Homonationalism och posthumanism: Introduktion till Jasbir K Puar

More documents

Recommendations

Info

post-biopolitiska? Är det så att dåtid-nutidframtids-narrativet redan är ohållbart – att dessa föreställningar om vad livet är, vad skuld, humanism, ekologi, kapitalism är – redan är förlegade? Medan kapitalismen och välfärdssystemen fortsätter att på det mest kränkande vis propagera för myten om »det goda livet», så ser jag hur det redan idag har uppstått nya sätt att relatera och begreppsliggöra temporalitet och sociala ordningar. TS: Judith Butler har en gång sagt: »Varje gång jag försöker tala om kroppen så slutar det med att jag talar om språket». Din utgångspunkt ifrågasätter språkets ställning i mycket av det poststrukturalistiska tänkandet. Varför ska vi vara mer kritiska mot tendenser att ge språket teoretiskt företräde? JKP: Språk som begrepp är mångtydigt – matematik kan betraktas som ett språk, och djur har definitivt kommunikativa förmågor som kan ses som lingvistiska. Ändå har »språket» blivit reducerat till en ensidigt mänsklig förmåga. Språket har inte bara gjorts till den främsta, utan rentav den definitionsmässiga egenskapen som ska skilja människor från djur, och som Mel Chen skriver: »det lingvistiska kriteriet är beskrivet helt och håller i mänskliga termer, och etablerar därmed människan som den främsta varelsen, redan innan debatten om relationen mellan människan och dess underordnade ens har börjat». Så människor bestämmer, baserat på en lingvistisk förmåga definierad utifrån mänsklig språkanvändning, att språk är detsamma som mänskligt språk och detta språk per definition skapar människor som överordnade icke-mänskliga djur. Här finns alltså behov av två teoretiska ingripanden: för det första att begreppsliggöra språk så som mångfaldigt och mellanartsligt, snarare än något som artikulerar en specifik mänsklig/ icke-mänsklig differentiering, och för det andra destabilisera det du kallar »språkets företräde», och undersöka själva språkets ställning. På så sätt kan vi ifrågasätta vad språket är, och samtidigt se språket som en av många intensifieringar av kroppens förmågor, ett sätt av många som kroppen kan artikulera sig själv på, ett av många sätt som politik kan uttryckas på, och slutligen, en sorts materia. Språk är inte motsatsen till materia. TS: Finns det inte en risk med att queerteori och queerpolitik blir för inriktad på postidentiteter och för abstrakt för verkliga livsnarrativ och dess diskurser? Kan du ge exempel på hur du kopplar samman konkreta material och synlig politik i din forskning för att vidga förståelsen för hur dessa perspektiv blir konkreta i ditt arbete? JKP: Mitt arbete är alltid förankrat i politiska konflikter och fenomen, oavsett om det handlar om självmord bland queera, »It Gets Better»-projektet, 1 användandet av pinkwashing i den israeliska ockupationen av Palestina eller den historiska utvecklingen av homonationalism. Om vi ska avgränsa något som kallas »det verkliga livet» så kommer jag att argumentera för en annan väg, att queerteori och queerpolitik har blivit för mycket inriktad på identiteter, för upptagen av en föreställt konkret kroppslighet och lagt för stor betoning på föreställningar om att endast individer och subjekt kan ha politisk agens. TS: Ett intressant exempel på hur du kopplar samman posthumanism och decentreringen av sexualitet är hur du arbetar med frågor som har med funktionsnedsättning att göra. Här stöttar du inte bara funktionshindrades rättigheter eller dekonstruerar föreställningar om det funktionellt förkroppsligade subjektet. I en vidare bemärkelse är ditt arbete dessutom en kritik mot nyliberalismens flexibilitetsmyt. JKP: Funktionsnedsättning framkallar två olika temporala narrativ om progression: Den första är »det blir bättre», och den andra är »det blir värre», med andra ord: vi kommer alla bli funktionshindrade en dag om vi lever länge nog. Funktionshindrets »kris» är inte längre tidsmässigt tillfällig och förgänglig, den sträcks ut över tiden och expanderar till ett tillstånd av normaliserat undantag: funktionshindret är inte längre någonting »otänkbart», »upprörande». Jag utgår från Naomi Kleins Chockdoktrinen om hur chockeffekter upprätthåller narrativ snarare än stör dem. Chockeffekter tillhandahåller det »narrativa hjälpmedel», genom vilket, som Sharon Shnyder och David Mitchell påpekar, motgångar måste övervinnas, och som är nödvändigt för en lyckosam upplösning av en berättelse. De nya förståelserna av både kroppar och kapital pekar mot att de narrativa strukturerna hos »det blir bättre»/»det blir värre» nu tappar mark till förmån för en nyliberal ekonomisk struktur, som inte enbart är likgiltig inför huruvida vi kan övervinna hinder och försvagning, den lever dessutom på att chocka systemet och profiterar på att upprätthålla funktionshindrets kris som ett normaltillstånd, både kroppsligt och ekonomiskt. Så vi talar inte bara om hur nyliberalismen oupphörligen utför attacker mot funktionsnedsatta delar av befolkningen utan också på hur nyliberalismen investerar i produktion och vidmakthållande av funktionsnedsättning och försvagning. Ett exempel på detta sammantvinnande av funktionshinder och normaliserande av katastrofkapitalism är idén om »handikappande skulder». Uttrycket »handikappande skulder» har släktskap med fysisk, kognitiv och mental kroppslig sårbarhet. Begreppet »handikappande skulder» avslöjar hur 54 55 »finansiell hälsa» framstår som en form av kompetens och möjlighet. Att teoretisera skuld som kroppslig sårbarhet framhåller den historiska och strukturella relationen mellan fattigdom och funktionsnedsättning. Det framkallar analyser av hur undermåliga levnadsomständigheter, krig, exploaterandet av kroppsarbete, men också olika former av exceptionella funktionshinder, omförhandlas till kulturellt kapital genom att det ger tillgång till medicinsk vård. Men än viktigare – i en kontext av finansiellt beslagtagande och den brist på socialt finansierad hälsovård som präglar dagens USA – är att teoretiseringen av skuld som försvagning och funktionsnedsättning kartlägger ett ekonomiskt system som har flyttat sitt intresse från den arbetande kroppen till den sjuka kroppen; den framträder som den mest produktiva och generativa figuren för kapitalistisk exploatering idag. TS: Två begrepp som framstår som viktiga i denna kontext är »förmåga» och »försvagning». Vad kan vi göra med dessa begrepp och vad är det som du uppfattar som intressant med dem? JKP: Mitt just nu pågående bokprojekt utgår från globaliseringsteori, queerteori och det växande fältet för studier av funktionsnormalitet. I Affect Politics: States of Debility and Capacity argumenterar jag för att intersektionella analyser av ras, genus, sexualitet, nation och funktionalitet inte är adekvata för uppgiften att förstå hur krav på allt större kroppslig förmåga formuleras, liksom den ökande synligheten för normativa och exceptionella former av funktionsnedsättningar. Jag spårar hur motsatsparet funktionell/funktionsnedsatt rör sig över sociala, geografiska och politiska ytor. Jag noterar också att globaliseringen av funktionshinder som identitet, formas genom att diskurser om mänskliga rättigheter
idrar till en standardisering av vad som räknas som användbarhet respektive oanvändbarhet. Denna uppdelning bortser helt från funktionsnedsättningens specifikt lokala sammanhang och mäter också affektivt den kroppsliga förmågan och hur funktionsnedsatta kroppar överskrider eller avvisar identitetsparametrar. Jag framhåller behovet av en kombination av intersektionell analys och assemblageteori för att tänka kring hur och varför kroppar förstås som kapabla och försvagade och ofta både och simultant. Detta är en teoretisk och begreppslig ingång som jag hoppas ska – genom att rikta kritik mot den snäva konceptualiseringen av både homosexuellas och funktionshindrades rättigheter – bidra till en diskussion om queer affektteori och samtidigt vidga diskussionen kring funktionsnormalitet, ras och posthumanism inom postkoloniala studier. Genom att fokusera den »affektiva vändningen» inom funktionsnormalitetsstudier, ställer mitt projekt frågor om hur vi kan tänka kring funktionsnedsättning, inte enbart som en identitetskonstruktion, utan också i affektiva termer. När det gäller mitt eget inringande av »försvagning» och »förmåga» så intresserar jag mig för hur kapitalism, omsorg och rasifiering tillsammans bildar ett »funktionshinder»-assemblage som en konstellation av försvagningar (snarare än att funktionsnedsättning kollapsar in i ett kontinuum eller en skala från försvagning till förmåga). Om en definition av »funktionsnedsättning» är ett säkerställande av en priviligierad position gentemot dess anpassning till statliga kategorisering, så kan en annan definition av »funktionsnedsättning» mycket väl vara den kropp eller det subjekt som kan sträva både ekonomiskt och känslomässigt mot ett rehabiliterat välmående genom den exceptionalistiska status som tillfaller subjektet när det är begreppsliggjort som en icke-exceptionell försvagning. Denna form av funktionshinder genererar mer funktionshinder, och bygger på, om inte framkallar, ett djupare befästande av försvagning inom vissa avgränsade sektorer av samhället. Detta är verkligen en av de mest förrädiska aspekterna av vad Robert McRuer formulerar som »funktionshinderskapitalism», där fokus i den kapitalistiska ackumulationen förskjuts från exploaterandet av den »arbetande kroppen» till kultiverandet och upprätthållandet av den »sjuka»» eller »försvagade» kroppen, liksom insamlandet av kroppsligt material (organ, DNA) på en »sub-individuell» nivå, ingår. Det kanske inte kommer att »bli bättre» och/ eller den framtida funktionsnedsättningen kan mycket väl redan vara här. Oavsett vilket kommer det nyliberala kapitalet att profitera. ■ Översatt från engelska av Kajsa Widegren NOT 1 »It Gets Better» är ett projekt som startade i USA 2010 efter flera uppmärksammade självmord bland unga homosexualla och transpersoner. Detta var ungdomar som hade blivit gravt trakasserade i skolan. Projektet utgick till att börja med från Youtube där vuxna HBT-personer postade uppmuntrande och personliga berättelser om hur livet (faktiskt) blir bättre. I Sverige kom projektet att bli känt under namnet »Det blir bättre» – en kampanj mot mobbing. I Sverige raderades alla kopplingar till HBT-frågor bort från kampanjen. 56 57
Page 1 and 2: Kajsa Widegren Homonationalism och
Page 3: Här tror jag att det är till mest

Homonationalism och posthumanism: Introduktion till Jasbir K Puar

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?