Övning för tendenskriteriet som pdf - Lunds universitets bibliotek

Tendenskriteriet
Källkritisk övning
Denna övning går ut på att jämföra två ögonvittnen från demonstrationerna i Budapest 1956.
Jämför deras versioner av det som hände, varför det hände och vilken syn de har på Sovjet
och den kommunistiska regimen. Hur kan man förklara de olika uppgifterna?
Förbered dig genom att läsa om Ungerhändelserna 1956 i en historiebok eller i en
uppslagsbok. Du till exempel slå upp det i NE på nätet.
Du har tillgång till NE via ELIN@Lund.
Från: Graninger, G, Tägil, S. (1968). Källor till historien III. Lund: Esselte, s. 117-124.

Ögonvittne 1:
Det är tisdagen den 23 okt. 1956. Staden har just vaknat och allt syns fredligt. Man diskuterar
nästa fotbollsmatch och Ungerns chanser i Olympiska spelen. Men allt var inte harmoni, ty
Studenterna förberedde en demonstration. Från terminens början hade universiteten varit som
bikupor. Diskussionsklubbar hade bildats, som krävde reformer beträffande undervisningen, organisationen
och politiken. Om man frågade mig, ifall studenterna var mot det socialistiska
systemet eller folkdemokratien, skulle jag svara ett bestämt nej. Majoriteten av dem kämpade
för en mera demokratisk atmosfär i överensstämmelse med 20:e partikongressen.
Studenterna fordrade färre obligatoriska kurser, fritt val av utländska språk, revision av
metoderna for undervisning i marxism-leninism, bättre bostadsförhållanden, etc. Vidare krävde
de en ny studentorganisation. Politiskt krävde de likhet i relationerna med de socialistiska
länderna, Imre Nagys återkomst och en ny partikongress, som skulle välja nya ledare. De var
lyckliga och entusiastiska over att få gå på gatorna och uttrycka sin sympati med Polen.
Klockan halv tre gick jag till Petofi-statyn. Det var demonstrationens mötesplats. Därifrån
gick vi längs Lenin-gatan, över Margaretabron och till Bem Josef-statyn. Studenterna började
ropa slagord, t. ex. "Polsk-ungersk vänskap!" eller "Ned med Gerö!" Det är betecknande, att
inte alla studenter ropade. Klockan halv sju kom vi fram till Petofi-statyn, där några dikter
upplästes, varefter någon ropade: "Låt oss gå till parlamentsbyggnaden!" Några grupper gick
ditåt och andra följde efter av nyfikenhet. Vid sjutiden hade folkmassan vuxit till 150 000.
Framför parlamentet hörde jag folk saga, att det vore bättre att anhålla alla dem som ropade
fascistiska slagord. Men då tog ingen dessa slagord på allvar. Grupper av ungdomar anlände
plötsligt med lastbilar (ingen vet varifrån), och ledde marschen mot radiohuset. Dar uppstod
sammanstötningar med polisen, och de första skotten avfyrades. Tragedien hade börjat. For att
skydda sina egna liv besvarade polisen demonstranternas eld. Det visade sig senare att det
hade varit en beväpnad grupp med bland demonstranterna, och när skjutandet började begav
de sig genast till vapenförråden for att hämta mera vapen.
Det var tydligt att den väpnade revolten hade varit väl förberedd, och att studentdemonstrationen
blott gav det rätta tillfallet. Efter detta spelade studenterna ingen ledande roll i oroligheterna. Det
var fascistgrupper, som i demokratiens namn angrep medlemmar av kommunistpartiet och
mördade dem grymt, trots att de i regel var obeväpnade.
Hur kunde detta hända? Svaret som folk i Budapest gav, var att det fanns ett djupt missnöje
med de misstag, som de forna ledarna av den ungerska folkrepubliken hade begått, och att folket
ville aterställa lag och ordning i landet. Det var detta de hade kämpat för. Men de
kontrarevolutionära grupperna ville på nytt göra Ungern till ett land for godsägarna och den
katolska kyrkan. En obetydlig minoritet studenter flydde utomlands, men de flesta stöder
bestämt det folkdemokratiska systemet.

Ögonvittne 2:
När en diktatur börjar bli svag och användandet av terror minskar, får folket en chans att
bilda organisationer. Detta hände också i Ungern. Nar stalinismen försvagades, uppkom
oenighet inom kommunistpartiet i Sovjet, och denna oenighet spred sig till Ungern, dar
meningsskiljaktigheterna om regeringen och partiet blev allt mer uppenbara.
Då bildades Petofi-kretsen. Medlemmarna var författare och studenter. Så småningom besöktes
deras möten av tusentals personer. Uppmuntrade av händelserna i Polen blev deras krav
allt större. De fordrade att de ryska trupperna skulle dragas tillbaka. Snart uppstod liknande
organisationer over hela landet. Händelserna följde snabbt:
22 okt. Studenterna beslutar att organisera en demonstration. Under natten sätter de upp
flygblad i Budapest.
23 okt. Demonstrationen ar utsatt till kl 14. En timma före vägrar inrikesministern tillstånd.
Studenterna sänder en deputation till honom, och kl 14 tar han tillbaka förbudet. Tusentals
studenter marscherar langs båda sidor av Donau till Bern Josef-torget, där de båda processionerna
möts. Längs dess väg viftar folk överallt med ungerska flaggor. Soldaterna från kasernerna
sluter sig till studenterna, för att följa dem till parlamentsbyggnaden. Parollerna blir mer och
mer radikala, den mest populära är "Ned med Gerö!"
Folkmassan blir allt tätare och da man kommer fram till parlamentsbyggnaden bestar den av
60-70 000 personer. Vi som är ledare talar först till folkmassan, och därefter kräver vi att Imre
Nagy skall tala, eftersom folket tidigare har fordrat att han skulle bli regeringschef.
Regeringen lovar att studenternas krav skall uppfyllas och man förklarar, att Gerö skall hålla
ett radioanförande. Kl 20 talar Gerö. Han stämplar oss som fascister och hotar med straff. Detta
tal fyller folket med vrede och de marscherar mot radiohuset, dar de första skotten avlossas. Den
hemliga polisen besvarar elden. Soldaterna överlämnar vapen till studenterna och man beger sig till
vapenförråd, där ytterligare vapen överlämnas till demonstranterna. Radiohuset belägras, och
revolutionen har börjat.
Polisen och soldaterna ställde sig alltså på folkets sida. När ryska stridsvagnar anlände nästa
dag, kämpade soldaterna mot dem, medan den hemliga polisen, AVO, ställde sig på
ryssarnas sida. Soldater, civila, kvinnor och barn - alla som kunde grep till vapen.
Sjukhusen fylldes av sårade. Revolten såg ut att lyckas, Imre Nagy blev premiärminister och
striderna upphörde.
Men ryssarna lät stridsvagnarna välla in från Rumänien, och den 3 nov. anföll de åter Budapest.
Resten vet ni. Folket fortsatte sin hopplösa kamp, så länge de hade vapen och ammunition
kvar. Sovjet, som alltid talar om fred och sagt sig bekämpa imperialismen, har anfallit och
undertryckt en liten nation, som kämpade for sin frihet. Den ryska propagandan har
misslyckats. Trots tolv års bearbetning av det ungerska folket, ville detta befria sig från de
ryska kedjorna.
Ungern är inte förlorat, hur litet det än är jämfört med Sovjet, ty förr eller senare måste
friheten segra!