Fascismens uppkomst - Marxistarkiv

Första delen – Händelseförloppet
5
1. Den italienska ekonomins speciella förutsättningar
Vi vet att den italienska kapitalackumulationen blev en utomordentligt svår process,
oberoende av de föreställningar man kan ha om orsakerna därtill: frånvaro eller försening av
den borgerliga revolutionen, utebliven jordbruksrevolution, utebliven reformation och med
den frånvaro av den protestantiska etik som hyllade sparsamhetens princip.
I sin egenskap av ”samhällsbevarande revolution” kunde Italiens enande genomföras främst
tack vare stöd av både franskt och engelskt kapital. Det var till stor del som förmedlare av
detta utländska kapital som det lilla Piemonte med en ekonomi som från och med 1847
ytterligare ansträngts på grund av förbundet med Sardinien begynte den ekonomiska
erövringen av det övriga Italien. Norra Italien erövrade ekonomiskt södra Italien, städerna
erövrade landsbygden.
Somliga politiker, till exempel Gramsci, har i detta sammanhang särskilt velat understryka att
den uteblivna jordbruksrevolutionen bidragit till det italienska samhällets dualistiska karaktär:
en fattig och agrar landsända utsugen av en nordlig industrialiserad landsända. Därav följde,
enligt Gramsci, att en revolutionär lösning på de italienska problemen borde ligga i ett
förbund mellan industriproletariatet i norr och den fattiga bondebefolkningen i söder. Denna
ståndpunkt hade för övrigt redan utvecklats av en ”konsekvent reformist” som Salvemini.
Rosario Romeo (Risorgimento e capitalismo, Bari, 1959) har senare visat att ett dylikt
resonemang bortsåg från det faktum att just den uteblivna jordbruksrevolutionen hade varit en
av de viktigaste, ja kanske till och med den viktigaste förutsättningen för uppbyggandet av ett
italienskt kapital. Enligt Rosa Luxemburg växer ett kapital fram på bekostnad av de gamla
produktionssätten, i det här fallet på bekostnad av jordbruksekonomin.
De italienska småbruken var säkert ett allvarligt hinder i denna ackumulations- och
omvandlingsprocess. Storgodsen däremot med sina ”halvfeodala” produktionsmetoder
gynnade utan tvivel denna utveckling. Det avgörande steget i denna process var – så mycket
är i alla fall klart – utauktioneringen av prästerskapets jordegendomar: 700 000 hektar i södra
Italien efter 1866. Under det att storgodsen växte allt starkare köpte man jord för det kapital
som skulle ha kunnat användas till investeringar i den framväxande neapolitanska industrin.
Det ”förbund” som Salvemini och efter honom Gramsci trodde sig ha funnit mellan
industrimännen i norr och jordägarna i söder var i själva verket endast ett, delvis dunkelt,
politiskt uttryck för ett mer djupt liggande samband, för en enhetlig struktur i vilken de stora
syd-italienska jordegendomarna bara utgjorde en liten men dock oumbärlig del av
kapitalutvecklingen. För förståelsen av dessa samband är uttrycket ”imperialism” mer adekvat
än uttryck som ”erövring”, ”utsugning” eller till och med ”kolonisation”.
Vid tiden för första världskriget hade den italienska kapitalismen likväl inte lyckats förverkliga
den förvandling av jordbrukssektorn som borde ägt rum parallellt med kapitalutvecklingen.
Häri torde också en av de viktigaste orsakerna till efterkrigstidens kris ligga:
konfiskeringen av jordegendomarna och – på det politiska planet – uppkomsten av ett
bondeparti som i mycket påminde om de revolutionära socialisterna i Ryssland.
Frihandelsperioden
En förvandling av det italienska jordbruket hade i huvudsak skett under de tjugo första åren av
det enade Italiens historia. Det frihandelssystem som den ledande italienska klassen
tillämpade (från och med Cavour) hade gynnat införseln av franskt och engelskt kapital i
landet. Därigenom hade detta system bidragit till att utplåna