Vad händer med uttjänta mobiltelefoner, och vilken roll spelar ...

Lunds Tekniska Högskola
Miljö- och energisystem & Elektrisk mätteknik
Vad händer med uttjänta mobiltelefoner, och
vilken roll spelar tillverkarna i deras öde?
Hiam Ahmad, Ahmed Almuqayad, Beatrice Bondesson,
Staffan Rydén, Sandra Sjöstrand, Isak Svensson
Grupp 4
Abstract: The purpose of this report is to investigate cell phone makers’
policy and work regarding cell phone recycling, and how well the recycling
works in practice. The report is divided into four parts. In the first we
investigate the incentives for companies to care about recycling; the second
covers recycling policies of a few mobile phone manufacturers; in the third we
take a closer look at the content of an average phone, and it’s potential harm;
and in the fourth we find out what happens to discarded phones in reality.
In conclusion, all the major manufacturers surveyed do seem to take
responsibility for their products throughout their entire lifetime, both because
of laws and regulations, and goodwill. However, in practice the recycling
figures are far from satisfying.
Keywords: Recycling, cell phones, producer responsibility, electronic waste,
heavy metal pollution
Uppsats inom kursen EEMF01: Företagande, 1
entreprenörskap och miljö
Vårterminen 2012

Innehåll
1 Inledning 2
2 Varför bryr sig företagen om återvinning? 2
2.1 Marknadsfördelar med CSR-arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . 2
2.2 Återvunna material som inkomstkälla . . . . . . . . . . . . . . . 3
2.3 Sällsynta jordartsmetaller . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3
2.4 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
3 Vilken målsättning har företagen för återvinningen? 6
3.1 Samsung . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6
3.2 Nokia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
3.3 Sony . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
3.4 Yttre påtryckare - Greenpeace . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8
4 Vad i telefonen påverkar miljön? 8
5 Vad händer med förbrukade mobiltelefoner? 9
6 Diskussion 11
7 Slutsatser 14
8 Referenser 15
1

1 Inledning
Vad är det som är dåligt med mobiltelefoner? Vår generation växte upp rakt in i
mobiltelefonins intåg och fick uppleva alla dess fördelar. Den sladdlösa kommunikationen
tillåter oss att vara på språng och flexibla och samtidigt anträffbara –
alla eftertraktade egenskaper i dagens samhälle. Utvecklingen gick snabbt framåt
och såväl kamera som musikspelare integrerades i i princip varje telefon. Mobiltelefonen
började likna en schweizisk armékniv som kunde användas till nästan
allt. När så smartphonen lanserades blev mobilen dessutom en dator. Mobilen
har möjliggjort mycket som vi idag tar för givet och har på kort tid utvecklats
från en otymplig prototyp till en multifunktionell elektronisk verktygslåda som
knappt någon kan tänka sig att leva utan, så vad är det som är dåligt? Ett
problem är att den snabba utvecklingen har medfört överkonsumtion. En följd
av detta är att en stor mängd telefoner kasseras årligen. Om dessa inte tas om
hand på ett hållbart vis vore det onekligen dåligt på många olika sätt. I denna
undersökning frågar vi oss vad som händer med alla telefoner som inte längre
används.
Syftet med denna undersökning är att undersöka tillverkarens roll beträffande
återvinning av mobiltelefoner. Vi kommer att behandla vilka anledningar
som finns för återvinning och några olika mobiltelefontillverkares målsättning.
Vidare kommer vi att undersöka vad i gamla mobiler som kan ha negativ miljöpåverkan
samt vad som händer med uttjänta mobiler idag.
2 Varför bryr sig företagen om återvinning?
2.1 Marknadsfördelar med CSR-arbete
Företag använder sig allt mer av begreppet CSR, Corporate Social Responsibility,
för att profilera sig (Wang 2009). Begreppet innefattar tre delar; ekonomiskt,
miljömässigt och socialt ansvarstagande (CSRguiden 2012). Att använda CSR
är frivilligt för företag men forskning har visat att konsumenters syn på företag
påverkas av hur de arbetar med det. En uppdelning har gjorts beträffande
vilka metoder företag kan använda sig av när de tillämpar CSR. Metoderna kallas
här relationsgreppet, diskretionsgreppet och etiska greppet. Genom att till
exempel visa hänsyn när mobilnäten planeras bygger man förtroliga relationer
med potentiella kunder, detta kallas relationsgreppet.
Att införa begränsningar för att värna om privatpersoners hälsa och säkerhet
är ett exempel på användning av diskretionsgreppet medan minimering av miljöpåverkan,
bland annat genom att främja ökad återvinning, ingår i det etiska
greppet. Samtliga grepp bidrar till att förbättra konsumenters syn på de företag
som använder sig av dem. Dock ger det etiska greppet och relationsgreppet
betydligt större utslag när de tre jämförs. Företag som återvinner kan använda
detta som en konkurrensfördel i sin marknadsföring eftersom det har en positiv
effekt på konsumenternas attityd gentemot företaget (Wang 2009). Detta görs
exempelvis genom att en del av hemsidan vigs åt att beskriva de olika projekten
2

som ingår i företagets CSR-arbete (Sony 2012a). Om positivt ansvarstagande,
i synnerhet beträffande miljöfrågor så som återvinning, kopplas ihop med det
aktuella företaget kommer konsumenternas inställning till företaget förbättras
(Wang 2009).
2.2 Återvunna material som inkomstkälla
Det finns möjligheter att tjäna pengar direkt på de återvunna materialen. Plasten
och i synnerhet metallerna som används för att tillverka mobiltelefoner kan
säljas till goda förtjänster (Recycleinme 2012). Priserna fluktuerar förstås men
då komponenter till mobiltelefoner innehåller en hög koncentration av många
värdefulla metaller så som guld, platina, koppar med flera har även kretskort
och hela telefoner ett förhållandevis högt försäljningspris och utgör en inkomstkälla.
Det är möjligt att sälja mobilskrot till företag som utvinner och återvinner
metallerna. De rena metallerna kan sedan köpas tillbaka och användas till
att tillverka nya telefoner. Naturligtvis kommer då inköpspriser att överskrida
förtjänsten vid försäljning och affären kommer innebära en kostnad för mobiltelefontillverkaren.
Kostnaden kommer dock att vara reducerad om man jämför
med ett företag som inte återvinner mobilskrot eller använder återvunna metaller
vid tillverkning utan ständigt bryter ny malm (Edelmetall-service GmbH &
Co. KG 2012).
2.3 Sällsynta jordartsmetaller
Telefoner innehåller flera av de sällsynta jordartsmetallerna. Dessa måste återvinnas
eftersom deras förekomst i jordskorpan är ytterst begränsad. Om de
sällsynta grundämnena inte återvinns kommer de att ta slut, vilket skulle omöjliggöra
den mobiltelefontillverkning som företag bedriver idag. Koncentrationen
av många av de jordartsmetaller som behövs vid mobiltelefontillverkning
är numera högre i mobilskrot än i bergmalm och att återvinna metallerna är
många gånger billigare än att bryta dem (Rare Earth Digest 2010). Förutom
det tvingande skälet att tillgången är låg och det ekonomiska skälet för återvinning
finns det en tredje anledning att återvinna jordartsmetallerna. Vid olika
typer av avfallshantering, såsom förbränning och kompostering, kan metaller i
mindre mängd förekomma i utgående vatten, luft och som flygaska (Löfblad et
al. 2010). Mobiltelefoner som inte återvinns leder till att metaller hamnar i naturen.
Några av ämnena är toxiska och medför negativa effekter på människor
och djur när de passerar genom näringskedjor och anrikas i organismerna. De
kan till exempel påverka fortplantningen hos vissa djurarter varför åtgärder bör
vidtas för att minimera utsläppen och främja återvinning. Den här typen av
utsläpp riskerar att allvarligt skada ett företags varumärke. Det finns numera
lagstiftning för att hindra spridningen av toxiska ämnen i naturen (Löfblad et
al. 2010).
3

2.4 Lagstiftning
Producentansvaret är baserat på principen att den som förorenar ska betala
kostnaden som föroreningen orsakar och kallas för PPP, ”Polluter Pays Principle”.
Ursprunget till denna princip finns i Sverige. Den lades fram vid FN:s
miljökonferens i Stockholm 1972 och antogs officiellt två år senare av OECD.
Denna princip bekräftades återigen vid FN:s konferens om miljö- och utveckling
(UNGED) i Rio de Janeiro 1992.
Ungefär vid samma tidpunkt antogs handlingsprogrammet Agenda 21 som
ger mål och riktlinjer för hur vi kan nå en hållbar utveckling genom att utrota
fattigdom och undanröja hoten mot miljön. Begreppet ”hållbar utveckling” lanserades
internationellt i samband med FN-rapporten Vår gemensamma framtid
(1987). I rapporten menar utredarna att det finns ett viktigt samband mellan
ekonomisk utveckling och miljöförstöring. Rapporten menar att för att lösa problemen
måste världens länder, i första hand industriländerna, ta på sig ansvaret
för att utveckla hållbara produktions- och konsumtionsmönster (Consortis Miljöansvar
AB 2012).
Hur ser då lagstiftningen ut idag? I Sverige utformades en miljölagstiftning
mellan 1969 och 1973. Dessa lagar fanns utbredda och hade inget gemensamt
lagverk (Westerlund 1999). Miljöbalken kom till 1999 för att sammanställa den
lagstiftning som fanns. Dessa lagar utgör ett ramverk utan exakta detaljer för
hur lagarna ska följas (Regeringskansliet 2012). I Miljöbalken kap. 15 finns ett
antal paragrafer om producentansvaret vilket kan vara av intresse för företagen.
Huvuddraget i dessa lagar är att regeringen eller de myndigheter regeringen
utsett får utfärda föreskrifter om huruvida producenten har en skyldighet
att hantera avfallet, som producenten importerat, tillverkat eller på annat sätt
givit upphov till, på ett miljömässigt riktigt sätt (Svensk författningssamling
1998:808, kapitel 15, §6).
Producentansvaret är ett styrmedel för att uppnå en bättre miljö. Tanken
är att det ska motivera producenterna att ta fram produkter som är mer resurssnåla,
lättare att återvinna och som inte innehåller miljöfarliga ämnen. Vilka
föreskrifter som finns i nuläget är inte lätt att hitta och de är ständigt föränderliga.
Det viktiga är principen att företagen inte har en självklar rätt att tillverka
och importera varor utan att tänka på avfallshanteringen. Det är inte självklart
att de endast ansvarar för sitt eget avfall och inte för det avfall deras produkter
leder till. I dagsläget har vi lagstiftat producentansvar för åtta olika typer av
produkter vilket inkluderar batterier och elektroniska material. Det producentansvaret
innebär för dessa produkter är att det är företagen som ansvarar för
att samla in och ta om hand uttjänta produkter (Naturvårdsverket 2012).
Eftersom vi sedan 1995 är medlemmar av europeiska unionen står svensk lag
under EU-rätten. Vi måste alltså anpassa vår lagstiftning så att den överensstämmer
med EU:s. Vi har också anslutit oss till ett 40-tal miljökonventioner.
I Sverige eftersträvar man också att nå upp till miljömålen (Regeringskansliet
2012).
I mångt och mycket har EU:s miljöarbete varit drivande på svensk lagstiftning.
En betydande del av lagarna om producentansvar berodde just på
4

EU-direktiv i frågan. Rent allmänt driver EU ett omfattande miljöarbete i internationella
organisationer och de främsta målen finns fastslagna i miljöhandlingsprogram.
Det sjätte handlingsprogrammet för miljön togs fram 2002 och
omfattar linjerna för miljöpolitiken fram till 2012. De fyra prioriterade områdena
är:
1. Klimatförändringar: målet på detta område är att minska utsläppen av
växthusgaser.
2. Natur och biologisk mångfald: genom skärpt miljölagstiftning skydda och
återställa de naturliga systemens struktur och funktion.
3. Miljö och hälsa: miljö- och hälsoprioriteringar ska införlivas i övrig politik,
samt i lagstiftningen för vatten, luft, avfall och mark.
4. Förvaltning av naturresurser och avfall: strategier för hållbar förvaltning
av naturresurser och återvinning av avfall ska begränsa konsumtionen av
förnyelsebara och icke-förnyelsebara resurser.
EU:s miljöpolitik grundar sig på fyra huvudprinciper: försiktighetsprincipen,
principen om förebyggande åtgärder, principen om att föroreningar ska åtgärdas
vid källan och principen om att förorenaren ska betala, Polluter Pays Principle.
Speciellt den senare principen har betydelse för producentansvaret. Den syftar
på att företagen redan vid produktutvecklingen och tillverkningen ska ta
i beaktande hur produkten ska återvinnas och miljöeffekterna vid en framtida
skrotning. Förhoppningen är att återvinnandet och återanvändningen ska minska
användningen av jungfruliga naturresurser och råvaror. Producentansvaret
är lagstadgat av EU i ett antal direktiv. Det bedrivs ett kontinuerligt arbete
för att anpassa medlemsstaternas lagstiftning till EU:s direktiv. Det viktigaste
direktivet från Europaparlamentet för mobiltillverkare är Waste Electrical and
Electronic Equipment- (WEEE-) direktivet. Det dök upp 2003 och handlar om
produktansvaret för uttjänta elektriska och elektroniska produkter (Consortis
Miljöansvar AB 2012).
Särskilt intressant för mobiltillverkarna är RoHS-direktivet som syftar till
att minska mängden farliga substanser som används i elektrisk utrustning idag.
Direktivet gäller kadmium, bly, kvicksilver och en del andra kemiska föreningar.
Halterna av de farliga substanserna är reglerade och all elektrisk utrustning ska
testas för dessa (NMO Enforcement Authority 2012).Det nya RoHS-direktivet
som innefattar fler elektriska apparater gäller från 2012 (Teknikföretagen 2012).
Sett ur ett globalt perspektiv kan övergripande lagar mellan länder bara ske
på frivillig basis. De första sådana uppstod i mitten av 1900-talet mellan USA
och Kanada och handlade om gränsöverskridande vattendrag. Lagen handlade
om att man inte skulle förorena vattnet på ett sådant sätt att skador uppkom på
egendom och miljö i det andra landet. Denna typ avtal var oftast mycket lokala
och ingen uppföljning av att lagarna följdes gjordes (Carlman och Westerlund
2007). Därefter utvecklades flera internationella avtal bland annat genom FN
som behandlar allt från oljeutsläpp till bevarandet av våtmarker. Dessa avtal
5

är som sagt frivilliga och och det är svårt att tvinga länder att vidta åtgärder
(Gröndahl och Svanström 2011).
Anledningarna att återvinna sina gamla produkter är många. Låt oss nu
undersöka ambitionsnivån för återvinning hos några av de välkända mobiltelefontillverkarna
idag.
3 Vilken målsättning har företagen för återvinningen?
Vi har valt att studera miljömålen hos världens två största mobiltelefontillverkare,
finska Nokia och sydkoreanska Samsung, samt japanska Sony som har en
lokal förankring i Lund. Tillsammans står de här företagen för cirka 50 % av
världsmarknaden i volym räknat (Epstein 2012).
Det finns många fristående organisationer som uppmuntrar till hårdare miljökrav
och jämför olika företags policys. Som exempel på yttre krav från fristående
organisationer har vi tittat på Greenpeaces Guide to Greener Electronics.
3.1 Samsung
Samsung uppger på sin hemsida att de stödjer konceptet med producentansvar
(Individual Producer Responsibility, IPR), för att skapa incitament för företag
att minska mängden elektronikavfall (WEEE) som hamnar på soptippar och i
förbränningskraftverk.
Men Samsung menar dock att det i dagsläget inte är möjligt att implementera
IPR effektivt av en rad anledningar:
• Eftersom tekniken för att identifiera producenter inte är tillräckligt tillförlitlig
går det inte att bestämma vem som är ansvarig för vilket avfall och
därmed ska betala för återvinningen.
• Standardisering av märkning för att bestämma producent saknas, liksom
utrustning hos återvinningscentraler för att läsa av märkningen och samla
data centralt.
• Utan en direkt monetär koppling mellan produktdesign och återvinningskostnader
kommer inte IPR att leda till de förändringar i utvecklingsoch
tillverkningsled som krävs för att sänka återvinningskostnaderna och
förbättra insamlingen av avfall.
Samsung uppger att de samarbetar med fristående organisationer (NGO:er),
akademiker och andra företag för att lösa de här problemen (Samsung 2012a).
Samsung driver egen elektronikåtervinning i Sydkorea och Indien och planerar
att expandera verksamheten till Kina under 2012. De bidrar också till
återvinningsprogram i EU, USA, Kanada, Japan, Taiwan, Norge och Schweiz
(Samsung 2012b).
6

3.2 Nokia
Det är svårt att hitta konkreta målsättningar för miljöarbetet, men på sin hemsida
uppger Nokia att de driver ett aktivt miljöarbete integrerat i organisationen
(Nokia 2012a).
Företaget har som målsättning att vara medvetna om alla ämnen som används
i deras produkter, inte bara de som väcker oro i dagsläget. De uppger
också att de har en ambition att göra mer än lagstiftningen kräver i miljö- och
hälsofrågor, samt att driva utvecklingen och användandet av mer miljömässigt
hållbara material. Som ett led i detta publicerar företaget en “eko-profil” för alla
sina produkter med information om hur stor andel av vilka material produkten
består av (Nokia 2012a).
Företaget stödjer IPR-konceptet och bedriver återvinning på global skala
genom nära nog 6000 lokala kontor spridda över 85 länder i världen. För att
garantera att de insamlade telefonerna återvinns på ett korrekt sätt anlitas
bara internationellt certifierade återvinningsfirmor (Nokia 2010b).
För att öka återvinningsfrekvensen bedriver företaget också aktivt mediekampanjer
som informerar om och uppmuntrar till återvinning i flera länder
(Nokia 2012c).
3.3 Sony
Sony uppger att de har som målsättning att ”förse alla kunder med enkla och
praktiska alternativ för återvinning”(Sony 2012b). De lovar att alla telefoner
som samlas in av dem kommer att återvinnas på ett ansvarsfullt sätt. Företaget
uppger att de återvann 1,1 miljoner telefoner under 2011 (Sony 2012b), vilket
motsvarar cirka 3 % av antalet mobiler företaget sålde samma år (Sony 2012b).
De har en ambition att öka återvinningen under kommande år, men ger inga
konkreta mål. Sony har runt 500 insamlingsställen spridda över åtta länder i
världen och håller på att bygga ut systemet med bland annat förbetalda brev
så kunderna kan posta in sina gamla telefoner (Sony 2012b). De bidrar också
till återvinningsprojekt i arton länder i världen (Sony 2012b).
Som en förklaring till varför det inte återvinns fler telefoner nämns konkurrensen
med andrahandsmarknaden. Framförallt i utvecklingsländer är det
vanligt att gamla telefoner renoveras istället för att återvinnas (Sony 2012b).
Sony uppskattar att hundratals miljoner telefoner i världen renoveras och säljs
vidare istället för att återvinnas. De uppskattar också att vinsten för att renovera
och sälja vidare en telefon är minst tio gånger så stor som om den återvinns
(Sony 2012b). Företaget uppger att de stödjer principen om återanvändning
men ser samtidigt renoveringen som ett problem eftersom deras varumärke tar
skada av dåligt reparerade produkter och renoveringsindustrin saknar rutiner
för att ta hand om det farliga avfall som blir över (Sony 2012b).
En annan förklaring som ges är att den mesta elektronikåtervinningen utförs
av olika statliga och fristående privata aktörer som inte särredovisar mobiler från
annat elavfall. Av liknande skäl finns det inga exakta siffror över hur många
telefoner som renoveras (Sony 2012b).
7

3.4 Yttre påtryckare - Greenpeace
Greenpeace är en fristående lobbyorganisation för miljövänner kanske främst
känd för att trakassera japanska valfiskare. Förutom sin övriga verksamhet sätter
Greenpeace upp kriterier för hur de anser att företag bör agera för att vara
miljövänliga och publicerar en guide över hur de största elektronikföretagen
följer dessa.
I guiden ger organisationen höga poäng till alla tre företagen för deras arbete
med att fasa ut farliga kemikalier. Samsung och Sony kritiseras för den begränsade
omfattningen av deras återvinningsarbete. Nokia och Sony kritiseras för
att användningen av återvunnen plast är begränsad (Greenpeace 2012).
4 Vad i telefonen påverkar miljön?
Miljöinverkan av den enskilda mobiltelefonen kan tyckas liten, men tillsammans
utgör världens mobiler en potentiell miljöfara. Antalet mobiler som säljs runt
om i världen fortsätter att öka; mer än 1,6 miljarder mobiltelefoner kommer att
köpas i år (Epstein 2012).
För att göra en så avancerad produkt som en mobiltelefon måste en rad saker
ske. Dessa delas in i faser, utvinnings-, förädlings-, tillverknings-, transport-,
bruks- och återvinningsfasen. Tillsammans kallas dessa för produktens livscykel,
och varje fas har potentiella effekter på miljön. Majoriteten av miljöeffekterna
uppkommer under tillverkningsfasen, då naturresurser förädlas till komponenter
och monteras ihop till färdiga mobiler (U.S. Environmental Protection Agency
2004).
Många mobiltelefoner innehåller tungmetaller som bly, kadmium och kvicksilver
samt bromerade flamskyddsmedel som innebär allvarliga miljörisker. Dessa
ämnen är kopplade till skadliga effekter på människor och kan ha en förödande
inverkan på miljön (Aussie Recycling Program 2000).
Mobiltelefoner som inte återvinns utgör en allvarlig belastning på miljön.
Detta beror på att tryckta kretskort innehåller giftiga metaller, däribland bly,
nickel och beryllium. Bildskärmar med flytande kristaller (LCD) innehåller kvicksilver.
Mobiler drivs som bekant av batterier. Det finns olika typer av batterier,
nickel-metallhydrid (Ni-MH), litium-jon (Li-Fe) och nickel-kadmium (Ni-Cd)
(U.S. Environmental Protection Agency 2004). Av dessa utgör nickel-kadmiumbatterierna
det största hotet mot miljön. Plaster kan innehålla bromerade flamskyddsmedel,
som är giftiga och stannar kvar i miljön (Clean Up Australia
2007).
För en genomsnittlig mobiltelefon utgörs 40 % av vikten av metaller och 40
% av plast, resten av vikten består av glas, keramik och andra material. De här
siffrorna är något annorlunda för “smarta” telefoner, men dessa utgjorde bara
cirka 10 % av världsmarknaden 2011 (Epstein 2012) och står därför för en liten
del av det nuvarande avfallet, även om de förväntas öka till närmare 30 % under
2012 (IDC 2012). De metaller som äldre mobiltelefoner innehåller återfinns i
tabell 1.
8

Metall Andel
Koppar 49 %
Zink 21,8 %
Järn 11,6 %
Nickel 6,5 %
Aluminium 5,5 %
Bly 1,9 %
Tenn 1,7 %
Silver 1,5 %
Krom 0,5 %
Guld 0,1 %
Tabell 1: Metallinnehåll i en genomsnittlig äldre mobiltelefon (Underwriters
Laboratories 2011).
Kvicksilver är ett av de farligaste ämnena i vår miljö och en av de giftigaste
tungmetallerna (Sjöö 2012). Forskningarna har visat att kvicksilver kan vara ett
hot mot människors hälsa i många miljöer som inte är uppenbart förorenade.
Kvicksilver löses lätt upp i luften och riskerar att hamna i människor genom
inandning. Vissa bakterier tar upp kvicksilver i oorganisk form och omvandlar
det till metylkvicksilver via metaboliska processer. Metylkvicksilver är den absolut
farligaste formen av kvicksilver och anrikas i näringskedjan (Sjöö 2012).
Människor riskerar att utsättas för metylkvicksilver genom att äta förorenad
fisk, vilket ger upphov till skador på hjärnan (Sjöö 2012; U.S. Geological Survey
2000).
Bly som hamnar i vatten och mark bryts aldrig ned. Växter och smådjur
som lever i drabbade miljöer tar upp bly som sedan anrikas i näringskedjan
på samma sätt som kvicksilver. Bly kan orsaka allvarliga lever- och njurskador
hos vuxna personer om den absorberas i blodet i tillräckliga mängder. Högt
blodtryck och hjärtsjukdomar är andra effekter av bly (Sjöö 2012).
Kadmium kan släppas ut i luften från Ni-Cd-batterier och metallbearbetningsindustrier.
Kadmium kan spridas i luften med vinden och orsaka cancer
vid inandning, eller slår ut på marken eller ytvatten som damm (Sjöö 2012).
5 Vad händer med förbrukade mobiltelefoner?
”Recycling. It’s an easy choice. Recycling is always better than throwing away”
(Sony 2012b).
Citatet kommer från Sony Mobiles hemsidas hållbarhetsavdelning och budskapet
det förmedlar kan verka självklart. Men hur ser den genomsnittliga mobiltelefonens
öde ut i praktiken? Återvinns den, hamnar den i en låda och glöms
bort, eller hamnar den rent av på soptippen eller i naturen?
7 % av alla mobiltelefoner slängs bland soporna (Judkis 2008). 2011 såldes
det ungefär 2870 mobiltelefoner i sekunden världen över (Constantinescu 2011).
9

Förutsatt att dessa siffror har varit någotsånär konstanta de senaste åren slängs
alltså idag över 200 mobiltelefoner på soptippen varje sekund. Den genomsnittliga
mobiltelefonen används i 18 månader innan användaren byter till en ny (U.S.
Environmental Protection Agency 2004; Recycling for Charities 2008).
Uttjänta mobiltelefoner är en undergrupp till det som kallas elektroniskt
avfall, där bland annat datorer och TV-apparater också ingår – gränsen mellan
bärbar dator och mobiltelefon håller till och med på att suddas ut. 2 % av USAs
sopor utgörs av elektroniskt avfall, samtidigt som 70 % av allt giftigt avfall bland
soporna kommer därifrån (Slade 2007).
Mellan 1999 och 2003 återvanns mindre än en procent av alla uttjänta mobiltelefoner
(U.S. Environmental Protection Agency 2004). Detta tvingar tillverkarna
till att använda sig av jungfruliga råvaror vid produktionen av nya telefoner.
Flera av komponenterna tillverkas av sällsynta och miljöfarliga tungmetaller.
2009 hade siffran, i USA, stigit till 8 % och förutspås ha ökat till 11 %
2010 (U.S. Environmental Protection Agency 2011).
Det verkar alltså som om en stor majoritet av de förbrukade mobiltelefonerna
ligger kvar hemma hos användaren. Siffran uppskattas till upp till 75 %
(Recycling for Charities 2008).
Det finns företag som har som affärsidé att ta hand om förbrukade mobiltelefoner.
Till till exempel Envirofone (Envirofone 2012), Love2recycle (Love2recycle
2012) och Sims Recycling Solution (Sims Recycling Solution 2012) kan man skicka
mobiltelefoner som inte längre används. Beroende på hur gammal den är och
om den går att återanvända kan kunden få betalt för mobiltelefonen som skickas
in. Om telefonen är för gammal för återanvändning, kommer den istället att
återvinnas.
Vid återanvändning av mobiltelefoner renoveras de och skickas oftast sedan
till utvecklingsländer, där tillgången på mobiltelefoner är sämre och där detta
kan vara en värdefull tillgång för den nya ägaren. Vid återvinning av gamla
mobiltelefoner mals plasten sönder och metallerna innanför tas om hand och
detta görs med miljövänliga metoder.
Alla företag som bedriver elektronikåtervinning måste följa miljölagstiftningen,
till exempel NFS 2005:10, Naturvårdsverkets föreskrifter om yrkesmässig förbehandling
av elektriska och elektroniska produkter och EU:s WEEE-direktiv
(Naturvårdsverket 2012). Den här typen av företag utgör en del i den infrastruktur
som möjliggör för konsumenter att göra sig av med sitt avfall på ett
miljömässigt ansvarsfullt sätt.
Inom Sverige finns även El-kretsen som handhar återvinning av elektroniskt
avfall (El-kretsen 2012). Motsvarande organisationer finns även i övriga länder
inom EU. El-kretsen är en icke-vinstdrivande organisation som har ett rikstäckande
nät av omkring 1000 insamlingsstationer för elektroniskt avfall i Sverige.
Där kan både verksamheter och privatpersoner kostnadsfritt lämna elektroniskt
avfall. Företaget har 30 olika återvinningsstationer där elprodukterna demonteras
så att materialet kan återvinnas.
Företag som säljer elektroniska eller elektriska produkter har som vi nämnt
tidigare ett ansvar att ta hand om produkten då den är förbrukad, producentansvar
(El-kretsen 2012). Just nu är närmare 2000 företag anslutna till El-kretsen
10

och uppfyller på så sätt detta krav.
6 Diskussion
Det finns en mängd anledningar för företag som är verksamma inom tillverkningsindustrin
att engagera sig i återvinning. Frågan kan betraktas ur ett moraliskt
perspektiv. Företag som tillverkar lyxvaror bidrar med sin produkt till att
höja levnadsstandarden för människor världen över. Den ständiga utvecklingen
på marknaden gör att produkter snabbt blir omoderna och ersätts. Denna
överkonsumtion är gynnsam för företagen men om de omoderna telefonerna inte
återvinns är det oförenligt med hållbarhet. För de flesta samhällsmedborgare är
det omoraliskt att göra en stor penningvinst på bekostnad av miljön. Moralen
kräver att företagen ansvarar för omhändertagande och återvinning av sina
produkter.
CSR är ett nytt begrepp som kan ses som en moraluppfattning för företag.
Begreppet innefattar företags ansvar att arbeta på ett hållbart vis såväl
ekonomiskt och miljömässigt som socialt. Förutom ett gott samvete finns det
mycket att vinna på att arbeta enligt CSR. En anledning är att det ger företaget
en konkurrensfördel. Många konsumenter efterfrågar idag produkter som är
koldioxidkompenserade, miljömärkta eller på annat sätt framhävs som bra miljöval.
Konsumenters uppfattning om företag blir mer positiv om konsumenten
känner till företagets CSR-arbete (Wang 2009). Dagens moderna människa är
medveten om miljöproblematiken eftersom den ofta omdiskuteras i såväl politiska
som privata sammanhang och information finns tillgänglig i olika former så
som böcker, dokumentärer, filmklipp på YouTube, artiklar och insändare. Denna
medvetenhet gör att företag med miljövänlig prägel kan locka fler kunder och
ta högre priser än konkurrenter utan denna strategi. Den växande kundgruppen
som efterfrågar miljömärkta varor kan tillskrivas den ökade medvetenheten om
miljöproblematiken och ett påföljande dåligt samvete bland över- och medelklassens
medborgare. Oberoende av anledningen kan företagen likväl välja att
exploatera denna marknad.
Dessutom kan det finnas en direkt vinst att hämta i det återvunna materialet.
Samtliga mobiltelefontillverkare (och alla andra företag, med väldigt få
undantag) har en sak gemensamt: de drivs av sitt vinstintresse. Mobiltelefoner
tillverkas av en mängd olika material och många av dessa är kostsamma att
utvinna och framställa. Därför är den ekonomiska aspekten av återvinning av
stort intresse när budgeten läggs. Det är glädjande att återvinning i många fall
är lönsamt. Beträffande de sällsynta jordartsmetallerna beror detta på minskad
tillgång och ökad efterfrågan. Ett liknande scenario håller på att inträffa på
bränslemarknaden eftersom de fossila bränslena, liksom jordartsmetallerna, inte
går att framställa. Pengarna som förtjänas vid återvinning ökar täckningsbidraget
varpå vinsten ökar för de som återvinner.
De olika metallerna som ingår i mobiltelefoner är, förutom ovanliga och dyra
att bryta, också farliga om de kommer ut i naturen. Det finns tillräckligt
mycket forskning om hur tungmetaller skadar organ och vävnad för att befoga
11

utsläppsförbud. Utöver detta vet vi att de stannar kvar och anrikas i organismer
eftersom de inte är kemiskt nedbrytbara. Eventuella långsiktiga effekter
som ännu inte synts i forskningsresultat är också en anledning för aktsamhet.
Metall i elektronik däremot är inte toxiskt. När metallerna skiljts åt genom olika
processer kan de kombineras till nya elektroniska komponenter. Det finns alltså
mycket att vinna på att de säljs vidare till andra tillverkningsindustrier.
Förutom moralen, fördelarna med en grön profil och pengar att tjäna på de
återvunna materialen finns ytterligare en viktig anledning som gör att elektronikföretag
idag ägnar sig åt återvinning, nämligen lagstiftning. Man vill gärna
tro att det inte skulle behövas lagstiftning för att företagen skulle ta sitt ansvar
men tyvärr är så inte fallet. Alla företag profilerar sig inte med hög CSR. Det
finns ofta en lågprismarknad med konsumenter som varken vet eller vill bry sig
om hur deras produkter har tillverkats. Det är kanske inte önskvärt att lägga
ansvaret för företagens miljöpolicy hos de enskilda individerna. Därför är det
otroligt viktigt med en lagstiftning som höjer lägstanivån för vad företagen är
villiga att göra för en hållbar utveckling.
Sedan början av sjuttiotalet har miljölagstiftningen blivit allt strängare. Sverige
är och har länge varit i framkant med detta arbete och åter har man fått
en anledning att vara stolt över att vara svensk - precis som när Sverige låg i
framkant med jämställdshetsarbetet. Ansvaret för olika typer av utsläpp som
import och produktion av varor har skiftats till tillverkarna och lagstiftningen
har skärpts på många håll nationellt såväl som kollektivt inom EU. Att arbetet
pågår parallellt på så många plan signalerar om att allt fler insett att det inte
gynnar oss att blunda för problematiken.
Genom att skifta det ekonomiska ansvaret från staten till företagen tvingas
dessa att avsätta en del av sin budget för återvinningsarbete och reflektera över
hållbarheten i ett tidigt skede. Många företag vidtar olika åtgärder för att följa
lagen och återvinna sina uttjänta produkter i enighet med en hållbar framtid.
Tyvärr gäller det inte alla.
Vissa länder som är storskaliga tillverkare har fortfarande ett slappt regelverk
kring återvinning. I de fall där detta är en följd av att statsapparaten är
svag ser vi ofta även annan problematik. Om korruptionsgraden är hög är lagstiftning
meningslös eftersom miljöbovar kan köpa sig fria. På detta sätt ser vi
att miljöfrågor är sammankopplade med det politiska klimatet. Även där korruptionen
är marginell och lagstiftning finns är det inte alltid den följs. Nästa
steg kanske blir att fastställa straffsatser för lagbrytarna. En förhoppning är
att det internationella samarbetet ska öka eftersom miljön verkligen är en global
angelägenhet. Utformandet av nya lagar pågår alltjämt och förhoppningsvis
kommer Sverige fortsätta att föregå med gott exempel.
Låt oss så beskriva hur företagen valt att förhålla sig till återvinning och
vilka anledningar som verkar vara drivande. Gemensamt för samtliga företag vi
tittat på är att de är måna om att verka positiva till återvinning och miljöfrågor.
De är lika överens om att de inte vill sätta konkreta mål för återvinningen, i
alla fall inte offentliga sådana. Särskådar man retoriken framträder en bild av
företag som spinner goodwill av krav de måste följa enligt EU:s lagstiftning.
Det sagt så bedriver företagen i praktiken ett bra arbete för att få fram så
12

oskadliga produkter som möjligt, vilket bekräftas av att Greenpeace ger beröm
för hanteringen av farliga substanser och istället riktar sin kritik mot koldioxidutsläpp
och inköpspolicys för kontorspapper.
En förutsättning för att företagen ska fortsätta att bedriva ett aktivt miljöarbete
är att konsumenterna värdesätter det. Idag är EU en tillräckligt stor
marknad för att kunna driva förändring genom lagstiftning, men dess relativa
storlek minskar stadigt och det finns ingen garanti för att framtida lagförslag ska
slå lika bra som RoHS-direktivet. Kyotoprotokollet är ett aktuellt exempel där
EU varit starkt drivande men de globala effekterna har uteblivit på grund av
bristande anslutning från andra stora aktörer. Det är inte otänkbart att det skapas
en separat EU-anpassad marknad där kraven och priset är högre samtidigt
som resten av världen följer en lägre standard.
Renoverandet av mobiltelefoner i tredje världen är ett dilemma. Å ena sidan
ökar det livslängden på befintliga mobiltelefoner vilket är bra för miljön, men
samtidigt så hamnar de trasiga resterna på soptipparna i dessa länder, där
förmågan att hantera elektriskt avfall i många fall är undermålig. Arbetet med
att göra mobiler mindre miljöfarliga är ett viktigt steg på vägen för att råda
bot på den här problematiken.
Andrahandsmarknaden och återvinningen omhändertar en del av de mobiler
som tillverkats men vart alla uttjänta mobiltelefoner tar vägen är fortfarande
till stor del en obesvarad fråga. Att vi ännu inte har ett tillfredsställande svar
på denna fråga, trots att tekniken är vardag i stora delar av världen och har så
varit större delen av detta millennium, är både underligt och bekymrande. Vi
vet att ungefär tio procent återvinns och sju procent hamnar på tippen.
Vi vet också att de allra flesta mobiler som tagits ur bruk ligger kvar i ägarens
skrivbordslåda. Detta kan ses som både dåliga och bra nyheter. Att de
inte återvinns tvingar tillverkarna att använda jungfruliga råvaror vilket skadar
miljön. Risken är också överhängande att användaren slänger sin(a) gamla
telefon(er) i soporna när vederbörande så småningom gör sig av med dem.
Samtidigt finns det hopp om att konsumenterna ska hinna bli betydligt mer
medvetna om miljöproblemen innan de har börjat göra sig av med telefonerna
i stor skala. Inträffar detta har tillverkarna plötsligt en bokstavlig guldgruva
full med tungmetaller och andra ämnen att hämta råmaterial från, och världens
soptippar slipper fyllas med material de inte kan hantera.
Vi tror att det senare har goda chanser att inträffa om man kan öka allmänhetens
medvetenhet om värdet av att återvinna sitt elektronikskrot. Störst möjlighet
att påverka detta har förmodligen mobiltillverkarna själva. De når redan
ut till dem som använder deras mobiltelefoner och att påminna om återvinning
skulle inte innebära stora merkostnader. Dessutom åtnjuter de stor respekt i
sammanhanget; om till exempel Apple skulle understryka vikten av återvinning
för sina kunder hade sannolikt berget av gamla trasiga iPhones antagit bibliska
proportioner. Att som utomstående organisera en kampanj skulle däremot vara
ganska rejält svårt och dyrt, om man inte lyckas få till en viral Youtubevideo
förstås, och frågan är vem som skulle ge sig på det förutom organisationer som
redan gör allt de kan för att spara miljön, som Greenpeace.
Vad som är klart är att de telefoner som hamnar på soptippen eller i na-
13

turen är ett miljöproblem. En del av mobiltelefonerna kommer sannolikt alltid
att hamna på tippen, precis som att en del aluminiumburkar, trots ett väldigt
effektivt insamlingssystem, hamnar där. Eftersom förmågan att hantera miljöfarligt
avfall är som sämst i u-länder, samtidigt som en stor del av försäljningen
sker där, vore det bra om företagen riktade sina ansträngningar ditåt.
I i-länder hade man kunnat införa ett pantsystem på mobiltelefoner och annan
elektronik för att hjälpa återvinningen på traven, men det är inte säkert att
ett sådant initiativ hade emottagits väl - elektroniken hade uppfattats som dyrare
än tidigare även om den egentligen inte hade varit det. För att få ett sådant
system att fungera måste panten nämligen vara relativt stor, folk i allmänhet
kommer inte att bry sig om att få tjugo kronor tillbaka för sin gamla telefon.
Man får också ta hänsyn till att det är enkelt att privatimportera mobiltelefoner
till exempel från andra EU-länder eller USA.
Ett sådant pantsystem hade sannolikt mött politiskt motstånd, men det är
inte omöjligt att det hade fungerat väl. Exempelvis har ju Sveriges riksdag infört
den så kallade kasettavgiften, eller privatkopieringsavgiften, på hårddiskar.
Avgiften möttes med kritik från flera håll, men är likväl verklighet idag, trots
att dess funktion är att ge intäkter åt upphovsrättsinnehavare när allmänheten
vill göra backup på sina digitalbilder. I jämförelse kan pant på mobiler i syfte
att gynna miljön mycket väl tänkas fungera.
Även som det ser ut idag, utan pantsystem och annat, tycks det som om
medvetenheten om återvinning av elektronikskrot är på uppgång. 1999 till 2003
var andelen mindre än en procent, som tidigare nämnt, och 2009 var den åtta
procent. Detta bådar gott inför framtiden, och vi kan inte se någon anledning
till att återvinningen skulle börja minska, eller plana ut.
7 Slutsatser
Våra undersökningar tyder på att de dominerande incitamenten för återvinning
av mobiltelefoner är goodwill och lagstiftning. Företagen har på grund av detta
startat återvinningsprogram och vidtagit åtgärder för att ta fram mindre skadliga
produkter. Hanteringen fungerar väl och i den mån återvinning sker gynnar
det såväl miljön som företagen själva. Dock är andelen som återvinns liten och
måste ökas för att ta vara på kritiska resurser och skydda miljön.
14

8 Referenser
Aussie Recycling Program (2000), Mobile Phone Waste and the Environment,
http://www.arp.net.au/envcha.php (hämtad 4/5 2012)
Carlman I., Westerlund S. (2007), Miljörätt basboken, sid 6-9, http://www.imi
r.com/pdf-filer/bb2-0.pdf (hämtad 5/5 2012)
Clean Up Australia (2007), Mobile Phones and the Environment, http://www.c
leanup.org.au/PDF/au/additional-info-sheet_mobilephones-the-environm
ent.pdf (hämtad 4/5 2012)
Consortis Miljöansvar AB (2012), Producentansvar - en del av EU:s och övriga
världens miljöpolitik, http://www.producentansvarsguiden.se/ipraktiken_e
uochproducentansvar.php (hämtad 4/5 2012)
Constantinescu S. (2011), IDC: Q1 2011 mobile phone sales hit 371.8 million,
top 5 handset vendors lost share to smaller players, Into Mobile, http://www.int
omobile.com/2011/05/02/idc-q1-2011-mobile-phone-sales-hit-3718-mill
ion-top-5-handset-vendors-lost-share-smaller-players/ (hämtad 19/4
2012)
CSRguiden (2012), Vad är CSR?, http://www.csrguiden.se (hämtad 4/5 2012)
Edelmetall-service GmbH & Co. KG (2012), Återvinning av elektronikskrot,
http://www.adelmetaller.se (hämtad 30/4 2012)
El-kretsen (2011), Framtidens insamlingssystem för smått el-avfall, http://ww
w.el-kretsen.se/sitespecific/elkretsen/files/producentansvar/rapport
_framtidens_insamlingssystem_smael.pdf (hämtad 28/4 2012)
El-kretsen (2012), http://www.el-kretsen.se/ (hämtad 28/4 2012)
Envirofone (2012), http://www.envirofone.se/ (hämtad 19/4 2012).
Epstein Z. (2012), Nokia still top vendor as global handset shipments reached
1.6 billion in 2011, http://www.bgr.com/2012/01/27/nokia-still-top-vend
or-as-global-handset-shipments-reached-1-6-billion-in-2011/ (hämtad
4/5 2012)
Greenpeace (2012), Guide to greener electronics, http://www.greenpeace.org
/international/en/campaigns/climate-change/cool-it/Campaign-analys
is/Guide-to-Greener-Electronics/ (hämtad 4/5 2012)
15

Gröndahl F., Svanström M. (2011), Hållbar utveckling - en introduktion för ingenjörer
och andra problemlösare, s. 197, Liber
IDC (2012), Smartphone Market Hits All-Time Quarterly High Due To Seasonal
Strength and Wider Variety of Offerings, http://www.idc.com/getdoc.jsp?con
tainerId=prUS23299912 (hämtad 4/5 2012)
Judkis M. (2008), 4 Ways to Earn Cash for Recycling, U.S. News, http://mone
y.usnews.com/money/blogs/fresh-greens/2008/07/30/4-ways-to-earn-cashfor-recycling
(hämtad 19/4 2012)
Love2recycle (2012), http://www.love2recycle.se/sv/mobil/hem.html (hämtad
19/4 2012)
Löfblad G., Bisaillon M., Sundberg J. (2010), Miljöpåverkan från toxiska ämnen
vid hantering av avfall, Waste Refinery
Naturvårdsverket (2012), Producentansvar, http://www.naturvardsverket.se/
Start/Produkter-och-avfall/Avfall/Producentansvar/ (hämtad 4/5 2012)
NMO Enforcement Authority (2012), What is RoHS, http://www.bis.gov.uk/
nmo/enforcement/rohs-home (hämtad 5/5 2012)
Nokia (2012a), Substance management, http://www.nokia.com/global/aboutnokia/people-and-planet/strategy/management/substance-management/(hämtad
4/5 2012)
Nokia (2010b), You ask, they answer: Nokia, http://www.guardian.co.uk/envi
ronment/2010/mar/08/you-ask-nokia?commentpage=1#start-of-comments (hämtad
4/5 2012)
Nokia (2012c), Recycling, http://www.nokia.com/global/about-nokia/peop
le-and-planet/sustainable-devices/recycling/recycling/ (hämtad 4/5
2012)
Rare Earth Digest (2010), Your Cell Phone Contains Rare Earth Metals, http:
//rareearthdigest.com (hämtad 28/4 2012)
Recycleinme (2012), Scrap and Metal Prices, http://www.recycleinme.com/
(hämtad 27/4 2012)
Recycling for Charities (2008), Cell Phone Recycling Facts, http://www.recyc
lingforcharities.com/blog/?p=9 (hämtad 19/4 2012)
16

Regeringskansliet (2012), Miljölagstiftning, http://www.regeringen.se/sb/d/3770
(hämtad 4/5 2012)
Samsung (2012a), Policy and Principle, http://www.samsung.com/us/aboutsam
sung/sustainability/environment/takebackrecycling/policyprinciple.h
tml (hämtad 4/5 2012)
Samsung (2012b), Take Back and Recycling Program, http://www.samsung.com
/us/aboutsamsung/sustainability/environment/takebackrecycling/take
backrecyclingprograms.html (hämtad 4/5 2012)
Sims Recycling Solution (2012), http://se.simsrecycling.com/ (hämtad 19/4
2012)
Sjöö C. (2012), ÅF, 20/4 2012, cecilia.sjoo@afconsult.com, 010-505 51 44
Slade G. (2007), iWaste, Mother Jones, http://www.motherjones.com/environ
ment/2007/03/iwaste (hämtad 4/5 2012)
Sony (2012a), Corporate Social Responsibility, http://www.sony.co.in/ (hämtad
4/5 2012)
Sony (2012b), Recycling - Sustainability, http://www.sonymobile.com/cws/cor
porate/company/sustainability/recycling#tab-4 (hämtad 4/5 2012)
Teknikföretagen (2012), Kemikalieförbudet RoHS, http://www.teknikforetag
en.se/sv/Vi-arbetar-med/Miljo/Kemikalieforbudet-RoHS/ (hämtad 5/5 2012)
Underwriters Laboratories (2011), The Life Cycle of Materials in Mobile Phones,
http://sustainableindustries.com/sites/default/files/private/u
le_cellphone_white_paper_v2.pdf (hämtad 4/5 2012)
U.S. Environmental Protection Agency (2004), The Life Cycle of a Cell Phone,
http://www.epa.gov/osw/education/pdfs/life-cell.pdf (hämtad 19/4
2012)
U.S. Environmental Protection Agency (2011), Electronics Waste Management
in the United States Through 2009 - Executive Summary, http://www.epa.gov/e
pawaste/conserve/materials/ecycling/docs/summarybaselinereport2011.p
df (hämtad 4/5 2012)
U.S. Geological Survey (2000), Mercury in the Environment, http://www.usg
s.gov/themes/factsheet/146-00/ (hämtad 4/5 2012)
17

Wang A. (2009), Perceptions of Corporate Social Responsibility Practices on
Mobile Phone Companies, International Journal of Mobile Marketing, Vol. 4, s.
62-66
Westerlund S. (1999), Miljölagstiftningen i korthet, s. 10, http://www.imir.com
/svenska/q.pdf (hämtad 4/5 2012)
18