Själv fortfarande barn - Mission Possible

More documents

Recommendations

Info

................ 4 [ Mission Possible 3/2004 ] Gatans barnmammor föder flickor och pojkar, som går samma öde till mötes som deras mödrar. Katja hamnade själv på barnhem som 3-åring. En sjuksköterska på hemmet skulle ha adopterat henne, men mormor sa nej och tog henne till sig. ”Tänk om jag hade blivit adopterad istället”, suckar Katja. Kanske hon hade sluppit vandra på gatorna då. Sasha, 17, och Roma, 18, lärde känna varandra vid Kurskstation. Under de fem år de tillsammans varit där har de fått en härlig liten grabb. Ljosha är nu 8 månader. Trots det dricker Roma hela tiden och säger att då hennes mamma och mormor har varit alkoholister, gäller det samma för henne. När jag säger till henne ”Titta nu på ditt lilla underbara barn, ser han ut som en blivande alkoholist”? Då skrattar Roma, men jag ser klart att hon inte förväntar sig något gott för barnets del. En far som ständigt är berusad, en irriterad skrikande mamma, en rörig station som hem, med lukt av lim och alkohol omkring sig – där finns alla ingredienserna för ett liv som gatubarn. Av alla gatans bebisar, är det bara Oljans lille pojke, som det har gått bra för. Vi lyckades skicka Olja till hennes morfar i Ukraina. Hon hade redan ett 3årigt barn där. När Olja hade fött sitt andra barn kom hon förtvivlad till oss. Pappan, som hade försökt att försörja familjen genom stölder, hade blivit dömd till tre års fängelse. Olja bad oss att hjälpa henne och barnet att resa till Ukraina. Hon kunde inte betala hyran för sin bostad och inte försörja barnet. Gråtande sa hon att hellre skulle hon hoppa framför tåget, men nu har hon ju barnet… Tack gode Gud att Olja nu är hemma. Vi har brev kontakt med henne och i varje brev berättar hon hur lilla Danetsha växer. Hon är den enda av de unga mödrarna som älskar sitt barn. Hur många fler sådana här flickor måste vi se, hur många förstörda, nertryckta liv utan hopp, glädje och framtid. Flickor, vars enda glädje är de vaga minnena från barndomen och som inte ens själv vet hur de har hamnat här. Nu har de själv blivit mödrar till olyckliga barn, som växer utan kärlek. De överför till sina barn allt de onda, smutsiga och negativa, som de själv har upplevt. Gud, välsigna och hjälp dessa olyckliga flickor och mödrar, ge dem visdom så att de inte förstör sina barns liv, som deras egna liv har blivit förstörda! Bryt den onda cirkeln i deras liv och ge glädje och mening i deras liv!
BULGARIEN IGNAT IVANOV, Verksamhetsledare [ Mission Possible 3/2004 ] Barnen i slummen Tusental romer i Östeuropa lever utanför samhället. Med start år 1998 har Mission Possible delat ut mat och ordnat skolundervisning för romerbarn på flera platser i Bulgarien med målet att förändra deras framtid. Vi samlar in medel och organiserar hjälparbetet som utförs av volontärer i romerkyrkans lokaler. I mars tillbringade finska kvällstidningen Iltalehtis reporter och fotograf ett par oförglömliga dagar med oss och följde hjälparbetet. Som verksamhetsledare för Mission Possible är jag ständigt involverad i hjälparbetet på gatorna, och det är väldigt nyttigt att regelbundet besöka slummens leriga och stinkande gränder: överallt ligger det sopor och avfall. Människor letar efter flaskor och plast och annat säljbart material bland skräpet och hundarna letar efter ätbart. Endast när man besöker området på plats kan man förstå människornas nöd och hur djup hopplösheten är som går från generation till generation. Bulgarien håller på att ansluta sig till EU, men slummens invånare tror inte på någon förändring. De behöver konkret hjälp här och nu efter att i åratal ha fått höra om tomma löften. Barnen i faderns kyrka Filipovtsis slum ett par kilometer från Sofia är mycket betydelsefull för mig själv. Min far, som i tiotals år har varit ledare för en förföljd församling tillbringade sina sista dagar i livet i denna slum för att hjälpa människor och bygga en kyrka. Han ville att den skulle bli ett center där människor hittar hopp och där barnen lär sig att läsa. Han hann inte se hur många barn faktiskt lärt sig att läsa och hur ännu fler barn dagligen får sin mat i denna kyrka. Vi går in i ett litet klassrum. Barnen läser ivrigt och ljudligt ord från tavlan (eller är det så att jag efter 20 år i Finland blivit finsk?). Lektionen tar slut och matdoften letar sig in i salen. På en liten stund förvandlas klassrummet till matsal. Över 60 barn ansluter. Barnen sitter tätt och utan att kivas. Soppan delas ut med van och snabb hand. För många är detta den enda mat de får under dagen. Mycket bröd går åt, barnen äter med stora tuggor. Alla tallrikar töms. För en del människor var detta bara en vanlig vardag, för andra var detta den dagen som de åter var tvungnsa att säkra för att förbli vid liv. FOTO: ILPO LUKUS Efter det poserar barnen framför kameran och ler brett. De stora mörka ögonen säger: ”Tack för att jag fick mat idag.” Barnen har inte bråttom att lämna min fars kyrka. De leker och solar sig i värmen på gårdsplanen. Om min far hade levt, skulle han ha sagt: ”Precis det här drömde jag om. ”. I bakre delen av salen finns det inramade foton på väggen: min far tillsammans med två romerkvinnor. De delar ut matpaket. Jag säger för mig själv: ”Far, din dröm var ej förgäves. ” 5 ................
Page 1 and 2: 3/2004 Juni HJÄLPER GATUBARN I RYS
Page 3: NASTJA ANJA [ Mission Possible 3/20
Page 7 and 8: FOTO: ILPO LUKUS MOSKVA [ Mission P

Själv fortfarande barn - Mission Possible

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?