Politiskt bruk av Förintelsen i karikatyrer i israelisk dagspress på ...

HISTORISK TIDSKRIFT 

(Sweden) 

125:4• 2005

Politiskt bruk av Förintelsen i 

karikatyrer i israelisk dagspress på 

minnesdagen för Förintelsen 1959–1993 

Av Mikael Tossavainen 

Förintelsen spelar, och har alltid spelat, en viktig roll i Israel. Med tanke på 

den stora andelen överlevande och anhöriga till offer i den israeliska befolkningen 

är detta föga förvånande. Därmed inte sagt att rollen som Förintelsen 

spelat alltid varit den samma, eller att det med nödvändighet går att tala om 

endast en roll. Förintelsens inflytande på det israeliska samhället har varit, 

och fortsätter att vara, både föränderligt och mångskiftande. Ett av de områden 

där Förintelsen spelat en betydande roll, är det politiska livet. Förintelsen 

har till och från brukats i politiska debatter och lärdomar som sägs ha 

dragits av nazisternas folkmord på Europas judar har ofta tjänat som argument 

för att rättfärdiga olika politiska beslut. 

Förintelsen tycktes bevisa sanningshalten i den sionistiska tesen att den 

judiska frågan inte kunde lösas på något annat sätt än genom att judarna fick 

en egen stat. Det faktum att de tyska judarna var en av världens mest assimilerade 

och integrerade judiska minoriteter i en av världens ledande kulturnationer 

skyddade dem inte från Förintelsen. Detta kan med andra ord tyckas 

vara det tydligaste och samtidigt mest fruktansvärda beviset på hur angeläget 

det var för det judiska folket att implementera de sionistiska strävandena 

och upprätta en självständig judisk stat i Palestina. Trots detta hade ledande 

sionister mycket svårt att förhålla sig till Förintelsen under kriget och 

decenniet som följde. Anledningen till detta var att Förintelsen sågs som det 

största hotet mot det sionistiska projektets genomförande. På en konkret materiell 

nivå innebar den att nästan hela den förväntade framtida befolkningen 

i den judiska staten slaktats, och att källan till potentiell immigration därmed 

Mikael Tossavainen, f 1976, är doktorand inom forskarskolan i historia vid Historiska institutionen, 

Lunds universitet. Han är verksam inom projektet The Holocaust and European 

Historical Culture, lett av Klas-Göran Karlsson, Lunds universitet. Tossavainen har bland 

annat skrivit ”Calendar, Context and Commemoration. Establishing an Israeli Holocaust 

Remembrance Day”, i Echoes of the Holocaust. Historical Cultures in Contemporary Europe, 

Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (eds). 

Adress: Lunds universitet, Historiska institutionen, Box 2074, 220 02 Lund 

E-post: mikael.tossavainen@hist.lu.se

644 Mikael Tossavainen 

i princip sinat. På en konceptuell nivå ansågs dessutom ett för starkt fokus på 

Förintelsen inverka menligt på det judiska folkets integrering i familjen av nationer 

i världen. 

Som en följd av detta tog varken ledningen för Jewish Agency i Palestina 

eller senare den israeliska regeringen under ledning av David Ben-Gurion 

några egna initiativ för att införa nationella former för åminnelsen av Förintelsen. 

De första formerna var istället helt privata, genomförda av överlevande 

och anhöriga till offren, och de tog sig framförallt traditionella religiösa 

uttryck. 

Samtidigt var dock Förintelsen en för stor och ohygglig händelse för att 

ignoreras på samhällelig nivå, och när den Judiska nationalfonden började 

planera för ett nationellt museum och Rabbinatet fastslog en minnesdag över 

Förintelsen, såg regeringen Ben-Gurion sig tvingad att agera i frågan för att 

åtminstone ge den nationella åminnelsen av Förintelsen en form och ett innehåll 

som passade staten och dess behov. 1953 fastställde det israeliska parlamentet 

Knesset utformandet av det nationella museet över Förintelsen, Yad 

Va-Shem, och 1959 antog man lagen om minnesdagen för Förintelsen och 

fastslog en gång för alla att Israel skulle minnas Förintelsen den 27e dagen i 

månaden nisan. 

Det datum som Rabbinatet valt, den 10e dagen i månaden tevet, ansågs 

oacceptabelt eftersom denna dag skulle fostra en osund bild av Förintelsen. 

Den 10 tevet är en gammal biblisk fastedag som mer eller mindre fallit ur 

bruk. Rabbinatet ansåg att det vore lämpligt att minnas Förintelsens offer på 

denna fastedag, men regeringen och andra sekulära företrädare var emot. 

Anledningen till att regeringen inte kunde acceptera detta datum var, förutom 

den religiösa formen, även – och kanske främst – det religiösa budskapet. 

I och med att minnet av Förintelsen skulle högtidlighållas den 10 tevet skulle 

nazisternas folkmord på Europas judar sättas in i en lång kedja av olyckor och 

katastrofer som drabbat det judiska folket. Detta ville regeringen undvika, 

eftersom man såg Förintelsen som en unik händelse som inte borde kopplas 

samman med andra händelser, som till exempel Templets förstörelse, fördrivningen 

av judarna från Spanien 1492, korstågen och andra liknande katastrofer. 

Dessutom befarade man att högtidlighållandet av minnet av Förintelsen 

den 10 tevet skulle kunna komma att bekräfta det implicita religiösa budskap 

som följer med dagen. I ett teologiskt perspektiv drabbas judarna av katastrofer 

och motgångar som straff när de avfaller från förbundet som de slutit med 

Gud. Slutsatsen av detta perspektiv blir därför att endast bot och bättring

Politiskt bruk av Förintelsen i karikatyrer i israelisk dagspress 

645 

samt åtlydnad av de religiösa lagarna kan tjäna som en garanti för att Förintelsen 

inte skall upprepas. Detta var en syn på Förintelsen som den sekulära 

arbetarregeringen inte kunde acceptera. 

Ett ytterligare skäl till att man inte ville förlägga minnesdagen för Förintelsen 

till den 10 tevet var att man då skulle riskera ett alldeles för ensidigt 

fokus på lidande och död. Den 27 nisan kom att ge minnet av Förintelsen en 

helt annan karaktär, som låg mer i linje med historiekulturen i Israel på 1950talet. 

Valet av den 27 nisan kom sig av dess koppling till upproret i Warszawagettot, 

som bröt ut den 19 mars 1943, ett uppror som tidigt kom att stå i 

centrum för israelernas uppfattning av Förintelsen. Ghettokämparnas hjältemodiga 

uppträdande och deras väpnade kamp mot nazisterna kom att utgöra 

både idealet för judiskt agerande under Förintelsen och samtidigt måttstocken 

mot vilken allt annat uppträdande mättes – och allt som oftast befanns 

otillfredsställande. Fokuseringen på väpnat uppror och hjältemod passade 

betydligt bättre med det israeliska historiemedvetandet under statens första 

decennier och låg mer i linje med de statssionistiska idealen än berättelser 

om lidande och död i ghetton och dödsläger. Under dessa år kom upproret i 

Warszawas getto att symbolisera Förintelsen för israelerna på ungefär samma 

sätt som Auschwitz gör idag. Veteraner från detta och andra uppror tillhörde 

den grupp av överlevande som hördes allra mest i den allmänna debatten 

kring Förintelsen. Vidare grundade dessa veteraner två kibbutzer, som kom 

att bli viktiga platser för stora minnesceremonier på minnesdagen för Förintelsen, 

nämligen Lochamei Ha-Getaot – ”Gettokämparnas kibbutz” – i Gallilén 

och Yad Mordechai – uppkallad efter Warszawaghettoupprorets ledare 

Mordechai Anielewicz i söder, nära gränsen till Gaza. Minnesdagen som sådan 

reflekterar hur viktigt hjältemodet och kampen var i den israeliska historiekulturen 

vid denna tid. Dagens officiella namn fastställdes i lagen från 

1959 till ”Minnesdagen över Förintelsen och Hjältemodet”. 1 

Turerna kring utformandet av Yad Va-Shem och i än högre grad minnesdagen 

för Förintelsen torde med all önskvärd tydlighet visa att Förintelsen och 

minnet av den är en politisk angelägenhet. I det följande kommer jag att belysa 

det politiska bruket av Förintelsen i den israeliska historiekulturen, uttryckt 

1. För en utförligare beskrivning av turerna kring tillkomsten av minnesdagen för Förintelsen, se till 

exempel James E Young, The Texture of Memory. Holocaust Memorials and Meaning, New Haven & London 

1993, s 263ff, och Mikael Tossavainen, ”Calendar, Context and Commemoration – Establishing an 

Israeli Holocaust Remembrance Day”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (eds), Echoes of the Holocaust. 

Historical Culture in Contemporary Europe, Lund 2003, s 59ff.


på minnesdagen för Förintelsen genom politiska karikatyrer i dagspressen. I 

detta syfte skall jag nedan ta upp ett antal teoretiska nyckelbegrepp. 

Historiemedvetande, historiekultur och historiebruk 

Det är en stor skillnad mellan det förflutna och historien. Det förflutna saknar 

mening eller betydelse, medan historien är uppbyggd av en rad händelser 

och betingelser, behändigt arrangerade i en logisk sekvens av klara orsakssamband. 

Det faktum att historien tycks ha tämligen begränsade likheter med 

det förflutna, innebär emellertid inte att det förflutna och historien inte står 

i någon som helst relation till varandra. Historien är det förflutna givet mening. 

2 Det förflutna är kaos medan historien är ordning. Historien utger sig 

för att förklara vad, och framförallt hur, saker och ting utvecklades. Denna 

mening byggs upp inom ramen för historiemedvetandet, vilket bäst kan beskrivas 

som mentala processer genom vilka mening skapas i nutiden mot bakgrund 

av tidigare erfarenheter och förväntningar på framtiden. 3 

Eftersom historiemedvetandet är ett mentalt fenomen, lämnar det inte 

några konkreta manifestationer som låter sig analyseras. Icke desto mindre 

påverkar historiemedvetandet ett samhälles – eller en annan minnesgemenskaps 

– sätt att bearbeta och återberätta det förflutna, det vill säga dess sätt 

att forma sin historia. Genom sin påverkan kan historiemedvetandet – eller 

snarare dess reflektion – skönjas i minnesgemenskapens historiekultur, förstådd 

som kulturella processer, produkter eller artefakter av olika form och 

innehåll som relaterar till det förflutna på ett eller annat sätt. 4 Genom att 

studera historiekulturen i ett samhälle kan man analysera historiemedvetandet 

som ligger till grund för den och följaktligen förstå hur en specifik 

minnesgemenskap förser det förflutna med mening och vad denna mening är. 

Individens historiemedvetande utvecklas genom insocialisering i en minnesgemenskap, 

oavsett om det rör sig om en nation, en familj eller en fanclub. 

Av detta följer att individens förståelse av det förflutna i hög grad är en produkt 

av den historiekultur som hon insocialiserats i. 5 

2. Jörn Rüsen, ”Historical Objectivity as a Matter of Social Values”, i Joep Leerssen & Ann Rigney 

(eds), Historians and Social Values, Amsterdam 2000, s 60. 

3. Klas-Göran Karlsson, ”The Holocaust as a Problem of Historical Culture – Theoretical and Analytical 

Challanges”, i Karlsson & Zander 2003, s 43. 

4. Karlsson 2003, s 32. 

5. Eviatar Zerubavel, Time Maps. Collective Memory and the Social Shape of the Past, Chicago & London 

2003, s 5. För ett resonemang om det närliggande begreppet kollektivt minne, se till exempel Maurice 

Halbwachs, On Collective Memory, Chicago & London 1992.


647 

En historiekultur står naturligtvis inte fri från samhället i övrigt utan måste 

ses i sitt sammanhang för att förstås. En av drivkrafterna bakom en historiekulturs 

utveckling är dess praktik, det vill säga hur historien brukas. Historien, 

berättelsen om det förflutna, kan brukas av olika grupper inom en 

minnesgemenskap i syfte att uppnå olika mål. Klas-Göran Karlsson har identifierat 

en rad olika sådana historiebruk, såsom till exempel vetenskapligt, 

existentiellt, moraliskt och ideologiskt bruk av historien. 6 Ett annat, och i 

detta sammanhang särskilt intressant, historiebruk är det politisk-pedagogiska 

bruket, i det följande hänvisat till som politiskt bruk. Kännetecknande för 

detta bruk av historien är att enkla paralleller mellan det förflutna och nutiden 

dras och att historien används som direkt vägledning inför beslutsfattande 

i nutid och framtid utan att historiska samband problematiseras eller 

kvalificeras. 7 

Av tradition har vetenskapliga verk som behandlat historiekulturella frågor 

fokuserat starkt på historiografi, det vill säga skolböcker i historia och akademiska 

publikationer. Denna snäva avgränsning har medfört att andra viktiga 

historiekulturella produkter, som inte är en del av utbildningssystemet eller 

den akademiska världen, har osynliggjorts. Även om skolsystemet naturligtvis 

har en viktig roll i insocialiserandet i den nationella minnesgemenskapens 

historiemedvetande och det politiska bruket av historien ofta kommer till uttryck 

också inom såväl den akademiska som den mer allmänt pedagogiska 

sfären av samhället, finns det flera andra inflytelserika historiekulturella arenor. 

En arena och aktör som är av stor betydelse, inte minst för det politiska 

bruket av historien, är pressen. 

Pressen som historiekulturell arena och aktör 

Utvecklingen av pressen som arena för offentlig debatt har beskrivits av Jürgen 

Habermas. 8 Benedict Anderson har tagit Habermas analys ett steg längre 

och noterat pressens betydelse vid konstruktionen av nationen genom dess 

förmåga att ge den läsande allmänheten en känsla av att tillhöra en gemenskap, 

en – med Andersons vid det här laget bevingade fras – föreställd gemenskap. 

9 Andra forskare har i sin tur pekat på pressens gemenskapsskapande 

6. Klas-Göran Karlsson, Historia som vapen, Stockholm 1999, s 59. 

7. Karlsson 2003, s 40. 

8. Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, 

Lund 1998, s 115. 

9. Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och 

spridning, Göteborg 1992, s 43ff.


funktion även för andra minnesgemenskaper och dess roll som identitetsskapande 

faktor bland sina läsare. 10 

Det torde stå klart för var och en att pressen som offentlig arena inte är 

öppen för alla på lika villkor, och på så vis kan den läsande allmänheten med 

visst fog uppfattas som en ”abstrakt samling individer, som tar emot intryck 

från medierna”, en samling som saknar reell självständighet som individer i 

den offentliga debatten. 11 Under de senaste decennierna har det varit populärt 

att tillskriva medierna stort inflytande i egenskap av en maktstruktur, 

kapabel att leda den passiva massan i den ena eller andra riktningen, och på 

så vis forma ”det kollektiva medvetandet”. 12 På senare tid har man emellertid 

alltmer betonat att den läsande allmänheten inte enbart är en passiv massa 

som okritiskt tar in budskapet från en monolitisk press som strävar efter att 

upprätthålla ett samhälleligt status quo. 13 Medieforskningen betonar numera 

också pressens beroende av läsarna. 14 Det faktum att pressens budskap måste 

köpas – både bokstavligt och bildligt – tvingar producentledet att ta hänsyn 

till läsaren. Sålunda kan konstateras att trots att relationen mellan pressen 

och läsarna är långt ifrån symmetrisk, så är det inte fråga om någon envägskommunikation. 

15 

Saken kompliceras ytterligare av att samhällets kulturella koder och mer 

eller mindre explicita värden som ses som centrala eller självklara sätter 

gränser för vilka frågor som kan dryftas och på vilket sätt debatten kan föras. 

Detta är en begränsning som är svår att definiera, men klart är att den går 

utöver pressens roll och funktion. 16 I samband med det politiska bruket av ett 

historiskt fenomen som Förintelsen ligger det nära till hands att se historiemedvetandet 

som en central del av de koder och värden som sätter ramarna 

för hur historien brukas i pressen. 

De israeliska koder och värden på vilka historiemedvetandet i Israel baseras 

är tätt anknutna till statssionism, pionjäranda, socialism, hjältemod och 

kamp, på både fält och slagfält. Statssionismen var den dominerande formen 

10. Se till exempel Ulf Zander, Fornstora dagar, moderna tider. Bruk av och debatter om svensk historia 

från sekelskifte till sekelskifte, Lund 2001, s 60, och Per-Olof Andersson, Den kalejdoskopiska verkligheten. 

Lokal press, värdemönster och det offentliga samtalets villkor 1880–1910, Växjö 2001, s 38f. 

11. Habermas 1998, s 214. 

12. Douglas Kellner, Media Culture. Cultural Studies, Identity and Politics between the Modern and 

the Postmodern, London & New York 1995, s 3. 

13. John B Thompson, Medierna och moderniteten, Göteborg 1995, s 20. 

14. Kellner 1995, s 3. 

15. Thompson 1995, s 39. 

16. Zander 2001, s 61.


649 

av sionism i Palestina och i staten Israel under de första decennierna efter 

dess etablerande. Denna typ av sionism, som låg den socialistiska sionismen 

nära, var mycket framtidsorienterad och betonade byggandet av en bättre, 

godare och mer rättvis värld, en värld vars främsta uttrycksform är den judiska 

staten. Centrala händelser ur den judiska historien som passade den 

statssionistiska världsbilden och som appellerade till den första generationen 

israeler var historierna om Beitar, Tel Hai och framförallt Masada, det klippfort 

där de sista överlevande efter upproret mot romarna år 70 e v t hade förskansat 

sig och sedan begick kollektivt självmord hellre än att bli romarnas 

slavar. Beitar bär på en snarlik historia från ett annat uppror mot romarna 

och Tel Hai var en kibbutz i övre Galilén som föll efter ett angrepp från lokala 

araber. Dessa tre berättelser har inte bara hjältemodet gemensamt, utan 

även det faktum att de alla utspelar sig i Israels land. Detta är något typiskt 

för den tidiga sionistiska historiekulturen i Palestina, där den nära tvåtusenåriga 

judiska historien i diasporan helt ignorerades. I detta perspektiv tycktes 

judarnas historia ha stått still från Templets förstörelse och folkets fördrivning 

från landet, till dess att det återkom. Utan tillgång till landet hade 

folket ingen historia. Denna syn på folket speglades av synen på landet, vars 

historia i det judiska folkets frånvaro ignorerades. Klarast uttrycktes detta i 

den välkända klichén ”ett land utan folk till ett folk utan land”. 17 

I Israel har pressen haft en mycket stark position i konstruktionen och reproduktionen 

av ett visst historiemedvetande. Från det tidigaste upprättandet 

av det moderna judiska samhället i Palestina, byggt på sionistisk grund, 

hade pressen en viktig roll i sin egenskap av det enda massmediet under flera 

generationer. Radion nådde Palestina först i spåren av den brittiska armén 

som erövrade området under första världskriget och det kom att dröja länge 

innan radioapparaten var något som kunde återfinnas i varje hem. Televisionen 

kom till Israel först mot slutet av 1960-talet med de första provsändningarna 

1968. Pressens ställning bland israeliska massmedier var med andra ord 

osedvanligt stark under lång tid, men den har under senare år fått konkurrens 

– inte minst sedan en andra TV-kanal tillkommit under 1980-talet och 

explosionen av utbudet av kabel-TV ungefär tio år senare. 18 

17. Yael Zerubavel, Recovered Roots. Collective Memory and the Making of Israeli National Tradition, 

Chicago & London 1995, s 31f. 

18. För en vidare diskussion kring pressens betydelse för utvecklandet av kollektivt minne i Israel, se 

Eyal Zandberg, ”Migrash Ha-Miskhakim shel Ha-Zikaron”. Nituach Gilionot Yom Ha-Shoah shel Ha-Itonim 

Ha-Yomiim Be-Israel 1948–2000, Jerusalem 2004, s 17.


De dagstidningar som ingår i denna studie är sex av de sju tidningar som 

utkommit kontinuerligt under hela undersökningsperioden 1953–1993. 

Dessa sju tidningar är de två politiskt oberoende kvällstidningarna Maariv 

och Yediot Acharonot, den oberoende liberala morgontidningen Ha-Aretz, 

den av Arbetarpartiet ägda morgontidningen Davar, den av det socialistiska 

oppositionspartiet Förenade Arbetarpartiet och den socialistiska kibbutzrörelsen 

ägda morgontidningen Al Ha-Mishmar samt det nationalreligiösa 

partiets morgontidning Ha-Tzofe. Den sjunde dagstidningen som utkommit 

under hela denna period är den ultra-ortodoxa tidningen Ha-Modia, men 

eftersom denna tidning på grund av sina ägares tolkning av religiösa påbud 

inte har någon bildpublikation att tala om, finns där inte något material för 

en bildanalys. De tre första tidningarna är kommersiella tidningar och har en 

allmän spridning. Yediot Acharonot är den i särklass största tidningen med 

hälften av Israels tidningsläsare varje dag. De tre senare tidningarna är alla 

partipolitiska, och de två socialistiska tidningarna Davar och Al Ha-Mishmar 

lades ner 1993 respektive 1994 när deras moderpartier inte längre var 

intresserade av att finansiera deras fortsatta utgivning. 19 

Bilden som historiekulturell produkt 

Historiker har av hävd undervärderat bildens betydelse och användbarhet 

som källa, detta trots att både bilden och olika former av bildmedier som film 

och television, vid sidan av det skrivna ordet, har haft en betydande roll i skapandet 

av föreställda gemenskaper och därmed influerat utformandet av nationella 

medvetanden. 20 På senare tid, inte minst efter Sovjetunionens fall 

och nationalismens återkomst till Östeuropa, kan man skönja ett nyvaknat 

intresse för bilden som källa och historiekulturell produkt – ofta i samband 

just med frågor som berör någon aspekt av det nationella. 21 

Förutom historikers traditionella tendens att undervärdera ickeskriftliga 

källor, har även en alltför snäv fokusering på estetik allt som oftast legat bilden 

i fatet vid bedömningen av vad som är intressant att ägna sig åt. Här torde 

ett romantiskt konstnärsideal har färgat av sig på historiker som sorterat 

bort massproducerade bilder och klichéartade bronsstatyer från listan över 

19. Dan Caspi & Yehiel Limor, The In/Outsiders. The Media in Israel, Cresskill 1999, s 67ff. 

20. Orvar Löfgren, ”Medierna i nationsbygget. Hur press, radio och TV gjorde Sverige svenskt”, i Ulf 

Hannerz (red), Medier och kulturer, Stockholm 1990, s 94. 

21. Se till exempel Zander 2001, s 67; Young 1993, och Magnus Rodell, Att gjuta en nation, Stockholm 

2002.


651 

potentiellt intressanta källmaterial eftersom deras uttryckssätt ansetts daterade 

och sakna originalitet och konstnärligt värde. En estetiskt motiverad 

sortering av bilder kan dock knappast sägas vara den allra lämpligaste för en 

historiker som önskar förstå ett historiskt sammanhang. 22 

Ett mer fruktbart alternativ till det estetiska närmandet till bilden som 

källa, är att söka utröna vad de vill förmedla – vad vill producenten säga betraktaren? 

23 Detta är i högsta grad ett giltigt påstående vid analysen av materialet 

som är aktuellt i detta sammanhang. Det ligger i den politiska karikatyrens 

natur att den vill bibringa ett tydligt budskap, inte vara banbrytande 

inom utvecklandet av nya konstnärliga uttrycksformer. Sådana nydanande 

tendenser skulle antagligen inverka menligt på tydligheten och därför motverka 

karikatyrens syfte. Ett övergripande syfte som på ett eller annat sätt 

ligger till grund för alla de budskap som bibringas i alla bilder är att aningen 

bekräfta och vidmakthålla en social ordning eller att ifrågasätta och söka förändra 

densamma. 24 Politiska karikatyrer tillhör en genre av bildkonsten som 

av naturen är kritisk, men av detta följer inte nödvändigtvis att karikatyrerna 

syftar till att förändra det sammanhang i vilket de produceras. Deras kritik 

kan, vilket den följande analysen förhoppningsvis kommer att påvisa, lika gärna 

fungera bekräftande och förstärkande. 

För att förstå vad bilden vill förmedla krävs kunskap om det sammanhang 

i vilket bilden producerats. Analysen är med andra ord starkt kontextberoende, 

vilket i sin tur omöjliggör utformandet av generellt giltiga regler för 

tolkandet av bilders budskap. Den sortens generella riktlinjer skulle med 

nödvändighet tvingas vara så allmänt hållna att de skulle förlora allt förklaringsvärde 

och därmed i förlängningen göra sig själva värdelösa. 25 Med anledning 

av kontextualiseringens stora betydelse kommer den följande analysen 

av de politiska karikatyrerna och deras plats i den israeliska historiekulturen 

att genomföras mot bakgrund av en beskrivning av det större sammanhang 

till vilka de hör och utan vilket de inte kan förstås. 

De politiska karikatyrer som ligger till grund för analysen kan grovt sett 

22. Lars M Andersson, Lars Berggren & Ulf Zander, ”Bilden som källa”, i Lars M Andersson, Lars 

Berggren & Ulf Zander (red), Mer än tusen ord. Bilden och de historiska vetenskaperna, Lund 2001, s 

11. 

23. Se till exempel Rune Johansson, ”Samlande, lättförståelig och eggande? Kosacker, kultur och kvinnor 

i valaffischer från 1928, i Andersson, Berggren & Zander 2001, s 223ff. 

24. Lars M Andersson, En jude är en jude är en jude…. Representationer av ”juden” i svensk skämtpress 

omkring 1900–1930, Lund 2000, s 80. 

25. Andersson, Berggren & Zander 2001, s 11.


delas in i tre på varandra följande perioder utifrån innehållet i karikatyrerna. 

Analysen nedan är därför kronologiskt organiserad utifrån dessa tre perioder, 

grovt räknat 1959–1967, 1967–1982 och tiden efter 1982. 

Statssionismens guldålder 1959–1967 

Den israeliska allmänhetens intresse för Förintelsen har ökat kontinuerligt 

under de senaste decennierna, från att på 1950-talet ha varit tämligen lågt 

till att idag vara ett centralt ämne för historiekulturen i Israel. Detta förhållande 

kan även avläsas i israelernas attityder till minnesdagen för Förintelsen. 

År 1959, det första året efter det att Knesset, det israeliska parlamentet, stiftat 

lagen om minnesdagen, kan intresset för att högtidlighålla minnet av nazisternas 

folkmord på Europas judar betecknas som svagt, åtminstone vad 

gällde de statligt anbefallna formerna för högtidlighållandet. Lagen stipulerar 

inte enbart att det skall hållas en stor officiell nationell minnesceremoni 

i närvaro av premiärminister, president och andra höga ämbetsmän, utan 

även att kaféer, restauranger, biografer, teatrar och andra nöjesinrättningar 

skall hålla stängt för att inte bryta mot minnesdagens solenna karaktär. 26 Detta 

var inte alltid populärt. 

Allmänhetens skepsis inför den nya lagen illustreras bland annat i en karikatyr 

publicerad den 6 maj 1959, där en israel avbildad som den arketypiske 

kibbutzmedlemmen iförd kortärmad skjorta, sandaler, tembelhatt och med 

den karaktäristiska locken i pannan, står och blänger irriterat på en stängd 

nöjesinrättning. (Figur 1) På programaffischen framgår att föreställningen 

som skulle ha visats är Glada änkan, men ordet ”glada” har strukits över. I 

bakgrunden sitter en annan affisch med emblemet från det statliga Förintelsemuseet 

Yad Va-Shem. 27 

Detta ointresse, i varje fall inför minnesdagens utformning, kom dock 

snart att trängas undan och dagen att accepteras. Förändringen i attityden 

kan noteras redan två år senare, i samband med – och sannolikt som en konsekvens 

av – rättegången mot Adolf Eichmann, som inleddes dagarna före 

minnesdagen för Förintelsen 1961. Eichmann hade varit en centralt placerad 

byråkrat i den nazistiska staten och även om han inte själv fattade beslutet 

om utplånandet av det judiska folket, så fyllde han en logistisk nyckelposition 

i genomförandet av ”den slutgiltiga lösningen”. Efter andra världskriget lycka- 

26. ”Martyrs’ and Heroes’ Remembrance Day Law, 5719–1959”, Laws of the State of Israel, vol 13 

5719–1958/59, p 120f. 

27. FIGUR 1, ”Haim Haya Tzarikh Lehatzig Bikhlal?”, 6/5 1959, Maariv.


fig. 1. 

653 

des han undkomma de allierade och flydde till Sydamerika. Israelerna fann 

honom i Argentina, där han levde under taget namn, och förde honom till Israel 

för att ställas inför rätta för sin roll under Förintelsen. Rättegången, som 

pågick under flera månader under 1961, fick enormt stor uppmärksamhet i 

Israel och bevakades dessutom av en lång rad utländska journalister. En av de 

senare var Hanna Arendt vars bok om rättegången, Den banala ondskan. 

Eichmann i Jerusalem, kom att bli en klassiker. 

Rättegången var av största vikt för regeringen Ben-Gurion inte bara därför 

att man erbjöds en möjlighet att ställa en av det judiska folkets största fiender 

inför rätta, utan även för att man nu fick ett utmärkt tillfälle att påverka 

den israeliska allmänhetens syn på Förintelsen. Ända sedan 1950-talet, och 

ännu mer sedan upproret i Warszawagettot ställts i fokus för den officiella 

åminnelsen av Förintelsen i och med instiftandet av minnesdagen, hade oppositionen 

till vänster om arbetarregeringen använt sig av upproret i Warszawas 

getto som ett vapen i kampen om symboliskt politiskt kapital i den israeliska 

politiska debatten. Man hade lyckats etablera kopplingen till hjältarna 

från Warszawaghettot med Förenade Arbetarpartiet och den socialistiska 

kibbutzrörelsen som grundat två kibbutzer till minne av dels ghettokämparna 

– Kibbutz Lochamei Ha-Getaot i Galilén – dels ledaren för upproret – Kibbutz 

Yad Mordechai i söder.


I många sammanhang har påpekats att Eichmannrättegången hade en viktig 

funktion i israelernas närmande till Förintelsens vanliga offer och överlevande, 

accepterandet av att det inte var någon skam i att inte ha kämpat mot 

nazisterna med vapen i hand, att de sex miljonerna mördade inte drog skam 

över det judiska folket genom att gå ”som får till slakt”. Den ökade förståelse 

och det växande intresse för Förintelsens vanliga offer, som blev resultatet av 

Eichmannrättegången, bidrog till att flytta fokus från den väpnade kampen i 

Warszawaghettot till det vardagliga livets lidande och det diskreta hjältemodet 

i Förintelsens skugga. 28 Detta är dock en tendens som inte avspeglas i 

de politiska karikatyrerna, där denna – för det israeliska historiemedvetandet 

så centrala – tematik med hjältemod och lidande lyser med sin frånvaro. 

Om de många och långa detaljerade vittnesmålen fungerade som en förklaring 

till varför inte fler gjorde uppror, så illustrerade rättegången i sin helhet 

styrkan i Ben-Gurions statssionism, som kunde fira nya triumfer. Skillnaden 

mellan då och där å ena sidan och nu och här å den andra kunde knappast 

ha presenterats på ett mer dramatiskt sätt än detta. Då, under Förintelsen, 

och där, i exilen, hade judarna varit hjälplösa offer för nazisterna. Nu, bara 

16 år senare, här, i en självständig judisk stat, ställdes en av nazistregimens 

högsta koryféer till svars för sina brott. 

Denna statssionistiska syn på Förintelsen kommer till uttryck även i de politiska 

karikatyrer som publicerades under 1960-talet. I samband med just 

Eichmannrättegången publicerade Maariv den 11 april 1961 ytterligare en 

teckning med den arketypiske israelen i tempelmössa. (Figur 2) I detta sammanhang 

är han klädd i en svart fotsid domardräkt. I högerhanden håller han 

Justitias vågskålar och under vänsterarmen håller han en lagbok. Nedanför 

honom står det judiska folkets största fiender: Amalek, Haman, en inkvisitor, 

Chemlnitzky och Hitler. För att ytterligare förtydliga det statssionistiska 

budskapet, att det judiska folket nu inträtt i en ny era av självständighet och 

med möjlighet att försvara sig, finns det en överskrift: ”Denna gång – inte offer 

utan domare”. 29 Tydligare än så kan det statssionistiska bruket av Förintelsen 

knappast illustreras. 

28. Dalia Ofer, ”Israel”, i The World Reacts to the Holocaust, Baltimore & London 1996, s 873ff. För 

en mer djupgående analys av Eichmannrättegångens effekter på det israeliska samhället, se Hannah 

Yablonka, Medinat Israel Neged Adolf Eichmann, Jerusalem 2001. 

29. FIGUR 2, ”Ha-Paam – Lo Korban, Ela Shofet!”, 11/4 1961, Maariv. Amalek och Haman är bibliska 

gestalter som försökte utplåna det judiska folket, Amalek under ökenvandringen efter uttåget ur 

Egypten och Haman under Persiens glansdagar. Chelmnitzky var en kosackledare som under mitten av 

1600-talet mördade tiotusentals judar i Ukraina. I det ukrainska historiemedvetandet har denna aspekt 

av Chelmnitzkys gärning tonats ned, och istället ses han som en nationell frihetshjälte.


fig. 2. 

655 

Israel under angrepp 1967–1982 

Trots att den statssionistiska tolkningen av Förintelsen inte bara var den dominerande 

tolkningen i det israeliska offentliga samtalet, utan dessutom den 

normerande tolkning som fördes fram i undervisning och statligt arrangerade 

minnesceremonier som den på minnesdagen för Förintelsen, så kom den att 

försvagas och till sist marginaliseras. Denna förändring berodde på den dramatiska 

politiska utvecklingen både i Mellanöstern och på den globala arenan, 

främst sexdagarskriget i juni 1967, jom kippurkriget i oktober 1973 och 

den diplomatiska kampanj som Sovjetunionen och ett antal arabländer förde 

mot Israel i FN, en kampanj som kulminerade 1975 med resolution 3379 från 

FNs generalförsamling, som fördömde sionism som rasism. 

De båda krigen 1967 och 1973 var på många sätt traumatiska erfarenheter 

för den judiska staten och samtidigt som de underminerade den statssionistiska 

devisen om normalisering av det judiska folkets ställning i världen, så 

skapade de också en belägringsstämning i Israel. Detta var särskilt tydligt under 

veckorna som ledde fram till sexdagarskriget. Under försommaren 1967 

förvärrades den diplomatiska krisen med Egypten sakta men säkert i och 

med blockerandet av Suezkanalen och Tiransundet för israelisk sjöfart, den 

egyptiska återmilitariseringen av Sinaihalvön och Nassers bejublade tal vid 

massmöten i Kairo om att utplåna Israel och kasta judarna i havet. Resultatet


blev en växande känsla av osäkerhet i Israel, och allmänheten började för första 

gången på allvar betvivla den statssionistiska tesen om att upprättandet 

av en judisk stat var en garanti för det judiska folkets fortlevnad. 30 Denna 

känsla av osäkerhet för att inte säga livsfara i en fientligt sinnad omgivning 

förstärktes ytterligare i och med Egyptens och Syriens överraskande militära 

angrepp i oktober 1973, symboliskt nog inlett på den judiska kalenderns heligaste 

dag, jom kippur, försoningsdagen. 

Den mest märkbara effekten av krigen på historiekulturen i Israel i allmänhet 

var en ytterligare förstärkning av effekten av rättegången mot Adolf 

Eichmann, såtillvida att israelerna kom att hysa allt större förståelse och 

sympati för Förintelsens vanliga offer, för dem som känt snaran dras åt men 

inte förmått eller kunnat ta till vapen för att bekämpa nazisterna. 31 I vissa 

fall övergick till och med denna sympati för Europas judar under andra 

världskriget i en identifikation med desamma, där israelerna såg sig stå inför 

faran av en ny Förintelse, och det är framförallt denna aspekt, mer än den 

förändrade synen på offren, som kommer till uttryck i bruket av Förintelsen 

i dagspressens politiska karikatyrer. 

Till den första minnesdagen för Förintelsen efter sexdagarskriget 1967 

publicerades en karikatyr i Maariv som gick till skarpt angrepp på Polen i 

krigets efterföljd (Figur 3). På en karikatyr från den 24 april 1968 avbildas 

Polen i form av en man som kommer stapplande fram längs en gata en sen 

natt. Han har druckit sig berusad och håller fortfarande en flaska i handen. 

På flaskan står det ”antisemitism”. Mannen kan inte heller stå upprätt, utan 

måste luta sig mot en lyktstolpe, på vars lykta hammaren och skäran är målade. 

32 Bakgrunden till karikatyren, som kritiserar både den polska regimens 

agerande och det stöd den får av Sovjetunionen, är att det kommunistiska Polen 

bröt alla förbindelser med Israel efter de israeliska framgångarna i sexdagarskriget 

samt inledde en utrensningskampanj riktad mot de polska judarna, 

som först tvingades lämna kommunistpartiet och sedan i tusental berövades 

sina polska medborgarskap och tvingades i landsflykt. 33 

Händelseutvecklingen i Polen uppfattades som parallell till de kommunistiska 

staternas behandling av den judiska staten. På så vis stärktes den konceptuella 

kopplingen mellan Europas förföljda judar och staten Israel i den 

30. Tom Segev, The Seventh Million. The Israelis and the Holocaust, New York 1991, s 387ff. 

31. Yablonka 2001, s 243ff. 

32. FIGUR 3, ”Bizayon”, 24/4 1968, Maariv. 

33. Howard M. Sachar, The Course of Modern Jewish History, New York 1990, s 601f.


fig. 3. 

657 

israeliska historiekulturen. Denna tendens underminerade snabbt statssionismens 

som sin tidigare starka ställning till trots snabbt vittrade bort och 

försvann. Den ersattes istället av ett politiskt bruk av Förintelsen med ett 

helt annat budskap. Istället för att tala om skillnaden mellan nu och då samt 

här och där, betonas likheterna och parallelliteten mellan Europas förföljda 

judar och Israel. Denna tendens syns även i karikatyrer med en direkt rollöverföring, 

där arabledare som president Nasser i Egypten och kung Hussein 

av Jordanien framställs som Hitlers efterföljare eller nazister. 34 

Det israeliska misstroendet mot omvärlden, främst arabvärlden och Sovjetunionen 

och dess lydstater, ökade ytterligare i och med kampanjen för att 

isolera Israel som drogs igång sedan Kairo och Damaskus under jom kippurkriget 

i oktober 1973 misslyckats med att nå sina mål med militära medel. 

Denna kampanj, vars klimax var den tidigare nämnda FN-resolutionen 3379 

och som kom 1975, ledde till att den israeliska känslan av utanförskap förstärktes 

ytterligare, något som kommer till uttryck i de politiska karikatyrerna 

på minnesdagen för Förintelsen. Gång efter annan återkommer motiv som 

uttrycker synen att världssamfundet inte bryr sig om lärdomarna av Förintelsen, 

eller försöker glömma nazisternas folkmord på Europas judar. I en kari- 

34. Se till exempel, ”Le-Zekher Pitronot Acharim…”, Yediot Aharonot 16/4 1969, och ”Leacher Esrim 

Shanah”, 19/4 1963 Davar.


katyr i den socialistiska dagstidningen Al Ha-Mishmar den 8 april 1975 beskrivs 

detta genom att en arm med en judestjärna på håller fram en ljusstake 

med sex ljus, en symbol för Förintelsens sex miljoner offer, över en maskäten 

jordglob, där maskarna som förskräckt plirar mot ljuset formar ett hakkors. 

Intill maskhålen på jordgloben står det ”1975”. 35 Ett liknande, ännu tydligare 

exempel på bruket av Förintelsen i avvisandet av resolution 3379 finner man 

i samma tidning 1976 (Figur 4). Där avbildas en judisk gravsten till höger 

med de sex symboliska ljusen bakom. Till vänster står en jordglob, som för 

att undvika att se ljuset skyler ögonen. Bakom jordgloben står FN-skrapan i 

New York och över den svävar ordet ”Jizkor”, han minns, vilket är namnet på 

en traditionell judisk bön för de döda. 36 

Det tydligaste bruket av Förintelsen i delegitimeringen av FN kommer till 

uttryck i en karikatyr publicerad i Maariv den 30 april 1981 (Figur 5). Den 

är uppdelad i tre delar, där en långhårig kavajklädd man med pipa i handen, 

en representant för den internationella kritikerkåren, beskriver en för Israel 

helt oacceptabel diplomatisk process. I den första delen avbildas den typiske 

israelen med kibbutzmedlemmens tembelhatt och en vit flagga över axeln 

som knäböjer framför Yassir Arafat som står med en k-pist i handen. Israelen 

överräcker ett dokument och den kavajklädde mannen säger: ”Det är dags för 

Israel att ge upp sina positioner och äntligen erkänna PLO.” I den andra delen 

ser man en kaotisk, brinnande stad där det pågår en blodig närstrid. Mannen 

visar på stridsscenen och säger: ”Det gäller att upprätta en flernationell stat 

som i Libanon. Och om det tråkigt nog skulle inträffa ett missöde…”. Denna 

mening avslutas i den tredje och sista bilden: ”[…] så finns det alltid en möjlighet 

att hålla två tysta minuter i FN.” I bakgrunden ses en scen från Generalförsamlingen, 

där en skara ledamöter står med sänkta huvuden under två 

tysta minuter medan generalsekreteraren står i talarstolen, som en avspegling 

av en minnesceremoni på minnesdagen för Förintelsen i Israel. 37 

Begin, Libanon och splittring efter 1982 

I samband med Likudsegern i valet 1977 intensifierades det politiska bruket 

av Förintelsen. Menachem Begin, vars föräldrar och flera andra familjemedlemmar 

mördats av nazisterna, hade tagit starkt intryck av Förintelsen. I sin 

35. ”1945–1975”, 8/4 1975, Al Ha-Mishmar. Se även till exempel,”Shoah”, 24/4 1979, Al Ha-Mishmar: 

”Yizkor”, 13/4 1980, Al Ha-Mishmar och ”Yom Ha-Zikaron La-Shoah Ve-La-Gvurah”, 30/4 1992, 

Maariv. 

36. FIGUR 4, ”Yizkor”, 27/4 1976, Al Ha-Mishmar. 

37. FIGUR 5, ”Shtei Dakot Dumiah”, 30/4 1981, Maariv.


fig. 4. 

fig. 5. 

659


egenskap av ledare för högerpartiet Likud blev Begin premiärminister efter 

valet 1977, när arbetarpartiet hamnade i opposition för första gången sedan 

staten utropades 1948. Den främsta politiska lärdom, som Begin drog av Förintelsen, 

var att det judiska folket måste vara starkt och försvara sig och sitt 

land till varje pris för att förhindra en ny Förintelse. Så rättfärdigade han till 

exempel sitt beslut att i juni 1981 låta bomba ett irakiskt kärnkraftverk, som 

misstänktes vara avsett för att framställa kärnvapen. 38 Även invasionen av 

Libanon den 5 juni 1982 i syfte att krossa PLO rättfärdigades genom ett politiskt 

bruk av Förintelsen. I den politiska retorik som Begin använde för att 

försvara invasionen utnyttjade han ofta Förintelsen, inte sällan på ett sätt 

som kom att möta öppet motstånd i den allmänna debatten. Han jämställde 

ofta PLO med nazisterna, organisationens stadgar – som stipulerade Israels 

förstörelse – med Mein Kampf och Arafat med Hitler. På samma sätt som Begins 

krig var impopulärt, accepterades inte heller hans bruk av Förintelsen, 

och när han i ett brev till den dåvarande amerikanske presidenten, Ronald 

Reagan, menade att erövrandet av Arafats högkvarter i Beirut var som att 

inta Hitlers bunker i Berlin inleddes en skarp och uppslitande debatt om 

bruk och missbruk av Förintelsen. 39 

Konsekvenserna av Begins politiska bruk av Förintelsen, ett bruk som också 

uppfattades som politiskt – för att inte säga politiserat – kanske främst eftersom 

det saknade legitimitet hos stora delar av allmänheten, blev indirekt 

att det konsensusartade politiska bruket av Förintelsen i den israeliska historiekulturen 

kom att brytas upp. För första gången kom Förintelsen att brukas 

politiskt som ett vapen både av högern och av vänstern i den inrikespolitiska 

debatten i Israel, istället för som tidigare enbart som en enande faktor i utrikespolitiken. 

Ett tydligt exempel på att alternativa bruk av Förintelsen vann 

inflytande är den debatt som anordnades i Knesset 1983 under rubriken 

”Femtio år efter nazisternas maktövertagande – dagen och dess lärdomar”. 

Debatten organiserades av Yair Tsaban från det socialistiska oppositionspartiet 

Förenade Arbetarpartiet, som kritiserade regeringens politik i Libanon 

med Förintelsen som argument. 40 Denna utveckling avspeglas också i de politiska 

karikatyrerna. 

38. Nadir Tsur, Retorika Politit. Manhigim Israeliim Be-Matzavei Lachatz, Tel Aviv 2004, s 144. 

39. Benny Morris, Righteous Victims. A History of the Zionist-Arab Conflict 1881–2001, New York 

2001, s 514f. 

40. Segev 1991, s 402.


661 

Även efter Begins regeringstillträde förekom naturligtvis karikatyrer där 

bruket av Förintelsen visar på en tydlig kontinuitet, som till exempel en karikatyr 

från 1990 som föreställer Tyskland i gestalt av en gammal man, klädd 

i högtidlig frack och hög hatt. Tyskland fäller krokodiltårar över Förintelsens 

offer och lägger ned en krans vid ett monument som påminner om en judisk 

grav. Samtidigt har frackskörtens förlängning formen av två missiler, den ena 

märkt Libyen och den andra Irak. 41 Här anklagas alltså den tyska regeringen 

för hyckleri; samtidigt som den talar om vikten av att minnas Förintelsens offer, 

säljer den vapen till Libyen och Irak – två stater som israelerna anklagade 

för att sträva efter att utplåna dem som överlevt Förintelsen. 

Bland de bilder som representerar ett nytt politiskt bruk av Förintelsen 

kan nämnas en karikatyr från 1983, som tar upp problematiken kring huruvida 

Israel tillkom trots eller tack vare Förintelsen. Detta var, och fortsätter 

att vara, en hett debatterad fråga med ringa praktiskt men stort symboliskt 

värde. Karikatyren föreställer en karta över staten Israel som utgörs av en 

tegelmur. Kartan är i själva verket ett utsnitt av en stor hakkorsförsedd krematorieskorsten. 

42 Här representeras staten Israel som byggd på resterna av 

Förintelsen, som en konsekvens av nazisternas folkmord på Europas judar. 

Ett annat exempel på en ännu känsligare fråga med såväl symboliska som 

praktiska konsekvenser är frågan om fredsprocessen med palestinierna. Denna 

blev inte aktuell på allvar förrän efter Kuwaitkriget 1991 och den därpå 

följande Madridkonferensen 1993, vilken i sin tur ledde fram till den så kallade 

Osloprocessen. Eftersom detta är en process som inte är avslutad har jag 

valt att vänta med en fullödig analys av det politiska bruket av Förintelsen i 

samband med denna. En illustration till hur Förintelsen kan brukas för att 

mana regeringen att skynda på fredsprocessen skall dock nämnas. Det är en 

karikatyr publicerad i Maariv 1993, inför inledande fredssamtal i Washington 

DC (Figur 6). På karikatyren avbildas en fredsduva med en olivkvist i 

munnen som flyger i riktning ”Washingtonsamtalen”. Duvan bär också på en 

tung israelisk flagga med den sedvanliga Davidsstjärnan utbytt mot en judestjärna 

av det snitt som judarna i Europa tvingades bära under Förintelsen. 43 

Budskapet om att regeringens förhandlare bör lämna Förintelsens tyngande 

börda hemma i Israel och inte ta den med sig till USA förstärks dessutom av 

41. Osignerad, 22/4 1990, Maariv. Se även till exempel ”Yom Ha-Zikaron La-Shoah Ve-La-Gvurah”, 

3/5 1978, Al Ha-Mishmar. 

42. Osignerad, 10/4 1983, Maariv. 

43. FIGUR 6, ”Lizkor”, 18/4 1993, Maariv.


fig. 6. 

en ledarartikel som publicerades intill, där det talas om vikten av att skilja 

frågan om Förintelsen från frågan om palestinierna för att kunna hantera 

båda frågorna på ett konstruktivt sätt. 44 

Avslutning 

Historiemedvetandet i Israel har genomgått långtgående förändringar under 

det dryga halvsekel som förflutit sedan staten utropades. Detta gäller inte 

minst bilden av Förintelsen. Under de första decennierna, fram till Eichmannrättegången 

1961, låg fokus starkt på Warszawaghettoupproret och det 

hjältemod och den väpnade kamp som kom till uttryck där. 1960-talet karaktäriserades 

av en breddning av begreppet hjältemod till att inkludera även 

andra handlingsmönster än den väpnade kampen mot nazisterna och en nymornad 

sympati för Förintelsens vanliga offer och överlevande. Som en följd 

av krigen 1967 och 1973 fördjupades denna sympati och övergick i en identifikation 

med Förintelsens offer, framförallt på den samhälleliga nivån, där 

Israel kom att ses som juden i Europa på 1930-talet – som ensam och isolerad 

i en fientlig och aggressiv omgivning. 

Denna utveckling kan dock bara delvis skönjas i de politiska karikatyrerna. 

44. ”Mashkichei Ha-Shoah”, osignerad ledare, 18/4 1993, Maariv.


663 

Tematiken kring hjältemod och lidande är i princip helt frånvarande i detta 

bildmaterial, antagligen på grund av att denna tematik var av en natur som 

inte lämpade sig för det utpräglat politiska bruk som återfinns i dessa karikatyrer. 

Under den tidigare delen av undersökningsperioden domineras karikatyrerna 

av ett statssionistiskt perspektiv som tydligt avspeglar den ideologiska 

dikotomin mellan ”nu” och ”då” respektive ”här” och ”där”. Efter 1967 

ersätts detta perspektiv tämligen snart av sin motsats när dikotomierna istället 

upplöses och kategorierna tillåts sammanfalla i det politiska bruket av 

Förintelsen. 

Efter högerns valseger, och ännu tydligare efter invasionen av Libanon 

1982, bröts det tidigare politiska bruket av Förintelsen upp, och den nationella 

konsensus som rått kring vilka de korrekta lärdomarna av Förintelsen 

var försvann. Begins frekventa och aggressiva bruk av Förintelsen födde en 

motreaktion där vänstern också började använda Förintelsen som ett politiskt 

och moraliskt vapen mot regeringen. Denna utveckling kan följas också 

i de politiska karikatyrerna, där det under 1980-talet blir omöjligt att fortsätta 

att tala om ett enda politiskt bruk av Förintelsen och man istället kan 

börja skönja olika betraktelsesätt och bruk. Detta illustreras tydligt av det 

faktum att man nu för första gången sedan 1959 och kritiken av utformningen 

av lagstiftningen kring minnesdagen för Förintelsen, tar upp inrikespolitik 

till kommentar i de politiska karikatyrerna med Förintelsen som tema. 

Analysen visar således att de politiska karikatyrerna inte kan ses som någon 

enkel avspegling av historiekulturen i allmänhet. Viktiga teman och dominerande 

värden och perspektiv lyser med sin frånvaro, sannolikt till följd 

av att de inte alltid låter sig lånas till ett politiskt bruk av historien. Samtidigt 

kan man ändå se en tydlig utveckling av det politiska bruket av Förintelsen 

som löper parallellt med utvecklingen i historiekulturen i övrigt. De politiska 

karikatyrerna på minnesdagen för Förintelsen står med andra ord att finna 

någonstans i skärningspunkten mellan historiekulturen och den politiska kulturen 

och båda dessa sfärer sätter sina avtryck i bilderna.


Summary: Political Use of the Holocaust in 

Caricatures in Israeli Press on Holocaust 

Memorial Day 1959–1993 

The Holocaust has had, and continues to have, a considerable influence on Israeli 

society and it casts its shadow over practically every aspect of societal life in the 

Jewish state. Even though the influence is strong, it is not uniform and it has 

changed over time. One of the fields in which this can be discerned is in the Israeli 

political discourse. The Holocaust has from time to time been used as a tool 

in political arguments by both the Left and the Right, justifying various policies 

with different, and frequently clashing, lessons drawn from the Nazi genocide of 

European Jewry. 

Even though the use of the Holocaust is multifaceted and shifting, one can see 

a general development of roughly three stages. These three stages of the political 

use and shifting interpretations of the Holocaust in the Israeli press are connected 

to the political developments in the state of Israel and in the Middle East and 

have nothing to do with the Holocaust per se. The first stage, characterised by 

statism and a strong propensity to look forward and to stress the difference in the 

status of the Jewish people after the establishment of the state of Israel, lasted 

from the inception of the state in 1948 until the Six Day War in 1967. The second 

stage, lasting from 1967 until 1982, was dominated by a growing sense of threat. 

During this period, the previous strong distinction between then and there versus 

here and now, was weakened and warnings of a renewed Holocaust became 

more common. The last stage, from the invasion of Lebanon in 1982 until the 

start of the peace process with the Palestinians in 1993, is characterised by deeper 

divisions and a loss of consensus regarding the interpretation of the Holocaust. 

Analysing the caricatures in the Israeli press on Holocaust Memorial Day, one 

is struck by how clearly they reflect these three stages of the development of the 

use of the Holocaust in Israeli political discourse.

Politiskt bruk av Förintelsen i karikatyrer i israelisk dagspress på ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?