Integritet i fokus nr 2-2011 - Datainspektionen

dd med något helt annat”
vi gärna staten en nyckel. Många människor
ser nog inte den där dörren eller vad den
skyddar.
Georg Apenes, tidigare chef för det norska
Datatilsynet, menar att den svåraste utmaningen
för skyddet av den personliga integriteten
handlar om hanteringen av genetisk information.
Vad tror du?
– Frågan är verkligen viktig. Hela det område
som kallas biometri utvecklas snabbt och
skapar integritetsproblem som är svåra att
hantera. Länge har det handlat om att A kunnat
utöva makt över B därför att det någonstans
har samlats data om B som A kunnat få
tillgång till. Kroppen var på ett ställe, data
på ett annat. Nu handlar det också om att
läsa kroppen direkt: mönster på fingrar eller
handflator, i ögon och så DNA. Det gäller inte
längre bara att hindra åtkomst till information
utan åtkomst till kroppen. Möjligheterna
att använda biometri i nya tekniska system är
otaliga och risken för kränkningar ökar.
Var går den principiella gränsen när det gäller
genetisk information? Kan man dra en gräns för
vad myndigheterna får, och inte får, undersöka?
– Svaret är nog att man måste ta proportionalitetsprincipen
på större allvar än man
gjort hittills. Staten får bara inkräkta på
människors personvärn om åtgärden framstår
som helt nödvändig för att ta tillvara ett
viktigt samhällsintresse och bara på det sätt
som innebär minsta möjliga ingrepp. Just genetisk
information borde betraktas som särskilt
känslig, och skyddas enligt de strängare
reglerna i europeisk och dansk lagstiftning
om hantering av personuppgifter.
I vilken utsträckning kan och bör man överlämna
makt åt medborgarna att själva kontrollera
användningen av de egna personuppgifterna?
Bara genom att titta på dig en stund när du går
runt i en matbutik skaffar jag kunskaper om hur
Integritet i fokus nr 2-2011 – Datainspektionen
du ser ut, hur du klär dig, hur du rör dig och vad
du köper. Är det realistiskt att jag sedan måste
be dig om lov varje gång jag säger något om dig
till en bekant?
– Nej, det skulle inte fungera. Men man kan
sätta gränser. Att du betraktar mig i snabbköpet
ska inte vara ett problem men att du följer
efter mig i en vecka och systematisk samlar
information om allt jag gör är inte okej. Att
ta bilder på mig och lägga ut dem på Facebook
utan mitt medgivande är inte heller okej.
Vad ska förbjudas? Att jag följer efter dig?
Fotograferandet? Eller spridandet av bilderna?
– Man måste analysera riskerna noga och
göra det utifrån bättre kunskap än vi har idag
om vad människor faktiskt finner känsligt.
Jag har haft många kontakter med unga
Facebook-användare och de har delvis annorlunda
uppfattningar i personvärnsfrågor.
De berättar ofta om vad de varit med om och
lägger gärna ut uppgifter om vilka vänner
de har, sådant som
många i en äldre
generation finner
känsligt. Viktigt
för de yngre tycks vara att de har kontroll
över vilken samlad bild av sig själva de presenterar
på nätet. De blir sura när Facebook
plötsligt ändrar policy och börjar använda
uppgifter om dem på ett nytt sätt. Unga
är generellt mer kompetenta ute på nätet.
Samtidigt är de ofta sämre informerade när
det gäller samhällets och arbetslivets sätt
att fungera. Det de exponerar av sig själva
på nätet är kanske inte känsligt i ögonen på
generationskamraterna men frågan är hur
informationen ter sig för äldre människor, till
exempel sådana som avgör om de ska få ett
jobb eller hyra en bostad.
Anders R Olsson
Det danska institutet
för mänskliga
rättigheter
är en statligt finansieradinstitution.
7