Kritikerna - Sveriges Arkitekter

More documents

Recommendations

Info

Eva Eriksson, forts. ande. Men det är också en grund för en diskussion, att någon som har något att säga om kvalitet har mål som sträcker sig utöver dagsaktuella frågor och trender. Saknas de rösterna idag? – Några enstaka fi nns, men ingen särskilt stark röst. Det har också att göra med att arkitekterna inte längre fi nns med inom den kulturella sfären – vid sidan av konstnärer och författare – som vid sekelskiftet. Man kan också fundera över historiska skäl till att arkitekterna hade den status de hade i ett kulturellt etablissemang och varför de förlorade den. Det senare kan ha att göra med att andra aspekter med mer mätbara värden blev det viktiga, efter funktionalismens genombrott, och frågan om formen sopades under bordet. Dagens estetiska debatt, om den överhuvudtaget existerar, verkar mest handla om att skopa ut gamla uppfattningar och auktoriteter (som t ex Svensk Form) utan att ha något annat att sätta istället. I fallet Svensk Form sker det tyvärr med en förvirrad och i vissa fall helt förvrängd historieskrivning, som oroar mig som akademiker. Hur ser bilden av arkitekten ut i media? – Det fi nns vissa mekanismer som gör att det som är slående eller spektakulärt får mer plats, än det som är mer lågmäld diskussion. Och det sker mycket på medias villkor. Men en arkitekt som gör intressanta byggnader och får mycket uppmärksamhet är inte nödvändigtvis den klokaste bedömaren i arkitekturfrågor. Det kan kännas svårt för många att sticka ut hakan. Arkitekterna utgör kanske inte en särskilt verbal yrkeskår. Eva Eriksson säger sig ha vuxit upp i en miljö där det fanns ett intresse för arkitek- turfrågor. Men istället för att bli arkitekt, vilket låg nära till hands med tanke på att släkten är arkitekttät, blev hon historiker. På ett mycket tidigt stadium av sin akademiska bana hamnade hon i rollen som tongivande kritiker i dagspressen. En debattartikel insänd till Dagens Nyheter besvarades med telefonsamtal från Olof Lagercrantz och öppnade dörren till kultursidorna. Det var 60-talets rivningsvåg som väckte hennes ilska och lusten att uttrycka sig i ord. Hon använder ordet ”förbannad” fl era gånger när hon beskriver det tidiga 70-talets debattklimat. Intresset för samhällsfrågor präglade också tidskriften Arkitektur där Eva Eriksson blev redaktör senare under decenniet. – Det var tidsandan och efterdyningarna av den enormt dramatiska förändring som hade skett i städerna under 60- och början av 70-talet. Det ledde till en trovärdighetskris för den etablerade planeringsapparaten. Arkitekterna hade ju trots allt ritat miljonprogramshusen. Det fanns ett behov från arkitektvärlden att ta avstånd. Men det fanns också ett samhällsengagemang i min generation, vilket skapade en annan jordmån för att ta upp analyser kring stora frågor – Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna när det gäller arkitekturen och arkitekturklimatet. Först 70-talet, som förnekade det estetiska, följt av 80-talets motreaktion, som bara handlade om estetiska frågor. Samtidigt spekulationskarusellen, som i hög grad handlade om byggande och arkitektur, och som det fanns förvånansvärt lite kritisk debatt kring. Sedan blev det en annan sak när allt kraschlandade. Det borde vara en minnesbeta. Och det går att jämföra med aktieboomen nu. Innan börsen plötsligt rasade, var alla upptagna av att köpa aktier. Det gäller att se farorna i det som händer just nu. Vilka är då dagens viktiga frågor? – Den stora frågan idag är bostadsbyggandet. Och där fi nns det ju trots allt någon sorts debatt. Det är ett välkänt problem att bristen accelererar eftersom man bygger för lite, och det som byggs är lyxbostäder. Låsningarna på bostadsmarknaden innebär ett totalt stillastående. Bostadsfrågan är den stora utmaningen. Orsakerna ligger ju på fl era plan, där skulle behövas undersökande journalistik. Om hur kostnadsbilden påverkas av byggföretags eventuella karteller och annat. Men det fi nns en risk att debatten får en slagsida när media blåser upp: ”vi måste bygga bostäder”. Risken är att man släpper fram dåligt byggande. Att man saknar analys. Av kvalitet och tidsperspektiv, och vem man ska främja. Många arkitekter har ju en stor erfarenhet. Där kanske Sveriges Arkitekter kunde spela en roll för att få igång en diskussion bland arkitekter. Vilken är grunden för arkitekturkritik? – För min del; att man har en analys i bakgrunden av faktorerna i det som händer och sker. Vad som är problematiskt, vad som är positivt. – Man behöver också nyansera sina uppfattningar både positivt och negativt. I efterdyningarna av 60-talets rivningsvåg, blev det i längden svårt att bara vara kritisk mot allting. Så även om jag inte tyckte att vissa bostadsområden i början av 70-talet var så lyckade, var det betydelsefullt att se de tendenser som gick mot någonting bättre. Det viktiga är att analysera situationen; hur ser byggsektorn ut, vem är det som formar, vem är det som bestämmer. Och den debat- 26 ARKITEKTEN oktober 2003
”En tidskrift om arkitektur förlorar något av sin trovärdighet, och intresse, om man inte kan kritisera arkitekter.” ten tycker jag kanske har försvunnit. – Men det som gör arkitektur så fascinerande, är att den berör så många aspekter av samhällslivet, att den i grunden är till för och berör alla människor av alla kategorier. Hur kommer det sig då att ämnet betraktas som så svårt och exklusivt. Och varför har arkitekter och kritiker så svårt att göra sig förstådda? – Det fi nns ett kommunikationsproblem. Vid sekelskiftet presenterades nya hus av dagstidningar, som en betydelsefull händelse, för vanliga läsare. Det ledde till att folk engagerade sig. Jag sysslar med pedagogisk verksamhet, det roliga med att undervisa om arkitektur är att märka hur de som läser ämnet börjar se saker de inte sett innan. Problemet är också att man inte har ämnet med sig i bagaget från skolan. – Dagspresskritik ska vända sig till en bred läsekrets. Den som slår upp en kultursida kanske inte alls är intresserad av arkitektur, man måste redan i upptakten till artikeln få läsaren att känna att det här är intressant. En artikel kan vara svårbegriplig för att den innehåller ett svårt och komplext problem. Den kan också vara svårbegriplig för att den är komplicerat skriven, och läsaren måste anstränga sig för att förstå. Och det tycker jag är kardinalfelet. Läsaren ska få en liten bisats här och var så att det blir begripligt, och intressant. Det är en svår konst. Jag känner mig som en amatör. Men naturligtvis kräver olika media olika form. Trots att dörren till Dagens Nyheters kultursida stod öppen återvände Eva Eriksson på 80-talet till den akademiska världen. Frilansskribentens dagliga liv försvåras av att sakna en rimlig inkomst, då som nu. Efter att ha doktorerat, undervisar hon nu på högskolan på Gotland och ägnar sig åt att skriva. Glädjande nog en fortsättning om 1900-talets arkitekturhistoria. – Det är krävande att skriva stora artiklar om arkitektur, mycket research måste till om man ska ha något reellt kritiskt att säga. Eftersom man inte får betalt för det jobbet tvingas man skaffa sig andra jobb. Och med tiden blir det svårt att förena rollerna. För min del blev det färre och färre artiklar. Men jag upplevde inget motstånd från den redaktionen, tvärtom; de efterfrågade fl er artiklar än jag kunde skriva. Men sedan dess har ju DN ryckt upp sig med fasta sidor för arkitektur. Får arkitekturkritiken en tyngre roll idag med fasta sidor i ledande dagstidningar? – Om ämnet får en tyngre roll eller inte beror mycket på om man sätter fi ngret på frågor som är viktiga, som kan leda till förbättring och ändring. För att återkomma till de skrivande arkitekterna; det fi nns en ny form som handlar om att producera skrivet material inom den egna verksamheten. Jag tänker på boken Just White, med ambitionen att vara kritisk och nå ut brett, men som ändå har ett egenintresse. Vilket värde ser du i den här sortens utgivning? – Jag har en ryggmärgsrefl ex som säger att det som är producerat av en part, läser man som ett inlägg från den parten. Sen kan den vara bra för det. Men man har en viss benägenhet att lägga den åt sidan när den är klar. Visst kan det vara läsbart, och bra på många sätt. Men man värderar den, som Foto: Ann-Sofi Rosenkvist ett inlägg från en part. Man förväntar sig ju inte att de ska rasa över någonting som White har medverkat till. Det blir lite komplicerat. Men huvudsaken är att man vet, att det här är en bok betalad av den och den. Nu fi nns det en utveckling i tidskrifter att smyga in reklam i texterna. På min tid var det otänkbart, då var det stenhård skillnad på redaktionell text och reklam. Vilken roll spelar fackpressen idag? – Som redaktör på Arkitektur upplevde jag en förväntan från arkitekter att man skulle marknadsföra dem. Eller om man vänder på det, man ville inte ha en kritik mot arkitektkåren. Men en tidskrift om arkitektur förlorar något av sin trovärdighet, och intresse, om man inte kan kritisera arkitekter. – Men man kan fråga sig vilket budskap Sveriges Arkitekter har, och det gäller också tidningen Arkitekten. Är uppdraget att lansera arkitekterna eller att skapa en kritisk diskussion kring byggandets premisser och arkitekturfrågor? För att få ett bättre resultat i det som byggs. Den frågan tycker jag man kan ställa. – Se på hur Sveriges byggbransch ser ut idag; det fi nns rätt mycket att diskutera, viktiga och brännande frågor som behöver en kritik. Vem ska göra det om inte Sveriges Arkitekters organisation. Just för att det är så svårt för den enskilde arkitekten att gå till storms mot byggföretagen och entreprenörer och andra. Det är viktigt att arkitektorganisationen kan stå bakom en analys. En kritisk diskussion om de förhållanden som ändå är grunden för att det ska bli ett bra arkitektarbete och slutresultat. Jag tycker att organisationen har ett stort ansvar för att föra en kritisk debatt. ARKITEKTEN oktober 2003 27
Page 1: Kritikerna Eva Eriksson: Vart tog a

Kritikerna - Sveriges Arkitekter

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?