Här och nu

HÄR OCH NU 

Kommentar och reflexion kring 

Johannes Evangeliet 

Margit L. Syring 

1

HÄR OCH NU 

Kommentar och reflexion kring Johannes Evangeliet 

Margit L. Syring 

Här och nu är en samlad serie av lektioner om Johannes Evangeliet 

av teologie doktor Margit Syring. 

Margit Syring har givit hela sitt liv för Guds arbete. Hon började i 

församlingsarbete redan före andra världskriget. Hon har studerat 

både i Finland, Sverige, England och USA. Hon har arbetat som 

församlingssyster, litteraturevangelist och -ledare, lärare och föreståndare. 

Hon har inte frågat, hur mycket hon ska få pengar för sitt 

arbete, men arbetat t.ex. under krigstiden utan lön frivilligt. Hon 

är en god talare och evangelium brinner i hennes hjärta. Det har 

varit en förmån att vara med i hennes lektioner och lära av deras 

djupa innehåll. 

Det är ett glädje att giva ut den här kommentaren på hennes 90. 

födelsedag den 09.09.2010. 

Aune Greggas 

2

PROLOG 

OCH 

EVANGELIETS 

FÖRSPEL 

3

Prolog (Joh 1:1-18) 

Johannes evangeliums första arton verser utgör en prolog, vilket är mera 

övergripande än ett förord. Den är upptakten till själva evangeliet, som 

anslår tonen till de händelser som utspelas i hela evangeliet (1:19-20:29). 

Prologen kan liknas vid en drivbänk med evangeliets frö. Sedan fröna 

skjutit skott har de blivit utplanterade på den mänskliga erfarenhetens vidsträckta 

åker. Där skapar evangeliets ljus tillväxt och mognad hos en del 

människor medan det hos andra tvinar bort och dör till sist. 

"Dessa verser är nyckeln till att förstå detta evangelium. De förklarar 

hur evangelisten vill att hans läsare skall närma sig hans framställning 

av Herrens verk och person." (E. H. Lightfoot). 1 

Prologen innehåller ett flertal betydelsefulla tankar som Johannes utvecklar 

under berättelsens gång. Huvudtemat är dock inkarnationen, det glada budskapet 

om Ordet som blev människa. Prologen anslår härmed den rätta tonarten, 

men noterar också det oväntade resultatet: Ordet förkastades av dem som 

borde ha väntat och välkomnat honom som är Ordet personifierad, Jesus Kristus. 

4

1. Ordet och skapelsen (Joh 1:1-5) 

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, 

och Ordet var Gud.” (Joh 1:1). 

Prologens öppningsord "en arxe" har sin grund i det hebreiska ordet 

"ber e šit", ”I begynnelsen” (1 Mos 1:1). Johannes tänker dock i första hand 

inte på alltings början här på jorden. Han har en ny skapelse, en ny början i 

tankarna och utnyttjar därför ord som påminner om den första skapelsen. 

Många av de uttryck som återfinns i skapelseberättelsen i 1 Mos lyfter Johannes 

upp på ett andligt plan och tillämpar dem i positiv mening på Jesus: 

t.ex. "liv" och "ljus" (1:4) och negativt på ondskans makter, t.ex. 

"mörker" (1:5). 

Det hebreiska ordet "ber e šit" betyder inte endast i "begynnelsen" utan också 

i "ursprung". Johannes kombinerar båda meningarna, d.v.s. "historiens 

början" och "universums ursprung". Båda är viktiga. Det fanns aldrig en 

tid då Ordet inte fanns. Och det har aldrig funnits något, som inte varit beroende 

av Ordet för själva sin existens. 

I sitt tal ger människan uttryck för sina tankar. Guds ord är hans tanke formulerad 

på sådant sätt att människan kan förstå Guds syftemål. Vi får inte 

tänka oss att Gud är otillgänglig eller likgiltig. Han uppenbarar sig. Men 

han väljer själv hur han gör det. Också i detta avseende, liksom i allt annat, 

är han suverän. Det är hos oss människor en vanlig tendens att begränsa 

Guds verklighet till speciella realiteter som vi personligen omfattar. 

Men att känna Gud är något mycket mer. Att känna Gud är evigt liv. Den 

kunskap om Gud som Ordet förmedlar är inte endast information. Den är 

liv. Ordet skapar, därför ger det liv. Johannes framställer Ordet som en person. 

Han säger inte, att det är något gudomligt över Ordet. Han påstår klart 

och utan omsvep att ”Ordet var Gud”. Detta framkommer också av ordföljden 

i grekiskan. 2 

”Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till 

av allt som finns till.” (Joh 1:3-5). 

Det är inte en tillfällighet att Johannes, efter att ha skrivit om förhållandet 

mellan Ordet och Gud, börjar tala om skapelsen som företeelse. Johannes 

5

etonar starkt Ordets unika karaktär och funktion i skapelsen. Kanske gör 

han det för att bemöta de gnostiska tankar som började ta form vid denna 

tid. Han förkastar alla idéer om ”emanationer” som skulle utgå från Gud. 

Han förkastar alla spekulationer om världens uppkomst genom någon 

slags utstrålning. 

Gud själv har skapat världen och han gjorde det genom sitt Ord. Universum 

är inte evigt, inte heller har det skapats av någon lägre varelse. Denna 

värld är Guds värld. Det är på grund av livet som är i Ordet, som det överhuvud 

finns något liv alls här på jorden. Livet existerar inte i sig självt. Livet 

existerar i Ordet. Jesus kom för att vi skulle ha liv och det i överflöd 

(Joh 10:10). 

”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. 

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte 

övervunnit det.” (Joh 1:4,5). 

Alldeles på samma sätt som Johannes förknippar livet med Jesus gör han 

det också med ljuset. Jesus är världens ljus. Den som följer honom skall 

inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12). 

Det allra första Gud säger på skapelsens morgon är: "Ljus bli till!" (1 Mos 

1:3). På liknande sätt är Jesus världens ljus. Allt skedde på Guds befallning 

och initiativ. "I Ordet var liv, och livet var människornas ljus" (1:4). 

Allt det ljus som människan åtnjuter har hon Ordet att tacka för. 

Motsatsen till ljus är mörker. Detta är något naturligt och gäller i både fysisk 

och andlig bemärkelse. Ljusets funktion är att lysa, att bekämpa 

mörkret och skingra det. Ljuset är ständigt i verksamhet. 

Världens ljus och människornas ljus upphör aldrig att skina, det hör till 

ljusets väsen att skina. Mörkret var inte i stånd att övervinna ljuset. Det 

fick inte makt över ljuset. Johannes har tydligen en speciell händelse i 

åtanke, någonting som redan skett 3a när han skrev evangeliet. Han tänker 

av allt att döma på Golgota. Det var vid Golgota som ljuset och mörkret 

möttes i en avgörande kamp; men mörkret kunde inte besegra ljuset. Gud 

vare tack att ljuset segrade! 

Jesus kallar människan att följa sig för att hon inte skall bli tvungen att 

vandra i mörkret. Det var judarnas 3b tragedi, att de älskade mörkret mer än 

6

ljuset (Joh 3:19). Detta är en tidlös sanning i en värld präglad av ondska, 

och den berör oss var och en. Om vi vandrar i ljuset kan inte mörkret få 

övertaget. 

2. Ordet och Johannes Döparen (Joh 1:6-8) 

”Det kom en man som var sänd av Gud, 

hans namn var Johannes. 

Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, 

så att alla skulle komma till tro genom honom. 

Själv var han inte ljuset, 

men han skulle vittna om ljuset.” (Joh 1:6-8). 

Johannes Döparen var den siste av Gamla testamentets profeter 4 som frambar 

sitt vittnesbörd om Kristus. Han var inte Messias (Kristus), men han 

skulle vittna om honom. Evangelisten använder olika verb när han talar 

om Jesus och Johannes. Jesus "var" (från verbet "vara") i begynnelsen. 

Om Johannes Döparen säger han endast, att "det hände" eller "det inträffade", 

att det "kom" en man som var "sänd" av Gud (1:6). Johannes var inte i 

"begynnelsen”, han blev till i födelsen. 

En annan motsatts är att Johannes omtalas som "en man", medan Jesus redan 

hade blivit identifierad som "Ordet". Men trots att Johannes Döparens 

ställning var ringare än den han kom för att vittna om så var den dock viktig. 

Hans uppgift var inte av mänskligt ursprung utan av gudomligt. Han 

framhåller att Johannes Döparens gudomliga uppgift var att vittna, inte om 

sig själv, men om ljuset. Han var "lampan" (Joh 5:35), Jesus var "ljuset" 

(Joh 1:8; 8:12) 

3. Ordet som blev människa (Joh 1:9-11) 

”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, 

skulle komma in i världen. 

Han var i världen och världen har blivit till 

genom honom, men världen kände honom inte. 

Han kom till det som var hans, 

och hans egna tog inte emot honom.” (Joh 1:9-11). 

När vi stannar inför inkarnationens ofattbara faktum lägger vi märke till 

7

två märkliga ting. Guds Ord blev människa. 5 Det andra är också märkligt. 

När han kom till sina egna ville de inte veta av honom. När Ordet blev 

"kött" dvs. tog mänsklig gestalt och kom till denna värld var det inte som 

en främling. 

Han kom hem. Han kom till Israel, sitt eget folk. Han gick dit där människorna 

borde ha känt igen honom. Men "hans egna" tog inte emot honom 

och ville inte veta av honom (1:11). Johannes är angelägen om att vi inte 

skall gå miste om det glada budskapet om Guds inkarnation, inte heller den 

stora tragedin att människorna förkastade sin Gud. De flesta vände sig bort 

från Jesus, medan några tog emot honom. 

”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli 

Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har 

blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, 

inte av någon mans vilja, utan av Gud.” (Joh 1:12, 13). 

Vi blir Guds barn genom den nya födelsen. Varje nyfött barn är alltid i viss 

bemärkelse ett under, även om den lyckliga tilldragelsen följer naturens lagar. 

Men den nya födelsen är ett rent under, ett mirakel där allt mänskligt 

initiativ är uteslutet. En människan nya födelse är alltigenom ett Guds verk 

(Joh 1:13; 1 Petr 1:23). 

”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, 

och vi såg hans härlighet, en härlighet 

som den ende sonen får av sin fader, 

och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:14). 

"Härlighet" som Johannes nämner i ovanstående vers leder våra tankar till 

tabernaklet (tältet) i öknen, där Gud en gång i sin välvilja uppenbarade sig 

för sitt folk (2 Mos 40:34). Det var i helgedomen som Gud hade sin boning. 

6 När Johannes hänvisar till denna härlighet, som uppenbarades för Israels 

folk, gör han det för att visa var denna härlighet i den nya tidsålder 

som inleddes med Jesus står att finna. Härligheten tog sin boning i Jesu 

mänskliga gestalt. 

I Jesus kunde den sanna härligheten ses, inte i yttre glans, utan i den ringhet 

under vilken Guds Son levde, tjänade och dog för att frälsa oss människor. 

Också de tecken och under som han utförde uppenbarar hans härlighet 

(Joh 2:11; 11:4). Men i djupare mening var det korsets skam och van- 

8

ära som uppenbarade hans sanna härlighet (Joh 12:23; 13:31). 

Några bibeltolkare har uppmärksammat att orden "vi såg hans härlighet" 

(1:14) innefattar två viktiga sanningar: för det första, att Guds slutliga syfte 

redan nu har förverkligats i den historiska Jesus; och för det andra, att Jesu 

härlighet alltid syftar på hans död på korset. 7 Ordet tog mänsklig gestalt 

när Jesus föddes som världens Frälsare i Betlehem. 

Gamla Testamentets profetior om Messias uppfylldes i den historiska Jesus. 

Vid hans bortgång, när han utandades sin sista suck på korset, rämnade 

förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned (Matt 27:51). 

Jesu sista ord enligt Johannes, "Det är fullbordat!" (Joh 19:30), vittnar om 

att Guds syftemål från evig tid hade förverkligats. Templet, med alla dess 

symboler och riter, hade tjänat ut och mist sin betydelse. Guds plan beseglades 

i Kristi Person och frälsningsgärning. Det är dessa sublima sanningar 

som Johannes brottas med när han försöker göra dem fattbara för oss. 

Johannes vittnar om honom och ropar: 

”Det var om honom jag sade: 

Han som kommer efter mig går före mig, 

ty han fanns före mig. 

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. 

Ty lagen gavs genom Moses, 

men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. 

Ingen har någonsin sett Gud. 

Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, 

har förklarat honom för oss.” (Joh 1:15-18). 

Johannes avslutar prologen med dessa fyra verser där han understryker 

Kristi unika ställning. Jesus Kristus är förmer än Johannes Döparen därför 

att han tillgodoser sitt folks alla behov. Lägg märke till presens formen i 

orden "vittnar" och "ropar". 

Döparens vittnesbörd hörs än, om vi bara lyssnar. Kristus är också förmer 

än Moses genom att erbjuda nåd och sanning i stället för lag. Nåd utöver 

nåd. Guds nåd mot sitt folk blir aldrig uttömd. Nåden gör inga avbrott och 

har ingen gräns. I motsats till lagen betonar nåden det kristliga livets dynamiska 

karaktär. Lagen kan betvinga. Den kan tygla en människa, ja, den 

kan tvinga henne att skaffa sig meriter genom att leva i överensstämmelse 

9

med lagen. 

Men nåden tvingar ingen. Guds nåd betyder oförtjänt ynnest som ger oss 

syndiga människor en ständigt fördjupad erfarenhet av Guds kärleksfulla 

och förbarmande närhet. Det är Jesus, Guds Son, som alltid är nära Fadern 8 

som känner Fadern bäst och kan tolka Fadern för oss. 

Vi måste med vördnad erkänna, att det ligger ett djupt mysterium i Johannes 

översikt av det evangelium han är i färd med att utveckla. Det är Jesus 

som tolkar och förklarar för oss trögtänkta och okunniga människor vad 

Fadern är och vad evangelium betyder. I den bemärkelsen är Jesus Faderns 

exeget. 9 Gud kallar på oss. Han vill ha gemenskap med oss. Lyssnar vi till 

hans röst? 

Detta är budskapet som Johannes ger oss en glimt av i Prologen och som 

han sedan utvecklar vidare i sitt ovärderliga dokument. Han har skrivit det 

för att vi skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att vi genom tron 

skall ha liv i hans namn (Joh 20:31). 

För begrundan 

Tidigt en morgon då jag skruvade på radion hörde jag en behaglig 

mansröst sjunga ut både sin och även min längtan som jag just då erfor. 

Den intensivt vädjande stämman sjöng ett utdraget "Kom!" Ordet 

påminde mig om ett "lockrop" från fjärran strand, men som ändå hördes 

så nära. 

Jag blev djupt gripen av både rösten och orden: "Kom, kom nära 

mig!" Det är endast i Jesu närhet som vi kan förstå andliga och frälsande 

sanningar. Det är endast i hans närhet som vi kan vara trygga. 

Där kan frestaren inte nå oss. Jesu intensiva lockrop är en personlig 

försäkran om att han vill ge dig det som du kanske saknar. Han vill 

ge dig sin eviga och förblivande kärlek. 

10

Början (Joh1:19-51) 

1. Johannes vittnesbörd (Joh 1:19-34) 

(a) Johannes och fariséerna 

Vi har redan i Prologen funnit att Jesus är i färd med att börja en ny skapelse. 

Den första aktiviteten som nämns gäller en delegation präster och 

leviter som kommer till Johannes Döparen för att intervjua honom. Deras 

första fråga "Vem är du?" (1:19) väntar ett svar. Vem var han som uppträdde 

så obundet och så självständigt? Johannes svarade alldeles öppet 

"Jag är inte Messias" (1:20). 

Enligt berättelsen ställdes inte frågan om Messiaskap till honom direkt. 

Johannes anar dock, att frågan angående Messias var den yttersta orsaken 

till deras besök och därför förekom han dem med ett direkt svar på deras 

indirekta fråga. Det var ganska naturligt, att de religiösa ledarna och folkets 

auktoriteter ville göra förfrågningar vem och vad denna märkliga 

ökenpredikant representerade. 

11

(b) Johannes och Jesus 

Följande dag fick Johannes återigen ett tillfälle att vittna om Jesus. I det 

han pekar på Jesus, säger han: "Där är Guds Lamm som tar bort världens 

synd" (1:29). Offerlammet i gamla förbundet var en förebild som mötte sin 

motbild i Jesus Kristus i det nya förbundet. Abraham, trons fader, fick flera 

hundra är tidigare en vision om Kristi offer på Golgota (1 Mos 22:8; Joh 

8:56). Men det offer som offrades på Moria berg i Isaks ställe var varken 

ett får eller ett lamm utan en vädur (1 Mos 22:13). 

Syndoffret i gamla förbundet utgjordes inte alltid av ett lamm. Johannes 

hänvisar troligen till offer i allmänhet, men varje offer pekade på Jesus 

Kristus. Johannes poängterar att Kristi offerdöd på Golgota är ett offer för 

världens synd. Hans centrala och hoppingivande budskap för varje syndare 

möter oss i orden: "Där är Guds Lamm som tar bort världens synd" (1:29) 

Kristi offer är fullt tillräckligt att möta en syndig människas största behov 

- syndernas förlåtelse. 

Tempeltjänsten och judarnas offersystem hade under århundraden pekat 

framåt till det offerlamm som Gud själv hade utsett. Nu säger Johannes att 

väntetiden var slut: Guds Lamm står mitt ibland dem (Joh 1:26, 29). Johannes 

och Jesu samtid hade ett privilegium som inget annat släkte, varken 

förr eller senare hade haft, nämligen, "Guds Lamm" i deras mitt, en 

obestridlig förmån och ett budskap utan jämförelse. (Se Jes 52:7,3- 

6,10,11). 

Johannes Döparen kände inte Guds Lamm. Han säger själv: 

"Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten 

sade till mig: Den som du ser Anden komma ned och stanna över, 

han är den som döper med Helig Ande." (Joh 1:33). 

Johannes säger klart att han inte visste att Jesus var den utlovade Messias, 

som döper i Helig Ande förrän han såg tecknet. Han hade inga förkunskaper 

om vem Messias var, men han fick en uppenbarelse, ett tecken som avgjorde 

saken. 

Johannes talar inte om hur eller när han fick detta tecken, men han säger, 

att han fick det från Gud. Detta är speciellt betonat i grekiskan. "Ekeinos" 

betyder Han och ingen annan, dvs. Gud själv gav tecknet. 

12

Johannes predikningar tilldrog sig stor uppmärksamhet fastän han inte 

skrädde orden. Evangelisten Matteus berättar, att "folket i Jerusalem och 

hela Judéen och trakten kring Jordan kom ut till honom..." (Matt 3:5). Det 

var en folkrörelse av stora mått och därför inte så underligt att folkets 

makthavare var på alerten. 

Ordet "Messias" hade redan från början både en eskatologisk karaktär och 

en politisk klang vilket förklarar latenta spänningsmoment vilka eventuellt 

kunde leda till upplopp mot romarna. Men Johannes är inte Messias 

(Kristus). 

Han nekar också till, att han skulle vara Elia. På Jesu tid väntade många judar 

verkligen på att Elia skulle komma. De stödde sig på profeten Malakis 

profetia (Mal 4:5,6). Var Johannes verkligen den som Malaki hade profeterat 

om? Johannes gick ju också klädd som Elia (Mark 1:6; 2 Kung 1:8). Johannes 

nekar återigen. 

Hans negativa svar framkallar en tredje fråga. "Är du profeten?" (1:22). 

Men i det han nekar ger han samtidigt ett överraskande svar: 

"Jag är en röst som ropar i öknen: 

Gör vägen rak för Herren, som 

profeten Jesaja sagt." 

(Joh 1:23). 

Johannes ville inte ha någon uppmärksamhet fästat på sin egen person. 

Han var rösten som pekade på profetiornas uppfyllelse (Ma1 3:1; Jes 

40:3). Markus förenar dessa två texter och tillämpar dem på Johannes Döparen 

(Mark 1:2-3). Men det var inte Johannes som skulle synas utan rösten 

från ovan som skulle höras. Johannes kände tydligen motvilja att låta 

samtalet kretsa omkring sig själv. Han hade ju kommit för att bära sitt vittnesbörd 

- inte om sig själv - men om Honom som skulle komma. 

Men en del fariséer försökte ytterligare pressa fram ett direkt svar "Varför 

döper du då, om du inte är Messias och inte heller Profeten?" (1:25). Fariséerna 

ansåg sig själva som nationens andliga reformatorer. De ville veta 

med vems auktoritet Johannes missionerade. Om nu Johannes Döparen 

inte hade en eskatologisk uppgift (lik Messias, Elia eller Profeten) varför 

utförde han då eskatologiska handlingar? Johannes fick nu tillfälle att positivt 

vittna om honom som hans eskatologiska 10 verksamhet och predikningar 

hänvisade till (Se Matt 3:7-12). 

13

Det var om honom som var förmer än han själv som han skulle vittna. Johannes 

var "rösten" men inte i någon negativ mening. Tvärtom. Uttrycket 

syftar på en dynamisk företeelse, något som esséerna och fariséerna själva 

hade underlåtit trots all deras missionsiver. Fariséerna i all synnerhet ägnade 

åtskilligt av sin tid till att studera lagen och de ansåg folket förkastat 

som inte kände lagen (Joh 7:49). Men deras "lagkännedom" var i de flesta 

fall omgärdad av egna tolkningar som ledde människorna vilse. 

Dopet, en eskatologisk handling, var inte något nytt i judendomen. Det var 

en vanlig ritual som användes när proselyter från andra folk och religioner 

ville bli inneslutna i Guds förbund med Israel. Alla judar var överens om 

att hedningarna var orena och behövde rening. Men att placera judarna i 

samma kategori var otänkbart ur judisk synpunkt. Judarna var ju redan 

Guds egendomsfolk! 

Dock fanns det en del judar som ansåg, att något slags dop var förenligt 

med Messias inträde i världen (Hes 36:25; Sak 13:1). Men när skulle den 

dagen gry? Johannes hade ju sagt, att han inte var Messias, inte heller Elia 

eller Profeten. Varför döper du då? Vem har givit dig auktoritet? Johannes 

går rakt på sak och talar om skillnaden mellan sig själv och Den som skulle 

komma. "Jag döper i vatten" (1:26, 1917 övers.), säger Johannes, men 

"Han som kommer döper i Helig Ande" (1:27, 1917 övers.). 

En väsentlig skillnad mellan de två. Johannes Döparen var inte ens värdig 

"att knyta upp remmen på hans sandaler" (1:27). På Jesu tid hörde det till 

slavens åligganden att lösa upp och att knyta besökande gästers sandaler 

vilka var försedda med läderremmar. Antikens filosofer och lärare arbetade 

utan lön, men som kompensation utförde deras lärjungar små tjänster för 

sin ”rabbi.” Men någonstans måste man dra en gräns för tjänsterna. 

Ett rabbinskt ordspråk från 250 e. Kr. lyder (fritt översatt): 

"Varje tjänst som en slav utför för sin herre, 

skall en lärjunge göra för sin lärare, 

med undantag av att 1ösa upp 

sin lärares sandalremmar." 11 

Johannes bordlägger för tillfället hela frågan om dopet, inte därför att han 

ansåg den obetydlig. Dopet var en viktig fråga för Johannes, men "hans" 

dop var inte ett slutmål i sig. Dess syfte var att visa människor till Kristus 

(1:26-27), och därmed leda dem till omvändelse. 

14

Tecknet som Gud gav var förknippat med dopet. Johannes säger: 

"Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har 

jag kommit och döper med vatten." (Joh. 1:31). 

Johannes döpte alltså i första hand för att Messias skulle bli sedd d.v.s. uppenbar. 

Han uppfattar tecknet och säger, att han såg Anden komma ner 

från himlen som en duva och stanna över Jesus. Andens omnämnande syftar 

på en ny tingens ordning som nu skulle börja. Jesu verksamhet både 

började och slutade i Andens kraft. 

Vi blir också påminda om att "dop i vatten" betyder "en rening från..." medan 

"dop i Helig Ande" är en gåva som vittnar om "nytt liv i Gud". Människor 

kan betjäna varandra med vattendopet, men Andedopet kommer från 

Gud. Jesu dop innefattade bägge delar. 

2. De första lärjungarna (Joh 1:35-51) 

(a) Andreas och Petrus 

Johannes Döparens ord "Där är Guds Lamm" (1:29) väckte intresse hos 

två av Johannes lärjungar och de följde efter Jesus. När Jesus vände sig 

om och såg att lärjungarna följde honom frågade han ”ti zeteite”: ”Vad vill 

ni” eller "Vad söker ni?" Jesu fråga uttrycker inte någon slags irritation 

över att han inte fick vara i fred, i stället röjer den ett grundbehov hos varje 

människa. Vad söker du? Vad vill du? 

Om du uppfattat frågan rätt ger den dig onekligen en djupare insikt om ditt 

eget behov. "Rabbi, var bor du?" (1:38). En närgången fråga, kanske, från 

lärjungarnas sida, men den avslöjar allas vår okunnighet och vårt stora behov 

att veta var Jesus bor. Samtalet i all sin vardaglighet trängde djupt in i 

den eviga sanningen om Jesu Kristi kärlek till sökande människor. 

Jesu svar på lärjungarnas fråga måste tolkas på samma plan. "Följ med och 

se" (1:39). Kom också du och se var han bor. Medvetet eller omedvetet söker 

varje människa på samma sätt som lärjungarna. Jesus uppmanar oss att 

träda in på trons väg: "Kom och se!" "Följ med och se!" (Joh 1:39). 

Bibeln är kortfattad i beskrivningen av detta besök hos Jesus. Vi vet inte 

vad de talade om men vi kan ana oss till att det var en oförglömlig efter- 

15

middag i Jesu sällskap. Andreas var en av de två lärjungarna som hade 

hört Döparens ord och som hade följt efter Jesus. Han blev övertygad om, 

att Jesus var Messias och vittnar därför om honom för sin bror Petrus så 

snart han träffar honom. Han tog honom också med sig till Jesus. 

När Jesus ser Simon säger Han: "Du är Simon, Johannes son. Du skall 

heta Kefas" (det betyder Petrus) (1:42). Namnet Petrus har ofta tolkats i 

betydelsen "en rullande sten" på grund av hans vacklande karaktär. Men 

här är det snarare frågan om en ordlek som Jesus använder sig av. Petrus, 

på grekiska Petros, har slutstavelsen -os och är ett maskulint ord. Men det 

påminner om det grekiska ordet Petra, ett feminint ord som betyder 

"klippa". 

Kefa är ett arameiskt ord och dessutom femininum och betyder också 

"klippa" precis som Petra. 12 Men det är varken på Petrus eller Kefas som 

Jesus bygger sin församling utan på den andliga klippa som åtföljde det 

forna Israel i öknen, dvs. Jesus Kristus. (Se 1 Kor 3:11; 10:4; Matt 16:18.) 

(b) Filippos och Natanael 

Berättelsen om det ökande antalet av Jesu efterföljare fortsätter. Jesus söker 

själv upp Filippos och säger till honom: Följ mig! (1:43). Filippos i 

sin tur följer den tidigare modellen och söker upp Natanael och tar honom 

med till Jesus. 

Vi vet inte så mycket om Filippos men hans erfarenhet med Jesus är på 

något sätt särpräglad. I den föregående berättelsen sägs inget om att Jesus 

skulle ha påverkat Andreas och de övriga att bli hans lärjungar. Det berättas 

endast, att de hörde Johannes Döparens ord och självmant följde Jesus 

eller ledsagades av någon annan. Men i den här berättelsen är det Jesus 

som tar initiativet. Jesus beslöt att gå till Galiléen och där sökte han upp 

Filippos. 

Det ges ingen förklaring till hur Jesus kände Filippos, inte heller var han 

fann honom. Det faktum att Filippos inte själv sökte upp Jesus stöder uppfattningen 

att han i viss mån saknade initiativförmåga. Detta framgår av 

flera berättelser i Johannes evangelium. Men Jesus kunde bruka Filippos 

och säger därför till honom: "Följ mig!" (1:43). Vilken uppmuntran för 

tveksamma och senfärdiga människor. Jesus har bruk för varje människa. 

Endast han kan förändra vårt sinnelag och vår handlingskraft. 

16

Filippos hemstad var Betsaida i Galiléen, i motsats till Betsaida Julia 13 i 

Gaulanitis (Golan). Betsaida hade stor betydelse för fiskenäringen i Galiléen. 

Jesus gjorde många kraftgärningar i den lilla staden (Matt 11:20-21; 

Luk 10:13). En stor del av Jesu verksamhet var förlagd till hamnstäderna 

runt Galileiska sjön. Betsaida är troligen den förnämsta och mest kända. 

Kanske Betsaida står som en andlig analog till den kristna församlingen 

med Jesus som ichtys (färsk fisk) 14 och lärjungarna som människofiskare 

(Se Luk 5:1-11). 

Filippos träffar Natanael 15 och talar om för honom att de hade funnit honom 

som Moses har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om: 

”Jesus, Josefs son, från Nasaret.” (1:45). Filippos ger uttryck för sin tro på 

Messias även om han inte nämner själva ordet "Messias". Han ger klart till 

känna att han verkligen trodde att Guds syften skulle förverkligas genom 

Messias verksamhet så som Skriften visar. 

Natanaels fråga däremot tyder på en viss skepticism: "Kan det komma något 

gott från Nasaret?" (1:46). Det kan också tänkas, till Natanaels fördel, 

att han endast ifrågasätter att någon så betydelsefull som Messias skulle 

komma från en så obetydlig plats som Nasaret. Vi vet inte vad som låg 

bakom frågan, men vi märker att Filippos inte slösar tid med att argumentera. 

Han svarar enkelt: "Följ med och se!" (1:46). 

När Jesus ser Nathanael komma, säger Han: "Där är en sann israelit, en 

som är utan svek" (1:47). 16 Jesu hälsning är full av uppmuntran när han beskriver 

Natanael som en rättfram och uppriktig person. Natanael är full av 

förundran att någon känner honom så väl. Jesus säger dessutom, att han såg 

honom där han satt under fikonträdet redan innan Filippos tog kontakt med 

honom (1:48). 

Jesu uttalande väckte tro i Natanael och han ger omedelbart sitt svar i all 

ödmjukhet: "Rabbi, du är Guds Son, du är Israels Konung." (v. 49). Han 

såg i Jesus den "som läste hans tankar och förstod och tillfredsställde hans 

hjärta". 17 

Natanael kapitulerade helt och fullt inför sin Rabbi. Enligt Mark 15:32 

gäller "Messias (Kristus)" och "Israels Konung" som synonyma begrepp. 

Luk 19:38 berättar om hur lärjungarna prisade Gud när Jesus red in i Jerusalem: 

"Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn." "Han 

som kommer" är densamme som Messias, Konungen. Jesus öppnar nya 

vyer för Natanael och för alla som tror på honom. 

17

”Sannerligen säger jag er: 

ni skall få se himlen öppen och Guds änglar 

stiga upp och stiga ner över Människosonen." (Joh 1:51). 

Ni skall få se himlen öppen. Detta är något att ta fasta på. Himlen har 

öppnats och den förblir öppen. 18 Guds änglar som far upp och ner är tydligen 

en hänvisning till patriarken Jakobs dröm i Betel (1 Mos 28:10 ff]. 

Någon "stege" beskrivs inte, men sammanhanget är ganska klart. Människosonen 

intar "stegens" plats i Jakobs dröm. 

Jesus, Människosonen, är länken mellan himmel och jord. Det är genom 

honom som himlen blir verklig för oss. Jesus uppfyller profetiorna, han är 

Människosonen, han uppenbarar Gud, han är kontakten mellan himmel 

och jord. En vid, öppen himmel och änglar som "stiga upp och stiga ner” 

(1 Mos 28:12) symboliserar Guds överflödande kärlek. 

Allt detta är en verklighet i Jesus Kristus. Han är värd alla de äretitlar som 

tilldelas honom i detta första kapitel av Johannes evangelium. Själv kallar 

an sig endast "Människosonen!" 

Samtalsfrågor 

1. Det finns ett antal frågor i första kapitlet: 

Vem är du? Är du profeten? Vad vill ni? Kan något gott komma från 

Nasaret? Se på sammanhanget kring dessa frågor och se vilken bak 

grund de hade. Kan dessa frågor ställas i dag till oss? Hur påverkar 

svaren ditt synsätt på Kristus och din respons till hans fråga? 

2. ”Hans egna tog inte emot honom.” 

Har detta historiska faktum en vidare betydelse? 

3. Reflektera kring begreppet 'en öppen himmel' 

Se på vilka sätt himlen öppnas i detta kapitel. 

18

DEL I 

JESU 

OFFENTLIGA 

VERKSAMHET 

19

En ny början (Joh 2) 

1. Bröllopet i Kana (Joh 2:1-11) 

Berättelsen är välbekant för alla bibelläsare. Jesus förvandlade vatten till 

vin vid bröllopsfesten i Kana och räddade värdfolket ur en pinsam situation. 

Men vad är själva kärnan i berättelsen? Äktenskapet är viktigt, inte 

bara för brudparet utan också för samhället och kommande släkten. Men 

varför började Jesus sin serie underverk med just detta tecken? Kan vi finna 

ett slags djupare mening för denna symbolhandling? 

Eftersom prologen börjar med orden "I begynnelsen" (Joh 1:1), så råder 

det inget tvivel om att aposteln Johannes skulle ha skapelseberättelsen (1 

Mos 1) i åtanke. Bägge berättelserna inleds med orden "I begynnelsen". 1 

Mos 1 beskriver i stora drag händelserna under skapelsens sju dagar. Människan, 

skapelsen krona, skapades på den sjätte dagen och fick börja sitt 

liv med vila i tacksam beundran över den sköna värld som Gud hade 

skänkt henne. Det var en verklig sabbatsvila i Edens Lustgård. 

Johannes beskriver inte den nya skapelsen på samma sätt som Gamla testamentet 

men han framställer veckans händelser mycket noggrant; en re- 

20

dogörelse som kulminerar med bröllopet i Kana. 1 

Oberoende av hur vi tolkar veckans händelser så är det viktigt at lägga 

märke till två ting. För det första, Johannes måste ha haft ett visst syfte 

med sin berättelse, för redan i förberedelsen av evangeliet (Joh 1) tangerar 

han skapelseveckans aktivitet i 1 Mos. 1 kapitel. För det andra, bröllopet i 

Kana både kulminerar den första veckans händelser, men berättelsen inleder 

också den serie av sju underverk som Johannes valt ut för att belysa 

Guds Sons nyskapande aktivitet. 

Bröllopsfestligheterna i Kana påminner om profetior i Gamla testamentet. 

som talar om Israels kommande upprättelse, en tid av överflöd och rikedom. 

Bland andra hänvisar profeten Amos till denna tid. 

”Ja, den tid kommer, säger Herren, 

då plöjaren följer tätt efter den som skördar 

och vintramparen tätt efter den som sår, 

då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över. 

Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. 

De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, 

plantera vingårdar och själva dricka vinet, 

anlägga trädgårdar och äta deras frukt.” (Amos 9:13-14). 

Ett överflöd av vin förebådade den Messianska tiden. Allt detta skulle bli 

verklighet när Messias kom. Tillvaron skulle bli som ett gästabud. Profeten 

Hosea uttrycker sig också poetiskt när han profeterar om nytt liv för Israel 

”Jag skall bota dem från deras trolöshet, 

jag skall älska dem av hjärtat, 

min vrede har vänt sig från dem. 

Jag skall bli som dagg för Israel, 

och han skall blomstra som en lilja, 

slå rot som en poppel och skjuta nya skott. 

Hans prakt skall vara som olivträdets, 

hans doft som Libanons. 

De skall åter få bo i hans skugga, 

de skall frodas som en trädgård 

och blomstra som en vinstock. 

Han skall bli ryktbar som Libanons vin.” 

(Hos 14:5-8). 

21

Profeten Jeremia talar också om den Messianska tidens glansdagar med ett 

överflöd av säd, vin och olja: 

”...Ty Herren friköper Jakob och räddar dem från övermakten. 

De skall komma till Sions höjd och jubla, 

de skall stråla av lycka över allt vad Herren ger, 

över säd och vin och olja…” ( Jer 31:11-12) 

I Uppenbarelseboken finns samma symbol framställd som "Lammets 

bröllopsmåltid": 

”Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. 

Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, 

och dess brud har gjort sig redo. 

Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. 

Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar. 

(1917: de heligas rättfärdighet). 

Och ängeln sade till mig: 

"Skriv: Saliga de som är bjudna 

till Lammets bröllopsmåltid…" (Upp 19:7-9). 

I berättelsen om bröllopet i Kana representerar det ymniga vinet Guds 

gåva, frälsningens nåd och sanning. Vattnet i sin tur kan ses som en bild på 

judendomens föråldrade system och ceremonier. Messias (Kristus) inledde 

ett nytt skede i mänsklighetens historia. Lagens tid var förbi i en viss mening, 

och frälsning genom överflödande nåd trädde i stället. 

Redan i Prologen omnämner Johannes den förändring som skulle äga rum 

historiskt, juridiskt och andligt då han säger: 

"Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen 

har kommit genom Jesus Kristus." (Joh 1:17). 

Paulus, i sitt brev till romarna, förklarar ingående förhållandet mellan lagen 

och nåden och den förändring som ägt rum i och med Jesu död, uppståndelse 

och himmelsfärd. Han säger bland annat: 

”Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet 

som inte beror av lagen 

men som lagen och profeterna har vittnat om 

22

- en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, 

för alla dem som tror…” (Rom 3:21-22). 

Det tecken som Jesus utförde var det första i den serie av sju som Johannes 

valt ut för att betona evangeliets glada nyhet och stora betydelse. Johannes 

inleder serien med en symbol som hänvisar till en ny början och en ny tid. 

Johannes valde bröllopet i Kana som ett lämpligt tecken för att redan i början 

av Jesu verksamhet visa att Gamla testamentets profetior om den kommande 

Messias nu hade fått sin uppfyllas i Jesus Kristus. 

Jesus var den som profeterna hade vittnat om. Han var evangeliets centrala 

och verkliga innehåll. Han var A och O (Upp 1:8) 2 . Senare i samma kapitel 

säger Jesus: ”... Jag är den förste och den siste.” (Upp 1:17). Jesus kom 

både som den förste (ho protos) och den siste (ho eskatos) 

Ordet "eskatos" (den siste) har gett upphov till den välkända teologiska termen 

"eskatologi" som syftar på den yttersta tiden eller ändens tid. Att Jesus 

kom som "eskatos" (den siste) betyder att "ändens tid" i viss bemärkelse 

fick sin uppfyllelse i honom, hur märkligt det än kan låta för oss om tänker 

utifrån andra perspektiv. 

Med Jesus (den förste = första advent) började den tid som profeterna syftat 

på och som de själva velat uppleva: ”Det var denna räddning som profeterna 

sökte och forskade efter när de profeterade om den nåd som ni skulle 

få” (1 Pet 1:10). 

Nu, när Jesus kom, började den nya tid som endast trons öga kunde se. I 

viss bemärkelse började ”ändens tid” redan för 2000 år sedan, från vår synpunkt 

sett, eftersom ordet eskatos syftar på en person Jesus Kristus. Han är 

eskatos och därmed också för oss som lever i dag en underpant på, att vad 

han lovat kommer att ske. 

Johannes skriver i sitt första brev ”Mina barn, detta är den sista tiden” (1 

Joh 2:18). Johannes använder här ordet eskate (med feminin ändelse). Också 

samma ord eskatos finner vi i Hebréerbrevet 1: ”…men nu vid denna tidens 

slut har han talat till oss genom sin son… (Heb 1:2)” 

Det är Sonen som är centralpunkten. Alla andra aspekter i berättelsen om 

bröllopet i Kana, hur intressanta och belysande de än kan vara är dock av 

underordnad betydelse. Berättelsen främsta syftemål framkommer i vers 

11: 

23

”Så gjorde Jesus det första av sina tecken; 

det var i Kana i Galileen. 

Han uppenbarade sin härlighet, 

och hans lärjungar trodde på honom” (Joh 2:11). 

Det var tecknet som uppenbarade Jesu härlighet och hans gudomlighet. 

Lärjungarna trodde på honom. Detta är viktigt för Johannes. Jesus är gudomlig. 

Han är den som Fadern sänt för att bringa frälsning till världen. 

Han är den som skulle komma. Vin i stället för vatten är tecknet som avslöjar 

vem Jesus är. Han är den som Fadern sänt och därigenom den enda vägen 

till Fadern. Han kom för att människan skall ha liv och liv övernog. 

2. Det nya templet (Joh 2:12-25) 

Den judiska påskfesten närmade sig och Jesus gick upp till Jerusalem. I 

templet rådde marknadsfeber. Boskapshandlarna hade redan etablerat sig i 

pelarhallarna för den kommers som alltid var livlig just före påsk. Där 

fanns offerdjur av olika slag. Både fattiga och rika hade möjlighet att frambära 

ett offer alltefter råd och lägenhet. Alla kunde ta del i årets viktigaste 

högtid. Till Jerusalem kom man både från när och fjärran. Trängselen var 

stor kring växelborden, som tjänade som tillfälliga banker. 

Men Jesus var upprörd. Han hade en helt annan uppfattning om templets 

funktion. Det var alls ingen rövarkula, ingen saluhall och inget penninginstitut. 

Jesus kallade templet sin Faders hus, ett hus uppkallat efter hans 

namn, ett hus helgat åt Herren. Jesus hade tydligen Jeremias budskap i 

hågkomst (Jer 7:11): "Håller ni det då för en rövarkula, detta hus, som är 

uppkallat efter mitt namn?" Jesus sade till handelsfolket: 

”Gör inte min Faders hus till en saluhall.” 4 (Joh 2:16). 

Israel befann sig i kris på Jeremias tid. På Herrens uppmaning avslöjar Jeremia 

folkets skuld. Alla som gick in genom templets portar för att tillbedja, 

riskerade att bli avvisade från Herrens ansikte om de inte insåg skulden 

i sitt eget oomvända liv. (Jer 7:1-15). 

Nu, på Johannes tid, befann sig det judiska folket återigen i kris. Man trodde 

allmänt att tiden var inne då Messias rike skulle upprättas. Folkopinionen 

om när och hur detta rike skulle upprättas svängde fram och tillbaka. 

24

Fastän Messias ankomst var nära och stod för dörren visade folket ingen 

förändring i "liv och leverne", nu lika litet som på Jeremias tid. Genom 

Guds outgrundliga nåd och försyn steg Jesus in i människornas 'rövarnäste' 

när han kom för att återlösa mänskligheten och för att ”bygga upp” (egero) 

ett nytt tempel. 

Jesus kom för att omintetgöra djävulens gärningar (1 Joh 3:8) och för att 

rena sitt tempel, sitt folk. Men templet var inte till enbart för judarna, det 

skulle kallas ”ett bönens hus för alla folk" (Mark 11:17). Också de främlingar 

som ville tjäna Herren och älska hans namn ägde förmånen och rätten 

att få tillbe i Herrens hus (Jes 56:6,7). 

Judarna förstod varken Jesu syfte eller hans radikala beteende och ber därför 

om ett tecken. De ville veta vem som gett Jesus denna auktoritet att 

handla som han gjorde. Auktoritetsfrågan var en känslig punkt för de 

makthavande bland folket. 

Vems auktoritet? Jesus svarar inte direkt, men väl indirekt på frågan, i det 

han riktar deras uppmärksamhet på templet. Ingen jämförelse kunde ha varit 

mer belysande vid detta tillfälle än den Jesus gav: 

"Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå 

igen på tre dagar." (Joh 2:19). 

Uppmaningen kom som en överraskning. Jesus hade alldeles nyss hade 

hävdat templets helighet genom sitt radikala ingripande i kommersen med 

offerdjur. Nu plötsligt uppmanade han dem att riva ner det. 

Jesu liknelse blev missförstådd. De som lyssnade, hade det bokstavliga 

templet i tankarna, medan Jesus rörde sig på en andlig nivå och talade 

symboliskt om sin kropps tempel (2:21). Jesus var mycket väl medveten 

om templets kommande förstöring och profeterade också om det. 

Jesus ger i detta sammanhang dock inga löften, inte heller några varningar 

inför framtiden. Han vill leda deras konventionella och traditionsbundna 

tankar i annan riktning och öppna deras andliga ögon till att se det tecken 

de begär i templets rening. Frågan om templets renhet eller orenhet på judarnas 

tid mätte pulsen i deras gudstro och gudsförhållande. 

Jesus är det verkliga templet, det nya templet Samtalet mellan Jesus och 

judarna rörde sig på olika plan. Judarna hade den magnifika tempelbygg- 

25

naden i Jerusalem i tankarna, medan Jesus talade om sig själv och det nya 

tempel, sin församling han kommit för att upprätta. Detta andliga tempel 

är inte byggt med händer, utan genom den helige Ande (Mark 14:58; Heb 

9:11). 

Jesus hänvisar också till sig själv som källan för församlingens och den 

enskildes rening. De religiösa ritualernas tidevarv var tillända. Med Jesus 

började något nytt. Han kom för att grunda ett nytt tempel, ett andligt 

tempel av människor som tror på honom som är källan till evigt liv. 

Jesus är eskatos (jfr. sid. 23) och i honom döljer sig alltings slutliga fullbordan. 

Hela Jesu liv och verksamhet är en försäkran om frälsning för 

hans folk genom alla tider, också vid tidens slut när jordens grundvalar 

vacklar och världen går mot sin upplösning. Jesus syfte var att hjälpa sitt 

folk till insikt om sitt stora behov av rening och förnyelse genom honom. 

Jesus talade med ett symbolspråk på andlig nivå. Men hans samtida uppfattade 

hans uttalandet om templet och tempeltjänsten, som ett hot mot nationens 

existens. 

Jesu upprördhet i samband med att han rensade templet hade närmast sin 

orsak i detta att folkets ledare inte ville vara med att bygga det nya tempel 

han representerade. De vägrade acceptera att han var sänd av Gud med 

syfte att skapa något nytt, att genom sin kropp, sin församling, skapa ett 

nytt tempel, ett bönehus för alla folk. 

Synoptikerna låter oss förstå, att Jesu åtgärd i templet ledde honom in på 

lidandets väg, till Golgota (Mark 14:57, 58). 

Templet under gammaltestamentlig tid och församlingen, som templet syftade 

på under Nya testamentets tid, var båda avsedda att förhärliga Gud. 

Men templet blev med tiden ”ett centrum av maktlös tradition.” 5 och kyrkan 

med sina invanda ritualer och ceremonier är inte heller vad den skulle 

vara. 

Kyrkan eller församlingen under Andens ledning är en sammanslutning av 

människor som upplevt rening och förnyelse genom Jesu blod. En sådan 

grupp av människor är ett andligt tempel där Jesus är medelpunkten och Han 

allena är upphöjd och förhärligad. 

26


1) Frågan om templets renhet eller orenhet mätte pulsen på judarnas 

gudstro. Vilka 'termometrar' menar du kan mäta gudstro idag - om 

någon? 

2) Hur tolkar du "templet" idag? Är det en symbol från Gud som pekar 

framåt? I så fall till vad? 

3) Bröllopet i Kana: Kan dy finna ytterligare dimensioner än de som redan 

hänvisats till? 

För begrundan 

Ett Utdrag från Garrie F. Williams bok: Welcome Holy Spirit, Hagerstown, 

1994 (Review and Herald Publishing Ass.) (Fritt översatt) 

I Gamla testamentet gav den helige Ande detaljerade instruktioner hur 

templet skulle byggas. Templet med tillhörande ceremonier skulle peka 

framåt till olika faser i Jesu verksamhet. 

I Nya testamentet gav den helige Ande alla viktiga informationer hur 

församlingen kulle byggas upp. Den skulle inte vara en konstruktion av 

stenar och guld i likhet med templet, utan bildas av en grupp människor 

frälsta genom Jesu blod. De skulle svetsas samman genom kärlekens 

murbruk. 

Både templet och församlingen skulle förhärliga Gud och tjäna som 

åskådningsmaterial vilka den heliga Ande kunde använda för att undervisa 

alla folk om undren i Guds frälsande nåd. 

Men templet blev ett centrum av maktlös, hävdvunnen tradition. Den institutionaliserade 

församlingen blev en sammanhängande rad av tegel- 

trä- och stennatur, som imiterade templets ceremonier. Likväl ger den 

heliga Ande fortfarande bygginstruktioner till den sanna församlingen. 

Även nu kallar Anden människor tillsammans - människor som fylls 

med Guds nåds rika skatter. 

27

Den nya födelsen 

(Joh 3) 

1. Jesu samtal med Nikodemus (Joh 3:1-16) 

Johannes syfte att visa att Jesus är Kristus Guds Son (Joh 20:31) fullföljer 

han i huvudsak på två sätt. Han berättar om några av de tecken som Jesus 

utförde och redogör för några av de samtal han förde. Ibland hör tecken 

och samtal nära samman, ibland inte. 

Det första samtalet äger rum mellan Jesus och Nikodemus, en farisé och 

medlem av Sanhedrin, judarnas högsta råd (3:1). Som farisé hade han 

knappast något större intresse i templet. Det tillhörde snarare sadducéernas 

förmånsrätt att ha hand om det. Därför är det ganska rimligt att anta att fariséerna 

gav sitt samtycke till Jesus radikala uppträdande i templet; kanske 

till och med gillade det, eftersom fariséerna och sadducéerna hade olika 

uppfattning om vad som var sann religion. 

Nikodemus kom till Jesus en natt någon gång efter intermezzot i templet. 

28

Nikodemus var djupt imponerad av Jesus, om inte på grund av det som 

skett i templet, så av det skälet att Jesus var en utmärkt lärare, ”från Gud”. 

Nikodemus var själv ”lärare för Israel”. 

Jesus låter sig inte förledas av Nikodemus smicker, men accepterar honom 

precis sådan han är. Jesus förstod hans problem och utan omsvep går han 

rakt på sak när Han säger: 

"… den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." (Joh 3:3). 

Nikodemus avslöjar sin okunnighet i andliga spörsmål med frågan: 

”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma 

in i moderlivet och födas en gång till?” (Joh 3:4) 

Nikodemus bristande förståelse berodde på hans felaktiga fokus. Han talade 

om "biologiskt födande" medan Jesus talar bildligt om ett "andligt födande”. 

Han kommenterar inte Nikodemus frågor utan använder klarspråk 

då han säger: 

"…den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i 

Guds rike…" "ni måste födas på nytt." (Joh 3:5,7) 

Grundtexten använder uttrycket gennethe anothen. Gennethe (från gennao) 

kan betyda "att födas" enl. feminin princip, eller "att avlas, alstras" 

enl. maskulin princip. Anothen betyder "från ovan", "på nytt" el. "igen". 

Bibelforskare har haft olika åsikter hur anothen skall översättas: "från 

ovan" eller "igen". Om vi förkastar översättningen "från ovan" måste vi 

välja termen "på nytt" snarare än "igen". Jesus talar om något nytt, inte en 

repetition av något gammalt, ej heller är det frågan om någon slags 

"återfödelse" enl. österländsk uppfattning. 

Det finns ingen genväg, ingen omväg, inga smygvägar som leder till Guds 

rike. Pånyttfödelse är ett måste, ja avgörande för vårt eviga öde. Vi måste 

födas på nytt ovanifrån 1 annars kan vi varken se Guds rike eller komma in 2 

i Guds rike. 

Vår andliga syn är mörklagd alltifrån födelsen. Av naturen vandrar vi i 

29

skuggornas värld där sammanhangen är suddiga och oklara. 

(a) Gudsriket 

"Guds rike" är ett av de vanligaste motiven i Jesus förkunnelse hos både 

Matteus, Markus och Lukas. Guds rike handlar dock inte om ett kungadöme 

i sig, utan snarare om "att regera". Det är Guds makt i handling. Gud 

härskar inte med våld. Han härskar med kärlek utan tvång. Gud tvingar 

ingen in i sitt rike. Människan har frihet och rätt att välja. 

I detta sammanhang uppstår hos många frågan: Hur ställer sig Jesus till 

barnen? När vi själva reflekterar över denna religiösa angelägenhet inser 

vi snart att barn har varken förmåga eller kunskap att ta ställning i en sådan 

sak. De förstår inte vad pånyttfödelse betyder eller innebär. 

Markus införlivar i sitt evangelium en rörande skildring av Jesus som visar 

hans inställning till barn: 

”Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. 

Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det 

blev han förargad och sa. `Låt barnen komma hit till mig 

och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. 

Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike 

som ett barn kommer aldrig dit in.` 

Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem 

och välsignade dem.” (Mark 10:13-16). 

Hur tryggt är det inte att få komma till Jesus med våra små barn och veta 

att han tar dem i sin famn och välsignar dem. På så sätt kan barnen växa 

och utvecklas förtröstansfullt. När de sedan mognat tillräckligt kan de själva 

göra sitt val vem de vill tillhöra och vem de vill tjäna. 

För att vara med i Guds rike är pånyttfödelse något nödvändigt. Den skenbara 

paradoxen mellan frihet och tvång (måste) beror på att vi människor 

har en naturlig böjelse till synd. Vi kan inte av oss själva behärska vårt beteende. 

Människan är av denna världen. Gudsriket tillhör en annan värld. 

Jesus förklarar denna princip med orden: 

”Det som är fött av kött är kött, 

30

och det som har fötts av Ande är ande.” (Joh 3:6) 

"Kött" syftar i Johannes evangelium på människan född till denna värld. 

Jesus ställer kött - 'sarx' och ande - 'pneuma' mot varandra. Kött och ande 

representerar två skilda verkligheter, köttets värld och andens värld. "Kött" 

kan inte alstra något annat än "kött". Det finns ingen evolution från kött till 

Ande. 3 En människa född till denna värld kan endast få del av den eviga 

världen genom ny födelse. 

Att bli född av Anden är ett mysterium (v. 7-9). Vi kan se effekten av 

pneuma (ande el. vind), men vi kan inte se anden själv. Anden är Jesu 

ande. Både Jesus och anden kommer ”ovanifrån”. Deras väsen och aktivitet 

är outgrundliga för människan som är jordbunden (se 1 Kor. 2:14-15). 

Skillnaden mellan en dödlig människa, sådan som hon är i sig själv, och en 

människa som förnyats genom den helige Andes pånyttfödande kraft finns 

i den atmosfär som omger henne. 

Fariséerna styrdes av lagen. Den som tillhör Kristus, styrs av hans kärlek. 

Inte bara Nikodemus men varje sann Kristi lärjunge som vill både se och 

komma in i Guds rike måste erfara den helige Andes omskapande kraft. 

Det är den som lyfter henne in i kärlekens renande och förnyande atmosfär. 

En del traditionella bibeltolkare ser i ordet "vatten" en hänsyftning till det 

kristna dopet. Tolkningen hänger på detta enda ord "vatten". Enligt synoptikernas 

vittnesbörd är dopet en fråga om frälsning. Hur viktig frågan än är 

så verkar dopet i detta avsnitt dock vara av sekundär betydelse. 

Om Jesus verkligen hänvisar till dopet i sitt samtal med Nikodemus så 

snuddar han endast vid tanken och går vidare i sin utläggning om pånyttfödelsen, 

som här är av primär betydelse. En sak är de flesta bibelforskare är 

överens om: pånyttfödelsen kan ske endast på grund av att Jesus är den 

korsfäste, den uppståndne och den som uppstigit till himlen (3:13). 

Jesus är grunden till pånyttfödelsens under, eftersom han är den ende som 

varit i himlen och kommit ned 4 därifrån. Gud sände sin Son till vår jord 

inte för att döma världen utan för att rädda den. 

(b) Exempel från Sinai 

31

Ett oförglömligt drama utspelades i Sinais öken där Israels folk på grund 

av olydnad och synd blev attackerade av giftiga ormar (4 Mos 21:4-9). 

Kopparormen som hängdes upp på en påle blev deras räddning. Den som 

blev biten av en orm men i tro såg upp till kopparormen behöll sitt liv. 

Det var på Golgata förebilden i öknen mötte sin motbild. Såsom Moses 

upphöjde ormen i öknen upphöjdes Jesus på Golgata kors. Han är vår Frälsare 

(3:14; jfr. 8:28; 12:32-34). Ordet "upphöjelse" kan betyda både 

"korsfästelse" och "förhärligande" i Joh 3:14, 15. 

Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas, 

för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv, är en hänvisning 

till dramat i öknen, men pekar samtidigt på Jesajas profetia (Jes. 

52:13). Septuaginta (LXX) använder i sin översättning både "upphöjd" (el. 

"upplyft") (hyposothesetai) och "förhärligad" (doxasthesetai) i den profetia 

som syftar på Jesus korsfästelse och därmed också på hans förhärligande. 5 

(c) Upphöjelse: Här och nu 

Johannes tar upp temat om "upphöjelse", dvs. Jesus korsfästelse för att 

visa att just den händelsen leder till evigt liv för var och en som tror. Varje 

Guds barn äger evigt liv redan nu på grund av Jesu korsdöd. Genom att i 

tro lyfta sin blick upp till den korsfäste och upphöjde Jesus kan varje människa 

bli räddad och få hjälp mot otrons gift till och vinna evigt liv. Man 

bli född på nytt ovanifrån genom Andens mystiska, oförklarliga och förvandlande 

kraft, för 

"Så älskade Gud världen, 

att han gav den sin ende Son, 

för att de som tror på honom 

inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16). 

Det är en markant kristen grundtanke, att Guds kärlek är tillräckligt vidsträckt 

för att innesluta hela mänskligheten. Hans kärlek är inte begränsad 

till någon speciell nationalitet eller andlig elit. Det är en kärlek som härrör 

från det faktum att Gud är kärlek (1 Joh 4:8,16). 

Det är hans väsen att älska. Han älskar människan därför att han är den 

32

Gud han är. Guds kärlek är inte någon vag sentimental känsla. Guds kärlek 

är en förbarmande kärlek och synnerligen praktisk. Han handlar målmedvetet 

i allt för att möta våra behov. Han älskar till ett gränslöst pris. Gud 

gav allt för att rädda människan. 

2. Domen (Joh 3:17-21) 

”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för 

att världen skulle räddas genom honom.” (Joh 3:17). 

Guds syfte framträder här klart och tydligt. Det är inte i första hand frågan 

om dom utan om frälsning. Jesus kom inte för att döma världen, utan för 

att frälsa världen. Det finns andra bibelord som ger belägg för det motsatta 

(se 5:22,24; 12:47,48). Lösningen till denna paradox kräver att man förstår 

att frälsningen med nödvändighet måste innefatta också dom. Den dom 

som hänvisas till i ovannämnda verser har ibland kallats "evangeliets 

dom". 

”Den som tror på honom blir inte dömd, 

men den som inte tror är redan dömd, 

eftersom han inte har trott på Guds ende Sons namn.” (Joh 3:18). 

I detta sammanhang betyder korset ett ställningstagande av alla som lyssnar 

till evangeliet. Så länge som evangeliet förkunnas pågår också denna 

dom – ”evangeliets dom”. 

(a) Att döma 

Det hebreiska ordet shafat (döma) betyder inte bara "att döma" men också 

"att regera". 6 Att upphöja någon till kung i det forna Israel betydde alltså 

att han samtidigt utnämndes till domare (se t. ex. 1 Sam 8:5, 20; 2 Sam 

15:4). 

När Salomon blev smord till kung i Israel och besteg tronen så bad han till 

Herren: 

”Så ge nu din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för 

ditt folk och skilja mellan gott och ont. Ty vem förmår väl annars att 

33

vara domare för detta ditt stora folk.” (1 Kung 3:9). 

Nya Testamentet håller fast vid samma grundbetydelse av ordet som i 

Gamla testamentet men ger ordet en evangelisk klang (Matt 19:28-30; 

25:31,32). Att döma är en kunglig uppgift. Guds rätt att döma Israel och 

andra folk beror på att han är Kung. Gud har överlåtit all makt till Sonen, 

därmed också makten att döma (Joh 5:22). 

Domen är en påtaglig sida av Gudsriket. Kungen härskar redan nu och domens 

utslag är givet på förhand (Joh 3:18): "Den som tror på honom blir 

inte dömd, men den som inte tror är redan dömd." Paulus tillägger senare 

bekräftande: 

"Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus" 

(Rom 8:1). 

(b) Dom och förbund 

Dom och förbund hör i hop; de är oskiljaktiga. När kungen smordes och 

installerades i sitt ämbete i det forna Israel förband han sig att upprätthålla 

förbundet. I praktiken betydde detta att han måste straffa förbundets fiender 

och motståndare men samtidigt försvara förbundets folk. Endast på så 

sätt kunde han upprätthålla förbundet. 

Shafat (att döma) kan betyda olika ting beroende på sammanhanget. Det 

kan betyda: "döma", "straffa", "fördärva" i negativ mening när ordet hänvisar 

till Gud och hans folks fiender. I positiv mening kan shafat (att 

döma) betyda: "hjälpa", "befria", "förlossa" (eller frälsa) när ordet hänvisar 

till hans eget folk. 

Gud fullbordar och fullföljer sitt förbund i trofasthet, tidigare i det 

"köttsliga Israel" och nu i det "andliga Israel", antingen genom att straffa 

och döma sitt folks förtryckare eller genom att frälsa och rädda sitt förbundsfolk. 

Denna gammaltestamentliga princip upprätthålls även i Nya testamentet. 

Kungen håller sitt förbund vid makt genom att "hjälpa de svaga" och 

"driva ut förtryckaren". Samma verb har följaktligen två motpoler: "att 

straffa" eller "att befria". 

”Gud, ge kungen dina lagar, Kungasonen din rättvisa ordning, så att 

34

han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt. Må 

han värna de armas rätt, rädda de fattiga, krossa förtryckaren. 

Han räddar den fattige som ropar, den arme som ingen hjälper. Han 

förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv. Han 

befriar dem från våld och förtryck, deras liv är dyrbart i hans ögon.” 

(Ps 72:1, 2, 4, 12-14) (Enl.1917 års övers.) 

Det förvånar inte att alla fattiga, svaga och förtryckta i alla tider med förväntan 

sett fram emot domen. Jesus är just en sådan domare som upprätthåller 

sitt förbund från evig tid. Evangeliet visar hur Jesus tar sig an de 

svaga och hjälplösa, men också att han uttalar sin dom över skrymtare och 

fariséer. 

Domslutet i Joh 3:18 som var uttalat från evig tid, ratificerades vid korset 

och har gällande kraft till tidens slut. Så länge som evangeliet predikas kan 

varje människa genom sitt eget val och sin inställning påverka sin egen 

dom. Människans enda räddning ligger däri att hon hörsammar evangelium 

och låter sig omskapas genom Andens pånyttfödande kraft. 

För begrundan och samtal 

Vi människor ger ibland bort det som vi inte längre vill ha, det som vi 

tröttnat på, och som vi inte värdesätter, men Gud gav det käraste och 

dyrbaraste Han ägde. Han gav sin egen älskade Son för tid och evighet 

att vara en av oss i en nyskapad värld. Gud gav allt för att rädda 

dig! 

1. Vilken konsekvens har Guds gåva för dig - hur kan du ta emot 

den, hur kan den omvandla din verklighet 

2. Undersök mera om 'förbundet' med hjälp av ex. ett bibliskt lexikon. 

Vilken betydelse hade det för Israels syn på Gud? På sig 

själva? På förhållandet till människor runtomkring? 

35

Tillbedjan (Joh 4) 

1. Jesu samtal med den samariska kvinnan 

(Joh 4:1-42) 

(a) Vägen till Samarien 

Jesus lämnade Judéen, troligen på grund av judarnas fientliga inställning 

mot honom. Nu begav Han sig åter till Galiléen tillsammans med sina lärjungar. 

Därvid måste han ta vägen genom Samarien (v. 4). 

Detta måste inte berodde på någon geografisk nödvändighet. Jesus kunde 

ha valt vägen längs Jordandalen genom Transjordanien och Skytopolis 

(Bet-Sean) passet om han velat undvika Samarien, som judarnas brukade 

göra. 1 

Det starka uttrycket måste indikerar ett "gudomlig måste". Jesus visste att 

det ingick i Guds plan att han skulle färdas just den vägen. Kanske för nå- 

36

gons eller någras skull. Det visade sig vara inte bara för "någras", utan för 

mångas skull. 

Judarnas motvilja mot Samarien har en historisk bakgrund. Under den assyriske 

konung Salmanesser V’s tid belägrades huvudstaden Samaria, och 

år 722 f. Kr. fullföljde Sargon II belägringen och förde en stor del av folket 

i fångenskap till Assyrien. I det vakuum som uppstod placerade den 

assyriske konungen andra folkgrupper i Samariens städer (2 Kon 17:23, 

24). 

Judarnas stora motvilja mot detta blandfolk förvärrades när dessa öppet 

började tillbedja sina hedniska avgudar som de fört med sig. Visserligen 

tillbad de också Jahve något senare, men följden blev en synkretistisk religion 

som judarna med sin monoteistiska gudsuppfattning inte kunde acceptera. 

Med tiden övergav samarierna sin polyteism, men deras gudsdyrkan visade 

säregna drag som existerar än i dag i Sikems trakten. Bl. a. godkände 

de endast de Fem Moseböckerna (Pentateuken) som sin Heliga Skrift. De 

byggde ett eget tempel på berget Gerissim c:a 400 f. Kr. När judarna brände 

deras tempel c:a 128 f. Kr. förvärrades förhållandet mellan de båda 

folkslagen. 2 

(b) Levande vatten 

Jesus hade naturligtvis inga fördomar mot Samariens folk. Han var viss 

om att någon bland detta folk behövde honom. När han kom fram till Sykar 

3 trött av vandringen satte han sig ned vid Jakobs brunn. Medan han 

satt där kom en samarisk kvinna för att hämta vatten, och Jesus som var 

törstig bad henne om vatten. 

Kvinnan blev häpen. "Hur kan du som är jude, be mig, om vatten? Jag är 

ju en samarisk kvinna." (4:9). Men samtalet kom igång. Jesus gör gällande 

att kvinnan inte förstod Guds gåva, inte heller visste hon vem han var. 

Jesus talar med kvinnan om det "levande vattnet", men kvinnan förstod 

inte den andliga betydelsen utan trodde att Jesus talade om rinnande, friskt 

vatten. 

Varifrån skulle främlingen få det "levande vattnet" (det rinnande vattnet)? 

I främre Orienten likasom annorstädes på denna breddgrad, visste folk 

37

mycket väl att vatten i en cistern var reservoarvatten var stillastående vatten 

som kanske hade lagrats i månader 3 . Kvinnan visste var det vattnet 

skulle komma ifrån, men varifrån skulle främlingen få rinnande vatten? 

Nu blev det hennes tur att be om vatten. "Herre, ge mig det vattnet!" Levande 

vatten är viktigt, ja det är viktigare för den andliga människan än 

vad fysiskt vatten är för den naturliga människan. 

Det levande vattnet (hydor zon) (4:10) symboliserar den helige Ande, som 

Jesus ger till människan (Joh 3:5). I Nya Testamentet användes denna symbol 

med klar hänsyftning på den helige Ande (Se Joh 4;10-14; 7:38-39) 

Det "levande vattnet" blir för den som tar emot det en garanti om evigt liv. 

”Är någon törstig, så kom till mig och drick. 

Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta 

strömmar av levande vatten, 

som skriften säger.” (Joh 7:38). 

Fastän kvinnan bad att få det "levande vattnet" rörde hon sig fortfarande 

på det fysiska planet. Det var kanske främst av bekvämlighets skäl som 

hon önskade få det rinnande eller levande vattnet, men samtidigt var hennes 

andliga törst uppenbar fastän hon själv inte var direkt medveten om 

det. 

Jesus förnam i sin ande, att nu var det "psykologiska" ögonblicket inne att 

förnya sitt erbjudande. Han ville att kvinnan själv skulle inse sitt behov 

och uppmanade henne därför att hämta sin man. 

Hur taktfullt handlade inte Jesus vid detta tillfälle. Han kunde ha anklagat 

henne för äktenskapsbrott, för ett omoraliskt liv, eller blottat sin kännedom 

om kvinnan på ett sätt som hade sårat henne och gjort henne otillgänglig. 

Det måste ha funnits en djup påtaglig medkänsla i Jesu röst och en blick 

som vittnade om kärlek och förståelse. Det gjorde att kvinnan fick mod att 

lyssna till hans ord. Hon började att se sitt eget liv. 

Säkerligen var hon inte van vid att bli bemött med förståelse. Det sägs inte 

i klart och tydligt men antagligen undvek hon att gå till brunnen vid den 

tid då de flesta kvinnorna sökte sig till vattenkällan. 

Till Jesus svarade hon: "Jag har ingen man." (4:17). Jesus avslöjar, att han 

38

visste allt om hennes tidigare liv och hennes nuvarande liv, men han yttrade 

inte ett enda dömande ord. När Jesus uppenbarade, att han visste allt om 

henne, så förstod hon, att han inte var någon vanlig människa. Hon kallar 

honom "profet". 4 

En profet frambär ett budskap från Gud. Vid särskilda tillfällen hade en 

"profet", en siare också en "teleskopisk" insikt i människors tillstånd och i 

deras sysselsättning (se 1 Sa 9; Luk 7:39). Av någon anledning ville kvinnan 

byta samtal. Var hon illa berörd på grund av sin egen ”akilleshäl”, vilket 

är mer än förståeligt. Kanske hade hon redan länge hyst en outtalad 

längtan, att få veta mera om judarnas gudstro, men ingen hade förklarat något 

för henne? 

Återigen avspeglas kvinnans mindervärdighetskänslor. De avslöjar samtidigt 

också hennes folks uppfattning om den klasskillnad som rådde mellan 

judar och samarier. 5 Hur det än förhöll sig ville kvinnan ha reda på vem 

som hade rätt: judarna eller samarierna? Var skulle man tillbedja? Jesu svar 

var överraskande: 

”Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på det här berget 

eller i Jerusalem, som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte 

känner till. Vi tillber det vi känner till eftersom frälsningen kommer 

från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna 

gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill 

Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber 

honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh 4:21-24) 

(c) Tillbedjan: Här och nu 

Nu hade Jesus nått sitt syfte. Han svarar på frågan om tillbedjan. Han talar 

om en kommande tid då tillbedjan skulle bli aktuell, kanske av nöden påkallad. 

Samtidigt framhåller han det som teologerna kallar ”förverkligad 

eskatologi,” som betyder att den tiden är redan inne. Här och nu finns det 

sådana tillbedjare, som tillber i ande och sanning. Endast en tillbedjan i 

ande och sanning ger oss full realitet. 

Tillbedjan är viktig. Sann tillbedjan är en andlig aktivitet. Platsen är inte 

huvudsaken. Jesus avvisar både Jerusalem och Gerissim som den rätta och 

enda platsen för sann gudstjänst. Ingendera är förebild för tillbedjan. Jesus 

säger att frälsningen kommer från judarna. Han fäster inte uppmärksamhe- 

39

ten på någon bestämd gudstjänstplats. Han betonar att Messias är en jude. 

Jesus var inte omedveten om vad som skulle ske med Jerusalems tempel. 

Genom "renings akten" i templet och sitt symboliska språk hänvisade han 

till sig själv som templet (Joh 2:14-22). Jesus skulle inta templets plats. 

(Joh 2:21). Den helige Ande skulle levandegöra gudstjänsten och tillbedjan 

(4:23-24). Tempeltjänsten hade haft sin gudagivna funktion i det gamla 

förbundet, där alla symboler pekade framåt till den kommande Frälsaren. 

I Jesus uppfylldes de förebilder som hade tillhört den judiska nationen intill 

den bestämda tiden. Nu hade en ny början tagit vid. Jesus Kristus kom 

för att i alla avseenden förnya d.v.s. helt ersätta med något nytt det gamla 

förbundets tempeltjänst. 

Det nya symboliserades av "vinet" som ersatte judendomens "vatten", och 

av det 'nya templet' som pekade på Jesus. Hans undervisning var entydig: 

den nya födelsens nödvändighet, genom det "levande vattnet" som Anden 

förmedlar. Till kvinnan säger han öppet att han är Messias. Hon är den första 

han säger detta till. 

Den samariska kvinnan blev övertygad om att Jesus var Messias. Hon lät 

krukan stå; lämnade sitt förgångna och gick in i staden för att förkunna att 

hon funnit Messias. Hon hade druckit av det levande vattnet. 

2. Tjänstemannens son i Kafarnaum (Joh 4:46-54) 

Jesus var åter på väg upp till Galiléen, och kom på nytt till Kana. Johannes 

påminner om det första underverket som Jesus gjorde just där i den lilla 

staden Kana. Det var där Jesus förvandlade vattnet till vin (v. 46). Galiléerna, 

i motsats till Jerusalems invånare, var mer välvilligt inställda mot Jesus. 

Många av dem hade varit i Jerusalem och sett allt vad han hade gjort 

där under högtiden (4:45). Säkerligen var det många som hade kommit till 

tro på Jesus. 

Underverket i Kana var av annan art denna gång än det förra. Nu gällde 

det ett sjukt barn. En högt uppsatt tjänstemans 6 son låg döende 7 i Kafarnaum. 

Mannen var i verklig nöd och ångest för sin älskade son, och han 

bad Jesus komma ned till Kafarnaum för att bota hans son. 

Jesus prövar hans tro, han påminner honom om en allmän tendens, nämligen 

att kräva "tecken och under" 8 innan man kan tro. Tjänstemannen för- 

40

svarar sig inte, han debatterar inte, han framställer bara sin vädjan på nytt: 

"Herre, kom innan mitt barn dör!" Mänskligt sätt fanns det inget hopp. 

På mannens upprepade vädjan svarar Jesus: ”Gå hem, din son lever.” Jesus 

var i Kana och barnet i Kafarnaum, men avståndet utgjorde inget hinder 

för Jesus. Hans ord är lika verksamt på nära håll som på avstånd. Detta är 

en viktig påminnelse när tvivlet drabbar. Som människor kräver vi under 

och tecken, beröring av den sjuke o.s.v. 

Gud är lika mäktig att bota genom sitt blotta ord och utan synlig beröring. 

De under och tecken som Nya Testamentet talar om är inte bara underverk 

som sådana; de är upptecknade för att leda oss till Gud. Johannes avslutar 

berättelsen med att säga: "Detta var det andra tecknet…" d.v.s. en övernaturlig 

gärning som vittnar om, att Jesus är Guds Son (Joh 4:54; 20:30, 31) 


Fundera över varför Jesus väljer att 

1. be den samariska kvinnan om en tjänst 

2. avslöja för henne dels hennes liv, dels att han är Messias. Hon 

säger 'vår' fader Jakob - vad avslöjar hon med detta ordval? Vilken 

betydelse får det för fortsättningen av samtalet? 

Reflektera över orden: sann tillbedjan 

På vilka sätt ger den samariska kvinnan bevis på sin tillbedjan av Jesus? 

Vad är tillbedjan för dig? 

Kvinnan lät sin kruka stå för att vittna om Messias. Hur kan vi låta 

vår kruka stå? Hur kan vi lämna våra vanda liv för att fyllas av det 

levande vattnet? 

41

DET Livgivande Ordet 

(Joh 5) 

1. Mannen vid Betesda (Joh 5:1-47) 

Den andra berättelsen i detta avsnitt (4:46-54; 5:5-18) talar om den lame 

mannen som låg sjuk vid Betesda damm. Hans krafter var uttömda. Han 

kunde inte ens utnyttja det läkemedel som han trodde på och som låg inom 

räckhåll. I trettioåtta år hade han legat sjuk. Han låg där på sin matta med 

sina ödeskamrater; alla sjuka, blinda, halta och förtvinade. 

Detta sjukhus i det fria har utpekats som fårdammen i Jerusalem, på hebreiska 

kallad Beth Heseda, Nådens Hus. I Qumran skrifterna kan man läsa 

om "Beth Eshdatain" en variant som ganska tydligt hänvisar till Betesda. 1 

Den sjuke mannen vid Betesda blev också helad genom ett ord av Jesus. 

Men olikt den föregående berättelsen så befann sig Jesus inte på avstånd 

utan nu helt nära sin patient. Undret skedde därför att Jesus var där. Jesus 

är alltid närvarande vid "Nådens Hus", för han är full av "nåd" och 

"sanning". 

42

Jesus frågade mannen: "Vill du bli frisk?" (v. 6). Märkligt nog svarade inte 

mannen bejakande på frågan, utan började förklara varför han fortfarande 

låg där. Förgäves hade han i många år försökt få del av det läkemedel som 

han trodde på. Mannen var helt koncentrerad på vatten bassängen och där 

såg han sin enda chans att bli frisk. 

Jesus hjälpte inte mannen till bassängen och tog ingen notis om hans förklaringar, 

utan sa helt enkelt: "Stig upp, ta din bädd och gå" (5:8) Mannen 

blev helt återställd. Han lydde Jesus uppmaning och genom att lyda fick 

ordet effekt. Mannen blev botad ögonblickligen. 

Det märkliga är att ingenting nämns om tro från mannens sida. Han kände 

inte ens Jesus. Men han behövde hjälp - mänsklig hjälp, trodde han, men 

han misstog sig. Han behövde gudomlig hjälp. Jesus anklagar inte mannen 

för bristande tro. Han låter sig inte heller begränsas av människor när han 

utför sina nådebevis. 

Här skedde undret vid Betesda. ”Nådens Hus” innefattar inte bara nåd i 

mänsklig mening, utan betonar kärlekens gudomliga nåd. Mannen blev botad 

- fastän han inte ens visste vem Jesus var. Som sådan blir han ett helhetsbevis 

på Guds nåds oändlighet. 

Som vi sett visste mannen inte ens vem Jesus var, och inte hade han frågat 

efter hans namn. Mannen t.o.m. förrådde Jesus till judarna. Jesu ord till 

mannen tyder på att synd var orsaken till hans sjukdom, ty Jesus säger 

"meketi hamartane" (pres. imperativ), vilket i översättning betyder "ge upp 

synden!" Imperativets presens form ger en vink om att mannen fortfarande 

var fastlåst i någon synd eller ovana. 

I kap. 9:1 f. tillbakavisar Jesus tanken att en olycka, likt t.ex. blindhet, 

skulle vara en oundviklig följd av synd. Han säger däremot inte att den 

aldrig är orsakad av synd. Vari denna synd eller ovana bestod i hos denne 

man säger Bibeln inget om. 

Mannens botande på sabbaten ledde till konflikt med de religiösa ledarna. 

Vi möter här ett motiv som gång på gång återkommer i det följande. Konflikten 

växer i omfång och intensifieras. Som ett resultat möter Jesus slutligen 

döden. 

Redan i prologen finner vi hänvisning till detta i orden: "Han kom till sitt 

eget, och hans egna tog icke emot honom" (Joh 1:11). "Sett ur mänsklig 

43

synpunkt skulle det som Jesus gjorde och sade denna dag (sabbaten) kostade 

honom livet. De förlät honom aldrig." 2 Johannes skriver "Nu började 

judarna förfölja Jesus eftersom han hade gjort detta på en sabbat" (5:16). 

Uttrycket ”Han hade gjort” (epoiei, impf.) visar, att Jesus hade som vana 

att göra detta. Han botade sjuka fortsättningsvis - också på sabbaten. Han 

var inte bunden av judarnas och de skriftlärdes regler som förbjöd botande 

på sabbaten. Kanske han även valde den dagen för att belysa judarnas feltolkning 

med hänsyn till sabbaten och för att framhålla vad rätt sabbatsfirande 

innebär, nämligen att göra gott. 

Ytterligare en sak irriterade judarna. Jesus betonade sitt nära förhållande 

till Fadern och judarna tolkade det naturligtvis så, att Jesus gjorde sig själv 

lik Gud, vilket för dem var hädelse (5:18; 10:33). 

3. Den gudomlige Sonen (Joh 5:19-47) 

"Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern 

göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen." (Joh 5:19). 

Faderns och Sonens inbördes förhållande intensifieras. Detta betyder inte 

att Jesus imiterar Fadern. Det är inte frågan om kopiering eller imitation. 

Jesus gör detsamma som Fadern på grund av att han har samma natur som 

Fadern. Det faktum, att Jesus är fullständigt lydig sin Fader betyder inte ett 

underordnat förhållande i den meningen vi lägger i ordet "lydnad". 

Av sammanhanget framgår ett stort anspråk: ”Vad Fadern gör, det gör också 

Sonen.” Den auktoritet med vilken Jesus undervisar och verkar är med 

andra ord ingenting mindre än Guds auktoritet. I Sonens förhållandet till 

Fadern finns rum för både ödmjuk lydnad och gudomlig auktoritet. 

Detta var något nytt för judarna. De höll före att Fadern var alla människors 

domare och de förstod att de en dag måste träda fram inför honom 

för att dömas. Att Fadern uppväckte döda accepterades, men att Sonen 

skulle ha samma makt och auktoritet var någon nytt. I detta kapitel talas 

dock inte om judarnas reaktion. Johannes koncentrerar sig på att redogöra 

för Jesu "predikan" utan avbrott från något håll. 

”Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också 

44

Sonen liv åt vem han vill. Och Fadern dömer ingen, utan har helt 

överlåtit domen åt Sonen.” (Joh 5:21, 22). 

Här framkommer beviset för Jesu auktoritet som likställd med Fadern. 

Denna auktoritet och makt tilldelas Sonen för att det skall bli uppenbart 

vem han är, och vem han var då han vandrade ibland människorna föraktad 

och hånad - Jesus som hade bort äras. 

Johannes har upprepade gånger antytt att domen är något som äger rum 

här och nu. När människa undgår domen, beror det på hennes attityd och 

inställning till Jesus Kristus och Fadern. Den människa som väljer 

mörkrets och ondskans väg är redan dömd genom sitt eget val (Joh. 3:18). 

”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, 

han har evigt liv. Han faller inte under domen, 

utan har övergått från döden till livet.” (Joh 5:24). 

Presens formerna i denna vers hänvisar återigen till Johannes typiska "här" 

och "nu". Den som tror, har redan passerat dödens rike och övergått från 

döden till livet. Den människa som både "hör" och "tror" får redan nu uppleva 

det nya livet som sträcker sig ända in i evigheten. Hon kommer inte 

här i tiden eller i den tillkommande under någon fällande dom eller något 

straff. 

Johannes evangelium är klart på denna punkt: här och nu betonas. Återigen 

möter vi Johannes "förverkligade eskatologi" - förverkligad för att Jesus 

dog på korset. Han blev dömd för att människan skulle gå fri. Han tog 

straffet för att den som tror inte skall behöva uppleva en evig skilsmässa 

från Gud. I detta finns trygghet här och nu men också för framtiden. 

Med orubblig förvissning förkunnar Jesus: ". . . den som hör mitt ord och 

tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv" (Joh. 5: 24). Han säger 

också: "Den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra 

Guds sons röst och de som hör den skal få liv" (5:25). 

Detta betyder här och nu. Här och nu skall den som tror på Jesus Kristus 

träda in i det eviga livet. Här och nu skall den som väljer mörkret få sin 

dom. Detta betyder inte att Johannes utesluter en kommande uppståndelse 

eller en kommande dom. Jesus säger ju klart och tydligt: 

45

"Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar 

skall höra hans röst och gå ut ur dem." (Joh 5: 28). 

Johannes betonar inte den dagen men är medveten om att den kommer. 

Det betyder inte att Johannes utesluter en kommande uppståndelse eller en 

kommande dom. Johannes betonar inte den dagen men är medveten om att 

den kommer (5:28, 29). Detta är evangeliernas kiasmus - d.v.s. ett omvänt 

förhållande. 

Synoptikerna talar om här och nu, men betonar framtiden. Johannes talar 

också om framtiden, men betonar 'här och nu' 3 Det är därför Johannes så 

starkt påpekar, gång på gång, att när människan kommer till tro på Kristus 

inträder hon i det eviga livet. 

Människan kan redan nu glädja sig åt "evangeliets dom" och se framåt med 

förväntan till Jesu Kristi uppenbarelse för då skall det tidsbundna uttrycket 

"här och nu" absorberas i evig fulländning. 

4. Vittnen och bevis (Joh 5:31-47) 

Redan i prologen möter vi Johannes Döparen som vittne (Joh 1:6,7). Nu 

hänvisar evangelisten till ett femfaldigt vittnesbörd: Fadern, Johannes Döparen, 

Jesu egna gärningar, Den Heliga Skrift och Moses (se verserna 33, 

36, 37, 39, 46). Guds vittnesbörd har sådan betydelse att det inte kan förbigås. 

Att vara vittne förpliktar. 

I vittnesbåset måste vittnet ta ställning och kan inte dra sig undan. Vittnet 

har så att säga bränt sina broar och gett upp sin frihet. Någonting liknande 

har Gud gjort i Kristus. Jesus är den suveräna och ende Uppenbararen av 

Gud. Om vi vill veta hurudan Gud är måste vi vända oss till Jesus (Joh 

14:9). Gud har nämligen bundit sig själv vid honom. 3 

Jesus i sin tur vittnar om Johannes och säger att Johannes var den 

"brinnande, skinande lampan" (5:30). Han var inte världens ljus (1:18), 

men han var en lampa, som lyste för att dess sken skulle visa människorna 

vägen. Men ljuset i lampan kom ovanifrån. Johannes vittnesbörd var betydelsefullt. 

Jesus ger sitt erkännande till Johannes men säger om sig själv: 

"… jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de 

46

verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag 

utför, vittnar om att Fadern har sänt mig." (Joh 5: 36). 

Jesu gärningar är inte gjorda efter hans eget godtycke utan de är "givna" åt 

honom av Fadern. Det är inga vanliga gärningar det är frågan om utan gärningar 

"som ingen annan har gjort." (Joh 15:24). 

Jesu gärningar var alltså ojämförbara med mänskliga gärningar. Judarna 

var blinda. De såg inte det gudomliga i hans gärningar. De t.o.m. påstod att 

det var med Belsebul han gjorde sina kraftgärningar (Matt 12:24). De gärningar 

som Jesus gör, gör Fadern, som bor i honom; de är Guds verk. 

Judarna studerade Skrifterna av många skäl, men den främsta orsaken 

kommer kanske fram i Jesu påstående: "därför att ni tror att de kan ge er 

evigt liv" (5:39). Det var prisvärt, att de så flitigt forskade i Skrifterna; men 

det mest centrala som Skriften vittnade om hade de förbigått. De hade inte 

upptäckt att Skrifterna vittnade om Jesus. Och för den skull vägrade de 

(ville inte) komma till Jesus för att få liv. Häri låg tragedin för Jesu samtid. 

Man trodde på evigt liv men ville inte veta av Livgivaren som var den 

Ende som kunde förmedla det eviga livet. De förstod inte att de hade endast 

undergång och evig död att vänta genom att hålla fast vid sin otro (Joh 

8:24). 

Jesus sökte inte människors pris och ärebetygelser, för han visste vad som 

fanns i människan. Till judarna säger han, att han känner dem (Joh 2:24). 

Han pekar också på en avgörande brist i den gudstro de utövade. De saknade 

Guds kärlek i sina hjärtan. De saknade både tro och kärlek. 

Anders Nygren, i sitt klassiska verk Agape och Eros har visat att, "the basic 

idea of agape is that of self-giving love for the unworthy… God's love 

to us is evoked by God's own inner nature, not by anything worthy in man. 

God loves us despite our unworthiness and we se the cost of His love in the 

cross. Moreover, this love of God is creative. It evokes a corresponding 

love within man. But the Jews were so engrossed in their own self-love, 

their own darling ideas about religion, that they did not react to God's 

love.” 4 

Calvin är en, som har yttrat sig angående den tro som judarna också saknade. 

"Trons dörr är stängd för alla dem vars sinne är fullt av en fåfäng önskan 

att uppnå världslig ära.." 5 

47

Judarna höll fast vid Moses och var hans hängivna lärjungar i alla stycken 

(Joh 6:31, 32; 9:29). De var stolta över Moses som den store laggivaren. 

Men de hade inte förstått att Moses var ett ständigt vittne emot dem. "Mose 

lag är inte frälsningens religion den är Guds obetingade bud genom vilket 

människor anklagas och avslöjas som syndare." 6 

Jesus framhöll att om de verkligen hade lyssnat till Moses skulle de ha blivit 

förvissade om sin synd och angelägna att känna igen Frälsaren. Moses 

var en profet, om de hade trott honom så hade de också trott Jesus ty Moses 

hänvisade till Kristus (5:46-47). 

Johannes vidrör här en känslig punkt i judarnas gudsförhållande: de berömde 

sig av Moses och framhöll att de var hans lärjungar, men i verkligheten 

förstod de inte Moses av den enkla anledningen att de inte lyssnade aktivt 

och reflekterande. Många djupa lärdomar gick dem förbi. 

För det andra så trodde judarna inte Moses. Visserligen vidhöll de att Moses 

var deras lärare (Joh 9:28), men deras tro baserade sig mer på antaganden 

och fädernas tolkning av Skriften än på reell gudsupplevelse och verklig 

kännedom om Moses kall (Matt 23). Hade de trott Moses hade de kanske 

fattat att Moses i sig själv sammanfattade Kristi tre stora ämbeten: profet, 

präst och kung. 7 

För samtal och begrundan 

Nådens hus är begreppet som visar att Jesus är där nåden flödar. 

I berättelsen om helandet vid Betesda dammen finns märkliga förutsättningar: 

1. Mannen bad inte om att bli helad 

2. Han visste inte vem Jesus var 

3. Han visade ingen lojalitet mot sin välgörare 

Vad kan detta lära om Guds nåd? 

Hur kan vi få syn på Jesu närvaro i våra liv? 

Johannes överlag framhåller vikten av "här och nu" när det gäller 

evangelium. Hur visar vi som kristna vårt ställningstagande till det 

kristna budskapet "här och nu"? 

48

Livets bröd (Joh 6) 

1. Jesus mättar de hungriga (Joh 6:1-15) 

Påsken var nära – troligen den andra i ordningen under Jesu verksamhet. 

Jesus var nu återigen i Galiléen. I det föregående kapitlet var han i Judéen 

och Jerusalem. Mycket folk följde honom, förmodligen för de underverk 

han utförde. Nu går han upp på berget precis som Moses på sin tid. I flera 

avseenden finner vi likheter mellan Moses, Israels ledare, och Jesus Kristus, 

den nye Moses. 

Synoptikerna berättar att trakten var öde och att det var sent på dagen. Jesus 

hade använt dagen med att ta sig an sjuka och att undervisa (Matt 

14:14, 15). Johannes ger inte samma detaljer men säger att när Jesus ser 

det myckna folket som samlats frågar han Filippos: ”Var skall vi köpa 

bröd så att alla dessa får något att äta?” (6:5). 

Filippos var troligen den som bäst kände till förhållandena i trakten eftersom 

han var från Betsaida. Jesus ställer frågan till Filippos för att pröva 

hans tro. 1 Men Filippos har ingen lösning. Han understryker bara hur 

omöjligt det är att klara av problemet. 

49

En del detaljer är intressanta. Andreas kom med en liten gosse som hade 

fem kornbröd och ett par fiskar. Kornbröd var de fattigas föda och mycket 

billigare än vetebröd. (se 2 Kung 4:42-44; Rut 2:14). Johannes säger också 

att där var gott om gräs – uppfriskande gräs – ”Han låter mig vila på gröna 

ängar…” (Ps 23). 

Alla blev mätta, heter det, och häri ligger naturligtvis själva tecknet (6:14, 

15). När Jesus märkte att ”tecknet” hade gjort intryck på folket som nu ville 

göra honom till kung drog han sig tillbaka. Folket hade en stark nationalistisk 

anda och såg i Jesus den rätte ledaren. 

Jesus Kristus var redan kung. Han hade kommit för att upprätta sitt kungarike 

bland människorna. Nu fick han uppleva att människorna ville göra 

honom till den kung de själva önskade. Men "de misslyckas att få den 

kung de önskar, och förlorar dessutom det kungarike som han erbjuder" 2 

Johannes har ett speciellt syfte när han berättar om brödundret. Han förstår 

att Jesus vill förbereda sina lärjungar och skaran av människor till att förstå 

den kommande undervisningen. Innan Jesus börjar tala om ”livets bröd”, 

ett tal som på nytt väcker judarnas vrede, inflikar Johannes en händelse 

som på ett överraskande sätt betonar Jesu gudomlighet 

2. Jesus går på vattnet (Joh 6:16-21) 

Jesus hade dragit sig undan folksamlingen som ville göra honom till kung. 

Han ville vara för sig själv den kvällen. Lärjungarna igen gick ner till sjön 

och steg i en båt för att ta sig över till Kafarnaum. Medan mörkret föll på 

lade lärjungarna ut från strand, men denna gång utan Jesus. Det blåste hårt 

och vågorna gick höga. Lärjungarna kämpade hårt i motvind berättar förutom 

Johannes också Matteus och Markus (Matt 14:22-23; Mk 6:45-52). 

Johannes är knapphändig när det gäller detaljerna i berättelsen. Men alla 

tre talar om att Jesus kom gående på vågorna. Matteus och Markus betonar 

dessutom att detta hände just då mörkret övergick till grynings ljus. Men 

ingen av dem kände igen Jesus. De trodde de såg en vålnad - ett spöke. 

Lärjungarna hade aldrig förut mött Jesus i övernaturlig eller gudomlig 

skepnad och därför greps de av fruktan. Men Jesus sa till dem: ”Det är 

jag, var inte rädda.” Jesus ville att de skulle vara övertygade om att i kontakt 

med honom var inget mörker för djupt, inga vågor för höga, inget hav 

50

för omfattande för honom att finna dem, vara tillsammans med dem mitt i 

all den oro som omgav dem. 

Det var endast hans närmaste, lärjungarna, som fick bevittna detta mellanspel 

av gudomlig uppenbarelse. Detta var Jesu sätt att bemöta den besvikelse 

som lärjungarna måste ha känt när Jesus vägrade att låta sig väljas till 

kung. I stället visar han dem sitt rike här och nu - och det i naturens hägn. 

Det är som han skulle sagt: `Jag nekar att bli krönt till kung på grund av 

bröd, men missförstå det inte: jag är kung över varje rike: kung över naturen, 

där inga hårda motvindar kan hindra mig, och där ett upprört hav inte 

kan övermanna mig - jag är kung'. 3 

Jesus hade indirekt identifierat sig som kung på alla områden: han hade 

mättat folkets hunger, han hade botat många sjuka osv. Nu visade han sig 

också som härskare över naturen. Han lugnar lärjungarna i deras förskräckelse 

när de trodde sig se en vålnad (Mark 6:49). 

Det är ganska uppenbart att Johannes fäster uppmärksamheten vid uttrycket 

ego eimi, "Det är jag." (6:20). Här identifierar Jesus sig själv med Gud. 

Samma uttryck ego eimi, "Jag är" (livets bröd) förekommer tre gånger i 

det tal som följer (6:35, 48, 51). 

Judarnas reaktion omnämns inte direkt men Jesu anspråk på gudslikhet var 

alltid en nagel i ögat på dessa fariseer som rörde sig på ett annat plan än Jesus. 

För dem var ego eimi direkt smädelse. De kunde inte se Gamla testamentets 

Herre (eh e je) i Jesu uttalande. 4 De kunde i hans underverk inte se 

samme Gud som fordom gjorde under bland Israels barn, det folk som de 

själva tillhörde och som de alltid hänvisade till. 

Med en enda mening avslutar Johannes berättelsen, ”…med ens var den 

(båten) framme vid stranden dit de var på väg” (6:21). Stormen upphörde 

ögonblickligen och de var i hamn. Markus upplyser om att det var redan 

den fjärde nattväkten och att vinden dessutom låg emot då Jesus kom. Stormen 

bedarrade och vinden lade sig. Naturens krafter hade varit lärjungarna 

övermäktiga och deras egna resurser på upphällning. Vilken förändring när 

Jesus kom. Det blev slut på de tunga årtagen och den utmattande kampen 

mot vågor och vind. 

Återigen ett tecken. Många bibeltolkare har tillämpat Ps 107:29-30 på lärjungarnas 

erfarenhet och inte bara på deras, men i vidare mening på varje 

kristens upplevelse på livets stormiga hav. ”Han förbytte stormen i lugn så 

51

att böljorna omkring dem tystnade … han förde dem till den hamn, dit de 

ville.” (1917). 

3. ”Jag är livets bröd” (Joh 6:22-59) 

Efter en händelserik dag på berget och en dramatisk natt i naturens struptag, 

samlades folket följande morgon på stranden av Tiberias sjö. De sökte 

Jesus. Man hade inte sett honom stiga i båten tillsammans med lärjungarna 

och de fann honom inte på motsatta sidan där de hade tillbringat föregående 

dag. Det var ganska naturligt att de undrade hur han tagit sig över den 

stormiga sjön. Deras första fråga var: ”Rabbi, när kom du hit?” (6:25) 

Men Jesus tycktes nonchalera frågan. Omedelbart kunde man tänka sig att 

den första frågan borde ha varit: ”Hur kom du hit?” Jesus besvarade varken 

deras ologiska fråga eller någon konstruerad fråga. Folket framställde 

frågan felaktigt eller ställde kanske en helt ovidkommande fråga. Jesus genomskådade 

den folkskara han just mättat och går därför rakt på sak i sin 

predikan: 

”Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig 

därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt 

av bröden och blev mätta.” (Joh 28). 

Folket avbryter Jesus flera gånger med frågor. ”Vad skall vi göra för att utföra 

Guds verk?” (6:28). Redan frågan visar hur okunniga människorna 

var i andliga frågor. Det ligger så nära till hands att resonera om mänskliga 

villkor. Vad måste vi göra? 

Folket uppfattade frälsningen som ett resultat av egna ansträngningar och 

egna bemödanden. De förstod inte att den mat och dryck som Jesus erbjuder 

inte kan köpas för pengar eller förtjänas med egna strävanden. Det är 

inte våra gärningar som är avgörande. Det är endast en gärning som krävs 

av människan och den är Guds verk. Också den. ”Tro” är den gärning som 

förväntas av människan (Joh 6:28-29). 

Jesus ignorerar deras frågor. Han tillfredsställer inte deras nyfikenhet angående 

sin egen person. Han var inte redovisningsskyldig till dem när det 

gällde egna angelägenheter. Jesu främsta intresse och syfte var att hjälpa 

människor till insikt om andliga ting, ting som låg över deras materialistiska 

horisont. De hade nyligen försökt göra honom till kung – en brödkung – 

52

som de kunde manipulera efter behag. 

Jesus försöker gång på gång leda deras tankar till de förblivande värdena. 

Jesus märkte tydligt att de inte hade tänkt igenom den andliga innebörden 

av de tecken de bevittnat. De kom för brödets skull. Deras hunger hade 

blivit tillfredsställd. De styrdes av fysiska impulser. 

Någon har påpekat att de påverkades av sin fyllda mage och inte av ett 

fullt hjärta. I stället för att se ett tecken i brödet som de åt såg de i tecknet 

endast brödet. Jesus som förstod deras materiella krav säger: 

”Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som 

består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er.” 

(Joh 6:27). 

Jesus förkunnar ett fullödigt evangelium till dessa skeptiskt sinnade människor 

som vägrade att tro. De hade sin egen slutgiltiga uppfattning i religiösa 

frågor och den gick tydligen inte att rubba – inte ens Jesus kunde 

göra något. Hans besvikelse måste ha varit stor. 

Det är inte frågan om ett definitivt beslut ”en gång för alla”, utan om en 

fortlöpande attityd och inställning från människans sida. Hennes egen inställning 

är avgörande. Tron saknades, ändå fanns Jesus inom räckhåll för 

dem alla. Han var den som Gud har sänt. Evangelium kunde inte varit närmare; 

man stod ansikte mot ansikte med Guds utsände, med evangelium 

personifierat. ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt” 

(6:29). 

Men folket framhärdade med sina pockande frågor: ”Vilket tecken vill du 

göra så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra?” (6:30). De 

väntade inte på svar; de krävde tecken och handling. Hos fäderna fanns 

lösningen. De hade fått uppleva ett sådant ovedersägligt tecken: mannat 

från himlen. Djärvt dristade de sig att själva bestämma vilket tecken de 

ville se innan de kunde tro. De var inte benägna att godkänna de tecken 

som Jesus hade gjort. Han påminner dem om de tecken han utfört men 

dessas andliga betydelse gick judarnas spårlöst förbi. 

Jesus upplyser dem också om att det inte var Moses som gav dem brödet 

från himlen utan hans Fader. Jesus klargör att de missförstått Mose roll 

därute i den karga öknen. Mannat kom från Gud, inte från Moses. Jesus ser 

53

ingen anledning att diskutera fädernas förflutna historia, den utgjorde endast 

en parentes. Han ville få dem att förstå betydelsen av ”här och nu”. 

Det rätta brödet var nu tillgängligt. 

”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen 

liv.” (6:33). 

I ett första uttalande klarlägger Jesus tydligt sitt ursprung och sin status: 

”Jag är livets bröd” (6:35). Det bröd som Jesus talar om är inte likt det 

manna som folket i öknen kunde plocka och äta. Orden ”ego eimi” (Jag är) 

har här liksom framöver alltid en överton av gudomlighet. Jesus upprepar 

samma ”Jag är” ytterligare två gånger i detta sammanhang (6:48,51). 

Detta är det första av de sju starkt betonade uttalanden av Jesus i detta 

evangelium. De övriga sex uttalanden som förknippas med ego eimi (Jag 

är) har följande lydelse: ”Världens Ljus (8:12); ”Grinden” (10:7, 9); ”Den 

Gode Herden”(10:11,14); ”Uppståndelsen och Livet” (11:25); ”Vägen, 

Sanningen och Livet” (14:6); ”Den Sanna Vinstocken”(15:1, 5). 

Sjutalet är tydligen ett outtalat men påfallande motto enligt vilket Johannes 

disponerar sitt gripande evangelium. 

Johannes syfte kan inte missförstås. (Joh. 20:31). Att komma till tro på Jesus 

som Guds Son och att äga evigt liv i honom är ett villkor för den som 

vill bli en Jesu efterföljare. Att komma till tro förutsätter att man kommer 

till Jesus. Redan i början av sin förkunnelse säger Jesus: ”Kom och se”. 

Tanken att komma till Jesus upprepas i detta kapitel v. 37, 44, 45 och 65 

Att ”komma” betyder ”att tro”. Judarnas inställning till Jesus var den rakt 

motsatta. Jesus måste ha känt stor besvikelse och djup sorg Han kom ned 

(katabaino) från himlen för att inbjuda människorna att komma till honom. 

(Uttrycken anabaino (stiga upp) och katabaino (komma ned), se sidan 31). 

4. Stiga upp - komma ned 

I detta kapitel upprepas katabaino sju gånger (verser 33, 38, 41, 42, 47, 51, 

58). Johannes vill tydligen än en gång betona Jesu gudom. Jesus är inte av 

denna jorden. Han har kommit ned från himlen. Han är Guds gåva till oss 

människor. Han har lovat att om vi kommer till honom skall vi få evigt liv 

(6:39,40). 

54

Alla som Gud har gett honom skall han låta uppstå på den yttersta dagen. 

Det är den dag då de döda skall höra Guds röst. I Joh 6:40 säger Jesus mera 

typiskt: ”…alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv” 

(6:40). 1917 års översättning har uttrycket ”var och en” som betonar vikten 

av personlig tro. 

Judarna visade sitt ogillande. De kände Jesu släkt, både Josef och Maria 

och syskonen, hur kunde Jesus säga att han kommit ned från himlen? Man 

vägrade med andra ord att erkänna Jesus. Det betydde otro. Folket hänvisade 

till ”fäderna” men Jesus visar att ”fäderna” dog. Han lovar att den som 

äter brödet från himlen inte skall dö (se 6:50) 

Lärdom av Gud sker genom direkt uppenbarelse (Jes 54:13; Jer 31:34) eller 

genom den helige Ande. Judarnas kännedom om Jesus sträckte inte så 

långt. De kände till ”hans födelse, folktillhörighet, samhällsställning” och 

senare hans liv och död – ”hans naturliga, mänskliga framträdande." 5 Därför 

blev de ännu mer förbryllade när Jesus påstår att det bröd han ger är 

hans kött. Men vem känner Jesus genom den helige Andes förmedling? 

Jesu ord är obetingat: 

”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och 

dricker hans blod, äger ni inte livet.” (Joh 6:53). 

Det är ord som gäller utan inskränkningar – utan smyghål. Att äta Kristi 

kött och att dricka hans blod är naturligtvis ett bildligt tal; ett språkbruk 

som pekar på Jesu frälsningsgärning på korset där han gav sitt liv (sitt kött 

och blod) för att vi skulle få liv. 

Ibland hör vi människor tala om en beteendefrälsning, men det finns inte 

någon sådan frälsning. Den karaktär vi formar, då vi vandrar i Anden, är 

inte vår egen. Den är inte resultatet av vår uppfostran eller självdisciplin. 

Den kristna karaktären är Kristi väsen och resultatet av att Kristus lever i 

oss genom Andens kraft. 

Det är Kristi död och uppståndelse som öppnar vägen till liv för oss. Genom 

att äta och dricka denna sannskyldiga mat och dryck blir vi ett med 

Jesus Kristus, vi förblir i honom och han i oss. Den sanna ”maten” och 

”drycken” för människans djupaste behov finns i Kristus och endast i honom. 

Jesus säger också: ”De ord jag har talat till er är ande och liv” (Joh 

6:63). 

55

5. Reaktion på Jesu förkunnelse (Joh 6:60-71) 

Människorna flockades runt Jesus. Han fängslade dem med sin undervisning. 

Men tiden kom när deras helhjärtenhet sattes på prov. Talet om livets 

bröd var tydligt. Det kunde inte missförstås. Jesus var ingen vanlig rabbi. 

Hans ord ledde till en sållning bland åhörarna. Det var inte längre möjligt 

att följa Jesus utan att reflektera över ordens betydelse. 

Sållningen innebar att man valde sida, antingen vara helt på Jesu sida, eller 

att välja människors gunst och svika Jesus. Var detta kanske den 

”kastskovelns” tid, då vetet sållas från agnarna, som Johannes Döparen 

hade talat om (Matt 3:12)? Många drog sig tillbaka på grund av Jesu tal. 

Man ville inte längre vandra med honom. Jesu ord gällde något helt annat 

än vad de hade förväntat sig. 

Att äta och dricka förde kanske deras tankar till ”den messianska bröllopsmåltiden". 

I stället blev de inbjudna att komma till Jesus och att äta hans 

kött och dricka hans blod för att ingå i livet. Det blev för mycket för lyssnarna. 

De förkastade livets Ord och valde sin egen väg. De gick bort ifrån 

den enda väg som leder till livet. Men några vågade bekänna färg. Petrus 

säger: 

”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror 

och vi förstår att du är Guds helige.” (6:68, 69). 

Vid ett annat tillfälle säger Jesus: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av 

kött och blod har uppenbarat detta för dig utan min fader i himlen” (Matt 

16:17). En sådan insikt betyder ”lärdom från Gud” genom uppenbarelse 

och helig Ande. Det var denna lärdom Jesus hänvisade till när han säger: 

”Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till 

mig” (Joh 6:45). Hur långt sträcker sig vår kännedom om Jesus Kristus; 

han som är det Bröd som ger världen liv. Han ger också dig evigt liv när 

du kommer till honom. 


Gud prövar också oss för att vi skall få insikt - 

Är detta ett måste i den kristna erfarenheten? 

56

Kan vi se varje prövning som ett tillfälle till att lära om Guds vilja, 

eller finns prövningar som endast är av ondo? Se Joh. 6:6; Jakob 

1:12; Matt 4:1. 

Observera skillnaden mellan "att prövas" och "att frestas." 

Många människor - även troende eller kanske just de - blir bittra av 

motgångar. 

Vad beror det på? Finns det i begreppet 'Gud med oss' en fara ? 

Hur mötte Jesus motgång - finn exempel från detta kapitel. 

Hur mötte han framgång ? 

Är framgång också en prövning ur biblisk synpunkt? 

57

Den livgivande Anden 

(Joh 7) 

Redan i första versen i detta kapitel (7:1) lägger vi märke till att den opposition, 

som var märkbar redan i kapitel 6, stegras alltmer vad tiden lider. 

Judarna var ute efter att döda Jesus. Man kan förstå varför Jesus föredrog 

att vandra omkring i Galiléen där man var mera öppen för hans förkunnelse. 

Långt från maktens centrum levde en befolkning som till stor del bestod 

av fattiga och olärda människor. De flesta fann det omöjligt att leva 

upp till alla traditionens krav. 

1. Lövhyddofesten (Joh 7:1-24) 

Lövhyddofesten intog en viktig plats i judarnas historia. Redan under ökenvandringen 

firade Israels folk denna högtid (4 Mos.23:33-43) Senare under 

kung Salomos tid byggdes och invigdes Herrens tempel i samband med denna 

högtid (1 Kung 8:2). Denna fest var också förknippad med ”Herrens dag”— 

ett triumfens ögonblick i samband med Lövhyddohögtiden. 

58

Profeten Sakarja beskriver Herrens seger (se Sak 9-14). Den messianska konungen 

kommer till Jerusalem …triumferande och ridande på en åsna (Sak 

9:9). Herren utgjuter en ”medlidandets ande” över Jerusalem (Sak 12:10). Han 

öppnar en källa från Davids hus för att rena Jerusalem (Sak 13:1). Strömmar 

av levande vatten flödar ut från Jerusalem till Medelhavet och Döda havet 

(Sak 14:8). Slutligen när fienden är utrotad, kommer folket upp till Jerusalem, 

år efter år för att fira Lövhyddofesten. 1 

Lövhyddofesten utspelades i forna tider som ett drama. Varje morgon under 

sju dagar vandrade en procession till Gihons källa på tempelbergets sydöstra 

sida. Källan försedde Siloams damm i Jerusalem med vatten. Prästen fyllde sin 

gyllene bägare med vatten medan kören sjöng: 

”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor.” (Jes 12:3). 

Sedan återvände procession till tempelområdet där man vandrade omkring altaret 

medan man sjöng: ”Välsignad vare den som kommer, i Herrens namn” 

(Ps. 118:26-28). ”Han som kommer” syftar på Messias (se. Matt 21:9). 

På den sjunde dagen gick man sju gånger runt altaret. Det var just på denna 

dag, högtidens sista och största dag som Jesus ställde sig där och ropade 

”Är någon törstig, så kom till mig och drick” (7:37). Och han fortsätter: 

”Den som tror på mig, av hans inre skall flyta strömmar av levande 

vatten, som skriften säger.” (7:38). 

Sakarja hade profeterat: 

”… men i Davids ätt och i Jerusalems invånare skall jag ingjuta en 

ande av godhet och vilja till bön …” (Sak 12:10); 

”Den dagen skall en källa rinna upp som renar Davids ätt och Jerusalems 

invånare från synd och orenhet.” (Sak 13:1). 

(a) Jesus diskussion med sina bröder 

Lövhyddofesten närmade sig. Jesus bröder uppmanade honom att gå till Judéen 

för att man också där skulle få se hans gärningar. Jesus avvisar deras förslag. 

Han var inte ute efter popularitet på grund av de tecken och under som 

han gjorde. Hans program gällde något helt annat. Hans tid var ännu inte inne. 

59

Johannes använder det grekiska ordet kairos 2 som här syftar på den lämpligaste 

och mest gynnsamma tidpunkten för Jesus att framträda som Messias.. Denna 

tidpunkt inföll vid Lövhyddofesten. Kairos betyder alltså, i detta sammanhang, 

tiden för Messias offentliga framträdande i överensstämmelse med profeternas 

budskap. 

När Jesus uppmanar sina bröder att gå till högtiden framställs bröderna i stark 

kontrast till honom själv. För dem var tiden alltid lämplig. Bröderna hade inget 

gudomligt uppdrag; deras enda skyldighet var att fullgöra sina religiösa pliktelser. 

Brödernas uppmaning till Jesus härledde sig från deras egen situation, vilken 

var oväsentlig för Jesus jämförd med hans egen situation. 

Brödernas innersta motiv kommer inte fram tydligt, men att de inte förstod 

Jesu mission framgår av ordskiftet (7:3-4). Johannes säger att inte ens Jesus 

bröder trodde på honom (7:5). Bröderna menade att Jesu messianska anspråk 

måste utföras i Jerusalem, den heliga staden, och inte någonstans i skymundan 

som i Galiléen. Hans anspråk måste läggas fram för folkets religiösa ledare. 

Jesus avböjer att gå till Jerusalem på deras uppmaning. Hans avsikt var 

dock att fullfölja det som ingick i hans uppdrag. Han genomförde sitt 

framträdande som Messias på sitt eget sätt - inte enligt brödernas förslag. 

Jesu tid var bestämd av Fadern och därför stannade han kvar i Galiléen. 

Senare, ”när halva högtiden var förbi”, begav sig Jesus så till Jerusalem. 

Jesus gick inte till Jerusalem för att fira festen enligt någon religiös tradition 

som exempelvis pilgrimerna gjorde. Han gick till templet för att undervisa 

(7:14) och handla i överensstämmelse med sitt kall. För honom 

hänvisade festen till Messias. Alla högtider och fester i Israel var endast 

förebilder eller skuggbilder av den verklighet som skulle följa. Kristus var 

motbilden och den sanna och ofrånkomliga verkligheten. 

(b) Folkets reaktion 

Jesus undervisning slog folket med häpnad. ”Hur kan han som inte har studerat 

vara så lärd?”(7:15). Jesus gav ingen förklaring till sin kunskap men framhåller 

att läran inte var hans egen utan hans som hade sänt honom. 

Jesus hänvisar i det här sammanhanget till Mose lag och påpekar att ingen av 

dem följer den och ger ett exempel som avslöjar deras skrymteri. Detta hans 

påstående skär djupt i deras självkänsla. Han vet att judarna till varje pris vill 

60

slå vakt om lagen, och att de bara väntar på ett tillfälle att offentligen anklaga 

honom för sabbatsbrott. 

Detta hade sin grund i vad Jesus tidigare hade gjort vid Betesda damm, då en 

man mer eller mindre oförmögen att röra sig hade blivit botad. Detta hade 

skett på en sabbat (5:1 f.) Men innan någon hann framföra anklagelsen säger 

Jesus: ”En sak har jag gjort som ni alla undrar över.” (7:21). För att visa deras 

inkonsekvens som gränsade till hårklyveri beträffande lagen tar han omskärelsen 

som exempel. 

Judarna lät omskära sina åtta dagar gamla gossebarn även på sabbaten för att 

inte göra Mose lag om intet. Men när Jesus på sabbaten gjorde en människa 

helt och hållet frisk blev judarna upprörda. När de själva omskar på sabbaten 

försvarade de sitt beteende men fördömde Jesu helande på sabbaten; en handling 

av barmhärtighet som ledde till att en sjuk man blev frisk. 

(c) Sabbatshållande 

Judarna ansåg föreskriften om omskärelsen (3 Mos 12:3) viktigare än sabbatsbudet. 

3 I vanliga fall var judarna synnerligen samvetsgranna i sitt sabbatsfirande 

och undvek allt som kunde tolkas som arbete för att inte sabbaten skulle 

profaneras eller ohelgas. Ändå tvekade de inte att utföra rituella föreskrifter 

och handlingar även på sabbaten. 

Om de hade förstått betydelsen av vad de gjorde, skulle de ha fattat att om de 

tillät en nödvändig ritual att åsidosätta sabbaten, borde de rent principiellt ha 

förstått att Jesu vana att bota sjuka på sabbaten också var tillåten. Omskärelsen 

var en religiös ritual med symbolisk innebörd. 

Jesu ord till mannen vid Betesda betydde dennes frigörelse ur Satans grepp. 

Jesus hade i hög grad orsak att på en sabbat göra gott och skänka en sjuk människa 

full hälsa. Hans helande förverkligade sabbatens innersta betydelse: frigörelse; 

något man bör ha klart för sig för att förstå polemiken mellan Jesus 

och hans motståndare angående sabbaten. 

Jesus åsidosatte inte rätt sabbatsfirande men framhöll att den barmhärtighet 

han visat den sjuke var i harmoni med sabbaten ändamål som en del av 

skapelsen. Om folket hade förstått innebörden av Mose föreskrift angående 

omskärelsen på sabbaten skulle de ha insett att vad Jesus hade gjort på 

sabbaten var, inte bara tillåtet, utan en självklar, en god och ädel handling. 

61

2. Är denne man Kristus? (Joh 7:25-36) 

Människorna var oeniga rörande Jesu person. Hur fick han tala så öppet utan 

kritik? Ingen vågade säga något till honom. Hade också rådsherrarna blivit 

övertygade om att Jesus var Messias? Man var splittrade i frågan, men ingen 

kunde eller ville svara. 

En sak var man dock enig om: Jesus släkt var känd, men när Messias kommer 

så är hans ursprung okänt. Deras slutsats var dock felaktig (7:27). Hade judarna 

någon djupare kännedom om Jesus? Hur långt sträckte sig deras kännedom? 

Möjligen kände de till Jesu naturliga, mänskliga framträdande, hans födelseort 

och hans familj, men de var okunniga om Jesu gudomliga ursprung. 

Det naturliga och mänskliga är dock av underordnad betydelse. Människans 

kännedom om Kristus skulle först och främst vara en andlig erfarenhet. Jesus 

är en levande verklighet. 

Folket kände inte Jesus och de missförstod hans mission. Jesus däremot säger 

att han personligen känner den som har sänt honom. De andliga ledarna ville 

gärna gripa Jesus, men ingen lyfte sin hand mot honom. Orsaken är enkel: 

hans stund 4 var ännu inte kommen. 

3. Jesu gudomlighet (Joh 7:37-52) 

"På högtidens sista och största dag..." ropade Jesus: "Den dom tror på 

mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." 

(Joh 7:37-38). 

Folkets "profetiska" bön om vatten blev besvarad på ett sätt som de inte hade 

väntat. Lövhyddofesten i sig själv innehöll löftet om Messias (”Han som kommer”)! 

Nu stod han där mitt ibland dem och ropade ut sin inbjudan att komma 

till honom för att släcka sin törst. Men man förstod det inte hans rop: ”Kom till 

mig!” (Joh 7:37). 

Profeten Sakarja (Sak 14:8) talar om ”levande vatten” som skulle flöda ut från 

Jerusalem (symbol på Guds stad och hans församling) och Hesekiel talar om 

att han såg ”vatten rinna fram under husets tröskel på östra sidan”, dvs. från 

klippan under templet (Hes 47:1). Och nu säger Jesus, att ”strömmar av levande 

vatten” skall flöda från hans egen kropp. 

62

Johannes förklarar profetiorna genom att peka framåt till Jesu korsfästelse: 

”Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty 

ännu hade inte Anden kommit eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” 

(Joh 7:39). 

Jesu förhärligande syftar på Jesu död och uppståndelse. Hans kropp, d.v.s. 

hans församling är därefter det nya templet (Joh 2:21). I öknen hade Moses 

tillfredställt israeliternas törst genom att slå på klippan och då vällde strömmar 

av levande (rinnande) vatten fram. 

”Han klöv klippan i öknen och gav dem vatten ur djupen att dricka. Han 

lät källor bryta fram ur stenen, lät floder av vatten strömma ner.” (Ps 

78:15,16). 

Nu kunde de som törstade komma direkt till Jesus och genom tron på honom 

skulle livets vatten släcka deras törst (7:38). Jesus visar att vattnet här är en 

symbol för Anden som skulle ges i rikt mått efter det att Jesus blivit förhärligad 

eller korsfäst. Ur Jesu stungna sida kom blod och vatten: en symbol som 

varit höjd i dunkel. Johannes ger förklaringen i sin berättelse om korsfästelsen 

(Joh 19:34). 

Oenigheten ibland folket fortsatte även efter det att Jesus öppet förkunnat om 

Lövhyddofestens symboliska betydelse. Messias stod mitt ibland dem. Det 

var på honom de skulle tro, det var till honom de skulle komma. Sållningen 

fortsatte. En del var för andra emot honom. Själv fortsatte han sin vandring 

mot korset som framstod allt tydligare för hans inre syn. 

Detta var en betydelsefull vändpunkt i Jesu liv. Hans vädjan "kom till mig och 

drick" ger ett eko från Israels barns ökenvandring på väg till det utlovade landet. 

" . . . alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa 

som följde dem, och den klippan var Kristus." ( 1 Kor 10:4). 

Jesus var nu denna levande klippa som stod där och ropade sitt "Kom"! "Kom 

till mig och drick!" Detta symbolvärde var avgörande både för Jesu efterföljare 

och för fariséerna som vände det emot honom. Splittringen intensifieras. 

Lövhyddofesten blev och är en uppenbar vändpunkt för alla! 

63


Jesu rop: Kom till mig ekar ännu vid varje andlig sammankomst. 

Förstår vi hans rop? 

Vad innebär det att komma till Jesus? 

Finns det orsaker som gör att Jesu samtida hade så svårt att se vem han 

var? 

Vilka svårigheter finns för oss att se vem Jesus är i våra liv? 

Vem är han för dig? 

Jesu deklaration om sig själv vid lövhyddohögtiden blev avgörande för 

hans öde. 

Vad är det då som är så kontroversiellt i hans uppträdande? 

Vilken 'stötesten' är tron på honom som Messias i dag? 

64

Världens Ljus (Joh 8) 

1. Äktenskapsbryterskan (Joh 8:1-11) 

Lövhyddofesten var över och var och en hade gått hem till sitt. Jesus gick upp 

till Olivberget. Lukas berättar att Jesus under de sista dagarna av sitt jordeliv 

övernattade på Olivberget (Luk 21:37; 22:39). 

Om dagarna undervisade han i templet. Varje kväll gick han upp på Olivberget. 

Betania, där han ibland vistades låg på detta berg. Tidigt om morgonarna 

var han tillbaka i templet (Joh 8:2; Luk 21:38). Folket kom också tidigt för att 

höra honom, där han satt och undervisade. 

l den skara som hade samlats denna speciella morgon sällade sig också 

några skriftlärda 1 och fariséer. De hade med sig en kvinna som man sa 

hade ertappats med äktenskapsbrott (8:3). 

Kvinnan stod undergivet framför Jesus och väntade på sin dom. Berättelsen 

avslöjar dock, att snaran var lagd i främsta hand, inte för kvinnan utan 

för Jesus. Det framgår så småningom att de religiösa ledarna ville fälla Jesus 

i något av hans uttalanden (se verser 5 och 6). Snaran var dock illa 

65

lagd vilket framgår av det faktum att mannen som var medbrottsling inte 

var närvarande. Eftersom kvinnan hade tagits på bar gärning måste det ha 

funnits två syndare, inte bara en. 

Om hela dramat var planerat som Johannes antyder, så hade man troligtvis 

gjort det möjligt för mannen att komma undan. Kanske hade vittnena av 

någon anledning haft ett ont öga till kvinnan. Att de öppet förde kvinnan 

med sig kan tyda på detta. Hon ställdes framför Jesus. Det var inte nödvändigt. 

Hon kunde ha hållits i förvar, skyddad från nyfikna blickar, medan 

hennes fall relaterades för Jesus. Men kvinnan var skyldig. Hon togs ju på 

bar gärning. 

Anklagarna hade redan uttalat sin åsikt i tolkningen av lagen, men vad 

hade Jesus att säga? Utan att vänta på svar framhöll de Mose föreskrift i 

dylika fall (3 Mos 20:10; 5 Mos 22:22). "Stening" var deras egen tolkning, 

för 3 Mos 20:10 nämner inget om på vilket sätt dödsstraffet skulle ske. Lagen 

föreskrev: 

”Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, skall 

både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan straffas med döden.” 

(3 Mos 20:10). 

Men det talas inte om på vilket sätt de skulle dödas. Stening förekom dock, 

men då var situationen en annan. Moses lag föreskrev: 

”Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar 

henne i staden och ligger med henne där, skall ni föra ut båda till 

stadsporten och stena dem till döds ...” (5 Mos 22:23, 24). 

Lägg märke till att i båda bibelcitaten säges att båda skall straffas - inte 

bara kvinnan. 

Ingen rättegång omtalas. Allt tyder på en lynchning utan rannsakan eller 

dom. Denna grupp av angivare ville ta lagen i egna händer. "Vad säger du? 

(su sun ti legeis, Joh 8:5) Du är betonat. De menade att lagen var tydlig 

nog, men vad säger du? 

Jesus skulle tvingas välja: antingen Roms lag eller Mose lag. Om han sagt: 

"Stena henne!" kunde han ha anklagats för råd som var i konflikt med 

Roms lag, en lag som inte föreskrev dödstraff i ett dylikt fall. Om han sagt: 

66

"Stena henne inte" kunde han ha blivit anklagad för att vilja bryta Guds 

lag. 

Ögonblicket var laddat. Bägge alternativen kunde ha använts emot Jesus. 

Angivarna hade räknat med detta. Snaran var gillrad just med avsikt att få 

honom fast. Kvinnans brott användes bara som ett svepskäl, för att rättfärdiga 

deras anklagelse mot Jesus. 

Lägg märke till vers 6: "Detta sade de för att sätta honom på prov och få 

något att anklaga honom för." Jesus kunde ha vägrat att ta ståndpunkt. Ingen 

kunde tvinga honom att svara. Han kunde ha klarat situationen genom 

att tiga. Men i så fall hade kvinnan helt säkert blivit lynchad. 

Angivarnas motiv är klart: de söker inte ledning, de styrs av illvilja. Orden 

"peirazontes auton", sätta honom på prov, betyder i negativ mening att 

"fresta" med avsikt att få någon på fall. De religiösa ledarna sökte en 

"laglig" orsak att anklaga Jesus och fälla honom. 

Till att börja med ignorerar Jesus sina motståndare. Han böjde sig ned och 

skrev eller ritade något på marken – kanske opunkterad hebreiska – kanske 

ett citat från lagen – som kanske kunde ha givits olika betydelser beroende 

på vilka vokaler som användes. Kanske skrev Han ned: 

”Åt den som har en orätt sak skall du inte ge ditt bistånd genom att 

bli ett orättfärdigt vittne.” (2 Mos 23:1b). 

Vi vet inte – men om ovannämnda text från Skriften citerats, så måste det 

ha blivit en påminnelse om att hela affären var osmaklig, ja, rent av snuskig. 

Den kunde också ha innehållit en varning, att oskyldiga människor 

inte skulle åsamka sig skuld genom att umgås med onda vittnen. 

Jesus tystnad tolkades som oförmåga att slingra sig ifrån att ge angivarna 

den chans de väntade på. Därför envisades de med sin fråga (8:7). Då såg 

Jesus upp och gav dem sitt svar: 

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” 

(Joh 8:7). 2 

Svaret avväpnade dem fullständigt. Det kunde inte tolkas som ett förkastande 

av lagen. Men hans svar räddade kvinnan från att bli utsatt för ome- 

67

delbar lynchning. Jesus förbjöd inte stening men vidhöll att den som tog 

initiativet skulle vara oskyldig. 

Jesus ord är både en vädjan till samvetet och en varning till åhörarna, att 

deras egna liv kan stå på spel. Om den stenade kvinnan måste de vara absolut 

säkra på vittnena. Om vittnen var falska eller olagliga och kvinnan 

blev dödad skulle de närvarande ledarna ha del i ansvaret. Därför drog de 

sig bort. 

Men händelsen var inte begränsad till enbart dem. Allas samveten påverkades, 

och alla gick sin väg. Kvinnan blev lämnad ensam. Hon var övergiven. 

Jesus frågar henne: "Har ingen dömt dig?" Ingen dömde henne. "Inte 

heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer." (8:11). 

Kvinnan ställdes inför kravet att bryta med sin vana. Jesus detaljerar inte 

kravet. Han nämner inte äktenskapsbrottet. Han talar om synd i allmänhet. 

Jesus nämner ingenting om förlåtelse. Kvinnan ger heller inget tecken till 

ånger eller tro. Vad Jesus gör är en handling som pekar på nåd i ordets 

verkliga mening. Det är också en kallelse till rättfärdighet. Här möts Guds 

nåd och hans sanning: 

2. Jag är världens ljus (Joh 8:12-20) 

Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i 

mörkret utan ha livets ljus.” (Joh 8:12) 

Det är en allmän åsikt bland bibelforskare, att detta kapitel, lika som det föregående, 

återspeglar Lövhyddofestens bildrika framställning. Hos det judiska 

folket hade olika symboler sin givna plats i kulturen och särskilt vid festliga 

tillfällen. Vid denna högtid uppmärksammades särskilt vattnets och ljusets 

symboler. 

Jesu ord är effektfullt. "Jag är" (egô eimi) betonas i frasen Jag är världens 

ljus. Judarna nonchalerade de mäktiga orden, men riktar inte sitt angrepp 

mot detta påstående. 

Föregående dag hade de inte godtagit varken Jesu budskap eller hans inbjudan 

att komma till honom. De talar varken om ljus eller mörker. De insåg 

inte heller att de själva vandrade i mörker och lika litet insåg de att de 

behövde livets ljus. De gick inte till kärnan i problemet utan diskuterade 

68

ovidkommande ting som ledde uppmärksamheten bort från den verkliga 

frågan. 

Vad krävdes för ett giltigt vittnesbörd? Fariséerna godtog inte Jesu anspråk 

att vara världens ljus utan ansåg att hans vittnesbörd var ogiltigt. Men ljuset 

säkerställer själv sitt anspråk inte på grund av något argument utan på 

grund av sitt ljus och sitt sken. Ljuset måste alltid godtas för sin egen skull 

oberoende av de blindas invändningar. 

3. "Att dö i synd" (Joh 8:21-30) 

Många viktiga ting behandlas i detta avsnitt. 

Jesu ord om att han är Världens ljus retar upp fariséerna och de går till häftigt 

angrepp och menar att hans vittnesbörd inte är giltigt: 

”Du vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är inte giltigt” (Joh 8:13). 

Men Jesus står inte ensam. Fadern som har sänt honom stöder honom. Han 

hänvisar också till "deras lag" där det står att vad två vittna är giltigt. 

Jesus säger vidare: "Ni dömer på människovis" (8:15) d.v.s. "efter köttet". 

Köttets natur är svaghet och ofullkomlighet, därför är en dom ”efter köttet” 

ofullkomlig och partisk. "Jag dömer ingen", säger han. Att han kom 

hit till världen är i sig en dom. Genom att vara vad han är skiljer han människor 

åt. 

Jesus dömde inte som fariséerna. De dömde ofta efter skenet och ofta med 

otillräckliga bevis. I fallet Jesus är både "skenet" och "verkligheten" samstämmiga. 

Jesus är i alla avseenden den Han säger sig vara. Han kom för 

att frälsa, inte för att döma (Joh 3:17; 12:47). 

Men Jesus tillägger: 

"Om jag ändå dömer, är min dom riktig, eftersom jag inte är ensam; 

han som har sänt mig är med mig" (Joh 8:16). 

Hans ord och hans kärlek dömer oss när vi inte tar emot hans ord (Joh 

12:48, 49; 15:9, 10). 

69

"Jag går bort" (8:21), säger Jesus, och tillägger att de inte kan följa honom 

dit han går. Orden verkar mystiska för den oinvigde men av Jesu tidigare 

uttalanden framgår det, att han än en gång hänvisar till sin förestående 

bortgång. Han går till Fadern och dit kan de inte komma (Joh 7:33, 34). 

Jesu död ställs i motsats till deras. De kommer att dö i sin synd (8:24) och 

detta hindrar dem att följa honom dit han går. Uttrycket "att dö i synd" definieras 

inte. Jesus talar heller inte om varför judarna skulle söka honom. 

Men antagligen syftar uttrycket på att de ständigt jagade honom – ett jagande 

som skulle fortsätta även efter det han "gått bort". 

Möjligen kan det också betyda att deras inblick i vad som hänt kommer för 

sent. Först sedan de korsfäst Jesu kommer de att fatta vem han är. Då kommer 

sökandet att vara fåfängt. Jesus och judarnas ledare står i tydlig opposition 

till varandra. Jesu motståndare tillhör denna världen. Själv kommer 

han från en annan värld. 

Jesu har kommit ovanifrån för att göra det möjligt för människor att bli 

födda ovanifrån och på så sätt nå högre grund – på Guds nivå. Nu hade de 

sitt tillfälle. Om de vägrade att tro och inte ville komma till honom skulle 

de dö i sin synd (8: 21). Vägen till Fadern går genom Jesus Kristus (8:28; 

12:32). 

Det hör till den mänskliga naturen i allmänhet att föredra ett status quo 

utan någon som helst sinnesförändring. Vi tänker inte på att vår gamla natur, 

vår medfödda natur leder till evig död. Av naturen tillhör vi den värld 

där satan härskar. 

Det finns bara ett sätt att undgå att "dö i sin synd" och det är att tro på Jesus 

och bli född på nytt, få en ny natur efter Guds sinne. En sådan förvandling 

betyder att rätt värdera Jesu person. Det är viktigt att tro på "Jag är". 

Om man tror att Jesus är mer än människa kan man förtrösta på honom. 

Han är då Herre och Mästare i den troendes liv. En sådan förvandling betyder 

att kunna följa honom dit han går - på uppståndelsens morgon (14:1-3). 

4. Syndens fångar (Joh 8:31-47) 

Jesus vänder sig både till dem som tror och dem som ännu inte tror. Det 

fanns dem som befann sig i en andligt farlig situation. På visst sätt trodde 

70

de att vad Jesus sade var sant, men de var inte beredda att följa honom. 

När det verkligen gällde saknade de sann tillit och förtröstan. 

Det betyder också att något slags andekraft, en ande annan än Guds Ande, 

hindrade dem (Matt 12:22-37). En sådan människa är inte fri utan fånge 

(8:34) Genom sin ständiga opposition erkände de sig vara själafiendens 

fångar. Sann frihet finns endast i den frihet Kristus ger. 

”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall 

lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32) 

Detta avsnitt i Jesu tal handlar särskilt om sanningen, ett uttryck som Jesus 

brukar sju gånger i detta kapitel (verser 32, 40, 44, 45, 46). Sanningen är 

nära förknippad med Jesu person (Joh 1:14). När Jesus säger att sanningen 

frigör måste hans ord förstås i förbindelse med hela evangeliet. Det betyder 

alltså inte att sanning i filosofisk mening skulle ha en sådan frigörande 

funktion att en Jesu efterföljare skulle kunna uppnå sådan intellektuell insikt 

att han frigörs från all okunnighet. 

I en viss bemärkelse är det sant, att när människan kapitulerar inför vissa 

fakta så är en frihet vunnen – en intellektuell frihet. Men detta är inte vad 

saken gäller här. Johannes skriver att sanningen förknippad med Jesu person 

och verk är den frigörande faktorn. Han talar alltså om en frälsande 

sanning (jfr. Luk 4:18). 

Människan förstår inte alltid att hon trots sin eventuellt intellektuella 

"frihet" lever sitt liv i andlig träldom. Man har en tendens att finna vila i en 

inbillad privilegierad ställning, nationellt, socialt eller religiöst. Så dessa 

judar, stolta över sin religion, visste inte ens om sitt behov av frihet. De 

åberopade sitt släktskap med Abraham. 

I deras fall var det helt inkonsekvent att tala om träldom. De hade invaggat 

sig i ett falska förhoppningar. De betraktade sig som löftenas folk med 

självskrivna privilegier och förmånsrättigheter. "Vad menar du” (du är betonat) 

då med att vi skall bli fria? 

Jesus talade inte om att vara slav under lagen. Han talade om att vara slav 

under synden. De som tog emot evangeliet (judekristna närmast) förstod 

att Jesus talade om frihet från slaveri i andlig bemärkelse. Men de judar 

som lyssnade till Jesus trodde att han höll sig på politisk nivå. Slavar – 

aldrig; vi har aldrig varit slavar. 

71

Nationellt högmod (8:33) orsakade en ödesdiger felbedömning. De åberopade 

sig släktskap med Abraham och att de aldrig varit slavar under någon, 

men insåg inte betydelsen i Jesu ord. Svårt och motbjudande är det att godta 

den nakna sanningen om sig själv. 

Självbedrägeriets kraft i en oomvänd människa är gränslös Dessa judar var 

inte orensonligare än många i våra dagar som säger: ”Vi är inte döda i 

synd; vi har nåd, vi har tro, vi är pånyttfödda, vi har Anden,” medan deras 

liv visar klart att de har totalt misstagit sig. 3 

Men Jesus vidhåller: 

”Var och en som syndar är slav under synden.” (Joh 8:34) 

Jesus talar i presens vilket betyder, att varje människa som framhärdar i 

synd, dvs. har för vana att synda, är därmed en slav under synden, vare sig 

hon förstår det eller inte. Hon kan inte bryta med synden, ty därtill behövs 

en större kraft än hennes egen. 

Jesus erkänner deras anspråk på härkomst från Abraham. Men Jesus, medveten 

om att de vill döda honom, säger att de saknar den ande som Abraham 

hade. "Ni gör er faders gärningar", säger Jesus (8:41). Något senare 

säger han öppet: "Ni har djävulen till fader" (8:44). Djävulen är en lögnare, 

ja lögnens fader (1 Mos 3:4). 

5. Jesus och Abraham (Joh.8:48-59) 

Judarna lät sig inte övertygas av det som Jesus sade. I stället anklagar de 

honom för att vara en samarier och därtill besatt av en ond ande. Jesus ignorerar 

deras anklagelse och svarar lugnt, men förnekar att han skulle vara 

besatt. Hans vana var att ära Fadern. Han söker inte sin egen ära. 

Den som bevarar Jesu ord skall aldrig se döden, men om judarna säger han 

i samma kapitel, att de skall dö i sin synd (8:21). Vad menade Jesus? 

Återigen blev judarna förvånade och missförstod Jesus. De rörde sig på ett 

annat plan än Jesus. Abraham har ju dött och profeterna har ju dött. ”Vem 

tror du, att du är”, frågade judarna Jesus (8:53). 

Höjdpunkten i Jesu ord kommer med vers 56: 

72

”Er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han 

fick se den och gladde sig.” (Joh 8:56). 

Var det Herrens stora dag som Abraham såg, eller var det hans förvissningen 

om att Messias skulle födas av hans efterkommande? Texten säger inte 

vilket. Kanske Abraham ”såg” att Kristus såsom Guds ställföreträdande offer 

skulle fastna i sitt eget folks utlagda snara. 

”När – Abraham lyfte upp sina ögon, fick han se en vädur som hade fastnat 

med sina horn i ett snår” (1 Mos 22:13). Den ofta missförstådda symbolen 

av horn ger bekräftelse på att Hornets ursprungliga betydelse är gudomlighet. 

4 Det var Jesus påstående att han var Guds Son, som slutligen ledde till 

hans död på korset. Här fastnar offret, gudomen själv, i det mänskliga törnsnåret. 

Till slut säger Jesus. Jag är och jag var innan Abraham blev till (dvs. kom 

till existens). Judarna uppfattade Jesus ord som hädelse, ty enligt deras mening 

gjorde han sig lik Gud, han som var en människa. 

Förblindade av nationell stolthet kunde de inte nå upp till den andliga nivå 

från vilken Jesus talade till dem. Deras traditionella tänkande, och deras 

ingrodda misstro spärrade väg till befrielse i Jesus Kristus. 

Nu kom de judiska ledarnas innersta natur till synes. De kunde inte länge 

behärska sig. De tog upp stenar för att stena honom. Men Jesus försvann. 

Han blev gömd. Gud beskyddade sin Son. Han lämnade templet. Han lämnar 

sina egna och går ut till hela mänskligheten. 5 Detta tema tas upp i kapitel 

9. 


'Att dö med ouppklarade synder är den största olycka.' är ett påstående 

med stora konsekvenser. Är det riktigt? 

Vad är ouppklarade synder? 

Kan människan nå syndfrihet före sin död (se 1 Kor 15:42-49)? 

Judarna anklagades för blindhet. Finns blindhet också i dag för vem 

Jesus är? 

Kapitlet börjar med kvinnan som tagits i äktenskapsbrott. 

Vilka riktlinjer ger Jesus för oss i hans bemötande av kvinnan? 

Hur förhåller vi oss till detta 'att kasta första stenen?' 

73

DEN Livgivande Läkaren 

(Joh 9) 

1. En blindfödd man botas (Joh 9:1-41) 

Antikens historia beskriver inte något fall där blinda blivit seende genom 

något mirakulöst botande. Dessa under står endast Jesus för. Inte ens Jesu 

lärjungar botade blinda. 

Ett enda undantag talar Skriften om i Apg 9:17,18. Saulus från Tarsus blev 

slagen med tillfällig blindhet. Han fick sin syn tillbaka då Ananias från Damaskus 

lade sina händer på honom, men enligt berättelsen skedde allt detta 

genom Guds ingripande. 

Vad Jesus beträffar finner vi upptecknat fler exempel på blinda som fått sin 

syn än sjuka som botats för andra åkommor. 1 Gamla Testamentet visar, att 

det är Gud själv som utövar helandets aktivitet (2 Mos 4:11; Ps 146:8). Att 

bota blinda är en gudomlig aktivitet som Messias, d.v.s. Jesus ensam uppfyller. 

Jesaja förutsade detta (Jes 29:18; 35:5; 42:7). 

74

Johannes införlivar den betydelsefulla berättelsen om den blindfödde mannens 

botande i texten, för att visa att Jesus är Messias och att han är världens 

ljus. Ljuset är alltid i konflikt med mörkret. När människan vandrar i 

mörkret så betyder det alltid en ”dom” då ljuset inträder (Jesus säger själv: 

”Till en dom har jag kommit till världen.” 8:39). 

Underverket som här relateras utfördes på en sabbat. Enligt fariséernas 

tänkesätt blev det ett underlag till strid. De ledande judarna var insvepta i 

mörker. De stirrade bara på en sak: botandet på sabbaten var ett brott mot 

Mose lag. De kunde inte se eller upptäcka det förunderliga i ljusets seger 

över mörkret. 

Judarna debatterade med den blindfödde, nu botade mannen. De lyckades 

inte knäcka hans självkänsla inte heller förringa hans erfarenhet med Jesus. 

Ofrivilligt blottade lagens försvarare sin egen blindhet. Den blindfödde 

symboliserar varje människa. Jesus Kristus vet varje människas belägenhet, 

och endast han kan upplysa var och en med sitt eviga ljus. 

(a) Botandet 

Mannen var blind från födelsen och detta faktum ledde till en diskussion 

om vad som kunde ha orsakat blindheten. En allmän uppfattning i äldre judendom 

var att lidande, i synnerhet en sådan olycka som blindhet, berodde 

på synd (se 2 Mos 20:5; 2 Sam 12:15). Tydligen delade också lärjungarna 

denna uppfattning. 

Det var och är svårt att förstå hur någon kunde ha syndat före sin födelse. 

Det var inte heller lättare att föreställa sig att någon måste bära ett så svårt 

straff på grund av föräldrarnas synd (se Hes. 18:20). Lärjungarna kom till 

Jesus med frågan. 

Jesus bestrider båda alternativen. Lidande är inte alltid en följd av synd. 

Och denna blindhet var inte orsakad av vare sig mannens eller hans föräldrars 

synd, ”men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom” (9:3). 

”Gärningarna”, som Jesus här talar om, har inte sitt ursprung på jorden -- 

utan i himlen. 

Det är brådskande att utföra dessa gärningar ty tillfället är inte alltid för 

handen. Jesus häntyder till att hans vistelse här är kort, därför måste han 

verka medan dagen varar och innan natten kommer. Jesu efterföljare delar 

75

ansvaret med Jesus att göra vad Gud ger föreskrifter och anvisningar om. 

Den specifika gärningen är framför allt ”att ni tror på honom som han har 

sänt” (Joh 6:29). 

Det sätt som Jesus väljer för att bota den blindfödde påminner om det som 

står skrivet i 1 Mos 2:7. Gud danade människan av jordens stoft. Enligt berättelsen 

i Joh 9:6,7 använder Jesus jordens stoft och sin egen saliv när han 

gjorde en deg och lade den på den blinde mannens ögon. Mannen blev 

uppmanad att gå till Siloadammen för att tvätta sig. 

Ordet Siloa 2 (Siloadammen) kommer från det hebreiska ordet shalah som 

betyder ”den som sänder”. Jesus säger upprepade gånger, att han har blivit 

sänd av Fadern. Hela berättelsen hjälper oss att förstå, att Jesu gärning är 

en skapelseakt i ordets verkliga betydelse. 

Gud öppnar våra ögon. Som människor är vi också blinda från födelsen 

och det krävs en skapelseakt lik den i 1 Mos 2:7 men på andlig nivå för att 

bota vår blindhet. Gud kan göra undret för varje människa. 

(b) Fariséerna och den blindfödde 

Det mirakulösa botandet hade tydligen ringa eller ingen effekt på motståndarna. 

Tvärtom. De var genast färdiga till skarpt angrepp. Den andliga lärdomen 

är naturligtvis att man skall inse att otrons motstånd mot Världens 

ljus oundvikligt leder till dom över dem vars naturliga element är mörker. 

Den som motstår ljuset döms av ljuset. 

En del av publiken var imponerad av vad som skett med den blindfödde 

mannen. Andra återigen anklagade Jesus för sabbatsbrott. Meningarna var 

delade. Mannen själv tog parti för Jesus. Oenighet och förvirring rådde. 

Jesu opponenter underskattade och förringade det underverk som skett. De 

hade ju redan sagt att Jesus inte var gudasänd, därför kunde han inte ha utfört 

undret. Allt var säkert fusk. Mannen var inte född blind. 

(c) Föräldrarna förhörs 

Till föräldrarna ställdes två frågor: Var mannen verkligen deras son; en fråga 

som var lätt att bejaka. Men den andra frågan blottar föräldrarnas feghet 

och olust att bli inblandade i debatten. ”Hur kommer det sig att han kan se 

nu?” (9:19). Frågeställarnas auktoritet vågade föräldrarna inte ifrågasätta. 

76

De gjorde ingen ansats att ge någon som helst förklaring eller delge egen 

åsikt; ej heller tog de parti varken för eller emot Jesus. 

Jesus var för dem okänd men de hade av allt att döma hört rykten om uteslutning 

ur synagogan om man erkände Jesus som Messias (9:22-23). Detta 

förklarar deras beteende och svar: Vi vet inte—”fråga honom själv.” 

Av feghet och människofruktan har många, även kristna bekännare, låtit 

sig påverkas bara för att rädda sig själva. ”Människofruktan har med sig 

snaror”, säger den vise mannen (Ords 29:25). 

(d) Mannen utfrågas på nytt och utfryses 

Fariséerna envisades med att fråga (”eroton” imperfect< erotao). De framhärdade 

i sitt syfte att få honom att förneka underverket. De förstod att det 

var lönlöst att utfråga föräldrarna och därför utövade de påtryckningar på 

mannen och angrep honom på ett simpelt sätt: 

”Ge Gud äran”, med andra ord. berätta sanningen, bekänn dina misstag 

och synder. Minns att Gud ser dig. Deras plumpa anklagelser och pressande 

korsförhör fick större skärpa genom uppmaningen: ”Ge Gud äran!” 

Tydligen försökte man med religiösa klichéer att skrämma mannen och få 

honom att fälla ett yttrande som skulle visa att Jesus var en syndare. Judarna 

hade redan fällt sitt omdöme: ”Vi vet att den här mannen är en syndare” 

(9:24). 

Meningen var tydligen att påminna mannen om att Gud ser honom; kom 

därför ihåg att ge honom äran genom att tala sanning. Om detta var deras 

tanke, så ligger det i orden en antydan, att han inte förut varit uppriktig. 

Han hade hållit någonting tillbaka som skulle visa, att Jesus var en syndare. 

Ett annat alternativ är att Jesus hade allenast smort lera på mannens ögon 

och att han inte skulle ha äran för botandet. Det var Gud som gjorde undret. 

Jesus hade ingenting med det att göra. Fariséernas tankegång syns vara 

följande: ”Du måste ge Gud äran för vad som har hänt. Vi är de andliga ledarna 

och vi vet hur allt ligger till, därför borde du och andra följa den väg 

vi anvisar.” 

77

Vilken tolkning vi än använder så märker vi att mannen inte blev påverkad. 

Han stod på sig. Han var både beslutsam och självständig i sitt svar: 

”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind 

nu kan se.” (9:25). Det gömmer sig en hänförelse i orden. Ingen kunde 

motsäga detta enkla och rättframma vittnesbörd och argument. 

Något av ironi i Johannes ord kan märkas när han förklarar hur de som 

trodde sig själva vara upplysta, försökte pressa mannen att förneka sin 

övertygelse och det faktum att han verkligen varit blind men nu kunde se. 

Johannes markerar en dubbel mening i mannens rättframma påstående. 

Han hade fått inte bara fysisk utan också andlig syn. Han fick se världens 

ljus, Jesus Kristus. Han ärade Gud, men inte på det sätt som påtvingas honom. 

Mannens ord tolkar varje kristen människas erfarenhet. Att erkänna sin 

egen tidigare blindhet, att ge Gud äran, han som skapar nytt liv är inte en 

teoretisk utläggning. Det är erfarenhetens trosvisshet: ”…det vet jag, att 

jag som var blind nu kan se.” Ära vare Gud! 

Judarna drog fram sitt sista kort när de bannlyste mannen (9:34,22), antingen 

för en viss tid eller kanske permanent. Den blindfödde och nu botade 

mannen hade vuxit och mognat i sin andliga erfarenhet genom att öppet 

våga ta ställning för Jesus och mot de religiösa, men blinda ledarna. Det 

bekom honom inte att han blev avsnäst och utkörd. 

Jesus hade blivit personlig för honom och i sin nya erfarenhet fick han 

även frimodighet att ifrågasätta de religiösa ledarnas expertis (9:30-34). 

Jesus träffar mannen något senare. Han tar igen ett initiativ precis som i 

början av berättelsen. Jesus ville tydligen ge mannen en möjlighet till att 

förankra det val han gjort när han vågade bekänna Jesus. Nu fick han veta 

att Jesus var Människosonen 3 (Joh 9:35-39). 

Jesus låter honom också förstå att han har kommit ”för att de som inte ser 

skall se och de som ser skall bli blinda” (9:39). Jesus hänvisar möjligen 

till den domsscen som beskrivs i Dan 7:9-13 där ordet ”Människosonen” 

förekommer och som han nu tillämpar på sig själv i orden: 

”Till en dom har jag kommit hit till världen.” (Joh 9:39). 

78

Fariséerna, som menade sig se, var enligt Jesu ”dom” de blinda och deras 

synd stod kvar (Joh 9:40-41). 

För begrundelse och samtal 

Vi har samma möjlighet som den blindfödde mannen. Vi kan bli botade 

från vår andliga blindhet. Vi behöver inte heller frukta om kyrkporten 

slås igen. Guds rike är viktigare än alla världens synagogor 

och kyrkor. 

Texten handlar om tro på auktoriteter. 

Vad är viktigt i det kristna livet då det gäller förhållningssätt till auktoriteter, 

sekulära eller andliga? 

Blindhet blir i den här texten hänvisar inte enbart till fysisk blindhet. 

Ordet kan också symbolisera andlig blindhet. Hur kan vi själva få 

syn på vår egen blindhet? 

I psykologin talas det om olika delar av vår personlighet, en del av 

dem är gömda för andra, en del gömda för oss själva. Om du tillämpar 

det i detta kapitel av Johannesevangeliet, vad är det som kommer 

i dagen? 

79

GRINDEN OCH HERDEN 

(Joh 10:1-42) 

1. Grinden (Joh 10:1-6) 

Kapitlet inleds med en liknelse. Den litterära genre, snarlik en allegori, 

som möter oss i denna för Mellanöstern så alldagliga bild ur livet, utgör ett 

gåtfullt svar på fariséernas fråga i slutet av förra kapitlet. Det är en fråga 

som är förknippad med händelsen då en blindfödd man fick syn. Fariséerna 

fördömde Jesu barmhärtighetsverk som sabbatsbrott, och de drev ut 

mannen som erkände Jesus som undergöraren. 

Budskapet i detta kapitel är ett trösterikt svar, inte bara till den blindfödde 

men nu botade mannen, utan till varje troende människa som blir utestängd 

från sin hemvana miljö på grund av sin tro på Jesus Kristus. 

Då båda liknelserna om Grinden och herden smälter samman till ett 

gemensamt motiv: herdemotivet (10:1-5). Jesus använder sig som alltid av 

80

ett uttrycksfullt bildspråk. Likväl konstaterar Johannes, att ”de förstod inte 

vad han menade.” (10:6). 

Jesus vänder sig till fariséerna men också till mannen som fått sin syn. För 

de förstnämnda blev liknelsen en dom och för den senare gav budskapet 

hopp: fastän utesluten ur synagogan var han dock innesluten i Herdens 

omsorg. Budskapet är lika aktuellt för alla tider och i synnerhet där strid i 

andliga frågor uppkommer mellan oliktänkande och då främst mellan troende 

och icke troende. 

Jesus förtydligar sitt evangelium när han säger: 

”Jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig 

är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. 

Jag är grinden. Den som går ini genom mig skall bli räddad. 

Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna 

bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. 

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.” 

(Joh 10:7-10). 

Jesus talar om sig själv. Han är både grinden och herden. Att gå in genom 

grinden betyder frihet – inte fångenskap. 

”Vi behöver sann frihet, inte blind likformighet eller slaveri … Sann frihet 

tillhör den kristna tron. Vårt liv kan inte följa den rätta stigen med mindre 

vi upplever denna frihet.” 1 

Jesus hävdar att de religiösa ledarna hade misslyckats. De hade försummat 

sin plikt. De hade inte gått in genom grinden, men höll likväl före sin rättighet 

och myndighet över fåren. Jesus säger att den som inte går in genom 

grinden utan klättrar in på ett annat ställe är en tjuv och en rövare. I sitt 

budskap utgår Jesus från profeternas förkunnelse med dess bildspråk: Jer 

23:1-4; 25:32-38; Sak 11; Jes 56:9-12; Hes 34. 

2. Herden (Joh 10:7-21) 

Gud är Israels Herde (Ps 80:1; Ps 23:1; Jes 40:1-2, 9-11) och den som blivit 

anförtrodd underherdens ämbete eller syssla måste vara trogen sitt kall. 

Men Israels herdar missbrukade sitt förtroende vid upprepade tillfällen och 

därför säger Herren: 

81

”Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, 

och han skall valla dem.” (Hes 34:23). 

Jesus bekräftar profetens ord då han om sig själv säger: 

”Jag är den gode herden.” (Joh 10:11). 

”Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd 

och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren 

och flyr när han ser vargen komma, och vargen river 

dem och skingrar hjorden. Han är lejd och bryr sig inte 

om fåren.” (Joh 10:11-13). 

Jesus upprepar på nytt: ”Jag är den gode herden” (v. 14). Inte en god herde 

bland många; han är den gode Herden som ger sitt liv för fåren. Han är 

den enda förbindelsen till det eviga livet. Vi måste själva uppleva den gode 

herdens omsorg och omtänksamhet i vårt liv, ty frälsningen är en individuell 

erfarenhet. Man måste själv gå in genom grinden - någon annan ingång 

till evigt liv finns inte. Jesus är Grinden. 

Jesus vill att vi skall förstå att den lejde herden inte tar ansvar för fåren. 

Han flyr när vargen kommer och fåren skingras. Alla som har kommit före 

mig, eller i mitt namn är tjuvar och rövare. 2 Men när den gode Herden kallar 

känner hans får igen rösten. 

”… och de skall lyssna till min röst…” säger Jesus. Var annanstans demonstrerar 

den gode Herden detta tydligare än i berättelsen om den blindfödde 

men botade mannen som klängande till Jesus vägrar att lyssna till de 

judiska ledarnas röst. 

”… jag känner mina får, och de känner mig, 

likasom Fadern känner mig och jag känner Fadern. 

Och jag ger mitt liv för fåren.” (Joh 10:14-15). 

Jesus den gode Herden känner vart och ett av sina får och fåren känner honom. 

Han ropar och kallar på sina får än i dag. Vart och ett av hans får reagerar på 

lockropet och sällar sig till den fårflock som är ledd av honom. 

Det finns många illustrationer som visar hur fåren lyssnar till lockropen. Från 

Thessaloniken kommer berättelsen om hur två olika fårhjordar blandade sig 

med varandra medan herdarna lugnt stod och samtalade. När de sedan skildes 

82

åt visslade vardera sin typiska lockton och fåren lystrade genast och följde sin 

egen herde. 

Vid ett annat tillfälle berättas om tretton får inneslutna i en inhägnad. Ägarna, 

man och hustru reste bort över ett veckoslut. När de kom tillbaka fanns endast 

ett enda får kvar i inhägnaden. Ägaren till fåren sökte överallt där fåren möjligtvis 

kunde uppehålla sig, men utan resultat. Han annonserade i dagstidningar, 

men ingen svarade på hans annonser. Fåren var och förblev borta. 

Sommaren gick och hösten kom när man brukade samla in fåren som varit på 

sommarbete. En grannbonde, fyrtio kilometer bort, hade en stor fårhjord, som 

skulle samlas tillhopa för att transporteras med slaktbilen till rätt destination. 

Slaktbilen kom och bonden gick upp på flaket och visslade på fåren. Alla lystrade 

och sökte sig upp på flaket utom tolv stycken får som lugnt fortsatte att 

beta. Ingen förmådde att få dem upp på flaket. 

Då kom bonden ihåg annonsen som han sett i dagstidningen några månader 

tidigare. Han ringde sin granne och frågade om han funnit sina får. ”Nej”, svarade 

grannen. Kom då och hämta dina tolv får, de betar här hos mig. Grannen 

kom och fåren lyssnade genast till hans vissling. Alla tolv kom upp på flaket 

och fördes — inte till slakteriet—utan till sin egen fålla. 

Berättelsen ovan illustrerar det nära förhållande som råder mellan den 

gode Herden och hans får. Om man bara ser en känslobetonad scen i herde 

motivet så har man inte till fullo förstått vad Johannes vill framhålla. Herde 

motivet uttrycker inte bara idyll; herdesysslan i gamla tider betydde 

både uppoffring och ensamhet. 

Herdelivet var ett hårt liv. Herden gick oftast ensam genom livet utan egen 

familj. Fåren var hans familj och hans liv. Han offrade sin egen bekvämlighet, 

sin egen lycka, sina egna framtidsplaner och sitt eget självförverkligande 

för andras välfärd och trygghet. 

Och i Jesu liknelse där han syftar på sig själv, så föregriper den gode Herden 

korsfästelsens skakande verklighet—där Herden ger sitt liv för fåren. 

Detta är vad Jesus syftar till då Han talar om att ge upp sitt liv för fåren. 

”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att 

ge det, och jag har rätt att få det tillbaka.” (Joh 10:18). 

83

Varken romersk överhöghet eller judiskt bigotteri orsakade Jesu slutliga 

död på korset. Han gav sitt liv och det av fri vilja - inte till ödesdiger 

olycka för fåren utan till människornas räddning. 

En god herde behöver inte nödvändigtvis ge sitt liv för fåren. Han skulle ju 

leva för sina får - inte dö för dem. Den gode Herden ger sitt liv för fåren. 

Den som är lejd frågar inte efter fåren, men den gode Herden gör det. 

Jesus tillämpar liknelsen på sig själv. Såsom den gode Herden är han den 

som har omsorg om fåren och som räddar deras liv på bekostnad av sitt 

eget liv. När Jesus talade om sin makt att ge sitt liv och sin makt att ta igen 

sitt liv uppstod åter stridiga meningar. De flesta missade poängen i liknelsen. 

3. Jesus förkastas (Joh 10:22-42) 

Ett nytt avsnitt följer med en kort anmärkning om att Tempelinvigningsfesten i 

Jerusalem nu skulle firas. Det var vinter och troligen ganska kyligt även i Salomons 

pelargång fastän skyddad för östanvinden i vintertid. 

Johannes använder sig av tempelinvigningens symbolism för att med denna 

som utgångspunkt berätta om Jesu sista erbjudande om frälsning för judarna. 

Festen var en högtid som skulle påminna den judiska nationen om återinvigningen 

av Jerusalems tempel år 165/64 f. Kr. Templet hade profanerats på det 

skändligaste av Antiochos Epifanes, Syriens kung. 

Judas Mackabeus, Israels store ledare i kriget mot Syrierna, hade fördrivit fienden 

och åter satt i stånd altaret och helgat templet till Herrens ära. Genom att 

använda symbolismen av judarnas regelbundet återkommande tempelinvigningsfest 

leder Johannes våra tankar till den sista akten av Jesu frälsningserbjudande 

till den judiska nationen. 

Nu befann sig den judiska nationen åter i kris. Det romerska oket tyngde 

hårt på den nationella självkänsla. Hoppet stod till den kommande Messias 

som, enligt den allmänna förståelsen av profetiorna, skulle befria dem ifrån 

slaveriet under en främmande nation. 

Judarna firar än idag Hannuckah den 25 december då man uttrycker sitt 

hopp och sin glädje och ger varandra gåvor. Hannuckah, ljusets fest, är en 

84

symbol av judarnas länge närda hopp, att Gud skall återigen se till sitt folk 

och rädda dem från fienden. 

Nu var det vinter, men lika ödesdiger var tidpunkten för judarna som ett 

folk som då Antiokus Epifanes våldsgärningar hotade att utplåna deras 

minne från jorden. Man förstod inte stundens allvar. Jesus hade varnat judarna, 

att de kommer att dö i sin synd om de inte tror på honom (Joh 8:21, 

24). 

Kanske var Jesus redan på väg att söka andra får (10:16): ”Jag har också 

andra får…” Uttrycket ”andra får” kan, enligt många bibeltolkare 3 hänvisa 

till dem bland hedningarna som var troende. Jesus säger, att ”också dem 

måste jag leda…” 

Detta var Jesu sista offentliga vädjan, men Jesus blev förkastad och allt det 

han stod för. Själv helgar han sig för den död som väntar (10:36). Till tempelinvigningsfestens 

rituella program hörde altarets återinvigning eller helgande. 

Johannes vill sannolikt, att vi i Jesus skall se uppfyllelsen av allt det som 

tempelinvigningen stod för. I Jesu lidandes historia och död på korset invigdes 

en ny tid för alla dem som tror på Jesus som Guds son. 4 

Den fundamentala frågan vid denna vintriga diskussion mellan judarna och 

Jesus gällde ingenting mer eller mindre än Jesu ”Messiasanspråk” Jesus 

låter sina lyssnare förstå, att alla kan inte fatta att han är Messias. De som 

tillhör hans fårahjord kan se det och tro. Evigt liv är den gåva han ger sina 

får. 

Den som mottar Jesu gåva han skall aldrig förgås. Ingen kan rycka den 

som mottagit honom ur hans hand. Det stora med kristendomen är, Att 

förbli i Kristus är inte beroende av en människas svaga hållhake på Kristus 

utan av hans fasta grepp om var och en som tagit emot honom. Häri ligger 

hoppet för alla får som lyssnar till Hans röst, d.v.s. den som tror. 


Den moderna sekulära stadsmänniskan har möjligen svårigheter att 

översätta herdemotivet till dagens liv. Kan du finna nutida paralleller 

som är täckande? 

85

En av de mest älskade psalmerna i Psaltaren är den tjugotredje som 

börjar Herren är min herde. 

Reflektera över varför detta är så. 

Spalta upp psalmens rader och försök se vad konsekvensen är för dig 

i ditt liv. 

Betoningen kan då läggas på olika ord ex. Herren är min Herde - mig 

skall intet fattas 

Kapitlet handlar om att ta emot och att avvisa. I stället för att se på 

detta som en historisk beskrivning av att 'hans egna inte tog emot honom' 

se på vad du själv kan ta emot av Jesu förkunnelse och vad du 

inte kan. 

I vilken grupp hade du varit om du i verkligheten lyssnat till Jesus 

under tempelinvigningens fest? 

86

SEGER ÖVER DÖDEN 

(Joh 11:1-44) 

1. Lasaros dör (Joh 11:1-16) 

"En man som hette Lasaros 1 låg sjuk! (11:1). Maria och Martha, Jesu vänner, 

sänder bud till Jesus att Lasaros, hans vän är sjuk. Jesus skyndar inte 

till Betania. Han stannar kvar ännu ett par dagar där han är. Samtalet som 

följer avslöjar att Jesus dröjer kvar med avsikt. 

Efter två dagar är han färdig att gå till Judéen. Lärjungarna reagerar kraftigt: 

”Rabbi nyss försökte judarna stena sig, och nu går du tillbaka 

dit!” (Joh 11:8) 

Jesus visste vad han gjorde. Han hade något speciellt i syfte. Därför säger 

han också: ”Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, 

så att Guds son blir förhärligad genom den.” (11:4). Det betyder 

inte att Lasarus inte skulle dö. Senare står det klart, att den slutliga utgång- 

87

en av sjukdomen inte skulle vara döden utan en uppenbarelse av Guds härlighet. 

Faderns och Sonens härlighet har alltid nära samband i detta evangelium. 

Den sanna härligheten ligger inte i berömmelse och ära på grund av ett utfört 

mirakel utan i korset. Lasaros-tecknet leder Jesus direkt till Golgata 

kors. Jesus säger också: ”Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att 

väcka honom” (11:12). 

Jesus använder sig av Gamla testamentets bildspråk när Han talar om 

”döden” som en sömn, och ”uppståndelsen” som ett uppvaknande (Ps 

17:15; Jes 26:19; Dan 12:2). 

Av berättelsen framgår inte att Jesus skulle ha fått ett nytt bud att Lasaros 

var död. Lärjungarna missförstår Jesu ord och räknar med en förbättring i 

Lasaros hälsotillstånd. ”Herre, sover han, så blir han frisk” (11:12). Först 

då säger Jesus rakt ut: ”Lasaros är död.” Men Jesus följer sin egen tidtabell. 

När han sedan kom fram till Betania hade Lasaros varit död i fyra dagar. 

2 

Vad Jesus vet och vad Han gör det sker för lärjungarnas skull, för att de skall 

tro. Jesus lät sig inte påverkas av yttre omständigheter eller krafter (Joh. 2:3,4; 

7:2-10). Han var allenast och helt inställd på att göra Guds vilja. Han var inte 

under tvång, inte ens av sina bästa vänner. 

Vad Hans gjorde det gjorde Han i Guds tid och enligt Guds vilja. Vid detta tillfälle 

mer än någonsin går Han sin bestämda väg upp till Jerusalem till sin död 

och därmed höjdpunkten i sitt livs mission. Lasaros´ erfarenhet blir ett förebådande 

om Jesu egen död och uppståndelse. 

2. Jesu möte med Marta (Joh 11:17-27) 

Marta var en handlingskraftig kvinna. Sorgen förlamade henne inte. När 

hon hörde att Jesus var på väg skyndar hon iväg för att möta honom. 

Martas hälsning visar att hon hade tro på Jesus: ”Herre, om du hade varit 

här, hade min bror inte dött” (11: 21). Jesus som botat så många skulle säkert 

ha botat också Lasaros om Han bara varit där. Marta tillägger: ”Men 

jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om” (11:22). 

88

Vad Marta menar i vers 22 är inte klart, i all synnerhet som vi läser i vers 

39 att Marta protesterar ljudligt när Jesus uppmanar de närvarande att ta 

bort stenen. Hon tänker tydligen inte att Jesus kommer att uppväcka hennes 

bror. Eller också är hon så upprörd att tvivel och tro tillsammans gör 

henne förbryllad eller bragt ur fattningen. Däremot tror hon fast på en uppståndelse 

vid tidens slut (11:24). 

Jesus leder Martas tankar in på det övernaturliga. ”Din bror kommer att 

uppstå” (11:22). Marta tolkar Jesu ord som en hänvisning till den slutliga 

uppståndelsen som hon klart tror på. Jesus nämner inte sin egen roll i vad 

som förestod, men Martas anmärkning ger Jesus ett tillfälle att uttala en av 

de sublimaste sanningarna i Johannes evangelium. ”Jag är uppståndelsen 

och livet" (11:25). 

Jesus använder här för femte gången orden: ”Jag är” för att betona 

gudomens närvaro. Marta är en trons kvinna ty hon väljer inte sin egen väg 

utan accepterar Jesu väg och hans lösning. Marta erkänner, att hon tror på 

Jesus. Hon tror att han är Messias, Guds Son. 

Jesu ingripande visar, att eskatologiska förväntningar kan förverkligas och 

äga rum även "här och nu". Jesus säger också: "Den som tror på mig skall 

leva om han än dör." Den människa som tror på Jesus skall inte dö för 

evigt. Hon kommer inte att dö med referens till den eviga döden som betyder 

evig skilsmässa från Gud. Hon skall blott "sova" en tid där hon är 

omedveten om tid och rum. 

En trons människa kan tryggt somna in i döden med förvissning om evigt 

liv på uppståndelsens morgon (Se 1 Kor 15:35-38). Marta deklarerar på 

nytt sin tro på Jesus som Messias och Guds Son. Hon bekänner också sin 

tro att Jesus är den som profeterna talat om skulle komma i världen. Så 

hade hon hitintills trott och hon fastlägger sig fortfarande ha samma tro. 

Därefter skyndar hon hem och viskar Jesu hälsning tíll Maria: "Mästaren 

är här och kallar på dig." 

3. Jesus möter Maria (Joh 11:28-32) 

Maria gråter. Hon är tydligen mera sorgbunden än Marta. Maria kände 

djup sorg över sin brors bortgång. Sorg är sorg, hur mycket man än tror. 

Jesus är med i människors lidande. Han möter oss där vi befinner oss. Han 

89

mötte också Maria. När Jesus ser att Maria gråter blir han "upprörd och 

skakad i sitt innersta” (11:34). 

Maria får också ett litet ögonblick tillsammans med sin Mästare. Hon uttrycker 

exakt samma tanke och samma ord som Marta: ”Herre, om du 

hade varit här, hade min bror inte dött” (11:32). Jesus gråter också, men 

inte av samma orsak som de andra. Jesus står ansikte mot ansikte med Döden 

och det upprör honom. Döden var då, likasom nu, en fiende som håller 

människan fången (Kor 15:25). 

Ögonblicket var mättat med starka känslor. Jesus står i färd med att uppväcka 

Lasaros och därför kan vi inte tolka Jesu upprördhet som sorg över 

en avliden vän. Hans upprördhet och hans skakade innersta orsakades snarare 

av att han var djupt berörd och vred på grund av Satans makt. Judarna 

misstolkade Jesu tårar. De förstod inte dödens natur eller Jesu Person i 

egenskap av Guds Son. 

Vid Lasaros grav och i Jesu närhet mister dock sorgen sin udd. Vid Lasaros 

grav blir också Guds härlighet uppenbar. Jesus tackar sin Far för bönhörelse 

och ropar med hög röst (v. 43) "Lasaros kom ut!" Undret sker. Lasaros 

kommer ut ur graven inlindad i sina gravbindlar. 

Jesu befallning till de omkringstående att lösa honom och göra honom fri, 

har en överton av tidlöshet för alla som tror på honom. Gud gör undret. 

Han ger oss uppdraget, att som Guds barn stödja Guds nyuppväckta och 

pånyttfödda barn till ett liv i full frihet. 

4. Trons reaktion (Joh 11:33-45) 

”Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus 

gjorde, kom till tro på honom.” ( Joh 11:45). 

Det märkliga är att ett under eller mirakel alltid åstadkommer oenighet och i 

värsta fall splittring och hat. På grund av att Jesus är den han är och gör det 

som han ser vara Guds vilja så skiljer han oundvikligen människorna åt. 

Sanningen fungerar på samma sätt än i dag. Johannes meddelar att det var 

många som kom till tro - inte på miraklet - men på Jesus. Jesus hade utfört 

undret med Lasarus i främsta rummet för att väcka tro hos judarna. 3 

90

5. Planer att döda Jesus (Joh 11:46-57) 

(a) Otrons konsekvenser 

"Många av judarna - kom till tro på honom, men - 

några av dem gick bort till fariséerna och berättade 

vad Jesus hade gjort.” (11:45, 46) 

I dessa verser klarläggs kontrasterna i reaktionerna hos dem som varit vittne 

till Lasaros´ uppväckande. Vi vet inte deras motiv men deras beteende 

vittnar om en fientlig attityd gentemot Jesus. Fariséerna och översteprästerna 

var inte sena att samlas till rådslag. I själva verket var de synnerligen 

rådlösa. ”Vad skall vi göra?” (11:47). 

Ingen kunde förneka miraklet med Lasaros lika litet andra tecken och under 

som Jesus gjort, men de fann i allt detta inget skäl till att tro. Tvärtom, 

för dem utgjorde Jesu tecken och under en orsak till en ännu intensivare 

opposition. Tro på ”undergöraren” kunde leda till romarnas repressalier. 

Varje Messias-rörelse kunde tolkas som uppror mot romarna. Följderna 

kunde eventuellt leda till ännu hårdare förtryck. 

Det var i detta sammanhang som Kajafas omedvetet uttalade en profetia 

om Jesu ställföreträdande död: ”…det är bättre för er att en enda människa 

dör för folket an att hela folket går under.” (11:50). Kajafas anklagar folket 

för bristande insikt men förstår inte, att han genom sina ord dömer sig 

själv i samma vägskäl. Det var ett avgörande vägskäl för Kajafas och för 

folket. 

Kajafas´ ord vittnar om cynism och politisk pragmatism. Men Gud som 

använde Bileams åsna för att tillrättavisa Bileam använde här Kajafas, den 

högsta religiösa ledaren att uttala en sanning som varken han själv eller 

folket förstod. Däremot ger det en insikt om korsets betydelse för var och 

en som tror på Jesus. ”Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.” 

(11:53). 

Jesus visste, att tiden närmade sig då han skulle överlämnas i syndares 

händer. På grund av judarnas sammansvärjning sökte sig Jesus och hans 

lärjungar ut till landsbygden för att få vara ostörda. Men Jesu fiender fortsatte 

sitt sökande efter Jesus. Påsken närmade sig. Jesus var efterlyst och 

91

man ville gripa honom. Stunden för hans död kom allt närmare (11: 54- 

57). 


Se på personerna vid Lasaros död. 

Hur reagerar Martha? Hur bemöter Jesus henne? 

Hur reagerar Maria? Hur bemöter Jesus henne? 

Finns det en förklaring till dessa olikheter från Jesu sida? 

Vilka förutsättningar har Martha för att bekänna Jesus som Messias? 

Diskutera. 

Försök att gå in i Martha och Marias situation medan de väntar på Jesus 

i fyra dagar. 

Hur skulle du tänkt och reagerat över hans tystnad. (jämför gärna 

med Johannes döpare i fängelset Luk 7:18-23) 

Lasaros behövde hjälp för att lösgöras när han blev uppväckt. Vad är 

medmänniskans roll vid pånyttfödelsen? 

Vilka följder fick uppväckandet av Lasaros för Jesus ? 

Hur skall vi förstå reaktionen från rådet? 

92

Jesu offentliga 

verksamhet upphör 

(Joh 12:1-50) 

I detta kapitel har Johannes huvudsakligen utvalt tre betydelsefulla händelser 

i Jesu liv. Det är händelser som inträffar den sista veckan i Jesu tjänst 

inför allmän publik. Korset skymtar fram igen. Människor är okunniga om 

den kommande krisen - det gällde även lärjungarna. Mitt i allt kaos och 

mörker finns ändå de som väljer ljuset. De får uppleva trons och kärlekens 

under i sina liv. 

1. Maria smörjer Jesu fötter (Joh 12:1-10) 

Det återstod endast sex dagar till påsk 1 när Jesus söker sig till sina vänner i 

Betania. Jesus var bjuden att närvara vid en måltid där. Hans vän Lasaros 

var en av dem som låg till bords - antingen som värd eller gäst i Simons 

hem. 2 Marta passade upp och fungerade som värdinna av allt att döma. 

93

Både Matteus och Markus berättar att en kvinna som kommit till gästabudet, 

bröt upp en alabasterflaska fylld med dyrbar äkta nardusbalsam som 

hon hade med sig. Hon hällde ut hela innehållet över Jesu huvud (Matt 

26:6-7; Mark 14:3). Lukas skiljer sig något från de övriga evangelisterna i 

det han talar om att kvinnan var en synderska. Ingen av de övriga nämner 

denna detalj. 

I likhet med Johannes berättar Lukas, att när kvinnan fick veta att Jesus låg 

till bords i fariséens hus (Simons hus): 

"...kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom 

vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och 

torkade dem med sitt hår, och kysste hans fötter och smorde dem med 

sin balsam." (Luk 7:37,38). 

Johannes är den enda som nämner kvinnans namn, Maria. Han talar inte 

om henne som någon objuden gäst utan som om hon redan varit där från 

festens början. Han ser på henne med kärlek och förståelse. Han låter oss 

få en känsla av stor frikostighet från Marias sida. Hon använder ingen sekunda 

parfym när hon smörjer Jesu fötter. Det var dyrbar, äkta nardus balsam 

3 som hon hade med sig. 

Både Lukas och Johannes framhåller Marias ödmjukhet och hängivenhet 

när hon böjde sig ned inför Jesus. Att knäböja vid någons fötter var den 

ringaste slavens uppgift på Jesu tid. Maria torkade Jesu fötter—inte med 

en handduk utan med sitt eget utslagna hår 4 . Hennes beteende talar för att 

hon var personligt engagerad i Mästarens tjänst. 

Matteus riktar uppmärksamheten till kvinnornas insats att tjäna Mästaren 

(jämför Matt 27:55-56). Berättelsen om Maria saknar sitt motstycke i hela 

Nya testamente. Hennes hjärta var fyllt av kärlek som hon ville ge utlopp 

för. Därför frågade hon inte heller vad andra tyckte och tänkte, även om 

hon säkerligen inte var omedveten om all den beska kritik hon mötte. 

Judas Iskariot var obarmhärtig: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra 

denarer och gav till de fattiga?” (12:5) Judas gav sken av att ha särskild 

omtanke om de fattiga. Johannes visste att Judas inte brydde sig om de fattiga, 

men han hade som vana att förse sig själv av det som lades i kassan. 

Han var i själva verket en tjuv, full av beräkning. 5 

94

Maria hade kanske tänkt att lämna festen helt obemärkt och hon skulle 

kanske då inte ha väckt någon uppmärksamhet. Men det var doften av nardusen 

som förrådde henne för den genomströmmade hela huset. Det Maria 

gjorde kunde inte förbli någon hemlighet. Både Matteus och Markus understryker 

betydelsen av Marias handling när Jesus tar parti för henne : 

”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man 

också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Matt 26:13; 

Mark 14:9). 

Som vi redan observerat så gav Maria sitt kärleksbevis till Mästaren strax 

före påskhögtiden. Jesus gick mot korset. Var Maria den som bättre än någon 

annan förstod vad som var i görningen? Hennes hängivenhet får en 

profetisk innebörd. Hon smörjer honom till korset. ”Ja, av den vedermöda 

hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad.”( Jes 53:11). 

Jesus vandrade sin väg ensam in i det sista - en anonym kung. Han var i 

sanning judarnas kung (även Pilatus erkände detta, Joh 19:19-22) men ingen 

hade smort Honom med olja - ingen utom Maria, en kvinna, en synderska, 

en objuden gäst, som trängde sig fram för att visa sin tacksamhet för 

den förlåtelse och fulla upprättelse hon fått erfara. 

Marias handling föregriper Jesu begravning, då Hans döda kropp skall 

smörjas med balsam. Det framgår tydligt att Jesus godkände Marias handling 

och kärleksbevis då Han säger: ”Låt henne vara, hon har sparat sin 

balsam till min begravningsdag ” (12:6). 

Jesus förknippade Marias spontana handling med sin egen död och begravning. 

Troligtvis menade Jesus, att Maria, mer helhjärtat än någon annan, 

hade lärt känna honom och därför förstod att slutet var nära. Det var för 

detta spontana ögonblick av profetisk insikt, frigjord av kärlekens Ande, 

som Maria hade sparat sin dyrbara nardus. För Maria var inget offer för 

stort när det gällde att visa kärlek. 

Kärleken kan inte tvingas fram. Den föds av kärlek och får näring och tillväxt 

endast genom kärlek. Maria öppnade hela sitt hjärta för Jesu kärlek 

och blev rikligen mättad. Därför gav hon också det dyrbaraste hon ägde till 

Jesus. Hennes andliga horisont vidgades allt mer. Jesus värdesatte Marias 

handling och tog avstånd från all kritik som riktades mot henne. Till Simon, 

fariséen, säger han: 

95

”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte 

vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar 

och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men 

hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde 

inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. 

Därför säger jag idag: hon har fått förlåtelse för sina många synder, 

ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek.” 

(Luk 7:44-47). 

Kontrasten i kapitel 12 löper längs linjen plikt - kärlek. Simon känner det 

som sin plikt att hålla en fest för Jesus som botat honom. Marias gränslösa 

generositet är av hjärtat. Det är en parallell kontrast som Johannes framhåller 

i kapitel 11, den mellan tro och otro. 

2. Jesus rider in i Jerusalem (Joh 12:12-19) 

Berättelsen om Jesu triumferande intåg i Jerusalem återges även i de övriga 

evangelierna. Johannes ger oss inte så många detaljer men ändå tillräckligt 

för att betona det kungliga i Jesu framträdande. 

Jesus kom ridande in i Jerusalem. Hans mission var räddning, ett triumferande 

räddningsuppdrag åt vilsegångna och förlorade människor. Många 

slöt upp i skaran som ville hylla Jesus som den väntade Messias. 6 Däribland 

fanns också de som ryktesvis hade hört om hur Jesus uppväckt Lasaros 

från döden (12:17,18). 

Sakarjas profetia gick i bokstavlig uppfyllelse: 

"Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! 

Se, din konung kommer till dig. 

Rättfärdig är han, Seger är honom given. 

I ringhet kommer han, ridande på en åsna, 

på en ung åsnehingst.” (Sak 9;9). 

Åsnan som riddjur användes av kungligheter ännu på Davids tid. Från och 

med Salomon blev hästen det mest använda riddjuret och i all synnerhet i 

krig. Åsnan var ett riddjur för en fridens man, en präst, en köpman eller 

andra fredliga personer. Åsnan användes också av mycket framstående 

personer, men endast om deras avsikter var fredliga. En segrare i krig kun- 

96

de rida in i en stad på en krigshäst eller marschera till fots framför sina 

trupper. Men åsnan som riddjur vittnade om frid och fred. 

Johannes ser inte bara uppfyllelsen av Sakarjas profetia i Jesu triumferande 

intåg, han vet också att uttrycket "Han som kommer" är den väntade 

Messias titel. Han är en unik kung, ensam i sitt slag. Hans rike är inte av 

denna världen. Hans välde är gömt i människors hjärtan och sinnen, hos de 

som väljer honom till sin kung. 

Fariséerna var alltid på alerten då mycket folk var i rörelse. De stod ändå 

maktlösa. Det fanns ingen möjlighet att förhindra folkskockningen. Ingen 

tycktes ta notis om dem. De kunde endast konstatera "att alla människor 

springer efter honom" (12:19). 

Märkligt nog, var det folkskaran som förstod att Jesus var Messias, kungen 

(12:13). De skriftlärda förstod det inte och inte heller lärjungarna. Men efter 

Jesu förhärligande öppnades lärjungarnas ögon och de kom ihåg Skriftens 

ord (12:16). 

3. Grekerna möter Jesus (Joh 12:20-36) a 

Kontakten med några greker visade sig leda till en höjdpunkt i Jesu verksamhet. 

Grekerna kom för att träffa Jesus - kanske med ett förslag i sitt bagage, 

kanske för att föreslå Jesus att välja Aten i stället för Jerusalem (jmfr 

Jes 42:6). De följande verserna ser ut att ge svar på en fråga i den riktningen, 

Johannes kommenterar dock inte Grekernas närmande. 

Jesus hade gjort sitt val och höll orubbligt fast vid det. Hans svar ”Stunden 

har kommit”- stunden då Människosonen skulle förhärligas visar att tiden 

hade kommit för honom att dö för världen. Jesus tillhör inte längre enbart 

judarna - de hade ju redan förkastat honom. Men världen, vars Frälsare 

han är, väntar på honom och söker efter honom. 

Grekerna beundrade judarnas höga moral och deras monoteism, men uppenbarligen 

inte deras trångsynthet. Grekerna ville inte bara se Jesus, de 

ville lära känna Honom. Evangeliet är för hela världen. ”Stunden har kommit!” 

(12:23). 

Genom hela evangeliet finner vi hänvisningar till ”stunden” (se t.ex. 2:4; 

5:23; 7:30; 12:27; 13:1; 16:32). Jesus hänvisar till sin död, men han talar 

97

inte om den såsom någon tragedi, utan som en triumf. Han skall förhärligas 

genom korset (17:1, 4, 5). 

(a) Vetekornet 

Jesus talar om döden som ett medel att vinna liv. Jesu död ger liv till alla 

människor (v. 32). Grekernas begäran att få se Jesus vidgar frälsningsperspektivet 

till att omfatta inte enbart judarna utan också hedningarna, d.v.s. 

alla folk. Liknelsens huvudpunkt är inte vetekornets öde - utan vetekornets 

produktionsförmåga. Ty endast genom död kan frukten alstras. Det finns 

en intressant observation där två uttalande av Jesus jämförs: 

”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen 

upphöjas, för att var och en som tror på honom skall ha evigt 

liv.” (Joh 3:14). 

Vid slutet av sin offentliga verksamhet säger han: 

”Och när jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till 

mig.” (Joh 12:32). 

Temat är detsamma vid början och vid slutet av Jesu verksamhetsperiod. 

Jesus kom för att dö. Utan död, inget liv. Stunden som förhärligar Sonen 

har till effekt att Satan kastas ut. Denna världens härskare, furste eller 

prins 7 får sin dom och fördrivs (12:31). 

Jesus talar här om Satans förlust av auktoritet över denna världen. Jesu seger 

över Satan blev ett faktum vid Golgata. Jesus själv hänvisar till denna 

nära förestående seger när Han betonar ordet ”nu”. 

”Nu, faller domen över denna världen, nu skall denna världens 

härskare fördrivas.” 8 (Joh 12:31). 

Jesu ”stund” utmärkes av en dubbel betydelse: dels syftar den på Jesu 

korsfästelse och Hans död, dels på Hans förhärligande hos Fadern. 

”Stunden” i den förstnämnda betydelsen ägde rum vid korset när Jesus 

blev upphöjd från jorden (12:32,23) 

Det var Jesu kallelse och stora uppgift att dö för att försona människans 

synd. Han kom för att dö, och därigenom fullbordade Han det verk som 

98

Fadern gett Honom att utföra (Joh 4:34; 17:4). Detta var också förutsagt av 

profeten Jesaja: ”Se, min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd 

och stor och högt uppsatt” (52:13). 

Jesaja förutsäger att ”min tjänare” (hebr. ”ebedi”) ”skall bli upphöjd”, 

d.v.s. Messias eller Kristus. I följande kapitel (Jes 53) profeterar han om 

denna ”tjänares död”- en profetia som fått sin uppfyllelse i Jesus och Hans 

död på korset. Men ”stunden” syftar också på Jesu förhärligande hos sin 

Fader då han blev förhärligad med den härlighet han hade innan världen 

var till (17:5). 

Förståelsen av begreppet ”stunden” är central. Jesus blev förhärligad och 

upphöjd till Faderns tron för att Anden skulle komma till alla dem som tror 

på honom. Genom den helige Ande kom den nya födelsen (Joh 3) för den 

som tror (Joh 1:12). Så länge som evangelium förkunnas pågår detta pånyttfödande 

verk som ger människor nytt liv i Jesus Kristus. Vid tidens 

slut skall också den som tror på honom bli förhärligad (Rom 8:28-30). 

4. Ljusets närvaro försvinner (Joh 12:37-50) 

Jesus hänvisar på nytt till domen när han säger: 

”Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin 

domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen.” 

(Joh 12:48). 

Han uppmanar varje människa att vandra i ljuset för att inte uppslukas av 

mörkret. Ljuset är inte kvar för alltid. Jesus talar om sig själv då Han säger: 

”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så 

att mörkret inte övervinner er.” (Joh 12:35). 

Detta är alltid evangeliets val, oberoende av tid och stund: för eller emot 

ljuset. 

Jesajas fråga: ”Vem trodde vad som predikades för oss?” (Jes. 53:1) är 

tidlös och allmängiltig. 

99

"Tro på ljuset medan ni har ljuset" är Jesu orden som ekar från korset till 

alla människor. 


Maria smörjer Jesu fötter 

Kvinnor och utlänningar hade en lägre status i samhället, men Jesus 

överskrider dessa gränser. 

Vad säger han om Maria? Vad säger andra om henne? Observera, använd 

endast texten. 

Jämför med samma berättelse i Matt. 26:6-13;Mark.14:3-9 ; 

Luk.7:36-50 

Grekerna vill möta Jesus. De var tydligen mera vidsynta än judarna. 

På vilket sätt? 

Vetekornet 

Vetekornet har blivit en ofta använd bild på det kristna livet. Vad betyder 

det att dö för att leva? 

Det finns andra Jesusord av samma slag: De som vinner sitt liv skall 

mista det, men den som mister sitt liv för min skull skall vinna det - 

hur skall vi kunna översätta detta till våra vanliga vardagliga liv? Vad 

betyder det ? 

100

DEL II 

HÄRLIGHETEN 

OCH 

LIDANDETS 

BOK 

101

NATTVARDEN (Joh 13) 

1. Den sista måltiden (Joh 13:1-20) 

Jesu offentliga verksamhet är slut. Enligt den rapport som Johannes ger 

ingenting mera är sagt till folket. Ett par undantag finns: Jesus säger några 

ord till dem som arresterar honom och några ord till dem som rannsakar 

honom. 

Vid sidan av dessa yttranden handlar resten av evangeliet om Jesu avslutande 

tjänst och hans ord till sina lärjungar. Sedan följer Passionshistorien, 

dvs. Kristi lidanden. 

Farvältalen är värda att observeras. Ingenting hos synoptikerna kan jämföras 

med Johannes redogörelse för dessa. Genom Synoptikerna får vi veta, 

att Jesus åt den sista måltiden med sina lärjungarna i en övre sal och att 

han där instiftade nattvarden. 

Johannes säger ingenting om detta. I stället poängterar han den närhet och 

samhörighet som rådde mellan Jesus och hans lärjungar. Det betonas inte 

på samma sätt i synoptikernas berättelser. 

102

(a) ”Stunden” har kommit 

”Jesus visste att hans stund hade kommit då han skulle lämna världen 

och gå till Fadern.” (Joh 13:1). 

Jesus hade ofta hänvisat till en speciell stund eller tid som låg framöver. 

Tecknens och undrens bok ger flera exempel: Joh 2:4; 5:28; 7:6,8,30; 

12:23,27. ”Stunden” hade dock låtit vänta på sig till den bestämda tidpunkt 

som Fadern hade fastställt. Nu var stunden inne och nu ger Jesus 

sina vänner, sina ”egna”, ett ”yttersta bevis på sin kärlek”. (13:1). 1 

Enligt Mellanösterns seder och bruk bekräftas vänskapens kulmen med en 

gemensam måltid (jämför 1 Mos kap. 18). Så sker också nu. Jesus och 

hans lärjungar var samlade till en gemensam måltid. Jesu stund var nära 

förestående. 

(b) Fottvagningen 

Nu ger Jesus sina lärjungar ett yttersta bevis på sin kärlek. Själva hade de 

inte förmåga att bortse från vanlig mänsklig avund och förhävelse (jämför 

1 Kor 13:4). Det var Jesus som tog initiativet. Han "steg upp från bordet, 

tog av sig manteln och band en handduk om livet” (13:4) och började tvätta 

lärjungarnas fötter. 

Det som Johannes berättar här betyder något mycket mer än bara en rapport 

om lärjungarnas småsinthet och egocentriska anda som rådde vid detta 

tillfälle. Nu fick lärjungarna lyssna till en predikan utan ord. Jesu ödmjuka 

handling gav lärjungarna ett talande exempel på osjälviskt tjänande. 

Jämför Paulus ord i Filipperbrevet: 

”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 

fria från självhävdelse och fåfänga. 

Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. 

Låt det sinnelag råda hos er 

som också fanns hos Kristus Jesus. 

… 

När han till det yttre hade blivit människa, 

gjorde han sig ödmjuk 

och var lydig ända till döden, 

103

döden på ett kors.” 

(Fil. 2:2-8). 

Nyckeln till denna symbolhandling finns i dialogen mellan Jesus och Petrus 

2 . Det var Petrus som bröt den pinsamma tystnaden: ”Herre skall du 

tvätta mina fötter?” (13:6). Petrus var upprörd. Han godtog inte Mästarens 

svar: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” (13: 

7). 

Petrus begrep inte heller den teologiska innebörden i Jesu handling. Han 

nekade blankt till att Jesus skulle tvätta hans fötter. Men Jesus säger: "Om 

jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig (13: 8), och gav därmed 

handlingen en annan innebörd än den synbara. 

Det är Jesu frälsningsverk som betonas i tvagningens symboliska akt. Jesu 

ord som uttalas i korsets skugga har att göra med en rening genom hans 

eget blod och utan vilken ingen kan tillhöra honom. 

Hans säger inte: Om du inte tillåter dig att bli tvättad, utan han säger: "om 

jag inte tvättar dig..." Fottvagningen blir därför en påminnelse om vad 

Jesu död betyder for människan. Det är Jesu korsdöd, hans blod, som garanterar 

människans rening från synden; en handling där människan är 

fullständigt passiv. 

Jesus påminner Petrus att "en som har badat behöver bara få fötterna tvättade" 

3 . Troligen rör det sig här om en dubbel symbolism. Ett bad omfattar 

hela kroppen medan tvagningen berör endast en del av kroppen (fötterna). 

Symbolismen klarnar betydligt om vi påminner oss en annan symbolism 

som Jesus använder för att peka på sin död på korset. I Jesus använder dopets 

symbol som också den hänvisar till hans död på korset (Mark 10:38). 

Han säger till Jakob och Johannes: "Kan ni dricka den bägare som jag 

dricker eller döpas med det dop som jag döps med?" Han säger också: 

"Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det 

är över." ( Luk 12:50). 

När Jesus här talar om dopet syftar han till sitt nära förestående lidande. 

Korset skymtar fram igen. Tvagningen framhåller Jesu frivilliga akt (10:17 

-18), medan dopet kan ses i ljuset av profeten Jesajas ord (Jes 53:7; se 

även Joh 19:15-18; Mark 15:20; Matt 27:31). Jesus använder olika symboler 

för att vi bättre skall förstå hans reningsverk. 

104

Jesu hänvisning till sin egen död utesluter inte en annan sida, nämligen 

människans behov för reningshandlingar som dop och bad (Rom 6:3-14). 

Jesus dikterar inte någon läropunkt i kretsen av sina lärjungar. Ögonblicket 

i den 'övre salen' där Jesus tvättar lärjungarnas fötter - också Judas´ fötter - 

var känslomässigt laddat, men ingen förstod då ännu Jesu handlings djupa 

innebörd. 

Jesu undervisning om tjänandets betydelse glömdes troligen aldrig. Jesus, 

den fullkomliga Läraren och Mästaren säger till Petrus och de övriga lärjungarna: 

”Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så.” (13:17). 

2. Förräderiet avslöjas (Joh 13:21-30) 

Jesus citerar (13:21) Ps 41:10 och ger därmed till känna att en närstående, 

en som han litat på, en som han kallar sin vän kommer att förråda honom. 

Jesus skakas 4 i sitt innersta när han ger sveket till känna (13:21). Ingen 

utom förrädaren själv visste vad Jesus talade om. 

Men beskedet om ett förräderi gjorde lärjungarna bestörta och förvirrade. 

Underrättelsen överraskade dem fullständigt. Judas måste ha spelat sin roll 

väl eftersom ingen visade någon misstänksamhet mot honom. Tvärtom. 

Självrannsakans ande och en ansträngd stämning rådde bland dem alla. 

Matteus och Markus frågar: "Det är väl inte jag?" (Matt 26:22; Mark 

14:19) medan Lukas och Johannes endast citerar den andra frågan: "Herre, 

vem är det?" (Luk 22:23; Joh 13:25). 

Jesus svarade rakt på sak. ”Han som får brödet som jag nu doppar.” 

(13:26). Jesus gav brödet åt Judas. Kanske orden inte hördes av 

andra. Tydligen ville Jesus inte identifiera bedragaren. Själva handlingen 

då Jesus gav brödet till Judas avslöjade honom inte. Kanske kunde det 

tvärtom tolkas eller misstolkas som en favör från Jesu sida. Allt tyder på 

att Jesus behandlade Judas med kärlek. 

Ögonblicket var späckat av dramatik och ovisshet. Jesus var Herre över situationen. 

Han gav ett yttersta bevis på sin kärlek och vädjar till Judas 

”Gör genast vad du skall göra!” (13:27). Jesus gav Judas en sista chans att 

ödmjuka sig och att överge den djävulska tanke som fått fäste i hans sinne. 

Judas gav dock inte något gensvar utan överlämnade sig ytterligare i Satans 

våld. Förlåtelse och förnyelse var inom räckhåll, men Judas avvisar 

Jesu vädjan och gick ut i nattens mörker. Det var natt också i Judas själ. 

105

"Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går." (Joh 12:35). 

3. Ett nytt bud (Joh 13:31-36) 

Detta avsnitt formar inledningen till Jesu avskedstal som vi återfinner i de 

härpå följande kapitlen (14-17). När Judas gått säger Jesus: 

”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. 

Är nu Gud förhärligad i honom, skall Gud också förhärliga honom 

i sig, och han skall snart förhärliga honom.” (Joh 13:31,32). 

I två korta verser förekommer ordet ”förhärliga” fem gånger - ett tema 

som återkommer i Jesu översteprästerliga bön (Joh 17). 

Sedan säger Jesus: 

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.” 

(Joh 13:34). 

Budet är inte nytt. Det gavs redan på Mose tid (3 Mos 19:19; 5 Mos 6:5). 

Vad menar då Jesus när Han talar om ett ”nytt” bud? 

Nya Testamentets grundtext använder två olika adjektiv som vardera betyder 

”ny, nytt”, nämligen ordet neos och ordet kainos. Det förstnämnda betyder 

”nytt” i bemärkelsen ”färskt” eller ”nyligen” (i motsats till ”förlegat, 

gammalt eller åldrat), d.v.s. något nytt i relation till tiden. 

Synoptikerna talar exempelvis om nytt vin i betydelsen färskt, nypressat 

vin 5 . När Jesus talar om ett nytt bud (13:34) har det inget att göra med tiden. 

I stället betonar Han kvalitén. Jesus ger en ny kvalitet till kärleksbudet 

som redan fanns. Han förklarar själv vad han menar då han definierar 

kvalitén i följande ord: 

”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” 

(Joh 13: 34). 

Ingen har älskat som Jesus. Han pekar på ett nytt förhållande som bygger 

på den gudomliga, utgivande kärleken; en kärlek som människan inte äger 

i sig själva, men som hon får del av genom den helige Ande (Rom 5:5). 

106

Korset skymtar fram återigen. Det är vid korset kärlekens nya kvalitet blir 

synlig i det den visar vad Gud gjort för oss genom sin Son Jesus Kristus. 

Om de första kristna sades det: ”Se hur de älska varandra.” Uttrycket är 

bevingat och har följt oss genom hela kristendomens historia ända in i vår 

tid. Jesus säger: 

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek 

(Joh 13:35). 

Den himmelska, den gudomliga, den övernaturliga, den genom Anden utgjutna 

kärleken åstadkommer (Matt 26:22; Mark 14:19); ny insikt, andligt 

öppna ögon och därmed andlig väckelse av ny kvalitet. Den bygger på 

evangeliets förkunnelse. 

Det är en förkunnelse som betonar vad Jesus gjort för oss i sin ställföreträdande 

död på Golgota kors. Jesus frågar: ”Förstår ni vad det är jag har 

gjort med er?” (13:12). Lärjungarna förstod det först efter korset. Konsekvensen 

kunde de först leva ut efter den helige Andes utgjutande på 

Pingstdagen. 


Judas är en intressant person som fascinerat många. 

Hur kan man vara i Jesu närhet och ändå förråda honom? Samtala 

om vilka motiv som drev Judas, och ta ställning till om de finns också 

hos dig själv. 

Måltiden 

Den nya härskaren är tjänaren. Vad inbegriper Jesus i tjänandet? Underkastelse? 

Passivitet? 

Icke-engagemang i samhället? Finn exempel på tjänandet så som Jesus 

framställer det, exempelvis hans agerande vid arresteringen i 

Getsemane. 

Vad är det som gör en måltid så avgörande i en relation? 

Se även på andra måltider med Jesus (bespisningsundret, efter uppståndelsen 

etc) 

107

AVSKEDSTAL (Joh 14) 

1. Vägen till Fadern (Joh 1-14) 

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns 

många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda 

plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall 

jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara 

där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” (Joh 14:1-4). 

”Känn ingen oro.” (14:1). Jesus visste att hans förestående bortgång gjorde 

lärjungarna oroliga. Jesus kände oro vid vissa tillfällen och i särskilda 

situationer. 

Samma verb (tarasso) användes om Jesus när han var skakad och upprörd 

i sitt innersta t.ex. då han stod ansikte mot ansikte med döden; tydligen 

därför att döden representerade Satans område och välde här i tiden (Joh 

11:33). 

Jesu upprörda sinnesstämning avspeglas också när han vittnar om att en av 

lärjungarna - Judas - skulle förråda honom (Joh 13:21; 12:27). 

108

”Känn ingen oro.” (14:1). Lärjungarnas oro utlöstes av andra orsaker än 

de säregna omständigheter som omgav Jesus och som orsakade hans känslosvall. 

Lärjungarna var ovetande om det drama som förestod. Av allt att 

döma hade de en förnimmelse av att deras ambitioner var hotade och självmedlidande 

motiverade deras oro. 

Rent mänskligt sett fanns det skäl för lärjungarnas chocktillstånd. Lärjungarna 

hade följt Jesus flera år. De hade så att säga ”bränt sina skepp och rivit 

broarna bakom sig” 2 . Nu avslöjade Jesus för dem att han var i färd med 

att gå bort - dit de inte kunde följa honom (13:36). Det kunde inte betyda 

annat än att de måste skiljas från honom. En skilsmässa var absolut otänkbar 

för dem. 

Jesus uppmanar sina lärjungar att tro på Gud och att tro på honom. 3 Jesus 

vet vad som förestår inom kort, och därför påminner han sina egna att hålla 

fast vid sin tro på Gud och även på honom. Att tro på Gud var någonting 

självklart i varje rättrogen judes medvetande. Han var den Gud som visat 

sig aktiv och gripit in i sitt folks historia i gången tid. 

Att tro på Jesus däremot var långt ifrån lika självklart; han som redan var 

stämplad för sabbatsbrott och hädelse. Snart skulle de alla överge honom. 

Snart skulle han möta döden som en ogärningsman. Jesus var medveten 

om den väntande krisens intensitet och gjorde allt för att bereda lärjungarna 

att möta den. 

Han leder deras tankar till ”Faderns hus” - till himlen. ”Många rum” eller 

”boningar” (14:2) kanske kan bättre förstås om man ser på grundtextens 

ordval ”mone” i betydelsen ”permanent bostad”. 4 Jesus kommer igen för 

att hämta de sina eftersom han vill att hans egna skall vara där han är 

(14:3). Jesus förbereder vistelsen i himlen genom att förbereda dem som 

skall bo där. 

”Vägen dit jag går, den känner ni,” säger Jesus (14:5). Jesus framställer sitt 

påstående som något självklart. Men Filippos börjar undra hur Jesus kunde 

vara så tvärsäker. Filippos var konfunderad. Han visste inte vart Jesus 

skulle gå, hur skulle han då veta vägen? 

Jesu svar ”Jag är vägen, sanningen och livet” (14:6) visar, att han inte bara 

visar vägen, men att han själv är vägen. Han är vägen därför att han räddar 

människan. Ingen kan komma till Fadern hus på annat sätt än genom Jesus 

Kristus - Han är Vägen. 

109

Jesus är sanningen, som är större än enbart intellektuell förståelse. Sanningen 

är en dynamisk kraft som spränger människans pansar av fördomar, 

och gör henne fri (Joh 8:31-36). Denna kraft är koncentrerad i en person, 

Jesus Kristus. Han är Sanningen! 

När Jesus kallar sig själv för sanningen ger han ingen metafysisk definition. 

Han beskriver sig själv i sådana ord som talar om hans uppgift bland 

människorna; han kom för att ”vittna för sanningen” (Joh 18:37). Ordalydelsen 

av Jesu egna ord talar inte endast om vad han gör, men i ännu högre 

grad vad han är i förhållande till människan. 

"Jesus är sanningen... på grund av att han förändrar och förvandlar oss och 

leder oss framtill en fullständig utveckling av vårt liv." 5 

Jesus, i egenskap av Vägen och Sanningen hjälper människan till att få fokus 

i tillvaron men också att se en evighet tillsammans med Fadern. Det är 

dit Jesus vill leda ”sina egna,” de som tror på honom. 

”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och 

ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är 

större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag 

och Fadern är et.” ( Joh 10:28-30). 

Jesus poängterar ofta den samhörighet som råder mellan Honom och Fadern. 

Det finns många som tror på Gud men inte på Jesus. Därför har hans 

ord till Filippos en djup innebörd: ”Tror du inte att jag är i Fadern och 

Fadern i mig?” (14:10) - ett ömsesidigt förhållande som inte kan fullt förklaras, 

endast delvis förstås. 

Det nära förhållande som uppstår mellan Jesus och människan i pånyttfödelsens 

erfarenhet är också ett mysterium som vi inte kan förklara. Att vara 

medveten om ett sådant nära förhållande mellan Fadern och Sonen och 

mellan Jesus och den pånyttfödda människan är en del av den tro som karakteriserar 

en Jesu efterföljare. 

Jesus lovar också att den som tror på honom skall utföra gärningar som 

han gör, ja ”ännu större” (14:12). Jesu ord blir konkreta och begripliga genom 

att läsa Apostlagärningarna. Underverk som talar om botande och helande 

är ganska få i jämförelse med många mäktiga och märkliga bevis på 

omvändelse. 6 

110

Under sin livstid var Guds Son begränsad i sitt inflytande till en relativt liten 

sektor av Palestina. Jesu efterföljare var i stånd att vidga sitt inflytande 

till en långt större skara av människor. Men i inget avseende var de oberoende 

av Jesus Kristus. Tvärtom. När de utförde ”större gärningar” skedde 

det allt i Jesu namn. 

Lärjungarna var endast hans redskap när dessa ”större gärningar” ägde 

rum. ”Större gärningar” betyder i verkligheten ”fler omvändelser” inte fler 

”under och tecken”. Det finns ingen ”större gärning” än en människas omvändelse 

” 7 Det är så Fadern blir förhärligad genom Sonen (14:12- 14). 

2. En annan hjälpare, den Helige Ande 

(Joh 14:15-21) 

Parakletos, en annan Hjälpare (14:15-17). 

”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. 

Jag skall be Fadern, att han skall ge er en annan hjälpare, 

som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. 

Världen kan inte ta emot den, eftersom världen 

inte ser den och inte känner den. 

Men ni känner den, eftersom den är kvar 

hos er och kommer att vara i er.” 

(Joh 14:15-17) 

Jesus fortsätter sitt avskedstal och ger löftet om ”en annan hjälpare” 8 Parakletos 

(Hjälparen) är ett substantiv som kan översättas med frasen ”en 

som är kallad till min sida.” Ett kärt barn har många namn. Så är det också 

med ”Hjälparen”. 

Ibland används begreppet ”advokat” eller ”försvarare”, eftersom det indikerar 

någon som står nära vid min sida för att hjälpa mig. En annan möjlighet 

är att kalla Hjälparen en juridisk Rådgivare eller Jurist. Hjälparens 

uppgift är mångsidig och han har därför också andra attribut: ”Tröstare” 

och ”Vän”. 

”Parakletos” är utrustad med en mångfaldig förmåga att möta varje situation 

i en människas liv. Anden är också ”medlare” men kanske inte i ordets 

111

vanliga bemärkelse. I ett profant sammanhang, t.ex. vid en arbetsmarknadskonflikt, 

gör en medlare upprepade medlingsförsök mellan de oeniga 

parterna. 

I konflikten mellan Gud och människa är det endast människan som har ett 

oförsonligt sinnelag. Därför kan vi inte tillämpa ordet ”medlare” i vanlig 

bemärkelse. Varken Jesus eller den Helige Ande (Parakletos) är någon 

tredje part 9 mellan Fadern och Guds barn. Snarare betyder denna medlartjänst, 

att Parakletos försöker föra Guds barn till Fadern. 10 

”Medlaren” har inte någon kompromiss i sikte, utan åstadkommer ett intimt 

förhållande mellan parterna präglad av kärlek och en ny och rätt förståelse 

av Guds rättfärdighet, rättvisa och kärlek till syndaren. För människans 

del betyder det ingenting mer och ingenting mindre än att hon får 

sina ögon öppnade till att se och förstå att hon är en syndare. Människan är 

den felande. Hon är fiende till Gud och därför oförsonligt inställd. Det är 

människan som behöver försoning, nåd och förlåtelse. 

Jesus lovar sina lärjungar att de inte kommer att lämnas ensamma när han 

går till Fadern. Han skall be Fadern och han skall ge dem en annan 11 Hjälpare, 

en som skall vara hos dem för alltid (14:6). Johannes betonar att 

Hjälparen är av samma natur och väsen som Jesus, d.v.s. gudomlig natur. 

När Anden kommer in i en människas liv, betyder det att Jesus kommer till 

henne. Hon blir delaktig av gudomlig natur. Detta gör henne till en kristen. 

Att vara en kristen betyder att äga något av Kristi härlighet (Joh. 17:22). 

Paulus ger uttryck för detta i Romarbrevet: 

"De som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud. 

Ni däremot är inte kvar i den utan lever andligt, 

när nu Guds ande bor i er. Men den som inte 

har Kristi ande tillhör inte honom.” (Rom 8:8-9). 

Jesus lovar också att Hjälparen skall vara hos hans efterföljare för alltid: 

”sanningens ande” (14:16-17). Men världen kan inte ta emot Hjälparen av 

det enkla skälet att den varken ser eller känner Hjälparen. Världen förstår 

inte på vilket sätt Anden verkar och opererar. Världen har ingen personligt 

förhållande till Anden. 

Världen har en annan herre, en annan härskare. ”Han har ingen makt över 

mig”, säger Jesus (14:30). Den äldre översättningen (1917) använder ett 

112

annat uttryck: ”I mig finns intet som hör honom till.” Jesus var fri att göra 

vad Fadern bjudit honom att göra. Den kristne är också frigjord från den 

ondes välde och makt på grund av vad Jesus gjort för henne. Jesu blod har 

köpt varje människa fri från synden och dödens makt. Hans frälsning och 

rättfärdiggörelse är till hundra procent autentisk och fullständig. 

Det är däremot inte helgelsen, d.v.s. vandringen med Kristus. Varför inte? 

Därför att Djävulen och det onda finner anknytningspunkter i vårt liv. Som 

människor har vi en syndig natur. Med andra ord vi är både syndare och 

Guds barn på samma gång, eller som Augustinus uttryckte det: ”simul iustus 

et peccator” - rättfärdig och syndig på samma gång. 12 Detta är en olöslig 

paradox i de kristnas liv. 

Tröst finns dock: 

"Vi kan inte komma till Gud med en natur, i vilken synden fullständigt 

har utplånats. Men vi kan komma med en kärlek och 

hängivenhet till Kristus och Hans rättfärdighet som aldrig blir 

tillfredsställd med mindre. Då tar Gud emot oss och tar hänsyn 

till vad vi verkligen menar, önskar och avser, som om det verkligen 

hade åstadkommits. Vid sin ankomst kommer Han att låta 

det bli verklighet. Vi är fullkomliga i en tro som verkar genom 

kärlek så långt vi förmår. Vi är ett med God. Det innebär att vi 

behöver Kristus, att vi älskar Kristus, att vi har tillägnat oss 

Kristus. Vi vandrar med Gud såsom Hanok gjorde. Vi är aldrig 

ensamma. Detta är det främsta, det avgörande." 13 

Den dag när Kristus kommer tillbaka skall problemet lösas. När vi en dag 

ser Jesus, han som räddat oss från vår synd, skall vi bli lika honom. Då får 

vi del av den härlighet som han har hos sin Fader (1 Joh 3:3; Rom 8:30; 

Joh 17:22-24). 

Detta är Guds barns stora förmån ty Jesus själv säger: 

”…den som älskar mig skall bli älskad av min fader 

och jag skall älska honom och visa mig för honom.” (Joh 

14:21). 

113


'Rättfärdig och syndig på samma gång' - Augustinus satte fingret på 

den ömma punkten i det kristna livet. 

Samtala om detta i ljuset av den helige Andes gåva. 

Vad menar Jesus med att han skall sända sin hjälpare? 

På vilket sätt hjälpte pingstdagens under lärjungarna? De som var 

närvarande? 

På vilket sätt hjälper den helige Ande dig? 

Vad betyder det att ta emot den helige Ande? 

Vet vi om vi handlar i enlighet med Anden? (Jämför Paulus om Andens 

gåva i 1 Kor 12) 

114

vinstocken (Joh 15) 

1. Vinstockens symbolik (Joh 15:1-10) 

Här möter vi återigen ett ”Jag är” uttalande av Jesus, det sjunde i ordningen: 

”Jag är den sanna vinstocken.” (15:1). Jesus pekar på Fadern som vinodlaren. 

Av sammanhanget framgår att lärjungarna är grenarna. 

Men betoningen är på Jesus som den verkliga, den sanna vinstocken. Jesus 

säger inte att församlingen eller någon annan organisation är vinträdet, endast 

han själv är det. Jesus är källan till det verkliga livet, det sanna livet 

som kommer ovanifrån. 

I förkristen tid var vinstocken (vinträdet) en välkänd symbol av Israel, vilket 

framgår t.ex. av mynt från Mackabéernas tid (170-100 f. Kr.). Men Jesus 

tänker tydligen i första rummet på Israel såsom det omtalas redan i 

Gamla Testamentets profetior (Ps 80:8-16; Jes 5:1-7; Jer 2:21; Hos 10:1, 

etc.) där Israel beskrivs som ett vinstock eller en vingård. 

”Jag planterade dig som ett ädelt vin, en ranka av yppersta slag. 

Hur kunde du förvandlas till en usel och främmande vinstock?” 

(Jer. 2:21). 

115

Eller Jesaja: 

”Jag vill sjunga en sång om min älskade vän, 

En sång om min vän och hans vingård. 

Högt uppe på en bördig sluttning 

hade min vän en vingård.” (Jes. 5:1). 

Men sången slutar i besvikelse: 

”Herren Sebaots vingård är Israel, 

Judas folk hans älskade plantering. 

Han väntade oväld men fann våld, 

väntade rätt men fann orättvisa.” (Jes. 5:7). 

All skönhet och omvårdnad till trots förföll vingården och bar vilddruvor. 

Endast vid något enstaka tillfälle var Israel en symbol av fruktbarhet (Jes 

27:2-6; Jer 5:10; 12:10-11) men oftast var vingården ödelagd och övergiven 

och därför en missräkning för Jahve. Johannes identifierar vinstocken 

med Jesu person. Jesus uttalande om sig själv måste ses mot denna bakgrund 

att han själv är vinstocken och grenarna är de som är sammanvuxna 

med honom. 

Fadern presenteras som vinodlaren (eller trädgårdsmästaren). Han spelar 

en framträdande roll i liknelsen. Det är han som vakar över vinstocken och 

grenarna och som ingriper där han ser det nödvändigt. 

Två olika ingrepp är nödvändiga för att vinstocken skall ge en god skörd. 

Johannes betonar redan i början av liknelsen att vingodlaren måste skära 

bort de grenar som inte bär frukt och beskära de grenar som bär frukt (15: 

2). 

En gren som inte bär frukt har aldrig varit eller också upphört att vara produktiv. 

En sådan gren är en död gren - en gren som måste skäras bort. En 

fruktbärande gren är en levande gren, men om den lämnas utan beskärning 

blir fruktbäringen minimal. 

Beskärningen är av stor betydelse och absolut nödvändig för att vinstocken 

skall bära rikligt med frukt. Varje gren måste tuktas för att bli fruktbärande. 

Frukten i en kristen människas liv är aldrig ett resultat av egen ansträngning 

utan alltid en följd av att förbli i samhörighet med Kristus. 

116

Johannes Döparen, Jesu förelöpare, uppmanar de judiska ledarna att bära 

”sådan frukt som hör till omvändelsen” (Matt 3:8). I liknelsen om vinstocken 

talar Jesus till dem som redan är omvända och som förblir i tro på 

honom, men samtidigt pekar han ut de faror som hotar. En del grenar riskerar 

att bli avhuggna eller bortskurna därför att de torkar bort, vissnar och 

dör och slutligen samlas de upp för att brännas. 

Jesus betonar starkt villkoren för fruktbäring. Grenen bär inte frukt av sig 

själv. Den måste förbli i vinstocken (d.v.s. vara en del av det) för att det 

överhuvudtaget skall bli möjligt att äga liv. Att vara en sann kristen är inte 

en ”till och från” existens: en dag i nära kontakt med vinträdet och följande 

dag på egen hand och utan kontakt med vinträdet. Naturen lär oss att ett 

sådant förhållande är omöjligt. 

Jesus vill betona hur viktigt det är att förbli i honom dag efter dag. Det är 

hans levande ord som genom den Helige Andes försorg producerar andlig 

sav som skall nära varje andlig människa. Endast så är det möjligt att förbli 

i Guds kärlek. 

2. Älska varandra (Joh 15:11-17) 

Fruktbärande är en symbol som framhåller den kristna människans gudomliga 

liv, som uttryckes genom en stark och varm kärlek för andra. Att trimma 

vinträdets grenar så att de kan bära mer frukt betyder på andlig nivå att 

växa i kärlek. En sådan tillväxt binder den kristna människan till Kristus 

och förmedlar hopp om liv till andra. 

Kärleken är lik saven i björken om våren. Då livet vaknar på nytt stiger saven 

uppåt och sprider sig till varje gren och löv. Utan den livgivande saven 

vissnar grenen och torkar bort. Den dör. Guds kärlek är den livgivande saven 

som skänker frid och glädje. 

Jesus talar om en fullkomlig glädje vilken kan bli verklighet endast då kärleken 

råder. Jesu bud är att vi skall älska varandra. Måttstocken i detta krav 

är Jesu kärlek. Vi skall älska så som han älskade. ”Ingen har större kärlek 

än den som ger sitt liv för sina vänner" (15:13). 

Kärleken i den kristnes liv har prioritet. Allting annat måste komma i andra 

rummet. Detta är kärlekens stora prov. Jesus säger också: ”Detta befaller 

jag er: att ni skall älska varandra” (15:17). I alla livets olika skeden har 

117

Gud, den gudomliga trädgårdsmästaren, blott detta mål i sikte för sina 

barn: att kärlekens frukt skall mogna i den troendes liv. 

3. Världens hat (Joh 15:17-21) 

'Världen' - en definition: Grundtextens ord 'kosmos' har många betydelser, 

och måste tolkas i sitt sammanhang. Det kan bl.a. betyda det lagbundna 

universum i vilken vår planet befinner sig, eller också själva vår planet - 

jorden. Kosmos kan också syfta på människosläktet, dvs. människor i allmänhet. 

I Joh. 15:18-19 används ordet 'kosmos' då Jesus hänvisar till människor 

i världen. 

Jesu befallning att de kristna ”skall älska varandra” är brännande aktuell. 

Världen är en värld där hatet råder. Världen hatar Kristus och därför hatar 

den också Kristi efterföljare. Det råder en distinkt skillnad mellan Kristi 

efterföljare och världen. Världen känner inte Gud och därför misshandlar 

den Guds egna. ”Om ni tillhörde världen, skulle världen älska er som sina 

egna” (15:19). 

Men lärjungarna är inte av världen ty Kristus har kallat dem ut ur världen. 

Attityden är och förblir densamma. Hatet har alltid funnits - och kommer 

att finnas i fortsättningen. Eftersom världen är vad den är och de kristna är 

vad de är, så är konflikten verklig och fortlöpande. 

Johannes varnar för världens inflytande: ”Älska inte världen.” Han nämner 

en del av de faror som hotar i världen: ”Ty det som finns i världen, vad 

kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer 

inte från Fadern utan från världen.” (1 Joh 2:15,16). Johannes drar följande 

slutsats i sitt brev: ”...världen förgår med sina lockelser, men den som 

gör Guds vilja består för evigt.” (1 Joh 2:17). 

Världen reagerar gentemot de kristna på samma sätt som den reagerade 

mot Jesus Kristus, världens Frälsare, under hans tid på jorden. Världen förföljde 

Jesus. Den förföljer också Jesu efterföljare. Världen är okunnig: den 

känner inte Gud. Världen hatar Kristus utan grund, utan orsak. 

Hat vilseleder en människa fullständigt. Det är därför Jesus ger sina barn 

av sin Ande, sanningens Ande, för att vi skall lära känna den kärlek som 

utgår ifrån Fadern (Joh. 3:16). 

118

I vers 26 återgår Jesus till temat om Hjälparen, den Helige Ande. Den Helige 

Ande markerar tydligt och klart gränsen mellan världen och Guds 

barn. När liknelsen om vinstocken (vinträdet) och grenarna förverkligas på 

ett positivt sätt i en människas liv blir den helige Andens verk synligt. Kärlekens 

frukt som mognar i den kristna människans liv är beviset för att hon 

är under Andens ledning. 

Den helige Ande är kärlekens Ande och frukten är Andens verk (Rom. 5:5; 

Gal. 5:22,23). Det är Hjälparen, kärlekens och sanningens Ande, som vittnar 

om Jesus. När vi blir besjälade med samma Ande får vi kapacitet att 

vittna om Jesus, med andra ord, att förkunna evangelium i kärlekens ande. 

Detta är den enda metod Jesus förespråkar och det är den enda metod och 

kraft som kan förvandla syndare till Jesu efterföljare i hatets värld. Kärleken 

är starkare än hatet och döden: 

"Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, 

floder kan inte svepa bort den” (Höga Visan 8:7) 

Kärleken upphör aldrig! 


Att förbli som gren i trädet - vilken verklighet är det tal om här? 

Vad menar Jesus att vi skall göra? 

Vinträdet är också ett träd som ger frukt. 

Vad är frukt i den kristnes liv? 

Hur skall vi se på våra egna liv och frukten av dem? Är det möjligt 

eller ger det oss fokus på fel prioriteter? 

Vinträdet är egentligen inte något träd, lika lite som senapsfröets buske 

är ett träd. Jesus använder bägge som bilder på sitt rike. Kan du 

finna likheter (rent biologiskt!) mellan de två? Vad är mest karakteristiskt? 

Hur kan dessa bilder överföras i våra liv i dag? 

119

AVSKEDSTAL FORTSÄTTER 

(Joh16) 

1. Andens vittnesbörd (Joh 16:1-15) 

I föregående kapitel talar Jesus om vad det betyder att förbli i honom. Liknelsen 

om ”Vinträdet och grenarna” visar det nära och ömsesidiga förhållande 

som skall råda mellan Jesus och hans efterföljare. Men i slutet av kapitlet 

återgår Jesus till temat om Parakletos, Hjälparen (15:26-27). Hjälparen, 

”sanningens ande” utgår från Fadern med uppgift att vittna om Jesus. 

"Den Helige Ande kom för att vittna om Jesus. Andens uppgift är att 

förhärliga Kristus... inte att rikta strålkastarljuset mot sig själv genom 

sensationella manifestationer. Den helige Ande arbetar inte på 

egen hand eller gör någonting annat än det som Kristus sade och 

gjorde. Den är förenad med Kristus för att göra Kristi liv och undervisning 

verklig för oss. Den helige Ande arbetar inte självständigt" 1 . 

120

Parakletos är utrustad med en mångfaldig förmåga att möta varje situation 

i en människas liv. I detta kapitel framställs Parakletos med en ny speciell 

uppgift, en uppgift som bygger på Jesu påstående att världen står med 

skuld (Joh 15:22-27). Världen har ingen ursäkt för sin synd. Genom sitt hat 

avslöjar världen sin attityd och inställning. 

Mot denna bakgrund står Jesu uttalande i relief: ”...när han kommer skall 

han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är.” (16:8). Jesus pekar 

ut Hjälparens ”juridiska” roll. Bevisen för världens skuld riktas mot 

lärjungarna. Själva rättegången äger rum i deras innersta. 

Johannes framställning visar att Kristus är närvarande i lärjungarnas liv 

och tänkande genom den helige Ande. Det är den (eskatologiska) principen 

som bygger på ett 'redan här men ännu inte' (dvs. han är här men har ännu 

inte kommit tillbaka en andra gång). 

Det rör sig alltså inte om en rättegång vid tidens slut (Joel 3:2,12) utan den 

som pågår i Jesu efterföljares sinnen under den helige Andes inflytande. 

Den är avgörande för deras omdömesförmåga och synsätt. 

Jesus spaltar upp begreppen mycket tydligt: 

a) synd - de tror inte på mig 

b) rättfärdighet - jag går till Fadern - ni ser mig inte längre 

c) dom - denna världens härskare är dömd. 

(a) Otro 

Världen har avsiktligt förkastat sanningen som klart återspeglas i Jesu ord 

och gärningar. Jesus säger också klart och tydligt att världen kan inte ta 

emot sanningens ande (Joh 14:16,17). Parakletos första juridiska uppgift 

är därför att visa att världen är skyldig till synd eftersom den vägrar att tro 

på Jesus. 

Otro är världens synd än i dag. Jesus säger till sitt eget folk: 

”...ni skall dö i era synder. Ty om ni inte tror att jag är 

den jag är, skall ni dö i era synder.” (Joh 8:24). 

Alla andra individuella synder har som bas en vägran att tro. Parakletos 

fokuserar sina anklagelser på den otro som kom till uttryck vid Jesu kors- 

121

fästelse. 2 De skyldiga till Golgota är långt flera än de som närvarade vid 

den historiska rättegång där Jesus dömdes för snart 2000 år sedan. Dessa 

få var endast föregångare till de skaror av människor som i varje generation 

tar avstånd från Kristus och är fientligt inställda mot honom och evangeliet. 

(b) Rättfärdighet 

Parakletos andra ”juridiska” uppgift är att visa världen vad rättfärdighet är. 

Han visar att Jesus som dömdes skyldig i verkligheten var oskyldig och 

rättfärdig. Syftet med rättegången var just att döma Jesus skyldig både till 

lagbrott och hädelse (Joh. 19:7). 

Parakletos demonstrerar för lärjungarna att dödsdomen i verkligheten visar, 

att Jesus var den han sa sig vara, för efter sin död och uppståndelse och 

himmelsfärd var han med sin Fader. 3 

Kort före sin död påminner Jesus sina åhörare att Anden då ännu inte hade 

kommit i så rikligt mått som profetiorna hade förutsagt (Jes 12:3; Hes 47:1 

ff.; Joel 2:28, o.s.v.). Joh 7:38 visar, att Andens utgjutelse kunde ske först 

efter det att Jesus hade blivit förhärligad - dvs. efter hans död på korset. 

Jesu uttalande uppfylldes samma dag uppståndelsen ägde rum. När Jesus 

visade sig för sina lärjungar andades han på dem (20:22). Nu var Jesus förhärligad. 

Anden är med andra ord den andliga närvaron av den Jesus som 

nu är med Fadern. Hela tanken om Anden (Parakletos) är meningslös om 

inte Jesus hade övervunnit döden. Den Heliga Skrift fick ny mening för 

lärjungarna. Skriftens ord blev likt pusselbitar som lades på plats, 

Han hade själv sagt att han ”går till Fadern.” Genom att förhärliga Jesus 

(17:5) gav Fadern sitt godkännande till Jesus. Allt detta var tillräckliga bevis 

på att Jesus var rättfärdig och därför också Parakletos´ domslut giltigt. 

Även Paulus hänvisar till denna rättfärdighet och till Jesu förhärligande då 

han skriver till Timoteus: 

”Och erkänt stor är gudaktighetens hemlighet: `Han som blev uppenbarad 

i köttet, rättfärdigad i anden… upptagen i härligheten.’” 

(1 Tim 3:16, 1917 års övers.). 

122

Denna hymn har sina tidiga rötter i Gamla testamentet 4 , närmare bestämt 

Jesaja: 

”Därför kuvades människan, därför tvangs hon på knä, 

Och de stolta tvangs att sänka blicken.” (Jes 5:15-16). 

Jesus säger inte endast att han går till Fadern. I samma andetag säger han: 

”och ni ser mig inte längre” (16:10). En förändring är alldeles nära inpå. 

Jesus hade redan tidigare framhållit att människorna skulle mista sitt tillfälle 

att se honom. 

”Ännu en kort tid är jag hos er, innan jag går till honom som har 

sänt mig.” (Joh 7:33). 

”Ni kommer att söka efter mig men inte finna mig, och där jag är, dit 

kan ni inte komma.” (Joh 7:34). 

”Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni skall dö i er 

synd.” (Joh 8:21). 

Vid förändringen intog Parakletos Jesu plats. Efter Jesu död talar Parakletos 

Jesu ord och utför Jesu gärningar, men honom kan endast de troende 

se, förnimma och acceptera. För världen betyder det att i och med Jesu död 

har den dragit dom över sig själv. 

(c) Dom 

Dessa ord leder oss till den tredje och sista uppgiften i Parakletos´ juridiska 

vittnesmål, nämligen att visa vad dom betyder: Genom att döma Jesus 

dömer världen sig själv. När Jesus dör på korset ger den ”rättegång”, som i 

viss bemärkelse pågått genom hela Jesu verksamhetstid, ett sken av att sluta 

med fiendens seger. 

Men rättegången får en överraskande vändning. Om Jesu ”stund” av lidande 

och korsfästelse representerar höjdpunkten i konfrontationen mellan Jesus 

och denna världens furste eller prins (Joh 12:31; 14:30) så är hans uppståndelse 

från döden ett oemotsägligt bevis på att Jesus har besegrat denna 

världens furste och härskare. 

123

Det faktum att Jesus står rättfärdigad inför Fadern betyder att Satan är 

dömd och har förlorat sin härskarmakt över världen (Joh 12:31). Det betyder 

att det som Uppenbarelseboken beskriver redan är i någon form förverkligad 

- Satan är dömd, detta som slutligen skall bli fullständigt klart 

vid tidens slut. 

Som vi redan tidigare noterat använder Johannes ofta uttryck som understryker 

betydelsen av "här och nu" (invarslad eskatologi) i väntan på den 

kommande slutligen fullbordade eskatologin vid tidens slut dvs. vid Jesu 

andra tillkommelse. 

Det är med detta som bas, som Satans slutliga dom till förintelse i eldsjön 

(Upp 20:10) ännu ligger i framtiden. När Parakletos vittnar om domens 

(eskatologiska) utgång vid tiden slut, så verkar hans vittnesbörd som ett 

motgift till den sorg som griper lärjungarna vid tanken på Jesu bortgång 

och den grymma förföljelse som väntar dem och andra Guds barn i denna 

värld. 

2. Slut för ondes makt (Joh 16:16-33) 

Allt detta betyder att den ondes makt skall få ett definitivt slut. Jesu ord 

”er sorg skall vändas i glädje” (16:20,24), ger lärjungarna nytt hopp. 

Glädjen som Jesus talar om är förknippad med bön ”Be och ni skall få, så 

att er glädje blir fullkomlig” (16:24). Glädjen kan inte bli fullkomlig på 

annat sätt. 

Men lärjungarna förstår inte allt vad Jesus talar om och hänvisar till. Orsaken 

är som Jesus själv säger: ”Detta har jag sagt till er i bilder.” (Joh. 

16:25). Det kommer en tid, lovar Jesus, då han inte längre talar dunkelt eller 

i bilder, d.v.s. i förtäckta ord, utan med klara ord (16:28,29). 

Allt vad Jesus yttrade syftar till att alla hans efterföljare skall ha frid i honom. 

Han är segerfursten i alla situationer, även i lidandet. ”…men var inte 

oroliga” (16:33)! Jesus anslår samma nyckelton som i början a sitt avskedstal: 

"Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig." (14:1). 

Parakletos är tröstaren mitt ibland oss. Johannes visar att Parakletos 

(Hjälparen) är av samma natur som Jesus för han använder det grekiska 

ordet allos - inte heteros i Joh 14:16. Det första ordet allos betyder en annan 

Hjälpare av samma slag (som Jesus). Det andra ordet heteros betyder 

124

en annan av annat slag. Hjälparen är av gudomlig natur, precis som Jesus. 

Han är med oss som vår hjälpare för varje dag. 

Jesu uppmaning är därför stark och tydlig: Känn ingen oro och tappa inte 

modet (14:27 s.d.). 


Otro är den synd som Jesus nämner som avgörande. Vad är otro? 

Kan en troende ha otro? 

Samtala om skillnaderna mellan tvivel och otro. Jämför t.ex. Thomas 

och Judas, bägge lärjungar. 

Rättfärdighet är ibland en besvärande dygd hos kristna. När blir rättfärdighet 

negativ och när är den positiv? Samtala utifrån kapitlet, 

finn exempel. 

Dom - i det civila samhället har domstolarna bestämda funktioner. 

En av dem är at straffa våldsverkare, en annan att garantera tryggheten 

för alla medborgare. Gud talar också om dom- vari består de positiva 

aspekterna? Finns hopp i domen? 

Kristna anklagas ofta för att vara dömande. Vad tror du då man tänker 

på? 

'Vredgens men synda inte' är ett bibliskt uttryck - hur skall vi förstå 

det i domens ljus? 

Ett annat är: Hämnden är min säger Herren - reflektera över vad detta 

kan betyda i ditt dagliga liv och dina relationer. 

125

Avskedstals Slut (Joh 17) 

1. "Stunden" har kommit (Joh 17:1-8) 

Avskedstagande häntyder på uppbrott. Men för Jesus är det inget uppbrott i 

vanlig mening. För Jesus betyder "stunden" något helt annat. Han lyfter 

sitt huvud mot himlen där hans Fader bor och säger bekräftande: "Fader, 

stunden har kommit." (17:1). 

Det är samma stund som han sporadiskt har hänvisat till redan tidigare. I 

början av sin verksamhet säger han till sin mor: "Min stund har inte kommit 

än." (Joh. 2:4). Hans stund väntar framöver. 

I slutskedet av sin offentliga verksamhet, sex dagar före påsk, förklarar Jesus, 

att nu var stunden inne - nu skulle Människosonen förhärligas (Se Joh. 

12:23). Jesus kände en viss oro inför det som väntade, men var samtidigt 

medveten om att det var just för denna "stund" han hade kommit. 

I denna kritiska stund tänker ock Jesus inte i första hand på sig själv, i stället 

vill han att Faderns namn skall bli förhärligat. Han ber om det. Genast 

126

hördes en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga 

det på nytt" (Joh 12:28). 

Påskhögtiden närmade sig och Jesus är väl medveten om att hans stund 

hade kommit. Han visste att "stunden" var nära för honom att lämna världen 

och gå till Fadern. Detta betydde också att "stunden" för hans förhärligande 

också hade kommit. 

Jesus ber dock inte om förhärligande för egen del. Han ber att han skall 

vara i stånd att förhärliga sin Far ända in i det sista. Jesus ägde överjordisk 

härlighet redan under den tid han verkade, men nu vill han likasom poängtera 

att hans förhärligande och upphöjdhet i främsta rummet härleder från 

hans död, uppståndelse och himmelsfärd (Mark 5:39; Apg 2:36, 31). Den 

sista etappen väntar - den mest krävande. "Stunden" är hans. 

2. Jesu förbön (Joh 17:9-26) 

Jesus kommer också ihåg sina lärjungar och han ber för dem och för sina 

efterföljare. Han är mån om sina egna, de som tillhör honom och som Fadern 

har gett honom. Han har också fått makt av sin Far att ge evigt liv åt 

alla som hör honom till. Han låter oss förstå, att om vi känner den ende 

sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus, då har vi evigt liv. 

Utan kontakt med Gud är vi dödliga människor. Att känna Gud är ett livsviktigt 

"måste" om vi vill leva för evigt. Jesus sade vid ett tidigare tillfälle 

till Marta dessa trösterika ord när hennes och Marias bror hade dött: "Jag 

är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, 

och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö." (Joh. 11:25, 

26). 

Orden kan vara svårtydda. Problemets lösning är att lära känna den ende 

sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus. "Att känna" i detta sammanhang 

betyder evigt liv. Detta "känna" betyder mer än intellektuell kunskap. 

Det handlar hela vår varelse: att vara engagerad i ett personligt och 

innerligt förhållande till Jesus Kristus och Fadern som har sänt honom. Vi 

måste i tro acceptera att Jesus är Guds Son 1 (1 Joh.2:22, 23). 

Bibeln använder ofta adjektivet "ende" och "sanne" om Gud i syfte att särskilja 

honom från de hedniska gudarna, men för Johannes har uttrycket 

127

"den ende sanne Guden" en speciell betydelse: 

"Han är den Gud som är känd i och genom Hans Son, Jesus Kristus. 

Därför den som inte bekänner Sonen bekänner inte heller den ´ende, 

sanne Guden`." 2 

Därför betyder det att känna Fadern och den han har sänt, Jesus Kristus, 

evigt liv. 

(a) Jesus ber för sina egna 

Det är för sina barn, de som tror på honom som Jesus ber. Lägg märke till 

hur markant Jesus drar gränslinjen. "Jag ber för dem" (17:9) underförstått 

"sina barn". Sedan säger han uttryckligen: "Jag ber inte för världen..." 

Enligt grundspråket är ordet "inte" betonat, med andra ord Jesus ber inte 

för världen. Varför inte? Lilla evangeliet säger ju, att "Så älskade Gud 

världen att han gav den sin ende son; för att de som tror på honom inte 

skall gå under utan ha evigt liv." (Joh 3:16). 

Gud sände sin ende son till att dö för världen, d.v.s. för människorna i världen. 

Han kom för att ge alla en möjlighet att tro på honom och så få evigt 

liv. Hans kors blir till en dom för alla dem som inte tror på honom (Se Joh 

3:17,18). 

"Världen" i Joh 17:9 representerar alla dem som vänder sig bort från Jesus 

och som medvetet eller omedvetet väljer att förbli i mörker trots att ljuset 

lyser (3:19). "Världen förgår" säger aposteln Johannes (1 Joh 2:17). 

"Världen" företräder synden och dess upphovsman, Lucifer, d.v.s. Satan. 

Den onde är denna världens furste och härskare (Joh 12:31; 14:30), men 

han är redan dömd juridiskt sett. 

Alla gör ett val - för eller emot ljuset (Joh 3:19,20), för eller emot Kristus. 

Johannes uppmanar oss att välja rätt - välja Jesus. Han säger också, att alla 

som är födda av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat 

världen - vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus 

är Guds Son (1 Joh 5:4,5). 

Världens enda hopp är att den upphör att vara "världen" (kosmos) med all 

dess synd och lockelser, för världen förgår (1 Joh 2:17), Världen kan inte 

128

frälsas. Världen är och förblir vad den är. Världen är dömd i sin furste, 

Djävulen. Guds barn är också "dömda" i sin furste, Jesus Kristus. 

Jesus säger: 

"Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin 

domare: det ord som jag har talat skall döma honom på den sista dagen” 

(Joh 12:48). 

Så länge som evangelium förkunnas ställs människorna inför evangeliets 

dom, vars utslag meddelats i förväg (3:17,18). Människan har bollen. Hon 

kan välja att tro och undgå dom eller hon kan framhärda i otro, som är 

världens synd (Joh 3:17,18; 16:9). 

Jesu ande vädjar oupphörligen till människan att lämna världen och lära 

känna honom som kommit ned från himlen för att visa oss vägen till Fadern 

(Joh 14:6-7 a ). Detta att vi känner "den ende sanne Guden", och honom 

som han har sänt, Jesus Kristus, betyder att vi äger visshet om evigt 

liv. 

"Världen" fick insteg i Judas´ själ och sinne då han förrådde sin Herre och 

Mästare. Jesus använder ett fingerat uttryck när han talar honom som 

"undergångens son" 3 (17:12). Judas Iskariot var innesluten i Jesu närmaste 

krets men världen tog överhand i Judas hjärta och sinne. Han kände inte 

"den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus." Hans misstag 

blev ödesdigert. 

(b) Bön för dem som tror genom deras ord 

Jesus ber innerligt till Fadern att han skall bevara sina barn, de som inte 

tillhör världen. Han ber Fadern om två ting: att bevara dem från det onda 

och göra dem till ett. När lärjungarna blir ett då skall världen förstå evangeliet 

(17:21-23). 

När Jesus sänder "de sina" ut i världen är avsikten densamma som när Jesus 

sändes till världen - "inte för att förändra världen men för att utmana 

världen." 4 Enligt Jesu bön är det de som handlar efter sanningen som kommer 

till ljuset (3:21). På hans efterföljare vilar ansvaret att känna igen Jesu 

röst som uppfordrar dem att utföra den mission som han kallat dem till. 

129

Jesu bön klarlägger att nyckeln till enhet inte ligger i människlig strävan 

genom organisationer av ekumeniskt art. De garanterar inte enhet i de 

kristnas led. Enighet härleder från Kristus själv. Den är gömd i den härlighet 

som Jesus ger sina barn. 

Fadern och Sonens enighet är källan till enhet. När vi blir delaktiga av den 

härlighet som Jesus ger oss redan "här och nu" har vi trätt in på den väg 

som leder till enhet (17:22). 

De kristnas enhet utmanar världen. Jesus i sin tur utmanar de kristna. Jesu 

översteprästerliga bön är gripande. Det är hans självutgivande kärlek som 

genomsyrar varje ord. Det är inte en mänsklig välvilja som lyser igenom. 

Det är en gudomlig, övernaturlig kärlek som bryter fram som en livgivande 

ström. 

Gud själv är kärlekens källa ty han är kärleken (1 Joh 4:9). Medan Jesus 

vandrade här på jorden var han i sin egen person Guds tabernakel eller 

tält. 5 Han var där mitt ibland människorna. Han var fylld av gudomlig härlighet 

(Joh 1:14). Jesus lovar sina efterföljare samma härlighet som Fadern 

gett honom, den som uttrycktes i "nåd och sanning". 


Bön är en viktig del i livet med Kristus. Den är också betydelsefull i 

församlingens liv. 

På vilket sätt lär Jesus oss om bönens betydelse? 

När Jesus nu ber för de sina, vad är viktigt? 

Vad är prioriteten i dina böner? 

Kan vi förändra genom bön? 

Kan människan förändra Guds plan genom bön? Finns exempel på 

detta? 

Många ber om helande av olika slag. En del får synbarligen svar, 

andra inte. Bägge har bett. 

Hur skall vi förstå Guds tystnad? Kan vi lära något av Jesus? 

130

Passion (Joh 18) 

Judas gick ut i natten (Joh.13:30). Detta var den svåra natten då ondskans 

makter rådde. Det var den natt om vilken Jesus sagt: 

”Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom 

ljuset inte finns i honom.” (Joh 11:10). 

”Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går.” (Joh 12:35). 

Det var den mörka natten då människorna förlorade sitt ljus och därför fick 

nöja sig med konstgjort ljus, bloss, lyktor och facklor (18:3). Jesus definierar 

”stunden” med följande ord: ”Men detta är er stund, nu har mörkret 

makten” (Luk 22:53). 

Det är här på vandringen genom livet som människor behöver Världens 

Ljus. I himlen behöver de rättfärdiga inget konstgjort ljus, ty Herren Gud 

är deras ljus. 

”Och det skall inte mer bli natt…” (Upp 22:5). 

131

1. Jesus arresteras (Joh. 18:1-14) 

Jesus hade tillåtit att Judas gick ut i natten - bort från den sista måltiden, 

bort från Jesus och lärjungarna - bort för att förråda Jesus. Nu uppfylldes 

profetian i Ps 41:10: ”Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt 

mitt bröd, lyfte nu mot mig sin häl.” (1917 års övers. Jämför Joh 13:18). 

Jesus tillät Judas och hans anhängare att arrestera sig själv. Lidandets stund 

var inget oundvikligt öde som överraskade Jesus. Han var Herre över sitt 

eget liv och sitt eget öde. 

”Vem söker ni?” (Joh. 18:4). ”Vad vill ni?” (Joh. 1:38). Judas med sin 

brokiga skara sökte ”Jesus från Nasaret”, men motivet var Jesu död. Lärjungarna 

sökte ”Jesus av Nasaret” för att få liv. Än i dag finns det två slags 

sökare. Alla söker, men motiven står i motsättning till varandra. 

Jesus reagerar på bägge frågorna var för sig, vilket visar att han respekterar 

varje sökare vilka motiv som än finns. Vid detta tillfälle svarar Jesus med 

orden ”Det är jag” (ego eimi). När Jesus uttalar sitt gudomliga namn 1 vek 

skaran tillbaka och föll till marken (18:6). Detta gudomliga namn gav Jesus 

herravälde över mörkrets makter. 

Denna korta dramatiska incident visar tydligt att Jesus kunde inte ha blivit 

arresterad om han inte själv tillåtit det. Han kunde ha utnyttjat sin gudomliga 

makt för att övervinna sina fiender, men han gjorde det inte. Till Pilatus 

säger han vid ett senare tillfälle alldeles klart och tydligt: 

”Du skulle inte ha någon makt över mig, 

om du inte hade fått den från ovan.” (Joh 19:11). 

Och till fariseérna säger han: 

”… jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. 

Ingen har tagit det ifrån mig, 

jag ger det av fri vilja.” (Joh 10:17,18). 

Av fri vilja! Jesus tillåter sig själv att bli arresterad, om bara lärjungarna 

får gå (18:8,9). Jesus använder sitt gudomliga namn och sin gudomliga 

makt - inte för sig själv - men för dem han älskar (17:12). 

132

Jesus lät sig bindas. Kommendanten för den romerska vakten var van att 

ge order och vaktstyrkan var inte sen att lyda. Jesus behandlades brutalt 

som en orosstiftare och brottsling. Allt det som hände i skydd av mörkret 

tillät han att ske. Det var ondskans makt som rådde denna natt. 

Jesu tillåtelse skedde i frälsande syfte. Evangeli sanning står fast: Den natt 

då Jesus blev förrådd gav han oss friheten, därför att han har friköpt oss 

med sitt blod (Rom 3:24; 1 Petr 1:18,19). 

”Guds Ord har inte fängslats” skriver Paulus till Timoteus (2 Tim 2:9) eller 

som den äldre översättningen (1917) säger: ”Guds Ord bär icke bojor.” 

Endast sanningen genom Jesus kan göra oss fria (Joh 8:32, 36). 

2. Förhör (Joh 18:15-27) 

(a) Petrus-dramat 

Medan Jesus stod där bunden och väntade på att förhöras hade Petrus med 

en annan lärjunges hjälp lyckats komma innanför porten till översteprästens 

gård och stod där tillsammans med tjänstefolket och värmde sig vid 

kolelden. Det var ännu mörkt och kallt under den tredje natt väkten. Rättegången 

hade ännu inte börjat. 

Detaljerna växlar i de olika evangelierna men huvudtanken är densamma. 

Det var Petrus svaga stund då han förnekar den Mästare han älskar av hela 

sitt hjärta. Dramat har upprepats otaliga gånger sedan dess. Hur många 

har inte gjort sig skyldiga till samma feghet som Petrus? 

Jesus hör hur Petrus förnekar Honom. Den tredje gången som detta sker 

vänder sig Jesus om och ser på Petrus. Jesu blick väckte Petrus samvete. 

Han kom ihåg vad Jesus sagt och han föll i gråt. William Barclay går djupare 

än en förebrående hjärtlös kritik. Han lodar djupet i Jesu blick. Han 

kommenterar denna scen: 

”det var den verkliga Petrus, som försäkrade sin lojalitet i Övre Salen; 

det var den verkliga Petrus som blottade sitt ensamma svärd i 

örtagårdens månljus; det var den verkliga Petrus som följde Jesus, ty 

han kunde inte lämna Jesus allena; det var inte den verkliga Petrus 

som knäcktes under spänningen och som förnekade sin Herre. Och 

det är just det som Jesus kunde se… Jesu förlåtande kärlek är så 

133

stor att Han ser vår verkliga personlighet, inte i vår trolöshet, men i 

vår lojalitet, inte i vårt nederlag med synden, men i vårt sökande efter 

godhet, även när vi är besegrade” 2 

Det är denna slags Jesus som är vår Frälsare och vår Hjälpare i våra svaghets 

stunder (Hebr 2:17, 18). 

(b) Översteprästen 

Jesus fördes först till översteprästen Hannas, svärfar till Kajafas som var 

överstepräst det året (18:13). Men Hannas, fortfarande legitimerad överstepräst 

enligt judisk lag 3 , var den första som gavs tillfälle att utfråga Jesus. 

I en rättegång var detta inte lagligt. Judisk lag föreskrev strikta skyddsåtgärder 

för den anklagade. Ett utmärkande drag i Sanhedrins lagliga tillvägagångssätt 

var, att den anklagade skulle anses absolut oskyldig till dess 

att vittnenas bevisbörda prövats och bekräftats. 4 

Översteprästen var inte anlitad för att anklaga. Målet måste fastställas av 

vittnen. Kanske Hannas ansåg som sin rätt att här göra endast inofficiella 

förfrågningar - kanske av nyfikenhet. 

Hannas var tydligen mest intresserad i Jesu framgång, d.v.s. hur vidsträckt 

var Jesu inflytande -vilka var hans efterföljare etc. Det var tydligen därför 

han gjorde förfrågningar angående lärjungarna. Men därefter kom Jesu 

lära i blickpunkten. Ordningsföljden är inte utan betydelse: först lärjungarna 

sedan läran. 

”Detta är exakt vad man kan vänta av Hannas! Han var mer intresserad 

i Jesu framgång - hur bred var Hans publik? - än i sanningen 

eller osanningen av det Han hade undervisat. Detta är alltid världens 

väg” 5 

Det var nödvändigt att finna något att anklaga Jesus för. Judarnas egen tradition 

måste skyddas till varje pris. Både översteprästen och fariséerna var 

så förblindade att de kunde inte ens tänka sig att de eventuellt kunde ha 

misstolkat Skrifterna. Detta är världens vedertagna väg och trend än i dag, 

även i en konventionell kristendomen. 

134

Jesus nämner inte lärjungarna i sitt vittnesbörd. Han försöker att skydda 

dem intill det sista. Tre gånger säger han: ”Jag har talat öppet…”, ”Jag 

har alltid undervisat i synagogorna och i templet…”, ”Fråga dem som har 

hört mig…” (18:19-21)! 

Jesu svar betyder inte att han på något sätt skulle varit ovillig att samarbeta. 

Hans svar betyder snarare att han försöker visa översteprästen att denne 

inte följer den korrekta juridiska proceduren. 6 

Det var ju domarens plikt att skaffa fram vittnena och enligt judisk lag 

skulle de först höras 7 . Vittnen var ju inte svåra att få fram. Jesus hade ju 

alltid talat öppet i synagogorna och i templet. Jesus själv säger ju detta till 

Hannas. 

Översteprästen Hannas skulle ha haft makt att frige Jesus, men av berättelsens 

sammanhang förstår vi att Jesus stod där bunden hela tiden som förhöret 

hos Hannas pågick. Och när Hannas var färdig sände han Jesus till 

sin svärson Kajafas, Jesus var fortfarande bunden. 

Vid fariséernas och översteprästernas rådslag efter Lasaros uppståndelse, 

var det Kaijafas som yttrade de profetiska orden, att det var bättre att en 

enda människa dör än att hela folket går under (Joh 11:50). Sanningen är 

alltid sanning även om den uttalas av en Jesu motståndare. Sanningen kan 

inte förnekas. 

Jesus skulle dö för folket, ja för hela världen. Sanningen personifierad i Jesus 

Kristus stod nu bunden inför översteprästen, som omedvetet uttalat en 

historisk-teologisk sanning av evighetsvärde. 

4. Inför Pilatus (Joh 18:28-40) 

När Johannes beskriver Passionsberättelsen så väljer han episoder av symbolisk 

betydelse. Hans detaljer är teologiskt orienterade. Någon har sagt, 

att Johannes ”nyskapar” sitt traditionella material för teologiska och dramatiska 

syften. 

Detta samspel eller växelverkan mellan historisk tradition och teologiskt 

och dramatiskt intresse är synnerligen påtagligt. Det sker speciellt då han 

135

Maria, i sin iver, var färdig att tillbe Jesus och hon fattade tag om Hans fötter 

(Matt 28:9). Men Jesus förekom henne och höll henne tillbaka, inte 

med avsikt att såra henne utan för att få henne att förstå att nu hade ett nytt 

förhållande börjat. Maria skulle inte längre få åtnjuta Jesu undervisning på 

samma sätt som hon tidigare gjort. 

Nu efter uppståndelsen var situationen en annan och Jesus ger Maria en 

uppgift som gav henne ett nytt värde i människors ögon. Hon blev likställd 

med lärjungarna och det av Mästaren själv. Hon fick ansvaret att förkunna 

den glada nyheten om Jesu uppståndelse. Evangeliet blev henne anförtrott 

och hon var den första som förkunnade glädjebudskapet om Jesu uppståndelse. 

Nu blev Jesus något mer än ”Rabbouni” (lärare) för Maria. Ty även om 

Maria i sin glädje att återse Jesus först misstolkade situationen så fattade 

hon snart den förändring som ägt rum, ty i sitt samtal med lärjungarna kallar 

hon Jesus, inte längre "Rabbouni” utan ”Herre” (Kyrios). 4 

Renan, en 1800-talsskeptiker, själv en tvivlare, har trots detta ändå ansett 

berättelsen om Maria och hennes upplevelse utanför graven mycket betydelsefull. 

Han påstår nämligen att: 

”Magdalenas hallucination eller upplevelse vid graven egentligen 

var den verkliga gnistan som orsakade tro på uppståndelsen. Hennes 

kärlek gjorde det som inget argument kunde åstadkomma: den väckte 

tron på uppståndelsen.” 5 

Att Marias upplevelse vid den tomma graven har varit inflytelserik genom 

tiderna kan ingen förneka. Vad angår hennes ”hallucination” (upplevelse) 

så borde varje Gud hängiven kristen känna samma passion för sin Mästare 

och Herre som Maria gjorde. Om inte, så är det tydligen något som fattas i 

den kristna erfarenheten - kanske något som ännu inte väckts till liv. 

En sann och levande upplevelse med Jesus Kristus är oförklarlig och oförståelig 

för en icke-andlig människa. En äkta människokännedom leder till 

mognad också i andliga ting och insikten i Andens övernaturliga värld får 

nya dimensioner under hans ledning. 

Det är självskrivet för en kristen att avvisa Renans kommentar om Maria 

som ”förvirrad” och ”lidelsefull”. Men det ligger ändå mycket av sanning i 

136

Renans ord när man tillämpar dem på agape kärleken, vars mäktiga inflytande 

ses både i Johannes och Marias erfarenhet. 

3. Jesu förestående himmelsfärd (Joh 20:19-31) 

Många bibeltolkare har på olika sätt jämfört Jesu uppmaning till Maria 

”Rör inte vid mig” med hans senare inbjudan till Tomas att röra vid honom 

(20:27). Olika tolkningar har presenterats, men dessa två olika attityder av 

Jesus har ingenting att göra med varandra. 

Johannes gör ingen jämförelse som skulle tyda på att Jesus erbjuder Tomas 

en förmån som han vägrar Maria. Verbet haptou 6 (20:17) som Jesus använder 

i sin instruktion till Maria återfinns inte i Jesu uppmaning till Tomas. 

Jesus uppmanar Maria att inte hålla fast vid honom, dvs. inte försöka hindra 

honom i hans nya funktion eller ”roll” när hon i sin glädje fattade tag 

om Jesu fötter och tillbad honom (Matt 28:8). 

Maria hoppades antagligen att allt skulle bli som förut. Men Maria överger 

snabbt sin inställning när hon förstår den nya situationen. Maria visar både 

andlig mognad och villighet att ”sadla om”, d.v.s. få en annan syn på tingen. 

Maria ägde förmågan att ändra inställning omedelbart. 

Att Maria ändrade inställning betyder inte att hon vände kappan efter vinden 

eller talade fram och tillbaka. Hennes villighet till förändring visar en 

karaktärsstyrka som ofta saknas bland människor. Det är mänskligt att hålla 

fast vid förutfattade meningar även om sakläget klart har förändrats och 

nya sanningar uppenbarats. 

Till den tvivlande Tomas ger Jesus en inbjudan att sticka handen i hans sår 

så att han skulle bli övertygad om att det var samma Jesus han nu mötte 

som den Jesus han tidigare känt före uppståndelsen. Jesus uppmanar Tomas 

att tro och inte tvivla. 

Marias förhållande till Jesus skulle få en ny form, även om de personliga 

undervisnings tillfällen hon älskat och värderat så högt inte längre var möjliga. 

Jesu verksamhetstid på jorden var slutförd och tiden hade kommit för 

honom att återvända till sin Fader. Men hans inflytande och hans verk 

skulle fortsätta på ett nytt sätt. 

137

eskriver domstolsscenen inför Pilatus där han förklarar vilken natur Jesu 

kungadöme har (18:36) samt judarnas skuld i Jesu död (Joh 19:14-16). 

Johannes använder sig av det material som står till förfogande, däri inberäknat 

hans egen erfarenhet som närvarande vittne till det som sker. På sätt 

och vis kan man säga att Johannes nytolkar allt sitt tillgängliga material i 

evangeliskt ljus 8 . 

En ny morgon grydde. Ondskans natt var över (Joh 13:30; Luk 22:53). Dagen 

grydde då världens ljus skulle besegra mörkret. Jesus fördes nu till residenset 

(pretoriet). Rannsakningen förlades helt till romersk domstol. 

Från stora rådets sida är det frågan om rent hyckleri. 

Johannes beskriver mötet mellan Pilatus och ”judarna” med en viss ironi. 

Efter att ha kallt och cyniskt bestämt att Jesus måste dö eftersom det var 

bättre att ”en enda människa dör för folket än att hela folket går under” 

(Joh. 11:50), så var man det oaktat ytterst samvetsgranna i att observera 

rituell renhet (18:28). De tvekar inte att utnyttja en hedning i syfte att 

förinta en fiende, men de kan inte, på grund av ett skrupulöst samvete, gå 

in i ett hedniskt hus! 

Denna händelse inbegriper ytterligare ironi eftersom judarna var rädda för 

att rituell orenhet skulle hindra dem från att äta påskalammet. Men i okunnighet 

överlämnar de Jesus till döden, han som är det verkliga Guds 

Lamm. Det är han som överhuvudtaget gör påsken möjlig, och utan vilken 

påskfirandet blir en tom formalitet. 

Det är egentligen två skådeplatser eller scener för det drama som utspelas 

vid residenset: det yttre, där judarna samlades; det inre, där Jesus hölls 

fången. Av berättelsen framgår att Pilatus gick ut och in, från den ena avdelningen 

till den andra. 

Sjutalet är återigen representerat i de episoder som tog plats dels inne i residenset, 

dels utanför (Joh 18:28-40; 19:1-16). Sju gånger går Pilatus in till 

Jesus i residenset och ut igen till folket (18:29–19:13). 

Atmosfären inne i residenset är behärskad; Jesu oskuld klarnar för Pilatus. 

Utanför däremot är atmosfären laddad på grund av judarnas ursinniga, 

upphetsade och hatiska rop. Folkmassan försöker pressa Pilatus att döma 

Jesus skyldig. 

138

Pilatus var i själva verket ovillig att ta ställning i målet ”Jesus” (18:31). Jesus 

gjorde inga anspråk på något politiskt kungadöme. Pilatus fann honom 

”icke skyldig” (18:38). Hela tiden vandrar Pilatus från en scen till en annan, 

ett uttryck för den kamp som pågår i hans själ. Hans visshet om Jesu 

oskuld växer i samma takt som den politiska påtryckningen ökar. Till sist 

tvingas han att döma Jesus skyldig - mot sitt bättre vetande. 

Pilatus lyssnar till Jesu vittnesbörd om sanningen: ”Den som hör till sanningen 

lyssnar till min röst!” (18:37). Han ställer t.o.m. frågan ”Vad är 

sanning?” (18:38). Men frågan blir hängande i luften. Pilatus går utan att 

vänta på svar. I stället försöker han övertyga judarna att acceptera eller 

godkänna en lösning som gör det onödigt för honom att välja Jesus 

(18:39). 

Pilatus vänder sig bort från sanningen. Han vill inte acceptera judarnas anklagelser, 

men inte heller vill han lyssna till Jesu röst. Pilatus dagtingade 

med sitt samvete och lät gissla Jesus trots att han fann honom ”icke skyldig.” 

Den ena eftergiften efter den andra ledde Pilatus in på kompromissens 

slippriga stig. 

Soldaterna i sin tur förlöjligade Jesus och hånade honom som ”judarnas 

konung”. Men när Jesus kom ut från residenset, klädd i en purpurröd mantel 

och med törnekrona på huvudet försöker Pilatus vädja till judarna kanske 

för att väcka deras medlidande - ”Här är mannen” 1 (ecce homo). ”Se 

människan” (Joh 19:5, 1917 års övers.). Men översteprästerna och deras 

folk ropade: ”Korsfäst, korsfäst!” (Joh 19:6). 

För begrundelse och samtalsfrågor 

Hur ofta händer det inte att vi också binder Jesus. 

Vi binder sanningen, vi binder den Helige Ande, vi binder den gudomliga 

makten på grund av vår attityd, våra fördomar och förutfattade 

meningar. Vi kanske tror att vi kan binda sanningen, men vi kan 

göra det endast skenbart, inte i verkligheten. 

På vilka sätt kan vi i vår vardag binda sanningen? 

Hur inverkar Jesu lidande på mitt eget lidande som människa? 

Vilka konsekvenser kan jag ta av Jesu bemötande av de olika motståndare 

som han konfronteras av i kap 18? 

Är passivt motstånd det enda sätt att avvisa anklagelser och kritik? 

Finns andra möjligheter? 

139

Dom (Joh 19) 

1. På domarsätet (Joh 19:1-16) 

Pilatus ansåg sig ha oinskränkt makt att bestämma över Jesu öde. Pilatus 

var ju ståthållare över Juden, tillsatt av kejsaren. Han framhöll därför sin 

befogenhet att frige Jesus och sin makt att korsfästa honom. Han hade den 

romerska statens makt. 

Jesus upplyser Pilatus att den makten hade getts honom från ovan (19:11). 

Pilatus blev orolig och kanske villrådig och han sökte nu mer än någonsin 

efter en utväg att frige Jesus, men han var snärjd i sin egen feghet. Han 

fann ingen utväg. Han blev mer och mer trängd. Han hade trasslat till alltsammans 

genom att kompromissa. Detta är alltid resultatet när man förnekar 

sanningen. 

Pilatus´ dilemma förvärrades ytterligare när judarna förnyar sin politiska 

utpressning och ropar: ”Om du släpper honom, är du inte kejsarens vän”. 

Ordet ”vän” användes redan på Davids tid i betydelsen ”konungens rådgivare.” 

På romartiden användes ordet ”vän” som en utmärkelse för kejsarens 

officiella representant. 2 

140

Judarna ifrågasätter Pilatus lojalitet gentemot kejsaren. Om Pilatus verkligen 

hade erhållit titeln ”Kejsarens vän”, så försökte judarna ge en anspelning 

på, att den utmärkelsen kommer han att förlora. Ett sådant straff var 

hårt, för kejsaren var obarmhärtig när det gällde bristande solidaritet från 

de underlydandes sida som han hade favoriserat. 

Alla kejsare var känsliga för rivaler som gjorde anspråk på kungadöme 

(Apg 17:7). För Pilatus betydde kejsarens vänskap mer än Jesu vänskap. 

Och till inget pris ville Pilatus förlora kejsarens vänskap. 

Judarnas hot hade åsyftad verkan. Pilatus satte sig på domartribunen. 3 Jesus 

står inför rätta. Pilatus är domaren, men egentligen är det han själv, 

ståthållaren Pontius Pilatus som är ställd till svars. Han står ansikte mot 

ansikte med Ljuset och han måste fatta ett beslut som gäller honom själv - 

ett beslut som innefattar ett val - han måste välja antingen ljuset eller 

mörkret (Joh 3:19-21). 

Ordet ”satte sig” (ekathisen) har orsakat en lång debatt bland bibelforskare. 

Vad menar aposteln Johannes? Betyder det att Pilatus satte sig, eller att 

Pilatus placerar Jesus att sitta ned på bänken, d.v.s. på domarsätet? Problemet 

härleder från det faktum att verbet kathizo kan användas både transitivt 

och intransitivt: transitivt ”placera någon att sitta”, intransitivt ”att sätta 

sig.” 4 

Här är det lämpligt att använda den transitiva formen, 5 eftersom för Johannes 

Jesus är den verkliga domaren, oberoende av vad som sker i Pretoriet 

(Joh 5:22,27,30; 9:30). I det att judarna dömer Jesus, dömer de sig själva. 

Några forskare har föreslagit att kathizo är menat att ha dubbel mening: intransitivt 

på historisk nivå (”sätta sig”) men transitivt på teologisk nivå 

(”satte Jesus på domarsätet”). 

På domartribunen var Pilatus till synes så villrådig på grund av judarnas 

utpressningsmetod, att han var tvungen att göra en karikatyr av rättsväsendet 

genom att frige en som var skyldig. 6 Han måste lyssna till judarna som 

kräver att en brottsling (Barabbas) hellre skall friges än Jesus. 

Pilatus omdöme blir mer och mer suddigt. Han blir degraderad från en position 

där han kunnat bestämma att Jesus skulle friges, men han blev försatt 

i ett läge där han måste pruta av på sin egen bestämmanderätt och i 

stället köpslå med judarna om ett avtal - en tarvlig kohandel i sanning. 

141

Pilatus ”satte sig” på domarsätet i syfte att skipa rätt och rättvisa, men han 

fyllde inte måttet för denna uppgift. Han gav efter för majoritetens krav. 

Den ursinniga mängdens rop överröstade samvetets röst, lagens krav för 

rättvisa och skydd för den enskilde. Folkens raseri driver ut förnuftet än i 

dag och mängdens rop, från vilket parti den än kommer gör oss förvirrade. 

Det avgörande är inte vad som är rätt eller fel. Majoriteten bestämmer. 

På domartribunen gör Pilatus ändock ett sista försök att vädja till judarnas 

rättskänsla genom att peka på Jesus ännu en gång. ”Här ser ni er 

kung” (19:14). Jesus står där fortfarande klädd som en narr i ett slags pseudo 

regalia med törnekrona på huvudet och en spira av strå i sin hand - 

tecken på kunglig värdighet i det gyckelspel som försiggick. 

Det var säkert inte första gången de hånfulla soldaterna gjorde sig lustiga 

på andras bekostnad. De räknade inte med att de en dag måste möta denna 

hånade kung igen - inte längre inkognito utan ”klädd i en mantel som doppats 

i blod” och med många kronor på sitt huvud - universums skapare och 

härskare, kungars Kung och herrarnas Herre (Upp 19:11-16; 1:7; Fil 2:10- 

11; Joh 12:12-15). 

Pilatus talade troligen inte satiriskt när han utmanade judarna genom att 

peka på Jesus, deras kung. Men Jesus kom inte för att bli kung. Han kom 

för att vittna om sanningen. Pilatus kanske ändå omedvetet eller undermedvetet 

var förvissad om, inte bara Jesu oskuld men också hans gudomlighet. 

Han visste inte själv vilken stor sanning han fick förmånen att proklamera 

när han presenterar Jesus som kung. 

Men skriet ”korsfäst honom” (19:15) var det enda öronbedövande svar 

som judarna gav. Domen föll. Pilatus friger en bandit och dömer den 

oskyldige skyldig. Det syns klart, att Jesu fiender hade inte endast vänt sig 

bort från ljuset, men de hade beslutat att släcka ljuset. Ironiskt nog, det är 

genom Jesu död, som ljusets seger ges och klart kan ses (Fil 2:5-11). Enligt 

Johannes var det judarna om korsfäste Jesus (19:12-16). 

Rättegången är över, ty i Jesu närvaro dömer ”judarna” sig själva; de uttalar 

sin egen dom. Pilatus utlämnar Jesus till att korsfästas. Tidpunkten för 

judarnas fatala förnekelse av Messias, sin Kung, ägde rum på påskens afton 

(dvs. långfredagen). 

Genast efter middagstid på förberedelsedagen (dagen före sabbaten) började 

prästerna slakta påskalammen på templets förgård. 7 Enligt lagen (2 Mos 

142

12:6) slaktades påskalammet på kvällen, men på Jesu tid slaktade man inte 

längre hemma, utan på templets förgård och det var prästerna som utförde 

uppgiften. 

Ett stort antal lamm måste slaktas för mer än 100.000 deltagare vid påskhögtiden 

i Jerusalem. Slaktningen började därför så snart solen passerat 

middagshöjden; då började ”aftonen” enligt judarnas tolkning vid denna 

tid. Och det var just då när prästerna höll på med sina förberedelser för att 

fira den fest som årligen påminde om Guds folks befrielse från Egypten, 

som översteprästerna gjorde sitt ödesdigra val: ”Vi har ingen annan kung 

än kejsaren!” (19:15). 

Den upprörande scen som Johannes framställer är i grund och botten lika 

den som Matteus presenterar, där hela folket ropar: ”Hans blod må komma 

över oss och våra barn” (Matt 27:25). Judarna annulerade sin status som 

Guds egendomsfolk. Översteprästen, folkets representant, tog initiativet 

och folket följde efter (19:15). Det judiska folket dömde sig själva genom 

att döma honom som Gud sänt i världen - inte för att döma utan för att 

frälsa (Joh 3:17). 

I början av sitt evangelium pekar Johannes Döparen på Jesus och säger: 

”Där är Guds Lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Profetian 

uppfylldes i den stund när påskalammen slaktades, ty då slutade rättegången 

mot Jesus. Domen föll och Jesus riktar sina steg mot Golgota för att där 

ge sitt blod som skall rena människorna från deras synd (1 Joh 1:7). I sanning, 

Gud hade planerat ”stunden” med omsorg! 

2. Korsfästelsen (Joh 19:17-24) 

Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallades ”Skallen” 8 (19:17). 

Han allena utförde den frälsnings gärning som räknas oss till godo. Profeten 

Jesaja skriver: ”Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv ensam, och 

ingen i folket hjälpte mig” (Jes 63:3). 

Matteus skriver visserligen att Simon från Kyrene hjälpte Jesus att bära 

korset. Simon blev tvingad till det: men varken Simon eller någon annan 

kunde bära det kors som Jesus bar för vår skull. Det kors som Simon hjälpte 

till att bära var endast av fysisk art. 

Passionen i all sin vidd var ett verk som kunde utföras endast på gudomligt 

143

plan och helt utan mänsklig medverkan. Det var denna helt igenom gudomliga 

frälsningsgärning Johannes syftar till när han säger att Jesus ”bar 

själv sitt kors.” 

Jesus bar sitt kors till den plats där avrättningen skulle ske. Där korsfäste 

de (judarna) honom tillsammans med två andra (19:18). Johannes identifierar 

inte dessa två, men genom Synoptikerna får vi veta att de var förbrytare 

eller brottslingar - kanske i likhet med Barabbas. Pilatus kallar inte Jesus 

förbrytare; i stället låter han göra ett anslag på vilken han låtit skriva: 

”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” (Joh 19:19). 

Denna information var avfattad på hebreiska, latin och grekiska. Hela den 

civiliserade världen erhöll kungörelse om Jesu kungadöme. Endast Johannes 

nämner att denna överskrift lästes av många judar. Alla hade ju inte 

hört Pilatus tala om Jesus som kung. Men nu kunde alla läsa anklagelsen 

och få officiell information och vetskap om varför Jesus dömdes till att 

korsfästas. 

Judarna förnekade Jesu kungadöme och de ville därför ändra på texten, 

men den hedniske guvernören svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag 

skrivit.” (19:22). Vi kan därför anta att vem som helst i mängden av människor 

som denna påskafton gick förbi Golgata kunde läsa, kunde läsa texten 

på arameiska, latin eller grekiska. 

Arameiska var landets språk, latin var det officiella språket (d.v.s. tjänste- 

eller ämbetsspråket) och grekiska var det allmänt använda talspråket i hela 

den romerska världen. Detta om något symboliserade Jesu universella kungadöme. 

Johannes betonar väl att märka kungsmotivet ända till slutet. För 

Johannes är Jesu kungadöme synnerligen betydelsefullt. 

De romerska soldaterna däremot, var till synes helt oberörda av det som 

tilldrog sig runtomkring. För dem var korsfästelsen endast ett rutinuppdrag. 

De utförde sin plikt och samtidigt försökte de få ut den eventuella 

vinst som möjligen stod att få. Varför inte som tidsfördriv spela om Jesu 

kläder? Den sömlösa tunikan eller långskjortan (chiton) delade man inte - 

om den drog man lott. 

Johannes nu, som vid så många tillfällen tidigare, ser också i detta som 

sker talande symbolspråk. Psalmisten hade ju också förutsagt: 

144

”De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad.” 

(Ps 22:19). 

Under det gamla förbundet var översteprästen alltid klädd i linnekläder då 

han gjorde offertjänst på den stora försoningsdagen. Det är det lätt att se 

hur förebilden mötte sin motbild i Jesus även i denna yttre, till synes, ovidkommande 

detalj. Jesus var inte bara kung, Han var också överstepräst. 

Symbolen sträcker sig ännu längre. Den betonar den sömlösa tunikans stora 

betydelse för oss som Jesu efterföljare. Kristi rättfärdighets klädnad kan 

inte delas. Den lyckligt lottade är alltid den som tror och tar emot. I den 

lottdragningen är det alltid Andens lag som råder och därför kan var och en 

som tror på Jesus bli klädd i hans rättfärdighets sömlösa tunika. 

På korset uttalar Jesus sin sista predikan, ett kortfattat ”credo” som ges direkt 

till varje kristen. Ett sjutal av dessa uttryck har nedtecknats i evangelierna. 

Johannes hänvisar endast till tre av dem. Det första uttrycket gäller 

Maria, Jesu mor. Jesus säger: ”Kvinna där är din son,” och till lärjungen 

säger han: ”Där är din mor.” 

Utan att pressa talesättet kan vi förstå att Johannes också här ser en djupare 

innebörd i Jesu ord. Maria blir en symbol på Guds församling (det andliga 

Israel i Nya Testamentets tid) och följdriktigt blir då sonen en bild på varje 

enskild kristen. 

Maria nekades en roll vid bröllopet i Kana, eftersom Jesu ”stund” ännu 

inte hade kommit. Marias roll börjar inte förrän då när stunden är inne - 

förhärligandets stund. Nu erhåller hon rollen som mor till den älskade lärjungen 

- den kristna församlingen. Ett rätt förhållande mellan dessa två resulterar 

i ömsesidig kärlek och omsorg. 

Nästa uttalande av Jesus, enligt Johannes´ annaler, består av ett enda ord 

på grekiska, ordet dipso ”Jag är törstig” (19:28). Jesus visste att nu var 

allt fullbordat och han uttalade orden för att skriftordet skulle fullbordas. 

In i minsta detalj skulle profeternas förutsägelser gå i uppfyllelse för att 

visa att Jesus var den som blivit utlovad. Han var den Messias som alla 

väntade på men som få trodde på. 

Jesus tog emot det sura vinet (oxos) som erbjöds honom och som lindrade 

hans fysiska törst. Det sura vinet användes ofta som matvin bland soldater 

145

och arbetare. Jesus tog emot detta slags vin, men han vägrade att släcka sin 

törst med något bedövningsmedel (oinos) iblandat. 9 Men Jesu törst gick 

djupare än till det fysiska planet. Hans inre törst gällde dem som han kommit 

för att rädda, inte bara för denna tiden men för evigheten (Jes 53:10, 

11: Joh 14:3; 17:24). 

3. Döden på korset (Joh 19:30-42) 

Så snart Jesus tagit emot vinet yttrar han (enligt Johannes) ett enda ord: tetelestai 

”Det är fullbordat.” (19:30). Det är sagt att detta enda ord 

"...befäste himlen, skakade helvetet, tröstade världen, gladde Fadern, förhärligade 

Sonen, bragte ned Anden och stadfäste det eviga förbundet” 10 . 

Men de vänner som stod vid korset förstod knappast stundens historiska betydelse 

och ännu mindre dess betydelse för evigheten. De var alltför uppskakade. 

Andra människor brydde sig inte, för dem var det likgiltigt vad som hände 

på korset. Helvetets makter rasade denna långfredag på Golgata kulle. Demoniska 

krafter i gudlösa människors skepnad omringade korset likt starka 

”tjurar” och ”glupska lejon” (Ps 22:12, 13). 

Jesus visste att nu var allt fullbordat - stunden hade kommit då han skulle 

lämna denna värld. Hans död var slutakten i den räddningsaktion han kommit 

för att utföra. Ingenting lämnade han halvfärdigt. Människans frälsning 

var garanterad. Något mer kunde inte ha gjorts. 

Jesus fullbordade det verk han kommit för att utföra, nämligen att genom 

sin död försona en upprorisk värld med en rättfärdig och kärleksfull Fader 

(Joh 4:34; 17:4). I den försoningsakten gavs förlåtelse för alla: bödlar och 

skarprättare, soldater och officerare, rika och fattiga, lärda och olärda, 

gamla och unga - alla inneslöts i hans förbarmande famn. Hans nåd räcker 

till för var och en som tror och tar emot frälsningens gåva. 

Jesu död är allas vår garanti att vår frälsning är viss. Jesu försoningsdöd 

betyder ”goda nyheter” för alla skuldbetyngda syndare och alla misströstande 

människor såväl som för alla framgångsrika och välbärgade personer. 

Ingen är undantagen; frälsningen är för alla. Evangelium är en Guds 

kraft till frälsning för var och en som tror (Rom 1:17). 

Den bild vi får av Jesus Kristus i hans sista stund, är inte en scen av missmod 

och hopplöshet utan snarare början till en stor triumf. Jesu ord: ”Det 

146

är fullbordat” kan tolkas som ett triumferande utrop i kontrast till det rop 

av övergivenhet som Matteus och Markus citerar som Jesus sista uttryck 

(Matt 27:46, 50; Mark 25:34, 37). 

Den sanning som Matteus och Markus uttrycker är gripande och avslöjar 

något av den kamp Jesus utkämpade på korset. Det förringar inte i på något 

sätt den ångest och det lidande som Jesus utstod i Getsemane och på 

Golgata. Jesus led för att inte vi skulle behöva lida. Han dog för att vi skulle 

få leva. 

Johannes syfte är inte att undervärdera Matteus och Markus tolkning, utan 

att poängtera att Jesu synbarliga nederlag på korset endast var skenbar. I 

ljuset av evangelium var korsfästelsen i själva verket en segerns triumf - 

fienden krossad och segern vunnen. 

När Jesus uttalat orden: ”Det är fullbordat,” böjde Han ner huvudet och 

”överlämnade sin ande” (19:30). Själva uttrycket ”överlämna sin ande” är 

tydligen ett symboliskt sätt att förklara, att Jesu egen Ande skulle fortsätta 

verket. Jesus hade ju sagt till sina lärjungar: ”…om jag inte lämnar er, 

kommer inte Hjälparen till er” (16:7). 

Ordet överlämna (paradidomi) betyder att ”ge”, ”överlämna åt någon”, 

”överlåta” och ”att föra vidare”. 11 Anden skulle fortsätta Jesus verk. Han 

skulle vara deras Hjälpare. Lärjungarna skulle inte bli övergivna på något 

sätt. Nu var Jesus död, men korsets drama slutar inte med död utan i ett utflöde 

av liv; liv genom Anden. Johannes ger en allusion till detta i v.34. 

Eftersom påsksabbaten var en stor högtid måste kropparna bort från korsen 

före sabbatens ingång så att ingen skulle orena sig genom dem i samband 

med högtiden (5 Mos. 21:22, 23). Deras benpipor skulle krossas för 

att påskynda döden. 

Soldaterna gjorde återigen sin plikt och slog sönder benpiporna på dem 

som korsfästes samtidigt med Jesus. Men Jesus var då redan död och därför 

krossade man inte Hans ben. Därför understryker Johannes också att 

Psalmistens ord uppfylldes 

”Han bevarar alla hans ben, inte ett enda av dem skall sönderslås” 

(Ps. 34:21). 

147

”Crurifragium” 12 tillämpades alltså inte på Jesus, men väl en annan metod, 

nämligen att med spjut sticka upp sidan för att se om döden verkligen 

hade kommit, i all synnerhet om döden verkade ha kommit för tidigt. Det 

märkliga i berättelsen är att när soldaterna stack upp Jesu sida så flöt både 

blod och vatten fram. 

Många olika teorier har framkastats för att förklara fenomenet. Det är allmänt 

känt att döda kroppar inte blöder eftersom hjärtat inte längre pumpar 

blod genom systemet. Men det finns en del forskare som vidhåller att blödning 

är inte alldeles oförklarlig, ty ett utflöde av instängt blod från ett sår, 

strax efter att döden inträtt kan inträffa i all synnerhet om kroppen är i vertikalt 

läge. 12 

Många andra teorier har framställts, men förklaringen är varken anatomisk, 

biologisk eller medicinsk. I stället ger Johannes en teologisk dimension 

som ofta förbises. Symbolismen i Joh 19:34 förutsätter uppfyllelsen 

av Jesu löfte i Joh 7:37-39: 

”På högtidens sista och största dag, ställde sig Jesus och ropade: 

´Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur 

hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.` 

Detta sade han om Anden som de som trodde på honom skulle få. Ty 

ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus inte hade blivit förhärligad.” 

(Joh 7:37-39) 

Bakgrunden till Jesu löfte och uttalande vilar på skriftens grund.. Från Jesu 

stungna sida flyter den ”dubbla strömmen” fram, som Hesekiel talar om 

(47:9) och ger liv till var och en som tror. Jesu blod skänker full förlåtelse 

för all vår synd. Vattnet - symboliserar först och främst den helige Ande 

som Jesus lovat till den som tror på honom (Joh 7:38, 39) 14 

Jesu korsfästelse var ett nederlag i världens ögon men för var och en som tror 

är korsfästelsen kristendomens klippfäste. Vid tidens slut ebbar tidens svallvågor 

ut och evig tystnad blir otrons lön medan evigt liv blir de troendes stora 

gåva. Evigt lov och pris skall ljuda från de frälstas läppar när korset bytes ut 

mot kronan. 

Nästa kapitel (Joh 20) klargör för oss att den uppståndna Jesus, som besegrat 

döden, nu har laglig rätt och auktoritet att ge evigt liv (Joh 20:22). Han 

ger åt sina barn av sin egen Ande. Den Helige Ande är Jesu Ande. 

148

Jesu gåva till människan kommer inte i dödsögonblicket, utan efter uppståndelsen 

(20:22). Symbolspråket både i Joh 19:30 och 19:34 förutsäger det som 

sker, dels efter uppståndelsen (Joh 20:22) och dels efter himmelsfärden. Det är 

då Kristus förhärligas (Joh 17:5). Han återfår nu sin plats i himlen och sänder 

sin Ande som en gåva till sina väntande barn på pingstdagen. 

Löftet om den Helige Andes gåva gäller alla Guds barn. I det löftet är också 

kommande släktled inbegripna (Apg 2:37-39). Hela evangeliets höjdpunkt 

projiceras i berättelsen om Jesu död på korset. Där överlämnar han sin Ande 

efter att allt är fullbordat. På detta vilar den kristna församlingens hela framtida 

existens. 

Jesus är judarnas kung, men han dör utan krona, utan kungadöme, utan stad, 

utan folk. Han ägde ingenting. Så var också förutsagt genom profeten Daniel 

(9:26). Dock gjorde han oss alla rika genom sitt arv - det eviga livets gåva. 

Frälsningen är en gåva grundad på Kristi fullbordade verk. Den Helige Andes 

gåva vilar på samma grund. Världens synd består i förkastandet av denna villkorslösa 

gåva. 

För begrundelse och samtalsfrågor 

Vad betyder korset för oss som lever i dag? Korset är evangeliets domartribun. 

Det är vid korset som människorna dömes. 

Härifrån Jesu kors dömer Hans kärlek mitt hat. 

Hans helhjärtade omfamnande ömhet dömer min ofördragsamhet 

och kortsynthet. 

Hans självuppoffring min själviskhet. 

Förstår vi korsets mening i vårt dagliga liv? 

Korset är vår andliga prövosten. 

Korset är världens vattendelare och domstol. 

Vid korset gör vi vårt livs avgörande beslut 

Vågar vi möta korsets dom över vårt själviska liv, 

Vårt guds - frånvända liv, vårt egocentriska liv? 15 

Tänk igenom några av de avgörande val du tvingats att göra i ditt liv. 

Hur ser du på dessa i ljuset av Pilatus tvekan och val? 

Pilatus, Judas och Petrus tog var och en val vid Jesu kors. Pilatus blev 

grymt mördad några år senare, Judas tog sitt liv, men Petrus blev den 

unga församlingens kraftfulle ledare. De hade alla valt svek mot Jesus. 

Vad tror du utgjorde skillnaden? Hur kan denna skillnad påverka våra liv 

och val? 

149

HÄRLIGHETEN (Joh.20) 

1. Den uppståndne Jesus (Joh. 20:1-10) 

Kapitel 19 slutar i en beklämmande tongång: korsdramats sista skede, Jesu 

död och begravning. Jesu kropp lades i en ny grav - en rik mans grav. Nu uppfylldes 

Jesajas profetia bokstavligt: ”...bland de rika kom han först när han var 

död.” (Jes 53:9). 

Tidpunkten för denna händelse, var, enligt Lukas: ” ...förberedelsedag, och 

sabbaten skulle just börja” (23:54). Johannes instämmer med Lukas; det var 

judarnas förberedelsedag. De kristnas definition av denna speciella dag är numera 

”långfredag”. Johannes nämner dessutom att efter denna speciella tillredelsedag 

följde en ”stor sabbatsdag”, d.v.s. påsklördagen eller sabbaten. 

Långfredagens budskap är centraliserat i Jesu död som för kristna betyder 

evangeliets kärna. Evangeliet har sitt ursprung i Jesu lära och undervisning. 

Han själv lade grunden till Korsets teologi. 

150

Kapitel 20 börjar med att hänvisa till den första veckodagen, d.v.s. 

”påskdagen” (eller påsksöndagen enligt kristen sed). Mellan dessa två dagar 

("långfredagen" och "påskdagen") kom sabbaten då Jesus vilade efter 

sitt avslutade och fullbordade skapelseverk. 

Då Gud skapade jorden och det första människoparet avslutades skapelsen 

genom att Gud vilade på den sjunde dagen dvs. på den sista dagen i skapelseveckan. 

Detta var den första sabbaten i mänsklighetens historia. Detta 

hände i tidens begynnelse i Edens lustgård (1 Mos. 2:8). 

Nyskapelseverket som Jesus utförde på andlig nivå flera tusen år senare 

avslutades också på förberedelsedagen - i en trädgård eller örtagård (Joh 

19:41) 

Nya testamentets berättelse beskriver Påskdagens under - dagen efter sabbaten: 

”Tidigt på morgonen medan det ännu var mörkt kom Maria från 

Magdala till graven.” (Joh. 20:11). 

Skildringen om Maria visar att påskdagen (söndagen) var full av överraskningar. 

Stenen var borttagen från gravöppningen. Maria blev häpen och 

förbryllad. Vad hade hänt? Hon skyndade till Petrus och Johannes. 

Märkligt nog så tycktes inte tanken på en eventuell uppståndelse ens ha 

snuddat vid henne. I stället antog hon att Jesu kropp av någon oförklarlig 

anledning hade flyttats till något annat ställe. Kanske kom tanken till henne 

att kroppen rent av hade stulits bort (Matt 27:62-66). 

Inte heller lärjungarna verkade tro på någon uppståndelse (20:3-10). Petrus 

och Johannes var lika överrumplade som Maria. Men båda ivrade att se 

vad som hänt. Marias berättelse utlöste en kapplöpning mellan två lärjungar. 

Johannes vann loppet och kom först till graven. Han tittade in i graven 

men gick inte in. Den handlingskraftiga Petrus däremot gick genast in och 

då följde Johannes efter. 

Båda såg fenomenet med den tomma graven och bindlarna prydligt hopvikta, 

men effekten var en annan för Petrus än för Johannes. Johannes som 

presenterar sig själv som den lärjunge som Jesus älskade (Joh. 20:2). Han 

kom till tro på grund av det han såg. Han ”såg och trodde”. Petrus erfarenhet 

vid samma tillfälle kommenteras inte. Att Petrus inte kom till samma 

upplevelse som den älskade aposteln behöver naturligtvis inte bero på någon 

känslolöshet eller hjärtats hårdhet. Petrus älskade sin Mästare. 

151

För den älskade lärjungen var tron en självklar och naturlig reaktion. En 

varm och innerlig kärlek band honom till Jesus 1 Kärleken ser och hör med 

trons ögon och öron. Kärleken är nyckeln till en levande tro. Kärleken är 

också snabb att omfatta varje hoppets glimt. Graven var tom, det var bådas 

gemensamma erfarenhet. Bindlarna låg kvar, prydligt hopvecklade, vilket 

gav belägg för att Jesu kropp inte hade stulits bort. 

Många teorier har framkastats angående berättelsens innebörd och sannolikhet. 

Kristna forskare tycks dock vara överens om berättelsens trovärdighet 

och att bindlarna vittnar om att den Uppståndna Jesus hade förmåga 

och makt att passera fritt genom solid materia. 

Johannes fortsatta berättelse betonar just denna sanning (20:19). När Jesus 

uppenbarade sig för sina lärjungar gick Han genom stängda dörrar. För övrigt 

vittnar bindlarna i Jesu grav om att de lämnades kvar som obehövliga. 

Jesus skulle aldrig mer behöva dem. Han kommer aldrig att dö igen (Rom. 

6:9). 

I motsats till Jesus erfarenhet lägger vi märke till att Lasarus som på Jesu 

befallning kom ut ur sin grav, där han legat fyra dagar, fortfarande var paketerad 

i sina bindlar (Joh 11:44), vilket kan symbolisera att han skulle dö 

återigen. Han var ännu dödlig vid sin uppståndelse medan Jesus var odödlig. 

Vid tidens slut när Jesus kommer tillbaka skall Lasarus återigen uppstå 

och då såsom odödlig. Då skall alla de som trott på Jesus såsom sin Frälsare 

också uppstå. Vi den skall alla Guds barn iklädas odödlighet. De kommer 

i likhet med Jesus att aldrig mera dö (1 Tess 4:16,17; Joh 5:28,29; 1 

Kor 15:51-54). 

Berättelsen om Petrus’ och Johannes’ upplevelse vid Jesu tomma grav slutar 

med orden: ”Och lärjungarna gick hem till sitt igen.” (20:10). 

2. Jesus och Maria (Joh. 20:11-18) 

Varför sa ingen av dem något till Maria som stod utanför graven och grät? 

Eller kan man anta att de berättat något om sin erfarenhet som fick Maria 

att reagera? Hon lutade sig också in i graven precis som Johannes hade 

gjort. Men Maria såg någonting annat än bindlarna. Hon hade en änglasyn. 

Hennes kärlek till Mästaren blev rikligt belönad. Änglarna satt där Jesu 

152

kropp hade legat. Väntade de kanske på Maria? De talade tröstande till 

henne och frågade: ”Kvinna, varför gråter du?” (20:13). 

Maria delger änglarna samma bekymmer som hon låtit lärjungarna få del 

av. Var skulle hon söka sin Mästare? Han fanns ju inte i graven, var skulle 

hon nu söka Honom? Hon vet ju inte var Han blivit lagd. Ingen hade erbjudit 

henne någon hjälp i hennes bryderi. Ingen gav henne något svar. Och 

det verkade som om lärjungarna inte brydde sig. Men änglarna brydde sig. 

Lukas delger oss de tröstens ord som änglarna gav: 

”Varför söker ni den levande här bland de döda? 

Han är inte här, han har uppstått. 

Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen: 

att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer 

och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” (Luk 24:5-8). 

Johannes förbigår änglarnas budskap; i stället berättar han om hur Jesus 

själv uppenbarar sig. Men Maria kände inte igen Jesus och ändå var det 

samma Jesus som hon mött så många gånger under Hans jordeliv; samma 

Jesus som hon älskade så högt. 

Jesus ställer samma fråga till Maria som änglarna: ”Varför gråter du, kvinna? 

Vem letar du efter?” För tredje gången talar Maria om sitt problem. 

Hon fick inget svar på sin fråga, men ett enda ord av Jesus väckte hoppet 

till liv i Marias hjärta. Jesus kallade henne vid namn: ”Maria.” 

Tonfallet gav till känna Jesu röst. ”Rabbouni!” utropar Maria i det hon 

vänder sig om. Hon mötte sin Lärare och Mästare på nytt. Maria fylls av 

glädje över att få återknyta vänskapsbandet. Skulle hon nu få sitta vid 

Mästarens fötter och lära om de eviga tingen igen? 

Men ett fördröjt igenkännande har uppenbart också en teologisk dimension, 

nämligen att den ”uppståndne Jesus hade genomgått en förändring. 

Han visade sig i en annan form”. 2 

Paulus klargör närmare vad som sker i uppståndelsen. Han säger att en 

kropp som har dött och begravts har förändrats vid uppståndelsen, ty den 

är inte längre köttslig utan andlig, d.v.s. ”det förgängliga uppstår oförgängligt.” 

(1 Kor. 15:42). ”Berättelsen om den tomma graven betonar fortsättning, 

men igenkännandet betonar förändring." 3 

153

Maria i sin tur får också en ny uppgift; nämligen att meddela budskapet 

om Jesu uppståndelse till lärjungarna. Genom allt detta skulle både Maria 

och lärjungarna vara förenade med Jesus även efter himmelsfärden, men 

nu på ett nytt sätt. Jesu permanenta närvaro skulle förverkligas genom den 

helige Andens gåva. Detta kom att ske i rikt mått genom Pingstens erfarenhet. 

Lärjungarna skulle få den Hjälpare de behövde. 

Jesu ord till Maria, ”Jag har ännu inte stigit upp till min fader” (20:17), 

kan ses som sagda direkt till henne, där ”Ännu inte” är ord som förklarar 

för Maria att hon ännu inte kan äga Jesu förblivande närvaro. 

I stället för att hålla fast vid Jesu fysiska närhet får hon uppdraget att gå till 

lärjungarna och förbereda dem för Jesu verklighet "den uppståndne Jesus" 

och det nya "modus vivendi", dvs. det nya levnadssätt som skulle bli en 

följd av uppståndelsen. 

Som vi har sett slutar Maria Magdalenas kristofania 7 med att hon skyndar 

iväg till Jesu lärjungar och sade ”att hon hade sett Herren” (20:18) Kanske 

orden har anknytning till Ps 22:23 (1917 års övers.) ”Då skall jag förkunna 

ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig.” 

”Herren” (Kyrios) är i sanning namnet på den uppståndne Jesus. Enligt 

Septuaginta (LXX) är Kyrios, Herre 8 , namnet som tolkar Gamla testamentets 

tetragrammaton ( = YHWH = ”Jehova”), det verkliga namnet för Gud. 

I Nya testamentet är ordet ”Herre” i allmänhet använt om Jesus. 

Sammanfattningsvis kan man påstå att Jesu uppståndelse var den katalysator 

9 som i alla lärjungars (Maria och andra kvinnor medräknad) medvetande 

påskyndade förståelsen av Guds frälsande aktivitet och försoningens 

stora betydelse för hela mänskligheten. Det var uppståndelse fenomenet 

som utlöste eller frigjorde evangeliet (Rom 1:16; 1 Tim 3:16). 

"Vad som gjorde den tidiga församlingen inte bara kraftfull utan oövervinnelig, 

var den känsla av djup förpliktelse att förkunna evangelium överallt. 

Gångna tiders evangeliska kristna var personer med passionerad hängivenhet 

för sanningen, för Guds rike och människors frälsning." 10 

Om vi kristna på ett liknande sätt blir väckta till andligt liv med en passionerad 

kärlek till Jesus kommer världen säkerligen att anse oss "förryckta 

eller förvirrade" likt Maria Magdalena. Vi kanske måste, likt Paulus, bli 

”dårar” för Kristi skull (1 Kor 4:10), ty ”talet om korset” är ju en dårskap 

154

för världen, d.v.s. ”för dem som går förlorade”, men för oss som bliva 

frälsta är det en Guds kraft (1Kor 1:18; Rom 1:16). 

Gud ”begär inte någon taktlös sinnesstämning som överdrivet och ovänligt 

tvingar sig på människor.” Men ”världen behöver inte bara kristen information 

utan Kristi kraft till att förändra sina liv.” 11 

Världen behöver inte heller formalitet, planlöshet eller likgiltighet. Världen 

behöver i första hand evangelium som är en dynamisk kraft som frigör 

oss från "världen" och gör oss ett med Jesus Kristus. Jesus, vår Frälsare, är 

evangeliet personifierat. 


Renan talar om 'den verkliga gnistan som orsakade tro på uppståndelsen'. 

Vilken gnista har tänt din tro? 

En andlig mognad - vad innefattas i detta begrepp? 

Vilka förutsättningar menar du måste finnas för att vi kan växa andligt? 

Är den andliga mognaden/växten en fråga om hjärtats tro endast, eller 

menar du att det också måste finnas synliga konsekvenser? I så 

fall vilka? 

155

EPILOG (Joh 21) 

1. Det mirakulösa fiskafånget (Joh. 21:1-23) 

Det sista avsnittet i Johannes evangelium innefattar inte bara en uppenbarelse 

av den uppståndne Jesus men också ett missionsuppdrag till lärjungarna. Dessa 

två aspekt av evangeliet förekommer också hos synoptikerna. I sitt evangeliums 

slutkapitel hänvisar Johannes till några av de grundtankar som förekommer 

i evangeliet: Petrus förnekande, herdens omsorg om fåren och den älskade 

lärjungens roll. 

Det var i gryningen som Jesus uppenbarade sig för lärjungarna vid Tiberias 

sjö. Hela lärjungaskaran var inte närvarande, men sju av dem var närvarande 

och fem av dem nämns vid namn. Av någon anledning och tydligen 

utan bestämt syfte hade dessa lärjungar på Petrus initiativ gett sig ut på fiskefärd, 

arbetat hela natten, men utan resultat. Ingen fisk i nätet. 

Den uppståndne Jesus stod på stranden men utan att vara igenkänd. Lärjungarna 

tog kanske inte notis om den ensamma främlingen. De var trötta 

och besvikna efter nattens vaka. Ingen fisk hade fastnat i nätet. Bästa 

156

fångsttiden borde ju - då som nu - ha varit just efter solnedgången och före 

soluppgången. Men fiskelyckan uteblev. 

På Jesu uppmaning kastade de ut näten på nytt i gryningen och dessutom 

på högra sidan om båten på Jesu inrådan. Och nu blev fångsten större än 

de orkade dra i land. 

Det var då som den älskade lärjungen instinktivt förnam att det var Jesus som 

stod på stranden och han sa till Petrus: ”Det är Herren.” (21:7). Johannes hade 

tydligen en skarp iakttagelseförmåga och kärleken till Jesus gjorde honom 

dessutom skarpsynt och lyhörd också i andliga ting. Det är nog ingen överdrift 

att säga att Johannes kände igen Jesu röst bland tusen andra röster. 2 

”Idag är människor jagade av tusen och en röster som kräver uppmärksamhet. 

Aldrig någonsin har det funnits en tid, då människors sinnen varit 

så upptagna av det triviala och värdelösa” 3 

Kan människan mitt i allt detta oväsen höra rösten som skiljer sig fullständigt 

både i ton och ord från världens högljudda skrän och skrik. Rösten från ovan 

ställer än i dag vissa frågor. Finns det tillräcklig lyhördhet för att svara? 

Johannes besked gjorde Petrus aktiv. Som vanligt var han den första när det 

gällde att handla eller ta ledningen. Resolut knöt han om sig ett klädesplagg 

och kastade sig i vattnet för att simmande ta sig i land. Han ville vara den första 

att hälsa sin Mästare och Herre och göra det någorlunda propert klädd. Det 

var också Petrus som drog i land nätet fullt av stora fiskar. 

Lydnad på Kristi uppmaning är förmer än att vara lyckligt lottad. Detta gäller 

inte bara fiskelycka utan all lycka i gängse mening. Det mirakulösa fiskafänget 

är kanske en antydan till Jesu gåtfulla uttalande till Petrus vid ett tidigare fiskafänge: 

”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor” (Luk 

5:10). - en profetia som uppfylldes på pingstdagen några veckor senare. 

Jesus som redan gjort frukosten färdig, inbjöd sina lärjungar att komma och att 

äta, en inbjudan vi möter också redan i början av Jesu verksamhet (Joh 1:39). 

Båda uppmaningarna gäller för alla Jesu lärjungar i alla tider intill tidens slut. 

Att komma på Jesu uppmaning ger oss frimodighet att följa honom och ta 

emot hans inbjudan. Att få delta i den fest som Jesus berett symboliserar höjdpunkten 

i den vänskap han erbjuder - en vänskap med frälsning och evigt liv 

(Upp 3:20). 

157

Det märkliga vid denna frukost som Jesus bjöd på var att ingen av lärjungarna 

vågade fråga honom vem han var. Men ändå upplyses vi om ”att de förstod att 

det var Herren” (21:12). Det verkar underligt. Om de visste vem han var varför 

då ens fråga? 

Verbet känna (oida = känna igen, här i particip form = eidotes) kan möjligen 

också betyda ”fastän de visste”, d.v.s. fastän de visste vem han var vågade de 

inte fråga. I vanliga fall frågar man ju inte dem man känner väl igen och vet 

vem de är! Någonting i Jesu uppenbarelse måste ha varit ovanligt - kanske 

överjordiskt. 

3. Petrus återupprättelse (Joh 21:15-19) 

Hela evangeliets slutkläm är koncentrerad i Jesu fråga till Simon Petrus: 

”Älskar du mig…?” (21:15,16,17). 

Hela avsnittet måste analyseras mot bakgrunden av Petri trefaldiga förnekande 

av sin Herre och Mästare. Precis som han en kort tid innan hade i närvaro av 

fienden tre gånger förnekat all anknytning till Jesus sin Mästare så fick han nu 

i sina vänners närvaro tillfälle att tre gånger försäkra att han älskar sin Herre. 

Kanske hade Petrus efter sitt förnekande varit i onåd hos sina vänner trots att 

de ju alla svek honom. Denna tredubbla och bestämda förklaring av Petrus inför 

den uppståndne Jesus betydde upprättelse också i lärjungakretsen. 

Jesu första fråga till Simon: ”Älskar du mig mer än de andra gör?” (21:15) är 

lite tvetydig. Kan frågan möjligen betyda: ”Älskar du mig mer än vad dessa 

män gör?” Ville Jesus verkligen inbjuda en av sina lärjungar att jämföra sin 

kärleks äkthet med de andra lärjungarnas känslor? Det är otänkbart. 

Eller betydde hans fråga kanske: Älskar du mig mer än du älskar dessa män? 

Eller kanske: Älskar du mig mer än du älskar dessa ting, d.v.s. fiskeutrustningen 

och allt vad som hör dit? 

Den sista frågan symboliserar hela Petrus´ livsstil inklusive hela hans framtid. 

Skulle Petrus härefter använda sin tid att fiska eller för hans egen ”business” 

överhuvudtaget? Älskade han Kristus mer än allt det som världen bjöd? Men 

inför alla dessa frågor måste vi komma ihåg att Petrus tidigare skrytsamt talat 

om sin hängivenhet till Kristus såsom överlägsen de andras (Matt 26:33; Mark 

14:29; Joh 13:37). 

158

Kanske ville Jesus fråga Petrus om han nu, i ljuset av allt som hänt, fortfarande 

tänkte att hans kärlek överglänste de andras? Vari låg Petrus´ överlägsenhet? 

Kanske någon tänker att Jesu fråga till Petrus var överflödig. Men, såsom 

Leon Morris kommenterar: ”Så är inte fallet. Hans åtgärder och repliker visar 

att Petrus inte ville ha en korsfäst Herre.” 4 Men Jesus blev korsfäst. Var stod 

Petrus i ljuset av det skedda? Var han färdig att älska Kristus sådan han var, 

och inte såsom han önskade honom att vara? 

Det var den svårknäckta frågan som Petrus måste ta ställning till. Petrus måste 

möta frågan. Han måste svara. Både Petrus´ och vårt eget öde är beroende av 

det svar vi ger. Petrus gav sitt svar beredvilligt. Tre gånger försäkrade han sin 

Herre och Mästare att han älskade Honom. 

Jesu fråga till Petrus är av största vikt för varje människa. Att svara jakande är 

att bli upptagen i ett vänskapsförhållande, som betyder alltigenom djupgående 

övernaturlig kraftresurser och moralisk integritet som världen saknar men ändå 

omedvetet söker och väntar på. Vad vill vi? Vad älskar vi? 5 

Om vi älskar sanningen, skönheten och godheten såsom den är i Jesus, betyder 

det att vi som kristna har något av Kristi härlighet inom oss (Rom. 8:30). Att 

ha Kristi sinne, hans egenskaper, hans skönhet i vårt liv är att vara kristen, ty 

han är kärleken. 

Jesu trefaldiga uppmaning till Simon Petrus att ta hand om Kristi fårhjord betyder 

ett missionsuppdrag inte bara till Petrus men till oss alla. Alla är bristfälliga 

i likhet med Simon, Johannes son, men Jesus ger oss samma uppmaning. 

Vi skall vara måna om Kristi får, Hans efterföljare, Hans lamm. Vi skall älska 

dem, vi skall vara rädda om dem. 

2. Johannes vittnesbörd (Joh 21:20-25) 

Johannes, den älskade lärjungen, är vittnet som delger oss inte bara slutorden 

men hela evangeliet som bär hans namn. Han har inte skrivit ned allt han vet 

om Jesus. Redan i Prologen har vi nämnt att Johannes har gjort ett urval av det 

material han har till sitt förfogande och främst då sin egen erfarenhet. 

Johannes bygger sin disposition på sjutalet: sju tecken, sju predikningar, sju 

”Jag är” påståenden etc. kanske för att framhålla att evangeliet är fullkomligt. 

159

Sju tecken: 

1. Vin av vatten i bröllop i Kana (Joh 2:1-12) 

2. En ämbetsmans son i Kafarnaum (Joh 4:43-54) 

3. Mannen vid Betesda damm i Jerusalem (Joh 5:1-18) 

4. Mat åt fem tusen vid Tiberiassjön (Joh 6:1-15) 

5. Gå på vattnet på väg till Kafarnaum (Joh 6:16-21) 

6. Den blindfödde mannen i Jerusalem (Joh 9:1-12) 

7. Lasaros i Betania (Joh 11:1-57) 

Sju predikningar: 

1. Pånyttfödelse (Joh 3) 

2. Tillbedjan (Joh 4) 

3. Fadern och Sonen (Joh 5:19-47) 

4. Livets bröd (Joh 6:22-51) 

5. Den livgivande Anden (Joh 7) 

6. Världens ljus (Joh 8:12-59) 

7. Avskedstalet (Joh 14-17) 

Sju ”Jag är” påståenden: 

1. ”Jag är livets bröd” (Joh 6:13) 

2. ”Jag är världens ljus” (Joh 8:12) 

3. ”Jag är grinden” (Joh 10:7, 9); 

4. ”Jag är den gode herden” (Joh 10:11,14); 

5. ”Jag är uppståndelsen och livet” (Joh 11:25); 

6. ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6); 

7. ”Jag är den sanna vinstocken” (Joh 15:1, 5). 

Dess syfte är tillräckligt att leda människor till en levande tro på den fullkomlige 

Frälsaren, Guds Son, som kom i människogestalt för att frälsa oss. Johannes 

har med omsorg valt sådana händelser som kan väcka tro på att Jesus är den 

utlovade Messias (Joh 20:30-31). 

Den röda tråden genom hela Johannes evangelium är kärlekens makt, den 

enda kraft som kan bryta syndens bojor. Kärleken är därför den enda metod 

som garanterar evangeliets utbredning. Någon annan metod finns ej. Gud är 

kärleken och vi måste älska såsom han älskade (Joh 15:12-14). 


1. Epilogen är egentligen också en prolog till 'apostlarnas gärningar' 

Vilka centrala trosbegrepp finner du i detta kapitel? 

160

2. Jesus förlåter Petrus. Vilket tecken gav han på förlåtelsen? 

3. När vi ber om Guds förlåtelse - hur vet vi att den är vår? 

4. Tag fram några verser som talar direkt till dig. Reflektera över varför 

och på vilket sätt dessa ord ger dig en fortsättning: här och nu. 

Hela evangeliet enligt Johannes 

1. Evangelium enligt Johannes är evangelium 'Här och nu'. Finn exempel 

på detta. 

2. Hur kan Johannes önskan: 'så att de må tro' få ett svar hos dig personligen? 

3. Vad talar starkast till dig i detta evangelium? 

161

162

FOTNOTER 

Fotnoter till kapitel 1 

1. E. H. Lightfoot citerad i Leon Morris, The Gospel According to John.(Grand Rapids: 

Eerdmans1973), s. 71, fn 1. 

2. Theos en ho logos The Greek New Testament (Utgiven av Kurt Aland, m. fl.), 

(1975). 

3 a Tempusformen är s.k. aorist i grekiskan (motsvarande form finns ej i svenska språket). 

Ordet ”övervunnit” (katélaben v. 5) hänvisar genom sin aorist form till en speciell händelse, 

vid en bestämd tidpunkt i förfluten tid. 

3 b Termen "judarna" i denna kommentar hänvisar i de flesta fall till dem bland folket 

som stod i opposition mot Jesus. Fariséer och skriftlärda och de ledande i samhället räknade 

tillhöra denna grupp. Den lantliga befolkningen (am-haretz) var föremål för de ledandes 

förakt, främst därför att se ansågs "inte känna lagen." Johannes avslöjar deras hat 

och skenhelighet. Johannes låter oss förstå att de ringa och föraktade i samhället, främst 

publikaner och skökor, tog emot Jesus med öppna armar. Många av dem blev Jesu efterföljare. 

4. Oavsett att Johannes Döparen omtalas i Nt så tillhör han dock Gt. profetskara. Hans 

klädedräkt avslöjar honom som profet (Se Matt.3:4. Jfr. Sak. 13:4; 2 Kung. 1:8, etc.) Men 

fastän Johannes Döparen var den sista fackelbäraren i profeternas led står han samtidigt 

på tröskeln till en ny era som började med Jesus, den väntade Messias. Jesus i sin tur ger 

sitt erkännande till Johannes Döparen. Han hänvisar också till Malakis profetia (4:5) och 

tillämpar den på Johannes Döparen (Matt. 11:11, 14). 

5. Till sitt yttre blev Jesus lik en människa när Han kom till vår jord (Fil. 2:7). Han tog 

på sig vår mänskliga natur, men inte vår syndfulla natur Till sitt inre var Jesus "helig, 

oskyldig, obefläckad, skild från syndare..." (Hebr. 7:26; 4:15) 

6. Ordet "bodde" (èskenosen från verbet skenoo) betyder egentligen "att slå upp tält". Se 

Arndt & Gingrich: Greek-English Lexicon of the New Testament. 

7. Morris, s. 103, fn. 86. Jfr doxazo (förhärliga) Joh. 7:39. 

8. Grekiska ordet "kolpos" = "nära Fadern" (Bibeln 2000) eller "i Faderns sköte" (1917 

års övers.)Vardera frasen uttrycker "närhet" till Fadern. 

9. Ordet "förklara," tolka” eller ”beskriva” kommer från det grekiska ordet éxegeomai 

163

som gett upphov till det allmänna begreppet "exeges" (bibeltolkning). Jesus är Faderns 

"exeget", enligt Johannes evangelium. 

10. Ordet "eskatos" den siste har gett upphov till termen "eskatologi", läran om de yttersta 

tingen. Jesus använder ordet "eskatos" om sig själv: égo eimi ho protos kai ho eskatos (Jag 

är den förste och den siste) Upp. 1:17. 

11. Morris, s. 141. 

12. Jesus kunde inte kalla Petrus för Petra, inte heller för Kefa, eftersom de båda orden är 

feminina. Petrus är ett maskulint namn och därför tillsätter Jesus den maskulina slutstavelsen 

-os till Petra (Petr/a +os = Petros) och det maskulina ordslutet -s till det arameiska ordet 

Kefa (Kefa + s = Kefas) när han talar till Petrus i denna ordlek. 

13. Betsaida Julia var från början en liten oansenlig stad. Landsfursten Filippus återuppbyggde 

staden och förstorade den. Detta skedde i början av hans regering (ung. 4-3 f. Kr. 

Han gav staden namnet Julia för att hedra kejsar Augustus dotter Julia, som blev landsförvisad 

år 2 f. Kr.) Betsaida betyder "The House of Fishing", Fiskeriets hus. Arkeologerna har 

ännu inte löst alla problem angående Betsaidas lokalisering. F. Unger (1964), Archaeology 

of the New Testament. Grand Rapids, Zondervan, ss. 129/30; Bible Atlas. London: Eyre & 

Spotteswoode, Limit. ss. 67, 71, 85 eller andra kartor över Bibelns länder. 

14. Ichtys ("färsk" fisk). Det grekiska ordet är en fingerad devis som på svenska ger följande 

betydelse: I = Jesus, X = Kristus, Th = Gud, Y = Son, S = Frälsare 

15. Natanael från det hebreiska verbet natan ge och el Gud, betyder "Gud har gett". 

16. Enligt äldre källor är den bokstavliga betydelsen av ordet svek (ho dolos) "bete, el. 

"lockmat" t. ex. vid fiske. Dolos har därför fått betydelsen av en fyndig och slug uppfinning, 

för att bedra någon eller något (t.ex. med nät). Ordet användes bl.a. också i 1 Mos. 

27:35 där det syftar på Jakobs svek. William Temple har översatt Joh. 1:47 "en Israelit i vilken 

inte är någon Jakob". Morris, s. 166. 

17. (Barclay), citerad i Morris, s. 167. 

18. aneogota (perf. particip< anoigoo). Perfekt (i grekiskan) anger här att himlen har öppnats 

och förblir öppen. 


1. Vi kan naturligtvis inte vara dogmatiska på denna punkt, men vid ett noggrannt studium 

av den första veckans händelser i Jesu liv (Joh. 1:19, 29. 35. 43: 2:1) kan vi med fog anta att 

uttrycket ”På tredje dagen” betyder ”två dagar efter det som nyss berättats. Dagen efter en 

händelse räknades som den andra dagen, den därnäst följande som den tredje”. (Se Joh. 2:1 

fn. I Bibeln 1981). Bröllopet i Kana skulle enligt Johannes anteckningar troligtvis ha ägt 

rum på veckans sjätte dag (fredag) strax före kvällen. Jesu första verksamhetsvecka skulle 

164

således motsvara skapelseveckan i 1 Mos. rent tidsmässigt. Likasom Adam på sjätte dagen 

erhöll sin egen identitet och dessutom en partner som skulle bli hans jämlike och följeslagare 

och därtill båda blev välsignade av Gud, på samma sätt välsignade Jesus genom sin närvaro 

bröllopet i Kana. Brudparet blev något av en symbol på den nya mänsklighet som Jesus 

genom sitt liv och sin död på korset ville åstadkomma. Något nytt skulle börja. Något 

nytt skulle ske, och det nya skedde på korset, Ef. 2:16. Vi kan därför säga, att bröllopet i 

Kana är en analogi eller parallell i överensstämmelse med 1 Mos.1; 2:20-23 och ett föregripande, 

en slags symbol av det nya som började med Jesus och som han slutförde på korset, 

Ef. 2:16; 2 Kor. 5:17-18. Se Morris, ss. 129-130, 177. 

2. A (alfa) och O (omega) i det grekiska alfabetet motsvarar A och Ö i svenska alfabetet 

(den första och sista bokstaven). 

3. oikos emporion = saluhall, marknadshus, rövarkula (Joh. 2:16) 

4. Garrie F. Williams: Welcome Holy Spirit (Hagerstown, MD, Review & Herald Publ. 

Ass., 1994), s. 52. 


1. William Barclay: The Gospel of John, 2 vols. (Edinburgh, 1956) använder bägge termerna: 

(född) "på nytt" och (född) "från ovan" och kombinerar dem, "född på nytt från 

ovan" i avsikt att undvika missförstånd, se Morris, s. 213, fn. 13. 

2. Jesus använder de grekiska verben idein (att se) och eiselthein (att komma in) som paralella 

begrepp. 

3. Se Morris, s. 219 

4. De Grekiska termerna anabaino (stiga upp, höja sig) och katabaino (komma ned, stiga 

ned) är typiska uttrycksätt i Johannes evangelium. Med tillhjälp av dessa termer anspelar 

Johannes på Kristi gudom och hans pre-existens. 

5. Sir Lancelot C. L. Brenton. (1851). The Septuagint (LXX) with Apocrypha: Greek and 

English, Grand Rapids: Zondervan. 

6. William Gesenius: A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament (Oxford: Clarendon 

Press, 1976) s. 1047. 

. 


1. Strikta judar och fariseer hade inget umgänge med Samarierna. De undvek så mycket 

som möjligt att vandra genom deras territorium. Hellre tog de vägen genom Dekapolis på 

andra sidan Jordan. Men Josefus upplyser om, att judarna från Galieen hade som sed att gå 

165

genom Samarien när de vandrade upp till Jerusalem vid högtiderna. Se Josefus, Ant. XX, 

118, citerad i Morris, s. 255, fn. 16. 

2. Dr. Siegfried. Horn beskriver det forna Sikem (Schechem) ung. 3 km. från Sykar där 

han själv gjort utgrävningar. Seventh Day Adventist Bible Dictionary (Washington, D.C.: 

Review & Herald Publishing Association, 1960), s.993-995., Se också hans Resa i Forntid 

(Gävle: Skandinaviska Bokförlaget, 1980), s. 140. Jfr. också 1 Mos. 33:18, 19; 48:22; Josua 

24:32.Dr. Horn framhåller att Bibeln ger ingen referens till att Jakob skulle ha byggt någon 

brunn vid Sykar. 

3. I Petra i Jordanien (och på andra ställen i Mellan Östern) kan man ännu se dessa forna 

vattenreservoarer, delvis uthuggna i berget. Vattnet flöt från en full reservoar till följande på 

lägre nivå, och ännu ytterligare till en tredje. En sinnrik uppfinning, som utnyttjade naturens 

egna möjligheter. Vattnet höll sig relativt svalt och friskt i flera månader. 

4. Jesus presenterar ingen teologisk utläggning som skulle ha övertygat kvinnan, att han var 

en profet. Det var bara en sak, som gjorde henne övertygad: han talade till henne, och inte 

till någon annan. Han var intresserad av hennes problem och hennes frälsning. 

5. Klasskillnaden även på Jesu tid var ett verkligt problem, som drabbade hårt de människor 

som klassificerades som tillhörande en lägre rangskala. Denna klasskillnaden kändes 

naturligtvis som en förolämpning, precis som det gör än i dag och har gjort i alla tider. Nikodemus 

placerades högt på judarnas rangskala medan den samariska kvinnan tillhörde ett 

föraktat folk och dessutom var hon kvinna. Det var tydligen inte ovanligt att en rabbi, även i 

sin hustrus närvaro, tackade Gud i sin morgonbön för tre ting: att han inte var född till slav, 

kvinna eller hund (hedning). Men Jesus bemötte kvinnan enligt evangeliets princip om likställdhet, 

en sanning som tyvärr ännu delvis är mörklagd både i samhället och i kyrkan -- till 

stor del även i s.k. kristna länder. 

7. Uttrycket basilikos härleder från basileus och betyder här, "en som tjänar kungen", d.v.s. 

en som är på ett eller annat sätt förknippad med det kungliga hovet. (Gingrich, Shorter Lexicon, 

s.36) 

8 esthenei (3 p. sg. imperfekt) ”vara sjuk, vara svag.” Följande vers informerar att sonen 

var mycket svårt sjuk; m.a.o. han låg för döden ( apotheneskein, presens inf.) . 

9. Semeion och teras, tecken och under, mirakel. (Teras kan också betyda förebud, järtecken 

är någonting främmande som får åskådarna att förundra sig.) Ett tecken vädjar till fantasin. 

Se W. E. Vine, An Expository Dictionary of N.T. Words (Westword, N. J.: Fleming H. 

Revell Company, n.d.), s. 228. Båda dessa ord samt en del andra, har en gemensam faktor: 

de användes för att karaktärisera de övernaturliga gärningar som Kristus gjorde medan han 

vandrade här på jorden. (Se Trench's, Synonyms of the New Testament. Grand Rapids: 

W.M. Eerdmans Publishing Company, 1980 (ninth ed.), ss. 339-344. 

10. Ordet "suntheke" betyder "förbund" mellan likvärdiga parter. Ordet "diatheke" betyder 

också "förbund" men inte ett förbund mellan likvärdiga parter. Diatheke är en biblisk term 

som visar att Gud allena stipulerar vilkoren i förbundet. Människan kan antingen acceptera 

166

förbundet eller förkasta det. "Förbundet" är uttryckt på Nya testamentets titelblad (på grekiska) 

med orden: "kaine diatheke" vilket betyder: "Nya testamentet" eller "Nya förbundet". 

Detta fick gällande kraft genom Jesu blod som utgöts på Golgata kors. Vilkoren för inträde i 

detta förbund är: tro och överlåtelse till Honom som gav sitt liv för att alla. ("suntheke" användes 

inte i Bibeln men förekommer i antikens grekiska) Anser du att vilkoren är acceptabla? 

Förklara varför! 


Se R. de Vaux, Oxford: Les "Petites Grottes" de Qumran, 1962, s. 297. Morris, 301 

2. G. Campbell Morgan, The Gospel according to John (London and Edinburgh 1951) cit- 

erad i Morris, s. 299, f.n. 3 

3. Morris, s. 323 

4. Citerad i Morris, s. 332, fn. 120 

5. Citerad i Morris, s. 334, fn. 125 

6. Ibid, s. 334p 

7. Se 5 Mos. 18:22; 34:10ff.; 3 Mos. 8. Moses tjänade som Guds ställföreträdande regent 

eller kung över Israel i 40 år. 


1. Jesus använder order peirazo i positiv bemärkelse ”att pröva”. Samma ord har också en 

negativ betydelse, nämligen ”att fresta” med avsikt att få någon ”att falla” (se Matt. 4:3, jfr. 

Jak. 1:2, 12, 13 där substantivet peirasmos användes). 

2. R. F: Bailey: Saint John´s Gospel (London, 1957), Citerad i Morris, s. 347. 

3. G. C. Morgan: citerad i Morris, s. 348, fn. 34. 

4. Orden "Jag är" förekommer tre gånger i 2 Mos. 3:14. Hebreiska Bibeln har endast ett 

ord som motsvarighet: "eh e je" = "Jag är" (från verbet "vara" eller"bli". Biblia Hebraica 

Stuttgartensia apparatus med fotnoter hänvisar tillden grekiska motsvarigheten "Jag är." 

5. Edward Hepenstall: (1979). I Guds Närhet, Gävle: Skandinaviska Bokförlaget, Mars, 

28. 


1. Sakarja 14. kap. är troligen bakgrunden till Joh. 7:38. Som profetia uppfylldes den i första 

hand i Jesus Kristus och hans försoningsverk. Profetians slutliga uppfyllelse sker vid Jesu andra 

167

ankomst. Gamla testamentets profetior vilka framställer både Messias´ ankomst och hans rikes 

grundande som ägande rum samtidigt, åtskiljes i Nya testamentet och identifieras som Jesu första 

och andra advent. (Inte förrän i nytestamentlig tid börjar man skilja mellan 1. och 2. advent 

d.v.s Jesu födelse i Betlehem och hans andra tillkommelse som ännu ligger i framtiden). 

2. Kairos betyder i allmänhet ”närvarande tid”, dvs. den rätta, lämpliga, lägliga eller gynnsamma 

tiden. Kairos betonar kraftigt den messianska förväntan som bygger på Gamla testamentets 

eskatologiska löften och som återfinns i ett sådant uttryck som ”den tid skall komma” och i vilket 

kairos är det vanliga ordet för ”tid.” Ordet kairos användes i Johannes evangelium endast i 

verserna 6 och 8 i detta kapitel (kap. 7). Se Morris, s. 397, fn. 15 

3. Se Mishna, Shab 18:3; 19:1, 2; Ned. 3:11 citerad i Morris, s. 408. 

4. Här använder Johannes det grekiska ordet hora ”stund”, ett ord som syftar till Jesu passion 

och korsfästelse. (Jfr. fn. 1 ). 


1. ”Vid den tiden skrivkonsten inte var allmän tillhörde de skriftlärda en speciell yrkesgrupp, 

men kunde samtidigt tillhöra en annan grupp—en fariseisk grupp. Han var i så fall både en 

skriftlärd och en farisé. Judarnas särskilda studieobjekt var lagen och intresset var gemensamt 

särskilt för de skriftlärda och fariséerna.” Morris, s. 884 

2. balet-ô, låt honom kasta, må han kasta (imperativ av verbet ballö = kasta). 

3. Expository Thoughts on the Gospel, St. John (London 1957), citerad i Morris, s. 457, 

f.n. 64. 

4. Se Margit L. Süring: The Hornmotive in the Hebrew Bible and in Near Eastern Litterature 

and Iconography, Doktors avhandling, Andrews University , Berrien Springs, MI, 1980 ( Andrews 

University Press) 

5. MacGregor: The Gospel of John, Moffat New Testament Commentary (London, 1928), citerad 

i Morris, s. 474. 

· 6. Denna berättelse finns inte i någon av de äldsta manuskripten med undantag av D, ej heller 

refererar alla kyrkkofäder till den. Se Hoskyns, sidan 563 ff. 


1. Se t.ex. Matt. 9:27-31; 12:22 f; 15:30 f: : 21:14; Mark. 8:22-26; 10:46-52; Luk. 7:21 f. 

168

2. Det var konung Hiskia som på sin tid lät hugga en tunnel genom klippan för att leda vattnet 

från Gihon (Jungfrukällan), utanför staden, in till Jerusalem, till Siloadammen. 

Se också Bilaga nr. 1. ”Människosonen” - en term som Jesus ofta använder om sig själv. 


1. Heppenstall, I Guds närhet, 21. nov., s. 334 (Övers.: min egen) 

2. ”Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare.” 

Tempusformerna ”har kommit” och är” bildar motsättningar; den förstnämnda verbformen 

förfluten tid (aorist 2); den andra närvarande tid (presens) Crux interpretum ligger tydligen i 

frasen ”före mig ” (pro emou) Jesus syftar inte på profeterna som kommit till Israel ”före 

Honom” för de var varken tjuvar eller rövare. (Joh. 10:1); Pro emou betyder snarare ”i mitt 

namn”, eller ”i mitt ställe”. Jesus tänker av allt att döma på sin samtids prästvälde , dvs. de 

som föreger sig vara ledare, men i själva verket är tjuvar och rövare (Jfr. Joh. 5: 37-47). Se 

Herman Ridderbos, The Gospel of John (Grand Rapids, Eerdmans, 1957), s. 507. Presens 

tempus antyder, att Jesus talar om sin samtids andliga ledare ; inte om föregående generationers 

profeter. Jämför också Morris, s. 507. Tanken är, att om vi vill leda andra till Guds fårfålla 

förutsätter detta, att vi själva måste först gå in i fållan. 

3. Se bl.a. Ridderbos, The Gospel of John ,s. 362. Morris ser i uttrycket ”andra får, som inte 

hör till den här fållan” en antydan till evangeliets världsvida räckvidd (s. 512). Se också B. 

F. Westcott, The Gospel According to John (Grand Rapids, Eerdmans, 1975, s. 155. ”He 

has” other sheep, who even if they know Him not are truly His.” 

4. Se R. H. Lightfoot, St. John+s Gospel (Oxford 1956), citerad i Morris, s. 516, fn. 58. 

3. Se Morris, s. 516, fn. 58. 


1. Namnet härstammar från en gammaltestamentlig form "Eleazar" som betyder "Gud har 

hjälpr". Ordet Lasaros förkortades senare till La´zar. Möjligen ger de besläktade svenska orden 

”lasarett” och ”laser” en antydan till att hjälp kan fås. [Se också 1 Sam. 7:12 (Ha)azer 

(med bestämd artikel) och 1 Mos. 2:12 där ordet ”hjälp”, ezer , utan bestämd artikel användes; 

bägge exemplen från roten azar. 

2. Det fanns en judisk tro att när människan dör stannar själen nära graven tre dagar i hopp 

om att kunna komma tillbaka till den avlidnas kropp. Men på den fjärde dagen då föruttnelsen 

tagit vid lämnar slutligen själen kroppen. Detta är ett tänkesätt noterat från omkring 220 

e. Kr. Se Morris. s. 546. 

3. Ordet pisteusosin står i aorist form och pekar på trons begynnelse, dvs. Jesus utförde 

undret i främsta rummet för att väcka tro hos judarna. 

169


1. Raymond E. Brown utgår ifrån att Johannes för eftervärlden har bevarat rätta kronologiska 

informationer och låter oss förstå att Jesus åt påskalammet med sina lärjungar på den 

fjortonde dagen i månaden Nisan: The Gospel according to John , The Anchor Bible serie 

(New York, Garden City, Doubleday & Co., Inc.), ss.555/56, 952/53. Se också K.A. Strand, 

JBL 84 (1965), 251-58. 

2. Vi tar för givet att både Synoptikerna och Johannes beskriver samma händelse även om 

en del detaljer varierar. Se Matt. 26:6-13; Mark. 14:3-9; Luk. 7:36-50; Joh. 12:1-10. 

3. Även i Höga Visan 1:12 nämnes denna parfym som en sällsynt dyrbarhet. 

4. Maria var säkert inte ovetande om att i judisk kultur en redbar kvinna aldrig löste upp sitt 

hår offentligt. Enligt judisk sed var ju detta ett tecken på tvivelaktig, ja, rent av lös moral. 

5. Judas ` roll i Johannes berättelse kräver kanske en förklaring. Judas var en intim Jesu lärjunge 

men han missbrukade sin position. Enligt Luk. 22:3 och Joh. 13:2, 27 får vi veta att 

Satan fick insteg i Judas` hjärta. Jesus syftade på Judas när Han kallar honom ”en djävul” 

(6:70). I joh. 17:12 kallar Jesus honom ”undergångens man”--ett uttryck som återkommer 

i 2 Tess. 2:3 (”undergångens son”). Bägge uttrycken pekar hän på Antikrist. En annan 

förklaring (som ändå inte utesluter den ovannämnda) är att Judas förrådde Jesus på grund 

av kärlek till pengar. 

6 . ”Han som kommer” syftar på Messias och är ett synonym uttryck för densamma. Se Joh. 

12:13. 

7. Alla tre uttrycken pekar på Satan. 

8. Understreckning är min egen. 


1. Se 1917 års svenska översättning. Den nya översättningen (1981) omskriver samma fras: 

”Han `älskade dem intill slutet. Uttrycken ”yttersta” och ”intill slutet” är översatta från 

grundtextens eis telos som har en dubbel betydelse: a) helt, fullt, fullständigt (till det yttersta), 

b) ”till livets slut” (intill slutet).Båda betydelserna är här sammanslagna. F. Wilbur 

Gingrich: Shorter Lexicon of the Greek New Testament (Chicago: The University of Chicago 

Press, 1965), s. 216. 

2. Brown, The Gospel according to John, II, 565 

3. Jesus använder verbet niptein när Han talar om ”att tvätta” och verbet louein när han 

hänvisar till verbet ”bada.” 

170

4. Ordet etarachte från verbet tarasso betyder att vara upprörd, skakad. Känslorna hade 

kommit i svallning. Jesus var synnerligen upprörd. 

5. Se Matt. 9:17; Mark 2:22 och Luk. 5:37-39. 


1. me tarassestho, pres. imperativ, passiv < verbet tarasso = skakad upprörd; 

2. Walther Lüthi, (St. John´ s Gospel) citerad i Morris, s. 637, fn. 3 

3. I detta avsnitt (14:1-4) poängterar Jesus flera gånger Faderns och Sonens intimitet. Fadern 

och Sonen är klart divergerande eller åtskilda men ändå oskiljbara., m.a.o. De är ett. 

4. Pluralis av mone är monai, den form som användes i Joh. 14:2 och betyder rum eller boningar. 

Se Morris, s. 638 fn. 6. 

5. I Guds Närhet, 21 nov. 1979 

6. Morris, s. 646, samt f.n. 31. 

7. J. C. Ryle (Expository Thought on the Gospel), citerad i Morris, s. 637, f.n. 3. 

8. Parakletos härleds från verbet parakaleo , ett sammansatt ord: para = ”nära ” eller ”vid 

min sida”. Den andra delen av ordet ”kletos” ( supinum) kommer från verbet kaleo = kalla, 

inbjuda. 

9. lat. 'tertium quid' Brown II, s. 735 

10. Ibid. 

11. Allos = ”annan” = ”en annan av samma sort”. I detta sammanhang menar Johannes att 

Parakletos är av samma natur som Jesus. 

12. Se Uuras Saarnivaara: Luther discovers the Gospel, (Saint Louis: Concordia Publishing 

House, n.d.), s.7. 

13. I Guds Närhet, 3. maj. 


1. Författaren föredrar den äldre (1917 års) översättningen i Joh. 15:1 och använder därför i 

hela kapitlet termerna ”vinstocken” och ”vinträdet” växelvis. På samma sätt också 

”vinodlaren” och ”vingårdsmannen”. 

171

2 . Ordet ”kosmos” kan enligt Gingrich också t syfta på smycke eller utsmyckning; Världen 

representerar inte enbart jorden som planet, men också det som finns i världen och som 

uppväcker starka begär och gör oss till jagets slavar. 


1. Heppenstall, I Guds Närhet, 1 april, 1979. 

2. Brown, II, 712 

3. Brown, II, 713. 

4. Ibid. 


1. Brown, II, 752 

2. Ibid 

3. Joh. 17:12 "undergångens man" = ho huios tes apoleias (grekiska); 2 Tess. 2:3 

"undergångens son" = ho huios tes apoleias (grekiska) 

4. Brown, II, 764 Understrykningen min egen. 

5. James G.S.S Thomson skriver: ”Den symbol som tältet I öknen utgjorde blev uppfylld 

genom Kristus. Han var tältet, prästen, altaret och offret . . . Gud som slog upp sitt tält hos 

Israel, och bland människorna genom sitt inkarnerade Ord (Joh. 1:4) gör fortfarande detta i 

Kristi kropp, d.v.s. församlingen (Ef. 2:21 f.) och hos den som tror (1 Kor. 6:19). Baker´s 

dictionary of theology, redactor: Everett F. Harrison (Baker Book House, Grand Rapids, 

Michigan, 1979), s. 511. 

Fotnoter till kap. 18 

1. Det gudomliga namnet ”Jag är” (ego eimi) kommer från det hebreiska uttrycket ”ehje” 

= Jag är (2 Mos. 3:14) 

2. Se Morris, s. 760, fn. 54 

3. Morris, s. 755 

4. Ibid, fn. 40 

5. W. Hendriksen citerad av Morris, s. 755, fn. 41 

172

6. Morris, s. 756 

7. Ibid 

8. Se Brown, II, s. 791, 857 § 2 


1. Enligt grundtexten: ”Se människan” (idou ho anthropos).Se också Sak. 6:12. Brown påpekar 

att ”Man” var en eskatologisk titel i Hellenistisk Judendom. Svenska Bibeln (1981) 

översätter ordet ”anthropos” (människa) med ordet ”Man” En korrekt översättning av ordet 

” anthropos” är ”människa” 

2. Dr. Brown påpekar att den ”allsmäktige” Aelius Sejanus, av allt att döma, var Pilatus 

”beskyddare” i Rom; och Tacitus (Annals VI. 8) skriver: ”Vemhelst som var intim med Sejanus 

kunde göra anspråk på Caesars vänskap” (Se. Brown, II, 880). 

3. Möjligen en trappstegsformad estrad (Stengården), på grekiska kallad Lithostrotos; på 

hebreiska kallad Gabbatha. Bema betyder ”talares podium”, ”domarsäte” (tribunal).I samband 

med en rättegång hänvisar ordet vanligen till domarsätet. (Se Matt. 27:19). 

4. Se Gingrich, Shorter Lexicon of the Greek New Testament, s. 104. 

5. Se Brown, II, s. 880/81 (Notes, 13) 

6. Brown, op.cit s. 872 

7. Ibid, II,. 883 

8. Huvudskalleplatsen enl. 1917 års övers. (Hebreiska Golgotha) 

9. I motsats till oxos ( det sura vinet) var oinos ett vin blandat med myrra eller galla och användes 

i syfte att bedöva smärta. Jesus vägrade att ta emot något bedövningsmedel Se Matt. 

27:34; Mark. 15:23. 

10. Desmond Ford, A Kaeidoscope of Diamonds (2 vols.) ; Newcastle, CA 95658 Desmond 

Ford Publications, vol. 2, s. 96. 

11. Gingrich, Shorter Lexicon of the Greek N.T., s.160 Se också Brown, op.cit. s.910 

12. Crurifragium är ett ord som bygger på det latinska ordet crurel, en anatomisk term som 

syftar på benet från knäet och nedåt. Crurifragium metoden användes för att påskynda döden 

genom att slå sönder benen på den som korsfästs men inte avlidit före nedtagningen. Se 

Brown, op.cit. s. 944. 

173

13. Ibid, s. 946 

14.Se närmare kap. 14, s. 4 allos ()Parakletos .Allos = en annan (Hjälpare) med (samma 

natur som Jesus). 

15. Se Stanley Jones, Kärsivien Kristus. 1961 ( Porvoo: Werner Söderström OY.), s. 136 


1. Brown, II, s. 1005 

2. Mark. 16:12 hetera morfe = annan (olik) form, d.v.s. till det yttre, till utseendet. Se 

Gingrich: Shorter Lexicon of the Greek New Testament, s.140 

3. Brown, II, 1009 

4. Grek. kyrios = Herre . Gingrich, s. 123. 

5. Renans yttrande uppfattas av Brown som en ”förklaring värdig 19. århundradets franska 

romantik”. 

6. me mou haptou ”Rör inte vid mig”. Verbet haptou (presens , nekande imperativ) 

kommer från det grekiska verbet hapto som betyder ”hålla fast”, ”gripa tag”, ”fixera”, i 

motsats till aorist formen som betyder ”att röra vid”. Jesu uppmaning är i presens form, inte 

aorist form. 

7. kristofania betyder en ”synlig manifestation eller uppenbarelse". ( av Kristus). Jesus 

Kristus hade efter uppståndelsen en förändrad form, d.v.s. en andlig kropp som kunde passera 

solid materia. Jfr. fn. 2. 

8. Genom sin uppståndelse och himmelsfärd är Jesus upphöjd till Herravälde (Fil. 2:5-11; 

Apg. 2:36; Matt. 28:18; Rom. 1:4) Se Baker´ s dictionary of theology. Huvudredaktör: 

Everett F. Harrison (Grand Rapids, MI, Baker` s Book House, 1979), s. 328/29. 

9. Katalysator i kemiskt sammanhang betyder ett ämne som kan ändra hastigheten på en 

kemisk reaktion. I andlig bemärkelse betyder uppståndelsen en katalysator som påskyndade 

lärjungarnas förståelse av Bibelns sanningar. Den Helige Andes undervisning hade en 

”revolutionerande” inverkan på lärjungarnas insikt och inlevelse av Skriften och framför allt 

av Jesu tolkning av densamma. Det var till följd av detta som evangeliets spridning tog fart. 

10. Heppenstall: I Guds Närhet, 15 juni. 

11. Ibid, 14. och 15. juni. 

174


1. Epilog betyder egentligen ”fristående slutord”, eller ”efterspel”. Epilog står i motsatsförhållande 

till Prolog (inledning). Epilogen ger balans till evangeliets prolog och avslöjar dessutom 

förhållandet till evangelium i dess helhet. (kan med fördel inleda kapitel 21) 

2. Författaren drar denna slutsats av egen erfarenhet i förhållande till sin älskade mor. Jag yttrade 

en gång att jag skulle känna igen mors röst bland tusen andra röster. 

3. Heppenstall, I Guds Närhet, 1. Aug. (1979). 

4. Morris Op. cit. s. 871 

Men Herren Sebaot visade sig i sin storhet 

När han fällde sin dom, 

Gud, den Helige, framstod i sin helighet 

när rättvisa skipades. (Bibeln 2000) 

175

176

177

178

179

180

181

Här och nu

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?