FöRESTåNDARENS VERKSAMHETSBERäTTELSE 2009-2011

Föreståndarens
verksamhetsberättelse
2009-2011
Det fanns en tid när föreståndaren hade sin arbetsplats i det lilla
genomgångsrummet mellan hallen och rummet som leder ut till köket. När utegården på
baksidan täcktes över och gjordes om till auditorium 1999, öppnades en dörr ut mot den terass
som bildats av taket till auditoriet. På grund av nivåskillnaden byggdes en trappa upp till
terassdörren. Det som tidigare varit platsen för föreståndarens skrivbord halverades. Kvar blev
hörnet på vänster sida om trappräcket, vilket fram till renoveringen 2011 var platsen för
fotokopieringsapparaten.
Sedan det lilla genomgångsrummet också blivit genomgång ut till terassen har föreståndaren
haft sin arbetsplats i tjänstebostaden på översta våningen i Dragomanhuset. En underbar
våning, men mindre lämpad som arbetsplats, när föreståndarens familj varit på besök.
När den nu förestående renovering av Dragomanhuset blir klar, förhoppningsvis hösten 2011,
kommer det stora och ljusa rummet med fönster inåt gården (rum 306), det som i flera
decennier förärats storstipendiaten, att bli föreståndarens kontor. Sekreteraren/assistenten
kommer att få rummet intill (rum 307).
Detta innebär givetvis en stor förbättring vad gäller föreståndarens arbetsvillkor. Att
åstadkomma denna förbättring var också huvudmotivet bakom Karin Ådahls initiativ att
utvidga institutets lokaler. Tack vare detta disponerar institutet sedan september 2010 två
byggnader: Dragomanhuset och Annexet; till glädje för alla med anknytning till institutet, inte
bara de på platsen anställda.
När jag tog över efter Karin Ådahl på nyåret 2009 hade man ännu inte rivit det gamla
fallfärdiga huset. Detta påbörjades i slutet av januari och höll på fram till april/maj månad.
Det gamla huset vilade på en nära metertjock stenmur (två väggar i hörn in mot gården), som
skulle rivas. Den skulle ersättas av en betongmur. För detta krävdes pålningsarbete innan den
gamla muren revs. Arbetsplatsen kring nybygget avskiljdes genom ett grönmålat plank. När
värmen kom mot slutet av våren och vi inte längre kunde ha fönstren stängda fick vi som
arbetade och bodde på institutet stå ut med en hel del oväsen.
För att den akademiska verksamheten ändå skulle kunna fortsätta som vanligt gjorde vi upp
med byggmästaren om särskilda ”vita/tysta dagar/timmar”, då vi kunde genomföra
verksamheten utan alltför mycket oväsen.
Våren 2009 arbetade fortfarande Yasemin Toprak som sekreterare. Efter ett par månader fick
vi förfrågan från en ung turkisk student, som läste vid Institutionen för globala studier vid
Göteborgs Universitet. Han hade på kort tid lärt sig utmärkt bra svenska och behövde en
1

praktikplats. Ozan Oyarkılıçgil började sin praktik den 1 april. Yasemin hade andra planer och
lämnade Istanbul på sommaren 2009 för att flytta tillbaka till Malmö, där hennes föräldrar
bor. Där fortsatte hon att studera, den här gången till florist. Den 1 september började Helin
Şemmikanlı, som vi alla kände väl från Karins tid (arbetat extra under Karins sommarkurs
2008) och senare från visumavdelningen på Generalkonsulatet, att arbeta som vår
assistent/sekreterare.
Birgitta Kurultay har under hela den här perioden arbetat på halvtid som biblioteksansvarig.
Havva Yamaç, lokalvårdaren, är en klippa i vår tillvaro. Efter det att Annexet togs i bruk
hösten 2010 har Havvas syster Fatma också arbetat här tre dagar i veckan. Havvas man
Hüseyin Yamaç ställer fortsättningsvis upp när vi har mottagningar, till exempel i samband
med kvällsföreläsningar. Han sköter också institutets fönstertvätt.
I slutet av maj 2009 genomförde jag tillsammans med Docent Sune Persson från
Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg en konferens, som i tryckt form fick titeln:
”Contested Sovereignties: Government and Democracy in Middle Eastern and European
Perspectives” (Transactions Nr 19). Denna aktivitet planerades som en uppföljning av den
konferens vi organiserat drygt ett decennium tidigare och som då publicerades som ”Civil
Society, Democracy and the Muslim World” (Transactions Nr 7). På grund av all
byggaktivitet på Generalkonsulatets område förlades denna konferens till ett mindre hotell i
Ayvalık, en plats vid Egeiska Havet, mitt emot ön Lesbos (på turkiska Midilli).
Det fanns en tid då en konferens/workshop på institutet verkligen gav eko i
turkiska media. Detta gällde till exempel konferensen om civil society i oktober 1996 och
konferensen om alevismen året efter. Sedan dess har det intellektuella livet i Istanbul
genomgått en verklig metamorfosis. Jämfört med förhållandena på 1990-talet är utbudet av
akademiska och kulturella aktiviteter enormt mycket större. En konferens eller workshop
måste idag konkurrera inte bara med ett växande antal liknande workshops eller konferenser,
utan med arrangemang av mycket större magnitud. Istanbul har på bara ett decenniums tid
förvandlats till en världsmetropol av verkligt stora mått, dit internationella toppmöten av olika
slag och stora globala arrangemang förläggs. Konstbiennalen och andra storartade
konstarrangemang, nya konstmuseer, en del av världsklass, filmfestivaler, etc. tävlar om
publikens uppmärksamhet. En workshop eller konferens hörs eller syns inte alls på samma
sätt idag som då, i mitten av 1990-talet. Egentligen är inte detta något att beklaga, utan
tvärtom att glädjas över, då det säger något om civilsamhällets utveckling i Turkiet och
Turkiets betydelse i världen i övrigt idag.
I juni 2009 organiserade jag tillsammans med Professor Birgit Schlyter vid Institutionen för
Centralasienstudier vid Stockholms Universitet en sommarkurs i modern turkisk litteratur.
Birgitta Kurultay tog också aktiv del i genomförandet av detta program. Kursen gav 7.5 hp i
det svenska universitetssystemet och vi fick ett stort antal sökande, av vilka vi kunde ta emot
cirka 25 studenter. För kursens uppläggning och planering hade vi stor hjälp av Professor
Suha Oğuzertem vid Bilgi University i Istanbul. För att befästa samarbetet upprättades också
ett vänskapsavtal mellan Bilgi University och Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul.
2

Kursprogrammet byggde på ett tre veckors mycket intensivt föreläsningsprogram, blandat
med utflykter, bland annat till Prinsöarna ute i Marmarasjön, men även till Ankara. Speciellt
minnesvärt var besöket i författaren Sait Faiks hem på Burgaz Ada (en av Prinsöarna), där en
av kursdeltagarna, Sara Utku, läste hans novell ”Trädgården” i översättning av Birgit
Schlyter, just ute i trädgården till hans föräldrahem.
Midsommarafton firade vi ute på Bilgi University, där vi tidigare under kursen haft flera
föreläsningar. Detta relativt nya kampus – ”Santral Istanbul” - ligger där två mindre
vattendrag rinner ut i Gyllene Hornet. Det är ett vackert grönområde i skuggan av höga träd.
Kampus har sitt namn efter det elektricitetsverk som på sin tid försörjde hela Istanbul med el
och som byggdes av tyska ingenjörer 1907. Elverket var i funktion ända fram till 1974, men
är nu inrett som ett industri- och konstmuseum. Kvällen avslutades med Orhan Velis dikt ”I
am listening to Istanbul, my eyes closed” (Istanbul’u dinliyorum, gözlerim kapalı), uppläst av
Suha Oğuzertem.
Lena Andersson besökte oss från Stockholm den 30 juni till den 3 juli för genomgång av
ekonomiska redovisningen. Lena har hela tiden varit ett värdefullt stöd, vare sig det varit på
kansliet i Stockholm, hennes vanliga arbetsplats, eller som i det här fallet vid ett
specialinkallat kortare möte i Istanbul.
Den 20 juli stängde vi för sommaruppehåll.
Under vårterminen (2009) organiserade vi en föreläsningsserie på temat: ”Amnesia,
remembrance and identity formation in post-Ottoman and Turkic societies: Republican
Turkey and its minorities.” Inbjudna föreläsare var Özgür Bal och Mesut Yeğen från Middle
East Technical University i Ankara, Mithat Sancar från Political Science Faculty (Siyasal
Bilgiler Fakültesi), Ankara University och Feryal Tansuğ från Bahçeşehir University i
Istanbul. Regissören till filmen ”Waiting for the clouds” (Bulutları beklerken), Yeşim
Ustaoğlu, ingick också i denna föreläsningsserie. Före hennes föreläsning visade vi filmen i
auditoriet med de enkla medel som står oss till buds. Filmen handlar om en kvinna med
grekiskt ursprung, som under de stora deportationerna och massakrerna 1915 förlorar hela sin
familj och själv blir upptagen/adopterad av en turkisk familj, vilken blir hennes nya familj -
hennes nya identitet. Hon plågas dock hela sitt liv av att hon lovat sina föräldrar att ta hand
om sin yngre bror, som i stället hamnar på barnhem och senare förs till Grekland. Hennes
livshistoria rullas upp under filmens gång, vilken fokuserar på en inre kris hon upplever i
samband med att hennes äldre turkiska syster dör. Hon är då själv i de övre 60-åren. Kvinnan
finner till slut en väg tillbaka till sin bror och tycks trots allt ändå försona sig med sitt öde.
Yeşim Ustaoğlu (regissören) berättade under sin föreläsning hur hon i flera år arbetat med
lokalbefolkningen i den trakt (öster ut på Svarta Havskusten), där filmen inspelades och som
också medverkar i filmen. Speciellt kvinnorna i de byar där filmen utspelas fick hon mycket
nära kontakt med; kontakter hon bibehållit – även via internet och e-mail (!) - efter avslutad
filminspelning.
Det här är en mycket fin film eftersom den så uttrycksfullt beskriver hur behovet av att
återberätta svåra minnen kan förenas med en önskan om att gå vidare, utan att för den skull
förbrännas av bitterhet. Försoning bygger på en balans mellan förmågan att artikulera
3

traumatiska upplevelser och en insikt i vad som är politiskt/moraliskt möjligt. Jag har under
den gångna perioden i flera gånger visat den här filmen; senast för kolleger på besök (mars
2011) från Sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet (Ulla och Kjell Björnberg, Tiiu
Soidre och Hilda Lennartsson).
Förutom den tematiska föreläsningsserien organiserade vi en kortare serie, där vi engagerade
längre eller mera tillfälliga besökare. Först på den listan var vårens storstipendiat, Sandra
Karlsson, från Institutionen för antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs Universitet.
Andra föreläsare i denna serie var Sami Zubaida, Birbeck College i London, Sune Persson
från Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs Universitet och Bernt Brendemoen från
Oslo Universitet.
På hösten 2009 var bygget med Annexet i full gång. Detsamma gällde arbetet med
Generalkonsulatet – Svenska Palatset. På grund av denna renovering var GKs personal sedan
mars 2009 inhyst i en tillfällig byggnad på den ovala gräsmatten framför huvudbyggnaden.
Det fanns en tid då institutets storstipendiat vistades vid institutet ett helt år.
Från och med hösten 1999 delades det helårslånga stipendiet upp i två terminslånga
stipendier. Sedan dess har institutet kunnat erbjuda ett sådant terminslångt stipendium varje
termin. Hösten 2008, Karin Ådahls sista termin, gjordes ett undantag, då två stipendier
delades ut och sedan hösten 2009 har antalet stipendier, både då det gäller det stora och det
mindre stipendiet, ökat. Detta är en trend som vi hoppas skall hålla i sig, i synnerhet som vi
genom Annexet har nio nya gäst/forskarrum att erbjuda.
Hösten 2009 hade Karin Eriksson och Johan Fredborn Larsson det stora stipendiet. Karin är
etnolog från Uppsala Universitet och arbetar på en doktorsavhandling om ljudets etnologi
med Istanbul som speciellt fält. Under en mycket uppskattad föreläsning - The ethnology of
sounds in Istanbul – presenterade Karin ingående begreppet ”soundscape.” Hennes projekt
gav namn åt höstens hela föreläsningsserie: ”Sounds of Istanbul from far and near. Amnesia,
remembrance and identity formation in post-Ottoman societies.” Johan Fredborn Larsson,
terminens andra storstipendiat som är från Lunds Universitet, föreläste över ämnet EU
security and environmental degradation in the Eastern Mediterranean region. Andra
föreläsare våren 2009 var Sveriges Generalkonsul Torkel Stiernlöf: Turkey and the Middle
East: strengthening influence; Lütfullah Göktaş: Translations of Arabic literature to Turkish
during the Republican Era; Ercan Aras: Istanbul as a meeting place for wandering minstrels.
Ercan hade till sin föreläsning bjudit in en släkting från Erzurum som framförde sådana
sånger som Ercans föreläsning handlade om. Denna sångart är svår att lära sig, men Ercan
demonstrerade som avslutning till sin föreläsning att han själv behärskade konsten till fullo.
Under hösten 2009 hade vi också en praktikant från Avdelningens för Freds- och
Uvecklingsforskning vid Malmö Högskola, Åsa Berntsson. Åsa stannade hela terminen och
var till stor hjälp, inte minst i biblioteket. Tack vare Åsas insats fick Birgitta Kurultay bland
annat ordning på bokförrådet nere i källaren, där vi bevarar gamla upplagor av
Meddelanden/Dragomanen och Transactions.
4

Hösten 2009 gick annars i svininfluensans tecken. Både Ercan och Karin Aras insjuknade.
Karin var riktigt illa däran. Alla uppmanades att vara noga med handhygienen och vi slutade
under en tid att kyssa vänner/bekanta och gäster på kinderna.
Bygget av Annexet fortsatte och på nyåret var det dags för val av golv- och trappmaterial,
kakel, badrumsinredning, köksinredning, dörrar och annat som hade med inredningen att göra.
Filmaren Erik Strömdahl, en god vän till Johan Mårtelius och hans fru Elisabeth Lillman, var
nere i Istanbul under årets absolut kallaste period och gjorde en fin film om institutet och dess
nybygge, samt renoveringen/jordbävningsförstärkningen av Generalkonsulatet. I denna
medverkade förutom Karin Ådahl, Johan Mårtelius och jag själv också Greger Widgren
(styrelseledamot med ansvar för byggnadsfrågorna).
Temat för föreläsningsserien våren 2010 var “Religious discourse and ethnic and national
identities: Said Nursi, the Nurcu movement and the redefinition of cultural heritage.” Said
Nursi (1878-1960) var en religiös nydanare/reformator som kommit att betyda mycket för
olika islamiska rörelser under efterkrigstiden, bl a den numera internationellt utbredda och
välkända Fethullah Gülen-rörelsen. Den första föreläsningen i serien hölls av Camilla Nereid:
In the Light of Said Nursi - Kemalist modernization and the religious alternative. Camilla är
historiker från Trondheim, en av få skandinaviska historiker med kunskaper i turkiska. Andra
föreläsare var Professor Fulya Atacan från Yıldız University med lång erfarenhet av forskning
kring islamiska rörelser i Turkiet och Egypten - The Nurcu movement and ethnic identity:
Kurdish and Turkish nationalism – samt Alparslan Açıkgenç (filosofi) och Recep Şentürk
(sociologi), båda från Fatih University i Istanbul. Professor Şerif Mardin från Sabanci
University skulle ha talat om sitt kända religionssociologiska arbete från 1989 Religion and
Social Change in Modern Turkey: The case of Bediüzzaman Said Nursi”, men fick inställa p g
a sjukdom.
Våren 2010 hade Catharina Gabrielsson det stora stipendiet, arkitekt från Stockholm, med
många års akademiskt arbete i London bakom sig. Hon anlände ganska sent på terminen, men
genomförde sina planer med stor intensitet.
Så var det dags för årets konferens: ”Istanbul as seen from a distance” (27-31 maj). På grund
av byggnadsarbetet med Annexet förlades konferensen till hotell Halki på Heybeli Ada, den
av Prinsöarna som det grekisk-ortodoxa prästseminariet ligger på. Konferensen var institutets
bidrag till firandet av Istanbul som Europas kulturhuvudstad. Finansieringen av konferensen
gjordes inom ramen för den satsning på samarbete mellan akademiker från Sverige och de
olika MENA-länderna som Sida/Sarec organiserar. Konferensen hade därför föregåtts av flera
möten med ansvariga på Sida och Vetenskapsrådet (stödinstitution) i Stockholm, bl a Arne
Jarrick och Lena Johansson de Chateau. Syftet med konferensen var därför inte bara rent
vetenskapligt, utan också nätverksbildande. Ett trettiotal deltagare var inbjudna. Förutom
cirka 18 ”paper-givers” representanter för SFII såsom ordförande i styrelsen, Karin Rudebeck,
och redaktören för Dragomanen, Annika Svahnström.
Organisatörer var förutom jag själv Dr. Feryal Tansuğ, Bahçeşehir University och Professor
M. Sait Özervarlı, Yıldız University. Allt det praktiska organiserades på ett föredömligt sätt
av Helin Şemmikanlı.
5

Tanken bakom konferensen var att spegla Istanbul, så som staden kunde se ut eller uppfattas
av personer som befann sig på statliga eller andra uppdrag ute i provinserna under den
osmanska tiden. Hur såg relationerna mellan provinsregionerna och imperiets centrum ut? I
introduktionen till den bok som blev resultatet av Heybeli/Halkikonferensen: Istanbul as Seen
from a Distance: Centre and Provinces in the Ottoman Empire (Transactions Vol. 20) skriver
redaktörerna:
The character of a political centre can hardly be analysed without taking its hinterlands
into account. A centre is defined through its relations with other powerful actors/polities
outside its own territories, but even more important to this definition is the centre’s
relationship with its own local networks. This is especially true when dealing with premodern
and/or early modern political systems such as the Ottoman empire. During the
Ottoman period, global or international relationships had not the depth they have today.
För att skapa distans till det turkiska/osmanska materialet inbjöds en svensk historiker, John
Holm, för att analysera samma fråga i ett svenskt perspektiv. Bokens första kapitel heter
följaktligen ”Stockholm as seen from a distance” och fungerar som en metodologisk
introduktion till boken som helhet. Samtidigt erbjuder kapitlet intressanta inblickar i vår egen
historia. Johan Holm:
The truth is Stockholm seen from a distance would not have looked like much in the
early modern era. In 1500, the city had perhaps 5,000 inhabitants, and 150 years later, at
the height of Swedish military power, the capital numbered just over 10,000 souls. The
Swedish realm did not grow out of a flourishing trade and culture, but, on the contrary,
out of military necessity and conquest. The fact is that by the time Sweden was on its
march to glory, its leading men felt ashamed of the capital....
I konferensprogrammet ingick ett besök på det sedan 1971 stängda ortodoxa prästseminariet
och dess imponerande bibliotek. Det blommande erguvanträdet, eller Judasträdet, har blivit
symbolen för det bysantinska Konstantinopel/Istanbul. Konferenssällskapet samlades i en skål
för dess speciella rödlila färg, som också fick bli omslagsfärgen på Istanbul as Seen from a
Distance (Transactions Vol. 20). Tack vare ett generöst bidrag från organisationen ”Istanbul:
European Capital of Culture” kunde boken publiceras på mindre än ett år.
Bara någon vecka efter det att konferensen avslutats drog årets sommarkurs igång. Sommaren
2010 var temat ”Turkiet som europeisk nation?” Kursen organiserades tillsammans med
Göteborgs Universitet och ansvarig från GUs sida var Dr. Ann-Kristin Jonasson från
Statsvetenskapliga institutionen. Till 25 platser fick vi över 170 sökande. Detta innebar att vi
fick en grupp med mycket intresserade och kompetenta studenter. Från institutets sida kunde
vi erbjuda ett innehållsrikt och intensivt föreläsningsprogram på hög nivå. Föreläsningarna
blandades med utflykter. Kursen var uppdelad på en vecka i Göteborg/Sverige, tre veckor i
Istanbul och en avslutande vecka i Göteborg/Sverige och gav 7.5 hp i det svenska
universitetssystemet. Istanbuldelen avslutades med en skrivning. Midsommar hade firats
veckan innan, då vi dukade bord för drygt 30 personer i Ådahlrummet i det vid denna tid ännu
inte officiellt invigda Annexet.
6

Sommarkursen genomfördes tack vare ekonomiskt stöd från Sektionen för turkiskt-svenskt
samarbete vid Generalkonsulatet.
Höstterminen inleddes med invigningen av Annexet. Det skedde fredagen den 3 september,
då ett stort antal gäster inbjöds både från Sverige och Turkiet. Speciellt glädjande var att
Professor Carl-Gustaf Andrén, tidigare ordförande i styrelsen, som genom åren betytt mycket
för SFIIs uppbyggnad, kunde närvara. Det gladde oss också särskilt att tidigare
föreståndare/direktör Bengt Knutsson och hans hustru Birgitta Knutsson, samt före detta
ordförande i styrelsen Maj-Lis Lööv deltog. Uppmuntrande var också att institutets styrelse
infann sig nästan mangrant.
Invigningsdagen inleddes med en serie presentationer av den forskning som bedrivs vid
institutet. Andrénauditoriet var fullsatt. Till kvällen ordnades bufé, med levande musik (recital
av Melodi Eylül Kayış) och många inspirerade högtidstal av bland andra Professor Anders
Jeffner (ordförande i forskarkollegiet), Karin Rudebeck (styrelsens ordförande), Kjell
Anneling (skattmästare), Berit Nilsson (sektionschef för utlandsavdelningen vid Statens
Fastighetsverk, SFV), Jan Thews (konsult) och Cefi Nahmiyas (byggentreprenör). Kvällens
huvudperson, Karin Ådahl, hade svårt att hålla tillbaka tårarna.
Men innan invigningen ägde rum hade SFII begåvats med två forskare (senior researcher) på
heltid under en period av tre år. Dessa tjänster har tillkommit tack vare en satsning av
Vitterhetsakademien och Riksbankens Jubileumsfond. Cecilia Olovsdotter kommer från
Institutionen för Antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs Universitet och Åsa Eldén
från Sociologiska institutionen vid Uppsala Universitet. Cecilia kom på sitt första
Istanbulbesök just som sommarhettan slog till i juli månad. Åsa, har tidigare undervisat vid
Sociologiska institutionen vid Boğaziçi University, och hade redan tidigare varit i Istanbul
upprepade gånger.
Från och med 1 september 2010 har SFII också en biträdade direktör på halvtid. Marianne
Boqvist, en av mycket få forskare i Sverige med inriktning på osmansk historia, fick tjänsten.
Under Mariannes föräldraledighet under våren 2011 vikarierade Lena Johansson de Chateau
från Vetenskapsrådet. Under det gångna året har Marianne och Lena hållit i planeringen av ett
antal konferenser i samarbete med bl a Sabanci University, French Research Institute for
Anatolian Studies (IFEA) och Koç University's Research Center for Anatolian Civilizations,
vilket är beläget ett par kvarter ner mot Galatasaray på Istikal Caddesi. Tillsammans med
Alexandriainstitutet och det Kairobaserade Center of Civilization Studies and Dialogue of
Cultures förberedde den biträdande föreståndaren också som SFIIs representant en konferens
som hölls i Stockholm den 16-17 juni med titeln ”Changing notions of citizenship - past,
present and future.” Denna konferens var en del av ett samarbete mellan SFII och
Alexandriainstitutet omfattande 6 gemensamma konferenser, som, inom ramen för det
Sidafinansierade MENA-Links programmet, inleddes 2007. Marianne och Lena har också
tillsammans med Helin Şemmikanlı gjort en grundlig omstrukturering av institutets hemsida.
Under hösten 2010 hade institutet två storstipendiater: Daniella Kuzmanovic, antropolog från
Köpenhamns Universitet och Åsa Bharathi Larsson, konstvetare från Uppsala Universitet.
Även under våren 2011 har institutet haft två storstipendiater: Erika Larsson, doktorand i
7

Konsthistoria och visuella studier vid Lunds Universitet, som arbetar på en avhandling om
kulturell identitet såsom den speglas i nutida turkisk fotokonst; och Memet Aktürk Drake från
Institutionen för studiet av tvåspråkighet vid Stockholms Universitet. Erika presenterade sitt
projekt på ett mycket uppskattat internt seminarium och Memet organiserade ett
endagssymposium kring tvåspråkighet, som lockade forskare från flera akademiska
institutioner i Istanbul.
Under vårterminen 2011 delade SFII också ut sex mindre stipendier. Först på plan var Andrea
Karlsson, doktorand vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds Universitet, som
arbetar på en avhandling om liberala intellektuellas roll i Turkiets förändringsprocess. Karl-
Fredrik Ahlmark, masterstuderande på Europaprogrammet vid Göteborgs Universitet, en av
deltagarna i sommarkursen 2010, som arbetar på en uppsats om Turkiets säkerhetspolitik i
Europaperspektiv stannade på institutet hela mars månad. Därefter kom Anna-Maria Hällgren,
doktorand i Konstvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes arbete gällde en artikel om
”den expanderande” tangokulturen i Istanbul. Louise Lund Liebermann, doktorand vid
Institutet för tvärkulturella och regionala studier, Köpenhamns universitet, arbetar på en
avhandling om hedersrelaterat våld i Danmark, ett ämne som nära anknyter till Åsa Eldéns
forskningprojekt. Louise deltog senare också i den sommarkurs som Åsa organiserade (se
nedan). Som nybliven disputerad vid Wiens universitet anlände Olof Heilo ungefär i mitten
av terminen. Syftet med hans vistelse var att utveckla avhandlingen ”Islamic Universalism in
the Roman and Byzantine Worlds” till en publikation, för vilket han behövde insamla nytt
bildmaterial. Sist i raden var Julia Edlund, studerande vid Orientalistikprogrammet vid
Uppsala Universitet, som arbetade på en C-uppsats i statskunskap om AKP och bilden av dess
politiska program.
Heltidsanställda forskaren Cecilia Olovsdotters forskningintressen fick bestämma den
tematiska inriktningen på läsårets föreläsningsserie: ”Symbols of power. Representations of
imperial hegemony in art and cultural works.” Inom ramen för denna serie höll Cecilia två
föreläsningar och professorn i osmanska historia från Boğaziçi University, Edhem Eldem,
också två föreläsningar. Professor Jan Hjärpe höll också en föreläsning med titeln The
symbols of the Caliphate; their role and function. Direktören för Topkapimuséet, Professor
Ilber Ortaylı, kom något försenad till denna föreläsning, men just lagom till att höra Professor
Hjärpe utförligt beskriva och berömma de skatter som i detta sammanhang finns samlade på
Topkapimuséet. Jag fick intrycket att Professor Ortaylı härmed upplevde att han gick miste
om ett eftertraktat tillfälle att ”sätta dit” en västerländsk forskare/orientalist. När det gällde att
betona värdet av Topkapisamlingarna fick Ortaylı för en gång skull inte sista ordet.
Sommarkursen 2011 organiserades av Åsa Eldén, en av institutets hetidsanställda forskare
och hade titeln: Contextualizing Gendered Violence: Interconnections of Violence, Nation
and Masculinity. Denna kurs, som hölls den 8-24 juni (13-24 juni i Istanbul), byggde på ett
samarbete mellan SFII och Institutionen för InterGender Studies vid Linköpings Universitet
(Swedish-International Research School in Interdisciplinary Gender Studies) och
finansierades med stöd av Sektionen för turkiskt-svenskt samarbete vid Generalkonsulatet.
Åsa arbetade också i nära samarbete med Sociologiska institutionen vid Boğaziçi University i
Istanbul, där hon tidigare undervisat i två terminer. Upplägget på denna kurs var annorlunda
8

än de tidigare sommarkurserna, dels beroende på att det var en Masterkurs, dels därför att
deltagarna under kursens gång förväntades fullborda en redan före kursen påbörjad uppsats
med anknytning till kursinnehållet.
Förberedelserna för den förestående evakueringen av Dragomanhuset präglade annars mycket
av verksamheten under vårterminen 2011. Redan i december 2010 hade vi besök av Folke
Sandgren med många år vid Kungliga Biblioteket bakom sig, tillsammans med Dr. Joakim
Enwall, sinolog från Uppsala Universitet och sekreterare i forskarkollegiet. Folke hade vi
också haft besök av i februari 2010, då tillsammans med Professor Pontus Hellström, tidigare
föreståndare för SFII. I detta sammanhang skall också nämnas den hjälp och det stöd Birgitta
Kurultay vid tidigare tillfällen fått av bibliotekarie Carin Ljung. Dessa – från vår sida mycket
uppskattade - besök av erfarna och kunniga bibliotekarier hade gjort att Birgitta och vi andra
var väl förberedda så det gällde packning och magasinering av institutets cirka 5000 volymer.
Utflyttningen ägde rum under de tre första veckorna i april och organiserades smidigt, men
med fast hand av Helin Şemikanlı och - då det gällde biblioteket - Birgitta Kurultay. Det
arbetslag som packade in och flyttade biblioteket till bottenvåningen på Generalkonsulatet
fick välförtjänt beröm av Helin, medan det lag som veckan efter flyttade möblerna till den
lägenhet vi hyrt som magasin i Şişhane fick lika välförtjänt – och väl artikulerad - kritik.
Sådant trassel hindrade emellertid inte att flyttningen genomfördes på mindre än tre veckor.
Redan under påskveckan kunde den nya byggfirman Kuter AB ta Dragomanhuset i besittning
och påbörja sitt arbete.
Jag vill i denna rapport inte förtiga att vi tyvärr fick en hel del problem med Annexet efter det
att det togs i bruk i september 2010. Detta gällde framför allt avloppet, uppvärmningen och
ventilationen. Kommunikationen med Statens Fastighetsverk brast kring vissa frågor, vilket
tidvis ledde till stor frustration. Att relationen centrum och periferi – temat för konferensen
Istanbul as seen from a distance i maj 2010 – behöver problematiseras/kritiskt granskas, inte
bara i ett historiskt eller teoretiskt perspektiv, utan också i relation till det praktiska livet här
och nu fick vi på detta sätt påtagliga bevis för.
Det fanns en tid då Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul bestod av ett hus,
Dragomanhuset, en föreståndare, en storstipeniat, en innehavare av det mindre stipendiet, en
sekreterare och en lokalvårdare. Under den senaste treårsperioden har staben vuxit. När jag
lämnar min tjänst hösten 2011 finns det två hus, Dragomanhuset och Annexet, en föreståndare
och en biträdande föreståndare på halvtid, två seniora forskare på heltid, flera storstipendiater
och ett ännu större antal innehavare av det lilla stipendiet, samt två lokalvårdare. Det är
många som bidragit till denna tillväxt; både innifrån SFII – styrelsen, representanter för
forskarkollegiet, de anställda i Istanbul; och utifrån – SFIIs huvudman
Utbildningsdepartementet, Vitterhetsakademien, Riksbankens Jubileumsfond,
Wallenbergsfonden, Vetenskapsrådet, Sektionen för svenskt-turkiskt samarbete vid GK i
Istanbul och Sida.
Ökade resurser ger ökade möjligheter. Det faktum att flera aktiva forskare nu knyts till
institutets lokaler i Istanbul skapar förutsättningar för att utveckla en mera levande
9

forskarmiljö. Blygsamma initiativ i den riktningen togs under våren 2011, då vi samlades till
flera interna seminarier, enbart för institutets egna forskare.
Organisationen i Istanbul har hittills varit ganska ostrukturerad. Föreläsningsserier,
konferenser, kurser har givit viss fasthet åt verksamheten, men det dagliga arbetet har ofta
runnit på oplanerat, vilket dock givit det en personlig/familjär prägel. Med en större stab av
forskare kommer verksamheten att kräva mera av klarare riktlinjer då det gäller den dagliga
administrationen och arbetsfördelningen mellan Stockholm/Istanbul och bland de verksamma
i Istanbul. Det blir den nye föreståndarens uppgift att utveckla nya rutiner. Önskvärt vore om
detta organiserades på ett sådant sätt att institutets varma och personliga atmosfär inte går
förlorad.
Om jag skulle önska något för framtiden skulle det vara att osmansk
historia också utvecklades till ett för SFII viktigt forskningsfält. De forskningsområden som
representeras idag är knutna till antiken, medeltiden och det moderna Turkiet. När det gäller
tiden däremellan, dvs från turkarnas erövring av Istanbul 1453 och till skapandet av det
moderna, republikanska Turkiet, dvs tiden 1453-1923, finns, med undantag för konst och
arkitektur (inom ramen för SFIIs nätverk Karin Ådahl, Johan Mårtelius och Marianne
Boqvist), tyvärr inte någon forskning på svensk botten. Det är angeläget att vi i Sverige satsar
på att utveckla forskning också på det området. Institutet borde göra det till en viktig uppgift
att verka för att en professur i osmansk historia upprättades vid något svenskt universitet. Med
tanke på Sveriges tidigare relationer med det Osmanska riket och med tanke på den vikt som
turkarna idag själva tillskriver sin historia, är det i hög grad angeläget att sådana initiativ
utvecklas.
Istanbul i juni 2011
Elisabeth Özdalga
10