Fascismens uppkomst - Marxistarkiv

6
de efterblivna industrierna i södra Italien och till att fastställa gränserna för ”arbetsfördelningen”
i landet. I själva verket gynnade detta frihandelssystem utvecklingen av det italienska
jordbruket. Produktionsindex för jordbruket (1938 = 100) ökade under perioden 1851 – 1880
från 44,3 till 65,5 samtidigt som exporten av jordbruksprodukter fortsatte att växa. Också
hypoteksräntan följde samma uppgående kurva. Emellertid rörde det sig i detta fall om en
forcerad kapitalanhopning, ty jordbruksarbetarnas löner och köpkraft ökade inte under samma
period.
Det italienska skattesystemet – enligt vissa bedömare det tyngsta i Europa – slukade en stor
del av dessa jordbruksinkomster och investerade dem i allmännyttiga företag som järnvägar
och vägar vilka var oumbärliga infrastrukturer i den italienska kapitalutvecklingen. Eftersom
det allra största skattebidraget kom från jordbruksinkomsterna uppmuntrade denna skattepolitik
folk till att investera dessa inkomster i den framväxande industrin, visserligen ännu
bara i blygsam skala. Industriexpansionen gällde dock bara den textila sektorn – siden- och
bomullsindustrin – ty det fanns ännu inga ansatser till en tung industri. Det enda undantaget
härifrån var den mekaniska industri som började växa fram omkring Neapel och i Ligurien. I
det senare området kommer vi framför allt att få anledning att återkomma till de i Genua 1847
grundade Ansaldoföretagen. Den väsentliga delen av det italienska kapitalet var dock knuten
till handeln.
Protektionism och storindustri
Krisen 1874, vilken Italien fick känning av först på ett senare stadium, medförde jordbruksprisernas
fall. Under det att jordbruksproduktionen sökte sig fram mot nya odlingsområden, i
synnerhet mot vinodlingen som gynnades av den vinlusepidemi som rasade i Frankrike,
började kapitalet söka sig till industrin. Väsentligt i detta sammanhang är att jordbruksarbetarna
började ta anställning i fabrikerna. Dessutom gynnade avskaffandet av tvångskursen
det utländska kapitalinflödet. Den nya skattereformen tog hänsyn till dessa nya ekonomiska
förskjutningar och visade att det numera var handeln och industrin som utgjorde de viktigaste
inkomstkällorna. Den ekonomiska balansen befann sig trots detta i ett prekärt läge varför man
blev tvungen att tillgripa aktieemissioner och lån från utlandet för mer än 600 miljoner lire
(enligt Morandi). Men bristen på kapital utgjorde alltjämt det svagaste inslaget i den italienska
ekonomin. Vid denna tid inbringade ockerhandeln alltjämt, i synnerhet i södra Italien, mer än
vad investeringarna gjorde.
1887 lyckades industriidkare och sädesproducenter framtvinga en tullreform som ökade de
redan existerande svårigheterna och den bristande ekonomiska balansen. Reformen kom
därför att gynna industrins expansion, i synnerhet metallindustrin, den mekaniska och den
kemiska industrin. Skyddstullspolitiken däremot tillförsäkrade industriidkarna kontrollen av
den inhemska marknaden och uppmuntrade kreditbolagen att investera. Redan 1874 hade
Banca Nazionale investerat i Ansaldoföretagen. Genom skapandet av Franco Tosiföretagen
(1882) – specialiserade på ångpannstillverkningen – och Breda-företagen (1886) – tillverkare
av lokomotiv – lades grunden till den mekaniska industrin. Men den viktigaste tilldragelsen
var grundandet av Terniverken 1884. De understöddes av Banca Generale och Credito
Mobiliare samt erhöll i hemlighet stadssubventioner. På kort tid ökade Terniverken sitt kapital
från 3 till 16 miljoner lire och lika mycket i obligationer. Italien kunde nu producera stål.
Under perioden 1885-1886 ökade den italienska stålproduktionen från 4 000 till 23 000 ton.
Tre år senare var den uppe i 158 000 ton.
Den italienska industrin dominerades dock ännu av textilindustrin, siden- och bomullsindustrin.
Som vi tidigare kunnat konstatera accentuerade skyddstullspolitiken vissa bristfälligheter i
den italienska ekonomin. Genom att försöka begränsa spannmålsimporten favoriserade denna