ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

12 

GLASLÅDA I HAMN 

ÅTERBESÖK I ÅRETS KASPER SALINVINNARE 

PRISREGN PÅ ARKITEKTURDAGEN 

STOLAR, TORG, BOSTÄDER, KRITIKER... 

TEGEL 

ÄN BRINNER UGNARNA 

december 2003 

ARKITEKTEN 

ÖNSKAS: NY BOSTADSPOLITIK 

Upprepar vi nu gamla misstag genom att 

allt intresse koncentreras på att bygga 

hyresrätter så billigt som överhuvudtaget 

är möjligt? Blir dagens billiga bostäder 

morgondagens dyra? Blir det som är 

något dyrare att bygga i dag i realiteten 

morgondagens billiga bostäder? Dessa 

frågor ställs idag inte öppet och tydligt. 

Det måste vara arkitekternas ansvar att 

lyfta fram dessa frågeställningar i debatten 

och se till att frågor om kvalitet, 

funktionalitet, hållbarhet och skönhet 

inte kommer på undantag när nya bostäder 

forceras fram. 

LEDAREN SID 62 

VAD MENAR BOVERKET? 

Med nit och tålamod kollas måtten på en 

bostadsplan. Kvinnan som håller i skalstickan 

utstrålar engagerad noggrannhet. 

Ur det massiva svarta där bakom lösgör 

sig en mans hand som med en penna, i 

gylfhöjd, tillrättavisande dirigerar kvinnans 

arbete. 

DEBATT SID 46

ARKITEKTEN 12/03 Varför gäller den svenska enkelheten bara arkitekturen, och inte 

arkitekternas språk? Det frågar jag mig, efter att ha läst (sid 11) 

språkvårdarnas beska omdömen om hur årets Kasper Salinjury 

lyckats – eller misslyckats – med att förklara sina nomineringar. 

”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” säger ordspråket. 

Kanske är det inte alltid så, även det som är obegripligt uttryckt 

kan vara klartänkt. Men nog är det bättre att skriva och uttrycka 

sig så folk förstår. 

OMSLAGET: Med det transparenta 

idealet är intresset för tegel stendött. 

Men än lever Horns tegelbruk. 

Foto: Kasper Dudzik. 

Läs mer på sidan 22 

ARKITEKTEN 

Medlemstidning för Sveriges Arkitekter 

ISSN 0347-058X Medlem i 

ADRESS 

Ansgariegatan 5 

Box 9225, 102 73 Stockholm 

Telefon 08-5055 7700 

Telefax 08-5055 7705 

E-post: kansli@arkitekt.se 

Webb: www.arkitekt.se 

REDAKTION 

08-5055 7700, arkitekten@arkitekt.se 

Per Lander (ansv utgivare) per.lander@arkitekt.se 

Dan Hallemar (tjl) dan.hallemar@arkitekt.se 

Kerstin Persson kerstin.persson@arkitekt.se 

Annika Jensfelt annika.jensfelt@arkitekt.se 

Nina Gunne nina.gunne@arkitekt.se 

Ina Flygare (layout) ina.flygare@arkitekt.se 

PUBLICERING 

Allt material i Arkitekten publiceras också på Sveriges 

Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. Eventuellt 

arvode innefattar publicering på webben. 

PRENUMERATION 

Helår 450 kr + moms 

Sila fikonsnacket 

och rensa i rabatten. 

ANNONSPRISER 2004 

Fullständig annonsprislista finns på www.arkitekten.se. 

Produktannonser, exempel: 

1/1-sida sv/v 16.000 kr, 4-färg 23.000 kr 


Platsannonser, exempel: 



Sättning/originalframställning debiteras extra. 

Moms och reklamskatt utgår ej. 

Alla Arkitektens platsannonser införs kostnadsfritt 

på Sveriges Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. 

Annonsering enbart på webben kostar 3100 kr + moms. 

Det finns en tendens hos nästan alla, tror 

jag, att uttrycka sig krångligare när man skriver 

än när man pratar. Och ibland blir texten 

svårare ju fler som stött och blött. Jag undrar 

till exempel vad språkvårdarna skulle ha sagt om det viktiga 

bostadspolitiska debattinlägget från Sveriges Arkitekter (sid 58)? 

En fylligare vägledning till varför just Whites nya kontorshus 

fick årets Salinpris får den som läser det inledande reportaget i 

det här numret av Arkitekten. 

Kasper Salinpriset är inte det enda pris som delades ut på 

Arkitekturdagen. Tvärtom, man kan fråga sig om det inte har 

gått inflation i arkitekturpriser, även om några av dem delas 

ut vartannat år. Vi har Guldstolen (tre klasser), Sienapriset, 

Bostadspriset, Planpriset, Kritikerpriset, Sven A Hermelins pris. 

Dessutom ett par stipendier (Erskine och Åsard) som också delas 

ut på Arkitekturdagen. 

Till det kommer att allt fler lokalföreningar instiftar sina 

egna arkitekturpriser. Plus alla priser som delas ut av kommuner, 

regioner, materialtillverkare, statliga verk med flera. 

Kanske är det dags för Sveriges Arkitekter att föregå med gott 

exempel och rensa lite i sin egen prisflora? 

ANNONSBOKNING 

Produktannonser: 

Informa AB 

Margareta Karlsson, 08-34 03 06, 

margareta@informa.se 

Platsannonser: 

Ina Flygare, 08-5055 7700, ina.flygare@arkitekt.se 

Eller direkt på www.arkitekt.se/arkitekten/annonsera 

UPPLAGA 

TS-upplaga 2002: 9500 

TRYCK 

Tryckindustri Information, Solna 2003. 

UTGIVNINGSPLAN 

Nummer Annonsstopp Utgivningsdatum 

1.2004 9/1 29/1 

2.2004 6/2 26/2 

3.2004 5/3 25/3 

4.2004 8/4 29/4 

5.2004 7/5 27/5 

6/7.2004 4/6 24/6 

2 ARKITEKTEN december 2003

”Ingen vet att jag gjort 

detta. Men hade jag inte 

gjort det hade det blivit 

katastrof. Så tänker jag 

ibland.” 

Landskapsarkitekt Sture Koinberg. 

Nyheter sid 17 

Arkitekter i hetluften 

Under taket står Lars 

Bjursten. zuez arkitekter 

vann tävlingen om 

kyrka i Fruängen med 

kvadratiskt kyrkorum. 

Sid 28 

Inredningsarkitekterna Beban Nord och 

Ann Morsing står, tillsammans med möbelproducenten 

Christian Springfelt, för en av 

de 50 projektidéer som hittills presenterats 

inför Designåret 2005. 

De vill ordna en mässa där arkitekter, 

inredningsarkitekter och andra kreatörer får 

White revisited. Helena Tallius 

Myhrman från Kasper Salinjuryn mötte 

arkitekterna i vinnande huset. Sid 4 

Europan 7 avgjord. Göteborgsk seger i 

Göteborg. Tävlingar sid 26 

ställa ut sina tjänster och där upphandlare 

får chansen att lära sig mer om vad olika 

kontor kan erbjuda och på så sätt hitta rätt 

kontakter. 

– Det finns inga arkitektmässor, inget 

forum där kreatörer kan visa upp sig och 

presentera sina tjänster för upphandlare, 

konstaterar Beban Nord. 

Tanken är en mässa där stora och små 

kontor på lika villkor och lika stort utrymme 

ska få chansen att visa upp sig och bli 

jämförda av potentiella beställare. 

– Det är svårt för upphandlare idag att 

hitta rätt kontakter för sina specifika uppdrag 

och för arkitektkontoren att nå ut till 

nya uppdragsgivare. Ett forum som ger möjligheter 

till att matcha ihop upphandlare och 

MER I DETTA NUMMER 

11 Språkvårdare granskar 

Kasper Salinjuryns motiveringar. 

12 Nyheter: Nylander sågar 

billiga byggen. Arkitekturpriser. 

Män tjänar och 

chefar mest. Erinran från 

etiska nämnden. Ny ledning 

på Ultuna. 

20 Dramatiserade stadsvandringar 

i Göteborg. Landets 

första arkitekturkonsulent 

använder staden som scen. 

30 Tävlingar: Åtta förslag till 

nytt Slussen. 

34 Sett, läst och hört: 

Sprawl sprider skräck. 

Debattskriften ”acceptera 

inte”. Arkusdagen. 

40 Kalendern: Zornstolar, 

Pepparkakshus och nya 

bostadsdebatter. 

42 Debatt: Byggnadskonsten 

hotad. Mossigt på Boverket. 

Status quo i kvarteret 

Baltic. 

54 Information från Sveriges 

Arkitekter: Proffsigare 

arkitekter efter kurs. Lokalföreningar. 

En ny bostadspolitik 

efterlyses. 

62 Ledare 

arkitekter skulle höja kvalitén på projekten, 

säger Beban Nord. 

De båda inredningsarkitekterna menar 

att det också finns behov av en handbok för 

upphandlare. 

Än så länge är mässprojektet på idéstadiet, 

men Beban Nord och Ann Morsing berättar att 

de inlett diskussioner med Stockholmsmässan. 

Förhoppningen är att idén ska bli verklighet 

någon gång under Designåret 2005. 

Designåret har för övrigt fått en grafisk 

profil, ”Mer design”, utformad av designbyrån 

Happy. I slutet av december 

öppnar också webbplatsen 

www.merdesign.se. 

Glad Jul! 

Annika Jensfelt 

ARKITEKTEN december 2003 3

En ovanligt vacker och 

genomtänkt glaslåda 

Text: Nina Gunne Foto: Annika Jansson 

I motiveringen till nomineringen för Kasper 

Salinpriset står ingenting om byggnadens 

förhållande till platsen. Ändå är det 

nästan det första Helena Tallius Myhrman 

talar om när hon ska berätta om byggnadens 

kvaliteter och vad som har gjort att 

Kasper Salinpriset gick till just denna byggnad. 

Vi sitter på plan 4 vid fasadens östra 

sida i en sittgrupp framme vid glasfasaden. 

Det är i slutet av november. Ett kompakt 

grått ljus flödar in i byggnaden denna dag. 

Helena Tallius Myhrman: När jag först såg 

byggnaden i vårvintras tyckte jag att det 

var en snygg, enkel, grå glaslåda. Jag visste 

Ett kontorshus i Norra 

Hammarbyhamnen i 

Stockholm, byggt för 

White Arkitekter av 

White Arkitekter fick 

årets Kasper Salinpris. 

Helena Tallius Myhrman 

från juryn gick 

tillbaka till huset en 

mörk novemberdag och 

utvecklade argumenten. 

Arkitekterna Linda 

Mattson och Bengt 

Svensson från White 

var med och berättade. 

inte vad huset innehöll eller vem som ritat 

det, men jag tyckte att huset passade bra in 

i den ruffa omgivningen. Broarna, kajen, 

industribyggnaderna, fasadens metallgitter 

tillsammans med broarnas många betongpelare. 

Senare började jag se husets förhållande 

till Folksamhuset intill. Det syns att 

arkitekterna verkligen har tänkt på miljön. 

Valet att låta det vara en helt uppglasad låda 

som tar in miljön känns som ett medvetet 

och rätt val. 

Linda Mattsson: Det här är en plats med 

mycket infrastruktur. Riktigt stora båtar, 

broar, kranar, inflygning till Bromma, bus- 

sar, slussen och beredskapsspår längs med 

kajen. På andra sidan kanalen finns Lumafabriken 

och området har historiskt en industriell 

karaktär. 

Helena: Det är fascinerande att se vad som 

händer med platsen. Huset har lyft den 

ruffa, fula och lite unkna bromiljön till något 

förfinat. Genom att placera byggnaden 

som man gör i den här miljön skapas också 

ett nytt torgrum. Byggnaden har besjälat 

hela området. Plötsligt händer något här. 

Byggnaden samarbetar verkligen med staden 

och platsen. 


Linda: Hela den här platsen håller på att 

förändras. I somras var det en sorts pionjäranda 

här. Vi kunde se hur folk tog platsen 

i besittning, stannade till och slog sig ner i 

fåtöljerna här ute på kajen. 

Arkitekt Linda Mattsson vann tillsammans 

med landskapsarkitekt Jenny Mathiasson 

och arkitekt Maja Lundgren på White Miljö, 

den veckoskiss som utlystes inom White arkitekter 

i mars 2000. Bengt Svensson utsågs 

till ansvarig arkitekt och Linda Mattsson 

till handläggande. Senare utlystes också en 

liknande veckoskiss som vanns av inredningsarkitekt 

Åsa Haremst. Kjell Jensfelt 

utsågs till ansvarig arkitekt för inredningen. 

Ett samarbete i ett team som visade sig vara 

ovanligt lyckat började. 

Materialet från den första veckoskissen 

fungerade som underlag för det fortsatta 

arbetet men platsen var hårt detaljplanestyrd 

och förutsättningarna för volymen rätt givna. 

Linda: Det var lådan som gällde. Höjden 

begränsades av att broarna skulle kunna ses 

löpa ovanför byggnaden när man iakttog 

den på ett visst avstånd. 

Helena: Sett från bron är det här ett ganska 

litet hus. Som en tullvaktsstuga. Man ser 

bara lite av taket uppifrån och det smälter 

diskret in i miljön. Vi diskuterade inom 

juryn om byggnaden bildar fond för platsen 

framför, men det tycker inte jag. Den är mer 

som en volière, en fågelbur, som ställts ut 

på platsen och som man kan passera genom 

eller förbi. Man finns på platsen men tar 

inte över. Det finns en sorts lågmäldhet i 

byggnaden. 

Linda: Vi har fått höra om byggnaden både 

att den är spektakulär och lågmäld. Det är 

ju egentligen ganska motsägelsefullt. Jag var 

orolig för att huset skulle kännas för märkvärdigt 

med en så stor plats framför sig, 


alldeles för mycket ”här kommer jag”. Det 

är ju inte fråga om någon offentlig byggnad. 

Vi tycker nu att huset klarar av att förhålla 

sig till platsens proportioner och skalan i 

hamnrummet. 

Helena: Det är också det som gör att det 

blir en så hög grad av offentlighet på platsen 

framför. Det är ovanligt att ett kontorshus 

har en sådan dialog med platsen. 

Vi tittar på juryns motivering till nomineringen.”…Byggnaden 

har givits en övertygande 

gestalt utifrån ett starkt engagemang…” Vad 

är egentligen en övertygande gestalt? 

Helena: En byggnad som är avklarad. Att 

byggnaden övertygar både i exteriör, interiör 

och volym. Att det är en bra byggnad för 

den här platsen och situationen. Och med 

situationen menar jag både en stadsbyggnadssituation 

och den sociala situationen. 

Att byggnaden tillför platsen något. Den 

övertygar om att det här är god arkitektur. 

Linda Mattsson visar oss runt i byggnaden 

och Bengt Svensson sluter upp efter ett 

avslutat möte. 

Helena: I början tänkte jag: Är det här det 

sista glashuset? Men jag tycker att det är 

exempel på en ovanligt vacker och genomtänkt 

glaslåda. Som metallgittret som delar 

in fasaden. En glashud utanpå en stomme av 

pelare. Inuti den ställer man fritt in inredningen 

som möbler som kan bytas ut. 

Linda: Vi ville göra ett öppet, generellt hus 

som kunde släppa in massor av ljus. Det 

här är ett litet hus och det är inte säkert att 

det är White som ska sitta här jämt. Därför 

måste man också kunna dela in andra rum 

i huset än de som finns här idag. Den generella 

glasfasaden ger den möjligheten. När 

insidan förändras kommer också fasaden att 

ändras. 


Bengt Svensson: Poängen med det här huset 

är inte glashuden. Det är snarare interiören 

som kommer fram i fasaden. Den västra 

fasaden kan liknas vid en typografkast, där 

rummen uppfattas som små träfack. Mot 

öster ser det ut som en bokhylla i tre plan. 

Och väggen mellan det stora öppna rummet 

och de mindre är transparent så att bokhyllorna 

framför blir genomlysta. Tanken är att 

de ska kunna synas från kajen. 

Helena: Jag trodde först att det var ett tätare 

metallgitter på den västra fasaden, men 

nu förstår jag att det är inredningen som 

skapar så olika fasader. Men jag håller inte 

riktigt med. Jag tycker att det är viktigt att 

det här är ett glashus. Och det är viktigt att 

det är just ett enskiktsglas och inte en dubbelglasfasad. 

Det är det som gör att byggnaden 

känns så transparent. Och de skjutbara 

solskydden innanför glaset blir som stora 

löpare som bildar mönster i fasaden. 

Linda: Inredningen blir tydligast på kvällen. 

Då ser man hur träinredningen lyser inifrån. 

Byggnaden fungerar som en lykta i en ruff 

miljö. Vi ville och tror också att det kan 

skapa en känsla av säkerhet på platsen. Vi 

har arbetat scenografiskt med ljuset och har 

tagit fram ett särskilt ”nattljus” med små 

diodlampor i fasaden och i vissa delar av 

byggnaden. 

Vi läser igen ur juryns motivering: ”…för 

dess genomarbetade helhetslösning med 

hög grad av integration av byggnadens alla 

system, såväl tekniska som rumsliga…” 

Helena: Man brukar ofta dölja tekniska 

lösningar. Här är allt exponerat och synligt. 

Ett optimalt arkitektarbete är där man integrerat 

stomme, teknik och rum. Och man 

har gjort det på ett ovanligt övertygande 

sätt. De tekniska delarna deltar i rummet, 

de har ett eget värde. Men de deltar i rum- 


men utan att ta över dem. Som värmesystemet 

som ligger här i en ficka i golvet med 

galler över. 

De tre har ställt upp sig för fotografering i 

en av de smala trapporna längs med fasaden 

mot kajen. 

Helena: Det här är verkligen en häftig plats 

där rummet öppnar sig mellan våningsplanen. 

Och ett elegant möte mellan trägolvet 

och gallerdurken mot glasfasaden. 

Linda: Vi har arbetat med integrerad design 

där tekniken blir en del av inredningen och 

rummet. Vi studerade utländska exempel 

och det var kul att gräva i det. Arbetsmetoden 

har ju också prövats tidigare här 

på kontoret i till exempel Garnisonen. Vi 

tyckte att det var intressant att pröva vad de 

tankegångarna kunde ge tillsammans med 

dagens teknik och material. 

Juryns motivering igen: ”…Byggnaden har 

givits en övertygande gestalt utifrån ett 

starkt engagemang, vilket också innefattat 

återtagande av arkitektens inflytande över 

byggprocessen.” 

Helena: Att det har blivit ett så bra resultat 

tror jag är kopplat till det ovanliga arbetet 

med processen, från program, projektering 

till produktion. Det blir extra intressant när 

byggnaden är så genomtänkt och fri från 

kompromisser. Man inser att här måste 

arkitekterna ha teknisk kompetens för att 

kunna ha kontroll i projektet. Genom att 

White själva har varit byggherrar har de 

lyckats återta ett inflytande över byggprocessen 

som gått förlorat i arkitektrollen. 

Bengt: Att vi har byggt i egen regi har 

naturligtvis inneburit att vi har kontrollerat 

processen. Men vi har också haft ett 

bra och öppet samarbete med de tekniska 


konsulterna och entreprenören. Dessutom 

har vi haft möjlighet att följa upp tekniken 

och se att det fungerar. Men det är viktigt 

att ”spela rollerna” i ett sådant här projekt. 

Både byggherren och hyresgästen är ju själva 

arkitekter. Det har också varit ett nära och 

gränsöverskridande arbete mellan landskaps-, 

inrednings- och husarkitekt. Vi har 

så att säga ritat på samma skisspapper. 

Vi rör oss över plan 4. Ett av de tre generella 

planen för kontorslokaler. Helena betonar 

öppenheten mellan det stora rummet mot 

öster och batteriet av smårum längs med 

den västra fasaden och ljuskontakten genom 

de transparenta väggarna bakom bokhyllorna. 

Hon ställer sig mitt i gången och i 

skärningspunkten för två rumsaxlar och 

sträcker ut armarna. 

Helena: Det är också det här: Att man kan 

se rakt igenom byggnaden på två ledder. Att 

det finns flera siktlinjer genom byggnaden. 

Det är en rationell byggnad och samtidigt 

klassisk med sina dubbla filsamband. 

Bengt: Det är en enkel planlösning med rum i 

fil längs ena fasaden, men vi har också tänkt 

att man ska kunna hitta andra rörelser och 

vägar. Mer informella vägar. Som lejdarna 

som löper längs fasaden och kan användas 

mellan tvärgrupper på olika våningsplan. 

Juryn betonar också inredningen i nomineringen: 

”Byggnaden rymmer utmärkta 

arbetsmiljöer bakom välgjorda fasader.” 

Helena: Det här är en optimal arbetsmiljö. 

Det finns möjlighet att känna sig privat trots 

det stora öppna rummet. Det finns också en 

avskildhet mellan arbetsplatserna, grupper 

och öar inom det stora rummet. Det är elegant 

löst med hyllor som släpper från taket. 

Linda: Inredningsarkitekterna har gjort rum 


i rummet för att man ska kunna vara skymd när 

man arbetar. Av samma skäl släpper glasen mot 

rumsfilen igenom ljus men är inte genomsiktliga. 

Det kan bli väldigt jobbigt om man ser allting 

hela tiden. 

Helena: Stiliga hurtsar! Och bra djup på 

ritborden. Det här kontoret är både tidlöst och 

modernt. Inte för trendigt. 

Bengt: Vi har velat att det ska finnas något 

bekant i miljön. Vi satt i Gamla stan i 40 år. Så 

nu har vi satsat på en klassiker till. 

Helena: I vår utseende- och ytfixerade tid är det 

skönt. Det exklusiva med den här byggnaden är 

ju själva läget och utsikten. 

Vi passerar trappan och en avställningshylla 

längs med trappan och tidskriftssamlingen. 

Helena: Det här är exempel på en genomtänkt 

inredning. En detalj som skapar en mingelplats 

att mötas på. 

Vi kliver upp till takplanet, en mindre volym 

som rymmer bland annat kantin, konferensrum 

och terrasser. Linda och Bengt hade velat ha 

ett längre hus på taket som stod i proportion 

till glaskroppen, men storleken begränsades av 

detaljplanen. Lösningen är ”utdragna” stommar 

utan väggar och tak, som förlänger huskroppen 

ut på terrassen, men som inte räknas som 

byggnad. Runt om takplanet finns en takyta 

med 40 cm jord på bjälklaget. Under sommaren 

växer här högt vajande gräs och lökväxter runt 

om glaset. Vi kliver ut på den bakre terrassen 

mot Folksamhuset. 

Helena: Som en sommarstuga på taket. Fast rätt 

exklusiv. 

När vi promenterar upp till Skanstull betraktar 

vi byggnaden utifrån igen. 

Helena: Det här lilla huset har vuxit. Utifrån är 

det en liten grå låda. Men när man kommer in 

så sväller byggnaden. Trots sin litenhet har den 

mycket kraft. Den har förmåga att synas och 

lysa. 

Juryns motiveringar 

Vinnare: 

Kv. Katsan på Östgötagatan 100, kontorshus 

för White i Stockholm 

”för dess genomarbetade helhetslösning 

med hög grad av integration av 

byggnadens alla system, såväl tekniska 

som rumsliga. Byggnaden har givits en 

övertygande gestalt utifrån ett starkt 

engagemang, vilket också innefattat 

återtagande av arkitektens inflytande 

över byggprocessen. Byggnaden rymmer 

utmärkta arbetsmiljöer bakom välgjorda 

fasader där det avancerade uttrycket i 

många fall åstadkommits med okomplicerade 

lösningar.” 

Arkitekt White Arkitekter AB genom 

arkitekt SAR/MSA Bengt Svensson och 

handläggare arkitekt SAR/MSA Linda 

Mattsson. Byggherre White Arkitekter AB 

genom VD Magnus Borglund. 

Nominerade: 

Växjö stadsbibliotek, om- och tillbyggnad 

”för dess självklara och välfunna svar 

på en tillbyggnadsfråga, vilket givit ett 

värdigt tillskott till stadens samling av 

kulturbyggnader. Det omdanade biblioteket 

får en serie arkitektoniska kvaliteter 

av både stadsbildsmässig och inre rumslig 

art. Tydligt konceptuella ställningstaganden 

ut i detaljnivån förstärker upplevelsen 

av en gestaltning som på alla plan är 

avsiktlig.” 

Arkitekt Schmidt Hammer Lassen genom 

arkitekt MAA Leif Hovvej. Byggherre Växjö 

kommun genom Lars Evert Ekman. 

Institutionerna Neurotec och för 

omvårdnad vid Karolinska Institutet 

Flemingsberg ”för dess resoluta helhetsgrepp, 

där kraftfullt gestaltade fasader 

på ett sakligt sätt kommenterar den 

byggda omgivningens buller, liksom för 

de vällösta rumsliga sammanhang som 

med högkvalitativ differentiering och detaljering 

nyttjar arkitekturens potential 

att dramatisera rumsliga och tektoniska 

situationer. Den ovanligt vackra och 

stringenta centralhallen med sitt system 

av trappor och ljus förtjänar särskilt att 

nämnas.” 

Arkitekt Rosenbergs Arkitekter AB genom 

Arkitekt SAR/MSA Inga Varg. Byggherre 

Akademiska Hus genom Magnus Johansson. 

Omvårdnadsinstitutionen Hälsa och 

Samhälle vid Malmö Högskola 

”för dess helgjutna elegans där väl artikulerade 

fasader utförts med hög precision, 

och där högkvalitativa tekniska lösningar 

nyttjats för estetiska syften på ett nyskapande 

sätt. Byggnaden är osökt infogad i 

sjukhusområdets täta bebyggelsestruktur 

och vidgar kvarteret genom visuella kilar 

mot Pildammsparken. En byggnad med en 

värdighet utöver det vanliga.” 

Arkitekt Lundgaard & Tranberg aps genom 

arkitekter MAA Boje Lundgaard och Lene 

Tranberg. Byggherre HSH N Nordic Finance 

AB genom Gustav Gyllenkrok. 

Årets jury har utgjorts av 

Johan Celsing 

Staffan Henriksson 

Vanja Knocke 

Helena Tallius Myhrman 


Vem fattar varför husen är bra? 

Kasper Salinpriset är årets mediahändelse i arkitektvärlden. Då ska kåren berätta för omvärlden 

varför den tycker att vissa hus är landets bästa. Kasper Salin-prisjuryns motiveringar 

skickas till landets redaktioner. Men förstår mottagarna vad arkitekterna säger? Eller 

missar kåren chansen att på ett begripligt sätt förklara vad god arkitektur kan vara? 

Arkitekten bad några språkvårdare läsa Kasper Salin-prisjuryns formuleringar. 

Catharina Grünbaum, språkvårdare 

på Dagens Nyheter: 

Prismotiveringar är en genre för sig. 

Det är en konst att i några meningar 

beskriva och värdera ett verk, och 

svårare ju mer upplevelsen av verket 

ligger på ett utomspråkligt plan, 

vilket ofta är fallet när det gäller 

musik och arkitektur. Resultatet av 

den verbala mödan blir emellanåt 

mer pretentiöst än snillrikt. Som 

läsare undrar man också vilken verklighet som ligger bakom de 

uppblåsta formuleringarna. Klarast och bäst är oftast den uppmärksamma 

konkreta iakttagelsen. 

”Inte talar de /i juryn/ med varandra så garanterat riskfritt som 

i sina motiveringar. Hur låter de verkliga argumenten?” frågar sig 

Dagens Nyheters arkitekturkritiker Peder Alton (16/11) efter att ha 

tagit del av de fyra nomineringarna till årets Kasper Salin-pris. 

Nej, det är inte lätt att utifrån motiveringarnas kaskader av 

abstraktioner och allmänna värdeomdömen göra sig en föreställning 

om de verkliga, förnimbara kvaliteterna hos de nominerade byggnaderna. 

Hur lät resonemanget bakom formuleringen ”Byggnaden har 

givits en övertygande gestalt utifrån ett starkt engagemang”? Vad är 

det byggnaden övertygar om? 

Vidare, om Växjö stadsbibliotek: ”Tydliga konceptuella ställningstaganden 

ut i detaljnivån förstärker upplevelsen av en gestaltning 

som på alla plan är avsiktlig.” Varför bedyras att gestaltningen 

– på alla plan dessutom – är avsiktlig? Har juryn befarat att folk 

annars skulle tro arkitekten inte riktigt haft klart för sig vad han 

velat åstadkomma? 

Och nog skulle man vilja veta något om de faktiska bedömningar 

som har utmynnat i ”vällösta rumsliga sammanhang som med 

högkvalitativ differentiering och detaljering nyttjar arkitekturens 

potential att dramatisera rumsliga och tektoniska situationer” – om 

Karolinska Institutets institutioner för Neurotec och för omvårdnad. 

Fast mark under fötterna efter denna utflykt i tektoniska situationer 

får man dessbättre när man landar i ”den ovanligt vackra och stringenta 

centralhallen med sitt system av trappor och ljus”. 

Den enda motivering där juryn riktigt gör klart vad den har sett 

och uppskattat är den som rör omvårdsinstitutionen Hälsa och samhälle 

i Malmö, som beskrivs som ”osökt infogad i sjukhusområdets 

täta bebyggelsestruktur” där den ”vidgar kvarteret genom visuella 

kilar mot Pildammsparken”. Men naturligtvis blottar man sig för 

diskussion med sådana konkreta argument. Säkrare då med glidande 

molnformationer som ”konceptuella ställningstaganden” och 

”arkitekturens potential att dramatisera rumsliga situationer”. 

Anita Hallberg, språkvårdare i Sveriges Riksdag: 

Som begriplighetsapostel och klarspråksivrare bör jag nog inte uttala 

mig om den här typen av texter. Här finns bara två meningar 

som jag finner begripliga – allt annat är snömos. 

Jag kommer att tänka på den abrakadabra som statsmakterna 

förr i världen försökte injaga respekt i undersåtarna med – kanslisvenskan. 

Kanske är det meningen att vi ska känna att det här är så 

fint så det förstår inte vi vanliga dödliga. 

För egen del undrar jag om jag över huvud taget skulle våga gå in 

i en byggnad om vilken branschfolk har sagt att den är ett svar på 

en tillbyggnadsfråga och att gestaltningen på alla plan är avsiktlig!! 

Eller i en med integration av byggnadens alla system. Avlopp och 

ventilation? För att inte tala om en där fasaderna kommenterar den 

byggda omgivningens buller. 

Eftersom jag är helt obekant med den här genren är jag förmodligen 

orättvis. Kanske är de här motiveringarna inte alls till för att 

förstås. De kanske bara ska avnjutas, som ett glas gott vin eller 

vacker musik. Då fungerar det kanske fint med statusladdade signalord 

infogade i något som liknar meningar. 

”Kanske är det meningen att vi ska 

känna att det här är så fint så det 

förstår inte vi vanliga dödliga.” 

ARKITEKTEN december 2003 11 

Foto Mona Edvardsson

NYHETER 

Nyhetsredaktör: Annika Jensfelt 

annika.jensfelt@arkitekt.se 

Lägre siffror för arbetslöshet 

Arbetslösheten bland Sveriges Arkitekters AEA-anslutna 

medlemmar var i december 5,9 procent. Den högsta 

siffran för året uppmättes i augusti, då arbetslösheten 

var 6,3 procent, vilket innebär att arbetslösheten sjunkit 

något under hösten. Jämfört med december förra 

året har den däremot ökat med 1,8 procentenheter. 

Höstens arbetslöshet kring sex procent innebär att vi 

är tillbaka på de värden som gällde sommaren 2000. Det 

är dock långt kvar till toppsiffrorna från 1993, då den 

öppna arbetslösheten bland arkitekter var 25 procent. 

Män tjänar och chefar mest 

De manliga akademikerna tjänar i snitt 411 000 

kronor om året, medan de kvinnliga tjänar 288 000 

kronor. De manliga akademikerna är betydligt oftare 

chefer. Var fjärde man är chef jämfört med var tionde 

kvinna. 

Det visar SACO:s nya akademikerrapport. Författaren, 

Jonas Bengtsson, anser att det fi nns många 

förklaringar, till exempel att fl er män jobbar inom den 

privata sektorn, som i regel är både mindre hierarkisk 

och ger högre löner. Men han säger att det är fråga 

om ett tydligt könsmönster och förvånas över att 

jämställdheten bland akademiker inte kommit längre. 

I SACO-rapporten svarade 76 procent av de manliga 

akademikerna att deras arbetsplats är jämställd, 

medan siffran bland kvinnorna endast var 59 procent. 

Akademikerrapporten, som är en enkätundersökning 

av knappt 3000 förbundsmedlemmar, visar också 

att akademikers geografi ska rörlighet har minskat 

sedan 60-talet. Familjeskäl, inte arbetsmarknadsskäl, 

avgör bostadsorten. Valet av studieort har i sin tur 

stor betydelse för det framtida valet av arbets- och 

bostadsort. Bara en av fyra akademiker som studerar 

i sitt eget hemlän fl yttar. En orsak är att fl er kvinnor 

förvärvsarbetar och det blir svårare att fl ytta när båda 

i ett hushåll måste fi nna jobb på den nya orten. 

Kvinnor vinner på lönesamtal 

Kvinnorna vinner mest på lönesamtal. Det visar en 

SACO-rapport om den nya decentraliserade och individualiserade 

lönebildningen för akademiker. Månadslönen 

för kvinnor som haft lönesamtal är 2,6 procent 

högre än för dem som inte pratat lön med chefen. 

Bland männen visar materialet däremot inte på några 

signifi kanta effekter av lönesamtalen. Enda undantaget 

är den kommunala sektorn där även männen ser ut 

att tjäna ett par procent extra på lönesamtal. 

”En tänkbar förklaring till den positiva effekten för 

kvinnor kan vara att lönesamtalen medverkat till att 

synliggöra de oförklarade löneskillnaderna mellan 

kvinnor och män”, skriver rapportförfattarna Lena 

Granqvist och Håkan Regnér. 

Bostadspolitisk debatt: 

”Vi måste värna kvalitén” 

Vi behöver en långsiktigt hållbar bostadspolitik 

för att kunna få funktionella 

och vackra bostäder till rimliga 

kostnader, sade Sveriges Arkitekters 

ordförande Johan Nyrén på årets 

arkitekturdag i Stockholm. 

En bra bostadspolitik kräver kvalifi cerad 

planering och projektering. Kunskap, 

samverkan och en vision är vad 

som behövs, fortsatte Johan Nyrén. 

– Grundfelet på bostadsmarknaden 

idag är priserna, inte kostnaderna, sammanfattade 

han. Stora grupper har inte 

råd med dagens bostäder. 

Bland annat detta faktum ligger till 

grund för att den generella bostadspolitiken, 

som värnar allas rätt till god 

bostad, ifrågasätts alltmer. Så även under 

det samtal om bostadspolitik som 

W A N T E D : 

EN NY 

BOSTADSPOLITIK! 

inledde Arkitekturdagen. I samtalet 

deltog Gun Eriksson, statssekreterare 

på fi nansdepartementet, nationalekonom 

Ulf Strömquist, SACO:s samhällspolitiske 

chef Gunnar Wetterberg och 

arkitekten Gert Wingårdh. 

– Vad betyder allas rätt till god bostad? 

undrande Ulf Strömquist, som 

även är seniorkonsult på Temaplan. 

Var gäller den? I Sverige – eller i den 

kommun där man vistas? Svarar man 

att den gäller i den egna kommunen 

blir det genast mycket svårare. 

Mot den generella bostadspolitiken 

står marknadshyror eller olika fi nansieringssystem 

för olika slags bostäder. Ulf 

Strömquist vill avveckla allt produktionsstöd 

och istället stimulera efterfrågan. 

Han kan tänka sig investeringsbidrag 

på till exempel 150 000 kronor 

till unga och invandrare, som behöver 

komma in på bostadsmarknaden. 

Gun Eriksson uppmanade kommunerna, 

som har planmonopol, att ställa 

detaljerade krav på vad de vill ha byggt. 

Gunnar Wetterberg förordade uthyrningsrum 

i nybyggda lägenheter för att 

kunna möta olika behov över tid. 

Gert Wingårdh varnade för att 

avskaffa de standarder vi vant oss 

vid. Vi måste värna om kvalitén i det 

vi ritar, sade han. I backspegeln är 

allting billigt! 

Kerstin Persson 

Sveriges Arkitekter om bostadspolitiken 

Vid årets arkitekturdag 

presenterade Sveriges Arkitekter 

ett debattinlägg 

om bostadspolitiken. 

Det går att bygga billigare, 

om konkurrensen ökar, 

produktionsmetoderna och 

logistiken blir bättre, med 

mera, skriver Sveriges Arkitekter. 

Men debatten om 

billigare bostäder får inte 

skymma kvalitetsfrågorna. 

Någonstans går gränsen 

där billigt byggande går ut 

över funktion, långsiktighet,förvaltningseffektivitet 

och hållbarhet, varnar 

Sveriges Arkitekter. 

Sveriges Arkitekter understryker 

också att kvalitet, 

hållbarhet och långsiktighet 

även kräver långsiktiga 

och stabila spelregler 

för bostadsbyggandet. 

Förbundet anser att 

allmänintresset och konsumentperspektivet 

ska 

styra bostadspolitiken och 

att det behövs ett stärkt 

konsumentskydd. 

En fungerande marknad 

med olika upplåtelseformer 

skulle ge fl er bostadstyper 

i olika prisklasser, säger 

Sveriges Arkitekter. Alla 

sorters bostadsbyggande 

behövs, samtidigt. Förbundet 

konstaterar att vi är på 

väg mot ett system med socialt 

motiverat bostadsbyggande 

för dem med sämst 

ekonomi. Sådana hus bör 

ligga i samma områden 

som bostadsrätter och 

hus med marknadsstyrda 

hyror, anser Sveriges Arkitekter. 

Hela debattinlägget fi nns 

på sidan 58. 


Foto: Annika Jensfelt 

Nylander sågar 

billiga byggen 

Bostäderna bakom benämningarna Bunkeflo, Det Ljuva 

Livet och Duvkullen utpekades som usla produkter vid Arkitekturdagens 

mest välbesökta seminarium. Dagens billiga 

byggen är morgondagens dyra, lyder budskapet. 

Arkitekturdagens mest välbesökta seminarium var Ola 

Nylanders och Kjell Forsheds, med rubriken ”Att bygga 

och förvalta hyresbostäder med vinst”. Kjell Forshed uteblev, 

så Ola Nylander fick själv stå för 

anförandet. 

Nylander började med att fullständigt 

såga de ”goda” exempel på billiga 

Ola Nylander är 

arkitekt och bostadsforskare 

på 

Chalmers. 

Ingen vinner 

på att 

vi bygger 

dessa billigabostäder. 

De 

som kan 

flyttar där- 

ifrån! 

bostäder som bland andra Boverket 

framhåller. Bostäderna som finns 

bakom benämningarna Bunkeflo, Det 

Ljuva Livet och Duvkullen är alla usla 

produkter, enligt Ola Nylander. 

Duvkullen, det vill säga bostäder 

som byggts av fastighetsbolaget Duvkullen 

i Linköping, som numera heter 

Bo Trygg, har brister i planlösningen 

där de små ytorna gör det svårt att 

möblera, påpekar Ola Nylander. 

Arkitekturprofessorn Peter Brobergs 

1200 lägenheter som påbörjats i Bunkeflostrand 

utanför Malmö, och som 

invigdes av bostadsminister Lars Erik 

Lövdén förra månaden, har både mörka 

hallar och passager, onödiga överytor 

och är svårmöblerade. NCC:s nya 

billighetskoncept, som vann SABO:s 

entreprenörstävling för billiga bostäder, 

ser inte bara ut som baracker, utan har 

också trång hall och dåliga rumssamband, 

menar Ola Nylander. 

– Ingen vinner på att vi bygger dessa 

billiga bostäder. De som kan flyttar där- 

ifrån! säger han. 

Som gott exempel presenterade Ola 

Nylander istället de åtta små hus som Kjell Forshed ritat i 

Vadstena, med allmännyttiga Vadstena Fastighets AB som 

byggherre. Markboende med trädgårdar som de boende 

aktivt kan vara med och påverka, ljusa bostäder med flera 

genomsiktslinjer, träpanel på väggarna och trägolv. Nylander 

pekade också på det diagram som visar att bostäderna 

kommer att generera stigande vinst, inte direkt, men efter 

13 år. 

Vadstenaprojektet är dock småskaligt. Och några kommentarer 

ur publiken visar att en fråga fortfarande hänger i 

luften: Men hur ska vi bygga många billiga bostäder här och 

nu och snabbt och åt många, mer storskaligt alltså? 

Nylanders svar är att billigt inte kan byggas storskaligt. 

Flerbostadshus i sig är dyrt eftersom det kräver så mycket 

biytor. Nylander förkastar förövrigt hela idén att ”bygga 

billigt”. 

– Det är dags att acceptera att det är dyrt att bygga bostäder. 

Och därför måste man satsa på kvalitet, säger han. 


Arkitektmingel. Cirka 250 personer kom till årets arkitekturdag 

i Stockholm. Efter dagens pass med bostadspolitik 

och seminarier förflyttade sig sällskapet till hotell 

Rival för prisutdelning, mingel och middag. 

Ralph Erskine 

och Barbara 

Southworth på 

Arkitekturdagen i 

Stockholm. 

Erskinestipendiat från 

Sydafrika imponerade 

Barbara Southworth kom till Arkitekturdagen 

i Stockholm för att ta emot 

Erskine-priset. Hennes presentation 

av stadsplaneprojektet ”Dignifyed 

Spaces” imponerade på många. 

Extremely good, sade Ralph Erskine när 

han såg den sydafrikanska arkitekten 

Barbara Southworths och hennes medarbetares 

projekt ”Dignifyed Spaces Programme” 

i fattiga slumområden i Kapstaden. 

Och besökarna på Arkitekturdagen 

kunde bara hålla med när hon berättade 

och visade bilder på hur trädplanteringar, 

sittplatser, trottoarer, affärer, bibliotek 

eller en simbassäng förvandlat kvarter 

och hjälpt invånarna att återta tidigare 

hotfulla platser, som varit tillhåll för 

gängbråk och brottslighet. ”Fantastiskt 

att hon lyckats driva igenom ett sådant 

projekt”, var en av många kommentarer 

efter hennes presentation. 

– Att få Ruth och Ralph Erskines 

stipendium har hjälpt oss mycket, sa 

Barbara Southworth. Vår utgångspunkt 

är att fattiga människor har 

lika stort behov av värdighet som andra 

människor, men det är ständig brist på 

resurser. Nu får vårt arbete med integrerad 

planering i slumområdena ökat 

stöd. Tack för att ni intresserar er för 

Sydafrika och mänsklig värdighet. 

Barbara Southworth mottog en trämedalj, 

designad av Erskine själv, samt 

en check på 10 000 US dollar. 



Foto: Annika Jensfelt Foto: Annika Jensfelt

NYHETER 



I väntan på vaddå? 

I mitten av december, efter Arkitektens pressläggning, 

presenterar landshövding Mats Svegfors och hans 

utredare den första analysen av hur stat, landsting och 

kommuner ska organiseras i framtiden. Uppdraget är 

också att se över relationerna mellan regeringen och 

de statliga myndigheterna. 

I en andra etapp ska utredningen föreslå konkreta 

förändringar, kanske den största omvandlingen av 

statsförvaltningen sedan Axel Oxenstiernas dagar, 

enligt vissa bedömare. 

Samordningsminister Per Nuder anger några orsaker 

till översynen: Dagens system är svårt för medborgarna 

att överblicka. Det gör det svårt att utöva inflytande 

och utkräva ansvar. De demografiska utmaningarna 

och internationaliseringen gör det nödvändigt att 

undersöka om dagens samhällsorganisation klarar att 

ge människor över hela landet god välfärd. Regeringen 

vill också utreda om EU-medlemskapet påverkar den 

svenska förvaltningsmodellen med ett rätt litet regeringskansli 

och fristående myndigheter. 

Risk för taffliga lösningar? 

Boverkets föreskrifter och allmänna råd om enkelt avhjälpta 

hinder (BFS 2003:19 HIN 1) började gälla den 

1 december. Det innebär att enkelt avhjälpta hinder för 

tillgänglighet i publika lokaler och på allmänna platser 

måste åtgärdas omedelbart eller enligt en godkänd plan. 

Exempel på enkelt avhjälpta hinder kan vara nivåskillnader, 

ojämn markbeläggning och trottoarkanter, 

tunga dörrar, bristfällig skyltning, dålig ljudmiljö 

eller belysning. Det är fastighetsägaren eller ägaren av 

platsen som ansvarar för att hindren åtgärdas. Eftersom 

kommunerna äger 90 procent av de platser och 

lokaler som reglerna gäller, spelar de en viktig roll för 

att tillgänglighetshindren blir avhjälpta på ett bra sätt, 

påpekar Boverket i ett pressmeddelande. 

– Det är viktigt att åtgärderna berikar och inte 

förvanskar miljön. Ska det här bli bra så krävs långsiktig 

planering, säger Maria Petersson, enhetschef vid 

Boverkets byggregelenhet. 

Biblioteket vann på webben 

I omröstningen på arkitekt.se var det Växjö landsbibliotek 

som vann Salinpriset. Av de 159 röstande var det 

54 procent som hade danska arkitekten Leif Hovvejs 

om- och tillbyggnad som favorit bland de fyra nominerade. 

Whites kontorshus kom på andra plats på 

webben, med 30 procent av rösterna. Institutionerna 

Neurotec och omvårdnad vid Karolinska Institutet i 

Flemingsberg och Omvårdnadsinstitutionen Hälsa och 

Samhälle vid Malmö Högskola delade webbröstarnas 

tredjeplats, med vardera 8 procent av rösterna. 

Stolar med guldkant 

Guldstolen gick i år till Sting, formgiven 

av inredningsarkitekterna Stefan 

Borselius och Fredrik Mattson samt 

till Waxholmaren, formgiven av inredningsarkitekt 

Åke Axelsson. 

Det var en väletablerad och två nyblivna 

inredningsarkitekter som fick gå upp på 

scen och ta emot guldstolsstatyetter vid 

prisutdelningen på Arkitekturdagen. 

– Waxholmaren är en av mina allra 

bästa vänner. Den har funnits nära 

mig, tyst och stilla sedan 60-talet. 

Det började som en lek med formen. 

Jag ville förena den mjuka cirkeln med 

den stränga kvadraten till en harmonisk 

helhet, sa Åke Axelsson, när han tog 

emot priset för bästa klassiker. 

Waxholmaren är producerad av 

Gärsnäs Galleri Stolen. 

– Sicken ära att stå här och få pris 

jämte Åke Axelsson, vars möbler man 

gjort uppmätningar på och studerat under 

hela studietiden, sa Stefan Borselius, 

som tog examen från Konstfack för ett 

och ett halvt år sedan. 

Hans och jämnåriga kollegan 

Fredrik Mattsons stapelbara stol Sting, 

producerad av Blå Station, fick pris för 

årets bästa produkt. Det krävde många 

försök innan tillverkarna lyckades förverkliga 

idén och köra igenom sitsen av 

formpressat aluminium. 

– Vi kallar det här ”stol på löpmeter”. 

Den tillverkas i 400 mm bredd, men 

vi har fått förfrågningar från USA om 

det går att göra den bredare, sa Stefan 

Borselius. 


Sting av Stefan Borselius och Fredrik Mattson. 

Waxholmaren av Åke Axelsson. 

GULDSTOLEN 2003 

Juryns motiveringar. 

Bästa produkt: ”En stol som med fulländad 

funktion och komfort ger ordet 

grace en modern innebörd. En innovativ 

möbel som är mycket flexibel i sin användning.” 

Bra klassiker: ”En tidlös bekväm stol 

som ändrar karaktär efter ytbehandling. 

Stolen knyter med sitt formspråk ihop 

den svenska pinnstolstraditionen med 

ett internationellt kulturarv. En 30-årig 

klassiker med 3000-åriga anor.” 

Juryn bestod av arkitekterna SIR/MSA 

Jonas Lindvall och Lena Björklund, arkitekt 

SAR/MSA Birgitta Ramdell, journalist 

Susanne Helgeson och konstnär 

Henrik Teleman. 

14 ARKITEKTEN december 2003 

Foto: Lennart Duvehed 

Foto: Erik Carlsson

Trippel 

av White 

Kasper Salinpriset går till Kv. Katsan, 

Whites egenritade kontorshus i 

Stockholm. 

Både byggherre, arkitekt och brukare. En 

trippel som blev en enda stor fullträff. 

Arkitekterna Bengt Svensson och 

Linda Mattson samt Whites vd Magnus 

Borglund fick blommor och diplom på 

Arkitekturdagen. 

– Vi tog emot uppdraget att rita i 

egen regi med skräckblandad förtjusning. 

Men det har blivit rena drömprojektet, 

sa Bengt Svensson. 

KASPER SALINPRISET 2003 

Ur juryns motivering: ”Byggnaden rymmer 

utmärkta arbetsmiljöer bakom 

välgjorda fasader där det avancerade 

uttrycket i många fall åstadkommits 

med okomplicerade lösningar.” 

Årets jury har utgjorts av Johan Celsing, 

Staffan Henriksson, Vanja Knocke och 

Helena Tallius Myhrman. 

Fredric Bedoire 

är professor och 

undervisar vid 

Konstakademiens 

arkitekturskola. 

Han har bland 

annat skrivit Stockholms 

byggnader 

(1973, 1988 tillsammans 

med Henrik O. 

Andersson), Ett judiskt 

Europa (1998) 

och Guldålder 

(2001). Den senaste 

nominerades till 

Augustpriset. 


Kv. Opus 1 i Ljunghusen. 

Arkitekt: FOJAB 

arkitekter genom 

arkitekt SAR/MSA 

Greger Dahlström 

Medarbetare: arkitekter 

SAR/MSA Lena 

Ekenberg, Helena 

Hammer och Kerstin 

Hedvall samt byggnadsingenjör 

Lennart 

Johnsson. 

Landskap: Sydväst 

arkitektur och 

landskap genom Per 

Andersson landskapsarkitekt 

LAR/MSA. 

Byggherre: Seniorgården 

AB genom 

Christer Lindmark 

Viljan att undervisa är drivkraften 

Professor Fredric Bedoire får Sveriges 

Arkitekters kritikerpris 2003. 

Hur känns det att få priset? 

– Det är en bekräftelse på uppskattning, 

att man gjort något som berörda 

fackfolk tycker är bra. Och jag är glad 

att få priset just nu, det visar att det finns 

en kontinuerlig aktualitet i det jag gör. 

Jag ligger ju lite utanför den vanliga kritikerrollen; 

skriver mer böcker och mer 

sällan i tidningar och tidskrifter. 

Av allt du skrivit, vad är du mest stolt 

över? 

– Det bästa jag gjort är nog boken 

Ett judiskt Europa. Den behandlar ett 

angeläget ämne som ingen annan fört 

fram, internationellt sett. Den har nu 

kommit ut i en ny upplaga, snart även 

på engelska. 

Hur började du din skrivarbana? 

– Jag har alltid varit road av att skriva. 

Seniorboende bästa bostad 

Årets bostadspris gick till Kv Opus 1 i Ljunghusen, ritat av 

Fojab Arkitekter, genom arkitekt Greger Dahlström. 

Hus på plintar med rum i fil och lärkträ i fasaderna. Greger 

Dahlström liknar sin Opus 1 vid en liten stråkkvartett. 

– Vi är glada att juryn i det stora arkitekturbruset har 

hittat vårt hus, sa han när han tog emot priset. 

Förhållandet till landskapet är en viktig del i de prisade 

bostadshusen. Med sina tydliga riktningar, sina grånande paneler 

och grundläggningen på plintar både underkastar sig och 

förstärker husen landskapets kvaliteter, tycker prisjuryn. 

Vid prisutdelningen framhävde Greger Dahlström också 

samarbetet mellan landskapsarkitekter och arkitekter i 

projektet. 


Min första artikel skrev jag när jag var 

tonåring. Den handlade om en målning 

från 1700-talet. Sedan blev det arkitektur. 

Det kändes angeläget på 60-talet, när så 

mycket höll på att försvinna. Jag skrev 

då ”Dagens rivning”, om ett rivningshus 

i taget och om hur fina de var. 

Vilken roll spelar du som skrivande om 

arkitektur? 

– Det handlar om att vara undervisare. 

Att undervisa och skriva är delar 

av samma sak. Mycket av det jag skriver 

sker också i samarbete med elever, jag 

får mycket input från undervisningen 

och från studieresor. Skrivandet handlar 

om att synliggöra faktorer som inte 

är alldeles uppenbara, att se arkitektur 

och samhälle, varför det ser ut på ett 

visst sätt. 

Vad jobbar du med just nu? 

– Jag skriver ett av huvudkapitlen om 

BOSTADSPRISET 2003 

Ur juryns motivering: ”För att det utvecklar 

en svensk träbyggnadstradition med 

absolut gehör för den vackra platsen./.../ 

Inte minst grundläggningen på plintar 

riktar intresset mot den fuktiga heden 

och närheten till havet. Lägenheterna 

rymmer prydligt inordnade bekvämligheter 

i föredömligt enkla planlösningar. 

Juryn bestod av arkitekter SAR/MSA 

Måns Elander, Anders Eriksson, Henrietta 

Palmer, Tina Wiik och Birgitta 

Holmdahl. 

Drottningholms slott i ett stort bokverk 

om de kungliga slotten, som kommer 

ut i vår. Jag har upptäckt Johan III:s 

stenhus i slottet. Det har sagts att det 

inte finns några rester kvar av det men 

man ser det gamla slottet redan i planen. 

Tessin har arbetat pragmatiskt, när han 

bakade in det gamla slottet i det nya. 


KRITIKERPRISET 2003 

”Med stor personlig integritet, till synes 

gränslös kunskap och ett i ordets 

verkliga bemärkelse rörligt intellekt 

har årets pristagare så som få andra 

lyckats förena sakkunskap med djärva 

och oväntade tankegångar”, skriver 

prisjuryn i sitt utlåtande. 

Juryn bestod av Thorbjörn Andersson, 

Tomas Lewan, Catharina Gabrielsson, 

Eva Eriksson och Per Svensson. 


Foto: Greger Dahlström

NYHETER 



A-studenter går till regeringen 

Två studentrepresentanter från vardera KTH, Chalmers 

och LTH uppvaktade den 9 december utbildningsdepartementet 

för att framföra sina krav på mer ekonomiska 

resurser och att utbildningarna förlängs till 200 poäng. 

I ett brev till regeringen har de gjort en tabell som jämför 

behoven för designutbildning, arkitektutbildning 

respektive teknisk utbildning. Detta för att åskådliggöra 

att arkitektutbildningarna behöver samma resurser 

som designutbildningarna, som idag har nästan dubbelt 

så stort statligt, ekonomiskt stöd per student. 

Behovet av många lärare är en springande punkt. 

”Kärnan i en god arkitektutbildning är dialogen som 

uppstår mellan student och handledare vid ritbordet. 

Vi ser idag hur denna dialog blir alltmer urholkad och 

riskterar att försvinna helt som en följd av ekonomiska 

neddragningar”, skriver studenterna. 

Regeringen stöttar Aalto 

Alvar Aalto-sällskapet i Sverige har fått regeringens 

bifall till en ansökan om 700 000 kronor för renoveringen 

av stadsbiblioteket i Viborg. 

Det var 1992 som det på finländskt initiativ inleddes 

en kampanj för att rädda byggnaden och återge den sitt 

ursprungliga utseende. Arbetet koordineras av finska 

kommittén för restaurering av Viborg-biblioteket och 

beräknas vara klart 2008. De totala kostnaderna för 

renoveringen beräknas bli drygt 6 miljoner euro. 

Erinran från etiska nämnden 

Sveriges Arkitekters etiska nämnd har beslutat om 

erinran av en arkitekt som brutit mot yrkesreglerna 

om personlig underrättelse till och namnangivelse av 

ursprunglig arkitekt, vid övertagande av projekt. 

"För en ambitiös arkitekt kan det kännas helt förödande 

att bli utbytt./.../ Bytet kan leda till att bärande 

idéer i förarbetet går förlorade liksom hela det samspel 

mellan helhet och detalj som kännetecknar god 

arkitektur.", skriver den etiska nämnden i en kommentar. 

Läs nämndens utlåtande på sidan 57. 

Norsk flört inte oetisk 

Speed dating kallas snabbkontakter som ordnas via 

nätet. Fenomenet har inspirerat Oslo Arkitektförening 

till nytänkande. Den 4 december ordnade man ett 

arrangemang med samma namn i akt och mening att 

fixa snabbkontakter mellan unga, nyetablerade arkitektkontor 

och potentiella uppdragsgivare. 

Arrangemanget innehöll korta presentationer, 

utställning och småprat över mat och dryck. NAL:s 

tävlingssekreterare Per Rygh har funnit arrangemanget 

oantastligt. Småflörtandet anses inte strida mot NAL:s 

etiska regler, konstaterar norska Arkitektnytt. 

Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Arkitekt: Aleksander Wolodarski 

Prisad Stockholmsplats 

Sveriges Arkitekters Sienapris för 

2003 går till Raoul Wallenbergs 

Torg, med Aleksander Wolodarski på 

Stockholms stadsbyggnadskontor som 

ansvarig arkitekt. 

Omdaningen av Nybroplan till Raoul 

Wallenbergs torg i centrala Stockholm 

har varit omdebatterad. Kritiken har 

dock gällt, och gäller fortfarande, 

själva monumentet till minne av Wallenberg, 

skulpterat av danska Kirsten 

Ortweds. 

När Aleksander Wolodarski tog 

emot Sienapriset tryckte han ändå på 

det ovanliga i att få positiva omdömen 

för sitt arbete. 

– Som anställd på stadsbyggnadskontoret 

tillhör det inte vardagen att 

ta emot pris utan snarare att ta emot 

kritik, sa han vid prisutdelningen på 


Av Aleksander Wolodarskis presentation 

av projektet förstår man att 

inget har lämnats åt slumpen i utformningen 

av torget. En varmare, gulare 

granit har fraktats från Kina för att 

bryta av den grå och armaturerna är 

specialimporterade från Italien, efter 

idogt letande. 

– Stockholm har fått sitt eget Il Campo, 

sa byggherren Olle Zetterberg på 

Stockholms gatu- och fastighetskontor 

vid prisutdelningen. 

Dagen efter prisceremonin fästes 

en reliefplakett upp på pristagartorget. 

Aleksander Wolodarski själv får diplom 

och en resa till Siena tillsammans med 

prisjuryn. Aleksander Wolodarski var 

dock noga med att påminna om den 

insats som varit huvudförutsättning 

för den nya platsen. 

– Vore det inte för Raoul Wallenberg, 

skulle det här torget aldrig ha 

blivit till, påminde han publiken på 



SIENAPRISET 2003 

Ur juryns motivering: ”Av en mycket svår 

och stökig plats har Aleksander Wolodarski 

skapat ett imponerande lugnt och 

sammanhållet stadsrum. Med en känslig 

hand har platsens monumentalitet 

förenats med mjukare inslag som tagit 

dess egenskaper tillvara och utvecklat 

dem. Raoul Wallenbergs Torg utmärker 

sig bland svenska stadsrumsförnyelser 

genom dess befriande frånvaro av innehåll; 

själva torgytan, träden, fasaderna 

och vattnet får här spela huvudrollen./.../ 

Ambitionerna med Raoul Wallenbergs 

Torg har varit mycket stora. På det 

höga uppkastet har arkitekten också 

lyckats få en klockren träff.” 

Juryn för 2003 års Sienapris bestod 

av: Landskapsarkitekt APS MDL Sven- 

Ingvar Andersson, Landskapsarkitekt 

LAR/MSA Håkan Persson, arkitekt 

SAR/MSA Rasmus Waern, Tekn. Doktor 

Erik Simonsen och Ingenjör Walter Larsson 

(prisets administratör från Starka 

Betongindustrier). 


Foto: Nils-Åke Siversson

”Det kloka vardagsarbetet ger resultat” 

Landskapsarkitekt Sture Koinberg 

får Sven Hermelins pris för mångåriga 

insatser för landskapsarkitekturen. 

Det var tillfälligheter som gjorde 

att Sture Koinberg kom tillbaka till 

Stockholm för att utöva sitt yrke som 

landskapsarkitekt. Han studerade på 

Konstakademien i Köpenhamn och 

hade han hittat en lägenhet där hade 

han kanske blivit kvar. Men Stockholm 

blev det. Med besked. Sture Koinberg 

har under drygt 30 års tid varit med och 

satt prägel på staden. Nationalstadsparken, 

Skeppsholmen, Blekholmsparken, 

Odenplan är några av alla platser han 

varit med och utformat. Han har också 

deltagit i projekteringen av årets Sienaprisade 

Raoul Wallenbergs torg. Senast 

slutförda projekt är omgivningarna vid 

Lärarhögskolan. 

– Jag har gjort en hel del i den här 

stan, konstaterar Sture Koinberg när 

jag träffar honom på hans kontor med 

tio anställda på Södermalm. 

Jag får följa med honom i bilen ut på 

Skeppsholmen, där han har nya jobb 

på gång. Han har tidigare utformat 

öns entré och när vi kört över bron 

kommenterar han den gula postlådan 

som står där. Den har kommit dit i 

efterhand. 

– Ibland känner man sig som en 

städgumma, säger Sture Koinberg och 

gör en u-sväng en bit upp i backen mot 

Arktekturmuseet, för att vi ska kunna 

se entrén igen. 

STIPENDIUM TILL 

ROLF ÅSARDS MINNE 2003 

Ur juryns motivering: ”Ett i alla delar 

exemplariskt genomfört examensarbete 

med hög och jämn detaljeringsnivå. Henrik 

Strandhedes butikskoncept för Sjöö 

Sandström är ett exempel på ett för 

inredningsarkitekten relativt nytt område 

som gränsar till reklamvärlden. /.../ 

Förslaget är, om uttrycket tillåts, ”manligt” 

i karaktären och det hade kunnat 

vara ruskigt tråkigt, men då arbetet är 

så välbalanserat och sammanhållet och 

konsekvent kan juryn inte göra annat än 

ställa sig upp och applådera.” 

Juryn har utgjorts av: Matti Klenell, Lars 

Ocklund och Rickard Wallgren, sekr. 

Han pekar ner mot platsen och på 

ett generellt problem. 

– Jobbet handlar mycket om att 

rensa upp, öppna upp vyer. Och ändå 

kommer en postlåda, en skylt, en ful 

papperskorg, säger han. 

Städandet återkommer Sture Koinberg 

till. Under en tioårsperiod i slutet 

av 70-talet och början på 80-talet arbetade 

han med att hjälpa de boende 

i 60-talsområdena runt Stockholm att 

rusta upp. 

– Jag har inte ritat något 60-talsområde, 

men jag fick uppgiften att städa 

upp, säger han. 

Det är dessa projekt, som aldrig 

skulle hamna i någon arkitekturtidskrift, 

som Sture Koinberg är mest stolt 

över och glad att han tog sig tid till. 

– Vi flyttade ut kontor med entusiastiska 

medarbetare till 60-talsområdena, 

hade boendemöten med folk i 

varje trapphus, gick igenom problemen 

med dem och skissade tillsammans med 

dem på lösningar och ordnade gemensamma 

planteringsdagar på helgerna. 

Folk engagerade sig verkligen, minns 

Sture Koinberg. 

1988 blev han invald i Konstakademien. 

En annan fin bekräftelse 

tycker han att det var när han åkte 

taxi för en tid sedan och chauffören 

mindes honom vid namn och sa ”visst 

hade vi roligt när vi planterade”. Han 

påpekar att han inte väntar på bekräftelser, 

men det är roligt när de 

Stipendium för 

bästa exjobb 

kommer. Således tycker han att det 

är just ”roligt” att han nu får Sven 

Hermelin-priset. 

– Jag kände också Sven Hermelin. 

Han var en inspirerande person som 

jag uppskattade mycket. Och man kan 

nog säga att jag arbetat i hans anda, i 

vår tid, säger Sture Koinberg. 

Och landskapsarkitektens arbete 

behöver inte nödvändigtvis landa i 

ett spektakulärt objekt påpekar Sture 

Koinberg innan vi skiljs åt där på 

Skeppsholmen. Han menar att det 

ofta är det kloka gestaltningsarbetet 

i vardagen som ger resultat. Som till 

exempel när han såg till att stora 

Djurö kursgård inte byggdes längst 

ut på en klippa i det känsliga skärgårdslandskapet, 

utan lyckades 

övertyga uppdragsgivaren 

om 

att det skulle bli 

bättre en bit in i 

strandskogen. 

– Ingen vet att 

jag gjort detta. 

Men hade jag 

inte gjort det 

hade det blivit 

katastrof. Så tänker 

jag ibland om 

projekten, säger 

Sture Koinberg. 


Henrik Strandhede får Rolf Åsards stipendium för bästa 

examensarbete i inredningsarkitektur. 

Landskapsarkitekt 

Sture Koinberg får 

Hermelin-priset. 

”Ibland 

känner 

man sig 

som en 

städgumma.” 

SVEN A HERMELINS PRIS 2003 

Priset delas ut av Sveriges Arkitekters 

akademi för landskapsarkitektur. 

Ur motivering för valet av årets 

pristagare Sture Koinberg: ”Han har 

genom sitt arbete skapat respekt och 

förståelse för landskapsarkitekturens 

betydelse. Genom sitt kontor har han 

satt sin personliga prägel på den 

yttre miljön i ett mycket stort antal 

byggprojekt. Hans arbete präglas av 

nyfiken skaparlust och kärlek till det 

växande samt ett geniunt intresse för 

den lilla människan. Han har dessutom 

en sällsynt utvecklad förmåga att 

skapa en god atmosfär i de projekt 

han deltar i.” 

Både publiken och Henrik Strandhede studsade lite inför 

vissa formuleringar i juryns motivering. Till exempel att 

hans examensarbete, ett butikskoncept för Sjöö Sandström 

”hade kunnat vara ruskigt tråkigt”. 

– Tråkigt? Det är klart att det inte blev tråkigt! sa Henrik 

Strandhede, som gått på Konstfack. 

Han gladdes i alla fall åt utmärkelsen, som ger honom 

20.000 kronor, och passade vältajmat på att, inför de samlade 

middagsgästerna på Arkitekturdagen, annonsera att han, en 

duktig inredningsarkitekt, söker jobb. Butiksinredning av Henrik Strandhede. 



Bild: Henrik Strandhede

NYHETER 



Elva nya FoU-projekt 

Formas, forskningsrådet för miljö, areella näringar 

och samhällsbyggnad, har meddelat vilka som får dela 

på årets pott på 376 miljoner kronor. I förteckningen 

över 305 nya projekt och projektledare finns endast 

elva arkitekter. 

Chalmers får anslag för tre projekt, drivna av Claes 

Caldenby, Lisbeth Birgersson respektive Michael Edén. 

På KTH, dock inte knutna till arkitektur utan andra 

institutioner, har anslag beviljats Sonja Vidén, Örjan 

Wikforss och Örjan Svane. Tre landskapsarkitekturprojekt 

har också fått anslag, genom Elisabeth Lundgren 

Alm, Patrick Grahn och Fredrik Wallin. Anders Ekholm 

vid LTH har fått pengar för ett projekt inom IT. 

Den elfte som får bidrag är stiftelsen Arkus, Arkitekternas 

forum för forskning och utveckling, som får pengar 

för att göra en kunskapsöversikt i bostadsfrågan. 

Det är bara 15 till 20 procent av alla sökande som 

får anslag från Formas. Så ser siffran också ut för 

projekt med arkitekturinriktning. 

Formas har förövrigt fått ny styrelse. Till ordinarie 

ledamot har valts arkitekt Björn Malbert, professor i 

byggd miljö och hållbar utveckling på sektionen för 

arkitektur på Chalmers. Hans suppleant blir arkitekt 

Maria Nyström, lektor vid arkitektur och utlandsbyggande, 

institutionen för arkitektur vid LTH. Till 

ordinarie ledamot har omvalts hortonom Eivor Bucht, 

professor i landskapsplanering vid SLU-Alnarp. 

Mer samarbete på Chalmers 

I Arkitekten 09.2003 berättade vi att arkitekt Hans 

Eek får Göteborgs internationella miljöpris, för 

tekniken att bygga bostäder utan värmesystem och att 

han han avsåg att ge hälften av prispengarna, vilket 

betyder 250.000 kronor, till Chalmers arkitekt- och 

ingenjörsutbildningar för att främja samarbete mellan 

studenterna. 

Nu har priset delats ut, på Universeum i Göteborg 

och av statsminister Göran Persson. Chalmers ska 

använda pengarna de får av Hans Eek till bland annat 

en projekttävling för skolans arkitekt- och civilingenjörsstudenter. 

Tävlingen ska avse energisnåla hus och 

gott samarbete mellan arkitekter och ingenjörer ska 

väga tungt i bedömningen, liksom projektets genomförbarhet. 

Studenterna söker nytt folk 

ArkitektStudenternas ordförande Jennifer Lindstedt och 

vice ordförande Ylva Åborg slutar vid nästa årsmöte, 

som hålls 22-24 januari. Valberedningen arbetar med 

att ta fram nya kandidater till ordförande, vice ordförande, 

sekreterare och kassör och tar gärna emot förslag, 

med motiveringar. Förslag skickas till Lina Malm 

på fp99lma@student.bth.se 

Ingenjörer tar examen 

efter studier i arkitektur 

Den första kullen byggnadsingenjörer 

med inriktning på design och byggande 

tar sin mastersexamen på Arkitekturskolan 

i Stockholm efter årsskiftet. 

De sju studenterna i första årskullen 

kommer från treåriga grundutbildningar 

på högskolor i hela landet. 

De har nu även under tre terminer 

studerat på Arkitekturskolan, 51 poäng, 

och på KTH Syd i Stockholm, 9 

poäng. Efter de tre terminerna kan 

studenterna välja en frivillig fjärde 

termin. 

– Det är ett brett mastersprogram 

med konstnärlig inriktning, berättar 

arkitekt Axel Sirén, som lagt upp 

programmet. 

Nu håller studenterna på med sina 

avslutande examensarbeten. 

– Den tekniska nivån är högre än 

arkitekturstudenternas brukar vara, 

mängden skissträning blir naturligt 

Idéer för arbetsplatser 

Vilka som får idéstipendiet Kontorvision för arkitekt- och 

designstudenter är avgjort. Fyra förslag för framtidens 

arbetsplats har belönats med 25.000 kronor vardera. 

Anders Gyllensvärd och Alexander Wolfe från Konstfack 

får 25.000 kronor för ”Jamma”, en möbel för det 

goda samtalet. Stella Lindstam från LTH prisas för 

”Den moderna kolonin”, flexibla rum för småföretagare. 

KTH-studenterna Jani Kristoffersens och Andreas Ferms 

prisbelönta förslag ”Open source landscape” handlar om 

att dela med sig av sina kunskaper och på så sätt få in nya 

perspektiv. 

Det fjärde prisade förslaget ”Arbetsrätten”, av Karin 

Saler och Anna Elmqvist, handlar om att ge arbetstagarna 

möjlighet att själva styra över utformningen av sin 

arbetsplats, på samma sätt som man styr utformningen av 

sin bostad. 

nog lägre på tre till fyra terminer än 

på arkitekturprogrammets nio, säger 

Axel Sirén. 

Byggnadsingenjörerna lär sig arkitekters 

arbetsmetoder, till exempel 

att skissa och att arbeta i projekt. I 

mastersutbildningen ingår bland 

annat restaurering, projekt- och 

projekteringsledning, nationalekonomi, 

konst och vetenskapsfilosofi, 

infrastruktur och stadsbyggnad, 

teckning och ekonomi, liksom flera 

studieresor. 

Studenterna kan komma att jobba 

på arkitektkontor, inom projektledning, 

byggfirmor, tekniska byggkonsultföretag 

eller myndigheter och 

förvaltningar med mera. 

Den andra kullen, som började 

i höstas, består av 20 studenter, så 

intresset har ökat. 


Kontorsmöbeln 

“Jamma” av Anders 

Gyllensvärd och 

Alexander Wolfe, 

en av de belönade 

idéerna för framtidens 

arbetsplats i 

stipendietävlingen 

Kontorvision. Se 

alla förslag på 

webbplatsen 

kontorvision.se. 


Bild: Anders Gyllensvärd och Alexander Wolfe

Foto: Klas Eckerberg 

Foto: Göte Nordin 


Klas Eckerberg 

blir ny prefekt vid 

institutionen för 

landskapsplanering 

på Ultuna. 


Kerstin Nordin är 

ny studierektor vid 

institutionen för 

landskapsplanering 

på Ultuna. 

Återvinning i Skåne 

Det nyligen uppförda huvudkontoret 

vid Filborna återvinningsanläggning 

i Helsingborg har tilldelats Region 

Skånes arkitekturpris för god byggd 

miljö i Skåne 2003. 

Prissumman om 50 000 kronor 

tillfaller SWECO FFNS Arkitekter 

genom Per Lewis-Jonsson och Jonas 

P Berglund samt Nordvästra Skånes 

Renhållnings AB. 

I byggnaden återanvänds både 

glaspaviljongen från H99-utställningen 

och av andra material i ett nytt 

sammanhang. Paviljongen, ritad av 

Kjellander och Sjöberg, har förlagts 

ovanpå den rustika personalbyggnaden 

och en ny kontorsbyggnad har 

uppförts innanför det lätta glashöljet. 

Ny ledning på Ultuna 

Institutionen för landskapsplanering får ny prefekt och ny 

studierektor till årsskiftet. 

– Undervisning av arkitekten som kommunikatör ska integreras 

mer i utbildningen, vi ska fortsätta att slåss för 

tillräckliga resurser och ska satsa på fortbildning, särskilt 

inom IT och kommunikation. 

Det säger landskapsarkitekt Klas Eckerberg, som efterträder 

Clas Florgård och blir ny prefekt för institutionen för 

landskapsplanering vid SLU Ultuna. 

Klas Eckerberg har jobbat på SLU i tio år och forskat 

och undervisat inom IT och har även stått för administrationen 

av institutionens egna datorer. Som prefekt 

kommer han att släppa uppgiften som IT-ansvarig, men 

vill gärna fortsätta att undervisa om digitala metoder. 

Han kommer också att lägga in slutspurten på sin doktorsavhandling, 

om datorstöd i arkitektarbetet och hur 

det påverkar landskapsarkitekturen, som han hoppas bli 

klar med under våren. 

Ännu en intern rekrytering, landskapsarkitekt Kerstin 

Nordin, tar över som studierektor efter Lars Johansson. 

Kerstin Nordin är lärare på institutionen sedan 1999 och 

undervisar i landskapsplanering, fysisk planering och GIS 

samt deltar i ett forskningsprojekt om barn och platser i 

staden. Studierektorskapet delar hon med Johan Elfström, 

som varit studierektor sedan 1998. 


Foto: Mikael Wallberg 

Vinnande ringdans 

Sveriges Arkiteter Östergötlands 

arkitekturpris 2003 gick till förnyelsen 

av Guldringen inom kv Ringdansen i 

Norrköping. Arkitekter: Anders Gunnedal 

Arkitektkontor i samverkan med 

TP Group och GKAK Arkitektgrupp. 

En radikal förnyelse av ett miljonprogramsområde, 

där man på ett 

inlevelsefullt sätt förvandlat den storskaliga 

betongelementmiljön till en 

behaglig och variationsrik stadsdel, 

skriver juryn, som bestod av Karl- 

Erik Nyberg, Jörgen Haslum, Lena 

Carlsson och Brita Ernebo. 

Prisad rehab-miljö 

Årets vårdbyggnadspris har gått till Rehab Station i Stockholm. 

Arkitekt är Rolf Andersson, Millimeter Arkitekter. 

Byggnaden får priset för det okonventionella sätt den 

omvandlats från gamla regementsbyggnader till en miljö 

som både är arkitektoniskt tilltalande och helt anpassad 

till verksamhetens affärsidé och människorna som rehabiliteras 

där. Rehab Station rehabiliterar människor med 

olika typer av neurologiska funktionshinder, inte minst 

unga människor med ryggmärgs- och hjärnskador. 

Vårdbyggnadspriset delas ut av Forum för vårdbyggnadsforskning, 

som är en ideell förening med syfte att 

lyfta fram och utveckla vårdlokalernas betydelse som en 

del av vården. 

Ombyggt stall 

Skol- och administrationsbyggnaden By 36 på Eksjö 

Garnison har tilldelats Fortifikationsverkets årliga pris 

till ett nybyggt eller ombyggt projekt i verkets ägo. ”En 

av Smålands husarers vackra stallbyggnader vid Eksjö 

garnison har skickligt omvandlats till moderna undervisningslokaler” 

skriver juryn om årets pristagare. Arkitekt 

för ombyggnaden är Lennart Göransson. 


Foto: Max Plunger

Göteborg först i landet 

med arkitekturkonsulent 

Mie Svennberg i Göteborg är Sveriges första arkitekturkonsulent för barn och unga. 

Hon använder hela staden som klassrum och riktar sig till både skolpersonal och elever. 

Text: Kerstin Persson 

Arkitekturkonsulent 

med mera 

Mie Svennberg 

på Rymdtorget 

i Bergsjön, där 

hon även arbetar 

inom ramen 

för storstadssatsningen. 

Foto 

Jakob Rosenqvist. 

Mie Svennberg blev 

klar med sin arkitektexamen 

på Chalmers 

för tre år sedan. Dessförinnan 

hade hon jobbat 

som teaterpedagog 

och spelat teater med 

barn. Arkitekt ville 

hon bli för att få svar 

på sina egna frågor 

om varför det ser ut 

som det gör. 

Intresset för barn 

levde vidare och hon skrev sitt examensarbete 

om vad som gjorts i ämnet 

arkitektur och barn. 

Under arkitekturåret var hon ansvarig 

för Chalmers-projektet Arkitektur 

som barnkultur. Erfarenheterna 

ledde henne rakt in i nätverk, som hon 

stannat kvar i och nu är med om att 

utveckla, bland annat inom Sveriges 

Arkitekters skolgrupp. 

Hon kom i kontakt med kulturförvaltningen 

i Göteborg, där man 

redan hade dans- och kulturkonsulent. 

Varför inte en arkitekturkonsulent, 

undrade en arkitekturintresserad chef? 

Sagt och gjort. Sedan i höstas arbetar 

Mie Svennberg som arkitekturkonsulent 

på kvartstid, förordnad på ett 

halvår i taget. Resten av tiden arbetar 

hon också med projekt om barn och 

arkitektur, bland annat inom ramen 

för storstadssatsningen. 

Hennes ”visitkort” består av en 

färgglad A4. Där står det att arkitekturkonsulenten 

ska främja arbetet 

med arkitektur som gränsöverskridande 

tema i skolan bland lärare och 

annan skolpersonal. 

Det gör hon med entusiasm på en 

rad olika sätt. 

Mie Svennberg är sammankallande 

i en arbetsgrupp med skolpersonal, 

som under fem års tid träffats för att 

arbeta med staden som tema för sina 

olika ämnen. Hon träffar regelbundet 

de 21 kultursamordnarna i staden för 

att inspirera och sprida sina idéer. 

Göteborgs politiker har bestämt 

att alla skolbarn ska ha rätt till en 

museilektion per klass och år. Lektionerna, 

som genomförs av Stadsmuseet, 

Konstmuseet, Konsthallen, 

Sjöfartsmuseet och Röhsska museet, 

är populära och på två dagar var alla 

fullbokade, 3 600 lektionstillfällen för 

göteborgsskolor. 

– Då öppnade vi hela staden som 

museum och klassrum, berättar Mie 

Svennberg. Flyttade lektionerna 

utomhus. 

Hon och en skådespelare genomför 

dramatiserade stadsvandringar i 

centrala Göteborg, där hon har god 

användning för sin utbildning till 

teaterpedagog. Professor H. Istoria 

och Visionär A. R. Kitekt ger utomhuslektioner 

i historia, arkitektur och 

medborgarinflytande. 400 år på en 

timme och trettio minuter. 

– En annan utomhuslektion handlar 

om Götaplatsen. Eleverna får lära sig 

att den ser ut som den gör på grund 

av en arkitekttävling. De studerar modeller 

av tävlingsförslagen, modeller 

som Chalmersstudenter tillverkat och 

skolans modellkammare lånar ut. Vi 

talar om hur staden kunde ha sett ut 

och hur den kan se ut i framtiden. 

Ytterligare en lektion låter eleverna 

bli stadsplanerare för en dag. Då får 

de besöka stadsbyggnadskontoret och 

och ta ställning till aktuella stadsförnyelseprojekt 

tillsammans med 

arkitekt Lisa Östman. 

Mie Svennberg har många projekt 

på gång och hon talar ivrigt om dem 

alla. Den röda tråden är att samarbeta 

med brukare och personal, elever och 

lärare. 

– När det handlar om att göra om 

parker och skolgårdar gäller det att 

göra klart att jag inte är där för att ge 

gratiskonsultationer utan för att jobba 

med och för barnen, säger hon. 

De flesta lärare hon kommer i 

kontakt med är intresserade av ämnet. 

Men hon minns också en skeptisk 

lärare, som under en av hennes lektioner 

iakttog en elev som brukade ha 

koncentrationssvårigheter: Eleven låg 

på golvet, skissade och byggde – under 

djupaste koncentration. Läraren 

vände sig, förvånad, till Mie Svennberg 

och frågade: 

– Hur bär du dig åt? 

Vari bottnar hennes intresse för att 

sprida arkitektur till ungdomar? 

– Demokratifrågan driver mig. Jag 

vill att alla ska få chansen att lära sig 

ett sätt att se. Genom att inspirera 

barnen till att upptäcka arkitekturen 

och ge dem verktyg att tolka den får 

de en möjlighet att delta i diskussioner 

om sin närmiljö. 

Och Mie Svennberg önskar sig 

fler arkitekter av sin sort. Hon bygger 

upp en liten stab av pedagogiskt 

intresserade arkitekter runt sig, gamla 

kurskamrater och andra, som vill 

arbeta med barn. 

– Men det behövs fler arkitekter, 

säger hon. 

Och tillägger att lågkonjunkturen 

kanske kan hjälpa till, för en gångs 

skull. 


Lektion med staden som klassrum. 

H Istoria och A R Kitekt det vill säga 

Ninni Lundberg och Mie Svennberg, 

står på Tyska Bron och pratar om 

varför man byggt städer vid vatten. 

Varför finns det kanaler i Göteborg? 

Vad flöt omkring i vattnet innan det 

fanns renhållning? Hur kan man bygga 

vid älvstranden när Götatunneln blir 

klar ? Och – vem ska bestämma hur 

staden ska se ut? Foto Jan Dahlqvist. 

160 skolungdomar från Backegårdsskolan 

har gjutit 100 mosaikplattor 

för en utsmyckning av skolans närmaste 

torg, Komettorget, som nyligen 

rustats upp. På bilden lägger de ut 

plattorna. Arkitekten Mie Svennberg 

och konstnären Fia Andreasson är 

arbetsledare. Foto Haky Jasim. 


Tegel uppåt väggarna 

Text: Kristiina Kyander Foto: Kasper Dudzik 

Inne i en ljusdunkel jättelada står en man och pressar ner 

våtglänsande lera i formar. Han är säsongsarbetare, förmodligen 

med samma uppgifter som kollegor i tegelproduktionen för några 

tusen år sedan. Leran täcker den blå overallen, kepsen och en del 

av glasögonen. Den är fet och händerna håller sig mjuka, påstår 

han. Det är en bit in i sommaren och det minsta av Sveriges två 

överlevande tegelbruk har snart klarat halva årsproduktionen. 


– De använde vårt tegel i Sommartorpet på TV. 

Efter det sålde vi slut hela lagret, så nu ligger vi 

efter. Ingemar Lorentzon är civilekonom, men 

numera för han vidare Horns tegelbruk i fjärde 

generationen. Han förbereder sommarens andra 

bränning i de vedeldade ugnarna, vilket tar cirka 

60 timmar under ständig övervakning. Bruket 

utanför Skövde har varit igång kontinuerligt sedan 

mitten av 1800-talet, bortsett från en nedgångsperiod 

på cirka tjugo år från början av 70-talet. 

– Vi vet inte exakt hur gammalt det är. Tegel 

har ju ingen datumstämpling. 

Medan andra tegelbruk försvann i rask takt, renoverade 

Ingemar Lorentzon sitt och restaurerade 

ugnen från 1903 (med bidrag från Riksantikvarieämbetet 

och Länsstyrelsen). Påhejad från antikvariskt 

håll hoppade han av banan som kommunalpolitiker 

mitt i en mandatperiod, och lärde sig 

yrket. Han blåste liv i bruket under 90-talet, med 

byggnadsminnesmärkning som kronan på verket. 

Golvplattorna som levereras till alla typer av 

byggen, från slott till stugor, tillhör paradprodukterna. 

Liksom måttbeställda takpannor för 

renovering, och formskuret tegel till exempel 

för lagning av kyrkpelare. Handslaget murtegel 

tillverkas ingen annanstans i Sverige, påpekar Ingemar 

Lorentzon. Det enklare och billigare strängpressade 

går ibland till skorstenar och kakelugnar. 

Produktionen är ganska smal, men väcker stor 

entusiasm särskilt på antikvariskt håll. 

Enorma vedstaplar står i en björkdunge bakom 

byggnaderna, det imponerande och fungerande 

Paternosterverket ett par hundra meter bort. Och 

ett outtömligt lager av lera ligger under vetefältet 

i landskapsidyllen. Den är järnhaltig, av minst 

lika god kvalitet som i Skåne och Mälardalen, 

enligt Ingemar, och ger ett tegel av mörkröd färg 

där vedeldningen tillför i skönhetsvärde. Fram 

till 50-talet grävde man upp den för hand, innan 

Paternosterverkets tid. Nu tar Ingemar och hans 

Vid förra sekelskiftet fanns 532 tegelbruk 

i Sverige. Av dem är tre i drift 

idag. Haga utanför Enköping, med 

anor från 1700-talet, ägs av Österrikiska 

koncernen Wienerberger och 

tillverkar helautomatiserat strängpressat 

fasadtegel. Samma koncern 

la ner det stora bruket Kanik i Skåne 

häromåret. Beltarbo tegelbruk i 

Hedemora är betydligt mindre och 

gör murtegel. Ännu mindre är Horns 

tegelbruk, som håller fast vid traditionella 

metoder som handslagning och 

bränning i vedugn. 

Högra bilden: Ingemar Lorentzon, 

Horns tegelbruk. 


Golvplattorna går bäst, och finns på Stockholms 

slott, Gripsholm, Nyköpings Hus. 

1990 producerades 

135 miljoner 

fasadtegelstenar, 

tio 

år senare 

var siffran 

28 miljoner. 

medarbetare upp några hundra ton per vecka 

varje sommar. Alla stationerna i tillverkningen är 

försedda med pedagogiska skyltar, lerupptagning, 

bearbetning, tillverkning, torkning, bränning. 

Brukets storhetstid inföll på 1930-talet, och specialprodukten 

då var taktegel, med en produktionsökning 

från 50.000 till 370.000 pannor på några 

år. Vid nedgångsperioder har olika födkrokar 

uppfunnits; dräneringsrör fram till 1970-talet, i 

senare tid industrilera för tätningsändamål. Dödsstöten 

kom när plasten tog över i rörtillverkningen, 

ungefär samtidigt som mexiteglet invaderade 

landet. 

– Vi ska inte behöva åka till Danmark eller 

Holland för att se hur man gör tegel. Vi har en 

tradition att förvalta. 

– Det är så mycket kunskap vi tappat om att 

bygga. Men om man inte orkar, blir det här ett 

dött museum. Jag kämpar för att hålla det levande. 

Vi producerar seriöst. 

Dottern Kristina Lorentzon är fullärd tegeltillverkare 

i femte ledet och kommer att ta över. Hon 

låter fast besluten. Hon kan tänka sig att bygga en 

ny torklada för att öka produktionen lite, när hon 

tar över. Men till dess vidareutbildar hon sig till 

distriktssköterska. 

Beställningarna är många, ibland ordinära 

ibland originella. Ibland för stora. Nyss ville 

konstnären Per Kirkeby ha 130.000 stenar till ett 

jättemonument i Skövde. Kontroversen kring bygget 

fick Ingemar Lorentzon att backa. Förfrågan 

om golv till Tegelborgen på Bo01 fick också nej; 

för stort uppdrag. 

– Man får en god försörjning, men det går inte 

av sig självt. Det fordras udda människor för att 

göra något sådant här. Sverige är ett U-land, om 

man jämför med Danmark, Holland och övriga 

Europa. Men teglet kommer tillbaka. 


Tomas Gustavsson 

gillar att 

sitta ner med en 

arkitekt, identifiera 

ett tekniskt 

problem och 

hitta en kreativ 

lösning. 

Tiden 

talar 

för tegel 

Med det transparenta idealet, är intresset för tegel stendött. Den 

hantverksfienliga byggindustrin, med siktet riktat på prefab, förpassar 

teglet till en kulissroll. I samma takt som de svenska bruken 

lagt ner har det danska teglet tagit över. Men med arkitekturen 

bland argumenten, visar ovanlig forskning det uråldriga materialets 

moderna möjligheter. 

Text: Kristiina Kyander Foto: Kasper Dudzik 

– Det var länge sedan vi hade så 

mycket bra tegel som nu. Särskilt 

sedan Öresundsbron byggdes. 

Ett brett utbud av vackra tegelsorter 

med hög teknisk kvalitet. 

Och till rimliga priser. 

Tomas Gustavsson är konstruktör 

med 20 år i yrket, och 

ägnar sig åt den mycket ovanliga 

och oglamorösa uppgiften att 

forska om tegel. Att den svenska 

tegeltillverkningen knappast 

existerar längre är att beklaga, 

tycker han. Men det ger ingen 

anledning till oro över tillgången. 

I Sverige gjorde man misstaget att helt gå över till 

automatiserad strängpressning, medan Danmark 

behållit sin vitala tegelmarknad. Likaså Tyskland 

och Holland, där teglet fortfarande finns i rollen 

som ett material i nutida arkitektur. Men med de 

senaste årens fokusering på transparenta glasfasader, 

är tegelintresset i Sverige minst sagt ljummet. 

Hos arkitekter, entreprenörer och byggindustrin. 

– Teglet är ett urgammalt material, som man 

kan ge ett modernt snitt och anpassa till nutida 

krav på komfort och energieffektivitet. Men en 

förutsättning är att man erkänner att modernt 

byggande måste innehålla en betydande del hantverksmässighet. 

– Dagens tegelanvändning är helt kulissbetonad. 

Och samma gäller puts, båda används som 

renodlade fasadskikt utanpå material med helt 

andra egenskaper. Värst är organisk tunnputs på 

cellplast, med en vägg innanför av träreglar, plastfolie 

och gipsskiva. Det är en riskkonstruktion 

från mögelsynpunkt. 

Tomas Gustavsson lic-avhandling ”Moderna 

murverk” handlar om hur teglet skulle kunna 

bli ett konkurrenskraftigt material. Han vill visa 

att det går att anpassa till modern byggteknik, 

med utgångspunkten i arkitektur. Avhandlingens 

exempel på nyligen uppförda tegelbyggnader, har 

kommit till i nära samarbete mellan konstruktören 

och arkitekter. 

Kommer man in på ämnet tegel hamnar man 

ofelbart i Skåne, vare sig man vill eller ej. En promenad 

genom Lund är som att vandra i en lärobok 

om tegelbyggandets historia. Teglet blev snabbt 

materialet för var man, från praktbyggen till arbetarbostäder 

och lantbruksbebyggelse i utkanten av 

staden. Verk av stjärnarkitekter från olika epoker, 

med teglet som specialitet, står tätt längs gatorna. 

Från munkarna på medeltiden som introducerade 

teglet i tekniskt avancerade byggexperiment, till 

Lundamodernisterna på 50-60-talen. Med Klas 

Anshelm, Hans Westman och Bengt Edman i spetsen, 

och i skuggan av dem den osannolikt produk- 


Teglets tyngsta argument: Mögelfritt. För att mögel ska växa krävs organiskt material. Ingen ytbehandling eller underhåll. 

Flera skånska skolor har på senare tid byggts i tegel. Bild från Rosentorpsskolan i Vellinge av White arkitekter i Malmö. 

tiva Ingeborg Hammarskjöld-Reiz. När hon 

anlände mycket ung från Göteborg insåg 

hon snabbt att det var teglet som gällde, och 

gav sig ut på cykelturer i småbyarna för att 

studera lokal byggnadskultur. Borgmästaregården 

i västra Lund från 40-talet, med 

en blandning av villor och flerfamiljshus, är 

ett av praktexemplen på hennes egensinniga 

tegelarkitektur. 

I projektet ”Murade mönsterhus” har 

Tomas Gustavsson samarbetat med arkitekten 

Gunilla Svensson, och inspirationen 

från Borgmästaregårdens enfamiljshus är 

uppenbar. Mönsterhusen bygger på Tomas 

tidigare forskning om murverk i tegel och 

lättbetong, och har projekterats med stöd 

från branschorganisationen Mur och Puts 

Information AB. Tanken är att blåsa liv i 

byggandet av murade småhus, som idag 

bara är fem procent av den totala, trähusdominerade, 

marknaden. Tomas bläddrar i en 

hög med ritningar, tänkta att vägleda folk 

i byggtankar. Och vara ett alternativ till 

typhuskatalogen, genom att tillhandahålla 

den annars ganska svårtillgängliga kunskap 

som krävs. Det första mönsterhuset har 

byggstart i dagarna, och diskussioner pågår 

om fler. 

– Tegel ser ut att vara ett dyrt material, 

säger Lotta Nordén, arkitekt. Det finns en 

schablonföreställning hos beställaren vid 

upphandling att tegel är ett dyrt val. Samma 

gäller anbudsgivarna. 

Hennes nästan färdiga tillbyggnad i 

gult danskt tegel finns bakom raden av 

lundensiska enfamiljshus av enklare slag på 

Arkivgatan. Tegelformatet är svenskt; något 

större än det danska. Muren mot parken är 

ännu inte på plats, och egentligen en viktig 

del av fasaduttrycket. Huset har kommit till 

i samarbete med Tomas Gustavsson, och 

finns bland exemplen i avhandlingen. Ovanför 

fönstren, en del av dem återanvända, har 

varmförzinkade vinkeljärn ersatt sedvanliga 

tegelbalkar. 

I det planerade projektet ”Moderna Tegeldetaljer” 

ingår andra liknande lösningar 

för att komma till rätta med problem som 

uppstår när tegel anpassas till dagens krav, 

på bland annat isolering. När man argumenterar 

för ekonomin gäller det att visa 

enkla tekniska detaljer, säger Lotta Nordén. 

Den erfarenhet som funnits om tegelbyggandet 

har gått förlorad. 

– Ett exempel på problem är fönstersmygar 

i väggar med mycket isolering. Att mura 

ihop snygga lösningar utan plåtdetaljer i 

problematiska punkter, där man undviker 

till exempel köldbryggor, är en utmaning. 

Teglet har helt enkelt varit ur fokus, och har 

inte moderniserats. 

Standardlösningarna av tekniska detaljer 

på tegel är framtagna av byggindustrin utan 

några som helst arkitektoniska strävanden. 

Följden blir ofta att arkitekter faller tillbaka 

till historiserande detaljer. Lotta Nordén ser 

detaljerna som arkitektens uppgift för att 

göra teglet ”modernt”. Arkitektkåren har 

varit följsam i utvecklingen inom byggsektorn, 

påpekar hon. 

Att teglet fallit bort, ser Tomas Gus- 


tavsson som en konsekvens av strukturomvandlingen 

inom byggprocessen. Den 

statliga styrningen av stora investeringar 

har lett mot hög grad av prefabricering. 

Även om teglets avveckling började långt 

tidigare. 

– Hade vi accepterat att byggföretag jobbar 

hanverksmässigt, hade vi haft en annan 

utveckling. Satsningen på prefab leder till en 

utslagning av små byggföretag. Vi hamnar 

i en situation som inte är önskvärd för 

konsumenten. 

Tegelanvändningens ekonomiska 

vinster finns i ett tidsperspektiv. Lotta 

Nordén och A-plan arkitekter kunde välja 

bort ytbehandlingsarbeten och underhåll i 

sin tillbyggnad till Polhemsskolan i Lund. 

Det finns till exempel inga underhållskrävande 

lister, istället kunde man satsa på 

ett bättre tegel; ett massivt, slaget, dubbelbränt. 

– Utnyttjar man teglets förutsättningar 

fullt ut kan det bli billigare redan från början. 

Det stora problemet när man använder 

Utbyggnad på Arkivgatan i Lund. Danskt tegel med svenskt format. Kostnaden har att göra med hur man ritar, och anpassar 

huset till tegel. Har man ingen kunskap om teglet kan det bli dyrt. Arkitekt: Lotta Nordén. 

tegel är egenligen bristen på murare. De är 

ett utdöende släkte. 

– Tegel åldras vackert. Och ger vackra 

konstruktioner. Det danska ordet ”stoflighet” 

är beskrivande och handlar fritt 

översatt om materialverkan. I teglets fall 

nyansrikt och med ett brett register av 

möjligheter. 

Tomas Gustavssons engagemang i 

arkitektur är sällsynt bland konstruktörer, 

men han ser en ändring i attityden bland 

studenterna på LTH. Och anser att en kurs 

i arkitekturhistoria borde vara självklar i 

konstruktörutbildningen. 

Men kvalitetsläckorna i byggprocessen 

beror också på arkitekternas ovilja att 

släppa in andra konsulter i de arkitektoniska 

resonemangen. Lotta Nordén vill att inte 

bara konstruktörer, utan också byggare blir 

delaktiga i koncepten. Men för att nå fram 

måste man lämna arkitekternas interna 

fikonspråk, och utveckla nya metoder för att 

förmedla essensen, de bärande idéerna, i ett 

projekt, tillägger hon. 

Bland inspirationsbilderna i Tomas Gustavssons 

arbetslokal finns Bengt Edmans berömda 

studenthem Vildanden. Tomas pekar 

på redovisningen av betongbalkar i tegelfasaden 

som föredöme i materialhantering i 

arkitekturens tjänst. Genom fönstret syns en 

spetsig gavel i rött tegel inne på Kulturens 

friluftsmuseum. Arkitektelever från LTH 

byggde huset under ledning av Pål Dunér, 

som en handfast introduktion i materialets 

möjligheter. Tomas visar några av de 

gemensamma ”k-skisserna” som inledde Pål 

Dunérs uppdrag att rita en stor villa utanför 

Ängelholm. Under den långa byggtiden blev 

den ett experimentfält för teglets moderna 

möjligheter. Och ett utmanande kraftprov 

för muraren Mats Sandström. 

Tegelhuset på Kulturen har mycket 

tjocka oisolerade väggar, och används av 

dagisbarnen som äter sina medhavda smörgåsar 

i det lite sakrala rummet. Och Tomas 

Gustavsson funderar på att hyra lokalen 

för framtida byggmöten, under varmare 

årstid. 


Fruängen får 

kvadratisk kyrka 

för vår tid 

Lars Bjursten och zuez arkitekter vann tävlingen om en ny 

kyrka i Stockholmsförorten Fruängen. En alldeles mycket 

vanlig femtiotalsförort. Här hade man tänkt bygga en kyrka 

för trettio år sedan. Det blev aldrig av. Men nu är det dags. 

Text: Dan Hallemar 

Förslag till ny kyrka 

i Fruängen. zuez 

arkitekter genom 

Lars Bjursten och 

Kerstin Holmer. 

”Under taket, och under himlen”. Det var mottot när 

Lars Bjursten på zuez arkitekter ritade en ny kyrka i 

Fruängen söder om Stockholm. Mottot kommer ur ett 

möte mellan två sorters kyrkor han såg i Tammerfors. 

Kaleva kyrka, en trettio meter hög betongkyrka med 

stora glasspalter, ett ljusflöde. 

– Den var enormt ljus. Den låg verkligen direkt 

under himlen. 

Och sedan gick han till domkyrkan i samma stad: 

– Det var en mörk märklig kyrka, med gotiska drag, 

men det var som om någon satt sig på den, den var 

inte så högrest, mer platt. 

Nu kom inte kyrkorna i Tammerfors att bli till en 

kyrka i Fruängen. Men tanken att få det öppna att 

möta det slutna, att ge känslan av att man är beskyddad, 

men ändå med kontakt uppåt, utåt, har varit 

vikig. 

– Det kvadratiska centrala kyrkorummet är ett 

öppet rum där man lagt för vissa delar av himlen, 

berättar Lars Bjursten. 

Det är alltså inte ett tak man har gjort hål i, tvärtom, 

det är ett hål man lagt lite tak över. Inspirationen 

kommer från Alvar Aalto: 

– Det är ett mycket friare förhållningssätt. 

På zuez arkitekters kontor i Stockholm hänger ett 

egyptiskt tälttak färgrikt i det kontorsvita. Under ta- 


Lars Bjursten under taket – det egyptiska tälttaket – på kontoret. 

ket ligger mattor. Som ett litet andrum. Men 

det är sällan någon sitter där säger Lars 

Bjursten. Kanske hinner man inte. 

Vilken egen andlighet har du tagit med dig 

in i det här projektet? 

– Jag är inte med i någon kyrka, men jag 

tycker om att besöka kyrkor. 

Hur hittar du en ingång utan en egen tro? 

– Jag har varit med och ritat börshus, då 

kände jag mig ännu mer främmande. 

Men ni har med ett kors i ert kyrkorum? 

– Det är en självklar kristen symbol. Men 

den kan riskera att bli lite för dominant. Vi 

försökte hitta ett subtilt sätt att göra korset. 

Det ligger mitt för ingången, men inte axialt 

i rummet. 

– Det finns ingen total symmetri i det 

kyrkorum vi har föreslagit. Det är ett sätt 

att avdramatisera rummet, om man jämför 

med den totalt symmetriska och axiala 

kyrkan. 

Varför är det viktigt? 

– Vi har utgått från en modern liturgi, där 

man vill vara på ett golv, och inte ha några 

upphöjda predikstolar, och ingen altarvägg. 

Där man mer betonar en gemensam måltid. 

Det är en kyrka i ett demokratiskt samhälle. 

Kyrkan har andra rötter, mer hierarkiska. 

Det arkitektoniska svaret på vår tids kyrka 

är ett kvadratiskt istället för ett långsträckt 

rum. 

Resultatet har blivit en ganska inåtvänd 

kyrka. Mest för att allt annat i vår tid är 

så extrovert. Men inte utan kontakt med 

himlen, och träden utanför. 

– Känslan av inåtvändhet möjliggör en 

koncentration, man kan inte vara ständigt 

vidöppen. 

I en tid, och ett samhälle där sändning är 

viktigare än mottagning, blir ett sådant rum 

väsentligt. Om nu någon vågar ta steget in. 

Lars Bjursten vill göra det lätt för människor 

att titta förbi. 

– Entrén till kyrkan är viktig. Den får inte 

bli för banal, och samtidigt inte avskräcka. 

Man ska känna att man lämnar något 

(ett femtitalscentrum, dagis, funktionsseparering, 

affärer) och går över till något annat. 

Ingången ligger vid en klockstapel där en 

Mariafigur står i nischen. Man träder in i 

en glasad gång. Det första man möter är en 

klostergård. En trädgård. 

– Kyrkor är ofta stängda, nu kan man 

ganska enkelt göra så att man bara kan gå 

in på den här gården. En lugn respit i den 

här rätt stressade världen. 

Ett par meter till i den glasade gången 

innan man svänger in i det kvadratiska 

kyrkorummet. Ett tak ligger lågt, men i 

kanterna av rummet faller ljuset, och där 

syns oxlarna utanför. Man är under taket 

och under himlen. 


Foto: Richard Törsleff

TÄVLINGAR OCH UPPHANDLINGAR 

Redaktör: Per Lander 

per.lander@arkitekt.se 

Tävlingssekreterare: thomas.nordberg@arkitekt.se 

Hammerfest, Norge 

Hammerfest kommun i samarbete med Hammerfest 

Næringsinvest AS och Hammerfest Havnevesen inbjuder 

till en internationell idé- och projekttävling om 

omvandling av ett centralt beläget f.d. fiskeindustriområde 

till ett attraktivt centrumområde samt utformningen 

av en byggnad där för ett Arktiskt Kultursenter 

om 3000 kvm. 

Prissumma NOK 900.000:-, sista dag för inlämning 

1 mars 2004. Tävlingsprogrammet kan hämtas 

från NAL:s hemsida www.arkitektur.no 

ROBUSTNESS – studerandetävling om betong 

Cementa är svensk arrangör av en internationell studerandetävling 

om betong som genomförs i åtta europeiska 

länder. Varje land har en ”egen” tävling, med 

egen jury och prissumma, därefter väljer en internationellt 

sammansatt jury en totalvinnare bland de förslag 

som belönats nationellt. Ingen konkret tävlingsuppgift 

är definierad, utan består i att utnyttja och utveckla 

betongens mer konventionellt robusta kvaliteter till 

användningsområden/utformningar vars flexibilitet 

och motståndskraft gör dem ”robusta” i betydelsen 

långsiktigt hållbara, miljövänliga. 

Tävlingen är öppen för alla som är inskrivna vid en 

svensk arkitektutbildning (inkluderar även inredningsarkitektutbildningar), 

oavsett nationalitet. 

I den svenska juryn ingår Bengt Lindroos och Sven 

Ahlénius, utsedda av Sveriges Arkitekter. I den internationella 

juryn är Gert Wingårdh svensk representant. 

Sista dag för inlämning är den 1 mars 2004. 

OBS att tävlingsprogrammet kan endast fås från. 

www.concretedesigncompetition.com. Prissumman i 

den svenska tävlingen är 100.000 kr. Eventuell annan 

uppgift om prissummor på tävlingens hemsida gäller 

inte Sverige, eftersom Cementa välvilligt har accepterat 

Sveriges Arkitekters krav på en höjning av prissumman. 

Besökscentrum för Lunds domkyrka 

Sista dag för inlämning var den 18 november. Hela 

351 förslag har lämnats in, och tävlingen är därmed 

den till antalet deltagare tredje största i Sverige genom 

tiderna efter Akvarellmuseet på Tjörn och Vasamuseet 

i Stockholm. 

Alla tävlingsbidrag kommer att ställas ut offentligt 

i Lunds stadshall (Klas Anselms byggnad vid Stora 

Torget) under perioden 12- 25 januari 2004. Utställningen 

är öppen dagligen 10-18, torsdagar 10-20. 

Arkitektstudenter från LTH kommer att guida och 

förklara förslagen för allmänheten under utställningen. 

Fredrik Lund, professor på CTH-A, och Åsa 

Drougge, landskapsarkitekt LAR/MSA, representerar 

Sveriges Arkitekter i juryn, som leds av biskop Christina 

Odenberg. Prissumman är 500.000 kr. Resultatet 

beräknas offentliggöras den 12 mars. 

Slussen, 

Stockholm 

De åtta förslagen till ”Nya Slussen” ställs ut på Klarabergsviadukten 63 

(Bangårdsposten, Stockholm) under perioden 9 december–27 februari 2004. 

Utställningen är öppen måndag–fredag 9–16, tisdagar och torsdagar kvällsöppet 

till kl. 20. 

Förslagen kan också studeras på www.arkitekt.se/tavlingar. 

Tävlingsdeltagare är: Arkitektmagasinet; Heikkinen & Komonen; Fråne, 

Hederus & Malmström/General Architecture; KHR Rundqvist; 3xNielsen; 

Nyréns; Alexis Pontvik/Dissing&Weitling samt White. 

Professor arkitekt SAFA Jan Söderlund, Helsingfors och landskapsarkitekt 

LAR/MSA Torbjörn Suneson representerar Sveriges Arkitekter i juryn. 

”Smultronstället” 

”Luta” 


”Sött möter salt” 

”Strömmar” 

”Öppna platsen” 

”Intermezzo” 

”Öppna Söderström” 


”Vidd”

TÄVLINGAR OCH UPPHANDLINGAR 

Redaktör: Per Lander 

per.lander@arkitekt.se 

Tävlingssekreterare: thomas.nordberg@arkitekt.se 

Europan 7: 

”And here are the results 

of the Swedish jury...” 

Europan 7, den sjunde 

paneuropeiska tävlingen 

för arkitekter under 40 

år, har pågått samtidigt 

på 70 tävlingstomter i 

19 länder. Tre av tomterna 

ligger i Sverige 

(Göteborg, Helsingborg 

och Kristianstad). 

I Kristianstad (20 förslag) 

vann ett polskt lag, 

med en spansk arkitekt 

som andrapristagare. I 

Göteborg (28 förslag) 

blev det storslam för 

Göteborgsarkitekter, 

med både första- och 

andrapris. I Helsingborg 

(21 förslag) utdelades 

inget förstapris, däremot 

två andrapris, till 

ett svenskt och ett 

danskt lag. 

Utförlig presentation 

av tävlingen och tävlingsresultatet 

finns 

på www.arkitekt.se/ 

tavlingar. 

Ringstorp, Helsingborg 

Delat andrapris: Martin Clase, 

Mikael Ekegren, Oskar Götestam, 

Robert Karlsson. 

Ringstorp, Helsingborg 

Delat andrapris: David Sherman och 

Peter Kjaer. Medarbetare: Matt Day 

och Rikke Bukh. 


Kristianstad 

Andrapris: Jesus Mateo. 

Gårdsten, Göteborg 

Förstapris: Joakim Lyth, Mikael Frej, 

Anders Olausson. 

Kristianstad 

Förstapris: Agnieszka Zajac och 

Bartosz Bielecki. Medarbetare: Artur 

Tobola. 

Gårdsten, Göteborg 

Andrapris: Linda Andersson, Carl- 

Johan Viklund. 

DOKUMENTATION PÅ WEBBEN 

Du vet väl att du i fortsättningen hittar all 

tävlingsdokumentation på www.arkitekt.se/ 

tavlingar. Där kan du också välja att prenumerera, 

så får du e-postmeddelande så snart 

det kommer ny information. 

Hör av dig till per.lander@arkitekt.se, om du 

har synpunkter eller förslag på hur dokumentationen 

kan utvecklas 


SETT, LÄST, HÖRT 

Redaktör: Nina Gunne 

nina.gunne@arkitekt.se 

Det är verkligen en bra liknelse. Varje söndag 

förmiddag samlas tjugo äldre män på stranden 

i Cádiz för att spela fotboll. De skruvar 

ihop ett mål med ett snöre som ribba. De spelar och 

bråkar med inlevelse och autentisk ilska: ”Jag gjorde 

inget fel! Basta!” 

Två timmar efter att de gått därifrån ligger havet 

över hela stranden. Spåren är borta. 

Sand och tidvatten. Det är verkligen en bra 

liknelse för hur en bra offentlig plats kan fungera. 

Glömska är en viktig ingrediens hos bra platser. Lika 

delar glömska och berättelser. Lika delar tidvatten 

och sand. 

Man romantiserar ofta det okända. Sådant man 

aldrig ser hemma blir plötsligt betydelsefullt. Hade 

jag varit hemma hade jag viftat bort sången från 

mannen med fiskspöet som ett fyllo, här blir hans 

läte en mystisk Cante Jondo med rötterna i något 

okänt. 

Men. Trots det. Stranden här i Cádiz är en bra 

bild av den ideala offentliga platsen. Havet härutanför 

är Atlanten. Jag ser en pappa och hans son. De 

vandrar planlöst omkring på stranden. Inbegripna i 

den sortens lågmälda samtal som inte har en början 

eller något slut. Som ett språk i tillblivelse. Så vill jag 

tänka mig en plats som är bra att bo på. 

Glömska är en viktig ingrediens hos bra 

platser. Lika delar glömska och berättelser. 

Lika delar tidvatten och sand. 

Det är något med materialet, med sanden. Till 

och med när den stelnat till förvridna stenar som 

sköljs upp känns det fortfarande som något pågående, 

något man kan kliva in i. Jag tror att minnet har 

fått en plats i gestaltandet i platser idag. Det finns 

en respekt för de berättelser som passerat en plats. 

Ibland en överdriven sådan. Det är sämre ställt med 

möjligheten att glömma. Att glömma gör det möjligt 

att vara här och nu. Det är stranden en bra plats för. 

Det är i själva verket en ”här och nu”-plats mer än 

något annat. En stad vid en strand kan spegla sig i 

strandens evighet. Allt blir behagligt provisoriskt vid 

en jämförelse. Men staden kan också ta del av dess 

ständiga nu. Och nu. Och … 

En sen kväll ser jag två ficklampsstrålar nere på 

stranden. De söker efter något de tappat. De har 

ganska exakt fyra timmar på sig, sedan har tidvattnet 

sköljt ner det förlorade i Atlantens stora välvda 

buk. 

Dan Hallemar 

Generösa förebilder i Borås 

They said it couldn´t be done” var 

temat för årets FuturedesignDays 

i Borås i november. Lotta Cronsjö, 

arkitekt SIR/MSA deltog under 

dagarna och tog starkt intryck av 

bland andra Astrid Klein och Mark 

Dytham, brittiska arkitekter som 

arbetat mycket i Japan. Deras motto 

är ”We don´t take no for an answer” 

och lyckas ofta genomföra sina 

starka idéer. Lotta Cronsjö träffade 

arkitekterna under en resa till Tokyo 

och fick på plats se deras inhägnad 

till en byggarbetsplats i form av en 

grön vägg med tapetmönster. Klein 

och Dythams arbete ligger, enligt 

Cronsjö, i linje med den öppenhet för 

förändring och nytänkande som finns 

i Tokyo. 

– De har en lekfull inställning till 

arkitektur och form och gör sköna 

grejer, tycker Cronsjö. 

Konstantin Grcic, industridesigner 

från Tyskland, berättade i Borås 

om processen bakom den stol han 

Astrid Klein och Mark Dytham, brittiska arkitekter, har 

ritat den vägg som omsluter av en av Tadao Andos 

byggnader i Tokyo 

nu tillverkar för italienska företaget 

Margos. 

– Han har ett generöst sätt att lyfta 

fram alla de som under processen 

bidrar till att det blir en stol till slut, 

säger Cronsjö. 

Hon lyssnade också gärna till 

Hella Jongerius, designer från Holland, 

som talade om det överflöd av 

produkter som finns och hur hon 

själv valt att istället för att skapa nytt 

gå tillbaka till sina gamla idéer och 

utveckla dem. 

En kvinnlig förebild ser Lotta 

Cronsjö i Patricia Urquiola, arkitekt 

från Spanien och Italien, som 

har inspirerats av Skandinavien i 

bland annat sin stol ”Fjord” där 

Arne Jacobsens ”Ägget” var förebild. 

Urquiola är den arkitekt som ställer 

ut i huvudmontern på möbelmässan i 

Stockholm nästa år. 

– Hon är en otroligt produktiv, 

lekfull person som brinner för det 

hon gör. 

Nina Gunne 


Foto: Lotta Cronsjö

Sprawl sprider skräck 

bland stadsteoretiker 

Sprawl är bland annat det ett djur 

gör när det försöker ta sig ur ett nät. 

Detta enligt Louise Nyström från 

Stadsmiljörådet när hon i Stockholm 

inledde seminarieserien, ”Road show” 

om fenomenet Urban Sprawl som i 

november turnerade mellan Karlskrona, 

Umeå, Göteborg och Stockholm. 

Som planerare är det svårt att säga: Ni ska 

inte bygga fler småhus utan ni ska klämma 

ihop er allihop i innerstan. Vilka ska bo i den 

täta staden om jag själv inte vill bo där? 

Inger Bergström, arkitekt 

Sprawl är det 

vinnande konceptet 

eftersom det 

finns ett konsumentintresse 

och kapital för 

det. Många vill 

helt enkelt leva 

sprawllivet. 

Karl-Olov Arnstberg, 

professor i etnologi 

En tolkning av begreppet sprawl 

skulle då kunna vara ”att ta sig ur 

planerarnas grepp.” I Sverige har det 

snarare varit fråga om en planerad 

utglesning av städerna eftersom vi 

har planmonopol. De första villaförorterna 

Djursholm och Saltsjöbaden, 

egnahemsrörelsens villaområden 

och miljonprogrammet var alla 

konsekvenser av politiska beslut att 

sprida befolkningen när innerstaden 

blev alltför trång. När Stockholm 

idag ”sprawlar” av sig själv är det en 

effekt av att staden blivit tätare och 

att många då bosätter sig i fritidshus 

eller skaffar sig ”ett andra 

hem” utanför staden. Befolkningen 

sprider sig men 

tar inte stor del ny mark i 

anspråk. 

Men i Europa anses Urban 

sprawl ligga bakom de 

stora förändringarna av 

markanvändningen idag. 

Småhusområden sprider 

sig utanför storstäderna 

och skapar problem i form 

av ökad trafik och krav på 

samhällsservice. Andra effekter 

är ökad segregation, 

urholkade stadskärnor, och ökade 

transport- och miljökostnader. 

Bakgrunden till ”Road Show on 

Urban Sprawl” är det europeiska projektet 

URBS Pandens där trender och 

skillnader mellan sju olika regioner i 

Europa undersöks. I Sverige har Karl- 

Olov Arnstberg, professor i etnologi 

och Inger Bergström, arkitekt, ansvarat 

för stockholmsstudien. Värmdö 

är i fokus, en kommun som ökat 

sitt invånarantal med 50 procent de 

senaste tio åren, framförallt genom 

permanentning av fritidshus. Från 

miljösynpunkt har det delvis samma 

effekter som sprawl eftersom kraven 

på utbyggd infrastruktur och social 

service ökar. 

Stadsmiljörådet anser att en 

samlad stadspolitik behövs för att bekämpa 

sprawl. Louise Nyström presenterade 

tolv argument mot sprawl 

där ett är hotet mot jämställdheten 

eftersom det ofta är mannen som 

tar bilen. Stora grupper är dessutom 

inte bilburna och ”resurssvaga” har 

svårare att ta sig dit de ska. 

Christopher Couch, professor i 

planering vid Liverpool John Moores 

University, berättade om forskningsprojektet 

i Liverpool, en stad som har 

”sprawlat” rätt kraftigt de senaste 

trettio åren. Historiskt berodde 

utglesningen i Liverpool på att staden 

spillde över och att slum skapades i 

innerstaden. Men den snabba trenden 

ska delvis ha berott på att det är 

billigare att bygga på jordbruksmark 

än på urban mark. Couch konstaterade 

att ”sprawl leder till sprawl”. De 

som har ekonomisk möjlighet söker 

en bättre livskvalitet allt längre ut i 

periferin. 

Man ställer ofta sprawl mot det 

urbana livet. Egentligen hänger det 

ihop menade Couch. Han påpekade 

att en alltför tät stad kanske inte 

heller är lösningen. Den leder ofta 

till att befolkningen kompletterar 

boendet med ett fritidshus. En möjlig 

boendeform är enligt Couch en stad 

där man bor i hus med markkontakt, 

men mer kompakt än i villaområden 

idag. En annan väg är en utveckling 

mot satellitstäder och en mer polycentrisk 

stadsstruktur. 

Inom URBS Pandens används modeller 

för att skapa och studera olika 

framtidsscenarier. Karl-Olof Arnst- 

URBAN SPRAWL IN EUROPE 

Internationellt seminarium, Umeå 

18/11 2003, Stockholm 19/11 2003, 

Karlskrona 20/11 2003 och Göteborg 

21/11 2003 

berg var skeptisk till metoden. Han 

valde att hålla sig på den individuella 

nivån, som också är URBS Pandens 

syfte att studera: Vad är bränslet för 

sprawl? Vad är det som gör denna 

livsstil attraktiv för individen? Arnstberg 

är inte övertygad om att sprawl 

bör bekämpas. 

– Sprawl är det vinnande konceptet 

eftersom det finns ett konsumentintresse 

och kapital för det. Många vill 

helt enkelt leva sprawllivet. Han anser 

att benämningen talar om en syn 

på villaområden som något negativt. 

– Vi ser något ovälkommet i 

sprawl, som en förorening. Det är 

varken stad eller landsbygd. 

Vilka är det egentligen som bor 

sprawl? Inger Bergström tog upp 

klassperspektivet. 

– Man skulle kunna säga att 

sprawl är bra på en individnivå, för 

de som föredrar detta liv. Däremot är 

det mindre bra på samhällsnivå. Men 

som planerare är det svårt att säga: 

Ni ska inte bygga fler småhus utan ni 

ska klämma ihop er allihop i innerstan. 

Vilka ska bo i den täta staden 

om jag själv inte vill bo där? 

Som stadsplanerare har hon svårt 

att hitta alternativa boendeformer, 

men planerarnas uppgifter är att 

försöka se vilka verkligt djupa värden 

människor söker i sin bostad och sitt liv. 

Bergström förespråkar ett ”Managing 

Sprawl” istället för ett ”Against 

Sprawl”. Hur kan man skapa de 

kvaliteter som innerstaden har? Hon 

anser att vi bör utveckla det som 

finns, förädla det och lägga till det 

som saknas. Men också att vi måste 

acceptera olika livsstilar. 

– Det intressanta är inte om man 

är för eller emot sprawl, det borde 

man i så fall ha tänkt på för trettio 

år sedan när man medvetet spred 

befolkningen till förorterna, utan 

hur man ska hantera och förutse de 

problem som uppstår idag? 

Längre än så kom man inte. 

Nina Gunne 


.




Bostad 1999-2001 

Goda exempel från Sveriges 

Arkitekters Bostadspris 

Måns Elander, Anders C Eriksson, 

Ola Nylander och Maud 

Vretblad 

Svensk Byggtjänst 

Kajplats 01, i Malmö, av 

Wingårdh Arkitekter, fi ck 

det första nyinstiftade Bostadspriset 

när det år 2001 

delades ut av dåvarande SAR. Sedan dess studerar 

en jury varje år ett stort antal bostäder i Sverige 

inför nomineringarna. Nu har Sveriges Arkitekters 

exempelsamling över goda bostäder under åren 1999 

– 2001 kommit ur tryckpressarna. Den lilla pocketboken 

i fi ckformat presenterar i plan och text många 

av de projekt som passerat juryns lupp. I förordet 

skriver Sten Gromark, ordförande i Sveriges Arkitekters 

Akademi för Arkitektur, att bostadspriset 

särskilt har markerat betydelsen av bostaden ”som 

ett sinnligt utforskande av arkitekturens möjligheter”. 

I boken är det planlösningen som är i fokus när 

författarna lyfter fram bostadens kvaliteter. Här 

saknas helt fotografi er och andra illustrationer. 

Gromark skriver också att juryn har framhävt 

”det nydanande och djärva snarare än det gedigna, genomsnittligt 

goda och beprövade”. Det ser han som 

ett tecken på en förändring och ett sökande efter 

nya boendeformer, efter ”en annan bostad än den 

redan givna”. Maud Vretblad ur juryn skriver om 

Kvarteret Eos, i Helsingborg av Anders Wilhelmson: 

”….Det antyder en generalitet i bostaden som borde 

vara självklar idag när man knappast vet vilka olika 

behov de boende kan tänkas ha. ” 

Gromark ser ”Lusten att få bo på modernt vis i 

annan bostad” uttryckas i några olika egenskaper. 

Där fi nns en transparens som han tolkar som en 

ny sorts bostadsexhibitionism men som han menar 

också kan betraktas som ett sökande efter en viktlös 

och virtuellt verkande arkitektur. Han ser också en 

befriande öppenhet mellan rum, mellan våningsplan 

och i förhållandet mellan det inre och det yttre. Anders 

C Eriksson skriver om Kajplats 01 att ”Bostaden 

visar upp ett fritt och nydanande tänkesätt avseende 

rum och ljus”. 

Men förnyelsens pris är att de nya kvaliteterna 

blir förbehållna vissa grupper som är ”starka på 

marknaden” och Gromark uttrycker också en önskan 

om att vi i framtiden ska få se en återupprättelse 

av den en gång så omtalade svenska bostadsmarknaden, 

framförallt i form av hyresbostäder. 

Nina Gunne 

Acceptera inte 

en arkitektur 

utan samhälle 

acceptera inte 

Om arkitektyrkets marginalisering och 

om behovet av en motståndsrörelse. En 

lägesbeskrivning gjord 2003. 

Björn Klarqvist & Sven Thiberg 

Bokskogen förlag ISBN 91 7776 084 0 

Är det bristen på tydlig etik som 

gjort att arkitektkåren blivit marginaliserad? 

Ja, svarar arkitekterna 

och före detta professorerna Björn 

Klarqvist och Sven Thiberg i boken 

”acceptera inte”, ett lika seriöst 

som kritiskt inlägg i debatten om 

arkitekterna, deras ansvar, villkor 

och organisationer. Boken, som 

har producerats inom Svenska Arc 

Peace, presenterades vid föreningens 

årsmöte i november. 

De senaste åren har författarna 

bevistat olika arkitektsammankomster 

och lusläst fackpressen med kritiskt 

granskande öron och ögon. Med 

utgångspunkt från ett hundratal citat 

beskriver de läget och konstaterar att 

arkitektyrket är i kris. 

– Orsaken till vårt arbete är vår 

frustration över tillståndet inom 

arkitektkåren och yrket, förklarade 

Sven Thiberg vid årsmötet. De viktiga 

frågorna är inte med i debatten. 

Arkitekterna har inte den chans de 

borde ha att vara med i samhällsbyggandet. 

Vi beskriver verkligheten och 

protesterar mot den. 

Det är ingen liten uppgift författarna 

tagit på sig. I femton kapitel 

scannar de av hela det fält inom 

vilket arkitekter verkar. Författarnas 

protester gäller bland annat 

arkitekters engagemang i upplevelseindustrin, 

kändisarkitekter som 

dominerar debatten, kårens kunskapsbrist, 

arkitektutbildningen som 

står utanför samhället, (författarna 

vill till exempel lägga ned Arkitekturskolan 

i Stockholm), arkitekturkritiken, 

Sveriges Arkitekters yrkesetiska 

regler som inte bestämmer förhållandet 

till tredje person, de ställer frågan 

”Kan Albert Speer, arkitekt MSA, 

uteslutas?” De vill se en djupare 

debatt inom Sveriges Arkitekter. De 

kritiserar den ofarliga forskningen, 

synar bomässorna och den hoprasade 

byggprocessen. Deras slutsats är att 

alla smiter från ansvaret. Författarna 

varnar för att vi är på väg mot ”en 

arkitektur utan samhälle” och manar 

kåren att byta till en mer ansvarsfull 

arkitekturpraktik. De ställer upp fyra 

imperativ: det ekologiska, det sociala, 

det bostadspolitiska och det demokratiska. 

Duger de som utmaningar 

för en ansvarsfull arkitekt?, frågar 

de. 

Många iakttagelser är skarpa 

och träffande, tonen sträng. Som 

läsare kan man bli nedslagen även 

om ”syftet är att lyfta kåren till en 

bättre situation.” På några områden 

känns det som om utvecklingen hunnit 

ikapp författarna, så diskuteras 

ju idag såväl utbildning som bostadspolitik 

och bostäder för vanligt folk. 

Jag önskar att Sven Thiberg varit 

med på Sveriges Arkitekters första 

stämma för drygt ett år sedan och 

sett ArkitektStudenterna agera: Där 

fanns såväl socialt engagemang som 

ett konsekvent könsperspektiv, det 

senare något som saknas i den föreliggande 

boken. 

Boken riktar sig till arkitektkåren, 

till Sveriges Arkitekter och till 

den kulturintresserade allmänheten. 

Om inte ordvalet vore opassande i 

Arc Peace-sammanhang skulle man 

kunna kalla den en stridsskrift. En 

kraftfull inbjudan till fortsatt debatt 

är den i varje fall. 



Samtal om kunskap på Arkusdagen 

Dags att ge upp sitt navelskåderi! 

Lär er prata om fastighetsekonomi, 

entreprenadjuridik och PBL! Vi 

måste lära oss datorprogrammen! Vi 

får inte glömma bort att prata om 

arkitektur också! Det är så mycket 

vi måste kunna! Men alla kan inte 

kunna allt! Byt jobb om det är så 

jobbigt! Hmm, har jag verkligen fått 

mina jobb för att jag har kunskap, 

kunskapen efterfrågas ju inte... Var 

glada och trevliga! 

Inläggen hade stor spännvidd när 

Arkus ordnade en diskussion om kunskapsutveckling 

i arkitektföretag. 

Diskussionen inleddes med att sex 

panelarkitekter fick berätta om hur 

de jobbar med kunskapsutveckling 

på sina respektive kontor. Först ut 

var Annika Carlsson från Equator. 

– Utvecklingsarbetet sker ofta i 

projekten, så det gäller att skaffa bra 

projekt, sa hon. 

Hon berättade att Equator har 

utbildningsplaner för både IT, miljö 

och ledarskap. De har fått pengar 

för kompetensutveckling genom 

Växtkraft mål 4 och nu senast mål 

3, och de har lyckats få maxbeloppet, 

400.000 kronor. 

Sven Söderlind från Ahlqvist & 

Almqvist poängterade att kunskaper 

visserligen är viktiga, men att färdigheter 

är ännu viktigare. Men han 

menar att man måste ha en strategi 

inom företaget, vem som ska kunna 

vad. För alla kan inte kunna allt. 

Ett sådant exempel som Söderlind 

tog upp är datoranvändningen. Där 

har det blivit en uppdelning mellan 

designande och illustrerande arkitekter, 

eftersom vissa är bättre på att 

behärska programmen. Men Ahlqvist 

& Almqvist satsar på datautbildning, 

för det finns en uppenbar risk 

i att inte behärska programmen som 

används. 

– Med objektbaserade ritprogram, 

där man till exempel hämtar och sätter 

in färdiga väggar, får vi hus som 

vi inte kan ta ansvar för. Det är som 

ett leksakspiano, där man kan trycka 

på knappen för ”bossanova” och det 

låter som att man kan spela, sa Sven 

Söderlind. 

Inger Bruce-Lindberg på Scheiwiller 

Svensson ville poängtera att 

det är viktigt att också lyfta sig från 

CAD-problemen och hålla arkitekturdiskussionen 

levande. Studieresor 

och återkommande träffar där man 

diskuterar arkitektur är något som 

ingår i kunskapsutvecklingen på hennes 

kontor. 

Bengt Schibbye från Schibbye 

Landskap var enmansföretagarnas 

representant i panelen. För honom 

handlar kunskapsinhämtning mycket 

om inspiration. Och som enmansföretagare 

finns risken att man inte får 

tillräcklig input utifrån, konstaterade 

han. 

– Studieresor är därför självklart. 

Och undervisning är ett bra sätt att 

få input. Jag tar också in praktikanter, 

sa Bengt Schibbye. 

Anders Svensson på White konstaterade 

att kunskaper om byggprocessen 

och ekonomi blir allt viktigare. 

Och, menar han, det är dags för 

arkitekterna att lyfta blicken och 

ändra attityd. 

– Arkitekterna är av naturen 

navelskådande. Kunskapsutveckling 

handlar om att byta perspektiv. Då 

kommer dammluckorna att rämna 

och vi kommer att bli överösta av 

kunskap, sa Anders Svensson. 

Han pekade på det egna, nya 

kontoret, som också var platsen för 

Arkus-dagen, och poängterade att 

byggnaden kommit till i samverkan. 

Byggföretaget PEAB var till exempel 

tidigt inne i processen. 


Svante Berg från Berg arkitektkontor 

satt i publiken, men reste sig 

och sa: 

– Det är tre saker som har hjälpt 

mig: Att kunna prata om fastighetsekonomi, 

entreprenadjuridik och 

PBL. Det handlar om att kunna tala 

med andra. 

Kerstin Kärnekull på BFAB fyllde 

i från andra åskådarbänk: 

– Svante Berg har rätt. Men det 

räcker inte att utbilda sig själva. 

Arkitekter måste också utbilda andra. 

Så ställ upp som lärare, ge något! Ut i 

branschen och lär aktörerna! 

Efter ytterligare några inlägg om 

allt nytt och gammalt som arkitekter 

borde kunna, ville Bengt Schibbye 

vända på steken. Han sa att visst är 

det så att till exempel en miljökonsekvensbeskrivning 

på senare tid 

har gått från två hekto till ett kilo 

papper, men han avdramatiserade 

det genom att konstatera att det 

ju faktiskt är samma hus som ska 

byggas. 

– Och det är ju ett fantastiskt kul 

jobb att vara arkitekt! Byt jobb om 

det är så jobbigt med allt ni måste 

lära er! sa han. 

Slutligen reste sig Sture Koinberg: 

– Jag har suttit här och funderat 

på om jag fått mina jobb för mina 

kunskaper. Och jag börjar tvivla. 

Branschen efterfrågar egentligen inte 

kunskap. 

Ulrika Bergström från Fastighetsverket, 

som redan tidigare under 

diskussionen framhållit betydelsen 

av beteendekompetens, hakade 

genast på Sture Koinbergs antydan 

att trevlighet kan vara nog så viktigt. 

Hennes ord avslutade tillställningen: 

– Gå ut i media och syns! Var 

glada och trevliga och kritisera inte 

varandra! 


Inger Bruce-Lindberg, 

Annika Carlsson, 

Sven Söderlind, 

Anders Svensson, 

Bengt Schibbye, 

Ulrika Bergström 

satt i panelen 

på Arkusdagens 

diskussion om 

kunskapsbildning i 

arkitektföretagen. 

Bobo Hjort var 

samtalsledare. 





Arkitekt levde trippelliv 

När Louis I. Kahn dog på Pennsylvania stations 

herrtoalett 1974, räknades han av många som 

världens mest betydelsefulla arkitekt. Men kroppen 

blev identifi erad först efter tre dagar, och hans liv 

har förblivit ett mysterium. Kahn var 73 år, skuldsatt 

med hundratusentals dollar, och höll sig med tre parallella 

familjer. Dessa blev medvetna om varandras 

existens först vid begravningen. Få av kollegorna 

kände till att Kahn var gift över huvudtaget. Född i 

Estland 1901, kortväxt, med vanställt ansikte efter 

en brand, blev han en tillknäppt arbetsnarkoman. 

Sitt uttryck som arkitekt hittade han sent, långt efter 

fyllda femtio. 

I fi lmen ”My Architect”, med uppmärksammad 

premiär nyss i USA, vill sonen Nathaniel Kahn (född 

utom äktenskapet) bringa klarhet i faderns trippelliv, 

genom intervjuer med alla familjemedlemmar. 

Bilden av Louis I Kahns komplicerade person söker 

han i arkitekturen, från Yale Art Gallery byggt 1953, 

till hans mest berömda verk; regeringsbyggnaderna 

i Dacca i Bangladesh som blev färdiga först 1983. 

Förhoppningsvis hittar ”det briljanta porträttet” (enligt 

New York Times) av en av arkitekturhistoriens 

giganter hit. 

Kristiina Kyander 

Ingen reklam i idealstad 

I Francis Ford Coppolas kommande fi lm, den första 

på sex år, ger sig en visionär arkitekt i kast med 

att bygga en idealstad. Själv reser Coppola världen 

runt för att fi nna inspiration för fi lmen med namnet 

”Megapolis”, som han förbereder sedan fyra år. Bland 

annat har han fastnat för den brasilianska staden 

Curtiba, med 1,6 miljoner invånare, rena gator och 

perfekt fungerande kollektivtrafi k. 

Coppola säger sig ha skrivit manuset med Russell 

Crowe i åtanke för huvudrollen som arkitekten med 

stora ambitioner. Dessvärre har Crowe med tiden 

blivit berömd, och dyr. Filmen, som troligtvis påbörjas 

någon gång under 2004, har en budget på 60 

miljoner dollar och fi nansieras helt av regissören. 

”En plats utan reklam och annonstavlor i varje 

hörn”, beskriver Coppola den perfekta staden, i en 

intervju med Reuters. Och vidare ”som en blandning 

av Cecil B. De Mills episka fi lmer om Rom och det 

moderna New York.” 

Kristiina Kyander 

Priset i fokus när byggen jämfördes 

LÁRCHITECTURE DÁUJOURD´HUI. 

Nr mars – april 2003 

AXEL SOWA 

Föreläsning Arkitekturdagen, 24 nov 

2003, Norra Latin, Stockholm 

Vad kan man bygga för 1000 euro per 

kvm i de olika eu-länderna? Chefredaktören 

för den franska tidskriften 

lÁrchitecture dáujourdhui, Axel Sowa, 

ställde sig frågan i en omfattande undersökning 

inför marsnumret av tidskriften. 

En av de iakttagelser Axel Sowa 

gjort är att byggkostnaderna under de 

senaste åren har varit relativt konstanta 

i Europa. Många EU-länder har idag 

dragit sig ur bostadssektorn och litar mer på en reglerande 

marknad. Allmännyttan säljer ut sina bostadsandelar 

i fl era länder. Andra gemensamma trender är att man går 

mot fl er singelhushåll i större lägenheter. 

– Vi konsumerar alltmer bostadsyta per person i 

Europa, konstaterade Axel Sowa under sitt anförande på 

Arkitekturdagen i Stockholm den 24 november. 

Det här påverkar också arkitekternas arbete. När 

marknaden själv ska bära ansvaret för bostadskrisen blir 

arkitekterna tillfrågade att designa för ekonomin. Axel 

Sowa anser att vi måste titta på framtidens arkitektur i ett 

förenat Europa ur perspektivet förhållandet mellan kvalitet 

och pris. Men han stötte på motstånd under studien 

från arkitekter som var ovilliga att jämföra arkitektur 

utifrån priset. 

– Det sista arkitekter vill tala om är pengar, konstaterade 

Axel Sowa. 

Portugal är det land inom EU som har de lägsta 

byggkostnaderna. Men det billigaste exemplet i undersökningen 

är från Spanien där byggkostnaderna i projektet 

har varit 400 euro per kvadratmeter. I staden Mendillorri 

byggdes subventionerat kollektivboende med 5000 bostäder 

för unga familjer, där hyresgästerna erbjöds att köpa 

sina bostäder. 

Också i Nederländerna är byggkostnaderna relativt 

låga beroende på effektiva byggsystem och byggprocesser. 

– 1000 euro per kvadratmeter är nästan högt, förklarar 

Sowa. 

Här har staten erbjudit investerare mark när efterfrågan 

på framförallt enfamiljshus har varit stor. Det har 

resulterat i problem med infrastrukturen. Problemet har 

uppmärksammats och nu byggs det i tätare former. 

Även i Österrike har utvecklingen gått mot tätare 

former av bostadsbebyggelse. Det österrikiska exemplet 

av arkitektkontoret Baumschlager & Eberle kombinerar 

låg boendekostnad med kvalitetsdesign, något som lyckats 

genom att arkitekterna redan i skisskedet hade som mål 

att ekonomisera. Byggkostnaderna har hållits nere genom 

en effektiv plan där exempelvis alla åtta lägenheter på 

samma våningsplan använder samma trapphall. Priset var 


908,40 euro per kvm. 

I Tyskland står 

många bostäder 

tomma i flertalet 

regioner medan 

invånare i storstäder 

betalar orimliga 

summor för att bo. 

Sedan man har dragit 

in subventionerna 

har många ägare 

till ”sociala” bostäder 

varit tvungna att 

sälja. Samtidigt har 

priset för fristående 

privathus varit oförändrat 

vilket har lett 

till en spridning av 

småhusförorter. För 

att balansera detta har nu bidrag börjat ges till personer 

som bosätter sig och renoverar äldre byggnader i centrala 

delar av staden. 

I Finland är antalet hyrda sociala bostäder relativt 

högt. (14 procent av alla bostäder). Många finländare är 

medlemmar av ett bostadskooperativ där de köper andelar 

som garanterar livslångt boende. Det projekt som Sowa 

redovisade är ett av få Europanprojekt som byggts, ritat 

av Pentti Kareoja på Ark-House office. Priset höll sig till 

955 euro per kvm, de lägsta byggkostnaderna för bostäder 

i hela Finland. 

I tidskriften skriver Sowa att europeiska entreprenörer 

och arkitekter som vill göra social housing till överkomliga 

priser för låginkomsttagare måste skära i bygg- och 

underhållskostnader utan att skapa ”hem för fattiga”. 

Litterära arkitekter 

Axel Sowa, chefredaktör 

för den franska tidskriften 

Lárchitecture dáujourd´hui, 

talade på årets Arkitekturdag 

Nina Gunne 

Författaren, illustratören och arkitekten Sven Nordqvist 

har fått årets Astrid Lindgren-pris. Han har bland annat 

gjort böckerna om gubben Pettson och katten Findus. 

Priset är på 40.000 kronor och prismotiveringen är som 

vanligt ’’för förtjänstfullt författarskap inom barn- och 

ungdomslitteraturen’’. Sven Nordqvist har författat och illustrerat 

barnböcker sedan 1983, då han vann bokförlaget 

Opals bilderbokstävling med Agaton Öman och alfabetet. 

Även Aftonbladets litteraturpris 2003 går till en arkitekt, 

tillika poet; Lars Mikael Raattamaa. Enligt motiveringen 

kommer Lars Mikael Raattamaa ”inte med ett 

språk, han kommer med enskilda ord, som är lika mycket 

värda. Precis som människor. Han talar om utanförskapet, 

det tvingande, de utestängande mekanismerna i klass, 

språk, och rum. Han vill förbi, till ett nytt land, där det 

råder ordkommunism.” Priset är 50.000 kronor. Raattamaa 

debuterade 1989 med diktsamlingen Ur krakars gäld. 

Han har tidigare tilldelats Stig Carlson-priset 1997 och 

Sveriges Radios lyrikpris för 2001. 


KALENDERN 



29–30 jan 2004. Livet i staden. Stadens uterum 

och dess betydelse för möten och rekreation är temat 

för en konferens på SLU Alnarp i arrangemang av 

Movium, sekretariatet för stadens utemiljö. 

Det offentliga rummet diskuteras som arena för 

den demokratiska staden och det civiliserade samhället. 

Vad händer med demokratin när kommersiella 

och privata intressen tenderar att dominera det 

offentliga rummet? Och vad händer med folkhälsan 

om gaturum, torg, parker och andra gröna platser 

där vi kan vila oss försvinner? Livet i staden är 

också namnet på en utställning, som visas under 

konferensen i Alnarp. Utställningen lyfter med hjälp 

av fotografier och korta texter fram aktuella forskningsrön 

om sambandet mellan hälsa och utevistelse. 

5 feb 2004. Plats för fler bostäder. Hur får 

vi fart på bostadsbyggandet? Lunds kommun 

anordnar bostadskonferens på Grand hotel i Lund. 

Medverkande är bl a Barbro Westerholm, Sveriges 

pensionärsförbund, om äldreboendet, Sonny Modig, 

Boverket, om byggkostnader, Jonas Spangenberg, 

Skanska, om nya koncept för bostäder, Rolf 

Svensson, AF Bostäder, om studentboendet samt 

ytterligare ett antal regionala och lokala inlägg kring 

bostadssituationen i Skåne och Öresundregionen. 

Anmälan senast 20 jan. Se vidare på hemsidan 

www.lund.se/bokonferens 

3–5 maj 2004. New Landscapes for Old structures 

and New Structures in Old Landscapes. Central 

Region Conference Prague. 

Konferensen vänder sig till landskapsarkitekter, 

arkitekter, fysiska planerare och andra intresserade. 

Konferensen organsieras av CZLA – Czech 

Landscape Architects of the Landscape and Garden 

Society. Email: kancelan@szkt.cz 

4–6 feb 2004. Växsjösamtalet 2004. Boendets 

värden, att bygga i trä samt samhällsbyggnad och 

demokrati. Under tre dagar diskuteras bland annat 

dessa aktuella ämnen i grupper Växjö. VäxjöSamtalet 

ska bli ett årligen återkommande tema. För information 

och anmälan kontakta projektledare Hans 

Andrén, Växjö Kommunfastigheter: 0470–41069, 

eller Stadsarkitekt Erland Ullstad: 0470– 43601. 

Gott nytt kalenderår! 

Två gånger 

Slussentävling 

9 dec 2003 - 27 feb. Slussen. En 

formgivningstävling 

Skisser från arkitekttävlingen om 

Slussen i Stockholm ställs ut på 

Stockholms Stadsmuseum, Ryssgården, 

T-bana Slussen, Stockholm. 

Utställningen berättar också Slussens 

historia som startade redan 1642. 

Samtidigt ställs tävlingsbidragen 

Nästa års byggnadsvårdare? 

Årets Byggnadsvårdare är en ny 

utmärkelse, som Svenska föreningen 

för byggnadsvård inrättat. Förstapristagaren 

ska utses nästa år och 

det kan vara någon som arbetat med 

vård eller restaurering eller som har 

gjort allmänna insatser inom byggnadsvården. 

Föreningen vill ha in förslag. Det 

vill man även ha till sitt nidpris, Årets 

Grävskopa, som delas ut till någon 

ut i sin helhet, med planskisser och 

modeller, i gamla bangårdshuset, Klarabergsviadukten 

63. 

Se också sid 30 i denna tidning, 

där modeller och de åtta lag som 

deltar presenteras. Tävlingsbidragen 

finns också presenterade på 

www.arkitekt.se/tavlingar. 

Intermezzo är ett av tävlingsförslagen i Slussentävlingen . 

som förstört eller allvarligt skadat 

värdefull bebyggelse. Utmärkelserna 

delas ut i maj 2004. Förslag till 

lotta.bylander@byggnadsvard.se före 

31 januari 2004. 

Föreningen är en ideell, rikstäckande 

organisation med 6 300 

medlemmar som vill skydda, vårda 

och bevara byggnader och miljöer 

från alla tider. 


Utställningar och 

föreläsningar 

10 dec 2003 – 14 mars 2004. Stolar från 

fem sekel. Stolens utveckling från 1500-talet 

till nutid. Zornmuseet, Zorngården, Mora. 

Emma och Anders Zorn inredde sitt hem 

med ett stort antal stolar av olika sorter och 

stilar, från den fällbara Dantestolen från 

1500-talet, franska barockstolar klädda med 

Beauvaistapeter och pinnstolar från 1900-talets 

början. Makarna Zorns stolar och några 

till visas på Zornmuseet, såsom Sjuan av Poul 

Jacobsen och Waxholm av Åke Axelsson, 

Till 6 jan 2004. Pepparkakshus. Arkitekturmuseets 

årligen återkommande tävling och 

utställning om pepparkakshus. Husen visas i 

NK:s ljusgård. Årets tema är VÄR(L)DSHUS, 

inspirerat av de senaste årens mångkulturella 

och gränsöverskridande byggnader. 

Design-onsdagar, Svensk Form: Skeppsholmen, 

Stockholm. Föranmälan till 

alice.unander-scharin@svenskform.se 

(08-463 31 39). Fri entré för medlemmar i 

Svensk Form, övriga 100 kr. 

14 jan 2004 kl 19. Hur kan konsthantverkets 

status höjas? På vilka vilar ansvaret? 

Hur ser framtiden ut för det svenska konsthantverket? 

Hanna Ljungström tar upp frågor 

som rör konsthantverkets problematik och 

utveckling samt visar egna arbeten. 

21 jan 2004 kl 19. Memphis och den italienska 

antidesignrörelsen. Sara Kristoffersson, 

designkritiker på bl a Svenska Dagbladet, föreläser 

utifrån sin nyligen framlagda avhandling 

Memphis och den italienska antidesignrörelsen. 

28 jan 2004 kl 19. Vad kan design? Ett 

tillfälle till fördjupad diskussion med designgruppen 

Uglycute. 

Sjunde kursen går till Kina 

För sjunde året i rad ger 

Kungl. Konsthögskolan 

den tvärvetenskapliga 

seminarieserien Konst& 

Arkitektur. Nästa års 

tema blir en fortsättning 

på tidigare års undersökningar 

kring konstens 

och arkitekturens roll i 

samtiden. Under titeln 

Made in China kommer 

urbanisering, kolonialism, 

maktförhållanden, eko- 

nomi och konsumtion att 

diskuteras i förhållande till 

våra egna verksamheter. 

Våren 2004 reser kursen 

till Kina för att på plats 

se de omvälvande förändringar 

landet – och världen 

– just nu genomgår. Såväl 

ideologiskt som fysiskt. 

För information och 

anmälan: Camilla Wirséen, 

Tel: 08-6144020. E-post: 

camilla.wirseen@kkh.se 


DEBATT 

Debattredaktör: Kerstin Persson 

kerstin.persson@arkitekt.se 

Pressgrannar 

”…god smak är den goda designens fiende. Att kopiera 

god smak är ingen kreativ process.” 

Den engelske designern Christopher Bradley-Hole citeras 

av Kenneth Nilsson i Allt om Trädgård november 2003. 

”I Schweiz måste 25 procent av nybyggda tak vara 

gröna, och nyligen var 22 procent av taken i Stuttgart 

i Tyskland gröna… Det är nu dags att riva gränserna 

och göra våra städer till mycket, mycket grönare ställen.” 

Redaktör Christ Young har varit på konferens om gröna tak, 

Green roofs for healthy cities (UK), i Sheffield. 

Landlines oktober 2003. 

”Baksmällan när vinet är urdrucket ger samma känsla 

som när huset inte har någon själ. Väggar, golv och 

tak väser att man ska lämna det bakom sig som ett 

avslutat kapitel i en tråkig bok.” 

Frilansjournalisten Marie Dahlberg 

Byggindustrin 14 november 2003. 

”Med tanke på Krøyers Plads frestas man tro att sensationslystnaden 

har överskuggat den sakliga värderingen. 

För något så främmande för den köpenhamnska 

traditionen som Erick van Egeraats prismatiska 

glastorn får man leta länge efter.” 

Ledare av Kim Dirckinck-Holmfeld i DALs medlemsblad Arkitekten 

magasin november 2003. Kommentar till ett parallellt uppdrag i 

Christianshavn där rådgivande kommittén förordar 

det holländska förslaget. 

”Mitt arbete har likhet med en arkitekts. Man ska 

kunna gå in i ett hus och känna sig säker och glad.” 

Kym Barrett, designer, som bland annat skapat kläderna till de tre 

Matrix-filmerna. Artikel av Kerstin Sedvallson i 

DN 15 november 2003. 

”Det har blivit alltför lätt att separera stil (eller arkitektonisk 

kvalitet) och rationella produktionssätt åt. 

Kvalitet och pengar hör ofta ihop. Men inte självklart. 

Det kan inte vara så att hög kvalitet alltid måste innebära 

långsiktighet och kostnadstunga processer. Även 

det temporära och billiga kan leda till arkitektoniskt 

högtstående skapelser. Arkitektur behöver inte stå pall 

i hundra år.” 

Krönika av arkitekt Tomas Lauri i DN 16 november 2003. 

”Så till sist något som tid efter annan gör mig sur, 

och det är när man i media säger eller skriver om en 

arkitekt att han byggde det eller det huset. Arkitekter 

bygger inga hus, dom RITAR hus, och sedan är det 

konstruktörer som får se till att det tekniskt utföres 

så att det inte rasar ihop! Sedan är det byggjobbare, 

elektriker, rörmokare, plåtslagare, målare som bygger! 

Och hör sen!” 

Henrys Stolpskott i Gotlands Folkblad 24 november 2003. 

Ny skattesubvention 

hotar byggnadskonsten 

Det är bättre att göra vad som stämmer för huset 

än att låta sig ledas av skatterabatter, skriver 

länsarkitekt Måns Hagberg. Han befarar att ett 

regeringsförslag om skatteavdrag för fönsterbyte 

leder till förvanskade hus. 

Den tid borde vara över då staten 

använde skattepengar till att fördärva 

hus. Minns subventionerna 

till plåtfasader! Minns bidragen till 

aluminiumdörrar. Minns bidragen 

till ytterrockar av tegel. Själv minns 

jag särskilt stödet till typgodkända 

upplagsbalkar av betong, fasaderna 

skulle ju inte behöva räcka ända ner 

till marken. Hus som arkitektkåren 

format med omsorg och byggnadsarbetare 

fört upp med möda förvanskades 

i rasande takt med statens 

pengar. Och det blev inte bra ens rent 

tekniskt. 

Nu är det dags igen. Då dessa rader 

skrivs behandlar skatteutskottet 

(!) proposition 2003/04:19. Ett inslag 

i denna är att regeringen vill stötta 

fönsterbyten i enfamiljshus. Villaä- 

gare som inom tre år byter till nya så 

kallade superfönster ska få avdrag på 

skatten. Boverket försökte framföra 

något om byggnadskultur, men fick 

inget gehör. Riksantikvarieämbetet 

är inte tillfrågat. Det är däremot 

fönsterindustrin. Där är man rätt 

säker på att det här ska gå igenom. 

De första reklambladen har nått fram 

till villaägarnas postlådor. 

Förslaget kan se ut att gynna alla. 

Miljön sparas om energi sparas. Fönsterindustrin 

får nya order. Byggindustrin 

får fler jobb. Fastighetsägaren kan få 

lägre energikostnad och får reduktion 

på skatten. Staten får igen pengarna, 

eftersom taxeringsvärdet höjs. Men 

detta sker till ett högt pris. 

Fram till 1930 hade de flesta 

fönstren flera bågar och ofta spröjsar. 

Glaset var handblåst långt 

in på 1920-talet. Fönstren 

och fönstrens detaljering 

var viktiga för fasadens 

uttryck. Häruppe i Norden 

har vi ju fönstren längre 

ut i fasaden än söderöver, 

jag skulle tro för att få in 

mer ljus. 

Från 1930 kom funkisen 

med större rutor. 

Spröjsar lystes i bann. 

Men även dessa fönster är 

känsliga för utbyte. Det 

är väl först efter 1975 som 

treglas isolerrutor blev 

vanliga i nyproduktionen. 

Då fick snickerierna en 

utformning som ligger 

nära dagens. 

Eventuella fönsterbyten 

kan i stort sett ske utan 

kontroll. Bygglov krävs 


Både funkisfönster 

och äldre fönster är 

värda att repareras, 

skriver Måns 

Hagberg. Då kan 

de göra god tjänst i 

många nya friska år. 

Värmeisoleringen 

kan bli bra bara 

genom att byta 

innerglaset mot en 

ny LE-ruta. Ljudisoleringen 

går att 

få bra med en invändig 

tilläggsruta. 

Allt utan att ändra 

husets yttre och 

utan att förvanska 

interiören. 

Foto: Måns Hagberg 

inte utanför planlagt område. Inom 

plan kan fönstren bytas utan lov om 

huset inte förvanskas. I så fall kan 

byggnadsnämnden ingripa i efterhand. 

Men även om nämnden, mot 

alla odds, skulle kunna tvinga fram 

en rättelse kan man ju inte få tillbaka 

de ursprungliga fönstren. 

Superfönster är massiva. Mera karm, 

mera båge och mindre glasyta än i gamla 

fönster. Om man valt instickskarmar blir 

glasytan än mindre. Superfönster har 

speciella beläggningar på glasen. Även de 

begränsar ljuset. 

Minskat dagsljus kräver ökad 

elbelysning. Elbelysning sparar 

ingen energi. Mindre ljus kan också 

kopplas till hälsan. Därför krävde 

modernismen ljus och luft. Helt klart 

är att många svenskar mår sämre under 

den mörka årstiden. Vi behöver 

innerligt väl varje gnutta ljus. Själv 

bor jag med stora fönster och har 

vitmålat kök, men kompenserar ändå 

novembermörkret med nästan en 

kilowatt elljus på morronkvisten. 

Regeringens proposition gynnar den 

konventionella byggnadsindustrin. Den 

är ett oligopol med allt färre aktörer. 

Man nonchalerar hela den yrkesgrupp, 

fönsterhantverkare, som vuxit fram på 

senare år. De kan reparera och vid behov 

tilläggsisolera befintliga fönster. Tack 

vare hög virkeskvalité och förnämligt 

hantverk kommer de att stå sig längre 

än många nya industriprodukter. Där 

finns ibland problem redan från inflyttningsdagen. 

Vi får se hur riksdagen behandlar 

propositionen. Till skatteutskottet 

har kommit in en skrivelse från 

Svenska föreningen för byggnadsvård, 

motioner från kulturutskottets 

ordförande Lennart Kollmats (fp), 

Fönstertyp/åtgärd U-värde 

avser 

hela fönstret 

ledamoten i bostadsutskottet Lilian 

Virgin (s), Elizabeth Nyström (m) 

och en partimotion (fp) med skatteutskottets 

vice ordförande Anna 

Grönlund som första namn. Den tar 

även upp fönsterfrågan. Beslut väntas 

17 december 2003. 

Oavsett vad beslutet blir kan 

det vara skäl att komma ihåg att 

en fasadförvanskning är närmast 

oåterkallelig. God energihushållning 

kräver att hela huset fungerar som 

ett samstämt system. Staten tänker ta 

tillbaka eventuell skatterabatt genom 

att höja taxeringsvärdena. Det är 

bättre att göra vad som stämmer för 

huset än att låta sig ledas av skatterabatter. 

Måns Hagberg 

Arkitekt SAR/MSA 

Dagsljus-transmittans 

endast glasdelen 

Kopplat 2-glasfönster från 1930, befintligt skick 2,56 82 % 

Samma fönster reparerat 2,26 82% 

Samma fönster, innerrutan dessutom bytt till LE-ruta 1,77 75% 

Fönster från 1880 med löst innanfönster 2,44 82% 

Samma fönster reparerat 2,07 82% 

Samma fönster, innanfönstret med LE-ruta. 1,6 75% 

Treglasfönster, isolerruta 1,9 74% 

Regeringskrav för skatterabatt vid fönsterbyte 1,2 Inget krav 

Genomsnitt av 1,2-fönstren i Konsumentverkets tabell 1.2 70,3% 

Genomsnitt av 1,0-fönstren i Konsumentverkets tabell 1,0 65,7% 

U-värde och dagsljustransmittans 

för 

några fönstertyper. 

Tabellen inte ger 

exakta fakta. Uvärdet 

varierar t ex 

med fönsterstorlek. 

Uppgifterna om uvärdet 

hos fönstren 

från 1880 och 

1930 har hämtats 

från en rapport 

av Bertil Fredlund, 

LTH 1999. Samtliga 

uppgifter om dagsljustransmittans 

och uppgifterna 

om nya fönster 

har hämtats från 

Konsumentverkats 

hemsida på nätet. 

Värdena för ljusgenomsläpp 

avser 

glasytan. Grova 

snickerier medför 

mindre glasyta. 


DEBATT 



Pressgrannar 

”Det är olyckligt att som nu så ofta sker jämställa 

arkitektur med design. Design, mode och reklam är 

dagsländekonst, dess effekt ligger i nyhetsvärdet, som 

försvinner på ett ögonblick, medan arkitektur är en 

långsam konstart, verksam i minst en generation.” 

Ingrid Sjöström i SvD 10 nov 2003, i polemik mot en tidigare införd 

artikel av arkitekt SAR/MSA Thomas Sandell och redaktör Claes 

Britton. Diskussionen fortsatte i tidningen: 

”En återuppväckt vardagsforskning måste studera de 

många nya hushållen och deras skilda bostadsbehov. 

Varje nytt tillskott i bostadsbeståndet måste göras 

medvetet. Det duger inte att styra på måfå efter modets 

trender. Det går att skaffa handfast kunskap.” 

Arkitekt SAR/MSA Lennart Holm, f d generaldirektör på Planverket, 

i SvD 18 november 2003. 

”Det kan aldrig vara fel att skapa ett kulturklimat som 

kan skapa sin Sydneyopera eller ett museum i Bilbao. 

Hus som drar till sig internationell uppmärksamhet 

och kanske kan ge en ”Björn Borgeffekt” bland 

svenska arkitekter.” 

Arkitekt SAR/MSA Robert Lavelid i SvD 20 nov 2003. 

”Paradoxen att modernismen (”det moderna”, ”det 

nya”) nu bara är en historisk stil bland alla andra är 

oerhört roande. Whites hus skulle lika gärna kunna se 

ut som S:t Eriksområdet, men det ville inte White Arkitekter, 

man ville ge sken av någonting annat. Stilen 

är ett språk och vi väljer våra ord.” 

Arkitekt Pär Eliaeson i SvD 20 nov 2003. 

”Skall svensk arkitektur kunna ta sig ur sin dvala 

måste den bli ett sätt att uttrycka sig för den som vill 

bygga, inte ett uttryck för samhället i allmänhet eller 

Sverigebilden. Den måste kunna uttrycka olika åsikter, 

fungera för olika behov. Yttrandefriheten måste gälla 

även arkitekturen. En sådan yttrandefrihet kommer 

säkert att bli betydligt brokigare och rikare än vare sig 

Britton & Sandell, Peter Elmlund eller Ingrid Sjöström 

(SvD 10/11) skulle önska sig. Men den måste bli det 

för att kunna uttrycka vår samtids alla olika åsikter, 

kulturer, subkulturer.” 

Arkitekt SAR/MSA Ola Andersson i SvD 26 nov 2003. 

”Byggnader måste byggas för att hålla, såväl fysiskt 

som estetiskt och kulturellt, inte bara i hundra utan i 

flera hundra år. Kommer de byggsatshus som helt dominerar 

nybebyggelsen på vår landsbygd att fylla det 

kravet? Kommer Hammarby Sjöstad att åldras med 

samma behag som Stockholms stenstad? Vi tror tyvärr 

att svaren på båda dessa frågor är nej.” 

Claes Britton och Thomas Sandell avslutade arkitekturdebatten i 

SvD 3 dec 2003. 

Arkitekttävlingen 

om kvarteret Baltic 

Varför behövdes det en tävling för att komma fram 

till exakt samma resultat som i alla de bostadsområden 

som har byggts i huvudstadsregionen under 

de senaste tjugo åren? undrar Johan Johansson i 

en kommentar till tävlingen om kvarteret Baltic i 

Stockholm. 

Arkitekttävlingen om kvarteret Baltic 

i Mariehäll är avgjord. På platsen 

för ett före detta industri- och upplagsområde 

i Stockholms ytterstad 

ska drygt 1000 nya bostäder byggas 

med utgångspunkt i det vinnande 

förslaget ”7KAMP” (Erskine-Tovatt 

Arkitekter), som presenterades i Arkitekten 

nr. 11/2003. 

Det är relativt ovanligt med 

stadsplanetävlingar i Stockholm, och 

ännu ovanligare är det att staden 

aktivt uppmanar de tävlande att 

försöka tänka i nya banor. Men i 

den inbjudan som formulerades av 

Stockholms stad inför Baltictävlingen 

stod uttryckligen att det främsta urvalskriteriet 

skulle vara de tävlandes 

”innovativa förmåga”. Med andra ord, 

att en betydelsefull del av uppgiften 

var att experimentera, att ifrågasätta 

etablerade tankemönster, och att utveckla 

nya idéer och arbetsmetoder. 

Mot bakgrund av denna uppgiftsformulering 

är det inte alldeles 

lätt att förstå hur juryn har kunnat 

välja ut ”7KAMP” som vinnare. Det 

segrande förslaget är inte ”innovativt” 

i någon vedertagen mening, snarare 

en tillämpning av ett antal etablerade 

arkitektoniska konventioner och 

motiv. Organisationsprinciperna är 

desamma som i en rad andra bostadsområden 

i Stockholm från de senaste 

decennierna, och dessa principer är 

långt ifrån oproblematiska. 

Redan tänkandet i fysiskt åtskilda 

områden, och föreställningen att 

dessa områden är möjliga att ”bygga 

färdiga” och fylla med ett givet 

innehåll rymmer en förespegling om 

att stadslivet, och livet överhuvudtaget, 

skulle vara någonting som är 

möjligt att planera och föreskriva. 

Det är en planering som har sina 

rötter i 1950-talets grannskapsideal, 

där sinsemellan tydligt avgränsade 

stadsdelar planerades för ett statiskt 

befolkningsunderlag och en fixerad 

mängd social och kommersiell 

service. Grannskapsenheterna var 

efterkrigstidens försök att förverkliga 

det goda livet i den goda stadsdelen, 

där stadsliv och stadsform skulle 

flätas samman till ett oupplösligt 

allkonstverk av vardaglighet. 

Stadslivet visade sig dock svårare 

att förutsäga och fixera än bebyggelsens 

utformning, och många av 

de stadsdelar som byggdes under 50-, 

60- och 70-talen har haft svårt att 

hantera förändringarna i det egna 

befolkningsunderlaget och i omvärlden. 

Grannskapsenheternas i detalj 

uttänkta struktur och utformning, 

som var deras stora kvalitet, blev 

samtidigt ett hinder för utveckling 

och förändringar. Sedan 1960-talet 

har också en omfattande och i 

många delar berättigad kritik riktats 

mot dessa stadsdelars avslutade och 

därmed svårföränderliga strukturer, 

och mot deras fysiska och sociala 

slutenhet. 

Desto mer anmärkningsvärt är det 

att Stockholm obekymrat fortsätter 

att bygga ut staden enligt grannskapsidealets 

principer. Skillnaden är 

att det inte längre är ”grönska” och 

”luft och ljus” som ses som viktiga 

för människors välbefinnande, utan 

”stadsmässighet”. De bostadsområden 

som har byggts i Stockholm under de 

senaste 20 – 25 åren har på mer eller 

mindre övertygande sätt tagit upp 

olika motiv från traditionell stadsbebyggelse. 

Det har dock aldrig varit 

aktuellt att i något av dessa områden 

till fullo försöka bygga ”stad” med 

alla de problem och olikheter, och 


med all den komplexitet som ryms i 

begreppet, ”staden” tjänade endast 

som en metafor. I sin organisation, 

sitt tillrättalagda lugn och i 

sin relation till omgivningen har de 

stadsmässiga bostadsområdena, från 

Skarpnäck till S:t Erik, mer gemensamt 

med områden som Hökarängen 

eller Tensta än med Stockholms 

innerstad. 

”7KAMP” visar ännu ett av dessa 

stadsmässiga områden. Med sina 

sammanhållna fronter och gränszoner 

mot omgivningen, och sina 

perspektivteckningar av lyckliga 

människor på bekymmerslösa söndagspromenader 

i den goda staden 

försöker tävlingsförslaget upprätthålla 

föreställningen att det är arkitekturen 

som skapar det goda livet, och 

att alla problem kan ges en klok och 

slutgiltig lösning. 

Strax norr om det aktuella 

tävlingsområdet ligger Rissne, ett 

bostadsområde planerat med samma 

slags tankar om det goda livet, med 

samma slags förening av arkitekttänkande, 

stadsmässighet och produktionsanpassning. 

Samma principiella 

uppbyggnad, samma föreställning 

om att rationaliteten ligger i en snabb 

och systematiserad produktion av 

lägenhetsyta snarare än i områdets 

möjligheter till förändringar över 

tiden. Nyss framtid, nu en plats som 

de flesta gärna söker sig långt ifrån. 

Stockholms utbyggnad har sedan 

efterkrigstiden genomförts som en 

addition av rumsligt och socialt åtskilda 

enklaver. ”7KAMP” inordnar 

sig i en etablerad provinsiell tradition, 

där den fysiska planeringens uppgift 

är att minimera konflikter genom 

att separera olika slags människor, 

verksamheter och socialgrupper. 

Betraktat utifrån denna tradition 

är förstaprisförslaget i tävlingen 

om kvarteret Baltic varken ett steg 

framåt eller bakåt, utan ett stoiskt 

upprätthållande av status quo. Den 

fråga som då återstår är varför det 

behövdes en tävling för att komma 

fram till exakt samma resultat som 

i alla de bostadsområden som har 

byggts i huvudstadsregionen under 

de senaste tjugo åren. 

Johan Johansson 


Jag lämnar Sveriges Arkitekter 

Efter att ha läst två av Staffan Carenholms 

inlägg i nr 11/2003 inser jag att jag inte hör 

hemma Sveriges Arkitekter. I det ena tjatar 

han än en gång om arkitektutbildning på KTH 

i Stockholm, i det andra försvarar han den 

fruktansvärda produkt som Sveriges Arkitekter 

producerade (eller rättare lät producera) som 

bilaga till DN i somras. Leo Gullbring som, 

trots att han inte är med i Sveriges Arkitekter, 

vet mer om både arkitektur och journalistik 

än Staffan Carenholm, borde enligt denne inte 

yttra sig i ämnet. Dummare än så kan inte 

Sveriges Arkitekter bli. Det är helt oacceptabelt 

att Förbundsdirektören Carenholm blivit 

arkitektkårens språkrör. Jag kan förstå att 

Johan Nyrén inte har lika mycket tid att skriva, 

han har ingen heltidslön, men det är just ett av 

problemen med Sveriges Arkitekter. 

Jag kommer alltså att ansöka om utträde 

ur Sveriges Arkitekter, som i sin nuvarande 

utformning inte längre fyller någon funktion. 

Lasse Vretblad 


Styrelsen svarar Lasse Vretblad: 

Lasse Vretblad tycker inte att DNbilagen 

från Sveriges Arkitekter var 

bra. Vi tar gärna emot kritik, både för 

vad som görs och vad som sägs, från 

medlemmar och utifrån. Kritiken får 

gärna vara konstruktiv för att kunna 

användas för att vi ska bli bättre på att 

marknadsföra vikten av kvalificerat 

arkitektarbete, men även rejäla råsopar 

tas emot med förhoppningen att förbundet 

ska utvecklas på ett öppet och 

spännande sätt. Leo Gullbring är bara 

ett exempel på en kunnig person som 

vi gärna diskuterar med och gärna ser 

kommentera oss, kåren och arkitekturen, 

Lasse Vretblad en annan. 

DN-bilagan var ett försök att 

komma ut bredare på marknaden och 

vi har också fått många positiva reaktioner 

både från allmänhet, beställare 

och de egna medlemmarna. Några få 

negativa reaktioner har vi också fått, 

dock inte från målgrupperna utan från 

de egna leden. 

Det hade vi kalkylerat med när vi 

prövade detta nya grepp. Det är naturligt 

att det finns olika uppfattningar 

om hur man bäst marknadsför sig. 

Det är Sveriges Arkitekters styrelse 

som fattat beslutet att ge ut DN-bilagan. 

Ansvaret är alltså vårt och det är 

därmed till styrelsen eventuell kritik 

ska riktas. Staffan Carenholm har 

som förbundsdirektör haft ansvaret 

för att verkställa styrelsens beslut och 

det praktiska arbetet med bilagan 

har i huvudsak utförts av Arkitektens 

redaktion. Att Staffan Carenholm 

både förklarar och försvarar styrelsens 

beslut är en självklarhet. Det är ju en 

del av hans jobb, vilket han för övrigt 

sköter mycket bra. 

I fråga om den kritik Sveriges 

Arkitekter fört fram angående arkitektutbildningen 

vid KTH så handlar det 

egentligen bara om en fråga; utbildningens 

utvärderingsbarhet. Frågan 

är föranledd av att Högskoleverket 

nyligen levererat en rapport i vilken 

konstaterades att utbildningen vid 

Arkitekturskolan KTH inte låter sig utvärderas. 

Enligt utredaren Joen Sachs 

beror det på brister i målbeskrivning 

och utbildningsstruktur. 

Denna kritik borde det vara angeläget 

att ta på allvar, vilket Sveriges Arkitekter 

också gjort. Det som skrivits på 

ledarplats om detta i Arkitekten är inte 

något enskilt tyckande, utan uttryck 

för styrelsens uppfattning. 

Lasse Vretblad sitter ju i Arkitekturskolans 

styrelse så han bör ha 

goda möjligheter att medverka till att 

konstaterade brister avhjälps. 

Debatten och artiklarna om 

arkitektutbildningen i Arkitekten är 

ett uttryck för att Sveriges Arkitekter 

anser att utbildningsfrågorna är av 

central betydelse i förbundets verksamhet. 

Detta borde vara stimulerande och 

upplevas som ett stöd för de arkitekter 

som, likt Lasse Vretblad, är engagerade 

i arkitektutbildningen. 

Sveriges Arkitekter kommer under 

alla omständigheter att fortsätta att 

driva frågan om utbildningarnas utvärderingsbarhet. 

Att kunna genomföra 

oberoende utvärdering är en grundförutsättning 

för att säkerställa att 

utbildningarna har den höga kvalitet vi 

alla önskar. För Sveriges Arkitekters styrelse 

Johan Nyrén, ordförande 


DEBATT 



Professionell utmaning 

Arkitektens/formgivarens uppgift är att skapa en 

syntes av alla de krav och förväntningar som kan fi nnas 

på ett objekt. Vilka krav som ställs förändras över 

tiden. Tillgänglighet och användbarhet blir allt mer 

framträdande, bland annat på grund av att vi får fl er 

äldre i samhället som måste erbjudas bra, generella 

lösningar. Estetiska krav står inte i motsats till tillgänglighet 

och användbarhet. Det är istället en professionell 

utmaning att göra vackra lösningar tillgängliga 

och användbara och tvärt om, att göra tillgänglighet 

och användbarhet vackert! 

Sanningar som 

kan upprepas 

Att läsa Camillo Sittes Stadsbyggnad, är mycket 

inspirerande. Där fi nns många gamla sanningar som 

tål att ständigt upprepas. Hans ord bör vi ta till oss 

betydligt mer än vad som görs i dag. Framförallt förmedla 

orden och innehållet till byggherrar, planerare 

och oss som håller i pennan. 

Sitte pekar bland annat på Aristoteles ord:”att en 

stad måste byggas så att människor känner sig säkra 

och lyckliga”. 

Vidare skriver han om ”att stadsutbyggnader och 

stadsanläggningar blivit en rent teknisk angelägenhet”. 

Projektet Borneo Spoorenburg i Amsterdam, för att ta 

ett exempel, lever verkligen upp till dessa ord - mycket 

intressant och stiligt löst. 

Åke Jansson 


Poesi 

Karin Månsson 

Arkitekt 

Neurologiskt Handikappades Riksförbund 

”Det är en akt av poesi 

att syssla med gamla hus. 

Det värnar jag om. 

Det ska fi nnas ett mottagande av huset 

som vädjar till poetiska känslor. 

Det ska beröra. 

Som god lyrik.” 

Professor Ove Hidemark intervjuad av 

Carin Ståhlberg i DN 16 november 2003. 

Vad vill Boverket 

ha sagt med bilden, 

Ines Uusmann? 

Kvinnan på bilden, böjd över sin 

uppgift, tecknar sig, blond och i vit 

blus, skarpt mot svart bakgrund. 

Med nit och tålamod kollas måtten 

på en bostadsplan. Kvinnan som håller 

i skalstickan utstrålar engagerad 

noggrannhet. Ur det massiva svarta 

där bakom lösgör sig en mans hand 

som med en penna, i gylfhöjd, tillrättavisande 

dirigerar kvinnans arbete. 

Mannens ansikte befi nner sig långt 

ovan kvinnans och utanför bilden. 

Det ligger nära till hands att tro att 

han skrockande citerar någon av våra 

legender: ”- En planlösning ska vara 

så enkel att den går att pinka i snön!” 

Omslaget till Boverkets rapport 

Bra bostadsutformning har fått en 

riktigt mossig och könsrollskonserverande 

bild. Jag har tejpat över den 

– ett enkelt sätt att undvika daglig 

konfrontation. Vad har bilden med 

rapportens innehåll att göra? Varför 

just denna ordentliga, underordnade 

kvinna? Måste bostadsprojektering 

ständigt förpassas till den präktighetens 

bakgård där kvinnor och 

andra obemärkta verkar i skuggan 

av framsidesarkitekturen? Ska vi inte 

förvänta oss kunnande och engagemang 

i bostadsutformning av såväl 

gamla som unga, ordningssamma 

som oorganiserade, skissande som 

kontrollerande, överordnade som 

underordnade arkitekter av alla kön? 

Är inte måttkunskaper och omsorg 

om individens boendemiljö ett kompetenskrav? 

Trots att arkitektutbildningen 

sedan många år har en majoritet 

kvinnliga studenter, hör förhållandet 

på bilden till vardagen. Mannen 

kan representera många av de män 

som dominerar i mitt yrkesliv. Det 

kan vara någon av byggprocessens 

representanter, beställaren, projektledaren, 

platschefen på bygget 

eller myndighetsutövaren. Det kan 

vara en kollega. Det kan vara någon 

av de män som står som ansvariga 

för de bostadsprojekt som uppen- uppenbarligen 

platsar som framsidesarkitektur, 

publicerade i nummer 7/03 

av tidskriften Arkitektur. Ett fåtal 

kvinnor fi nns där med bland projektörerna, 

men först på handläggarnivå. 

(Lite statistik vid sidan om: De tre 

redaktörerna för Arkitektur är män, 

två av samtliga 20 artiklar i nummer 

7/03 är skrivna av kvinnor. Sex av 

elva ledamöter i redaktionskommittén 

är kvinnor. Måtte det ge utslag 

framöver!) 

Arkitektyrket som en utläggare av 

byggbranschen och som en utläggare 

av konst- och kulturvärlden är 

dubbelt drabbad av starkt manschauvinistiska 

traditioner. Vi spelar som 

yrkesverksamma mestadels i orkestrar 

dirigerade av män. Vi får gilla 

läget eller …. ja, vart tog utbildningens 

alla kvinnor vägen? 

Ett yrkesklimat, en yrkekultur där 

även kvinnors kompetens fullt ut tas 

tillvara och kommer till sin rätt är ett 

måste! Det kräver medvetna kvinnor 

och män, beredda att agera för 

förändring. Glasögon med genusperspektiv 

rekommenderas för klarsyn. 

Testa nån gång Ines Uusmann! 

Johanna Holm Bodin 



Arkitekturskolorna 

i Sverige är delar av universitet 

Arkitekturskolorna i Sverige är delar av 

stora universitet, och ingår även i en internationell 

universitetsvärld. Arkitekturskolan 

i Stockholm har dock istället för att betona 

sitt universitetsmässiga sammanhang valt 

att hävda behovet av självständighet gentemot 

övriga Kungliga Tekniska Högskolan. 

Det finns en del fördelar med detta, men 

dessvärre finns även en allvarlig fara som 

innebär att Arkitekturskolan isoleras från 

de akademiska kvalitets- och kompetenskrav 

som ställs på verksamheter vid universiteten. 

Arkitekturskolan riskerar att bli en 

alltmer introvert miljö med lågt i tak när det 

gäller kritisk diskussion. Det kan i sin tur 

medföra brister i den samlade akademiska 

kompetensutvecklingen och öppningar för 

ohälsosam nepotism. 

KTH:s centrala ledning borde motivera 

beslutet att under ett antal år experimentera 

med en anmärkningsvärt auktoritär och 

sårbar ledningsmodell vid Sveriges största 

arkitektutbildning. I denna modell har som 

bekant all formell makt koncentrerats till 

en enda person. Denne person är dekanus, 

prefekt, programansvarig och ordförande 

i skolans styrelse. I praktiken har dock 

makten främst fördelats till två personer vid 

skolan de senaste tre åren. Även den administrativa 

chefen har haft ett mycket stort 

verksamhetsinflytande. 

I Arkitekturskolans styrelse ingår 

dekanus, administrativ chef, prodekanus, 

studentrepresentanter, KTH:s förvaltningschef 

och tre externa ledamöter. 

Enligt egen erfarenhet (som ledamot i 

styrelsen fram till för ett år sedan) anser jag 

att det pågår intressanta och visionära samtal 

om verksamhetens idé vid styrelsemötena. 

Dessa samtal grundas dock sällan på tillräckligt 

klargörande redogörelser av hur den samlade 

faktiska verksamheten ser ut. Även de ekonomiska 

presentationerna har saknat nödvändig 

transparens. Styrelsen är alltför svag på 

forskningssidan och den består endast av män, 

vilket är helt oacceptabelt på en arkitekturskola 

som lyckligtvis har cirka 50 procent kvinnliga 

studenter! Styrelseprotokollen är ytterst 

spartanska. 

Den nödvändiga interna kritiken lyser 

med sin frånvaro, trots att en mångfald 

av ambitiösa lärare, professorer, forskare 

och doktorander är verksamma vid skolan. 

Idag finns ingen mötesplats i form av ett 

fungerande kollegium där olika åsikter kan 

diskuteras. Avsaknaden av en välutvecklad 

konstruktiv dialog mellan ledning och 

övriga är visserligen ingen ny företeelse vid 

Arkitekturskolan, men den har ytterligare 

förstärkts av nuvarande system. Studenterna 

har dock de senaste åren gjort ett omfattande 

arbete genom att pågående framföra 

synpunkter i syfte att förbättra situationen. 

Anledningen till Arkitekturskolans 

mycket stora budgetunderskott är komplex. 

Det hör samman med en låg tilldelning av 

medel satt i relation till en resurskrävande 

projektbaserad grundutbildning, samt med 

minskade intäkter i form av forskningsanslag. 

Dagens ekonomiska problem vid KTHs 

Arkitekturskola kan ändå inte enbart skyllas 

på bristande resurser. De hör även samman 

med uppenbara brister i arbetsledning 

och organisationsstruktur, ett besvärligt 

psykosocialt klimat och en mycket undermålig 

praktisk arbetsmiljö. Personal- och 

Universitet av latinets universitas: helhet 

KTH:s centrala ledning borde motivera beslutet att under ett antal år experimentera 

med en anmärkningsvärt auktoritär och sårbar ledningsmodell vid Sveriges största 

arkitektutbildning, skriver teknologie doktor Åsa Dahlin, före detta ledamot i Arkitekturskolans 

styrelse. 

lönepolitik bär dessutom allvarliga spår av 

godtycklighet, vilket Ann Fylkner för SACO 

vid KTH, nyligen påpekade i ett nummer av 

Arkitekten. 

En bestående positiv kvalitetsutveckling 

och ekonomisk utveckling är endast möjlig 

om ledningsgrupp, organisationsstruktur och 

personalpolitik omgående analyseras och omformas. 

En modern akademisk miljö tar tillvara 

de mänskliga resurserna och lägger ribban högt 

när det gäller att skapa en kreativ arbetssituation 

för alla som är verksamma vid skolan. 

Det är också nödvändigt att göra upp 

med traditionen av destruktiva och förlegade 

motsättningar mellan forskning och 

praktik. Istället kan man välja att se till 

korsbefruktande möjligheter för att främja 

metodutveckling och innehåll i skolans 

pedagogik och forskning. 

Kravet på att arkitektutbildningarna i 

Sverige ska vara kritiserbara, som restes av 

Sveriges Arkitekters förbundsdirektör Staffan 

Carenholm i Arkitekten med anledning av Högskoleverkets 

utredning, är en självklarhet. Den 

för samhället så viktiga debatten om arkitektutbildningen 

ska kunna ställas mot tydliga utbildningsplaner, 

målformuleringar och utvärderingar. 

Detta ställer dock höga kompetenskrav 

på högskolornas ledning och administration, 

vilket i sin tur ställer krav på hur tjänstetillsättningar 

och ledarutveckling bedrivs. 

För att arkitektutbildningarna pågående 

ska kunna utvecklas i aktiv dialog med universitetsvärlden 

och samhället i övrigt krävs 

en strategi där öppenhet, sammanhang och 

pluralism är viktiga ledord. 

Åsa Dahlin, 

Arkitekt MSA 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Proffsigare arkitekter i Göteborg 

Debatt, blommor och diplom avslutade Sveriges Arkitekters första professionaliseringskurs 

i Göteborg. Ett 20-tal arkitekter och fysiska planerare har lagt 

ytterligare en merit till sin cv. 

Sveriges Arkitekter har nu genomfört 

professionaliseringsprogrammets första 

steg i såväl Stockholm som Göteborg. Steg 

1 inriktar sig på yrkesrollen och hur den 

kan stärkas och det var även temat för den 

avslutande diskussionen på ”examensdagen” 

i Göteborg. Dit hade erfarna yrkesmän som 

landskapsarkitekt Sven Ryheden och arkitekterna 

Pietro Raffone och Akke Zimdal 

inbjudits. Den senare är också ordförande i 

lokalföreningen Sveriges Arkitekter Västra 

Götaland och delade ut diplom. 

Steg 1 vänder sig i första hand till yngre 

arkitekter, med cirka fem års erfarenhet, 

men kursen lockade även dem som varit 

med längre. 

Kerstin Björn, arkitekt med 27 års erfarenhet, 

var en av fem kursdeltagare från 

GF Konsult i Göteborg. 

– Kontoret valde ut två medarbetare 

med lite längre yrkeserfarenhet och tre 

med lite kortare. Blandningen har varit 

bra. Risken med att ha varit med länge är 

kanske att man inte ger sig tid att verkligen 

fundera över yrkesrollens alla aspekter. 

Vidareutbildning handlar ofta om att man 

sätter sig in i de sakfrågor som hör till 

ett visst projekt. Det har varit bra att ha 

några år på nacken när jag gått igenom 

kursen, jag tycker att jag har kunnat ta till 

mig mycket nyttigt och gjort många bra 

reflektioner, säger hon. 

Efter varje kurstillfälle har kollegorna 

på GF redovisat vad föreläsarna sagt för 

arbetskamraterna på kontoret. 

– Det är viktigt att alla får nytta och 

glädje av det vi fått höra, poängterar 

Kerstin Björn. Samtidigt som vi haft 

spännande diskussioner på kursen har vi 

då också fått igång en bra diskussion på 

kontoret. 

Sandra Skoglund har arbetat som arkitekt 

i fem år och är anställd på Creacon 

i Jönköping. Hon tycker att kursen varit en 

bra möjlighet att utveckla sig i yrket. Man 

behöver höja blicken ibland och få ord på 

den man tänkt, säger hon. 

– Vi ska revidera vårt kvalitetssystem 

och jag känner att jag kan delta i debatten 

på kontoret med ett helt annat självförtroende 

efter kursen. 

Professionaliseringsutbildningen är 

särskilt bra för folk från mindre orter med 

få och små arkitektkontor, 

anser 

Sandra Skoglund. 

Det nätverk som 

bildats ska fortleva 

efter kursen, bland 

annat för att puffa 

på Sveriges Arkitekter 

att snart 

ordna steg 2. 

Rickard Wallgren 

från Sveriges Arkitekters kansli har, 

tillsammans med Pehr Mikael Sällström, 

genomfört professionaliseringsutbildningen 

tillsammans med ett 30-tal föreläsare. 

– Till våren genomför vi en ny omgång 

av steg 1, yrkesrollen i Stockholm. Vi ska 

dessutom utveckla steg 2, som handlar om 

specialisering och framför allt vänder sig 

till arkitekter men lite längre erfarenhet, 

säger Rickard Wallgren. 

Professionaliseringskursen 

i Göteborg, 

examensdagen. 

I utvärderingen 

gav deltagarna 

kursen medelbetyget 

4,4 (av 

5 möjliga). Alla 

rekommenderar 

kursen till andra 

och vill gärna gå 

steg 2. 

Sandra Skoglund 

och Kerstin 

Björn. 


Foto: Kerstin Persson 

Foto: Kerstin Persson

Lokal arkitekturdag 

planeras i Västra Götaland 

Fler priser och en lokal arkitekturdag. Planerna är många i 

Sveriges Arkitekter Västra Götaland. 

– Det har gått väldigt bra, säger Akke 

Zimdal, som för drygt ett år sedan var 

med och bildade Sveriges Arkitekter 

Västra Götaland. Föreningen har ökat sitt 

medlemsantal, från 800 till dagens 1300 

medlemmar. 

– Äntligen är vi kraftfullt organiserade. 

Vi har fått en helt annan handlingskraft 

nu, säger arkitekt Akke Zimdal, som är 

ordförande i föreningen. 

Den nya lokalföreningen har god ekonomi 

tack vare det ökade medlemsantalet. 

Styrelsen består av åtta personer, två var 

från de fyra discipliner som utgör Sveriges 

Arkitekter. Fyra kvinnor och fyra män. 

Akke Zimdal pratar fort och livligt om 

allt som är på gång. 

– Vi planerar att inrätta lokala priser för 

inrednings- och landskapsarkitektur samt 

planering och vi funderar även på att inrätta 

en lokal arkitekturdag, kanske med start 

till hösten, berättar han. Föreningen har 

redan idag ett lokalt arkitekturpris, Helge 

Zimdalpriset, som förra gången delades ut 

till White för konserthusets tillbyggnad och 

i år till Anders Landström för ett fritidshus 

i Strömstads skärgård. 

Det byggs en hel del i Göteborg och alla 

visningar som ordnas blir snabbt fullteck- 

nade. I planeringen finns bland annat studiebesök 

på Hasselblads nya fabriker, Navet 

på Lindholmen, ett cluster med intressenter 

från Chalmers, Göteborgs Universitet och 

näringslivet och Centralhuset med hotell, 

kontor, butiker, caféer med mera. 

– Vi vill att de ansvariga för de olika 

arkitektdisciplinerna är med på varje studiebesök, 

säger Akke Zimdal. 

Det finns gott om föreningar med arkitekturanknytning 

i Göteborg, föreningar 

som ordnar öppna föreläsningar där allas 

medlemmar är välkomna. Det innebär ett 

digert utbud av föreläsningar, visningar 

och utställningar, ofta flera aktiviteter per 

vecka. 

Studieresor har blivit en tradition i 

lokalföreningen. 

– Vi har varit i Oslo, Berlin, Prag, Istanbul 

och nu senast i Holland. De två senaste 

i temat staden och vattnet, ett återkommande 

tema även för inbjudna föreläsare 

– till våren kommer Helsingfors stadsbyggnadsdirektör. 

Korta resor är populära och föreningen 

planerar studieresor till Köpenhamn och 

Louisiana till våren. 

– Vi erbjuder oss också att stötta 

Akke Zimdal i 

Arkitekturens Hus. 

Det är en lokal som 

Sveriges Arkitekters 

lokalförening 

kostnadsfritt disponerar 

i Göteborgs 

stadsmuseum. 

Chalmers med deras mycket uppskattade 

gästföreläsningsserier, som sträcker sig 

terminsvis. 

Årsmötet i höstas hölls på Högskolan 

för konst och design. Annars är det oftast 

Chalmers eller Arkitekturens Hus på Stadsmuseet 

som är mötesplats. 

Arkitekturens Hus består av ett rum i 

Stadsmuseet, en rum som Sveriges Arkitekter 

disponerar och där Göteborgs stad 

betalar hyran. Där finns stora skyltfönster 

ut mot Norra Hamngatan med egen logga 

”Arkitekturens hus”. Det pågår alltid utställningar 

i rummet och vid festliga tillfällen 

kan föreningen sprida ut sig i andra delar 

av museets lokaler. Lokalföreningen bidrar 

ekonomiskt till utställningsverksamheten. 

Arkitekturens Hus har en egen styrelse, 

som består av arkitekter. Verksamheten 

drivs av de entusiastiska seniorerna Thorsten 

Hall, landskapsarkitekt och Ragnar 

Hjertén, arkitekt. 

– Entusiaster behövs, för det är tidskrävande 

att ordna debattkvällar och utställningar, 

konstaterar Akke Zimdal. 

– Utvecklingen här är positiv. Jag hoppas 

andra lokalföreningar har det likadant, 

säger han. 


Foto: Kerstin Persson

SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Lokalföreningarna 

Stockholm 

Tre nya ledamöter valdes till lokalföreningens 

styrelse vid Stockholms 

Arkitektförenings höstmöte: 

Arkitekterna Linda Mattson och 

Bolle Tham samt landskapsarkitekt 

Marie Åslund. Inredningsarkitekt 

Claes Kock är sedan tidigare vald till 

ordförande för ytterligare ett år. 

Deltagarna fi ck ta del av medlemsstatistik: 

I Stockholms Arkitektförening 

är 78 procent av medlemmarna 

arkitekter, 13 procent är 

inredningsarkitekter, sju procent är 

landskapsarkitekter och en procent 

är fysiska planerare. Åldersfördelningen 

är ganska jämn. 42 procent 

av medlemmarna är kvinnor och 58 

procent är män, enligt den aktuella 

statistiken. 

En uppgift för den kommande 

styrelsen blir att utreda om 

programverksamheten ligger på 

rätt nivå i förhållande till avgiften, 

konstaterade höstmötet. 

Övre Norrland 

Lokalföreningen i Övre Norrland 

efterlyser förslag till pristagare för 

sitt arkitekturpris. Priset kan denna 

gång tilldelas byggnad, inredning, 

landskap, och / eller planeringsdokument 

som färdigställts åren 2000 

t.o.m. 2003 i Västerbottens och 

Norrbottens län. Av inkomna förslag 

kommer minst fyra att nomineras 

till det slutliga urvalet. Förslag ska 

ha kommit in senast den 31 december 

2003. Mer information fi nns på 

www.arkitekt.se/ovrenorrland. 

Mats Winsa fi ck Övre Norrlands 

första arkitekturpris för informationsbyggnad 

i Kattilakoski. 

Södermanland 

Som framgick av ”Arkitekt i hetluften” 

i förra Arkitekten har Sveriges 

Arkitekter Södermanland valt ny 

ordförande. Det är Monica Santa 

Cruz, stadsarkitekt i Oxelösund, som 

efterträder Krister Spångvall på 

ordförandeposten. 

Vid årsmötet 8 november 

nyvaldes till styrelsen även Elena 

Eckhardt och Lars-Ove Säfström. 

Omvalda är Bengt Lundström, Ulf 

Zettersten, Tage Hertzell, Bengt 

Eklund, Jan Hehrne och Ragnar 

Karlsson. 

Halland 

Vid lokalföreningens årsmöte den 11 

november valdes följande styrelse: 

Ordförande: Ulf Schriever-Abeln. 

Ledamöter: Cecilia Engström, Jan 

Stenklint, Kjell Pihl, Conny Strandell, 

Marie Rosdahl, Arne Hansson 

Suppleant: Margareta Svensson. 

Östergötland 

Ny styrelse valdes på årsmötet 

den 13 november. Ordförande: 

Ulrika Lundqvist. Sekreterare: 

Ulrica Kristiansson. Kassör: Tomas 

Nyström. Ledamöter: Bashir Hajo, 

Hanna Dahlbäck, Lena Lindgren, 

Linda Danielsson, Mats Andersson, 

Mohammed Al Zoghbi. 

Nya invalsrutiner 

Styrelsen för Sveriges Arkitekter 

har, i samråd med invalsnämnden, 

fastställt nya rutiner för hur ansökningar 

om medlemskap ska behandlas. 

Reglerna, som även omfattar 

ansökningar om yrkestitel, innebär 

att man klargör i vilka fall ansökan 

behandlas av kansliet och i vilka fall 

den ska tas upp i invalsnämnden. 

De nya reglerna klargör att kansliet 

hanterar alla ansökningar från 

personer som har examen från ”godkänd” 

skola (svensk, nordisk, listad i 

arkitektdirektivet eller ackrediterad 

av EFLA). 

För den som saknar examen men 

har i huvudsak slutförd utbildning 

eller har utbildning från annan 

arkitektskola, regleras i detalj hur de 

olika alternativen ska behandlas – av 

kansliet, av nämnden eller i samråd 

mellan dessa. Invalsnämnden hanterar 

alla förtroendeinval, dvs inval 

av personer som inte har i huvudsak 

slutförd utbildning. 

Här har styrelsen också gjort en 

stadgetolkning: För att en sökande 

ska anses ha ”i huvudsak slutförd 

utbildning” krävs att högst 10 poäng 

återstår till examen. 

Också för ansökningar om yrkestitel 

görs en detaljerad genomgång 

av i vilka fall kansliet behandlar 

frågan, och i vilka fall ansökan ska 

behandlas av invalsnämnden. 

Även beträffande kraven för 

yrkestitel har styrelsen gjort en 

stadgetolkning: Med ”ett års dokumenterad 

yrkesverksamhet som 

arkitekt (motsv.)” menas ett års 

yrkeserfarenhet i Sverige eller annat 

nordiskt land. 

Guide till Sveriges 

arkitektföretag 

Lagom till jul kommer Guide till 

Sveriges arkitektföretag. Den 

innehåller både information, råd och 

tips till beställare av arkitekttjänster 

och presentation av närmare 300 

arkitektföretag. Guiden fi nansieras 

genom de medverkande företagens 

avgifter för sina annonser. Den kommer 

att distribueras gratis på mässsor 

och andra arrangemang samt 

kan beställas via www.arkitekt.se. 

Redan innan den utkommit har över 

400 beställningar inkommit. 

Rådgivare 

efterlyses! 

Sveriges Arkitekter söker personer 

som vill delta i arkitektrådgivning 

vid mässor och liknande evenemang. 

Anmäl ditt intresse till Louise Vaerlien, 

louise.vaerlien@arkitekt.se. Du 

binder dig inte för några specifi ka 

evenemang, men blir kontaktad vid 

akuella tillfällen. 

SIR-skapsträff 

Höstens SIR-skapsträff hölls på det 

nu sammanslagna Gärsnäs Galleri 

Stolen på Birger Jarlsgtan i Stockholm. 

Företaget samarbetar med 

inredningsarkitekterna Åke Axelsson, 

Anna von Schewen och Johan 

Celsing och det var bland annat vid 

deras bord och på deras stolar de 

församlade satt. 

SIR-skapet är en vänförening 

till inredningsarkitekterna och den 

består av ett 40-tal företag. Styrelsen 

för inredningsakademin inom 

Sveriges Arkitekter inbjuder årligen 

ett begränsat antal kvalitetspräglade 

producentföretag att ingå i 

SIR-skapet. 

Vid träffen visade Anna von 

Schewen projekt och berättade om 

sin arbetsprocess. 

– Det är vägen till det färdiga 

resultatet som är det roliga, konstaterade 

hon. 

Olle Andersson har suttit i 

ledningen för inredningsarkitekternas 

internationella federation IFI 

de senaste åren och avgick som 

ordförande vid generalförsamlingen 

i Indien i början av december. Han 

visade bilder från sina resor och 

möten världen över och berättade 

om organisationens olika solidaritetsprojekt. 

IFI grundades 1963, fi nns i 40 

länder och representerar 30 000 

inredningsarkitekter och designers. 

Till sina kollegor inredningsarkitekterna 

hade han en uppmaning: 

–Engagera er! Man får så himla 

mycket glädje tillbaka. 


 

 

 

 

 

 

 

Lotta Cronsjö och Kersti Sandin 

Olle Andersson

Möbelresor i vår 

– Vi vill att inredningsarkitekterna 

ska bli mer synliga inom Sveriges 

Arkitekter, säger Lotta Cronsjö, 

ordförande i Akademin för inredningsarkitektur. 

En del känner sig 

vilsna i den nya organisationen och 

akademin ska göra mer för att ta 

tillvara inredningsarkitekternas 

intresse. 

– Det är särskilt viktigt nu när 

arbetslösheten ökar. 

Det handlar till exempel om att 

”nätverka” mer, ordna träffar och 

studiebesök både inom akademin 

och inom SIR-skapet. 

– Till våren ska vi ordna en eller 

flera möbelresor för inredningsarkitekter. 

Vi planerar att besöka 

möbelfabriker i Småland, säger 

Lotta Cronsjö. 

Planerna diskuterades vid 

akademistyrelsens sammanträde i 

november. 

ArkitektService 

I nyhetsbrev nr 8.2003 från 

ArkitektService redovisas bland 

annat ett intressant utslag från 

Vänersborgs tingsrätt. Det handlade 

om upphandling av fönsterputsning, 

där upphandlaren valde entreprenör 

på grundval att denne hade ett 

miljöledningssystem. 

Tingsrätten fann att ”för att 

kunna ha betydelse vid upphandling 

ska miljöhänsyn vara relevanta för 

det projekt som upphandlingen 

gäller; landstinget kan inte bedriva 

miljöpolitik genom att generellt 

gynna företag som uppfattas som 

miljömedvetna.” Ett klagande företag 

fick därför skadestånd. 

Slutsatsen i nyhetsbrevet är 

att de allt oftare förekommande 

kraven i upphandlingar på miljö- och 

även etikprogram kan ifrågasättas. 

Kraven måste vara relevanta 

med utgångspunkt från föremålet 

för upphandlingen. Krav som inte 

är relevanta för uppgiften får inte 

ställas. 

Hela nyhetsbrevet finns 

tillgängligt för medlemmar på 

www.arkitekt.se/foretagare. 

Publicering av ärende i etiska nämnden 

Våren 2003 mottog etiska nämnden en anmälan från en arkitekt, i fortsättningen kallad 

A, som på uppdrag av Statens Fastighetsverk gjort en utredningsskiss till ett museum i en 

medelstor svensk stad. När fyra år hade gått blev arkitekt A uppringd av arkitekt B som meddelade 

att han arbetade med förslaget sedan en tid tillbaka på uppdrag av SFV. A anmäler 

därefter B för brott mot yrkesregel 10 och 11. Nämnden anser att ärendet har stor principiell 

betydelse och därför bör publiceras i sin helhet, dock utan att en identifikation är möjlig. 

Beskrivning av 

ärendet 

Vintern -99 överlämnade A en 

utredningsskiss till ett museum, 

som utförts på uppdrag av SFV. 

Utredningen skulle vara underlag 

för en kostnadsberäkning och 

innehöll förutom ritningar också 

förslag till lösningar av tekniska 

frågor som brandskydd, klimat, 

säkerhet och byggnadsteknik. 

Förslaget var också genomarbetat 

ur musei- och utställningssynpunkt 

och presenterades med ett 

medvetet arkitektoniskt formspråk. 

Utställningsföremålens historik och 

exponeringssätt har studerats och 

studiebesök har gjorts tillsammans 

med beställaren. 

I mars -03 blev A uppringd av 

B, som meddelade att han arbetade 

med förslaget på uppdrag av 

SFV och att en konsultgrupp redan 

kommit långt med att framställa 

handlingar för en totalentreprenad. 

Han var intresserad av att höra 

mera om idéerna bakom förslaget. 

A ringde följande dag upp sin 

beställare, som hänvisade till det 

lokala SFV-kontoret på orten. Där 

bekräftade man att B fått i uppdrag 

att fortsätta projekteringen 

och översände två aktuella planritningar. 

A bedömde att projektet så 

när som på vissa ändrade partier 

var deras förslag. 

Beställningen av utredningsuppdraget 

gjordes i november 

1998 och grundades på ABK 96 

utan ändringar i nyttjande- eller 

äganderätt. Materialet skulle vara 

underlag för en kostnadsberäkning 

och A har enligt vad man uppger 

i anmälan ej medgivit att annan 

konsult skulle få fortsätta med utredningsmaterialet 

som underlag. 

Anmälan mot B gäller brott 

mot yrkesregel 10, som stadgar 

att arkitekten skall respektera 

kollegas upphovsrätt och andra 

immateriella rättigheter. Arkitekt 

som erbjuds att fullfölja, utveckla 

eller förändra annan arkitekts verk 

skall före åtagandet personligen 

underrätta denne därom. 

Anmälan gäller även regel 11, 

enligt vilken arkitekt som bearbetat 

annans verk skall namnge 

ursprunglig arkitekt när handlingar 

som beskriver verket presenteras. 

Kommentar 

Ärendet tydliggör frågor som uppstår 

när man byter arkitekt och 

är därigenom av stort principiellt 

intresse. 

Anmälaren A har svårt att förstå 

motiven att byta arkitekt i ett 

fall som detta och anför: ”Vi tycker 

att man måste kunna föra fram 

viktiga skäl för ett byte. Detta är 

en mycket viktig fråga som handlar 

om respekt för arkitektens arbete 

och om att skapa möjligheter för 

god arkitektur. Vi tror att många 

byten av konsulter, där dessas 

arbetsresultat utnyttjas på olika 

sätt, inte bara är till skada för arkitekterna 

utan också innebär sämre 

byggnader på grund av mindre 

förståelse och motivation när det 

gäller ansvar och engagemang”. 

Nämnden instämmer i detta. 

Hade B följt regel 10 hade A fått 

tillfälle att redovisa sina synpunkter 

för beställaren på ett tidigt 

stadium, vilket kunde ha inneburit 

förändrat läge för den fortsatta 

projekteringen. Etiska nämnden 

har tagit del av handlingarna. Utan 

att göra någon värdering av de 

olika förslagens kvalitéer konstaterar 

nämnden att de överensstämmer 

i sina huvuddrag, men 

att exempelvis en originell idé 

om ljusföring, sprungen ur det 

omfattande förarbetet, inte blivit 

genomförd. En konsekvens av ett 

arkitektbyte kan bli att kunskaper 

och tankegångar bakom förslag till 

lösningar som är inhämtade under 

förarbetet går förlorade. Det kan 

inte uteslutas att detta kommer 

att påverka kvalitén om projektet 

genomförs. 

B anför i sitt yttrande att han 

kommit överens med sin beställare 

om att kontakta A. Han har vid flera 

tillfällen försökt ringa utan att 

få svar. Först två månader senare 

fick han, efter efterforskningar i 

Arkitektens årsbok, kontakt med A. 

Kontoret hade flyttat till ny adress 

och bytt telefonnummer. Arbetet 

med museet hade då fortskridit 

ganska långt med flera konsulter 

inblandade. 

Nämnden konstaterar att B inte 

kontaktat A på föreskrivet sätt. 

De ursäkter som framförts är inte 

godtagbara. 

Beslut 

Nämnden finner att B vid övertagandet 

av uppdraget inte har 

underrättat ursprungsarkitekten 

på det sätt som yrkesregel 10 

föreskriver. 

Vidare saknar ritningarna från 

B namnangivelse om ursprungsarkitekt. 

Nämnden finner att brott 

mot yrkesregel 11 föreligger. Att 

A efter att ha sett ritningarna har 

förklarat att man inte vill ha sitt 

namn utsatt ändrar inte detta 

förhållande. 

Etiska nämnden har med 

anledning av detta beslutat att 

utdela påföljden ERINRAN enligt 

den påföljdsordning som tillämpas 

vid åsidosättande av en Sveriges 

Arkitekters yrkesregel. 

Nämnden anser att ärendet är 

av principiell betydelse. 

Luleå 2003-07-01 

Sveriges Arkitekters etiska nämnd 

Hans Tirsén, ordförande 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Sveriges Arkitekter anser att den 

bostadspolitiska debatten behöver 

breddas och fördjupas. Det förs 

idag inte någon egentlig debatt 

om hur dåligt bostadsmarknaden 

faktiskt fungerar. Den bostadspolitiska 

debatten har för stunden 

reducerats till en fråga om hur 

man bygger många nya hyresrätter 

väsentligt billigare än idag. 

Det behövs en mer grundläggande 

debatt än så och den måste handla 

om bostadspolitiken i stort. Nu 

upprätthålls visionen om en generell 

bostadspolitik, men redskapen 

för att genomföra den saknas. Vad 

har vi då för politik? Har vi överhuvudtaget 

någon? 

Sveriges Arkitekter vill med 

detta debattinlägg bidra till debatten 

om hur vi kan skapa en bättre 

fungerande bostadsmarknad i 

Sverige. 

Arkitekter har både ett 

ansvar och en nyckelroll 

Arkitekter har en nyckelroll när det 

gäller att skapa goda boendemiljöer 

och funktionella, hållbara, kvalitetspräglade 

och estetiskt tilltalande 

bostäder. 

När grundstenarna lades för 

den svenska bostadspolitiken på 

1930-talet bidrog arkitekterna 

starkt till formulerandet av visioner 

och målsättningar för vad som 

borde utmärka samhällets bostadspolitiska 

satsningar. Därefter har 

arkitekterna, under perioder av 

starkt betonade bostadspolitiska 

ambitioner och under perioder där 

sådana saknats, givit sina professionella 

bidrag till byggandet av goda 

bostäder. Att arkitekterna nu, när vi 

åter befinner oss i en bostadspolitisk 

brytningstid, ger sitt bidrag till den 

bostadspolitiska debatten är därför 

både naturligt och ett led i en tradition 

där arkitekterna känner starkt 

ansvar för att medverka till ett bostadsbyggande 

som kan medverka 

till att trygga den grundlagsfästa 

rätten för alla medborgare att ha 

tillgång till en bostad och en god 

levnadsmiljö. 

Efterlyses: En ny bostadspolitik 

Ett debattinlägg från Sveriges Arkitekter på Arkitekturdagen den 

24 november 2003. 

Var finns konsumentperspektivet? 

En bostadspolitik kräver verktyg 

som kan användas för att söka realisera 

uppställda mål. Eftersom bostadspolitiken 

historiskt sett varit en 

hörnsten i svensk välfärdspolitik har 

samhället haft tillgång till många 

olika instrument som har använts 

på ett oftast genomgripande sätt. 

Bostadssektorn i Sverige har därför 

en historia av detaljregleringar, subventioner 

och omfattande politisk 

planering. Dessa instrument har 

skapat god jordmån för olika särintressen, 

som inom bostadssektorn 

är rikligt representerade och väl organiserade. 

Det har i sin tur medfört 

att den bostadspolitiska agendan i 

stor utsträckning bestämts av olika 

intressegrupperingar och mindre av 

allmänintresset. Det var länge sedan 

bostadspolitiken utgick från ett 

generellt konsumentperspektiv. 

Subventioner ut 

– bruksvärden kvar 

De bärande elementen i det som 

kunde beskrivas som en tidigare 

fungerande, samhälleligt förankrad 

bostadspolitik, avvecklades i början 

av 90-talet. På kort tid nedmonterades 

subventionssystemen samtidigt 

som en omfördelning av skatteuttaget 

medförde starkt ökande kostnader 

för både byggande och boende. 

Detta gav helt nya förutsättningar 

för bostadsbyggande i Sverige och 

bostadsbyggandet i landet upphörde 

nära nog. Sedan dess har bostadsbyggandet 

legat på en för Sverige 

unikt låg nivå. Något förenklat kan 

sägas att svensk bostadspolitik, av 

traditionellt snitt, upphörde att 

finnas till i början av 1990-talet. 

Samtidigt övergick bostadssektorn 

från att vara nettobidragsmottagare 

till att bli nettobidragsgivare 

till statskassan. 

Den bostadspolitik som fördes 

fram t o m början av 1990-talet 

utgick från användning av omfattande 

generella subventioner 

och förutsatte samtidigt att de 

allmännyttiga bostadsföretagen 

skulle ha en ledande ställning genom 

tillämpning av bruksvärdeshyror. 

När de generella subventionerna 

avskaffades upphörde i stort sett 

de allmännyttiga bostadsföretagen 

att bygga. 

De generösa subventionerna 

gjorde det möjligt för alla allmännyttiga 

företag att bygga. Effekten av 

detta vet vi idag. Det byggdes mest i 

de delar av landet där de långsiktiga 

behoven var minst. Under perioden 

1998-2002 fick därför 16.000 

lägenheter i flerbostadshus rivas 

ute i landet. Det motsvarar, med 

dagens bostadsbyggnadstakt, i det 

närmaste en årsproduktion av nya 

bostäder. 

Trots att de allmännyttiga 

bostadsföretagen i början av 1990talet 

förlorade sin ledande ställning 

som bostadsbyggare och i huvudsak 

övergick till att bli förvaltare 

behölls bruksvärdessystemet med 

dess hyresreglerande effekt. Detta 

omöjliggjorde för privata aktörer, 

främst i tillväxtregionerna, att 

bygga hyresrätter. En ytterligare 

viktig aktör för att åstadkomma 

en fungerande bostadsbyggnadsmarknad, 

de privata byggmästarna, 

fick därmed lämna scenen. Med 

dessa och allmännyttan borta från 

arenan lämnades fältet fritt för de 

rikstäckande entreprenadföretagens 

satsning på bostadsrättsbyggande, 

en satsning som varit framgångsrik 

i främst storstadsområdena där efterfrågan 

möjliggjort uttag av priser 

långt utöver faktiska byggkostnader. 

Bostadsbrist och segregationsproblem 

kan inte lösas vare sig 

genom ensidigt byggande av bostadsrätter, 

som under 1990-talet, 

eller genom ensidigt byggande av 

hyresrätter, vilket är den utveckling 

vi nu riskerar att få. När vi i huvudsak 

bara kan bygga på ett sätt och 

med en given upplåtelseform samtidigt 

så konserveras obalansen och 

stelheten på bostadsmarknaden. 

Det är inte dyrt att bygga 

bostäder i Sverige 

Det ensidiga byggandet av bostadsrätter 

under 1990-talet har skapat 

intrycket att det är dyrt att bygga 

bostäder i Sverige, vilket inte är 

sant. Bostadsbyggnadskostnaderna i 

Sverige är genomsnittliga eller t o m 

lägre om man jämför med byggkostnaderna 

i flertalet europeiska länder. 

Däremot har obalansen mellan tillgång 

och efterfrågan möjliggjort ett 

uttag av priser på framförallt bostadsrätter 

som drabbar de boende 

i form av onödigt höga boendekostnader. 

Prissättningen av bostadsrätter 

har i sin tur påverkat marknaden 

för hyresrätter eftersom det inte 

går att blunda för att hyresrätten 

har ett betydande ekonomiskt värde 

på marknaden så fort efterfrågan 

överstiger tillgång. 

Det är alltså inte primärt byggkostnaderna 

som är skälet till att 

det byggs för få bostäder idag. Det 

är snarare det faktum att bygg- och 

bostadsmarknaden inte tillåts fullt 

ut fungera som en marknad som är 

anledning till att det inte byggs en 

mångfald av bostäder i olika prislägen 

och med olika upplåtelseformer. 

En fungerande marknad utmärks av 

att nya produkter i skilda prisklasser 

utbjuds samtidigt som begagnade 

produkter kan omsättas på 

marknaden. Den svenska bostadsmarknaden 

har inte några av dessa 

signum, vilket är anmärkningsvärt 

med tanke på att vi i Sverige, vid en 

internationell jämförelse, har flest 

antalet bostäder per invånare (i det 

närmaste 0,5 bostad per invånare). 

Bostadsbristen ökar i stora 

delar av landet, men har alla 

köpkraft nog? 

Nu ökar bostadsbristen i stora delar 

av landet och bostadspolitiken har 

därmed mer tydligt återkommit som 

ett politikområde. Från 1998 till 

2003 femdubblades antalet kommuner 

med bostadsbrist, från 20 

till 100. I drygt var tredje kommun 

råder bostadsbrist. Hela 60 procent 

av landets invånare bor dock i dessa 

kommuner, varför bristsituationen 

på bostadsmarknaden berör mer än 

halva befolkningen. 

Det är mot denna bakgrund 

naturligt att det ges politiska löften 

om ett starkt ökat bostadsbyggande 


och, framförallt att det ska byggas 

billigare för att möjliggöra för 

hushåll med normala inkomster att 

efterfråga det som byggs. Frågan 

är dock om inte stora grupper, trots 

den ihärdiga kampen för ett billigare 

bostadsbyggande, ändå inte kommer 

att ha råd att efterfråga det som 

idag byggs. Den debatten måste 

föras, även om det är politiskt 

svårsmält att inse att urholkningen 

av svensk köpkraft gått så långt att 

betydande grupper helt enkelt inte 

har köpkraft nog att efterfråga en 

god, sund, hållbar och kvalitetspräglad 

bostad. 

Det går förstås att med en 

rad samverkande åtgärder bygga 

bostäder billigare. Någonstans 

går dock en gräns där kraven på 

momentant förbilligande riskerar att 

bli styrande över kraven på funktion, 

långsiktighet, förvaltningseffektivitet 

och hållbarhet. Det är en farlig 

utveckling som inte uppmärksammats 

tillräckligt i bostadsdebatten. 

Flera olika hinder för ökat 

bostadsbyggande 

Det finns, vilket visats av Boverket, 

en rad hinder för ökat bostadsbyggande. 

Markpriserna i framförallt 

tillväxtregionerna är för höga. I 

samma områden har entreprenadpriserna 

drivits upp. Byggfel höjer 

kostnaderna. Planbestämmelser och 

kommunala exploateringskrav är 

kostnadsdrivande. Höga materialpriser, 

tillkomna genom monopol och 

oligopol, prissamverkan och dolda 

rabattsystem, ökar likaså kostnaderna. 

Dessutom har många av byggherrarna 

direktavkastningskrav 

som i grunden inte är förenliga med 

bostadsbyggandets villkor. Bostadsrättsbyggarnas 

avkastningskrav går 

inte att förena med den, normalt 

sett, låga avkastning som hyresrättsbyggande 

ger. För hyresrättsbyggare 

gäller regeln att värdet av 

fastigheten skall skrivas ned om 

positiv avkastning inte uppkommer 

direkt. Bostadsbyggande – och särskilt 

hyresrättsbyggande – är i sig 

en långsiktigt säker investering men 

är inte i grunden en investering som 

kan ge snabb och hög avkastning på 

eget insatt kapital. 

Det är uppenbart att ett ökat, 

och ett mer kostnadseffektivt, byggande 

förutsätter åtgärder inom en 

rad olika områden. Om man i den 

politiska debatten menar allvar med 

att det ska gå att bygga billigare för 

att få lägre boendekostnader måste 

också där rymmas en självkritisk 

granskning av samhällets och offentliga 

myndigheters ansvar för 

regelverk och prissättning som ökar 

kostnaderna för att bygga. 

Dessutom måste i debatten 

inses att bostadsbyggandets villkor i 

grunden är starkt förknippade med 

regler för finansiering och ekonomisk 

styrning. Här finns bostadsbyggandets 

moment 22 idag. Någon 

möjlighet till en återgång till ett 

system med generella subventioner 

finns inte. Byggherrar måste 

därmed göra normala affärsmässiga 

kalkyler och lönsamhetsbedömningar. 

Eftersom prissättningen av 

bostadshyror är reglerad omöjliggörs 

detta till stor del. Mer eller 

mindre dolda subventioner i form av 

gratis markupplåtelse eller mångårig 

befrielse från tomträttsavgäld krävs 

bl a då för att få igång bostadsbyggandet. 

Samhället vill i grunden inte 

och kan endast i begränsad omfattning 

subventionera, men måste ändå 

göra det för att få till stånd ett 

byggande av rimlig omfattning. 

Det går mot ett socialt motiverat 

bostadsbyggande. 

Motivet för prisregleringen av 

hyresrätter har alltid varit att 

motverka segregering. Istället har 

den förda politiken grundlagt en segregering 

av boendet som sannolikt 

är svåröverträffad. Politiken skapar 

inlåsningseffekter och förhindrar 

uppkomsten av naturliga rörelsemönster 

och flyttkedjor på bostadsmarknaden. 

Hyresrätter i attraktiva 

områden omsätts numera i mycket 

begränsad omfattning öppet på 

marknaden. Bruksvärdessystemet 

har överlevt sig självt och är på väg 

att utmönstras från marknaden. 

De hyresförhandlande parternas 

nyligen träffade överenskommelse, 

att bryta ut nyproduktion ur 

bruksvärdessystemet, innebär också 

i praktiken införande av dubbla hyressättningssystem 

och en successiv 

övergång till marknadshyror. Det i 

sin tur innebär att resan nu påbörjats 

i riktning mot ett mer uttalat 

socialt betingat bostadsbyggande 

med subventioner eller reglerad 

hyressättning för de grupper som 

inte har den köpkraft som en mer 

marknadsanpassad hyressättning 

förutsätter. 

Vi går alltså i Sverige i riktning 

mot införande av särskilda regler för 

socialt motiverat bostadsbyggande. 

Ett sådant byggande behöver inte 

bli ett andra klassens byggande 

utan bör kunna integreras på ett 

välfungerande sätt i marknadens 

övriga bostadsbyggande. Flera 

europeiska länder har visat att det 

går att skapa en bebyggelse där 

hyresreglerade hus med boende för 

köpkraftssvaga grupper kan blandas 

med bostadsrätter och bostäder 

med marknadsstyrda hyror. 

Segregationsargumentet håller 

inte för att avvisa tanken på att 

också i Sverige införa ett system 

med socialt motiverat bostadsbyggande. 

Bostadssegregering har 

dagens politik redan skapat och 

det är uppenbart att bostadsbyggnadsmarknaden 

aldrig kan bli den 

perfekt fungerande marknad som 

alltid förser alla grupper människor 

med just den bostad varje grupp har 

ekonomisk möjlighet att efterfråga. 

Samhället behöver vara med och 

styra, men styrningen kan inskränkas 

till att säkerställa att grupper 

med begränsad köpkraft kan erbjudas 

goda bostäder med långsiktiga 

kvalitéer. Någon annan styrning 

behöver inte bostadsmarknaden. 

Var finns debatten om den 

goda bostadens kvalitéer? 

Det som utmärkte svensk bostadspolitik 

efter andra världskriget var 

satsningen på goda bostäder åt alla. 

Idag handlar det mer om att försöka 

åstadkomma lägre kostnader för 

byggandet än frågan om vad som 

präglar den goda bostaden och hur 

sådana ska kunna byggas. Det som 

utmärker dagens politik är försöket 

att upprätthålla visionen om bostadsbyggandet 

som en del av den 

generella välfärdspolitiken. Eftersom 

breda grupper emellertid inte har en 

betalningsförmåga som matchar de 

hyror dagens bostadsbyggande förutsätter 

blir det med nödvändighet 

politiskt fokus att producera billigare. 

Mycket går att åstadkomma med 

ett mer industrialiserat byggande 

men det är uppenbart att frågor 

om boendets kvalitéer riskerar att 

hamna i bakgrunden när budskapet 

om billigare byggande dagligdags 

trummas ut på marknaden. 

Sveriges Arkitekter anser att frågor 

om boende- och bostadskvalitet, 

hållbarhet och långsiktighet måste 

få ett tydligare genomslag i den 

bostadspolitiska debatten. Frågorna 

om bostadsförsörjning och bostadsbyggandets 

villkor är långsiktiga och 

för viktiga för samhällsutvecklingen 

för att reduceras till löften och 

satsningar av färskvarukaraktär. Nu 

måste långsiktigt stabila spelregler 

för bostadsbyggandet läggas fast. 

Sveriges Arkitekter ifrågasätter 

också den bostadspolitiska debattens 

ensidiga kostnadsfokusering. 

Generellt sett, och i ett europaperspektiv, 

är det inte avvikande dyrt 

att vare sig bygga bostäder eller 

att bo i Sverige. Det har flera olika 

nyligen publicerade studier visat. 

Det som däremot har ägnats mindre 

intresse är frågan om hushållens 

disponibla inkomster, som många 

gånger är för låga för att räcka 

både till att täcka normala boendekostnader 

och andra, livsnödvändiga 

utgifter. Detta är dock inte primärt 

ett produktionskostnadsproblem 

utan ett större samhällsproblem 

med bärighet på beskattning och 

transfereringar. 

Det går att bygga billigare... 

Det går förstås att, i många avseenden, 

bygga billigare. Svagt konkurrenstryck 

bland entreprenörerna, 

omoderna produktionsmetoder, 

undermålig logistik, upptrissade 

materialpriser och förekomsten av 

många inköpsled är omständigheter, 

bl a uppmärksammade av Byggkommissionen, 

som uppenbart fördyrar 

byggandet. Härtill kommer ett 

starkt ökat skatte- och avgiftsuttag 

samt, åtminstone i områden där 

bostadsbyggnadsbehoven är störst, 

höga markpriser. Man kan säga att 

samhällets behov av uttaxering av 

bostadssektorn tillsammans med 

dåligt organiserade byggprocesser 

i god samverkan bidrar till boendekostnader 

som skulle, genom en 

bättre samverkan mellan samhället 

och byggsektorn, kunna hållas 

avsevärt lägre. 

...men fixeringen vid 

förbilligande är riskfylld. 

Den nuvarande bostadspolitiska 

fixeringen vid förbilligande är riskfylld. 

Det går inte att ensidigt se till 

de momentana byggkostnaderna. 

Kostnaderna att bygga måste 

relateras till kvalitetsmål och kraven 

på långsiktig hållbarhet och god 

förvaltningsekonomi. Det finns 

också en uppenbar risk att gamla 

misstag med kategoribyggande 

med generellt sett lägre kvalitet och 

låg långsiktig hållbarhet upprepas. 

Risken förstärks av det faktum att 

riktade subventioner nu ges till vissa 

smålägenheter, när det är omtvistat 

huruvida det är sådant bostadsbyggande 

vi i första hand har behov av. 

Riktade och tillfälliga subventioner 

stör mer än underlättar. 


Eftersom ekonomiska möjligheter 

inte finns, och knappast heller en 

önskan, att återskapa generella 

subventioner till bostadsbyggandet 

är det bättre att helt låta bli 

att subventionera. Istället bör 

insatserna inriktas på att skapa en 

bostadsbyggnadssektor där många 

olika aktörer och intressenter kan 

fungera jämsides och åstadkomma 

ett varierat bostadsbyggande med 

olika upplåtelseformer. Samhällets 

insatser gör mest nytta för den 

enskilde bostadskonsumenten om de 

koncentreras till att skapa fungerande 

marknadsmekanismer där 

det är meningsfullt och lönsamt att 

bygga inom alla segment, från det 

”lyxiga” till den enklare och mindre 

”förstagångslägenheten”. 

Alla sorters bostadsbyggande 

behövs, samtidigt. 

Alla sorters bostäder behöver byggas 

samtidigt, stora som små, dyra 

som billiga. Det är på sikt den bästa 

garantin för att skapa en fungerande 

bostadsmarknad med byteskedjor 

där människor kan byta boendeform 

och bostadsstorlek i ett öppet 

system. Först då utbudet är mer 

varierat och byteskedjorna fungerar 

kommer dagens system med liten 

omsättning av bostäder, iscensatta 

skenbyten och miljardomsättning av 

svarta pengar att kunna brytas. 

Mångfalden måste öka 

För att skapa en sådan marknad 

måste samhället ge förutsättningar 

för olika aktörer att bygga inom de 

segment och med den inriktning 

där de har sin kompetens. Mångfalden 

måste öka i produktionsledet. 

Hinder som finns för privata 

byggherrar att bygga hyresrätter i 

större omfattning måste elimineras. 

Bruksvärdessystemet, som de facto 

fungerar som en hyresreglering, 

måste ändras så att det inte utgör 

ett faktiskt produktionshinder. Systemet 

har överlevt sig självt och är 

idag i mycket ett egenintresse för de 

hyresförhandlande organisationerna. 

Framtidens bostadspolitik kan inte 

utgå ifrån dagens bostadsideologiska 

positioneringar och särintressen. 

Dessa måste vika för behovet att 

säkerställa en långsiktigt acceptabel 

bostadsförsörjning. Allmänintresset 

och konsumentperspektivet måste 

åter få utgöra utgångspunkten för 

den bostadspolitik som bör föras i 

landet. 

Sveriges Arkitekter 

anser att följande 

utgångspunkter 

bör gälla för framtidensbostadspolitik: 

1. Allmänintresset och konsumentperspektivet 

skall styra 

bostadspolitiken 

Det saknas ett konsumentperspektiv 

inom byggsektorn, vilket förstärks 

genom det senaste dryga decenniets 

maktförskjutning från byggherrarna 

till de stora entreprenörsföretagen. 

Visserligen har dagens bostadsköpare 

en större möjlighet att påverka 

sin lägenhetsutformning, men på 

ett övergripande plan saknar idag 

bostadskonsumenterna direkta 

företrädare för sina intressen i fråga 

om miljö, kvalitet och kostnader i 

byggda och anlagda miljöer. Det går 

inte att bortse ifrån att avsaknaden 

av konsument- eller brukarinflytande 

bidrar till att kvalitets- och kostnadsfrågor 

inom byggsektorn inte 

hanteras på ett sätt som är legio 

inom annan producerande verksamhet 

där producenterna direkt 

påverkas av och får anpassa sig till 

konsumentkrav och konsumentpreferenser. 

Samhället bör presentera förslag 

innebärande ett förstärkt konsumentskydd 

när det gäller offentligt 

bedrivet, genererat eller finansierat 

bostadsbyggande. Även konsumentskyddet 

i samband med bostadsbyggande 

för omedelbar försäljning bör 

behandlas i detta sammanhang. 

2. Det behövs ett varierat byggande 

inom alla segment 

Sveriges Arkitekter anser det 

angeläget att bostadsbyggandet 

är varierat och att det byggs inom 

alla efterfrågesegment. Långsiktigt 

uppnås de bästa effekterna på 

bostadsmarknaden om det byggs 

en blandning av mindre och större 

bostäder under nyttjande av alla i 

dag tillgängliga upplåtelseformer, 

hyresrätt, bostadsrätt, kooperativ 

hyresrätt och småhus. Även 

ägarlägenheter bör tillkomma som 

en kompletterande upplåtelseform. 

Olika upplåtelseformer bör blandas, 

även när projekten är små. Lika viktigt 

är att åstadkomma ett varierat 

bostadsbestånd som svarar mot 

bostadskonsumenternas vitt skilda 

behov och preferenser. Kategoribyggande, 

tillkommet med utgångspunkt 

i befintliga eller tillkommande 

subventions- eller bidragsregler, får 

inte tillåtas dominera. 

Nu subventioneras specifikt 

smålägenheter. Samtidigt ställs 

krav på att bygga mycket och billigt, 

vilket rymmer en inneboende risk 

för att det byggs hela områden, eller 

kvarter, eller stora hus med endast 

sådana lägenheter. Risken är att 

sådana områden, kvarter eller större 

hus blir kategoribostäder och får en 

social stämpel som inte är önskvärd. 

3. Ge förutsättningar för 

marknaden att fungera! 

Dagens bostadsmarknad är full av 

inlåsningseffekter. Den rörlighet som 

är utmärkande för en fungerande 

bostadsmarknad saknas, vilket 

främst är uppenbart i tillväxtregionerna. 

Bostäder som inte är tänkta 

att ha ett marknadsvärde har fått 

det ändå. Handeln med hyresrätter 

har i storstadsregionerna fått gigantiska 

proportioner och givit upphov 

till en svart marknad som sannolikt 

omsätter miljarder. Den som har en 

attraktiv hyresrätt gör allt för att 

inte återlämna den även om behovet 

av bostaden inte längre är vad 

det en gång varit. Villaägare som 

avbetalat sina lån saknar incitament 

att flytta trots att ett annat boende 

vore att föredra. 

Förlorarna på en marknad som 

inte fungerar återfinns främst bland 

ungdomar och ekonomiskt svaga 

grupper i samhället. Det är dessa 

som drabbas av att bostäder i olika 

storlekar och prislägen inte successivt 

omsätts på marknaden. Dagens 

bostadspolitik, eller snarare brist på 

bostadspolitik, gynnar den som har 

ett bra boende, inte den som söker 

ett bättre boende eller vill förändra 

sitt boende. Svensk bostadspolitik, 

som var tänkt att motverka bostadssegregation, 

har i själva verket 

medverkat till en förstärkt bostadssegregation. 

En förändring av boendebeskattningen 

och hyressättningens 

mekanismer är nödvändig för att 

skapa en rörligare bostadsmarknad 

där bostäder kan omsättas öppet 

och där tillgång och efterfrågan kan 

balansera bättre. Det finns inget 

skäl till varför inte bostadssektorn 

skulle kunna få fungera som en fri 

marknad utan skatte- eller prissättningsmässiga 

ingrepp som sätter 

marknadens funktionssätt ur spel i 

vitala avseenden. 

4. Bättre processer, större 

resurser och ökad mångfald 

Arkitekter och planerare utgör 

nyckelgrupper i bostadsplaneringens 

och bostadsbyggandets processer. 

Arkitekter och planerare svarar, 

med sin kompetens, för avgörande 

insatser i bostadsprojektens tidiga 

skeden och under den tidsrymd ett 

bostadsprojekt långsiktiga ekonomi 

mest låter sig påverkas. 

Arkitekter och planerare har traditionellt 

uppdraget och förtroendet 

att vara byggherrens sakkunnige. 

I dialog med denne formuleras 

projektets programförutsättningar. 

Här gör arkitekter och planerare 

värdeskapande insatser som lägger 

grunden för den fortsatta kedjan av 

värdeackumulation i våra byggnader. 

Successivt försvagade byggherre- 

och förvaltarroller och 

främst det senaste decenniets 

maktförskjutning från förvaltande 

byggherrar till försäljningsbyggherrar 

har dock medfört att arkitektens 

hävdvunna roll som byggherrens 

förtrogne och sakkunniga rådgivare 

i många avseenden förändrats. Det 

är i dag inte ovanligt att arkitekter, 

främst till följd av att de större 

entreprenörerna agerar i byggprocessens 

samtliga led, inte arbetar i 

direkt interaktion med byggherren. 

Detta är ett av flera exempel på att 

dagens byggprocesser inte utgår 

från ett rationellt utnyttjande av de 

kunskaper och kompetenser olika 

aktörer besitter. 

En byggprocess utgående från 

ett helhetsperspektiv och konstruktiv 

samverkan mellan olika aktörer 

förutsätter mer ansvarstagande 

och styrande byggherrar. I detta 

sammanhang måste de offentliga 

byggherrarna vara förebildliga. Sådan 

förebildlighet måste rymma ett 

ansvar för att nyttja arkitektkompetensen 

på ett mer kompetent sätt 

än idag och även ett ansvar för att 

bygga in arkitektkompetens i den 

egna byggherreorganisationen. 

Plan- och markanvisningsprocessen 

är idag många gånger långsam 

och upplevs som segdragen och dyrbar. 

Den demokratiska förankringen 

måste alltid få ta tid i planprocessen. 

Men till en del kan en många 

gånger utdragen process förklaras 

med att kommunerna avhänt sig 

planinitiativet och i stället flyttat 

planutvecklingen och dess kostnader, 

liksom risktagande, till byggherrarna. 

Enbart de stora byggherrarna 

har ekonomisk möjlighet att klara 

processen, vilket motverkar behovet 

av mångfald och ökad konkurrens. 

De mindre byggherrarna och byggmästarna 

slås successivt ut, vilket är 

utvecklingshämmande. Enfald ersätter 

mångfald. Kommunerna har ett 

ansvar för att hantera processerna 


så att fler aktörer kan få utrymme 

på marknaden. Det är angeläget 

att få fram många, mindre projekt 

som öppnar för fler aktörer att både 

bygga och förvalta. 

Stadsarkitekt- och stadsbyggnadskontorens 

kapacitet måste 

förstärkas samtidigt som rutiner ses 

över för att möjliggöra ett större 

utnyttjande av konsulter för planprocessen 

i syfte att öka planberedskapen 

när den visar sig utgöra 

en hämmande faktor. Bristande 

resurser på myndighetssidan ger 

utdragna planerings- och remisstider 

som både fördröjer och fördyrar 

nya projekt. 

5. Bättre byggherrekompetens 

Skiftningarna i bostadspolitiken och 

perioderna utan tydliga bostadspolitiska 

mål har försvårat för 

bostadssektorns byggherrar att 

utveckla och vidmakthålla en god 

byggherrekompetens. Problembilden 

är särskilt tydlig för de allmännyttiga 

bostadsföretagen, vilka fram till 

början av 1990-talet utgjorde ett 

nav i det svenska bostadsbyggandet. 

Paradigmskiftet i svensk bostadspolitik 

i början av 1990-talet förpassade 

allmännyttan in i en förvaltande 

roll och en lång period med tynande 

byggherrekompetens inleddes. När 

nu de allmännyttiga företagen ges 

tillfälle att bygga betydligt mer 

än tidigare, och åtminstone delvis 

ges förutsättningar att återta en 

tidigare roll, måste företagen ta 

ansvar för ett kvalitetspräglat 

byggande, baserat på ett noggrant 

programarbete och omsorgsfullt 

valda upphandlings- och entreprenadförfaranden. 

Det krävs ett starkt 

engagemang för att kunna bygga 

bra och billigt. Man måste också 

vinnlägga sig om att samarbeta med 

arkitekter som har god kunskap om 

bostadsutformning och tar samhällets 

krav på användbarhet för alla 

på allvar. 

De allmännyttiga bostadsföretagens 

byggherrekapacitet bör 

förstärkas och kompletteras med 

bland annat arkitektkompetens, 

anställd eller anlitad. Varje bolag 

bör ha en chefsarkitekt med gedigen 

erfarenhet av bostadsplanering och 

programarbete liksom bostadsprojektering 

och upphandling. En 

sådan befattning bör ses som en 

central stabsresurs för att leda och 

utveckla bostadspolicy och utarbeta 

program. 

En grundsten i en framtida 

bostadspolitik måste vara att de 

allmännyttiga bostadsföretagen 

är förebildliga i fråga om byggher- 

rekompetens och säkerställer att 

man har resurser för och kvalitet i 

sitt programarbete. Brister när det 

gäller kvalitetsfrågor och styrning 

av byggherre- och genomförandeprocesserna 

finns idag hos de flesta 

aktörer på marknaden, inklusive de 

allmännyttiga företagen. 

Fel och brister i byggnader 

kan till inte ringa del förklaras av 

bristande kunskap hos byggherrarna. 

Om inte byggherren klart och 

tydligt kan precisera sina krav och 

förväntningar på sitt projekt kan 

entreprenörer och andra leverantörer 

heller inte veta vad som exakt 

skall levereras. Risken är uppenbar 

att oprecisa beställningar leder till 

att leverantörer får alltför stort 

inflytande över kvalitetsval, tekniska 

lösningar och prissättning. Endast 

en bättre byggherrekompetens kan 

förhindra att så sker. 

Det är också byggherrens ansvar 

att se till att tidplaner för projekten 

är sådana att det finns tillräcklig tid 

såväl för omsorgsfull projektering 

och planering som fortlöpande 

besiktningar och egenkontroll. I ett 

tydligare byggherreansvar är därför 

realistisk tidplanering för projektarbetet 

en viktig ingrediens. 

6. Entreprenadformerna och 

kvalitetsfrågorna 

Det är svårt att jämföra kostnaderna 

för olika byggprojekt på grund 

av den dåliga pristransparensen i 

byggsektorn. Större entreprenader 

handlas regelmässigt upp som total- 

eller utförandeentreprenader av de 

stora rikstäckande byggbolagen. 

Dessa utför i regel endast en liten 

del av arbetet med egen kapicitet. 

Merparten av arbetet utförs av 

företag som byggherren själv inte 

valt. Detsamma gäller byggmaterialen 

som levereras av företag som 

byggherren inte kunnat förhandla 

priser med. 

Allt detta är kostnadsdrivande. 

Med bättre kunskap hos byggherrarna 

om hur marknaden ser ut 

och fungerar kan kostnader kapas i 

varje led, alltifrån idéstadiet till den 

färdiga byggnaden. 

Entreprenadformernas direkta 

påverkan på kvalitetsfrågorna i bostadsbyggandet 

har uppmärksammats 

i alldeles för liten utsträckning. 

Totalentreprenaden överlåter ofta 

detaljprojektering och kvalitetsval 

i alltför hög grad på entreprenören. 

Få entreprenörer har i dag det 

byggmästarkunnande som erfordras 

för att kunna ta detta ansvar utan 

att tumma på kvalitén. Byggher- 

rens, programmets och arkitektens 

intentioner går lätt förlorade i 

en totalentreprenad. Detta bör 

uppmärksammas mer i allt offentligt 

genererat och och offentligt stött 

bostadsbyggande. De allmännyttiga 

företagen bör i möjligaste mån 

undvika totalentreprenaden som 

entreprenadform. 

Delad entreprenad med stora 

krav på program- och projekteringsarbetet 

tillsammans med aktivt 

styrande byggherre kan ge bättre 

förutsättningar för både hög kvalitet 

och en kontrollerad kostnadsnivå. 

Exempel visar att kraftigt delade 

entreprenader, där varje entreprenör 

svarar för sin del direkt mot 

byggherren, kan påverka byggkostnaderna 

högst väsentligt, inte sällan 

med 15-20 procent. Ännu bättre 

effekt uppnås om delade entreprenader 

kombineras med förupphandling 

av byggmaterial. Då kan priser 

påverkas på ett annat sätt än när 

bygget faktiskt är i gång. 

7. Ge utrymme för ett professionellt 

arkitektarbete – det 

skapar de goda framtidslösningarna! 

Byggprocessens uppläggning och 

den mer akuta kostnadsjakten ger 

idag ofta inte utrymme för ett 

seriöst och långsiktigt kostnadsbesparande 

arkitektarbete. Vare sig 

allmännyttan eller de kommersiella 

bostadsbyggarna tar alltid vara på 

möjligheten att få ett kvalificerat 

arkitektarbete i sina projekt. Både 

de allmännyttiga förvaltarbyggherrarnas 

budgetbyggande och de 

bostadsrättsbyggande försäljningsbyggherrarnas 

eskalerade kostnadsjakt 

har många gånger fel kostnadsfokus. 

Kortsiktigheten styr på den 

långsiktiga kvaliténs och ekonomins 

bekostnad. 

Det är genom ett gediget programarbete 

och en sammanhållen 

arkitektinsats projektet kan mål- 

och kostnadsstyras bäst. Tyvärr 

handlar i dag många processer ofta 

mer om att beordra fram knapphändiga 

ritningar än att söka lösningar 

på frågor om funktion, kvalitet, 

gestaltning, tillgänglighet, hållbarhet 

och miljöhänsyn. Arkitektkompetensen 

utnyttjas inte i processen, vilket 

i grunden är ett enormt resursslöseri. 

Byggkommissionen konstaterar 

att det är i programskedet och i 

det tidiga projekteringsskedet det 

fattas beslut som får en avgörande 

betydelse både för produktionskostnaden 

och för byggnadsverkets 

kvalitet, långsiktiga hållbarhet samt 

kostnader för drift och förvaltning. 

Det är i detaljplaneskedet och i 

tidiga projekteringsskeden möjligheten 

är störst att påverka projektets 

avgörande egenskaper. 

En byggnads investeringskostnad 

utgör endast i normalfallet ca 

10 procent av en byggnads totala 

kostnad, räknat över en livslängd på 

50 år. En viss prishöjning, motiverad 

av totalt högre kvalitet och bättre 

långsiktig hållbarhet, kan m a o 

påverka 90 procent av byggnadens 

totalkostnad positivt. 

Kommissionen konstaterar att 

man skulle kunna förvänta sig att 

större resurser skulle satsas inom 

byggherreåtagandet i de tidiga skedena 

i byggprocessen eftersom det 

är där byggnadens långsiktiga kostnad 

kan påverkas. Istället, noterar 

kommissionen, har målsättningen 

blivit den motsatta. Det sätts av allt 

kortare tid för projektering i relation 

till projektens storlek och arkitekter 

ges inte tillfälle och möjlighet att 

fullt ut använda sin kompetens. Att 

det är så får tillskrivas det faktum 

att ett alltmer passivt och kompetenssvagt 

byggherreagerande leder 

till upphandlingsförfaranden och entreprenadformer 

som motverkar ett 

effektivt utnyttjande av arkitekters 

kunskap i byggherre- och utförandeprocessen. 

8. Ställ kompetenskrav på 

aktörerna i bostadsbyggandet 

Kompetenskrav bör redovisas och 

avkrävas dem som deltar i fastighetsutveckling, 

projektering och 

byggande inom bostadssektorn. 

Uppställda kompetenskrav bör 

kopplas till ansvar och mandat att 

utverka inflytande i byggprocessen. 

Allmänt sett kan jämförelse 

göras med den licensiering i form 

av ett ”mäklarkörkort” som införts 

för personal som är sysselsatta 

med rådgivning inom finanssektorn. 

Även motsvarande regelverk för 

fastighetsmäklare tas med som 

jämförelse. Utgångspunkten för 

dessa kompetenssäkrande åtgärder 

är konsumentskyddet. Kompetenskrav 

och konsumentskydd samspelar 

inom andra verksamhetsområden, 

dock inte inom byggsektorn. Det bör 

åtgärdas. 

Kompetenskrav bör uppställas 

på aktörerna i byggandet alla led. 

Även arkitekterna måste höja sin 

kompetens för att kunna ta det 

viktiga helhetsansvaret för funktion, 

hållbarhet och skönhet i dagens alltmer 

uppdelade och fragmentariska 

processer. 


LEDARE 

Sveriges Arkitekter är 

intresseorganisation för Sveriges 

arkitekter, inredningsarkitekter, 

landskapsarkitekter och fysiska 

planerare med över 9.000 medlemmar. 

Sveriges Arkitekter 

Wirwachs Malmgård 

Ansgariegatan 5 

Box 9225,SE-102 73 

Stockholm,Sweden 

Te l +46(0)8 5055 7700 

Fax +46(0)8 5055 7705 

kansli@arkitekt.se 

www.arkitekt.se 

Ordförande: 

Johan Nyrén 

johan.nyren@nyrens.se 

vice ordförande 

Tiina Sarap, 

tiina.sarap@lpal.slu.se 

Förbundsdirektör: 

Staffan Carenholm, 

staffan.carenholm@arkitekt.se 

Bostadspolitik under debatt 

Sveriges Arkitekter har publicerat ett debattinlägg 

om bostadspolitiken. Inlägget återges i sin 

helhet i detta nummer av Arkitekten. 

Sverige Arkitekter efterlyser en breddning och 

en fördjupning av den bostadspolitiska debatten. 

Nu förs ingen egentlig debatt om bostadsmarknadens 

funktionssätt. Den bostadspolitiska debatten 

har för stunden reducerats till en fråga om 

hur man bygger många nya hyresrätter väsentligt 

billigare än idag. Det behövs en mer grundläggande 

debatt än så och den måste handla om 

bostadspolitiken i stort. Nu upprätthålls visionen 

om en generell bostadspolitik, men redskapen för 

att genomföra den finns inte på samma sätt som 

tidigare. 

Upprepar vi nu gamla misstag genom att allt 

intresse koncentreras på att bygga hyresrätter så 

billigt som överhuvudtaget är möjligt? Blir dagens 

billiga bostäder morgondagens dyra? Blir det som 

är något dyrare att bygga i dag i realiteten morgondagens 

billiga bostäder? Dessa frågor ställs 

idag inte öppet och tydligt. Det måste vara arkitekternas 

ansvar att lyfta fram dessa frågeställningar 

i debatten och se till att frågor om kvalitet, 

funktionalitet, hållbarhet och skönhet inte kommer 

på undantag när nya bostäder forceras fram. 

När grunden lades för den sociala bostadspolitiken 

på 1930-talet deltog arkitekterna aktivt i 

formulerandet av visionerna för den samhälleliga 

bostadspolitiken. När, senare, den generella bostadspolitiken 

växte fram efter andra världskriget 

var inte minst dåvarande SARs bostadsundersökning 

under krigsåren en utgångspunkt för den nya 

politiken. 

Nu befinner vi oss återigen i ett läge där 

bostadspolitiska visioner behöver formuleras på 

nytt. Självfallet ska arkitekterna då med sin sakkunskap 

kliva fram och ta del i debatten om den 

framtida bostadspolitiken. 

Utmaningarna för arkitekterna är flera. En 

sådan är den starka rörelsen i riktning mot ett mer 

industrialiserat bostadsbyggande, belyst i förra 

numret av Arkitekten. Möjligheter och risker med 

en mer långtgående industrialisering lyftes fram. 

Ett mer industrialiserat byggande påverkar förstås 

alla aktörers roller i byggprocessen, även arkitekternas. 

Det gäller därmed att, om man vill vara en 

aktiv aktör i en förändringsprocess, vara beredd 

att byta position och kliva in de produktionsmiljöer 

där förutsättningarna för det industriella 

byggandet bestäms. 

Naturligtvis handlar det också om att arkitekterna 

måste ta det professionella ansvaret att visa 

att det går att bygga med kvalitet och variationsrikedom 

även i en långt driven industrialiserad 

byggprocess. 

Det finns fler utmaningar. Arkitekterna bör till 

exempel peka på att det är nödvändigt att bygga 

i alla segment och prisklasser för att locka till 

rörlighet på bostadsmarknaden och minska de 

inlåsningseffekter som obönhörligen uppkommer 

när det byggs enahanda, med i huvudsak en upplåtelseform 

och av ett fåtal aktörer. 

Den kanske viktigaste frågan är ändå att se 

planering och bostadsbyggande i ett långsiktigt 

perspektiv. Dagens bostadspolitik är emellertid 

kortsiktig med inriktning på produktionsstöd 

som gynnar kategoriboende och som finns kvar 

så länge pengarna räcker. Enligt regeringen finns 

stödpengar till 2006. Beskedet till branschen är 

också att nya stöd inte kan påräknas efter 2006. 

Vad det innebär för tiden därefter och hur politiken 

ser ut efter 2006 vet vi inget om idag. Kortsiktiga 

stödåtgärder är, i ett långsiktigt perspektiv, 

mest av ondo. För långsiktigt bästa kvalitet och 

ekonomi behövs konsekventa och överskådliga 

regler för byggandet. 

Sveriges Arkitekter vill med sitt inlägg bidra 

till debatten om hur vi bygger bostäder och hur vi 

kan skapa en bättre fungerande bostadsmarknad 

i Sverige. Vi vill betona att det just rör sig om ett 

debattinlägg, som förhoppningsvis kan få efterföljare. 

Vi står nu mitt uppe i en bostadspolitisk 

brytningstid. Vad det innebär måste diskuteras 

och arkitekternas röster i den debatten är både 

viktiga och nödvändiga. 

Staffan Carenholm 


En reformerad byggsektor 

var temat på en konferens den 28 november som samlat 

alla tänkbara branschföreträdare för bygg- och fastighetssektorn. 

Byggherrar, fastighetsägare, byggmaterialindustri, 

högskolorna och de stora entreprenörerna, alla var där. Även 

arkitekterna fick en plats vid bordet. 

Diskussionen handlade om behovet av att skapa ett program 

för förnyelsearbetet inom byggsektorn mot bakgrund av 

den kritik mot branschen som bl a sammanfattats i Byggkommissionens 

rapport Skärpning gubbar. Ett av kommissionens 

förslag var ju att, efter brittisk förebild, starta ett stort förändringsprojekt 

av den svenska byggsektorn under medverkan 

av staten. 

I Storbritannien drivs sedan ett antal år förnyelseprojektet 

Rethinking Construction under handfast medverkan av statliga 

myndigheter. Projektet tillkom sedan den brittiska staten ställt 

den problemtyngda brittiska byggindustrin inför valet change 

or die. Branschen valde, föga överraskande, överlevnadsalternativet 

och ett omfattande förändringsarbete kom igång. 

Resultatet är både bättre processer och lägre kostnader. 

Lärdomar av detta kan vi förstås dra, även om det inte går 

att dra direkta paralleller till de brittiska förhållandena. Uppenbart 

är dock att i princip hela den svenska byggbranschen vill 

medverka i ett program för en reformering av sin egen sektor. 

Det handlar kanske inte om något stort, gemensamt projekt 

med fast organisation. Snarare då ett program som kan 

initiera en rad samtidiga förändringsprocesser baserade på 

gemensamt uppburna visioner om byggsektorn som samhällsnyttig 

framtidsbransch. Gott så, får man väl säga. 

Kanske blir det just detta som blir resultatet av de många 

förslag byggkommissionen lämnade över till finansdepartementet. 

På departementets bord har både förslag och remissvar 

nu legat i nästan ett år utan att något har hänt. Fler och fler 

är dessutom de som tror att så mycket inte heller kommer att 

ske. Märkligt kan tyckas med tanke på den svidande vidräkning 

med byggbranschen som Skärpning gubbar ändå utgjorde. 

Professionalisering 

Sveriges Arkitekter har nu under 2003 genomfört två kurser 

i det första steget i förbundets eget professionaliseringsprogram. 

Det första steget, kallat Yrkesrollen, vänder sig till 

arkitekter med några års yrkeserfarenhet. I årets kurser, som 

hållits i Stockholm och Göteborg, har totalt ca 55 yngre arkitekter 

deltagit och diplomerats. Därmed har vi uppnått målet 

för 2003, att starta professionaliseringsprogrammets första 

steg och genomföra två kurser. 

Detta är en början, och en bra sådan. Målsättningen är 

att bygga upp ett långsiktigt och uthålligt åtagande när det 

gäller arkitekternas professionaliseringsutbildning. Nu börjar 

därför ett arbete med att utveckla programmets nästa steg, 

som vi valt att kalla Specialisering, samtidigt som vi under 

2004 fortsätter att erbjuda utbildning i det första steget om 

yrkesrollen. 

Het utbildning 

STUDENT- 

SPALTEN 

Att arkitektutbildningarna är 

eftertraktade utbildningar känner 

säkert alla i branschen till. Efter 

årets väljayrke-mässor kan jag 

åter konstatera att de hör till de 

mest eftertraktade i hela utbildnings-Sverige. 

Under tre dagar på Älvsjömässan 

(utanför Stockholm) ville närmare 

2500 besökande gymnasister 

Montern är ritad av inredningsarki- ha vår folder om de fyra inriktningtektstudent 

Jennifer Lindstedt. 

arna av arkitektutbildningar. Under 

den betydligt mindre mässan i 

Malmö hade vi ungefär 350 besökare 

i vår monter. 

Alla stannade inte för att prata och fråga i vår monter, men många 

gjorde det. Till min hjälp i montern har jag studenter från skolorna som 

gör ett fantastiskt jobb i att förmedla intryck från sina utbildningar och 

ge goda råd om hur eleverna ska hitta rätt i utbildningsdjungeln. 

Under mässan hålls även ett omfattande seminarieprogram där 

yrken, högskolor eller studieråd presenteras. Ett seminarium om våra 

utbildningar fyller det största seminarierummet som i Älvsjö rymmer 

550 personer och i Malmö 150. Det gör vårt seminarium till ett av 

mässans absolut populäraste. Av våra seminariebesökare vill över hälften 

bli inredningsarkitekter, nästan lika många vill bli ”hus”-arkitekter 

en tjugondel vill bli landskapsarkitekter och några enstaka funderar på 

fysisk planering. Det kan tyckas lite men jag ser en trend att både fysisk 

planering och landskapsarkitektur blir både mer känt och mer populärt. 

En anmärkningsvärd företeelse på mässorna är den påtagliga frånvaron 

av de konstnärliga högskolorna eller konkret för oss – inredningsarkitektutbildningen. 

Trots det stora intresset vill man inte vara med. 

Märkligt nog just med hänvisning till att man är så populär ändå. 

Av de frågor vi får under mässorna vet vi att många av dem som vill 

bli inredningsarkitekter har mycket vaga uppfattningar om hur utbildningen 

går till och vad som krävs för att komma in på den. Frågorna 

kan gälla om matten är svår på utbildningen eller vilka betyg som krävs 

för att komma in. Vi ser inte som vår uppgift att i första hand locka 

fler sökande till arkitektutbildningarna. Vi vill ge en rättvis och förstås 

positiv bild av olika arkitektyrken. Även den som kommer fram till att 

en byggingenjörsutbildning eller för den delen en läkarutbildning passar 

bättre för henne eller honom, ska ha en tydligare och bättre bild av 

arkitekter efter mötet. 

Den allmänna bilden av arkitekten vill jag påstå är mycket positiv. 

Till och med lite glorifierad. Många tror arkitekterna om större ingenjörskunskaper 

än de har. Inredningsarkitektyrket har däremot många en 

trivialiserad bild av. En bild som är starkt präglad av livsstilsmagasinen 

samt hem- och fixarprogrammen på TV. 

Nästa år hoppas vi finnas med även på mässan i Göteborg, med ett 

seminarium. Något att drömma om vore att få se Konstfack på mässorna 

– och jag lovar att det är en dröm jag delar med många. 

Rickard Wallgren, studenthandläggare Sveriges Arkitekter

ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?