Historik och arkitekturguide Ingrid Atlestam Elisabeth ... - Göteborg

Utby
Historik och arkitekturguide
Ingrid Atlestam
Elisabeth Boberg
Claes Caldenby
Svante Philip
GÖTEBORGS STAD
KORTEDALA
Chalmers tekniska högskola
1997

Förord
Detta är en vägvisare till Utby genom tid och rum. Den inle-
dande historiska delen är skriven av Svante Philip, Utbybo sedan
19 0 och verksam i Hembygdsföreningen Utby-Utbynäs.
Därtill är fogad en källförteckning och litteraturlista samman-
ställd vid Gamlestadens bibliotek, med lästips för den som mer
ingående vill studera Utbys omvandling från forntida boplat-
ser och månghundraårig bondby till modern villaförort.
Arkitekturguiden i text och bild är en del av ett större arbete,
som pågår vid institutionen för byggnadskonst på Chalmers
Tekniska Högskola. Elisabeth Boberg, Kristina Fridh och Mår-
ten Tiselius har arbetat med materialinsamlingen och Claes
Caldenby har gjort slutredigeringen av denna del om Utby.
Tidigare utkomna delar behandlar Kungsladugård, Möln-
dal, Partille, Gamlestaden och Kortedala.
Denna utgåva fullbordar en ”trilogi” om de tre stadsdelar —
Gamlestaden, Kortedala och Utby — som innefattas i det admi-
nistrativa området Göteborgs Stad Kortedala.
Göteborg februari 1997
Ingrid Atlestam
Claes Caldenby
Utby. Historik och arkitekturguide
ges ut i samarbete mellan Göteborgs Stad Kortedala och
institutionen for byggnadskonst vid Chalmers tekniska högskola.
Fotografier (om ej annat anges): Jaan Tomasson.
Grafisk form: Claes Caldenby
ISSN: 0281-2215 ByACTH 1997:2
Tryck: Graphic Systems Göteborg 1997
Detta är ett utdrag ur Utby Historik och arkitekturguide.
I samråd med Utbynäs hembygdsförening scannades
sid 1-11 och iordningsställdes för att publiceras
på goteborg.se som pdf-fil i juni 2009.
Den fullständiga tryckta originalutgåvan finns att låna
på Kortedala och Gamlestadens bibliotek.

Utby
från stenåldersboplatser till villaområde
Forntid
Forntida ”utbybor” bodde inte som senare tiders mellan Säveån
och Bergen i norr utan i de då skogklädda bergen med ett antal
sjöar som så småningom blivit mossar. De bodde - under
stenåldern gynnade av ett varmare klimat än våra dagars - i
marker som senare blev Utbys med flera byars utmarker och
efter 5000-6000 tusen år stadsdelarna Kortedala och Bergsjön.
Om tidig befolkning vittnar åtskilliga fornminnen. Häll-
kistan vid Siriusgatan byggdes 1800-1500 före Kristus, alltså
under slutet av yngre stenåldern, som gravplats för människor,
bofasta vid den sjö som sedan blev den nu nästan utplånade
Store mosse (norr om Gärdsåskulle).
Nordvästra huset vid Kvadrantgatan står delvis på platsen
för en domarring d v s en gravplats. Omedelbart före byggandet
av Bergsjön undersökte man domarringen och fann därvid
flintföremål och spår av åtminstone en tillfällig boplats från
yngre stenåldern. Snö som smält bort i strängar men låg kvar
i mellanliggande sänkor avslöjade åkrar, som med stor sanno-
likhet brukats under slutet av bronsåldern. Domarringens
gravar har med ledning bland annat av påträffade keramik-
skärvor antagits vara anlagda under slutet av bronsåldern och
använda även under järnåldern.
Det stora bronsåldersröset väster om Bergsjön torde vara
uppfört av en relativt talrik befolkning med tanke på den
avsevärda arbetsinsats som erfordrats.
Från järnåldern (500 f Kr - historisk tid) finns f1era grav-
rester i form av stensättningar, d v s på något sätt ordnade
samlingar av obearhetade stenar, ofta mer eller mindre gräs-
bevuxna,”övertorvade”. Många av dem är föga iögonfallande
och kan lätt undgå uppmärksamhet. Åtskilliga stensättningar
försvann genom bebyggelsen men dokumenterades dessförin-
nan av arkeologerna. Två exempel på kvarvarande
stensättningar finner vi på Jättekullaberg (norr om Jättekul-
legatans norra del) och på ”Svanekärrsberget” (norr om Torn-
väktaregatan). I det senare bergets sydvästra brant finns också
en vacker samling skålgropar, ”älvkvarnar”, om vars datering
och ändamål arkeologerna ännu tvekar.
En stensättning finns även runt Hagbergets hjässa, en
gravplats som synts vida omkring. Kan denna stensamling -
”harg” enligt gammalt språkbruk - ha givit namnet Harg-

erget, så småningom förvanskat till det på 1761 års karta använda
”Hagberget”?
Hur som helst, bergtoppen och den jämnhöga klinten vid
Backegårdens plats (nu upptagen av mormontemplet) torde ha
lyfts över den långa ishavsvikens yta redan for 10000 år sedan
och Utbyhöjden hade för 7 00 år sedan bred landförbindelse
med både Fjällbobergen och Barefjäll, medan vågorna ännu
kluckade mot Hagbergets fot. Här kan således länge ha funnits
utbybor. Fiske kan ha varit deras viktigaste näringsfång.
Nyare tid
Utbys dokumenterade historia kan inte föras särskilt långt
tillbaka, måhända i mycket beroende på att byn ofta befunnit
sig i en trakt ”där härar lysts av brand” för att använda
Heidenstams ord. Säkert skulle man finna uppgifter i danska
arkiv åtminstone beträffande de år efter freden i Knäred 1613
då Sävedals härad m m var förpantat till Danmark som säker-
het för Älvsborgs andra lösen.
Tidigast synes byn ha nämnts år 1 7 , då Kvibergs by
skänktes till den nygrundade staden Nya Lödöse, vårt Gam-
lestaden. Kvibergs by har 1320 och 1362 uppgivits ligga i
Partille socken men 1 7 tillhörde den Utby socken, som då
bestod av Kvibergs, Utby och, troligen, Mellby byar. Utbys
sockenkyrka är nämnd på 1540-talet men uppges sedan ha
rivits under nordiska sjuårskriget, förmodligen 1566. Dess
läge har hittills inte kunnat fastställas men sägnen talar om en
plats vid Kyrkebackens västra del. Utby-Mellby uppgick på
1580-talet åter i Partille socken.
På 1500-talet uppges Utby bestå av nio hemman, vilket
synes i huvudsak ha varit fallet till in på 1900-talet. På
riksarkivet finns en uppbördslängd for Utby sockens bidrag till
Älvsborgs fästnings första lösen 1571. Den längden talar inte
om någon rik socken. Där upptages endast åtta skattebönder
för hela byn, som hade sammanlagt 0 kor, och för Mellby sju
bönder med tillhopa åtta kor. I längdens marginal finns en
förklarande anteckning: ”Haver mist bort boskapen genom
fädöd.” För varje ko erlades en mark. I Utby fanns också 10 lod
silver (133 gram) för vilket erlades 15 mark samt 4 1/2 skålpund
koppar (ca 2 kg) som gav 29 öre, så att erlagd summa för
socknen blev 46 mark och 6 öre. För Partille socken var beloppet
203 mark och 4 öre. (Värde 1570: 1 mark = 8 öre = t ex ett
dagsverke. En hingst 10-11 mark, en fullgod oxe 15 mark, ett
pund smör 6 mark).

Någon motsvarande uppbördslängd for Älvsborgs andra
lösen finns inte.
I domböcker lämnas en hel del uppgifter om byns innevå-
nare, förklarligt nog ofta av mindre smickrande art. Man
förstår att livet i byn bjöd på både gott samarbete och på tvister.
Bylådan finns i förvar liksom de handlingar den innehöll vid
påträffandet efter en lång tid på okänd plats. Handlingarna är
ingalunda kompletta men ger lika fullt inblick i byns liv från
1700-talets mitt till 1800-talets senare del. En med avbrott förd
kassabok avslöjar att byn fick böta för bl a utebliven snöskott-
Gamla landsvägen vid Brodalen, 19 0-tal.
ning på landsvägen vid Torpa och dålig väghållning på Danska
vägen. Där finns också utgifter för väghållning vid Klippan.
Men även utgifter av hjälpkaraktär: ”Där ä tadda 36 skillingar
utaf byns pängar till malena för att hon ska höfsa om anna i
gata”, liksom andra utgifter för t ex hjälp vid begravningar.
Byalaget hade således av myndigheter pålagda skyldighe-
ter, bl a att föra post viss tid, förutom att sköta byns praktiska
uppgifter med vägar, hägnader, samarbete i jordbruket m m
och kanske inte minst socialt — att taga vara på varandra.
Byalaget kunde också bli part i processer. En sådan var
betingad av väghållningsskyldigheten på Danska vägen i vil-
ken laget hade hänvisats till grustag vid Kallebäck. Då dess
grus ansågs olämpligt för ändamålet vädjades 1841 tillsam-
mans med hemmansägare i Ugglum till domstol för rätten att
hämta gott grus vid Stora Torp. Den flera år långa processens
5

esultat är obekant. Väghållningsexemplet visar att avsevärt
arbete kunde åläggas allmogen inte minst med tanke på den
”restid” med häst och vagn som åtgick här och ännu mycket mer
för arbete vid Klippan.
Den längsta och kostsammaste processen bör ha varit den
mellan 1756 och 1778 förda tvisten med innehavarna av Kvi-
bergsnäs landeri om den gemensamma utmarken Västerhed,
d v s norra hälften av A2-Lv6 övningsfält. Redan under 1600-
talet hade försök gjorts att med landeriet införliva heden, dock
utan framgång. Lagmansrättens dom 1778 fastslog att heden
var gemensam utmark och tvisten hade äntligen kommit till
slut. 1782 delades heden mellan Kvibergsnäs och byn längs en
linje ganska mitt för Hindersmässogatan. 1785 inträffade ome-
delbart söder om denna linje, således på Kvibergsnäs del, ett
stort jordras ned mot bäcken, om vilket en stor halvcirkelfor-
mad sänka mitt för de nordligaste husen vid Österhedsgatan
ännu vittnar. Huruvida Utbybönderna log däråt är inte bevisat
men däremot möjligt.
Storskifte och Laga skifte
Viktiga milstolpar i jordbrukets och således även Utbys histo-
ria är de påbjudna markskiftena: Storskiftet enligt förordning
av 1757 och Laga skiftet av 1827, genomförda i Utby 1761-62
respektive 1830-31.
Begreppet hemman avsåg en jordegendom till storleken
bestämd av sin förmåga att föda en familj. Nutida människor
tänker sig lätt en gård med kringliggande åkrar och ängar, men
i gamla tider låg gårdarna i byar med husen tätt samlade, oftast
på den minst odlingsbara marken och med odlingsbar jord
däromkring. Av rättviseskäl skulle varje gård ha del i både god
och mindre god jord, vilket medförde på flera håll belägna åkrar
och ängar. Det inverkade givetvis menligt på brukandet och
ledde närmast till orimligheter genom att gårdarna delades vid
återkommande arvskiften. Fåtaliga sammanslagningar av ägor
genom äktenskap, arv, köp eller byte kunde givetvis inte stort
motverka denna uppdelning. I bylådans handlingar finns ett
par exempel på sådana frivilliga byten. Tegarna blev allt
mindre och måste till slut bearbetas samtidigt med grannarnas
stycken for att man inte skulle trampa ner för varandra, allt till
skada for jordbrukets utveckling. Det fanns således goda skäl
för de nyssnämnda påbuden liksom för det i sydsverige under
några av 1800-talets första år införda enskiftet, vilket dock
tycks ha avstannat på grund av allt för stort motstånd.
6

Storskiftet syftade dock inte längre än till att ge vart hem-
man ”sin åker på högst två ställen och äng på högst två ställen”,
medan laga skiftet skulle så långt möjligt ge varje gård sin jord
sammanhängande. Storskiftet sprängde inte byarna men möj-
liggjorde t ex för en delägare i Månsgården (Stomgården) att
snart efter skiftet utflytta till och bebygga Utby Näs, där
Utbynäs gård alltjämt ligger på Utbynäsgatan 1. En motsva-
rande flyttning synes ha ägt rum av Lilla Sörgården, som efter
skiftet flyttat ned från Utbyhöjden till sin senare plats vid
landsvägen, nu representerad av vårdträdet, den stora linden
vid gångvägen till Utbygården, en väg som förr ingick i den
östra infarten till byn.
Karta från 1761 som visar storskiftets delning av Utby by i nio hemman:
1. Månsgården 1/1 skattehemman förmedlat till 1/2, 4 ägare med vardera 1/8
(av den förmedlade storleken. Förmedling innebar sänkning av hemmanets
skattebörda).
2. Wachtmästaregärden 1/1 skattehemman förmedlat till 3/4, två ägare med
vardera 3/8.
3. Västergården 1/1 frälsehemman förmedlat till 1/2, en ägare.
4. Nedergården 1/1 skattehemman, 4 ägare med resp. 1/4, 1/6, 1/4 och 1/3.
5. Stora Sörgården 1/1 skattehemman, 2 ägare med 3/4 resp 1/4.
6. Lilla Sörgården 1/1 skattehemman förmedlat till 1/2, 2 ägare med vardera 1/
.
7. Backegården 1/1 skattehemman förmedlat till 1/2, 2 ägare med vardera 1/
.
8. Kullegården 1/1 skattehemman, en ägare.
9. Nordgården 1/1 frälsehemman, två ägare med hälften vardera.
7

Upptagna ägare kunde också ha andelar i ett eller flera av de
andra hemmanen.
Byarnas område hade dittills varit den odlade marken,
inägorna, med stängsel skyddad mot utmarken, vilken var
allmän betesmark och i princip öppen även för angränsande
byar. Utbys inägor låg 1761 mellan Utbybäcken i väster och
Dikesbäck i öster, d v s den nu kulverterade delen av bäcken
från Bergsjön genom Fjällbodammen. I söder var Säveån gräns
och i norr en ungefärlig linje från Utbybäcken genom Månse-
8
De första villorna, 1910.
gårdsgatans norra ändpunkt och vidare mot västra ändan av
Tornväktaregatan och därefter foten av Fjällbobergen. Men för
att gynna uppodlande av mera åkermark hade myndigheterna
tillåtit s k intagor på utmarken, varvid den som uppodlade ett
stycke utmark fick behålla det som sin egendom om ingen
gjorde invändningar däremot inom tre år. Sådana intagor hade
före 1761 gjorts på Österhed, dvs området mellan den nämnda
linjen genom Månsegårdsgatans ändpunkt och Barefjäll, men
ingick ej i skiftet.
Förståeligt nog befanns detta skifte fort otillräckligt och det
var snart tid för laga skiftet. Detta medförde splittring av byar
och bygemenskap, även om man ännu, t ex i Dalarna, kan finna
sammanhållen bybebyggelse. Utbygårdarna låg redan relativt
glest och enligt skiftesprotokollen måste ganska få ”avflytta
gamla tomten” med hus och allt. Protokollet ger intressanta
uppgifter om husens storlek och byggnadsmaterial, fast inred-
ning, gårdens stensättning, brunn m m samt förstås beräknad

kostnad för nedtagning och uppsättning etc. De som kunde bo
kvar på sina tomter fick bidraga till flyttningskostnaderna,
vilka delades även av staten.
Av förteckningen på hemmanen framgår att de ursprung-
liga hemmanen är en sak och ägarskapet en helt annan. Så
ägde 1830 Commercerådet Ekman hela Nedergården medan
Partille slott hade både Nordgården och Kullegården m m.
Efter laga skiftet ägdes hela östra Utby av Partillegodset, som
9
Torgvagnen, 1915.
även innehade den angränsande Rotegården i Mellby by. Så
småningom bildades av dessa områden egendomen Annedal,
1884 av den nye ägaren von Knorring bebyggd och omdöpt till
Fjällbo.
1900-talet
Den utveckling som skulle göra slut på den gamla bondebyn
begynte 1905 med att AB Utbynäs Villastad med direktören
Anders Mattsson som drivande kraft inköpte Utbynäs gård
samt delar av andra hemman. Villastaden växte så sakta upp
mellan ån i söder och nuvarande Österhedsgatans slut i norr
och med Utbybäcken som gräns i väster och i stort Vallareleden
i öster. Utby kyrka, tillkommen genom ett hängivet insamlings-
och organisationsarbete av Anders Mattssons maka Hulda,
står sålunda ej på villabolagets mark utan på en tomt, som för
ändamålet skänktes av hemmansägarna.

Nästa steg var stadens inköp av byns mark åren kring 1917
samt införlivningen 1928. Detta år stod även SJ:s verkstäder
färdiga.
Småstugubebyggelsen inleddes 19 7 med området söder om
Utbyvägen, vilket stod färdigt 19 0. Under denna period fär-
digställdes också det nya Fjällbo vårdhem, som invigdes 19 9.
Det tidigare vårdhemmet tillkom 19 efter stadens köp av den
ovan nämnda Fjällbo gård. Jordbruket fortsatte, även med
hjälp av därtill hågade intagna, vilka därvid tjänade en extra
slant. Om den tiden minner en väl tilltagen potatiskällare med
Egnahemsbebyggelse, tidigt 19 0-tal.
byggåret 1935. Av den gamla gårdens byggnader finns endast
spannmålsmagasinet kvar, nu inrymmande en snickeriverkstad
och lokaler för fritidsverksamhet. Men vi har ju också kvar
allén och dämmet. Av det sistnämndas mittparti har det
översta stenvarvet fallit ned på berget nedanför, vilket avsevärt
minskat dammens vattenspegel. Tittar man noga efter vid
bäckens sista fall innan den försvinner i kulverten skall man
också finna rester av anordningar för utnyttjande av vattenkraften.
Gamla kartor har här tecknet for såg.
Detta vårdhem lades ner efter hand och jordbruket upphörde
helt 1947. I uppställningen nedan finner vi att tiden
snart var inne for bostadsbyggande även på de sista av gårdens
åkrar.
10

Det första stugområdet är redan nämnt. De övriga tillkom
enligt följande:
19 - området söder om Gillegatan till och med Fjällboga-
tan.
1944-45 husen mellan Fjällbogatans västligaste del och Utby-
vägen.
1945-46 området Kamgatan - Backagårdsgatans nordligaste
del - Vallareleden.
1947-48 området norr om villastadens nordligaste hus (Vall-
areledens ändpunkt) och Barefjäll. Härvid försvann norra
delen av byns gamla fägata, som var förlängningen av Vall-
areleden rakt mot Barefjäll.
1949-50 området Sysslomansgatan - Fjällboallén och husen vid
Ungmästaregatan.
1951 husen öster om Fjällboallén.
1961-62 Tornväktaregatan och Kyrkebacken.
Så är vi framme i nutiden. Åkrar och ängar har försvunnit men
många familjer har där fått eget hus med egen grönskande
täppa och nära till visserligen allt mindre men dock ganska
orörda naturområden. Vi behöver inte gå eller åka häst och
vagn till staden utan kan från 1905 åka spårvagn från Kviberg,
från 19 buss mellan Kviberg och Utbynässkolan och sedan
med allt bättre för att inte säga goda bussförbindelser. Vi
behöver inte som ännu på 0-talet åka till Olskrokstorget för
att lösa eller sända postpaket utan har eget postkontor. Vi har
råd att ha motorcyklar, bilar och husvagnar. Eller — har vi
verkligen det? Kan vi leva med all vår bekvämlighet? Vi har
nämligen också skaffat oss avfallsproblem, luftnedsmutsning,
vattenförorening, buller.
Gångna tiders människor fick kämpa för att leva — vi måste
kanske kämpa for att överleva!
(Bilder ur hembygdsföreningens arkiv)
11
Svante Philip