ, icke subjektorienterad politik avfärdas som omöjlig. En del ifrågasättanden handlar säkert också om att begreppen ses som inkompatibla eller till och med i opposition med varandra, trots att intersektionalitetsbegreppet och assemblagebegreppet inte kan ställas mot varandra i fråga om innehåll, nytta eller användning. Genom att framhålla hur dessa olikartade men inte dikotoma begrepp, med olikartade men inte motsatta härkomster, kan korsa varandras vägar, gör jag en omläsning av det formativa begrepp som gav bränsle åt intersektionalitetsbegreppets metaforiska frammanande. Det jag särskilt intresserade mig för var Kimberlé Crenshaws metaforiska användning av trafikkorsningen – för att visa var intersektionalitet, som det som retroaktivt formar matrisen och positioneras utifrån den, och assemblaget, som det som är före, utöver och efter matrisen, inte så mycket korsar som utformas i resonans med varandra. Med detta menar jag att jag vill iscensätta en sällskaplig konversation mellan texter som tidigare har setts som varandras motsatser: sådana som handlar om, å ena sidan women of color, intersektionell feministisk teori, å andra sidan feministisk teori involverad i posthumanistiska begreppsliggöranden av kroppen, som avvisar representationstänkande och subjektscentrism. Mitt syfte är alltså inte att utvärdera begränsningarna eller potentialen hos intersektionalitetsbegreppet som sådant, som om intersektionalitetstänkandet skulle vara i behov av förfining och utveckling. Inte heller är mitt syfte att göra ett inlägg i debatten om huruvida intersektionalitet är »utagerad och omodern». Jag vill sätta intersektionalitetsbegreppet i samband med assemblagebegreppet för att undersöka hur de skulle kunna tänkas tillsammans. För mig verkar det som att – och jag vill framhålla att detta är spekulativt och fortfarande under utarbetning – den intersektionella kritiken både har ingripit i de juridiska och de kapitalistiska strukturer som kräver en stabilisering av ett rättighetsbärande subjekt och samtidigt reproducerat ett slags disciplinärt krav på just denna typ av subjekt. Som Norma Alarcon så förutseende frågade 1984 som en reaktion på publiceringen av This Bridge Called My Back: »ska vi göra hela världen till ett subjekt?» Om, som Brah och Phoenix menar, »en nyckelaspekt av feministisk intersektionell analys är […] decentreringen av […] det normativa feministiska subjektet», hur ska då feministiska teoretiker hantera problemet med att konstruktionen av subjektet alltid redan är normativt i sig? I detta produktiva inpass finns en teoretisk gåta: den resultatinriktade intersektionella analysen har producerat en enorm mängd arbeten om women of color samtidigt som den ursäktat vita feminister i dessa analyser och återinskrivit genus och könsskillnad som grundläggande och primära. Förstärkningar av kunskapsutvecklingen har skett på bekostnad av kunskaper om women of color. Samtidigt har »vi» (detta »vi» som ständigt är av tvång och under bestridande) nått en poststrukturalistisk utmattning kring själva subjektet. Gränsen för det epistemologiska korrektivet är nådd. Som teoretiker skulle jag vilja påstå att dessa två begrepp kanske inte är förenliga med varandra, men inte heller behöver de ställas i motsats till varandra, snarare vill jag att det ska uppstå friktion mellan dem. 52 53 Det finns begreppsliga problem med båda: Intersektionalitetsbegreppet försöker ringa in politiska institutioner och deras pådrivande former av social normativitet och disciplinär administration, medan assemblagetänkandet, i ett försök att återintroducera politiken i det politiska, ställer frågan om vad som föregår och finns bortom det som etableras. TS: Du rör dig också bort från etablerade förståelser av subjektet, något som redan blivit tydligt i diskussionen om intersektionalitet och assemblage. Detta är också redan närvarande i diskussionerna om temporalitet. Hur kan en queer förståelse av temporalitet och rumslighet utmana föreställningar om subjektet, något som när jag läser dina texter framstår som en närmast uttömd möjlighet? Eller är detta en möjlig väg för att åter göra queerteori till ett större politiskt projekt? JKP: Jag är intresserad av att åter begreppsliggöra queerteorin och av politik som är mottaglig för och som reagerar på det ickemänskliga, på cyborgen, det försvagade och det ekologiskt sårbara. Om vi tar Lee Edelmans »no future» på allvar, inte som ett nihilistiskt uttalande baserat på dödsdrift, och inte heller som en polemisk gest enbart sprungen ur ett avvisande av den mänskliga reproduktionen (av »barnet»). Om vi snarare betraktar det som ett allvarligt menat politiskt ställningstagande som desarmerar biopolitikens återskapande rörelse. Vad kommer efter biopolitiken? Om biopolitik är skapandet av föreställningar om och begäret efter »ett fullgott liv», om livet som fertilitet, välstånd, kapacitet. En fantasi om hur dåtid-nutid-framtid hänger ihop, rotad och understödd av statistiska modeller, det totala, populationen – är då samtida sociala rörelser som framhåller och insisterar på bisterhet och otrygghet redan i sig
Page 1: Kajsa Widegren Homonationalism och
Page 5: idrar till en standardisering av va

Homonationalism och posthumanism: Introduktion till Jasbir K Puar

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?