Globalhistoria och forskning om långa förlopp

632 Arne Jarrick & Janken Myrdal
Under de senaste årtiondena har det skett en utveckling av de historiska
atlaserna. Detta har flera olika sidor. En av de viktigaste är att eurocentrismen
minskat. För att kontrollera den tidigare kurvan användes därför ett
antal av dessa nya atlasarbeten för en jämförande studie.
Ett resultat är att Taageperas markerade mellan fem och 15 gånger så
stor yta för de äldsta staterna, under de första 2 500 åren, som de nya atlasarbetena.
Flertalet av dessa kartor gällde Egypten och de västasiatiska rikena
(Babylon, Hettiterna, et cetera.), men flera gällde också de östasiatiska
(kinesiska) rikena. Detta innebär givetvis att det fanns skillnader inbördes
mellan de nya atlasarbetena, vilka kunde variera för enskilda stater med
förhållandet 1:2–1:3. (Taagepera diskuterade inte utförligt skillnaderna
mellan de atlasarbeten han undersökte.)
Varför har då vår tid blivit försiktigare? En viktig förklaring finner vi i att
några av redaktörerna och forskarna som arbetat med de nya kartböckerna
har särskilda kartor där de visar skillnaden mellan områden som ”kontrolleras”
och områden som stod under ”inflytande” av de tidiga staterna. I de
äldsta staterna är den direkt kontrollerade zonen bara en bråkdel, mellan
en tredjedel och en tiondel, av den zon som anges ha stått under de första
staternas inflytande. Från omkring 500-talet före vår tideräkning minskar
denna skillnad drastiskt, så att den zon dessa imperier anges ha inflytande
över bara utgör hälften eller mindre av den yta som direkt kontrolleras.
En slutsats som direkt kan dras är att under denna äldsta period där
statsmakten bara kontrollerade fläckar av hela ytan, kunde det uppstå
väldiga inflytandesfärer kring de mera välorganiserade staterna. När de
centrala delarna av Eurasien styckades upp mellan starka stater blev gränserna
– eller i varje fall historikernas uppfattning av dessa gränser – mera
fastlagda.
Man skulle vidare kunna fråga sig varför man först i dag börjat problematisera
de tidiga staternas utbredning, eller omvänt: varför man inte tidigare
gjort det. Troligen ligger svaret i den tid då de historiska kartorna fann sin
form. Detta skedde i Europa, med tyska kartritare som föregångare, under
senare delen av 1800-talet. Det var kolonialismens kulmen och kartorna
uttrycker en tankefigur där hela världskartan täcktes av kolonialmakternas
färger: det röda England, det lila Frankrike, det gröna Tyskland och så
vidare. Det är denna tankefigur som förts nedåt i historien med hjälp av de
historiska atlasarbetena – tillbaka till det forna Egypten, de äldsta Kina
et cetera.
historisk tidskrift 130:4 • 2010