Förintelsemonumentet som slutpunkt. Tysk historiepolitik från Kohl ...

Förintelsemonumentet som slutpunkt
667
och politiska uttryck som bearbetningen tagit sig i varje generation tyskar sedan
1945. Med detta sagt är Norbert Freis tämligen konsekventa generationsperspektiv
minst sagt inspirerande. 5 Han utgår ifrån att ganska lätt avgränsningsbara
generationer avlöst varandra som dominerande kollektivsubjekt i
det efterkrigstyska (västtyska) samhällets hantering av det nazistiska förflutna
och att dessa generationers diskursiva praktik 6 på ett avgörande sätt styrts
av generationstillhörigheten. ”Den nazistiska funktionselitens generation”,
årgångarna runt 1905, tillskrivs Adenauer-epokens Vergangenheitspolitik i
form av organiserat samförstånd om att avnazifieringen snarast möjligt skulle
avbrytas och att diskretion om det förflutna bäst gynnade samhället. ”Den
skeptiska generationen”, årgångarna runt 1925, var skolbarn under nazismen
och utförde i krigets slutskede enklare tjänstgöring i Wehrmacht (s k Flak-
Helfer), administrationen eller rustningsindustrin. Denna generation – till
vilken Helmut Kohl (född 1930) kan räknas – var alltså starkt personligt
präglad av, men kunde inte avkrävas ansvar för nazismen. Den juridiska, politiska
och kulturella uppgörelse med det förflutna – Vergangenheitsbewältigung
– som från och med sent 1950-tal i ett par decennier ägde rum i Västtyskland
bars enligt Frei upp av denna generation. Framförallt var det genom
denna generation som den före detta nazistiska eliten inom västtyskt näringsliv
och statsapparat successivt avlöstes. Pådrivande från och med slutet
av 1960-talet var den så kallade 68-generationen, vilken sekelskiftets socialdemokratiska
förbundskansler Gerhard Schröder i kraft av sitt födelseår
1944 representerar.
Enligt denna kronologi har den tyska minneskulturen sedan början av
1980-talet befunnit sig i en fas som handlar om att bevara det förflutna, Vergangenheitsbewahrung.
I denna fas avpolitiseras minnesdiskursen och en
övergång sker från ”minneskamp” (här avses kamp mellan diskretionens och
uppgörelsens förespråkare) till ”minneskultur”. Samtidigt upphör Vergangenheitsbewältigung
att ge politiska och ideologiska impulser till en förändring
av det tyska samhället. Däremot tvekar inte 68-generationen att använda sig
av historien för att moraliskt begrunda samtidspolitiska vägval och att internationalisera
(universalisera) Förintelsens minne. Med Förintelsemomunentets
invigning i maj 2005 skulle denna fas nu ha fullbordats och den skeptiska
generationen ha gjort sitt på den minnespolitiska arenan. I minneskulturen
5. Frei 2005, s 23–40.
6. Uttrycket förekommer inte hos Frei, men används i denna artikel för att skapa en brygga till mina
egna resonemang.