GRATISTIDNING - Nya Upplagan

Nr 14 juli 2007 

Noam 

Chomsky 

Christer Fuglesang 

Jan Guillou 

Malcolm McLaren 

Marcus Birro 

Plura 

Anne Swärd 

Sofia Rapp Johansson 

Nina Wähä 

Jonas Bergh 

Leif Edling 

Krönikor 

Recensioner 

m.m. 

GRATISTIDNING 

1

2 

mark 

goldsworthy 

grafisk 

formgivning 

fotografi 

0708-223299 

www.bopp.se 

Nr 14 juli 2007 

Vill ni komma i kontakt med redaktionen mejla till 

redaktionen@nyaupplagan.se 

eller ring: 0733-867666 

Omslag: Mark Goldsworthy 

Medverkande skribenter: Lars Yngve, 

Noam Chomsky, Christer Fulesang, Plura Johnsson, 

Thomas Millroth, Graham Bowers, Tord Johnsson, 

Alexander Bing-Ohlsson, Jan Guillou, 

Madeleine Tunbjer, Nils-Ude, Per Arnesson, 

Jonas Jonasson, Joanna Swica, Gittan Jönsson, 

Calle Hesslefors, C-J Charpentier, Mikael Håkansson 

Askaner, Rune Skarvik, Nina Wähä, Jan Erik 

Bornelid, Gunnar Danielsson, Anne Swärd, Marcus 

Birro, Sara Hansson, Sofia Rapp Johansson, Anna- 

Lena Brundin, Jonas Bergh, Leif Edling, Jerry Prütz, 

Maria Anderberg, Per-Martin Svensson. 

Foto: Mark Goldsworthy, Tord Johnsson, 

Calle Hesslefors, 

Illustrationer: Benjamin Ahlman, Gittan Jönsson, 

Madeleine Pyk, Lars Sjunnesson, Gunnar Krantz. 

Typografi: 9/11pt The Serif, The Mix och The Sans 

av Lucas de Groot 

Nya Upplagan använder Apple Computers 

och Fair Trade kaffe. 

Tryck: Bold/Sydsvenskan Tryck AB. 

Upplaga: 20 000 

Chefredaktör och ansvarig utgivare 

Lars Yngve 

lars@nyaupplagan.se 

Administrativt ansvarig Maria 

Yngve 

maria@nyaupplagan.se 

Form o foto 

Mark Goldsworthy 

mark@nyaupplagan.se 

Kultur o musik 

Thomas Millroth 

thomas@nyaupplagan.se 

Sport o musik 

Graham Bowers 

graham@nyaupplagan.se 

Trädgård 

Madeleine Tunbjer 

mad@nyaupplagan.se 

Skribent o inspiratör 

Tord Johnsson 

tord@nyaupplagan.se

Landsorten är den nya staden 

Kalla mig – Landsortsgrabb, jag är 

vad jag är – Landsortsgrabb, sjunger 

Plura i låten Landsortsgrabb. Det är en 

beskrivning som stämmer in på mig, 

och på många andra också för den delen. 

I Jag Är Bättre Än Dej, sjunger han Jag är bättre 

än dej, jag vet var jag kommer ifrån. Jag är tuff, 

min stil är från botten, jag är bättre än dej. De 

raderna handlar också om mig, åtminstone är det 

vad jag inbillar mig. I den sistnämnda låten gör 

han upp med alla ”vänner” som ville synas vid 

hans sida under en period i hans liv då han mest 

rullade cylinderhatt på nätterna. Sådana vänner 

har jag dessbättre aldrig haft, som tur är, vi har 

nämligen inte den typen av relationer till folk här 

ute på landet. Här är ingen som hänger på, det 

skulle nämligen inte fungera. Däremot hälsar vi 

på varandra när vi möts på en grusväg – oavsett 

om vi känner varandra eller inte, det är en vänlig 

landsortsgest. Och grannen är grannen, det är 

ingenting märkvärdigt med det. Oavsett om det 

nu råkar vara en känd rockstjärna, skådespelare, 

konstnär eller en hyllad författare, så är han 

fortfarande bara ”grannen” som man dricker 

eftermiddagskaffe tillsammans med. Det är skönt. 

Det är också en av anledningarna till att många flyr 

staden och bosätter sig på landsorten, man slipper 

på så sätt all ytlig nonsens. En sak som dock förvånar 

mig är att det fortfarande knallar omkring en del 

lallare i de större städerna, spelar allan och inbillar 

sig själva att man inte har riktig koll på omvärlden 

om man bor på landsbygden. Jo, tyvärr. Det är den 

typen av lågpannor jag brukar be att gå och sola 

tandköttet! 

Men bara för att man bor i en storstad är det ingen 

garanti - om nu någon trodde detta - att man per 

automatik har speciellt bra koll på omvärlden. 

Följande absurda episod utspelade sig i efter Peter 

Dahls stora succé med Bellmanbilderna, Peter Dahl 

bekräftade historien och berättar 

här med egna ord: 

”Jag gick, iklädd mina vanliga 

jeans, en enkel skjorta samt en 

sliten kavaj förbi en pantbank 

som då låg på Fridhemsplan 

(Kungsholmen) i Stockholm och 

fick i skyltfönstret se en akvarell 

av min hand. Min nyfikenhet 

väcktes och jag gick in och 

frågade vad akvarellen kostade, 

men sade inte att det var jag 

som hade målat den. Den unge 

mannen tittade överlägset 

på mig och svarade att det inte var någon idé att 

säga vad akvarellen kostade eftersom jag ändå inte 

skulle ha råd att köpa den. Jag tackade och gick 

därifrån utan att nämna mitt namn, men var rätt 

nöjd över att mina verk hade blivit så värdefulla. 

Många år senare träffade jag av en händelse 

pantbankens ägare och han var mycket trevlig och 

bad om ursäkt eftersom han kände till historien. Den 

unge mannen som var så snorkig fanns inte kvar i 

firman”. 

Snacka om en tavla! Man tror knappt att det 

existerar den typen av fördomar! Men det gör det. 

Hur många gånger ska jag behöva ta till det gamla 

ordspråket att man 

i n t e s k a d ö m a h u n d e n e f t e r h å r e n? 

Ni måste lära er att lyssna och göra som jag säger. 

Här på andsbygden dömer man inte folk för hur 

de ser ut - utan för hur de är som personer. Ni 

behöver inte klippa er och skaffa er ett jobb, det är 

inte det jag menar, men ni ska heller inte se ner på 

alla välklippta killgubbar i dyra kostymer och fina 

bilar – låt dem hållas. De kommer att växa upp och 

komma till insikt, de också, så småningom. Då är de 

dessvärre för gamla för att vara unga. Ja kära nån. 

Men okej: sanningen är förmodligen så att det 

stora flertalet av oss på landsbygden inte kan skilja 

på äkta eller falska Brillo-boxar, men det tycks ju å 

andra sidan även Andy Warhol-kommissionen från 

det stora äpplet ha bekymmer med. 

Jag gillar folk med rak rygg, fast handslag och som 

är sig själva i alla sammanhang och som dessutom 

lyckas behålla sin ödmjukhet i alla lägen. Konstnären 

Peter Dahl är ett föredöme. De bästa är alltid de 

ödmjukaste. 

Det må komma som ett avslöjande i Uppdrag 

granskning-klass, men att bo i Bullshit City, det 

klarar alla. 

Ett lågstatusliv på landet däremot ställer vissa 

krav på människan och det är en klar fördel om 

man kan svinga en dynggrep med samma precision 

som man sköter sin Mac. Plura skriver texter om 

landsorten som ingen, eller åtminstone väldigt 

få, andra svenska artister ens kommer i närheten 

av. Han är mannen i hatten som fortfarande har 

landsortsgrabben kvar inom sig och som håller kvar 

vid sitt ursprung. 

På tal om det, så fördubblas befolkningen här ute 

på landsbygden under sommarmånaderna. 

Alla vill vara hippa – alla vill vara på landet. Landet 

är den nya staden. 

Nej, nu ser det ut till att dra ihop sig till regn, jag 

får skynda mig ut om jag ska hinna vattna gräset. 

Lars Yngve 

3

4 

Ljudspår 

till våra 

liv 

Filmer har det. Video också. Den där musiken som smyger sig tätt intill 

oss och följer med hela storyn ut, säger när vi skall gråta, skratta och 

kanske lyckas få oss kvar i en euforisk efterstämning. 

Nyss såg jag på TV än en gång Fritz Langs M, historien om en 

barnamördare, en av de tidigaste tyska ljudfilmerna. Bilderna var 

expressiva, såg ut som dåtida bildkonst, där ytor vrids. Och det 

märkliga var ljudet. Alldeles realistiska inslag från staden klipptes 

ihop till ett slags snårväxter eller klangblommor, som dök upp då 

och då. Annars var det den knappa dialogen som gällde. Däremellan 

var det alldeles tyst. Filmen lämnade mig med huvudet som en tom 

berlingata i fågelperspektiv från tidigt 30-tal, där husen ruvade på 

hemligheter. Ruskigt bra och effektivt. Det ligger också ett slags 

realism i det, för våra egna liv är då verkligen fyllda av både tystnader 

och lakuner. En väntan, som jag tycker dröjer sig kvar mest hela 

tiden så fort det blir en paus. Paus kan det bara bli om inte en akut 

fortsättning väntar inom sikthåll. 

Vad är det då för en massa ljud som ackompanjerar oss och som 

vi kanske återkallar som ett collage någon gång av vila? Författaren 

Anna Jörgensdotter lät en CD följa med boken Änglarnas syster. Låtar 

hon gillade och som passade till berättelsen. På skivspelaren snurrar 

numera alla mina upprörda och innerliga känslor från läsningen, då 

jag lyssnar. Det smälter ihop. Kanske, kanske har hon på det viset gett 

mig litet grand mer av sig, utan att avslöja för mycket. 

Det där soundtracket tror jag kan vara av olika slag. Musik förstås, 

dikter, lösryckta strofer, bilder och inte minst mat. I alla fall för mig. 

Ibland påminner en plats och en maträtt om en ort eller ett ställe som 

egentligen bara är en kort tidpunkt jag minns. Någonstans. Var är 

egentligen mindre viktigt än att. Fridens Pizzeria här nere på Österlen 

är ett sådant ställe. Där återupplever jag både kaféer i storstäder jag 

bott i och innerliga stunder vid någons matbord. Och just nu väntar 

jag ivrigt på att Fröken Östergren, hon som höll till på Book Café i 

Ystad, skall öppna nytt igen i Hammenhög. Soppan, böckerna, de 

alldeles för smaskiga kanelbullarna var vanebildande euforibomber; 

jag skall inte plåga er med att berätta vilka yra kärleksminnen 

och häftiga nattliga samtal de väckte till liv. Vilka platser sedan! 

Från parisiska vindsrum till renoveringslägenheter i Vasastan och 

sydfranska bistroer. Ja, kom igen nu Östergren och ge mig mer!!! 

Motsatsen gäller också. Riktiga skräckisar som får blodet att isa sig, 

när maten är kall, vinet banalt och dyrt; lokalen fylld med dånande 

hissmusik och akustiken omöjlig för samtal. Då hjälper det inte 

hur intressanta bordsgrannar man har. En sådan middag i höstas – 

hänsynsfullt tiger jag om var det var - påminde mig om då jag var 

sex år och med eterbedövning fick mina polyper bortopererade! I 

stickande eterdoft simmar ångesten fritt. 

Det är ju sinnena som har soundtracken som syre alternativt eter 

eller andra ångor. 

Jag tror att man förgäves letar efter olika ljudspår att fylla sina filer 

med i skallen. En del gör det bokstavligt med iPod och MP3. Det går 

inte till så, det skall vara mer av tillfälligheter. Däremot tror jag inte 

alls att en banal maträtt eller meningslös slagdänga mer än helt kort 

kan bli ett ljudspår för långa djupa minnen och upplevelser. Jag tycker 

att trist musik och käk fördärvar. Det samtal som kunde ha blivit 

något att komma ihåg krymper till en banalitet med Julio Iglesias i 

högtalarna och crême brulé utan den rätta krispiga ytan. Så är det. 

Det måste mycket till för att få minnesbilder som rullar likt en film av 

Pipilotti Rist, Annika Ström eller Fritz Lang som en loop i framtiden. 

Att höra musik medan man rör sig i staden eller bilen är kanske inte 

så sensationellt idag, det känns ofta som ett brus, ett andligt AC. Men 

jag har ändå några sådana starka minnen som för alltid rullar upp sig, 

då jag når en viss känslopunkt. För tjugofem år sedan använde jag för 

första gången Walkman, en sån där kassettbandspelare med batteri 

och hörlurar, ett numera nästan utdött musikverktyg. Jag stoppade 

in en kassett med Bachs Brandenburgkonserter och gick upp och 

ner för Boulevard St Germain i Paris. Aldrig hade staden dansat så. 

Och fortfarande är det den kombinationen av boulevard, romantiska 

kaféer, drömmar om Sartre och existentialismen och barocktunggung 

som har blivit just den resan till Paris. Och jag gjorde om tricket med 

min vän konstnären Nils Kölare, då han hade ateljé i Hässelby utanför 

Stockholm. Hans passion var Bruckner, Wagner och allt det storslaget 

senromantiska. Naturligtvis hade han monterat in en skönklingande 

stereo i bilen och laddat upp med travar av kassettband. Där for 

vi Bergslagsvägen fram, jag passerade mina gamla barndomskvarter 

i Vällingby. De röda, gula, gröna husen med sina tegeltak växte till ett 

totalkonstverk tillsammans med en oändligt stegrande Brucknersymfoni. 

På hemresan gällde Mahler. Utmattade hemma hos Nisse på Floragatan 

korkade vi upp en god vinare och maxade med Wagner, innan vi gick på 

restaurang. Och åt GOTT. De pastarätterna slingrar sig ännu mellan satserna 

på Bruckner. Och minnet av Nils. 

Nils var en nära vän. Det finns också korta samtal, hastiga möten och 

människor man knappt minns, om det inte vore för de där timmarna, som 

armerades av precis rätt musik. För alltid består en av mina livsloopar av 

John Coltranes Too young to go steady, Percy Sledges When a man loves 

a woman, Frank Zappas What´s the uglies part of your body i ett yrsligt 

virrvarr tryfferat med uppvärmda danska frikadeller. Det var i min ungdom. 

Så vävs ännu ett namn in i det analoga ljudspåret. 

Detta kan man tänka på vid grillen, vid spisen, vid grammofonen i 

sommar. Undrar vad dessa fläskkotletter för med sig i framtiden? Vilka 

minnen kommer sitta som Karlssons klister vid denna CD? 

Välj med omsorg. Det är ditt liv det gäller! 

Hjärtflimmer 

Förfryser du mej Värmer? 

Och hon klättrade ner i brunnar 

och letade i varje slags mörker. Sökte 

svaren bakom solen men upptäckte 

bara ljuset och den hela tiden smaksata 

verkligheten. Tidevarvet som väckte 

tillvaron igen som slog igång hjärtslagen 

och det dolda som spratt och simmade 

upp till ytan. 

Sekunderna innan ruset slår till och 

vinklarna som tycktes så djupa och 

skrämmande, men som snart värmer 

och lenar - garderar. 

Människors utandningar blåser in 

liv i lungor och söta flickor som skulle 

komma hur långt som helst om dom 

bara särade på benen och log lite. Men 

hon vägrade le så himlarna krockade i 

hennes förgreningar och fältslagen slog. 

Trumpeterna skrek och sket och förbjöds 

att respektera varandra. 

Sanningen som hystades i anletet 

och ofog som stod i beaktande: att 

hela tiden vara utsatt för ransonens 

obeslutsamhet - vem skulle orka paddla 

vidare och småskratta, glimta och se 

sådär sockersöt och sirapslen ut när man 

har en pistolmynning inträngd mellan 

blygden och det förgångna? 

Men ingenting var påtagligare än 

dogmen bakom tvetalan. Skuggan som 

förmörkade verkligheten och himlen 

som öppnade sej och lät solljuset dansa 

ner. 

Det begärliga i att frysa, det begärliga 

i motståndskraften - hur hjärtat träget 

arbetar vidare, slår sina slag, hamrar 

runt blodet i ådrorna och... 

Bevekelsegrunden skulle vara 

vansinnet och hon hade funderat så 

länge nu att orden tycktes tappa sin 

mening och verserna stakade sej fram 

likt oppositionerna från en skelande, 

kylan som skulle ligga runt fotknölarna 

och skava och vikten som skulle pendla 

nånstans mellan skelett och bråd död. 

Det var så jag manövrerade livet. Det 

var så det skulle bli en ände - äntligen 

ett slut. 

Men människors ögon iakttog, såg och 

gick till handling, låste in tvångsmatade, 

tvångsrapade och kläderna som började 

krympa igen som förminskades, och

Man och feminist - ingen enkel sak 

Det kan ha sina sidor att vara feminist. Det beror på 

att en feminist liksom bofinken kan se ut hur f-n som 

helst. 

Exempelvis befinner jag mig i samma fack som 

personer, kvinnor faktiskt, som menar att betydelsen 

av livmodern är underskattad, att kvinnor får gröt i 

huvudet av havandeskap samt att kvinnors hjärnor 

är mer disponerade för hemtrevligt pyssel än för 

intellektuellt arbete och att ”äntligen får detta sägas”. 

Såvitt jag vet har sådant alltid sagts, dock mer sällan av 

personer som kallats sig feminister, då dessa biologiska 

argument användes för att förklara varför kvinnor inte 

borde få rösträtt. 

Å käpprätt andra sidan finns det feminister som 

menar att varje skillnad mellan man och kvinna är 

blott och bart kulturell, att man, för att ta till Simone de 

Beauvoir mest kända citat ”föds inte till kvinna, man blir 

det”. 

Vad jag tror Simone de Beauvoir då skojade med var 

en amerikansk manlig kliché av vilda västern-typ, man 

föds inte till man. Det vill säga, man är inte man förrän 

man uppfyllt vissa prover nöjaktigt, dödat en indian på 

nära håll eller så. 

Det finns också feminister som menar att jag som 

man automatiskt har del i skulden till andra mäns 

brottslighet. Det vill säga inte andra mäns bilstölder, 

försäkringsbedrägerier, inbrott eller hälerier – något 

sådant befängt skulle ingen komma på tanken 

att anklaga mig för. Däremot skulle jag ha en del i 

ansvaret för vissa andra brott, nämligen hustrumord, 

våldtäkt och kvinnomisshandel. Det är förstås det 

hålet som började växa inuti min 

kropp. 

Det var redan eftermiddag och jag 

öppnade kartongerna en i taget, lade 

upp alla tabletterna på rad. kant i kant 

- kapsel med kapsel. Där låg dom vita 

och rosa och gredelin. Så vackert välvda 

med sina skåror och löften om reträtt, 

avstängdhet och stillhet. Jag svalde - 

drack direkt ur behållaren, drack och 

försvann. Återhöll och accepterade den 

sköna värmen som spred sej, som kom 

som ryckningar i fingertopparna. 

Innan det är över för den här gången, 

tänkte jag och letade fram tillbehöret - 

drog några skåror över handleden och 

såg det djupa blodet pulsera ut från 

sina snitt. 

Såg på, saknade och önskade. 

Såg på och väntade 

Men det hade varit för länge sen. Det 

hade varit förhoppningar och leenden. 

Jag hade hjärtat i halsgropen av 

välbehag och sensualism, jag hade 

din smak kvar på mina läppar. Livet 

som hade varit så förunderligt och 

underbart - det hade varit romantik, 

Jan Guillou 

mest kränkande en människa kan anklagas för. 

En mera säregen form av feminism, som jag dock 

olyckligtvis haft nära kontakt med, menar att man 

med feministiska kriterier kan avgöra skuldfrågan i 

invecklade brottmål. Om jag mot den inställningen 

hävdar gammalt reaktionärt trams som att lagen måste 

gälla lika för alla, även män, till och med obehagliga 

män, och att juridisk skuld inte är en analys av vare sig 

det ena eller det andra politiska slaget utan blott och 

bart en fråga om bevis – så får jag naturligtvis finna mig 

i att emottaga en och annan rutten tomat. 

Vad jag stilla försöker påpeka är alltså att det 

inte är någon helt enkel ska för en vit, medelålders, 

heterosexuell man att kalla sig feminist. Alla kvinnor 

kommer inte att sluta en sådan man till sin barm, inte 

hälsa honom välkommen såsom Jesus Kristus skulle 

glädja sig över en syndares omvändelse. Icke. 

Ändå envisas jag. Vilket inte enbart beror på min 

enastående tapperhet och stryktålighet. 

Insikten var det enkla. När jag var yngre föreställde 

jag mig alltid att ”kvinnofrågan” liksom mycket annat 

skulle ordna sig automatiskt med socialismen. Det 

uppstod flera skäl att revidera den uppfattningen och 

socialismens något utdragna entré på det som idag 

kallas för marknaden var bara ett. 

järnet som var mobiliserat och polerat, 

vinden som blåste in över klockslagen, 

utopierna om den fabulösa framtiden 

- det finns i tårarna sa dom, det smakar 

i luften, men jag visste med detsamma 

att det bara existerade i fantasin. 

Behagligheten med sin formlöshet och 

konturerna som smeker och dövar och 

förintelsen som skulle ligga tvärs över 

gatan men som smygkikar in där man 

minst anar - för att förgöra och förgripa 

och uppenbarelser och spegelbilder 

som ingen orkar stå ut med - jag vet 

för orden ekar fortfarande efter dina 

steg. Det var ett så billigt slut, det var 

reklamavbrott och smekningar. Det 

var ett spel för gallerierna - det var 

monopol och inkråm. Det var ögon 

som ljög och fylgior som vände oss 

ryggen, som härsknade och retirerade, 

syner och fantomer och harakirin och 

livränta. Alltihopa var förstörande. 

Och mattorna som inte låg som dom 

skulle för dina gummisulor hade 

lämnat hemska avtryck i det korkaktiga 

leendet. 

och jag stängde in kroppen i den 

förstenade hemskheten. Tvingade ner 

fingrarna i svalget och rutmönstret 

som var nätverk och slätverk. Faktumet 

som var förbjudet och allt som gjordes 

skulle glömmas och sparas i det allra 

lönnligaste. 

Men ornamentet rann ut, slank ut 

i sömnen och stannade som klickar i 

kuddens örngott. Kärlekshistorier som 

skrek av galenskap. Paniken då slutet 

vägrade infinna sej och hysterin som 

skulle rädda men som satte våldet i 

gungning. Dvalan som var vanhedrad 

och överskattad och pluralen som 

skulle användas, men dom glömdes 

och förliste. Föll över kanten och 

glorian som skavde över min panna. 

Armarna som skakar av abstinens. 

Läkarrockarna som springer ut och 

in. Alarm som tjuter och slangar som 

byts. Den blåa plastremsan som skaver 

mot det ömma skinnet. Sitter hårt runt 

handleden, stygnen som löper kors 

och tvärs under det vita bandaget, 

förväntningarna som tagit sitt språng 

igen och folk som bara såg igenom 

mej, som skakade på sina huvuden och 

Lars Sjunnesson 

5 

Men under 80-talet förändrades den rådande 

människosynen dramatiskt bland dem som har mest 

makt, politiker och räknenissar. En hård typ med hårda 

nypor och förakt för svaghet blev nytt ideal. Att sådana 

män, med slips fast som Marlboroannonser i sinnet, 

utvecklade ett perverst mansideal är en sak. En värre 

sak var att konsekvensen av den nya människosynen, 

att hela vår industri skulle skötas av omogna 

handelsstudenter av manskön, ledde till en växande 

ekonomisk katastrof. 

De barnsligaste och mest omogna männen gaddade 

sig samman kring makten och utvecklade en ideologi 

som blev dyrbar i sina konsekvenser. Sverige blev snabbt 

ett sämre land. Rent konkret blev då feminismen en 

politisk dagsfråga och ingen avlägsen utopi. Männens 

exklusiva makt var skadlig för oss alla, det var insikten. 

men insikt är en sak, den svåra frågan är ju vad man 

ska göra med den. Att delta i intellektuell debatt är för 

många med lämpliga yrken en bekväm smitväg. Man 

”uträttar” något med invecklade debattartiklar, man 

för saken framåt genom att avslöja andra feministers 

bristande analys? Nix. 

Långt från alla sådana debattsidor där feminismen 

diskuteras finns en stor del av vår befolkning under allt 

hårdare förtryck. Och åt detta måste man försöka göra 

något mer än att skriva debattartiklar och skälla på 

varandra i kulturprogram i TV. 

Att arbeta för Xist är en möjlighet. Det är inte för 

mycket begärt och det är inte särskilt heroiskt, därom är 

jag väl medveten. men det är konkret och nödvändigt. 

Så det försöker jag. 

skrev ut ännu fler tabletter. 

Medicin mot melankolin och 

stormangrepp. Medel mot sorg 

och värme. En gul papperslapp och 

namnbrickor - anbefallningar om att 

gå i terapi. Gå till en psykolog, sa dom 

och förstod inte alla avtryck du satt 

i mej - spåren som leder rakt genom 

själen som strimlar och våldtar. 

Ditt namn som kittlar och eldar, som 

eggar och förtränger. Lämningarna 

som stöter ut mina ögon punkterar 

sömmarna och vinternatten som 

blåser i det inre av, som plågar mig, 

och isen som lagt sig som potatismjöl. 

Djupet är så oändligt och urholkat. 

Men botemedlet assisterar - får mej 

att glömma ett tag igen. Försvinna, att 

upphöra när det värker som svårast. 

När ditt nman står med suddiga 

konturer, då ambulansmännens 

händer och apparater bearbetar mitt 

hjärta. Och du bor här inom mej 

fortfarande men ingen betalar hyra. 

Det var aldrig sanningen som 

knackade på 

Sofia Rapp Johansson

6 

ATT SKAPA EN PLATS 

Det är som att ha flyttat till Tokyo 

och till en krigszon på samma gång. 

Einars gamla trädgård är fullkomligt 

överbefolkad. Man blir överkörd om man 

skulle försöka korsa trädgårdsgången. 

Populationen är extraordinärt fertil, 

tillika fortsätter det som jag kallar 

ockupationen med nya styrkor varje dag. 

De väller in över territorialgränserna 

i tusental. Jag själv representerar en 

absolut minoritet. Jag har förklarat 

krig mot denna främmande makt som 

helt skrupelfritt tagit över det som jag 

faktiskt har papper på. Och det värsta är 

att jag tror att jag kommer att förlora. 

Jag är annars en fredlig typ, intresserad 

av andra kulturer, tycker allmänt att 

man ska dela med sig. Nu sätts min 

politiska korrekthet på spel. Fast jag 

har alltid varit emot mono-kulturer 

och orättfärdiga ockupationsmakter. 

Där finns en inskränkthet som vill 

likrikta. Hermafroditer, kannibaler 

och konstitutionellt giriga! Deras 

underliggande aggressivitet skrämmer 

mig och jag flyr till skogen och lyssnar på 

dropparna som faller och studsar mjukt 

genom bladverket i en stilla sofistikerad 

symfoni. I ett sista försök att pröva min 

rättsstatus ringer jag kommunen och 

frågar vad jag ska göra. Nä det var som 

jag trodde. Jag är rättslös på mitt eget 

territorium. Jag ska försonas med att vi 

ska leva här i ojämnlik samvaro. Det är 

jag som får anpassa mig. 

Jag som planerat att ha min 

visningsträdgård färdig här till nästa 

säsong. Jaha tänker jag uppgivet, jag 

får väl ha en grusträdgård då med 

enbart träd och ingen undervegetation 

överhuvudtaget..... Ja för tillsammans 

kan vi inte leva. Jag måste göra platsen 

ogästvänlig för Arion Lusitanicus som 

den slemmiga bruna populationen heter. 

Ett bakslag i min plan. 

När man tävlar i 

trädgårdssammanhang så är en 

av bedömningskriterierna hur väl 

ursprunglig ritning och slutgiltigt 

genomförande stämmer överens. Det 

ultima bedömningskriteriet här måste 

bli hur väl jag lyckas skapa en trädgård 

som både klarar av de hinder som finns 

och samtidigt känns behaglig, vacker 

och intressant. Jag kan inte ändra på 

Jörgen Söderberg 0414-163 54 

jorgen.soderberg@nordea.se 

det faktum att jag bor granne med en 

våtmark tillika mark som ska ligga 

i träda för att gynna den biologiska 

mångfalden d v s även den spanska 

skogssnigeln. Det kommer inte att spela 

någon avgörande roll hur mycket kalk, 

salt, öl, ättika, kaffesump, snigelfritt 

jag än använder. Men det är lättare att 

åtgärda ett 50-tal varje kväll jämfört med 

ett tusental, tänker jag. Jag kan heller 

inte ändra på det faktum att jag bor i 

ett öppet kulturlandskap med konstant 

blåst, ej heller att den ena delen är torr 

och utsatt medan den andra delen är våt 

och vintertid kall. Så är kriterierna. 

Träd som sagt. Träd är nog dessutom 

den typ av vegetation som jag minst 

av alla skulle kunna undvara. Att skapa 

en plats handlar om att ge anledning 

att vara där. Det behövs väggar och 

tak, stimuli och ro, skydd och utblick. 

Så träd, ja! Träd som sätter krokben för 

turbulensen här på gården, träd som 

blommar från tidig körsbärsblom till 

sent lindblomsrus. Träd med vackra 

bladformer som Korstörnets, träd med 

ovanlig bark som Skenkamelians. Träd 

med vackra skulpturala egenskaper.... 

Men ingen skog för då blir det för mörkt 

här. Så hoppas jag att träd-gården 

befolkas av Koltrastar som vill sjunga för 

mig och eliminera en och annan brun 

ockupant. 

Min förra egna trädgård var 

fullkomligt överfull av växter. Jag var 

tvungen att pröva allt. Nu behöver jag 

skapa skillnad mellan trädgård och 

natur. Rent och avskalat måste det vara 

med en och annan väl vald växt som 

sniglarna inte gillar. Inget bladverk som 

täcker jorden för där kan de frodas. Det 

betyder också att alla blad som faller 

till marken om hösten måste rensas 

bort. Och absolut ingen öppen kompost. 

Så sorgligt. Jag får se växtmaterialet 

som tyg. Som ett sensuellt tillägg till 

de övriga. Och vad är det då? Jo murar, 

skulpturer, olika mineraliska material, 

olika former och linjer. Olika texturer. 

Ett meddelande. Och bänkar... Känsla av 

plats infinner sig om man ges utrymme 

att släppa det dagliga till förmån för en 

stund av sysslolöshet. Jag ritar in bänkar 

till alla mina kunder som här hemma 

hos Barbro och Mikael i Skillinge så att 

man kan upptäcka sinnenas närvaro i 

sig själv. Det är nog det jag tycker är det 

viktigaste med en trädgård. 

Hos mig är sådan livskänsla än så 

länge långt borta. Ja utmaningen är 

större än den stora jag först trodde jag 

försatt mig i. När jag försöker gå en 

sväng för att kolla katastrofen vet jag 

inte var jag ska sätta ner fötterna. Att 

gå avancerad balansgång mellan bruna 

sniglar var ju inte min dröm precis 

och inte min affärsidé heller. Men jag 

hoppas på torka snart så att arbetet blir 

överskådligare. Det ska bli så härligt 

någon dag i framtiden när jag kan sätta 

mig ner på min bänk i sinnlig sysslolös 

närvaro. 

RAMGÅRDEN 

I 

Lövesttad 

Det lönar sig att köra till Lövestad 

Alla slags inramningar och konstnärsmat. 

Sveriges billigaste !? 25-50% 

Tisd-Fred 10-18 Lörd 10-16 lunch Tisd 11,30-14 

www.ramgarden.se 

0417-21357

Weibulls Trädgårdscafé 

Hammenhög 

Njut av en kopp kaffe och hembakad 

fruktpaj med valfritt tillbehör, glass, 

välfylld ciabatta eller matig paj med sallad. 

Upplev också blomsterprakten 

och Johanna Fritzons akryl och oljemålningar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördagar, melodikryssfrukost 

Vi hjälper er fylla picknickkorgen, 

beställ dagen före 

Öppet alla dagar 10 – 17 

Välkomna 

Boel och Bengt 

Tel 0703-578109 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons grön el nya upplagan 07-05-24 11.16 Sida 2 

MacSupport 

Köp grön el av oss och du 

gör en insats för miljön. 

Som kund hos oss gör du en god insats 

för miljön. Eftersom större delen av den el 

vi köper in är producerad av förnybara 

källor är vi ett av de elhandelsbolag som procentuellt 

köper in mest el från småskaliga vatten och vindkraftproducenter. 

Med grön el avses att 63% av den el 

som vi betalar för tillverkas av förnybara källor. 

Ring oss idag och teckna avtal. 

0414-285 51 www.osterlenskraft.se 

7

8 

Den tonar sig fram genom porlande bäckar och böljar 

med vinden bland löven. Som luft och vatten smeker 

den oss då den sveper om mänskligheten. De sex 

bokstäverna i rubriken bildar tillsammans ordet som 

ligger högt bland de mest uppskattade. Det är först när 

ordet får en förklaring som det blir laddat. Innebörden 

går isär, från stillhet till styrkor av orkan. 

I vilken ålder kan människan avnjuta största möjliga 

frihet; när ger livet mest frihet; när tar livet mest frihet; 

när får kroppen och själen mest frihet? Friheten måste ju 

börja någonstans. 

När navelsträngen klipps startar ett sökande efter 

överlevnad. Uppenbart är det flera grundläggande behov 

som måste fyllas innan det överhuvudtaget kan bli tal 

om någon frihet. Åldern har i det fallet ingen betydelse. 

Under barnens olika stadier fram till myndighetsdagen 

finns det spelregler som begränsar barnens frihet. Barn 

i sin tur utmanar lagliga, kulturella, etiska, moraliska, 

religiösa gränser i en sorts jakt efter frihet. Något som ur 

ett frihetligt perspektiv är befogat livet ut. 

Efter 18, infinner sig friheten då? Hur fritt har vi 

formats? Hur fria är valen till det som banar väg till 

yrkeslivet eller utanförskapet? Vissa hittar rätt och 

utvecklar frihet i arbetet, andra får kämpa sig till den, en 

del motarbetats och trycks ned. Det finns de som stjäl 

frihet från människor och känslokallt utnyttjar individer 

som har svårt för att säga ifrån. En del skänker bort sin 

frihet. 

Efter en sisådär 65-70 år är vi pensionärer. Är det då 

först vi får den riktiga friheten? 

Är det fritiden som ger mest frihet? Längtan efter 

arbetsdagens slut, till helgen, till semestern? Pippi 

Långstrump bad om att få komma till skolan just för 

att hon också ville ha lov. Frihet handlar kanske om en 

längtan; till något eller från något? Men knappast till en 

Per Arnesson 

De amerikanska vinerna framför 

allt från Kalifornien har sedan många 

år många förespråkare i Sverige. Er 

författare är som ni nog nu vet stor vän 

av framför allt old vine Zinfandel som kan 

göra den bästa kon hög som om det vore 

både det ena och andra i betet. 

Därför vill jag i detta nummer 

presentera det näst mest druvodlande 

området i USA, nämnligen New York 

State. Då det gäller att alltid ha rätt 

attityd för att nå framgång, så har de valt 

som sitt tema ”European latitude, New 

World attitude.” 

Den är inom parantes nästan i nivå 

med vad ni kan se i Skurup, ”When in 

Europe, don´t miss Skurup” som jag alltid 

har gillat. (I och för sig det enda jag gillar 

med Skurup men ändå.). 

Druvodlingen här används till största 

delen åt druvjuice, som tillverkas i 

oerhörda mängder. 70% av druvorna går 

till detta, 2% äter man upp direkt och de 

återstående 28% blir till vin. 

Som ni kan se på kartan så finns det 

Jonas Ivarsson 0414-163 50 

jonas.ivarsson@nordea.se 

Frihet 

frihet för att rulla tummarna dagarna i ända. 

Utöver arbetslivets gemenskap är det en hel del 

människor som även ingår i förhållanden, och delad 

bostad. Hur stor kan friheten bli tillsammans? Tanken att 

min frihet är oändlig tills jag möter en annan människas 

lika stora frihet, finns i olika varianter sedan länge. Ett 

förhållningssätt svår att avvisa för var och en, såvida inte 

någon tycker sig ha rätt till mer frihet än andra. 

Även när det gäller frihet kan det bli fråga om en 

smaksak. Placera friheten på tungans smaklökar. På 

tungspetsen är det sött, lite längre in salt, därefter surt 

och längst bak bittert. Blir det gott nog i längden att; 

stanna upp och behålla friheten längst fram, plocka till 

sig det sockersöta och tränga undan bismaken? Med 

kryddor kan frihetens smakfulla nyanser skildras, liksom 

genom musik. Thomas DiLeva är en av dem som tydligast 

tonsatt frihet i ord på 2000-talet i en radiohits för några 

år sedan: ”Det finns de som flyger fria i sin bur. Det finns 

fria som är fångade som djur.” Låten heter kort och gott 

”Vad är frihet?” 

5 vinodlande regioner, 

fördelade på 9 st AVA 

områden. Det är en 

härlig blandning av 

druvor, en del inhemska 

vitis labrusca druvor 

(förkortas NA, Native 

American) som framför 

allt ingår i druvjuicen 

men som också hittar 

in i många viner. 

Sedan finns det en 

hel del hybridarter 

som är korsningar 

mellan de ursprungliga 

amerikanska druvorna 

och de klassiska 

europeiska sorterna 

(förkortas FA, French- 

American). Och sist men 

inte minst finns hela 

skalan av alla de klassiska vitis vinifera 

som Syrah, Chardonnay, Cabernet 

Sauvignon mm (Förkortas E, European). 

För ordningens skull så är de 5 

vinodlande områdena följande, Lake Eire, 

Finger Lakes, Hudson River, North Fork 

och The Hamptons. 

Det i särklass mest berömda området 

är Finger lakes, döpt så för att de ser 

ut som några utsträckta fingrar på 

Mikael Håkansson 

Askaner 

Det okända New York 

kartan. Det är 4 sjöar med fascinerande 

indianska namn, Canadaigua ”The 

chosen spot”, Keuka ”Canoe landing”, 

Seneca ”Place of stone” och Cayuga ”Boat 

landing”. 

I hela New York State är vinindustrin 

på stark frammarsch och det berättas att 

det idag finns i storleksordningen 260 

vingårdar. Före 1976 fanns det 20 st !! 

Det har också inneburit att nästan all 

nyodling som skett sedan dess varit med 

Vad sägs som ett färgskalesystem över ordet frihet, för 

en mångfald svar på frågan? 

När vi går in i en färgbutik och frågar efter en speciell 

kulör så finns de kodade. Det kan styras av hur mycket 

blå, gul och röd färg den innehåller, men även hur svart 

och vit vi upplever den. Färgen kan dock bedra. Utan 

ljus blir det mörkt. Precis så är det med frihet. Ut med 

den i rampljuset för allmänt beskådande. Ibland behövs 

blåslampa. 

Det hade varit spännande med uppslagsverk med 

bara ordet frihet, lika allomfattande som färgskalan. 

En vidare utvecklig av frihetens färgade varianter är att 

sätta namn på dem så som Carl von Linné gjorde med 

växter och djur under upplysningstiden. Vissa ordarter 

borde kanske fridlysas redan från början för att undvika 

missbruk. 

Ett samhälle till för alla som vill hitta mesta möjliga 

frihet till var och en utan att tafsa på andras frihet, har 

en hel del handlingar att fundera över i sin byggnad. 

Ett par som väljer att leva ihop har sin begränsade 

frihet. Ingen kan i ett förhållande göra anspråk på mer 

än 50 procent frihet. Blir det sen barn beskärs friheten 

ytterligare. 

En arbetsplats bestående av mer än en person får 

också jobba med överenskommelser om friheten ska 

kunna sprida sig. 

Frihet utan ett uttalat innehåll är som vind och 

vatten. De kan bära oss och föra oss över allt. De har inga 

gränser och är till för alla. Men inte alltid i stillhet. De kan 

också slå över oss som en tsunami. 

Människor som agerar som tsunami i stort och smått 

och kräver vedergällningar och inskränkningar av andras 

frihet gäller det att se upp med, för friheten och fridens 

skull. 

Vi sätter färg på Österlen! 

• Tredje generationens målare 

• Utför allt inom måleri - ute som inne 

• Sprutlackering av köksluckor m.m 

de klassiska europeiska sorterna som är 

mer säljande och kända och därför tagit 

marknadsandelar. 

Det finns inga av de NA-sorter att hitta 

på sytemet vad jag vet, men förvånas 

icke om de dyker upp vilken dag som 

helst. Om inte annat så leta reda på 

dessa viner med följande druvor när ni är 

over there 

Baco Noir FA, Catawba NA, Cayuga 

White FA, Chanchellor FA, Concord NA, 

Delaware NA, Diamond NA, Marechal 

Foch FA (Helt rätt gissat, den är döpt efter 

en av första världskrigets stora franska 

generaler), Niagara NA, Seyal Blanc 

FA, Traminette FA, Vidal Blanc FA och 

Vignoles FA. 

Om ni befinner er på resande fot här i 

trakten så finns det flera olika wine trails 

att följa och en hel del av vingårdarna 

tar emot besök. Priserna är dock överlag 

högre än vi är vana vid, men det finns 

fynd att hitta. 

I nästa nummer kommer en 

beskrivning av en del viner från denna 

trakt, men till sist vill jag berätta var 

det faktiskt växte planterat vin först i 

denna trakt. Jo, på självaste Manhattan 

planterades det redan på 1600-talet 

av holländska immigranter. Hur det 

gick? Åt skogen, allihop dog. But that´s 

another story, now it´s time to relax over 

a sip of zin. 

www.fridasgrafiska.se 

Keller & Glenn 

Måleri AB 

Glenn: 0708-611 818 • www.keller-glenn.se

SOMMARENS SAMLINGS-CD! 

Österlen 

en bit av 

en cd med sköna ”må bra låtar” om änglamark, 

himmel och hav, stormar, pirater och lite kärlek! 

mikael wiehe 

peps persson 

karin glenmark 

danne stråhed 

lill lindfors 

the real group 

sven bertil taube 

östen warnerbring 

göran fristorp 

göran söllscher 

olle adolphson 

jacques werup 

jan lundgren trio 

michael saxell 

hasse andersson 

mats ronander 

nils landgren 

johan norberg 

björn johansson 

elias 

Annons grön el nya upplagan 07-05-24 11.16 www.visitosterlen.se 

Sida 3 

Köp grön el 

av oss och du 

gör en insats 

för miljön. 










Österlen 

en bit av 

en skön samling låtar om änglamark, himmel 

och hav, stormar, pirater och lite kärlek! 

innehåller ”om himlen och österlen”, ”änglamark”, 

”stormande vals”, ”morfars hamn”, ”österlenvisan” m.fl . 

mikael wiehe 

peps persson 

karin glenmark 

danne stråhed 

lill lindfors 

the real group 

sven bertil taube 

östen warnerbring 

göran fristorp 

göran söllscher 

olle adolphson 

jacques werup 

jan lundgren trio 

michael saxell 

hasse andersson 

mats ronander 

nils landgren 

johan norberg 

björn johansson 

Innehåller 20 fantastiska 

låtar och trevliga recept 

från Österlen! 

elias 

KO FRÅN MOLNFRI 

HIMMEL 

C-J Charpentier 

För en tid sedan ville Lars Yngve ha mina 

synpunkter på semestrande kossors 

vattenhål, enkannerligen såna där 

uttjänta badkar som traktens cowboys 

plägar placera i kulturlandskapet. 

Nu är jag väl inte rätt person att 

kommentera vare sig kossans semester 

eller hennes intag av vätska, eftersom 

jag hellre dricker rhum-och-cola än 

algbemängt vatten. Samt föredrar kossan 

i tillagad form; och semester har jag 

aldrig haft något större behov av. 

Istället minns jag en alldeles sann 

historia om en ko på resa och ett 

gigantiskt vattenhål, och eftersom det 

hände i österled kan man ju också dra 

en tråd till Österlen. Trots att det inte 

handlar om en skröna av Piraten. 

Alltså vandrar vi bakåt i tiden och 

stannar någon gång under februari 1997, 

då en japansk patrullbåt plockade upp ett 

par fiskare ur havet väster om Nippon. 

Ungefär på axeln Vladivostok - Hokkaido. 

Kort därefter kunde också patrullbåten 

lokalisera ett drivande vrak. 

Man avhöll givetvis förhör med 

fiskarena men fann deras berättelse så 

otrolig att man beslöt att låsa in dem 

i polisförvar i väntan på grannlaga 

utredning, eftersom man trodde att 

männen själva arrangerat skeppsbrottet i 

syfte att komma åt försäkringspengar. 

Besättningen hävdade nämligen med 

stor emfas att en livs levande ko kommit 

störtandes från himlen och träffat den 

lilla farkosten så illa att hon gått i kvav. 

Männen blev således inte trodda. 

Men vidhöll sin berättelse. Något 

försäkringsbedrägeri var det alls inte 

fråga om. 

Jag kan tänka mig de japanska 

polisofficerarnas miner när det talades 

om ko från klar himmel. 

Alltnog så tillsattes en 

haverikommission som minutiöst 

undersökte uppgifterna, och efter 

kontakter med det ryska flygvapnet fick 

man napp. 

Då visade det sig att ett par ryska 

flygare snott en förrymd kossa som 

förirrat sig ut på ett ryskt militärflygfält. 

Flygarna hade omedelbart vädrat en 

packe rubel och tvingat in kreaturet i 

maskinen. Men under gång hade kossan 

bråkat så in i helvete att man fick dumpa 

henne, vilket skedde ett stycke ut över 

Japanska sjön. 

Fiskarena släpptes efter övliga ursäkter 

och händelsen rapporterades i alla större 

tidningar mellan Hong Kong och Tokyo. 

Den klentrogne behöver bara gå till 

läggen, och för de som inte behärskar 

asiatiskt tugg anbefalles den ytterst 

sakliga (men tyvärr hädangångna) 

Far Eastern Economic Review´s 

sena aprilnummer samma år. I den 

publikationen kunde man också njuta 

av texter av Bertil Lintner, som enligt 

min mening är den kunnigaste svenske 

murvel som någonsin skrivit om Bortre 

Asien. 

Således vet vi nu att kossor på resa 

kan falla från klar himmel och landa i ett 

vattenhål som inte är Hotell Svea. Piraten 

skulle säkert gillat om det senare hade 

varit för handen. 

Kossa, slutligen, är ett ganska grovt 

skällsord på farsi/dari; liksom hund. 

Afghanistans siste Sovjetinstallerade 

marionettdiktator, medicinaren och 

tortyrbossen Najib(ullah) kallades Najib- 

9 

gau av sina motståndare = Kossan Najib. 

Han slutade sina dagar hängandes i en 

kabulesisk lyktstolpe med bortskurna 

könsdelar. 

Jag var där när det begav sig men det 

är en annan historia. 

Hakkebiff till middag? Och franskt 

därtill! Istället för potatis kokar jag en 

skivad majrova att njutas med salt och 

vitlökssmör. 

Mjölk har jag inte druckit sedan 1951 

då morfar lurade mig att avsmaka denna 

märkliga vätska.

10 

Kära 

Hjärtanes! 

Kära Hjärtanes kärleksskola! 

Då jag den senaste tiden fått väldigt många brev från yngre flickor som 

har bekymmer med sina pojkvänner finner jag inte annat än att det skulle 

vara på plats med en liten kärleksskola för er jäntor där vi sammanfattar 

en del av de lärdomar som det vore ytterst lämpligt att ni tog till er. 

För det första så är det så att det är vi tjejer/kvinnor har det som 

pojkarna/männen vill ha. Med andra ord är det VI som har trumf på hand i 

alla förhandlingslägen. Om alla kvinnor agerade likt Lysistrate och hennes 

systrar i det antika grekiska dramat skulle männen vara de som kom 

bedjande och bönande på sina bara knän om att vi skulle ha förbarmande 

över dem och deras drifter. Att dressera en man är inte svårare än att 

dressera en hund. De har egentligen väldigt små behov de små liven. 

Med lite kärlek, lite mat och lite motion kan du få vilken man som helst 

att sitta, ligga, rulla runt och spela död på kommando. Nu är det så att 

kvinnor genom tiderna varit dåliga på att vara solidariska med och stötta 

varandra. Hade vi varit det hade männen inte haft de positioner de har 

idag. Nu till de aktuella problemen: 

Svartsjuka gentemot pojkvännens ex-flickvänner. Det finns ingen 

anledning för dig att vara svartsjuk gentemot din pojkväns tidigare 

bekantskaper. Om det är så att han dumpade henne måste du ha något 

som inte hon kunde ge honom. Då skall du vara nöjd och glad, och inte 

hysa osäkerhet om din egen förträfflighet. Om det är så att han blivit 

dumpad av henne fanns det väl en anledning till detta och du borde 

återigen inte frukta något från hennes sida. Om det däremot är så att han 

fortfarande suktar efter henne är det inte dig han vill vara tillsammans 

med så då bör du dumpa honom omedelbart, utan pardon. Ingen ska 

behöva vara det näst bästa alternativet. Du är värd bättre! 

Han flirtar med dina väninnor. Här bör en röd varningsflagg hissas i ditt 

medvetande. Om du kan lita på dina väninnor har du inget att frukta. 

Men om det fortgår så bör du genast göra honom smärtsamt medveten 

om vad som kan hända med honom och hans genitalier om han inte 

omedelbart upphör att titta åt andra kvinnor. Alternativet är att dumpa 

honom hårt och koncist. 

Din väninna stöter på din pojkvän. Om han avvisar vänligt men bestämt 

är han värd en guldstjärna och du kan vara extra givmild mot honom. 

Din väninna bör däremot förpassas ut i den kvinnliga ignoreringens kyla 

av dig och din övriga kvinnliga bekantskapskrets. Endast på detta sätt 

kan vi kvinnor stärka vår gemenskap. Om han däremot svarar på hennes 

uppvaktning så bör och skall det göra väldigt ont för dem båda. Behöver 

jag förklara närmare? 

Det var allt för denna gång. 

Kära Hjärtanes! 

Annonsera i Nya Upplagan 

Ring 0733 - 867666 

www.nyaupplagan.se 

Fredrik Paulsson 0414-163 06 

fredrik.paulsson@nordea.se 

Vi vet vad ett bra 

boende är värt... 

Östra Kustvägen 1223 * 276 45 Löderup * 0411 52 66 62 

www.jmosterlen.se 

Den lilla 

Byggmaterialaffären 

med personlig service 

och låga priser!!! 

www.esperodsbyggshop.se • Tel 0417-273 70 

VARD 8-12, 13-17, LÖRD 9-12, KVÄLLSÖPPET TORSD. TILL KL 18 

Välkommen till gårdsbutiken 

med Sveriges största kalkonsortiment 

och restaurangen 

som serverar läckra kalkonrätter, 

360 dagar om året. 

Österlen 

Väg 11 mellan 

Tomelilla och Smedstorp 

Butiken 0414-285 24 

Restaurangen 0414-285 25 

vard 10-17.30 lörd 10-15 

sönd 10-17 

www.ingelstakalkon.se 

7 364 års 

garanti på 

alla våra 

produkter! 

(Förbehåll för framtida istider, 

vulkanutbrott och andra klimatförändringar.) 

Gjutgrus 

Murgrus 

Putsgrus 

Fyllnadsgrus 

Dräneringsgrus 

Rörgrus 

Kabelsand 

Filtergrus 

ridbanegrus 

sandlådegrus 

dressingsand 

Sofielust 

NATURGRUS & STEN 

Storsten 

Trädgårdssten 

Kullersten 

Natursingel 

Matjord 

Stenmjöl 

Makadam 

Singel Röd, Vit 

m.m. 

Sofielust 

NATURGRUS & STEN 

Våra öppettider är 6.30 - 15.30 

0414-231 77, 070 - 669 50 25 

Strax utanför Östra Vemmerlöv mot Gladsax. 

Skyltat Sofielust Grustag.

Sitter i Paris och tänker på hur det var då jag var här sist. Och hur saker och ting har 

förändrats sen dess. Det var bara för några månader sen. 

Jag var här tillsammans med två goda väninnor, och jag minns hur vi en dag 

promenerade i duggregnet utan något ärende alls. Vi hade känt varandra i tio år, så 

vi spatserade i samstämd tystnad och harmoni … Genom Maraiskvarteren till Ile de 

la Cité … Mmmm … Jag kände hur lugnet belägrade mig. Så härligt att bara vara, utan 

behov, utan längtan efter något annat än vad som just ÄR! … Förbi Notre Dame till 

Quartier Latin … Plötsligt bröt Lotta tystnaden. 

”Min handkräm håller på att ta slut. Jag kanske borde passa på att köpa en ny?” 

Lena (som är utbildad hudterapeut) sken upp. ”Absolut! Det borde du ABSOLUT 

göra!” 

Hennes entusiasm gjorde mig orolig. Handkräm? Vad var det som var så viktigt med 

det? 

”Det är händerna som åldras först förstår du”, förklarade hon samtidigt som hon tog 

Lottas tunna hand och synade den. ”Vilken handkräm använder du?” Lotta rodnade. 

”Just nu använder jag Apotekens”, pep hon. ”Men jag har använt en massa andra 

märken förut!” 

Lena fnös och jag ville ta Lotta i försvar. 

”Vadå? Man kan väl lika gärna använda olivoja som handkräm? Eller smör!” 

Lena släppte Lottas hand (som jag får erkänna såg lite narig ut) och gjorde stora 

ögon. 

”Olivolja, visst! Det känns säkert jättemjukt och lent – men! Och lyssna noga nu, jag 

ska förklara det enkelt: Molekylerna är för stora. De TRÄNGER INTE IN!” 

Näha. Med ens var mitt harmoniska tillstånd som bortblåst. Jag kände att jag, 

genom alla dessa år, hade missat nånting. 

”Så ni har, hrm, typ brukat er av handkräm i hur många år som helst?” 

Lena (som är mycket längre än jag) tittade ömt ned på mig. ”Det kan du ge dig på”. 

Hua! Min oväntade längtan efter att äga en egen handkräm satte sig i magen. Om 

jag inte tillfredsställde detta behov omedelbart skulle dagen vara förstörd. 

”Var! Lena! Var hittar vi en bra handkräm?!” 

Och så tog hon oss resolut vid armen och vände tillbaka mot Ile de la Cite. Hon gick 

med ivriga steg, precis som om hon hade väntat på detta. 

”Vet ni”, flåsade hon, ”vi passerade för en stund sedan shoppen som har världens 

trendigaste handkräm – men jag sa ingenting, eftersom vi ju hade bestämt oss för att 

inte shoppa den här gången…” 

Ja. Så gick det till. Att få en ny vana. Nu sitter jag här i Paris med min handkräm 

bredvid mig på skrivbordet. Den doftar lavendel. Underbart. 

Anna-Lena Annons grön Brundin 

el nya upplagan 07-05-24 11.16 Sida 1 

Köp grön el 

av oss och du 


för miljön. 










11 

juli månads horoskop 

av O. Rakel 

Vattumannen 20 jan – 18 feb. 

Du har fått ett extra ekonomiskt tillskott i kassan den senaste månaden. Det 

kommer lägligt nu när semestern här hemma i Sverige håller på att regna bort. 

Du bestämmer dig för att ta en restresa söderut som kommer att sätta djupa spår 

i din redan hårt ansträngda ekonomiska situation för en lång tid framöver. 

Fiskarna 19 feb – 20 mars. 

Simma lugnt är det enda du kan göra i dagsläget, så som nederbördssituationen 

ser ut för tillfället. Med tanke på den globala klimatsituationen gör du bäst i att 

skippa den där nya bilen du tänkt köpa och satsa på en båt istället. 

Väduren 21 mars – 19 april. 

Inga hinder är för höga för att övervinnas av dig just nu. Åtminstone är det vad du 

tror. Kan man inte klättra över får man stånga sig igenom istället, tycks du anse. 

Ett par dagar på sjukhus för en smärre hjärnskakning, sen är du på fötter igen. 

Oxen 20 april – 20 maj. 

Efter ett helt år av hårt arbete ser du fram emot lite ledighet. Nu väntar en månad 

av trädgårdsarbete, måla om huset, hjälpa dina gamla föräldrar att flytta, skjutsa 

barnen till deras aktiviteter, tvingas att umgås med dina tråkiga grannar, ta 

emot halva släkten som är i Skåne på besök o.s.v. Efter tre dagar börjar du längta 

tillbaka till jobbet igen. 

Tvillingarna 21 maj – 20 juni. 

Din dubbeltydiga dubbelnatur gör sig gällande när du brutalt skallar ner din 

mormor som tack för kaffet på hennes födelsedag. Du är med andra ord inte dig 

själv just nu. Ditt riktiga jag har gått på semester och är inte tillbaka förrän om 

fyra veckor. 

Kräftan 21 juni – 22 juli. 

Den värsta perioden på året för dig närmar sig med stormsteg. Du har ungefär en 

månad på dig att planera hur du ska kunna överleva resten av året så smärtfritt 

som möjligt. Undvik att vara ute på kvällar och nätter, speciellt månklara nätter. 

Undvik vattendrag och sjöar. 

Lejonet 23 juli – 22 augusti. 

Det går inte riktigt som du planerat just nu. På grund av det rådande väderläget 

har du slösat bort en smärre förmögenhet på solarier, brunkrämer och annat 

som du anser vara av yttersta vikt. Synd bara då att du måste knalla omkring i 

långärmade tröjor och långbyxor för att det är så kallt. 

Jungfrun 23 augusti – 22 september. 

Din kärlekstörst gör att du har fått något desperat i blicken som inte kan döljas 

ens med spegelglasade solglasögon. Du är ansedd som en fara för alla av motsatt 

kön och det kommer att sättas upp varningslappar med din bild på över hela 

bygden. 

Vågen 23 september – 22 oktober. 

Du kommer att träffa en vilt främmande person som verkar vara i stort behov 

av en större summa pengar. Du kommer gladeligen att erbjuda allt du kan 

uppbringa till denna främling som kommer att acceptera. Nöjd och glad med att 

ha uträttat en god gärning kommer du på att du gömt att fråga om namn, adress 

och telefon o.s.v… Nåja, man lär sig av sina misstag. Du är en ny erfarenhet rikare 

i alla fall! 

Skorpionen 23 oktober – 21 november. 

Aldrig förr har du varit så uppåt som nu. Du riktigt frotterar dig i andras förtvivlan, 

misär och elände. När andra mår dåligt, mår du som allra bäst. Du drar dig 

inte heller för att ge en och annan giftig kommentar som sticker i själen på 

mottagaren. Akta dig så du inte blir tillplattad bara! 

Skytten 22 november – 21 december. 

”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge” är ett ordspråk 

som passar bra in i ditt liv just nu. Tyvärr har du slut på strängar för tillfället och 

några nya går inte att införskaffa inom överskådlig tid så det blir inte så mycket 

gjort överhuvudtaget. 

Stenbocken 22 dec – 19 jan. 

Mänskligheten har en förmåga att aldrig kunna uppskatta sina sanna genier 

under deras livstid. Då är det en klen tröst att du kommer att bli hyllad och smått 

helgonförklarad efter din död. Men storsint som du är tar du det med jämnmod.

12 

21 maj 

historien är vacker. 

Kriget har bara börjat 

...och då är jag också fri att prata 

det här är inte bra och ska inte få hända 

jag har inte sagt de saker som står i dagens tidningar och det känns väldigt tråkigt 

och jag vet faktiskt inte mer idag 

rapporterna var positiva 

vi tar det lugnt 

det händer inget 

det händer inget 

det är inte romantiskt 

vad jag inte förstår är det här: 

mest tid / minst tid = 

hastighet 

jaha där ser man 

man kan andas 

större än jaget är hursomhelst texten 

men det är säkert för mycket sagt 

för en amaörrpsykolog är analysen lätt 

jag visste nog inte riktigt vad jag ställde upp på 

”det passar inte med en fladdermus i paket, tycker jag” 

han gick ju ut hårt 

snart går det inte att skämta om någonting 

Arbetar. 

Det här är min dag 

Låt barnen ta plats- 

Nu har man ökat 

säkerhet, inflöde av information och bekvämlighet 

ganska snart händer det. 

vi måste släppa in varandra 

ni måste få folk att backa 

det känns trist 

men det är inte uteslutet 

de flesta kritiker är lyriska 

hon har hamnat ur askan i elden 

men det här är ju faktiskt min stora stund 

man måste inte likna alla andra 

svart eller vitt? Jag menar färgerna, bokstavligt. 

Det är alltid där vi landar 

Mitt på huvudet syns nu ett stort ärr, från öra till öra. 

Det är kul att folk gillar mig. 

Det ska bli riktigt kul 

Inget är lögn 

Men det har bara blivit värre 

Jag behöver inte lära mig saker, enkel matematik, således. 

Ingenting känns äkta 

Det är verkligen inget speciellt med det här stället. 

Man sätter sig någonstans, blundar och väntar 

Nina Wähä 

Har ni redan bokat semestern och planerar att åka världen runt så kan ni sluta 

läsa omgående. Tillhör ni däremot den kategori som inte lyckats skrapa ihop 

till en semestervistelse så läs extra noga, vi lottar nämligen ut 2 x weekend 

övernattningar på hotell Åhus Strand i det exotiska Åhus. Där kan man välja att 

övernatta valfri fre-lör, lör-sön. 

För att delta i tävlingen måste du bara svara rätt på den enkla frågan: Hur många 

tänder har en ko normalt? 

Har den 1 8 X 18 2 28 och mejla in rätt svar till: red@nyaupplagan.se innan den 

20:e juli. 

Bengt-Åke Bengtsson 0411-744 46 

bengt-ake.bengtsson@nordea.se

JAG HATAR BALLADER!!! 

Jag har alltid hatat ballader så länge 

jag kan minnas. 

När polarna i plugget hyllade smetiga 

Lizzy-låtar så förvred jag bara munnen 

i en avståndstagande grimas och satte 

på en fiktiv Sabbathmullrare i hjärnjukeboxen. 

Vissa kompisar låtsades till och 

med digga Boppers romantiska 50talssnyftare 

enbart för att brudarna var 

torsk. Sjukt, riktigt sjukt! 

Men inga regler utan undantag, men 

då snackar vi om LUGNA LÅTAR! Som 

Judas Priests grymma ”Before the dawn” 

och Scorpions ”When the smoke is 

coming down”. Alltså bra LUGNA låtar, 

inga jävla ballader. 

Det kan vara därför jag så hjärligt 

avskyr 80-talets rockmusik med David 

Coverdale’s Whitesnake, Guns n’ 

Roses, Mötley Crüe, Europe, hela Los 

Angelesscenen etc etc. Ett helt satans 

decennium med smetig pissmusik o 

BALLADER, eller ”brudsmörar-rock” som 

vi kallade den i Upplands Väsby. Fy fan 

för alla dessa avskyvärda videor med 

snubbar i permanentat hår som gullade 

med hårdsminkade brudar i högklackat, 

fisknätsstrumpor och korta minikjolar 

(i och för sig ser jag på såna brudar på 

burken hela tiden, men då är det i ett 

helt annat sammanhang). När till och 

med metallens gudfar, det onda riffets 

kejsare, mörkerackordets majestät osv…. 

Tony Iommi började ansa mustaschen 

och häva ur sig vidriga ballader på 1986 

års soloplatta, så fattade man att det var 

något som var fel. 

Och ja, jag måste erkänna att jag har 

haft sex till Bryan Adams ”Heaven”. Jag 

går fortfarande i terapi… 

Tack och lov så är 80-talet lagt på 

hyllan för att förhoppningsvis aldrig 

visa sitt fula tryne igen, så det har 

blivit bättre. Band som Machine Head, 

Mastodon och Entombed är inte direkt 

kända för att dra av på disten och bejaka 

sina kvinnliga sidor. Visserligen visar 

MTV ibland Guns n’ Roses kräkmedel 

”November rain”, och Sweden Rock 

Festival idiot-bokar Aerosmith, men 

i stort så måste jag säga att dagens 

hårdrock sköter sig rätt bra. 

Och jag lovar…den dagen Candlemass 

framför en ballad så utses Christer 

Pettersson postumt till årets filantrop 

1986. En sak till, om ni någonsin ser 

mig framföra en soft pianolåt som en 

hyllning till mitt nyfödda barn så får ni 

skjuta mig. 

Leif Edling (Candlemass) 

A place called Paradise 

Sommaren kan vara så fruktansvärd ibland. 

Hon vaknar naken och han sover fortfarande. Han bara sover. Han dräglar 

ibland när han sover. Igår var han så jävla full igen. Så att jag tittar på mina 

vänner och dom tittar på honom och sen på mej och tänker att jag är dum i 

huvudet som älskar honom. Fan, nu hatar jag honom. 

Sommaren är så fruktansvärt varm och vacker. 

Klockan är kvart över nio och det är redan mycket människor vid badbryggan. 

Hon är fin i den vita badkappan. Och grabbarna tänker nog att dom skulle vilja 

göra ett och annat. Hon har tofflor med blommor på. Det skiter han i. Han skiter i 

allt. Han sover. Och sen vill han knulla och sen vill han ta en öl på altanen för att 

det är sommar. 

Hon hoppar i och går upp. 

Han sover i det lilla huset som dom lånar av hennes föräldrar. Solen tar sej in 

genom den vita rullgardinen. Det är väldigt varmt. Det är inte helvetet, men så 

tänker hon ändå, fan vad jag hatar honom nu. Fan att jag gör det. När han snarkar 

i bäddsoffan och jag kan inte göra nånting. För han bara sover. 

Du skulle se henne. Som hon kan vara så förbannat snygg. Som hon kan få mej 

att vilja att krogen är en madrass där hon ligger naken. 

Men jag förstör. Jag vet inte varför. Jag vill inte vara hennes fiende. Jag vill inte 

göra henne illa. Det är bara så många världar som jag vill leva i som krockar. 

Och jag är så rädd att hon ska lämna mej. Att hon ska förstå att hon har sett fel 

hela tiden. Så jag flyr. Flyr på mitt eget dumma sätt. Det enda jag kan. Super. 

Hon diskar alla glasen från igår. Hon tittar på honom när han sover och det var 

ändå ganska kul igår, och hon var själv ganska full, och det finns så många skämt 

som dom är dom enda som förstår. Det finns många hemligheter som bara är 

deras. 

”Sommaren kan vara så fruktansvärd ibland”, sa han en gång när dom låg på 

ett gammalt skyddsfort från andra världskriget. 

Hon tyckte det var fint sagt och dom drack vin och hon var kär. Sen reste han 

sej plötsligt upp och var rastlös och berättade en dålig vits och skrattade osäkert 

och hon kunde inte förstå. 

Han kan inte älska mej, tänkte hon. 

Du skulle se henne när hon låg framför havet på det gamla skyddsfortet och det 

var natt och jag såg alla gryningar som skulle komma och jag blev så jävla rädd 

och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vågade inte bara låta det hända. Jag 

vågade inte erkänna allvaret. Rädd för att göra fel. 

Du skulle se henne när jag i hela jävla världen ville våga vara någon annan. 

Våga vara mej själv. 

Nu är det fredag och han sover. Nu kan hon höra mamma säga: Vad var det jag 

sa? Det var väl det jag sa. Att det stod skrivet. Att han är så fel. Att hon borde ha 

valt den där idioten som aldrig ville bada för att det var ett helvete att föna sej på 

stranden. 

”God morgon…”, säger han, ”förlåt.” 

Och hon älskar ju honom. 

”Ja”, svarar hon och lägger sej vid hans sida, ”borsta tänderna.” 

Jonas Bergh 

Glada sommarerbjudanden hos 

en riktig bygghandel 

Ystad 0411-55 75 00 

Simrishamn 0414-41 21 00 

Skurup 0411-53 65 00 

www.hansandersbygg.se 

Måndag-Fredag 07.00-18.00 • Lördag 09.00-13.00 

13 

Nu är det dags att göra så fint som möjligt där ute inför sommarens lata dagar! 

Därför har vi tagit fram dessa utomhusfavoriter till ett riktigt bra pris. Du hittar 

dem och många fler i våra butiker! Varför inte titta in? Innan du ger dig ut… 

Träolja V. 

Cuprinol, 5 liter 19900 Trarydfönster till 

specialpris! 

Grästrimmer 

Black & Decker GL 701 

699 00 

Färgskrapa. 

Bacho 18900 59 00 

Penselset. 

Day System 99900 Flexstegen. 

Scando, 3,5 m 

Flaggstång. 

9 meter 289000 Handgräsklippare. 

Gardena 380 

Hans Anders Bygg är sydöstra Skånes största leverantör av byggvaror. Oavsett vad du behöver 

för ditt bygge kan du vara säker på att hitta ett komplett sortiment hos oss. På köpet får du 

branschens bästa service – och en betydligt enklare lösning på de flesta av dina byggfunderingar, 

oavsett om du är hobbysnickare eller professionell hantverkare. 

OBS! Söndagsöppet i Ystad 11.00-14.00 

M Y L L A . S E 

Träfärg. 

Cuprinol, 5 liter vit 59600 999 00

14 

ATT BADA 

I RYMDEN 

Två timmar till sovdags. Första 

hela riktiga dagen i rymden! Det 

har blivit lite mer tid att titta ut 

över Moder Jord: såg Amazonas, 

kom in över Indien i natttid och 

såg stadsljus på Arabiska halvön. 

Och mycket vatten och moln. 

Fortfarande lite konstigt med en 

soluppgång och en solnedgång 

varje en och en halvtimme, 

liksomt ovant att äta och gå på 

toa i tyngdlöshet. Mycket kvar att 

lära! 

Så här inledde jag en 

dagboksanteckning i rymden. Och 

trots att man ser så mycket vatten 

på vårt klot så är det en mycket 

begränsad resurs när man befinner 

sig i rymden. 

Till astronauters personliga 

hygien finns ingen dusch och 

ännu mindre några vita badkar 

istället har vi en sorts necessär, som 

innehåller nödvändiga saker som; 

kam, sax, tandborste, tandkräm, 

tvål, schampo, handduk och 

näsdukar. Necessären är utrustad 

med kardborrband så att man kan 

Susanne Lindblad 0411-744 75 

susanne.lindblad@nordea.se 

fästa den på väggen. Den största 

utmaningen för den personliga 

hygienen är hur vatten uppför 

sig i tyngdlöshet. Vatten, och all 

annan vätska, svävar i väg i form 

av oregelbundna droppar. Det har 

gjorts mindre lyckade försök med 

dusch i rymden men det fungerade 

inte så bra, idag använder vi 

torrschampo och våtservetter till 

att tvätta sig med. Det gäller att 

vara sparsam med vattnet. När 

man duschar på jorden användes 

normalt kring 50 liter vatten. En 

astronauts totala vattenförbrukning 

per dygn är mindre än fyra liter. 

Vattnet ombord på den 

internationella rymdstationen 

ISS renas och återanvändas i stor 

utsträckningen ungefär som i det 

naturliga kretsloppet på jorden. 

NASA:s rymdfärjor har däremot 

ett överskott på vatten, det 

produceras som en biprodukt 

av bränslecellerna och en del 

av vattnet som produceras på 

rymdfärjan ges faktiskt över till ISS. 

Christer Fuglesang 

Fakta om ISS 

ISS kan beskrivas som ett forskningslaboratorium i rymden. Den ligger i 

kretsbana på en altitud på cirka 400 kilometer över jorden. Huvudsyftet 

med stationen är att kunna studera och göra experiment i en gravitationsfri 

miljö. När alla delar av ISS är monterade kommer det att finnas minst fyra 

forskningslaboratorier. Ett av dessa är det europeiska laboratoriet som kallas 

Columbus.Totalt kommer ISS att väga 455 ton och ha en bredd på 110 meter 

och en längd på 80 meter. 

Min gamla hatt, vart 

tog du vägen? 

En gång hade jag en hatt. En svart 

hög hatt. Kanske kallas dom stormhatt, 

kanske inte, det är inte så viktigt. Jag 

köpte den i en secondhandaffär för en 

skivomslagsfotografering för skivan 

Himmelska dagar som kom 1987 eller 

– 88, det är inte heller så noga. Jag tror 

jag hade sett nåt fotografi på Bob Dylan 

och tyckte han såg cool ut och jag ville 

väl också va cool. Tom Petty hade en 

sån hatt också. Hatten gjorde stor succe 

liksom skivan, som vi vann en Grammis 

för, och den följde mej sen på scenen i 

många år och blev som en del av mig, 

folk blev besvikna när jag inte hade den 

på, öh Plura var har du hatten, t.o.m. 

när jag gick på stan frågade folk efter 

hatten. Till slut tröttnade jag på den, och 

den hade förresten börjat tröttna på sig 

själv också, det var knappt att den höll 

ihop, men med lite gaffatejp lyckades vi 

hålla liv i den tills jag en dag bestämde 

mig för att slänga ut den till publiken. 

Det var när vi firade vårt 20 års 

jubileum som band, med en stor 

konsert på Cirkus i Stockholm 1991. 

Sagt och gjort, den gamla slitna hatten 

kastades ut i publiken, den hade gjort 

sitt, den hade tjänat mig väl, den var 

impregnerad av 5 års svettning, den var 

slut. It was an ex hatt. Ibland händer 

det att jag funderar på vad som hänt 

med den, om nån tog tillvara den och 

har den i sin ägo. Eller hamnade den på 

soptippen. Min gamla hatt, vart tog du 

vägen? 

Senare på kvällen fick jag en ny 

likadan hatt av en kompis, den hade jag 

på mig några gånger men den kändes 

inte rätt, så den fick vandra bakåt till 

körtjejerna, Ebba Forsberg och Maria 

Blom, vad jag kan minnas så är det 

Maria som har den idag. En dag kanske 

jag ringer och vill ha tillbaks den. Eller 

kanske inte, det spelat faktiskt inte så 

stor roll. 

Efter den svarta hatten följde en några 

år av lantmännenkepsar och även rutiga 

flanellskjortor, halva bandet och alla i 

crewet såg ut som bönder, vi stannade 

i varenda lantmannabutik längs vägen 

och ekiperade oss. Man kan också med 

fog beskylla mig för att ha slitit ut några 

halmhattar också, bl.a. en som ingick i 

fotbollsspelaren Peter Gerhardssons OS 

Koklockan 

Gitarr, bas och trummor är ju själva grunden för en klassisk rock ’ n’ roll-sättning, 

men ibland när inte keyboard eller stråkar fixar biffen, och det behövs det lite ko 

i kompet, hyr man helt enkelt in cymbalernas socialt missanpassade nästkusin: 

koklockan. Det är, för de som inte känner till ljudet, den huvudvärksmörka och 

klonkande tonen som brukar befinna sig någonstans i bakgrunden av ljudbilden. En 

som förstått koklockans storhet är saxofonisten Clarence Clemons, som fördriver sin 

tid på scenen mellan de gångerna han gör high fives med publiken och går omkring 

och väntar på sitt nästa saxsolo, med att slå till en dylik med en trumstock. 

Andra som förstått koklockans storhet är slalompubliken. Detta attribut 

brukade fästas på bastrummans sarg, där satt den och prydde trumsetet som en 

kylarprydnad. Vi måste tillsammans se till att rädda detta utrotningshotade ljud 

innan det är för sent. 

Rocken skalla, koklocka åt alla. 

Här är fem låtar som inte överlevt utan koklocka: 

1: Rolling Stones / Honky Tonk Woman 

2: 10cc / Art For Art’s Sake 

3: Bachman Turner Overdrive / Hey You 

4: Lou Reed / Vicious 

5: Joe Jackson / Right And Wrong 

Fem låtar som definitivt borde haft koklocka i kompet: 

1: Careless Whisper / George Michael 

2: When I’m Cleaning Windows / George Formby 

3: Going Up The Country / Canned Heat 

4: Everyday Is Like Sunday / Morrissey 

5: Uncle Albert / Wings 

garderob vid OS i Atlanta 1996. 

Den märkligaste huvudbonad 

jag burit var dock en israelisk 

kamelförarmössa som jag fick av 

fotografen Tina Axelsson i samband 

med att hon jobbade med oss runt 

turnen för skivan Limbo år tvåtusen. 

Det var ett grått huckle som man knöt 

om huvudet och det hade en osedvanlig 

förmåga att försvinna spårlöst och sen 

dyka upp igen. Vid ett flertal tillfällen 

var det städpersonal som förpassade 

den till soprummet, så där hittades det 

några gånger. Dock försvann det för gott 

i en loge i Karlskrona för fem år sen och 

sen dess har jag inte sett skymten av 

den lilla grå tygtrasan med knytband. 

För övrigt verkar folk tro att man kan 

sno mina huvudbonader varsomhelst 

och närsomhelst, folk i publiken har 

hoppat upp på scenen vid ett flertal 

tillfällen, slitit av det jag haft på huvudet 

och sen smitit iväg, vid ett tillfälle slet 

nån av mig min lantmannenkeps när 

jag promenerade på Sundsvalls gator 

och sprang tjoande iväg med trofén. 

Nuförtiden bär jag en svart siciliansk 

keps av märket La Coppola Storta, och 

det säger jag bara, snor ni den får ni hela 

jävla maffian efter er. 

Plura Jonsson

Viarps Gård har förvandlat den lilla byn Viarp 

till ett nöjescentrum på Österlen, och numera 

händer det roliga saker i princip varje dag. 

Hemvändaren Jens Bernhardsson och hans hustru 

Vibeke Amundsen ligger bakom denna storartade 

nöjessatsning. 

Det är snabba bud och snabba beslut som gäller för 

paret, privat och i affärer. 

Jens var delägare och vicepresident i det italienska 

fotbollslaget Calcio Padova, utöver detta satt han och 

kommenterade dagens händelser i italiensk tv på 

förmiddagarna och direktsänd fotboll i tv på kvällen. 

Jens var galet populär i staden som till och med lät 

döpa om en inomhushall som namngivits efter ett 

helgon till PalaBernhardsson, till hans ära. 

Startskottet för Viarps Gård började i fjol när paret 

var på besök hos Jens fader. Som vice president i ett 

italienskt fotbollslag fick han finna sig i att ha tvteam 

rännandes bakefter sig hela tiden och i Italien 

stod Jens i daglig kontakt med Italiensk media. Under 

semesterveckan firade de midsommar hos Jens far på 

Örnahusen, och där nere fanns det inte någon täckning 

för hans mobil. Ingen fick tag på Jens vilket ledde till att 

tidningarna började spekulera och befara att det hade 

hänt Jens något hemskt och rapporterade honom som 

spårlöst försvunnen. 

– Ja det var helt galet, säger Jens och skakar på 

huvudet år minnet. Jag var inte medveten om all 

uppståndelse förrän jag en dag gick ut på nätet 

för att kolla vad som hänt i Italien. Där fick jag se 

att tidningarna basunerade ut rubriker om mitt 

försvinnande. I det ögonblicket beslöt jag mig för att 

det fick vara nog. 

Jens och Vibeke tog bilen, körde en sväng på Österlen 

för att sortera tankarna, passerade Viarp och gården 

och beslöt sig för att kolla upp den. Sagt och gjort, några 

dagar senare köpte de gården. 

Då inhystes ett Bed & Breakfast i lokalerna. Idag går 

dess innandöme inte att känna igen ens för de kossor 

som en gång i tiden klövat omkring i längorna. 

Ytterväggarna är de samma, men i övrigt är allt 

smakfullt renoverat med vitmålade väggar och 

kristallkronor med tjusigt blänkande prismor. När 

solljuset faller genom ett av de bevarade gamla 

stallfönstren och belyser prismorna, tänker jag tyst 

på The Dark Side Of The Viarp, som naturligtvis är en 

parafras på Pink Floyds klassiska album, och framför 

allt på första låten på sid 2 (vinylreferens) Money, då 

denna förvandling lär ha kostat en ansenlig summa 

pengar. 

– Totalt ligger det på ca. 12,5 miljoner inkl fastigheten. 

Om vi ser framåt de kommande 5 åren med hotellet, 

halmtak samt vinterträdgård så blir det nog lika mycket 

till. 

Det blir snabbt mycket pengar i rullning och det ena 

har automatiskt lett till det andra. 

– Bed & Breakfast kändes ju inte speciellt kul, det 

har ju alla andra. Vi satte oss ner och började spåna 

på vad vi ville göra med gården. Eftersom det fanns 

övernattning ville vi ha en rejäl restaurang, och en 

rejäl restaurang kräver alkoholtillstånd. Har man 

alkoholtillstånd måste man kunna erbjuda upplevelser, 

gärna då helårsvis, då måste man kunna erbjuda 

livemusik och på grund av mitt enorma fotbollsintresse 

föll det sig naturligt med en filmduk osv osv. Nu har 

det även blivit klart med casinoverksamhet. Dessutom 

visar de aktuella filmer på filmduk dagligen med en 

början kl 21.00. Bäst av allt: helt gratis! 

Paret bubblar av idéer som ska realiseras: de ska, 

utöver en helikopterplatta, dessutom bygga två lyxiga 

sviter med all komfort som överhuvudtaget kan tänkas 

behövas, och dessa beräknas vara färdiga nästa år. 

– Vi har faktiskt redan fått förfrågningar på sviterna, 

påpekar Vibeke. 

Vad kostar det om jag skulle få för mig att vilja bo en 

natt i en av sviterna? 

– En natt kommer att ligga på ca: 50.000. 

Alltså, menar du kronor? frågar jag samtidigt som jag 

sväljer (gulp) en rejäl klunk mineralvatten. 

– Ja, det är korrekt uppfattat, säger Vibeke med ett 

leende. 

Ah du vet, själv är jag mer inne på det minimalistiska 

och tycker dessutom att det är så oerhört snyggt med 

Ikea-möbler (host, host) säger jag och tar tag i min 

plånbok som definitivt inte överlevt sviterna efter en 

lyxig natt i Viarp. 

Jens, du som är fotbollsfrälst, vilket lokalt lag håller 

du på i fotboll? 

– Det måste vara Gröstorp, eftersom jag växte upp 

där. Men jag hoppas naturligtvis att det går bra för alla 

lagen här nere, och jag skulle gärna se, och arbeta för 

att få se, ett Österlenlag i högre divisioner, säger Jens, 

och får något drömskt i blicken. 

Det händer massor av roliga saker på Viarps Gård 

Viva 

Las 

Viarp 

15 

under hela sommaren och på programmet står bl a 

Nisse Hellberg, Eldkvarn, Pugh och Thortsen Flinck. 

Dessutom har Jens och Vibeke ordnat det så fiffigt 

att gästerna inte längre behöver bråka om vem som 

ska vara nykter och köra, det går nämligen bussar 

(Viarps shuttle) till och från alla arrangemang. Gå 

in på www.viarpsgard.se och kika på priser och 

upphämtningsplatser. 

Du har bokat många svenska tungviktare, men om du 

kunde önska ett band, vilket som helst, vad hade du då 

helst sett på scenen i Viarp? 

– Metallica, svarar Jens omedelbart. Jag bokade dem 

en gång i Italien på en arena med en kapacitet på 

40.000, det var grymt. 

Det är precis som jag själv brukar säga: Precis lika bra 

som att ingenting händer kan precis lika bra vad som 

helst hända! 

För många år sedan beslöt sig en herre för att bygga 

upp ett hotell med casino mitt ute i den amerikanska 

öknen. Ingen trodde på hans idé. Öknen förvandlades 

till rena guldgruvan, staden jag syftar på är naturligtvis 

Las Vegas. Det är väl inte troligt att den lilla byn på 

Österlen förvandlas till Las Vegas, men vi har fått ett 

nöjesställe som heter duga. Biljetterna går, som väntat, 

åt i en rasande fart. 

Text: Lars Yngve Foto: Mark Goldsworthy

16 

För de flesta är ett badkar en badrumsmöbel som 

fylls med vatten, kommunalt eller från egen brunn. 

Vanligtvis så fyller detta kar det ädla syftet av att 

rengöra smutsiga människor, och vanliga attribut 

så som tvål, schampo, badanka och badbomber kan 

förekomma - speciellt bland yngre badare, så kallade 

barn. 

Badkar bör dock icke förväxlas med badkarl! 

Dessa kar är i regel utförda i emaljerad stålplåt 

eller glasfiberförstärkt akryl. En del finner till och 

med dessa kar så behagliga att de mer än gärna 

sover i dem! 

På landsbygden är det sparsamt med lanthandlar, 

nattöppna jourbutiker, biografer och neonskyltar 

(med undantag för Brösarp) men det finns glädjande 

nog oerhört gott om badkar eftersom vi som bor på 

landsbygden uppskattar renlighet. 

Den observante har förmodligen även noterat att 

det här och där står till synes övergivna kar på ängar, 

bakgårdar och diverse grönytor, men det är ingen 

tillfällighet att de blivit utplacerade, de fungerar 

nämligen som vattenhål för våra vänner med klövar. 

Och precis som vid vilken bar som helst runt 

Stureplan, så samlas kossorna på kvällarna för att 

stå och hänga lite, spana in omgivningen, småljuga, 

skryta och släcka sin törst. 

Den just nu populäraste drycken i hagen är den så 

kallade badkarsshoten: en stor kallsup i karet, en slick 

på en KNZ magnum och därefter placeras tungan 

direkt på strömtråden. En kolossalt häftig kick, påstås 

denna nymodighet generera! 

Trängseln runt karen brukar vara stor och en del 

har svårt att komma fram. De som vill försäkra sig 

om en plats nära karet, amatörerna, eller ko-piorna, 

om ni vill (de som går under benämningen: vi-somvill-synas-men-inte-riktigt-håller-måttet) 

anländer 

redan tidigt på eftermiddagen. Sist anländer 

naturligtvis de snygga avelskorna, de som har mycket 

klöver, MU i blicken, fin stamtavla och som blivit 

inseminerade av den kända avelstjuren, av kor kallad: 

Häradsbetäckaren. 

Oftast går det lugnt till vid dessa kar men en lokal 

cowboy berättade om ett tillfälle då en kossa, till 

synes helt oprovocerat, började mulhuggas och vifta 

med klövarna framför en annans mule och skrika: ” 

Luften är fri för alla. Luften är fri för alla.” Men det är 

kanske på sin plats att påpeka att kor för det mesta 

är snälla. 

Nya Upplagan har besökt, iakttagit, testat och 

minglat på ett antal vattenhål i regionen, håll till 

godo och ko-ko på er allihopa. 

Alla foto Mark Goldsworthy 

Ko för 

sitt kar 

Det är en ljummen kväll i 

Gylleboskogen. Jämte en grusväg 

står två kar intill varandra och gosar 

utmed ett fräscht taggtrådsstängsel. 

Rostfläckar där emaljen skavts av 

förstärker de vita karen mot all 

sommargrönska. Vattnet ligger 

alldeles stilla. Inte ens några 

proteinberikande mygglarver som 

sprattlar. Inga drunknade småkryp 

heller. De är så pass välfyllda 

att SMHI:s utlovade nattregn 

förmodligen får dem att svämma 

över. Med sådan vattenvolym i karet 

blir det bara ett kompakt klonk 

med en knackning mot kanten som 

knappt leder ljudvågorna till några 

vibrerande ringar i ytspänningen. 

I ena karet finns en liten tuva på 

botten med ett strå som sträcker sig 

upp mot syret. Sista decimetern har 

lagt sig ner och vilar på ytan. Några 

få sjögrässtrån ligger för sig självt i 

vattnet utan förbindelser. De måste 

ha varit med om många påfyllningar. 

En och annan komocka jäser på 

den gräsfria och väl upptrampade 

marken vid karen. 

Beteshagen ger korna ett 

svängrum på en hektar. En svag doft 

av grusväg finns kvar efter dagens 

solgass. Bakom molnen mullrar ett 

flygplan dovt. På ändra sidan vägen 

har korna hundratals meter utsikt 

över ett svagt sluttande fält mot 

skogsbrynet. En näktergals toner 

viner bortifrån träden. De flesta 

sångfåglarna har nu sjungit sin sista 

vers för säsongen. Ingen nyfiken ko i 

sikte så långt ögat kan nå och inget 

råmande inom örlängds avstånd. 

Om jag gömmer mig bakom en 

gammal krokig ekstolpe, som håller 

taggtråden på plats, får jag kanske 

se Mamma Mu ta sig ett kvällsdopp 

i badkaret när de andra korna har 

somnat. 

Mikael Håkansson Askaner 

Badkaret i mitt bete! 

Givetvis så är badkarets huvudsyfte i en kohage att ge de otroligt 

vackra vita kor och kalvar, som befinner sig min hage, vatten! 

Men! 

Tänk er en ljummen kväll med en lagom arbetsam dag genomförd 

och man går upp mot betet på en av Österlens högsta punkter och 

låter blicken glida över landskapet med Brösarps backar rakt norrpå 

och med vindmöllor lite här och där! 

Av ren vana som sitter djupt rotat, låter man blicken vandra över 

bla St:Olof,Smedstorp,Lunnarp osv ut mot Stens Huvud och tillbaks 

mot Tomelilla Åsen vid Fylledalen Fårarp ut mot Kadesjö...ja, man 

känner en viss frihet! 

O där for en hare framför fötterna! 

Jaja. 

Man kan ju inte se allt, men nu ser jag karet. Men det stämmer inte 

riktigt? 

Karet är ju inte tomt! 

Men ser ja rätt? Nämen, är det inte? Nu får jag nog titta allt närmre, 

jo, det kallar på mej också och säger: 

Kom Martin, kom, med den ljuvaste stämman jag någonsin hört. 

Snabba steg. Pulsen stiger, och jo, ligger där inte den mest 

underbara kvinna jag någonsin sett i mitt badkar som är dolt placerat 

i denna gröna oas och hon kallar på mej!!! 

Nä, eller, jo, jag måste ju känna på henne. Snabbt o lätt tar jag på 

denna hägring o så blir handen våt av det rena fina bergsvattnet som 

mina djur får. Nu mullrar det runt hörnan och där står kogänget och 

tittar litet förundrat över varför jag ligger med handen i vattnet! 

Så jag slår i karet som ger en fin klang och säger litet noncharlant 

att vattnet är bra, så bara drick. 

När jag går hem och ser ut över havet i horisonten, med bukten in 

mot Ystad i sydväst, Ale Stenar rakt söder på Hammarskjöldsbackar 

mot sydöst med Hammershus i horisonten m.m så kommer 

hägringen tillbaks i tanken...vilket slut det kunde blivit i karet en kväll 

som denna...vem vet en dag så... 

Vid pennan en man i sin bästa år som för 

tillfälligt är singel elller, tja vem vet? 

Per-Martin Svensson!

Stadens badkarstillverkare, fabrikören 

Oscar Pettersson, uppfann och tillverkade på 

1930-talet en revolutionerande uppfinning, 

en badkarsmodell tillverkad av pressad 

plåt, som försågs med enkla, raka ben. Som 

sista behandling blev produkten emaljerad. 

Fabriken bokstavligen kastade ut nya badkar 

på marknaden. Hos mera välsituerade invånare 

blev badkaren högsta mode. Landets befolkning 

hade tidigare utfört kroppslig tvagning 

i tvättstugor och i enklare, kommunala 

inrättningar med rinnande kallt vatten. Allt 

detta ändrades som genom ett trollslag. 

Fabrikörens hustru, Hilda Pettersson, 

fabrikörskan kallad, hade redan tidigt försett 

sig med ett badkar. Hon hade dock haft ett 

speciellt önskemål: Karets ben skulle ha samma 

form som finns på gamla stilmöbler. Hennes 

badkar fick definitivt inte utrustas med raka 

ben, framhöll hon bestämt. Väninnorna i 

syföreningen, liksom andra, kvinnliga bekanta, 

inbjöds till makarnas hem för att beskåda 

underverket. Gästerna blev överväldigade, men 

när de fick se benen på badkaret, gick tankarna 

osökt till familjens hund, den i staden allmänt 

kallade gatukorsningen, som genom naturens 

under fått taxben. 

Åren gick. Såväl fabrikören som hustrun hade 

antagit en svällande kroppsform, förorsakad av 

allt för mycket god mat och dryck, som bland 

annat serverats dem i ortens föreningar och 

sammanslutningar. Fabrikörskans kroppsmått 

stämde numera inte längre med vad som 

krävdes för deltagande i misstävlingar, vilka 

hon otroligt nog kunnat deltaga i under sina 

ungdomsår. Uttryckt i tekniska mått var 

hon numera betydligt bredare än badkarets 

bruksanvisning angav för ett riskfritt 

användande. Denna omständighet kom att 

straffa sig. 

En dag under morgonbadet råkade hennes 

stora kropp bli sittande fast i badkaret. Trots 

upprepade försök att resa sig, misslyckades 

hon, och blev som fastsugen. Då maken kom 

hem till lunch, fann han hustrun sovande i 

badkaret, alldeles blåfrusen. Vattnet hade 

runnit ut. Fabrikören ringde genast sin svåger, 

relaterade situationen och bad honom att 

omedelbart komma till hans hjälp. 

Sedan hjälpinsatserna avslutats och 

fabrikörskan kommit på fötter, förklarade hon 

med bestämd stämma, att nu skulle minsann 

badkaret kastas ut. Svågern, som var storbonde 

och ägare till en sällsynt stor djurbesättning, 

framhöll, att han i så fall gärna önskade överta 

badkaret. 

Dagen därpå stod hans traktor med vagn 

parkerade utanför fabrikörens fastighet, där 

också två av hans anställda uppehöll sig. 

Snabbt hämtades badkaret, som lastades 

på ekipaget. Färden fortsatte ut ur staden. 

På en äng öster därom skedde avlastningen. 

På platsen fick badkaret en helt ny funktion, 

nämligen som vattenställe för svågerns 

törstande djurbesättning. 

Förbipasserande personer kunde med lätthet 

läsa en målad text på badkarets utsida, där det 

stod: 

– Observera! Fabrikörskan skall ha taxben. 

Rune Skarvik 

Huvudkvarter, gravplats, installation 

eller VVS-utställning? 

Bilden är talande och ett tydligt tecken på att även minoriteter är 

välkomna till att delta i gemenskapen i ängarna. Varför denna salta 

skara valt just platsen vid sidan om en tråd av stillastående våld, står 

dock skrivet i stjärnorna. Och varför är de just till antalet åtta? Det 

kan röra sig om ett toppmöte, ett så kallat B8-möte. Man kan bara 

anta, spekulera, kanske svaret finns i karet? En del av karen har en 

vacker patina på grund av väder och vind och ägarens slarv, men även 

på grund av att korna ägnar sig åt att skapa musik på dem. Tack vare 

att karen blivit hårt ansatta av avlagringar och har olika mängder av 

algbeklädd vätska, så har de blivit stämda i olika tonarter och fungerar 

därför utmärkt som marimba för de musikaliska korna. Utsikten är 

bedövande vacker över det prunkande landskapet med en liten skog 

(en himla massa träd som står bredvid varandra och kan, vid mörkrets 

inbrott, uppfattas av en del som riktigt hotfulla), och genom den går 

den så kallade ”promillevägen” som man använder sig av sent på 

natten när man ska hem efter en riktig fyllekväll. När jag studerar 

dessa vackra kar kommer jag till att tänka på min mormors gamla 

korsstygnsvepa med de kloka orden: ” Gil Scott Heron visste mycket om 

revolutionen men inte ett skit om mP3-spelare”. Samlingen kan också 

vara en sanitetsanrättning för kossor som bara vill njuta av att bada i 

öppna landskap under en bar himmel. 

Lars Yngve 

Betyg: Fem djupa plask 

Genre: Deep shit experimental free rock 

Detta ljusblå badkar har en traditionell 

stenlagd gård som scen. Det gör dess 

experimentella karaktär desto starkare. 

Badkaret är som synes preparerat, och bygger 

vidare på en lång tradition av bearbetade 

instrument. Alltifrån Henry Cowells pianon till 

Axel Dörners trumpet och Andrea Neumanns 

Innenklavier. Vem har sett ett sådant 

badkarsinstrument förut? Nej, jag tänkte 

det. Det är en innovation. Dess klang är rik 

och metallisk, normalt böljande av vatten. 

Lisa Fjellman har ju i tre underbara filmer 

som sjöjungfru just använt kombinationen 

kropp-vatten-badkar till en sugplaskande, 

dov, förföriskt, sensuell ljudbild; litet kvävt 

instängd. Här har vi gått längre. Ena halvan 

är dämpad av pappskivor och den andra 

förstärkt genom diverse metallföremål. Dovt 

och skrällande förenas. Toner och ljudbild 

kan förändras med vattennivån. Mest likt 

industrirock låter det utan vätska och olika 

skarpa tillhyggen används. T.ex. slägga 

eller skiftnyckel. Som ambient i Brian Enos 

efterföljd klingar det fyllt av vatten. Anslag 

med skumgummiredskap rekommenderas. 

Varför inte en stråke? En poäng är – vilket 

jag antydde med Fjellman som exempel – 

interpretens klädsel. Det metalliska kompas 

bra med stela lederhosen medan heltäckande 

plyschdräkt är att föredra i någon pastellfärg, 

då det vattenfylls. Aldrig regnrock eller 

stövlar. 


17 

Vackert läge mellan Hammar och 

Kåseberga 

Där står det; förmodligen tillverkat 1972. Den brandgula 

färgen, nästan intakt och precis i knähöjd, så att det är bara 

för kossorna att sörpla i sig det nästan klara vattnet. I fonden 

syns Hammars backar, den sydligaste av sydliga åsar i Sverige; 

Kåsebergaåsen. Badkaret står charmigt placerat i direkt närhet 

till både boningshus och lada. Ett nästan identiskt kar står 

precis bredvid, men det är enkelt vitt. Inget renoveringsbehov 

finnes och underhållet sköter naturen själv. Slår man lite lätt 

på karets kant låter det nästan lite som kyrkklockornas klang i 

det närbelägna Valleberga ; en av sveriges äldsta och vackrare 

kyrkor. 

Kort sagt: är du kossa på jakt efter en härlig paus ock en drink, 

är detta ett kap! 

Jonas Jonasson 

Hafver kossan behofv utaf att hbada?! 

Då man stundom htager sig ut å hlandet för att åse flora och fauna kunna man hdå och 

hdå åse s.k. hbadhkar utplacerade i s.k. kohagar. Hafver dessa någon speciell hygienisk 

funktion som den s.k. kossan kan åtnjuta? Om man ur hygien och miljöhsynhpunkt skulle 

hafva något att invända här hvore det hväl om man skola tro den senaste tidens s.k. 

hlarmhrapporter en helt annan typ af hygienartikel som kossan skola behöfva begagna 

hsig af. 

Den senaste tiden hafver hvi blifvit öfversköljda af hrapporter som beskrifva det 

hväxande miljöhotet som hvår hjord hvara utsatt för. De s.k. hväxthushgaserna hafver 

åhverkan å hvår miljö som hverkar temperaturhöjande å hvår hplanet. Htidigare hafver 

man trott att det hvara enbart de fossila bränslena som hafver denna åhverkan å naturen. 

Nu hafver det hvisat sig att kossans flatulens hafver större åhverkan å miljön än den 

s.k. hbilismen hafver. Månne hafver hr. och fru bonde hmissuppfattat hvad kossans 

hygienbehofv bestå utaf. Därför rekommendera undertecknad att hr. och fru bonde 

hgenast aflägsna hbadhkarna och ersätta dessa med s.k. hvattenclosetter istället! 

Auf wienerschnitzel! 

Test-Fnisse

18 

Tortillakrigen och 

världsordningen 

Noam Chomsky är en av de absoluta förgrundsfigurerna i modern 

språkvetenskap, vars banbrytande grammatiska analyser på 50- och 60-talen 

ändrade vårt sätt att se på hur språk fungerar. Han är även känd som stridbar 

filosof och politisk debattör. Han är Professor Emeritus i språkvetenskap och 

filosofi vid anrika Massachusetts Institute of Technology i USA. 

I Mexiko har de senaste tidernas ökningar i priset på tortillas (den 

majsbaserade basfödan) föranlett stora demonstrationer, vilka tvingat Felipe 

Calderons nya regering att införa prisregleringar. Att USA plötsligt börjat 

storsatsa på majsbaserad etanol som drivmedel för bilar har lett till att 

livsmedel blivit dyrare även i det egna landet, inte bara söder om gränsen i 

Mexiko. I denna text visar Noam Chomsky hur principen om »frihandel« mellan 

nord och syd bidrar till en fortsatt upptrappning av Tortillakriget. 

Det kaos som förorsakas av den så kallade »världsordningen« kan 

vara smärtsamt för de som utsätts för effekterna av den makt som 

världsordningens struktur grundas på. 

Till och med tortillas kan få en roll i det icke så vackra dramat. Som 

nyligen när, i många delar av Mexiko, priset på tortillas chockhöjdes med 

mer än 50 procent. I januari i huvudstaden Mexiko City demonstrerade 

tiotusentals arbetare och bönder för att visa sitt missnöje med de skenande 

kostnaderna för detta baslivsmedel. 

President Calderons regering reagerade genom att förhandla fram en 

överenskommelse med producenter och dagligvaruhandeln, där priset 

på tortillas och mjasmjöl reglerades. Detta kommer sannolikt att visa sig 

vara en tillfällig åtgärd. Prisökningshotet som svävar över det som är den 

viktigaste matvaran för Mexikos arbetare och fattiga kan delvis tillskrivas 

det vi kan beteckna som »etanoleffekten« – dvs det är en följd av att USA på 

väldigt kort tid börjat vilja använda stora mängder majsbaserad etanol som 

energikälla istället för olja och bensin. Oljan kommer, förstås, från områden 

som på ett ännu flagrantare sätt trotsar världsordningen. 

Etanoleffekten har även i USA lett till ökade priser på livsmedel, främst 

spannmål och kött. Sambandet mellan instabiliteten i Mellanöstern och 

vad det kostar att livnära en familj i USA är naturligtvis inte spikrakt; men 

som fallet alltid är när det gäller internationell handel, så är det makt som 

är den avgörande faktorn. Det har länge varit en av huvudmålsättningarna 

i amerikansk utrikespolitik att skapa en global ordning i vilken amerikanska 

företag har fri tillgång till marknader, resurser och investeringsmöjligheter. 

Denna målsättning brukar ges etiketten »frihandel« – en etikett som, vid 

närmare undersökning, visar sig vara en förskönande omskrivning. 

Det är inte olikt det som Storbritannien – en föregångare när det gäller 

världsomspännande herravälde – tänkte sig när landet började förespråka 

principen om frihandel, efter att i 150 år ha använt statligt våld, och 

statlig intervention i andra länders angelägenheter, för att bygga upp en 

industriell makt som var vida överlägsen alla andra konkurrerande länders. 

USA har följt ett liknande mönster. Rent allmänt så är stormakter villiga att 

släppa en begränsad del av handeln fri när de är övertygade om att den fria 

handeln kommer att gynna de ekonomiska intressen de har att bevaka. Ett 

sådant tillvägagångssätt har varit, och fortsätter att vara, ett framträdande 

drag hos världsordningen. 

Etanolboomen följer samma blåkopia. Som lantbruksekonomerna 

C Ford Runge och Benjamin Senauer påpekar i senaste numret av 

tidningen »Foreign Affairs«, så har »biobränsleindustrin länge styrts inte 

av marknadskrafterna utan av politik, samt av ett fåtal stora företags 

intressen«; det starkaste bland dessa företag är Archer Daniels Midland, 

USA:s största etanolproducent. Etanolframställning kan endast bära sig i 

USA tack vare kraftiga statliga subventioner och höga införselskatter som 

stänger ute den betydligt billigare och effektivare sockerrörsbaserade 

etanolen från Brasilien. 

I mars 2007, under President Bushs rundresa i Latinamerika, fick 

överenskommelsen med Brasilien om gemensam etanolframställning 

mycket uppmärksamhet. Men, samtidigt som han rabblade upp de brukliga 

retoriska tomheterna om frihandeln, betonade Bush eftertryckligen att de 

höga skatterna som skyddar de amerikanska producenterna kommer att 

vara kvar, och kvar skulle också de omfattande statliga subventionerna till 

den amerikanska biobränsleindustrin vara. 

Trots de enorma, av skattebetalarna finansierade 

jordbrukssubventionerna så har priset på majs, och på tortillas, i Mexiko 

stigit brant. En anledning till detta är att de industrier som annars alltid 

använt importerad amerikansk majs numera i ökande grad köper billigare, 

mexikansk majs som tidigare användes för att tillverka tortillas – vilket 

pressar priserna uppåt. 

1994 trädde North American Free Trade Agreement (NAFTA) i kraft, 

en av USA befrämjad överenskommelse som utgav sig för att skapa ett 

frihandelsområde mellan USA, Mexiko och Kanada. Effekterna av NAFTAavtalet 

kommer troligtvis att bli alltmer kännbara , med tanke på att det 

byggde på, och förstärkte, ojämlikheterna länderna emellan. Avtalet ledde 

exempelvis till att Mexiko översvämmades av tungt subventionerade 

jordbruksprodukter från USA, med resultat att mexikanska bönder 

tvingades bort från sina fält. Den mexikanske ekonomen Carlos Salas 

har analyserat siffrorna för sysselsättningen inom jordbruket; han 

visar hur arbetstillfällena ökade stadigt fram till 1993, för att därefter, 

sedan NAFTA tillkom, bli successivt färre, framförallt bland landets 

majsodlare. Den slutsats han, och andra ekonomer, drar är att denna 

sysselsättningsminskning är en direkt följd av NAFTA-avtalet. Antalet 

människor som arbetar på landet i Mexiko har fallit med en sjättedel sedan 

1994, och minskningen fortskrider – vilket innebär att lönerna trycks nedåt 

även i andra sektorer av landets ekonomi, vilket i sin tur leder till ökad 

utvandring till USA. 

Max Correa, som är generalsekreterare i lantarbetarorganisationen 

Central Campesina Cardenista, beräknar att »var femte ton som köps ifrån 

icke-mexikanska producenter gör en campesino till utvandringskandidat«. 

Vi kan nog säga att det inte bara handlade om en slump att President 

Clinton militariserade USA:s gräns mot Mexiko (som tidigare varit helt 

öppen) 1994, samtidigt som NAFTA trädde i kraft. »Frihandelsregimen« 

tvingar i själva verket Mexiko bort från att vara självförsörjande när det 

gäller livsmedel, och gör landet beroende av importer från USA. Och i 

takt med att priset på majs i USA ökar, tack vare storföretagens makt och 

den amerikanska statens subventioner, kan vi vänta oss att priserna på 

baslivsmedel i Mexiko kommer att fortsätta öka de också. 

Det ter sig alltmer sannolikt att biobränsleindustrin kommer att »svälta 

de fattiga« runtom i världen, som Runge och Senauer uttrycker saken, 

när stapelvaror förädlas till etanol som ska användas av de priviligierade. 

Ett olycksbådande exempel på att detta redan sker finns i Sahelregionen 

(söder om Saharaöknen), där kassava som skulle kunna mätta magar blir 

till drivmedel istället. Samtidigt skövlas tropisk regnskog i Sydostasien 

för att ge plats åt oljepalmer som ska bli till biobränsle, och vi får inte 

heller glömma de miljöhot som förknippas med den resurskrävande 

produktionen av majsbaserad etanol i USA. 

Det höga priset på tortillas, jämte andra, grymmare nycker som är ett 

resultat av »världsordningen«, understryker hur händelser och beslut 

påverkar varandra, från Mellanöstern till Mellanvästern, och visar hur 

angeläget det är att skapa handelsrelationer som bygger på verkligt 

demokratiska överenskommelser mellan länder, istället för att ha som 

drivfjäder den vinsthunger som finns hos stora företag vars intressen 

skyddas och subventioneras, oavsett den mänskliga kostnaden, av den stat 

de har ett avgörande inflytande över. 

Noam Chomsky (översättning: Graham Bowers)

KONST 

och 

barnbarn 

Gittan Jönsson 

Barnbarnen har intagit mitt hus och min trädgård. 

Det myllrar av liv och lekar där min stillsamma 

ensamtillvaro brukar råda. Förvrängda röster flyger 

runt likt en teaterpjäs mellan häckarna. Föremålen 

simmar omkring på gräsmattan. Kuddar och fällar 

över en pall blir en koja, där bara benen sticker ut på 

lillflickan, som ligger där inne med en ficklampa. En 

rad med trädgårdsstolar där huset och uthuset bildar 

en undanskymd hörna har blivit ett stall. Där står 

gunghästen i sin spilta och väntar på att bli ryktad. 

I sandlådan serveras jag märkliga bakverk med 

mörkröda rosor på sandkakorna. Tänk att få besöka ett 

sådant kondis på sin egen bakgård. 

Att ha sina barn och barnbarn hemma på besök kan 

ge vemodiga tankar. Livet – hur blev det egentligen? 

Här sitter jag med tre av mina närmaste män. Äter 

middag och dricker gott vin i kvällens ljus omgivna av 

havsbrus och dofter från rosor. 

Två av männen är mina söner, de framstår som 

lyckade resultat av mitt röriga liv. Men deras pappor 

– försvann, vi misslyckades med kärnfamiljen. Ena 

skiljsmässan efter den andra. Och den tredje mannen 

– är min nuvarande kärlek.Vi har samma svårigheter 

med att hitta en form för samlevnad som fungerar. 

Men vi kämpar, det måste hålla. 

Eller måste det? Är man runt femtio, sextio tycks 

relationer bli ännu svårare. Och då var tjugo-, trettio- 

och fyrtioårsålderns relation ändå så omöjlig. Då skulle 

familjeliv kombineras med karriär och politik. Nu finns 

något annat med i bilden. Vi har stelnat till i vår form. 

Ursprung 

På väggen i mitt arbetsrum hänger 

en bild av Franz Kafka. En mörk och 

vacker kille, välkammad, välklädd, 

intellektuell, men om man ska vara 

helt ärlig är det bara slipsen och 

skjortan som skiljer honom från 

en varulv. En snygg varulv, men inte 

desto mindre en varulv. Luden och 

med spetsiga öron. Kafka var ju också 

författaren som skrev om hur litet 

steget mellan människa och djur är. 

Människobarn är fram till sjätte 

månaden under fosterstadiet 

hårbeklädda över hela kroppen utom 

på händernas insida, fotsulorna 

och läpparna. Denna heltäckande 

”pälskostym” försvinner sedan successivt 

i livmodern och under barnets första 

levnadsår. En biologisk gåta som pekar 

mot att våra förfäder en gång i tiden var 

mycket håriga. 

”Människan är den enda varelse 

som vägrar vara den hon är”, sa Albert 

Camus. Kanske måste man veta vem 

man är, för att kunna bli den man vill 

vara. Vår värmande päls, i form av en 

figursydd fosterdräkt, förlorar vi så tidigt 

i livmoderlivet att vi aldrig ens minns 

att vi har haft någon. Ändå är den viktig. 

Den är ett tecken på vår förhistoria. 

Man kan undra varför Adam och Eva 

på många religiösa målningar stoltserar 

med varsin prydlig navel. Det kan verka 

helt normalt, navel har vi ju allihop. Men 

är man inte av kvinna född är det faktiskt 

motsägelsefullt att vara försedd med 

något dylikt. För konstnärer i alla tider 

har dilemmat mellan biologi och religion 

gett praktiska bekymmer. Navel eller ej? 

Vissa konstnärer har löst saken genom 

att låta en stängel från fikonlövet slingra 

upp mot magtrakten och dölja även 

navelproblemet. 

Vill inte ändra på något för den andres skull. Dödens 

ovissa ankomst. Allt som ska hinnas med innan dess. 

Allt outrett som ska tas omhand. Kärlek i praktiken 

var aldrig min bästa gren. Och det är smärtsamt att se 

samma sak hända igen runt mitt liv, överallt spricker 

det, som en jordbävning. Men – vi kan leka att det är 

lätt. Vi tar tjuren vid hornen och leder den som ett 

lamm till paradisets vattenhål. Å, lite lycka, tack, är det 

för mycket begärt? 

Cry me a river…är en underbar låt. 

Barnbarnens lustfyllda lekar liknar arbetet i ateljén. 

Allt har en inneboende kapacitet att bli något annat. 

En metafor har sån kraft i sin tolkning av verkligheten 

och ger inspiration på ett djupare plan. 

Jag hör med förtvivlan på radion att det utbrutit krig 

mellan Hamas och Fatah i Gaza. 

Nu har hoppet släckts i Palestina. Jag reste till 

Västbanken för åtta år sen och målade en vägg. som 

var fyra gånger fyra meter. Hade hittat en notis i DN 

om en hällristning föreställande en båt med segel 

och fyra fem figurer ombord, de liknade björnar eller 

rymdmän. Seglet liknade ett tält, en kåta. Denna 

ristning hade just hittats i Lapplands inland och 

väckt frågor om båtsamers resor på vikingatiden. Jag 

valde skeppet som motiv för att det var en god bild av 

kulturernas vandringar och folkens ständiga resor och 

möten, en bild om det förflutna och framtiden. 

Jag minns särskilt några människor jag lärde 

känna, när jag var inbjuden att delta i detta kulturella 

biståndsprojekt i den bibliska staden Jeriko. Det 

var innan den andra intifadan bröt ut, när det 

Naveln är en av de kroppsdelar 

vi människor ägnar minst intresse. 

Mycket små barn kan ibland sitta djupt 

försjunkna och stirra med förundran 

på sin egen navel, men i ettårsåldern 

har de flesta tittat klart. Fascinationen 

avtar. Och gör den inte det blir man 

kallad ”navelskådare”, vilket inte är 

någon komplimang. Vi förväntas helt 

enkelt inse att vår egen navel inte är 

universums epicentrum. 

Sedan folk började smycka, pierca 

och tatuera sig i naveltrakten har dock 

intresset för denna söta lilla hudrosett 

fått ett visst uppsving. När vi flyttar 

hemifrån bär vi naveln med oss som en 

påminnelse om var vi kommer ifrån. 

Och den som inte har sin mamma kvar i 

livet kan lägga fingret mot naveln ibland 

och ägna henne en tanke – det var här, i 

denna punkt mitt i veka livet, vi en gång 

satt ihop. 

Naveln är någonting att vara stolt över. 

Tecknet på vårt ursprung. 

Anne Swärd 

Köp grön el 

av oss och du 


för miljön. 

19 

ännu fanns ett hopp om en fredlig framtid i en 

tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Den unga 

och optimistiska kommunledningen i Jeriko hade 

arrangerat den första Vinterfestivalen i en som de 

trodde lång rad av sådana och hoppades på stora 

turistskaror och – inkomster. Borgmästaren var en ung 

kvinna som var varm förkämpe för demokratin. 

Jag fick mig tilldelat en vägg i en nöjespark, en 

Folkets Park. 

Vi, en grupp konstnärer från Norge, Holland, 

Österrike, Sverige och Palestina, målade på olika väggar 

ute på stan. Det var så roligt. Undrar hur mycket som 

finns kvar idag. 

Vi blev inkvarterade hos befolkningen. Jag fick bo i 

ett litet hus på taket av en medelklassvilla med utsikt 

över Frestelsernas Berg. Familjen med sina fem barn 

var vänlig och generös. Pappan var revisor på ett hotell 

inne i Jerusalem, mamman gymnastiklärare. Men han 

kunde knappt ta sig till jobbet för alla vägspärrar och 

trakasserier. Sen dess har allt bara gått utför. 

Outhärdligt att tänka på mina vänners 

förödmjukande livsvillkor. 

Du och jag är medskyldiga till den katastrof som 

Mellanöstern är. Att västvärlden och USA inklusive EU 

och Sverige agerade mot valresultatet i fjol och inledde 

en blockad av den helt legitima regeringen för att den 

hette Hamas, är en skam och ett hån mot allt som 

heter demokrati. Blockaden hindrade löner att betalas 

ut och mediciner att nå sjukhusen. 

Jag minns alla vänliga, nyfikna barn och tonåringar 

med skolböckerna under armen som intresserat följde 

mig i mitt måleriarbete uppklättrad på en ranglig 

byggnadsställning av trä och rep i det intensivt starka 

solljuset… De ställde tusen frågor om var jag kom ifrån 

och hur det var att bo i det landet så långt bort, de ville 

också resa ut i världen. Jag vågar inte tänka på hur de 

mår idag, är de medlemmar i Hamas ungdomsparti 

som protest mot omvärlden? 

Lite lycka tack, lite fred – är det inte möjligt? 

När barnbarnen blivit vuxna om en tjugo, trettio 

år får de kanske vara med om en framtid där folken 

i Palestina och Israel till slut kan leva med varann. 

Alla vill ju få leva i fred, arbeta och försörja sig, följa 

sina barns uppväxt och glädjas åt barnbarnen när de 

kommer. 

Och njuta av deras lekar i trädgården. 

Annons grön el nya upplagan 07-05-24 11.17 Sida 4 









0414-285 51 www.osterlenskraft.se

20 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ETT ÄKTA ÅLAGILLE 

I TÄPPETBODEN. 

 

ÅLAMÖRKER 

VID HAVET.

Träbonnar 

Träbonnar; nej jag har 

inte böjt bönder fel, så det 

handlar inte om jordbrukare 

som just nu sliter med allt 

virke från stormen Gudrun. 

Träbonnar uttalas som 

franskans bonne ,(även det förvillande 

likt skånskans bonde) alltså inte med 

ett o utan med ett å ( som betyder bra 

eller god eller är namnet på en snart 

bortglömd tysk huvudstad). Vi talar alltså 

om träbonnar (träskor eller trätofflor) 

en bonn (botten) och grund för hela det 

skånska och svenska folkets stabila färd 

genom seklernas gång. 

Jag själv växte upp under förra 

milleniumet då trätofflor (här tycker 

stavnings programet att jag ska skriva 

tretofflor, antingen så är det en söderkis 

som har programerat eller så visar det 

att tofflan av trä inte längre har en så 

stor roll i den svenska folksjälen) var den 

mest vardagliga synen, både till fest och 

vardag, kanske mest det sistnämnda. 

Trätofflor eller trälådor( det fanns 

tydligen i stavningslistan) som vi kallade 

de i Helsingborg, använde man till allt; 

att ha på fötterna, att spika med, att ha 

som stolpar; när man spelade fotboll, 

att hålla filten på plats under picnic-en( 

testa det med flip-flop en blåsig dag på 

Österlen) och till sist att hänga upp på 

väggen; men det var bara de fina eller de 

från cykelsemestern i Holland. Det ska väl 

kanske tilläggas att min morfar, som jag 

tyvärr aldrig träffade, var toffelmakare 

i perstorp, så det här med tofflor fanns 

liksom i släkten. Kort sagt träbonnarna 

fanns med, alltid. 

Sen kom det en tid når gympadojjor, 

kinaskor och andra dagsländor gjorde 

sig gällande. Och när jag sen flyttade 

till Stockholm och handlade 

mina skor på gamla brogatan, 

så var det bara moderiktiga 

herrskor med stålhätta och 

träbonnarna var sorgligt 

bortglömda. 

16 år senare och ryggsäcken full av 

erfarenheter och cd-skivor, flyttade jag 

och min familj tillbaka tillbaks till Skåne, 

men nu till Kåseberga. Känslan av att bo 

på landet var överväldigande; ett nytt 

och lugnare tempo, människor som hade 

tid att prata med varandra och framför 

allt: 

Alla hade träbonnar! 

Okej, inte alla, men alla över 35 och 

under 10 år. Jag gick då som en symbol 

för mitt nya liv och handlade mina första 

träbonnar på 25 år, Vilken frihetskänsla! 

Min fru tyckte de var fula och jag fick 

lova att inte ha dem på mig när vi åkte 

in till stan. Jag lovade. Men efterhand 

så glömde jag detta, för att tofflan blir 

liksom en del av foten. Så helt plötsligt 

stod jag där på Willys i träbonnar, till min 

frus fasa. 

Numera är det en vanlig syn att se herr 

Jonasson i träbonnar på stan, men jag 

brukar försvara mig med att: 

-”Swedish clogs”( träbonnar) är högsta 

mode i New york. 

Då säger min fru: 

-Men det är ju många år sedan nu? 

Då replikerar jag alltid med: 

-Men det tar så lång tid innan modet 

når hit. 

Så var solidariska med bönderna i 

norra Skåne och småland, virket måste 

ju användas till något, varför inte 

träbonnar. 

Använd trätofflor! 

/Jonas”Jonas”Jonasson 

Alla koncerter 

börjar kl. 21.00 

förutom midsommar 

och 

Bella Notte som 

börjar kl. 18.00. 

6/7 Andrew Clark & Inside Straight, 100,- 

7/7 Mats Möller ex Docent Död 100,- 

9/7 Papa Bue´s Viking Jazzband 300, 

13/7 Eldkvarn 250 :- 

18/7 The Boppers 250 :- 

Kom och upplev våra älskade 

svenska artister på ett sätt du aldrig 

tidigare har gjort. Viarps Gård i 

Simrishamn erbjuder nu denna 

fantastiska möjlighet att på nära håll 

i nyrenoverad loge möta artisterna 

och känna musiken på ett helt nytt 

sätt. 

Vi öppnar dörrarna till Österlens 

nya upplevelsecenter på 

Midsommarafton och erbjuder då 

klassisk midsommarbuffé, dragspel 

och allsång förutom vår stora 

attraktion BC & Heartkeys; blues på 

sitt bästa sätt med bl.a Janne ”Loffe” 

Karlsson. 

21 

19/7 Celso Paco & Dynamo De Luxe 450,- 

20/7 Bra Vibrationer (Schlager revy) 450,- 

21/7 Mikael Rickfors 220 :- 

22/7 Lill Babs 300 :- 

23/7 Björn Ranelid 450,- 

24/7 DE söderVISA med Cornelis 450,- 

25/7 The great Grus i dojjan 450,- 

26/7 Wille Crafoord 220 :- 

27/7 Owe Thörnqvist 300 :- 

28/7 Nisse Hellberg 250 :- 

29/7 Victoria Tolstoy 

& Svante Thuresson 250 :- 

1/8 Lenny Norman Stand-Up 450,- 

2/8 Bosse Linné Swinging Blue Strings 450,- 

3/8 Crackerjacks inkl. Irländsk buffé, Pris 450:- 

4/8 Dan Hylander 250 :- 

5/8 Ferne o Thomas Wiehe 450:- 

6/8 Lill Lindfors 300 :- 

9/8 Thomas Wiehe o Peter Elmberg 450,- 

10/8 Pugh 69 300 :- 

11/8 Jack Vreeswijk 220 :- 

15/8 Lena Frisk Stand-Up 450:- 

16/8 Jan Olofsson (Rock Ola) 50:- 

17/8 The Beagles 200 :- 

24/8 Thorsten Flinck 220 :- 

25/8 Fab Flintstones, Pris :- 

31/8 Johannes Brost Stand-Up 450,- 

Biljettbokning: www.viarpsgard.se • 0414-312 30 

Biljettkontoret på Viarps Gård har öppet vard 10-16. 

Biljetter kan även köpas på Bokvaruhuset i Simrishamn. 

Vid förköp tillkommer 10 :- 

Boka gärna bord i vår à la carte restaurang innan 

konserterna. Välkommen! 

VIARPS GÅRD

22 

SOM SOM SOM 

SOMMAREN 

”Där sätter du ditt namn.” 

Den vänlige mannen öppnar biljettluckan. 

Räcker fram det eftertraktade passet. 

Tar upp kuvertet jag kramat i fickan. 

Två hundralappar. Resten tior och femmor. 

”De’ ska va’ trehundrafemti’.” 

Första stopp, Bad Godesberg. Ber någon ta ett kort där jag står bredvid Ludwigs 

byst. 

Återser Dieter. Röker Rothändler. Starka filterlösa cigaretter. 

Bio. ”The last concert of Cream.” Clapton berättar om licks & tricks på klanderfri 

tyska! 

Ordnar engångsjobb på ålderdomshem. 

Ser till att ingen går i sömnen. 

Läser ut Celines, ”Resa till nattens ände.” Pervers, men klart intressant. 

På Gare du Nord träffar jag Pete. Australiensare med tvinnade mustascher, 

tropikhjälm och en underbart lättspelad gitarr. Hilda. Egyptisk kanadensiska, 

långt, tjockt, svart hår, mörk, intensiv blick och ett smittande leende. 

Låser in ryggsäckarna. 

Vandrar längs Seine. Köper bröd, ost, solmogna tomater. 

”Under the boardwalk.” Svär varandra evig vänskap. 

Ett tåg mot Split. 

Pete och Hilda till Amsterdam. 

Funderar på att ändra mina planer. 

Vaknar av att kupédörren smälls igen. 

En storvuxen man. Låser. 

Stirrar hatiskt mot mig. 

Plockar fram spritflaskor i miniatyr. 

Sätter sig intill. Spärrar flyktvägen. 

”Kapitalistschwein”, upprepar han. Om och om. 

Skruvar av locket. Trycker upp den i min näsa. 

Flämtar till av den fräna stanken. ”Trink!” 

Han böjer sig vansinnig ner. Tar fram en ny. 

Någon passerar i korridoren. 

Signalerar. 

Tror min sista stund är här. 

En evighet. Konduktören kommer. Öppnar. Äntligen! 

Fyra man slänger sig över galningen. Släpar honom i hår, armar. 

Handlöst kastas han i perrongen. Landar på huv’et. 

Drar ner fönstret. Lutar mig försiktigt ut. 

Han ligger orörlig kvar. 

På väg mot kriget. Oändligt mer förtvivlad än jag. 

Tillbringar några sömnlösa nätter på campingplats. 

Middag med dryck. Dryga kronan. 

Titos porträtt. Olycksbådande. 

Nervös turist från Prag skriver i sanden. Med glasspinne. 

Slår oförstående ut med händerna. 

Lämnar Jugoslavien. För alltid. 

Återvänder till Paris. Vi ses igen! Otroligt osannolikt. 

Hilda heter Samra. På arabiska. 

Genom Spanien. Förlorar vi Pete på vägen. 

På gränsen till Marocko. Klippa mig? För att bli insläppt. 

Stirrar en stund ut över havet. 

Vänder på klacken. Börjar resan tillbaka. 

Ett sista dygn tillsammans. Strindbergsk enaktare. 

Hon, livlös, i ett badkar. Ambulansfärd. Magpumpning. Utfrågning. 

Nästa dag ett avskedsbrev. Osynligt bläck. Gissar att hon rest till Hongkong. 

Madrid, sju verser. Kortar ner. 

Svårbegriplig text. Lättrallad refräng. 

Som sommaren kan det aldrig bli. 

Gunnar Danielsson 

Spel_______________________________ 

Alexander Bing Ohlsson 

Monster Madness – 

Battle for Suburbia 

(Xbox 360, PC) 

Blunda när det blir läskigt, eller undvika hela soppan? 

I Monster Madness ikläder man sig rollen som en av fyra stereotypa 

tonåringar, inkastad i en seriealbumsliknande värld där diverse 

monster härjar som värst. Det gäller att göra processen kort med 

dessa plågoandar och alla medel är tillåtna. De vapen som står till 

förfogande är vardagsföremål som motorsågar, propantankar, knivar, 

fiskespön och badbollar. Man kan även samla på sig bonusföremål i form av batteri 

och rörbitar och annat skrot. Skrotet kan sedan användas för att bygga nya vapen 

och snart kan står både spikpistoler och raketgevär till förfogande. På pappret låter 

det hela som ett underhållande och actionpackat spel, men i realiteten blir det andra 

bullar. 

Kontrollen är nästan pinsamt dålig. Att kontrollera karaktärerna blir gärna ett 

virrvarr av styrspaksroterande och knappmatande och oftast känns det som man 

försöker tämja en kundvagn som löpt amok. Trots alla olika vapen och att man 

även får möjlighet att fräsa runt i några svårhanterade fordon blir det hela aningen 

enformigt efter ett tag. Alla banor är i princip uppbyggda på samma sätt, trots att 

man vistas i olika miljöer. Grafiskt sett så ser det helt okej ut, men det finns inget 

som direkt visar att spelet är uppbyggt med hjälp av högpresterande grafikmotor. 

Effekterna är bra och spelets design drar åt det lite tecknade och humoristiska hållet. 

Musiken är däremot vedervärdig på vissa banor och tonåringarnas små utrop i tid och 

otid lämnar sår i öronen. 

Sammanfattningsvis så är Monster Madness dessvärre en ganska medioker 

produktion som inte lyckas leverera. Online-delen lyfter det hela en aning, men frågan 

är om det finns spelarunderlag för roliga multiplayer-matcher. Nej, ska det bankas 

zombies så tar jag hellre och stoppar i ett exemplar av Dead Rising i min vita box. 

2/5 

Wario: Master in Disguise 

(DS) 

Wario är tillbaka på nya rackartyg. Denna gång är han mer 

”ombytlig” än vanligt… 

Bakgrundshistorien i Wario - Master of Disguise börjar med 

att den smått elaka soffpotatisen Wario sitter framför TV:n 

och proppar i sig ostbågar. Plötsligt dyker det i rutan upp ett 

program med en småkriminell trollkarl som har en talande 

trollstav. Hagalen som Wario är dyker han genast in i dumburken och roffar åt sig den 

underliga staven. Mer avancerad än såhär blir faktiskt inte storyn i detta spel. 

Med trollstavens hjälp kan Wario dra på sig olika dräkter och därmed få tillgång till 

diverse färdigheter. För att nämna några så kan tillexempel Konstnärs-Wario kan måla 

dit lådor, Drak-Wario kan spruta eld och Austronaut-Wario skjuta med sin laserpistol. 

En rolig idé som dessvärre inte fungerar så smidigt i realiteten. 

När en ny funktion som den tryckkänsliga skärmen står till förfogande för 

utvecklarna, måste denna såklart utnyttjas. Det största problemet i det här spelet är 

att man tvingas krångla med pekskärmen när det inte behövs. Man måste nämligen 

rita olika symboler för olika munderingar och det fungerar ganska bra till en början 

när man inte har så många varianter. Efter ett tag blir det dock för många att hålla 

reda på och under bosstriderna kan det bli rejält frustrerande. Att det dessutom oftast 

rör sig om dräktbyte 3-4 gånger per rum gör inte saken enklare. 

Det är däremot inte så farligt som det låter och Wario - Master of Disguise är inget 

ruttet spel. Bortsett från klädbytandets tillkortakommande så funkar allt riktigt 

bra. Grafiken är fin och banorna utspelar sig i trevliga miljöer med roliga pussel. Ett 

trevligt tidsfördriv i annalkande semesterstunder. 

3/5 

Bok_______________________________ 

Allan Gut, Konsten att räkna 

Folkbildningen på matematikens område är ordentligt eftersatt. Trots att vi 

dagligen står i en strid mediaström av statistik, lockas till diverse spel, försöker få en 

hushållsbudget i balans, är det sällan vi kan förbättra förmågan att tolka siffror eller 

sätta oss in i spelens villkor. I Konsten att räkna vill Allan Gut göra oss varse alla mer 

eller mindre medvetna försök att manipulera oss. I en första del av boken leker han 

med talen och lär oss bland annat vad medellivslängd innebär, hur läderbitarna på en 

fotboll är utformade och de små möjligheterna att vinna i spelen som lockar miljoner 

varje vecka. I en andra del uppehåller han sig främst vid statistiska undersökningar 

av opinioner och forskningsresultat. Här finns många belägg på journalisters 

tvivelaktiga räknekonst. Konsten att räkna rekommenderas verkligen till läsning för 

folk i mediabranschen. För lekmannen blir raden av exempel ibland något tröttande 

men Gut lyckas oftast med ett lättsamt språk hålla intresset vid liv större delen av 

läsningen och boken är en lämplig uppdatering av ens matematiska grundkunskaper. 

Jan Erik Bornlid

pop Suzanne Vega/Beauty & Crime Blue 

Note/EMI 

På sina två sista, ytterst innehållsrika 

album sjöng Suzanne Vega mycket 

personliga, undersökande låtar. Hennes 

styrka som textförfattare är att, 

samtidigt som hon har en klar, analytisk 

blick för svagheter och svårigheter, för 

hur relationer formas och kollapsar, så 

har hon en förståelse för det sinnliga 

och intuitiva som också styr våra liv. 

Hennes återhållna röst låter både 

försiktig och orädd, och skapar ett 

lömskt lugn som rymmer stora frågor, 

stora passioner. 

På nya skivan !!!italicsBeauty & Crime!!! 

kommer allt det personliga till uttryck 

i samspel med en fysisk miljö som är 

mer närvarande än vad som vanligtvis 

varit fallet i hennes sångdiktning. 

Scenen är New York, hennes födelsestad 

och hemort. Det är som om stadens 

olika ansikten, de olika platserna hon 

vistas på eller vistades på när hon 

var yngre, leder henne att greppa det 

motsägelsefulla som präglar livet; i 

ena låten sjunger hon »Love is the only 

thing that matters«, i en annan »It’s not 

enough to be in love«; hon tänker på hur 

flyktiga öden, korta liv, ändå kan tros 

lämna något slags opåtagligt spår mitt 

i mångmiljongrytan. Och hon avslutar 

med en uppmaning att ta vara på de 

oväntade möjligheter som kan dyka upp 

runt varje gatuhörn. 

Min främsta invändning är att några 

av sångerna saknar den melodiska 

stramhet som det under åren visat sig 

att Suzanne, med sin svala röst och 

typiska frasering (där hon inte alstrar 

all energi själv, utan vi lyssnare måste 

också bidra), behöver om hennes musik 

ska lyfta hela vägen. 

GRADE 4 

GRAHAM BOWERS 

RapMetal Clawfinger / Life Will Kill 

You (Nuclear Blast) 

Jag skulle utan att blinka saga att 

Clawfingers debutplatta Deaf Dumb 

Blind från 1993 tillhör något av det 

tyngsta och bästa som någonsin har 

spelats in. Tyvärr har tiden gått och 

Clawfinger känns inte så fräscha längre. 

Det är fortfarande tungt och Zak rappar/ 

sjunger angeläget och utmärkt men 

riffen känns stela och tråkiga, och det 

där sanslösa svänget som fanns tidigare 

verkar som bortblåst. Konstigt nog har 

man lagt bästa låten sist. Det verkar 

som om idéerna tagit slut helt enkelt… 

Ta in Fläskkvartetten igen! 

Betyg 2 

TORD JOHNSSON 

Hårdrock Entombed/Serpent Saints 

Threeman/Candlelight 

De svenska deathmetalexportörerna 

exploderar igen på både klassiskt 

manér och som mer rockig deathmetal. 

Gitarriffen i ”Thy Kingdom Coma” och 

”The Dead, the Dying, and the Dying 

to Be Dead” sitter som ett par tajta 

jeans. Entombed har sitt skåp och fyller 

det med all sköns larmig ickemesig 

metal. Det är lite som att åka med i en 

sällskapsresa till första delen av Dantes 

”Den gudomliga komedin” skriven för 

700 år sedan, fast med Entombed som 

guider. 

Betyg 4 


Rock Marilyn Manson/Eat Me, Drink 

Me Interscope 

Rockaren med den massmediala 

kunskapen för att väcka anstöt och 

äckel har musikaliskt presterat sin bästa 

skiva hittills. Marilyn Mansons hyss kan 

liknas vid Arne i Trazan och Banarne 

eller tolkas bokstavligt med anklagelser 

om roten till ondska, eller som indikator 

för yttrandefrihetens möjligheter. Ett 

hett tips, om missis Manson vill gå ett 

steg längre i avsky och testa gränser, är 

att klä sig i rollen som Usama bin Laden. 

Nog om rollspelet. 

Det här är en rakare rock som tillskillnad 

från tidigare skivor har en förutsättning 

att räcka mer än som nyhetens behag. 

I skapandet av en av skivans bästa 

låtar ”Putting Holes In Happiness” 

klingar kopplingar till Neil Youngs 

”Heart Of Gold”. Inte som plagiat utan 

bara en påminnelse om det som känns 

friskt att återvända till oavsett tid och 

musikaliska trendvindar. 

Betyg 4 


Rock Bon Jovi / Lost Highway 

(Universal) 

Bon Jovi slog igenom globalt ungefär 

samtidigt som Europe, och deras 

musik, och kanske framför allt deras 

frisyrer, fick äldre att förfasa sig över 

ungdomens förvildning. Jo, jag lovar. 

Det var på den tiden man fick lov att 

vara så snäll att resa sig upp ur sängen 

och gå och vända på skivan - om man 

nu ville höra andra sidan, det vill säga 

- och vi befinner oss ändå fortfarande 

e.kr, barn. Bon Jovi fortsätter att göra 

”rock” med karaktärsbleka gitarriff som 

tilltalar målgruppen: killgubbar i 26-års 

åldern, och varför inte? Musiken är rena 

rama soundtracket till att släta ut sina 

fabrikssydda byxveck. 

Detta är inget annat än en hårdstajlad 

ihålighet med siktet inställt på 

countrypubliken. 

Någon borde införa en regel som gör 

gällande att man inte får äga ett par 

cowboyboots om man inte minst äger 

två kor. 

1 

Lars Yngve 

Rock The Travelling Wilburys / The 

Travelling Wilburys collection - 2 

cd+dvd 

(Rhino/Warner) 

Äntligen, höll jag på att skrika, ges 

Vol 1 och Vol 3 (Tom Pettys, Full Moon 

Fever, räknas inofficiellt som Vol 2, 

eftersom gubbarna i Wilbury-gänget 

även medverkar på den) ut i en utgåva 

med en rolig dvd där man får följa 

inspelningarna. Det visar sig att det 

mesta av komponerandet består av 

tillfälligheter, allt från titeln på första 

singeln Handle me with care till 

sångtexter om biltillbehör. Herrarna 

sitter studiecirkelaktigt på stolar i köket 

och spelar på sina akustiska gitarrer, 

sjunger och får det hela att vara helt 

okomplicerat - vilket det förmodligen 

också var. 

Tom Petty avslöjar - av förståeliga skäl 

- att han känner sig något hämmad 

när ha tvingas gå in och lägga sin sång 

efter Roy Orbison tagit ton, och väldigt 

få visste nog att Dave Stewarts kylskåp 

var ett maskerat trumset . Vol 1 är 

otroligt bra med låtar som Handle with 

care, Congratulations, Tweeter and the 

monkey Man och End of the line, som de 

dessutom gjorde en kärleksfull video till 

minnet av Roy Orbison, med Orbisons 

gitarr gungande på en gungstol. 

Må så vara att det handlar om ett 

parantetiskt inskott i rockhistorien, men 

herregud: vilket inskott! 

Betyget blir 4 

Lars Yngve 

indiskinspirerat Jerry Johansson/Next 

Door Conversation Kning 

Här är två längre kompositioner 

för indiska instrument och en liten 

stråkgrupp. Musiken flyter fram, böljar 

suggestivt. Det indiska är inte som ett 

exotiskt inslag utan integrerat i en 

egensinnig musik som tål att höras 

hur mycket som helst. Outgrundligt 

personlig i en ström av vackra, 

slingrande melodier. 

Fyra 


pop Nick Lowe/At My Age Proper 

Records 

23 

Nick Lowe: namnet väcker 

förväntningar. Pub-rocklegend, 

punkinspiratör, Rockpile-legend, 

mästarproducent. Mannen som under 

den tidiga delen av sin karriär förenade 

kvantitet med kvalité, mannen som 

inte visste hur man gör en låt som 

saknar rytm, melodi och snärtiga 

textformuleringar. 

Efter att ha levt livet i ett rus, både 

kreativt sett och mer fysiologiskt 

talat, stannade Lowe upp på 90talet, 

och skruvade ner tempot i såväl 

musiken som utgivningstakten; 

textdiktarbegåvningen fick då mer 

utrymme, och kunde ägna sig åt att 

ta ett mer djuplodande grepp om 

relationsdynamikens olika dimensioner. 

De tre skivorna !!!italicsImpossible Bird!! 

(1994), !!!italicsDig My Mood!! (1998) 

och !!!italicsthe Convincer!! (2001) är 

den välutvecklade frukten av denna 

mognad. 

!!!italicsAt My Age!!! fortsätter i samma 

anda – och det är nog det som är 

”problemet”: detta är en bra skiva, men 

den infriar inte riktigt förväntningarna. 

Den bjuder på bra låtar, inklusive några 

covers så väl valda och realiserade att 

de hörs som egna låtar, och det hela 

är skickligt, gediget och jordnära, inga 

lurendrejerier här inte. Men inte några 

stordåd heller – iallafall, inte i nivå med 

det man (kanske orimligen) hoppats på. 

GRADE 3 

GRAHAM BOWERS 

Hård Rock Mustasch / Latest Version of 

the Truth (Regain records) 

Jag såg det här bandet när de precis 

hade släppt sin första platta. Visuellt 

såg de ut som ett gäng lördagsraggare 

med jeans, västar och trätofflor (med 

nitar så klart) men musikaliskt var det 

något helt annat; riktigt tung hårdrock 

spelad med en stor portion självironi 

och glimten i ögat. På deras senaste 

platta på nytt bolag ligger fortfarande 

mycket av det som är typiskt för bandet 

kvar i bottnen. Produktionen är varierad 

och gör bandet, och låtarna, rättvisa. Det 

är hårt, tungt och melodiskt på samma 

gång, samtidigt får man smäktande 

stråkar och akustiska gitarrer emellanåt. 

Låten Forever Begins Today låter som 

om man siktar på att få göra temat till 

nästa Bond-film. (Någon måste fråga 

dem om detta!) Tycker man dessutom 

illa om långa meningslösa gitarrsolon 

är detta plattan för dig. Här spelas 

inte en takt i onödan. Frontmannen 

Ralf Gyllenhammar (inte släkt med 

PG) sjunger som Ian Astburys onde 

tvilling och gör det dessutom bättre än 

någonsin. Kort sagt, jag gillar plattan 

som bara den. Låtarna är bra, gitarriffen 

coola och bandet rockar! En platta 

det är svårt att tycka illa om, oavsett 

musiksmak! 

Betyg 4 

TORD JOHNSSON

24 

Du... vet du vad 

den slarvigaste 

fågeln heter? 

Burspråket 

Javisst! 

Det är havsörnen 

så klart 

Historia 1: 

Hört på stan: 

- Gud, vad pyttesmå de där tvillingsystrarna är! 

- Ja, men visst är dom jättelika! 

Analys: 

Här hafver hvi ett tydligt exempel å huru det svenske språk med sina 

tvennetydigheter kan åbringa missförstånd å det gröfsta. Hur kunna något 

pyttelitet hvara hjättelikt å samma gång? Eller hvara det så att de olika personerne 

som porträtteras hafver olika syn å del hela. Månne den förste hafva hvänt en s.k. 

kikare å fel håll? 

Historia 2: 

En kortis: 

- Värden är allt bra liten, sade mannen som hyrde lägenhet av en dvärg… 

Analys: 

Detta hvara helt klart en af de omfångsfattigaste lustifikationer som publicerats å 

denna spalt. Men om man skola taga en hlärdom af detta hvore det att storleken 

hafva ingen betydelse för resultatet som sådant äfven om det hvara en korthväxt 

person.

Tjo flöjt i vaskahullet. Äntligen är 

det semester. Jag ska inte åka på nån 

industrisemester, jag tycker inte om 

såna ställen, istället ska jag va himma 

och slöa eller bara ligga ve sjön och 

löka mig. Sprang föresten på en gammal 

skolkompis häromdan, Torkel, som var lite 

stytt i nyttan och som vi kallade för 

”tunga tofflor och hosseslidaren” eftersom 

han aldrig lyfte på tofflorna utan hasade 

fram i korridorerna. I skolan va han 

duktet luden på hoed, va en jävor på att 

spilla boll, och var lika svårfångad som 

gas för försvararna, nu hade han värsta 

Sing-Sing-klippningen och va tatuerad 

som en sjöman med tuffa Viktor och ett 

stort ankare. Tatueringarna hade han 

fått gjorda av en inföding då han gick 

till sjöss och seglade från Tommarp till 

Tolånga - i motvind. Milde tid. Trots att 

han hade mögeda bojsor gick vi in på ett 

café och beställde varsin kaga. Själv tog 

jag en himmabagad mandelkubb och Torkel 

slog till med en munk, eftersom det är 

vad poliserna i amerikanska filmer brukar 

äta, och han vill gärna göra som John 

McClane. Innan vi skulle gå och sätta oss 

skrek Torkel till expediten: ” Tror du 

jag e dum i huet, eller?”. Den stackars 

damen bakom disken tog tag i sin kofta 

med ena handen som skydd mot Torkels 

höjda röst och fick inte fram mer än ett 

litet pip. ”Ja ska ha en ny kaga, där e 

ju ett stort hull i mitten”, vrålade han. 

Jag förklarade att hålet ingick varpå han 

lugnade ner sig. Han hade fortfarande ett 

temperament som en gasolbrännare. Efter 

kaffet tog vi cyklarna och trampade ut 

från stan. Solen sken och korna trivdes, 

när Torkel fick se en ko sa han: ”Kolla, 

den ser precis ut som min matta där 

hemma, fast dinne är nock lide svårare 

att ställa bordet på.” 

Jag lät honom hållas och tyckte inte jag 

behövde gå in på det... 

Plötslig frågade Torkel om ja vill hänga 

med honom hem och se hur han bodde. Det 

ville jag. Ude på landet i slutet av 

en grusväg sprang en ilsken tocke som 

jagade hynsen, det var där han bodde. 

Han hottade cykeln på rickepumpen och 

fick fatt i tockens hals, lytte upp han 

och skakade ti tockens tänder började 

skramla och tungan hängde ut ur 

näbben. ”Det är en riktig 

drummel, tocken” sa han och 

släppte ner den yra tocken. 

Vi gick in och precis som jag kunde 

gissa hade han hängt upp sina kläder 

över hela hallgolvet och i hörnan reste 

sig en huller-om-buller staplad hög med 

träbonnar. I köket satt en förvånad och 

halvfjädrad parakit och knaprade müsli på 

pinne. 

”Ska du ha en kaffegök?”, frågade han. 

Jag tackade nä. Han drack. En kaffegök 

blev snart nio och vart efter gökarna 

slant ner så blev han svårare och svårare 

att snacka med, och när jag försiktigt 

påpekade felaktigheter i hans påståenden 

så sa han ”ti stilla me di”. Till sist 

var han full som en kastrull och somnade 

med hakan mot bröstet, som tur var. När 

jag cyklade hem blev jag sugen på en 

mjukglass och stannade till i en kiosk. 

De sålda bara dålig hemgjord glass i såna 

formpressade strutar som smakar kartong 

så jag köpte en isglass istället och 

satta mig ner på en bänk och pattade i 

lugnan ro. Efter en stund blev det bråk 

bakom mig och jag vände mig om och såg en 

dräktragata som använde sin handväska som 

dödligt vapen på en man med containerlook 

som, glad i hågen och röd om näsan, 

högt och ljudligt sjöng: ”Dunder och snus 

och lurviga ....”. Han får vara tacksam 

att hon inte hade en senapskula i väskan. 

Det händer mycket här ute i bygden. Jag 

hoppade åter upp på cykeln och styrde 

hemåt och var fortfarande hungrig och såg 

fram mot riktig husmanskost och öppnade 

en burk konserverad picnicbog i oval 

plåtburk och åt direkt ur burken och pös 

upp en flaska oparfymerad Soda Stream. 

O´kar, va gutt det var! 

Jag slog på tv:n och tjoade till dvd:n 

Best of vädret, en kavalkad av dom 

snyggaste väderpresentationerna 92-99 

= högtryck, därefter somnade jag skönt 

till programmet ”Fisklukt vi minns från 

den gamla goda tiden”. 

På tal om det, vet ni föresten hur 

många tänder en ko har? Det gör inte jag 

i heller. 

Ladies and hängslemän 

Nils-Ude has just left the building. 

nils.ude@gatiskövelnochkrypuppöverm 

jölkaboretsenserduminbrevlådastoppaibrevetdärochgåhimigen.se 

25

26 

Jag vill inte 

ha min kultur 

microuppvärmd 

Jag vill inte ha mina böcker ljumma, 

sönderanlyserade, lagomstämplade, i mitt -fåran 

-placerade. Jag hatar mittfåran. Jag vill att det ska 

svida, göra ont, tjuta, brinna, verka, kännas, vältas 

över ända. Jag vill förlora styrförmågan. Jag vill 

krocka mot trädet. Jag vill sno runt i en svart säck. 

Jag vill vakna och inte minnas mitt namn. Jag vill 

bli berörd, kort sagt. Kultursidorna är den enda 

plats på jorden som inte premierar när det känns, 

som uttryckligen ber en sänka rösten när man 

rättmätigt har något att berätta. 

Ingenting får svida eller göra ont. Ingen får ta sig 

rätten att i sitt livs djupaste sorg ställa sig upp och 

med rättvisepatos deklarera missförhållanden högt 

och tydligt. Det ska viskas. 

Orden ska lirkas fram. Allt som ska sägas bör 

sägas mellan raderna. Mellan vilka jävla rader? 

Varför? 

Varför tilltås inte elden att ta fäste på 

kultursidorna? Varför ska allt dämpas till normal, 

medelklassanpassad samtalston? Varför får inte 

vi som vill skrika, som skriver som det faktiskt är, som inte behöver nåt uttrymme 

”mellan raderna” få göra det utan att recensenter och redaktörer kommer och 

hysschar ner oss, som en uttråkad bibliotikarie? 

Vem vill ha sina upplevelser ljummet uppvärda? Det är för mig helt oberipligt. 

Jag vill ha fingrar i ögonen, en hiss till hjärtat att tjuvåka upp och ner i. Jag vill 

att författare ska skriva med sitt blod, med allt de har, med livet som insats. Jag 

menar, vem angår det annars. Bara så kan man nå en annan människa; att i det 

starka ljuset strippa av sig allt oväsentligt, att tala i tydliga, konkreta men likafulltt 

poetiska bilder. Bara så kan vi känna igen oss själva i varandra. 

Det skriks för lite på kultursidorna, inte för mycket. Det tassas för mjukt, viskas 

och läggs huvuden på sned i plågsamt samförstånd. Men livet är inte tassande, 

kvasilitterära analyser eller teatrala samförstånd. 

Livet är kantigt, asfalt, vidrigt, blodigt, plågsamt, skrikigt, vulgärt, underbart, 

ljuvligt och vansinnigt bullrigt också. 

Varför ryms inte vi i kulturens finrum? 

Är det för att blöder för rött? 

Är det för att vi gråter för högt? 

Är det för att vi vägrar viska? 

Jag kommer att tänka på sköterskan på Vrinnevi som bad en gråtande kvinna gå 

ut från väntrummet för att hon grät för mycket. 

Om man inte får gråta i ett vänrtum, om man inte får känna med allt det man har 

på kultursidorna, vart får man gråta och känna då? 

Marcus Birro, poet och författare, aktuell med Svarta Vykort-En bok om tröst. 

Han fick Dan Andersson priset 2007. 

Först till kvarn 

De fem första läsarna av detta nummer kan vinna var sitt klippkort till 

Frukostmötena vid hamnplan i Simrishman, (se annons) 

Klippkortet gäller för tio föredrag inklusive frukost. 

Leta upp en dator och skicka ett mail med rubriken Frukostmötet till Nya upplagan. 

Glöm inte att skriva upp ditt namn. De fem första får en bekräftelse. 

Modehuset 

på Österlen! 

ECKERLUNDS 

– Här får du alltid 

kvalité, urval och 

personlig service! 

Malmövägen 1, Tomelilla 

Tel 0417-103 21 

STOR REA 

STOR 

REA! 

Kvalitets- Kvalitetskläder till låga priser! 

kläder 

till låga 

priser! 

Ord öppettider: 

Vardag 9-18 • Lördag 9-13 

Att vara hårdrockare 

och ha sommarlov 

eller semester är en 

svårlöst ekvation. Hur 

ska man klä sig för att 

klara en värmebölja 

och hur uppträder man 

på badstranden utan 

att tappa i hårdhet? 

Tokthrasharna i New Yorkbandet Anthrax 

gjorde i mitten av 80-talet mycket för 

hårdrockarens klädsel genom att skruda 

sig i färgglada skateboard och surfing – 

shorts utan att på något sätt bli mesiga. 

I Los Angels ekiperade sig Suicidals 

Tendencies sångare Mike Muir i luftiga 

basketkläder för svalka och maximal 

rörlighet. Men tar man sig en titt på 

Lemmy så bär han ständigt svarta jeans, 

svart skjorta och boots och detta oavsett 

hur varmt det är. Det konstiga är dock 

att han aldrig verkar svettas eller lida 

av värmen. Kan det vara den klassiska 

Jack Daniels och Coca Colan som svalkar 

hårdrockslegenden? 

Själv gör jag mitt bästa för att hålla 

stilen som tuff och stenhård hårdrockare. 

Till exempel skulle jag hellre bli 

påkommen med att bli tagen på bar 

gärning surfandes på Puma Swedes 

hemsida än visa mig i ett par sådana 

där sandaler som alla envisas med att 

ha på sig. De är inte bara olidligt fula 

utan reducerar sin bärare till en omanlig 

skogsmulle och vad de gör med en kvinna 

vågar jag inte ens gå in på här. Jag bär, 

numera, aldrig shorts i stadsmiljö. Jag 

skulle aldrig sätta på mig ett par sådana 

där trekvartsbyxor. De förvandlar vilken 

hårding som helst till något som liknar en 

golfspelande seglarpajas. Självklart bär 

jag svart t-shirt med hårdrocksanknytning 

– dels bandtröjjor med favoritband som 

Danzig eller Motörhead, dels tröjor från 

hårdrocksbibeln Close Up Magazine 

eller slutligen från någon festival typ 

Sweden Rock Festival. På fötterna har 

man självklart gympaskor (svarta) eller 

kängor. Huvudbonad är tillåtet såvida 

den inte är töntig. Däremot går det 

bra med kepsar som gör reklam för, till 

exempel, sprit, gitarrer eller motorsågar. 

På badbyxfronten är det lite svårare och 

det finns olika skolor där. Själv gillar jag 

något större badshorts för mera luftighet 

men det får inte vara av det spexiga eller 

färgglada hållet då man ju lätt kan tas 

för medlem i något coverband. Nitbälte 

klarar jag mig utan men gärna ett snyggt 

bältesspänne. Man behöver ju inte förfalla 

eller tappa skärpan bara för det blir 

semester och sommar. Är man hårdrockare 

så är man det dygnet runt, året runt. Så är 

det bara… 

JERRY PRÜTZ 

Är heltidshårdrockare, bandbokare på 

Arenabolaget i Linköping, hårdrockskribent 

och författare. Får han välja en sommarlåt 

blir det ”Dirty Black Summer” med Danzig 

Ord öppettider 

Vardag 9–18 • Lördag 9–13 

Foto: Mark Goldsworthy 

Ingen ko på isen… 

Idissla idissla tugga tugga 

Lyfta på svansen prrrt 

Tugga lite till idissla 

Vifta bort flugorna med svansen 

Gå för att dricka lite vatten 

Idissla idissla tugga tugga 

Lägga sig ner vila lite 

Tugga tugga idissla idissla 

Lite grönt gräs där borta 

Tugga lite mer 

Vifta bort flugorna 

Tugga tugga idissla idissla 

S. Kald

MÖJLIGHETERNAS KÖK! 

VÄLJ BLAND 

1000-TALS OLIKA 

MÖJLIGHETER! 

www.smedstorp.com 

Smedstorp kök är ett gammalt familjeföretag från skånska Österlen med lång er- 

farenhet och gedigen hantverkskompetens. Vi ger dig en unik valmöjlighet att 

själv skapa och kombinera ditt eget kök efter just dina behov. Modernt eller klassiskt? 

Målat eller massivt trä? Dyrt eller billigt? Våra köksdesigner hjälper dig hela vägen med 

personlig service, stor erfarenhet och många goda råd. Smedstorp har kök och badrum 

som förverkligar dina drömmar om något nytt och personligt. Besök någon av våra 

butiker eller www.smedstorp.com för ytterligare inspiration och information. 

HELSINGBORG SMEDSTORP KÖK & BAD, GARNISONSG. 10, TEL 042-252860 MALMÖ SMEDSTORP KÖK & BAD, FÖRENINGSG. 6 F, TEL 040-304393 

OSBY INTERIÖRHUSET, SÅGGATAN 3, TEL 0479-164 80 SMEDSTORP SMEDSTORP SNICKERI, TEL 0414-28730. RING FÖR TIDSBOKNING 

27

28 

Joanna 

Swica 

Tisdag 12/6 

10:34 

Anna aka Vilda Hilda, är försenad. 

Fråga mig inte varför hon har fått det 

smeknamnet, men det är lite sådär 

småfräsigt. 

Synd bara att hennes försening inte är lika 

fräsig då jag är laddad för avgång. Jag vill 

iväg nu! 

14:20 

Första stoppet. Vi befinner oss på jordens 

sunkigaste vägkrog och jag har redan 

hunnit bli irriterad på servetrisen. Inte 

nog med att hon var otrevlig och bad 

oss vänta då hon skulle fritera några 

pommes, här är dessutom skitigt. Jag 

trodde ”lastbilsmackor” bara existerade i 

amerikanska lågbudget skräckisar där 2 

flottiga korvar, ett halvruttet ägg och en 

torr macka föreställer en måltid till ett 

”superpris” som det snirkligt står utskrivet 

på den snea tavlan. Men iallafall, jag får 

hoppas maten kommer snart, för även om 

det är svettigt och jävligt i min lilla bil så 

vill vi så fort så möjligt sätta oss i den igen. 

Båda är superladdade inför Hultsfred och 

längtar efter en kall öl. 

19:00 

Vi kunde ju hittat ett bättre läge att slå 

upp vårat ”camp” på. Allt annat hade 

varit bättre än den här jävla kullen, vi 

är omringade av Emoungar som sitter 

och lyssnar på en blandning mellan 

bangotrummor och hårdrock. Vårat 

tält är snett och Anna ligger på en 

stubbe. Men okej, vi har väldigt nära till 

festivalområdet och nu när jag tänker 

efter, det kunde ha varit värre, vi kunde ju 

ha bott i träsket. Stackars Sara och hennes 

vänner, de bor precis i utkanten av det. Jag 

kan sätta hundra spänn på att deras tält 

kommer vara demolerat innan imorgon 

bitti. 

03:00 (?) 

Jag vet fan inte vad klockan är men en sak 

är säker, den är alldeles för mycket för att 

mitt humör ska palla med 4 fulla killar 

som står och vrålar ”wooh-ooh alla heter 

Glenn i göteboooorg!” 

Jodå, dom har gjort det nu i över en timme. 

Om och om igen. Det är som att lyssna på 

en dålig låt, med 3000 hack i. 

Onsdag 13/6 

12:16 

Efter att ha vaknat upp med tre lager 

stinkande kläder begav vi oss till 

duscharna. Vi åt sedan en kanonfrukost 

i en lokalbos trädgård. Hon sålde frukost 

för 30 spänn dvs; Fil,fralla och kaffe. Det 

är helt suveränt. Jag är sugen på öl. Man 

kanske skulle fortsatt där man slutade 

igår? Vi träffade några grabbar från 

Stockholm, det var i deras camp som en del 

skånska ord lärdes ut. Fan vad vi garvade 

åt deras försök att uttala ”rullebör”. Efter 

några timmar fick vi dock nog av dem och 

gick till Langosvagnen för att käka lite 

nattamat. Langos är underskattat. 

Torsdag 14/6 

20:00 

Runt omkring mig springer journalister, 

roddare, artister och annat ”viktigt” folk. 

Jag och Vilda Hilda sitter backstage och jag 

känner mig helt lyrisk över att få uppleva 

denna sida av festivalen. Synd bara att mer 

än hälften av mediafolket består av stelt, 

pretentiöst folk som tros sig imponera på 

sin omgivning med sina storstadsslang 

och svarta brillor. Nåväl, det är svårt att 

få med allt och min koncentration vill 

inte infinna sig. Kanske är det den lätta 

berusningen av den kalla ölen som står 

framför mig som stör. Jag tror faktiskt det. 

Den är sannerligen god, det tycker även 

den norska skivproducenten som sitter 

framför oss. Han och Anna har suttit och 

diskuterat hårdrocksmusik nu ett tag. Han 

är trevlig och har fräsigt hår, en aning 

långt, men fräsigt. Bakom mig sitter ett 

par andra långhåriga snubbar, något 

säger mig att de är sammankopplade med 

bandet Black label Society då deras svarta 

skinnvästar pryds av just deras loga. Anna 

är helt till sig och småsneglar titt som tätt 

bakåt då hon tror att Zakk Wylde ska 

sitta däribland dem. Hon älskar Black 

Label Society förstår ni. Hennes pojkvän 

med. Han gillar dem så mycket att han 

har gett Anna tillåtelse att hångla med 

Zakk. Inte för att det skulle hända. Schysst 

deal. Hittils har vi hunnit med att se 

Enter the hunt, Flogging Molly och Billy 

Talent. Fasiken vilken publikkontakt 

Flogging Molly hade, hela marken 

framför Pampasscenen gungade.Det låter 

klyschigt, men så var det faktiskt. Deras 

framträdande var suveränt, inte bäst, 

men suveränt. Billy Talent däremot, det 

var det bästa hittintils. Goddamit vad det 

svängde, jag är fortfarande i extas. Om 

några timmar 

ska vi bege oss till Hawaii för att kolla på 

Korn. Jag ska även hinna med att se Uffie, 

som spelar på Teater en halvtimme in på 

Korns spelning. Jag vill absolut inte missa 

henne då jag hela förra sommaren stod 

och shejkade loss till ”pop the glock”. 

Fredagen den 15/6 

01:25 

Det är kallt och jag tror jag är döv. För 

några timmar sedan såg jag Lamb of God 

och jag har fortfarande inte återhämtat 

mig. Jag stod ut två låtar för Annas skull. 

Det är stort. Från en skönsjungande 

Salem Al Fakir till något groteskt som 

Lamb o god. Jag känner mig rockig, lite 

sådär småhård och erfaren. Har ju trots 

att varit och sett Black Label Society med, 

fast där led jag inte, stor skillnad. Nåväl. 

Salem Al Fakir kändes som ett utdraget 

bolibompaprogram. Det är synd då jag 

verkligen gillar hans musik då han är en 

suverän musiker. Men hans konsert var 

inget att hurra för, för mycket studsande, 

för mycket ”rockstjärnefterliknelse”, för 

mycket av allt. Han kunde gett en del 

av sin energi till Sahara Hotnights, för 

de sög verkligen. De stod bara där och 

levererade låt efter låt i sina tråkiga kläder 

och stela ansiktsuttryck. Fan vad trista, 

säkert astråkiga privat med. Vi gick efter 

två låtar och när vi på avstånd hörde 

deras uttjatade ”Cheek to Cheek” kunde vi 

inte bry oss mindre. Det måste nog vara 

det värsta en artist kan vara med om, att 

inte beröra. Som tex Ozzy, han försökte 

verkligen, men det enda som han fick fram 

hos mig var en liten portion medlidande. 

Jag tyckte så jäkla synd om honom. Man 

hörde knappt honom och när han väl fick 

med sig publiken en liten stund såg han 

ut som ett barn på julafton. Ett väldigt 

stört barn. Efter några låtar fann jag mig 

själv fantisera om killen framför mig. Jag 

hade förträngt Hultsfreds dragplåster 

totalt. Allt var ju inte dåligt, Korn var tex 

asfett. Synd bara att jag missade halva 

deras konsert, eller, synd och synd..jag stod 

och dansade till Uffies attitydskryddade 

musik. Så det var antingen eller, you know 

what i mean? Lite hey niggah känsla på 

den, kanske inspireras jag av 50 cent. 

Såg han alldeles nyss, det var väl roligt. Jag 

vet inte. Det hann slinka ner några öl samt 

Topp 5. 

1 Billy Talent. Oj vad jag tjatar sönder folks öron om detta band. Men efter 

The Killers så har detta blivit just mitt favoritband. Jag älskar dem och att se 

dem på Hultsfred gjorde bara mig tokig i ”Surrender”. 

2 Sammarbete. Robert Cavalli ska gästdesigna en kollektion för modejätten. 

Jag tror på en hit. Vad tror ni? 

3 Sommar. Min favoritårstid är här. Det är helt sanslöst underbart, synd bara 

att jag kommer jobba röven av mig. Jag får trösta mig med de sena kvällarna på 

Store Thor. Uteservering och en kall öl. Woha, hela vinterna har varit en stor jävla 

förfest. 

4 Neon. Jag är helt fast och efter mitt fylleinköp av ett par neonrosa 

örhängen på Hultsfred tänker jag neon, drömmer neon och drömmer...ja..neon. 

5 Gnägg. Min häst må vara en pengaslukande otacksam liten havremoppe. 

Men det gör inget, faktiskt. För bara tanken av de sena kvällarna i stallet 

tillsammans med henne gör humöret lite lättare, lite gladare. Hon förtjänar en 

plats på min topp fem lista. Affe for life! 

en suspekt shot mellan Ozzy & rapparn. 

Nu rundar jag av, mot Ängen! 

Lördag 16/6 

11:00 

Uäh. Jag mår piss. Emokidsen har kört 

Ladytronlåtar på repeat hela morgonen 

och även om Ladytron råkar vara helt okej 

så är det långt ifrån behagligt att ligga i 

ett kvavt tält med årets baksmälla med 

det som bakgrundsmusik. Jag vill ha mat. 

Jag vill ha vatten. Jag vill ha min säng. 

Uäh. Jag hatar öl. 

17:00 

Det regnar och mina sneakers är lortiga. 

Skor som förstörs är inte okej. Skor är 

heliga. Därför har vi tagit beslutet att 

riva vårat patetiskt uppslagna tält och 

bege oss hem till staden som gud glömde, 

Ystad. Det bittra med det hela är att 

vi missar Pet Shop Boys, Manic Street 

Preachers, Turbonegro, Avatar, samt en 

drös andra småband som spelar på Rookie 

scenen. Den enda spelning som har 

hunnits med idag är Neverstores. 

Bra spelning, gav mig dock lite 

tonårscrush-känsla av alla småtjejer som 

stod och skrek sig hesa. Fattades bara att 

grabbarna skulle få underkläder slängda 

på sig. Aja. Jag och Anna drar om någon 

timme. Det känns lite ledsamt. Men 

the botten is nådd för att citera en viss 

kortväxt kille från Malmö. 

Och den går vid gyttja. Tack och hej 

Hultsfred, det har varit förjäkla roligt. 

Nästa år blir det dock Roskilde och 

Sweden Rock. 

Sammanfattning av Hultsfred 2007. 

Även om det för mig var ett bra 

artistutbud kändes det ibland som om 

det fattades något. Det var glest mellan 

besökarna och runt om på Ängen kunde 

man finna luckor 

efter tält som borde ha varit där. Kan det 

vara det höjda biljettpriset som skrämde 

bort folket? För mig som aldrig har varit 

på festival innan kändes 23-någontingtusen 

sålda biljetter som mycket, men 

om man frågade ”stammisarna”, som tex 

min vän Anna eller de smått obehagliga 

killarna från Värmland så kunde man 

känna av en viss besvikelse. ”Det är inte 

som -05”. 

Det är synd. Hultsfred är kult. Jag får 

hoppas att Hultsfred 2008 väger upp årets 

festival och att vi får återse Timbaktu & 

Damn! på Hawaii. Och Billy Talent. De två 

bästa spelningarna detta året.

Ren 

Naturkraft 

29 

Du, Din klubb, Ditt företag eller Din familj 

kan beställa föreläsningar om elitträning, 

motionsträning, friskvård, beroendetillfrisknande, 

om sunt leverne och vad du vill. 

Vi har skräddarsydda lösningar samt föreläsare. 

Även högutbildade tränare för elit eller motion. 

Organisation för en ren idrottsrörelse. 

Chef Daniel Persson 

0735-150375 

Ring gärna för mer information 

På bilderna ser ni Fredrik Schön, svensk mästare 84 kg grekiskromersk 

brottning 2007. Vi är enormt stolta över att Fredrik kommit 

så långt på morsans köttbullar! 

Läs mer om Fredrik på: www.nyaupplagan.se eller www.svedalabk.se 

Idésympatisörer hos oss är bl a: Gunnar Hökmark, EUparlamentariker. 

Niklas Sjöberg, kommunalråd, Skurup. Karin 

Glenmark, sångerska. Bror-Tommy Borgström, skådespelare. 

Per Christiansson, cykellegend. Lena Palmgren, krukmakare 

och konstnär. Peter Antonsson, musiker. Göran Svensson, 

behandlingspedagog. Nya Upplagan. 

Ledarlegenden Janne Westberg–mor–far–syskon–mormor–morfar– 

farmor–farfar och många fler.

30 

Peter Jenner 


– två legendariska rockmanagers om punk, politik, framtid och revolution 

Nya Upplagan har precis kommit hem från Peace 

& Love i Dalarna – den stora vinnaren bland 

festivalerna i sommar-Sverige 2007. Medan Hultsfred 

tappade tjugofem procent av sin publik, så ökade 

Peace & Love med lika mycket och festivalpassen för 

den nionde festivalen i centrum av lilla Borlänge tog 

slut ett par veckor innan festivalen. Kanske berodde 

det på den digra artistlistan, kanske för att man 

varit djärv och inleder festivalen sedan förra året 

med tre temadagar och debatter. Förra årets tema 

var Demokrati. I år var det Revolution - något som 

fick till och med den svenska säkerhetspolisen att 

intressera sig extra för festivalen. 

Inte minst för att två av debattörerna var Malcolm McLaren, 

den legendariske och kontroversielle managern för Sex 

Pistols och Peter Jenner, som samproducerade The Clash 

kultförklarade platta ”London Calling” och som under flera år 

var manager åt Pink Floyd. 

Nya Upplagan talade med de båda – som i och för sig 

deltog i samma paneldebatt på temat ”Revolution in Mind”, 

men som inte ville intervjuas samtidigt. 

Vi möter en något trött Peter Jenner i lobby på 

artisthotellet. Han fick bege sig till flygplatsen tidigt för 

att hinna i tid till debatten samma kväll i Borlänge. Hans 

schema är tajt och det finns ingen tid för att stanna kvar på 

festivalen för att möta gamle vännen Iggy Pop. Peter Jenner, 

som är hedersdoktor i ekonomi vid Cambridge University i 

Storbrittanien, var manager och producent åt The Clash, men 

också manager åt Pink Floyd Billy Bragg, Ian Dury, Marc Bolan 

och drev framgångsrika Blackhill Enterprises tillsammans 

med Andrew King. 

–Jag är lite trött. Jag fick gå upp 04.45 för att åka ut till 

Heathrow och flyga hit. Det är tidigt. Man måste vara där 1, 5 

timme innan avgång på grund av allt detta säkerhetsstrunt 

man måste gå igenom. Totalt kaos, säger Peter och sörplar på 

lite kaffe från baren. 

Om Revolution; 

– Det är ett spännande tema – Revolution....det har ju varit 

en del revolutioner genom åren., eller hur...när det gäller 

kläder, musik, politik, sex... 

Revolution är intressant. Revolution är bra, oavsett vad det 

gäller. Ju mer mönster, givna regler och upptrampade stigar 

som tar form och permanentas, desto tråkigare blir det. Det 

blir bara ”samma gamla visa”. Revolution i sig själv är något 

osäkert och instabilt.. Den skakar om och ifrågasätter och 

även om inte syftet uppnås, så har systemet skakats. Det kan 

vara skrämmande, men viktigt. 

Världen, politik, mode, konst, musik, sex...alla dessa 

områden där begreppet revolution dyker upp emellanåt är 

förmodligen helt beroende av att ifrågasättas för att kunna 

utvecklas. 

Har kulturen, musiken och artisterna ett ansvar 

för att skapa revolution? 

– Jag skulle inte säga att de har ett speciellt ansvar för att 

förändra världen, säger Peter Jenner efter några sekunders 

tvekan, och fortsätter; 

Men de flesta artister som jag intresserat mig för, har haft 

någon slags otålighet där man inte accepterat ett status quoläge 

oavsett om det gällt musiken eller politiken. Det hänger 

ofta ihop. Man vill vidare, ta risker, utmana. 

Det finns inget krav på en konstnär eller musiker att vara 

politisk, men personligen har jag varit mer intresserad av att 

arbeta med politiskt medvetna artister, eftersom jag själv 

är engagerad och intresserad av sociala frågor och social 

revolution. 

Vi kan ju inte ha en ständig revolution, utan behöver 

trygghet mellan varven för att då och då skakas om. Man 

måste hinna hämta kraft också. 

Det finns en bekvämlighetszon även inom musiken. Man 

vill lyssna på det man känner igen, det man vet att man 

gillar. Jag tycker fortfarande mycket om att lyssna på gamla 

Motown-skivor, eller för all del gamla U2-palttor, där jag kan 

vartenda riff utantill. Tryggt och ofarligt. 

Den stora utmaningen just nu är den digitala revolutionen. 

Den kryper liksom på oss vare sig vi vill eller ej och förändrar 

musikbranschen fullständigt. Den förändrar hur musik 

spelas in, hur den distribueras, hur tillgänglig den är, hur man 

betalar för den och hur musiker och de som spelar in den får 

betalt för den. 

Man kan inte säga att det är bra eller att det är dåligt...det 

ÄR! 

Teknik är neutralt, det är hur det används som är intressant 

och som gör det bra eller dåligt beroende på hur värderingar 

och moral ser ut. 

Peter Jenner 

Om The Clash 

Vi talar om artisterna Peter jobbat med, om Pink 

Floyds perfektionism och professionalitet, om 70-talets 

drogexperiment och totala förvirring och kommer såklart in 

på The Clash och kultförklarade skivan ”London Calling”, som 

Peter samproducerade. 

– Jag började arbeta med The Clash innan plattan ”London 

Calling” och då var de redan formade och etablerade som 

band. När jag först träffade dem, några år tidigare, förstod vi 

– jag och Andrew (King) - att de hade något alldeles speciellt, 

något nytt, något eget. 

Men sanningen att säga...The Clash var inte särskilt kul att 

jobba med. De var inte speciellt konsekventa och levde inte 

som de lärde. Det budskap, den ”revolution”, de gav sken av 

att stå för, avspeglade sig inte i deras handlingar eller hur de 

betedde sig mot andra människor... 

Visst, vi måste alla överdriva vår egen förträfflighet ibland, 

”pumpa upp” oss eller göra oss viktigare och större än vad 

vi egentligen är. Och i musikbranschen kan man inte vara 

blygsam om man vill bli stjärna, utan måste på något sätt 

säga att man ska förändra världen... I det avseendet var Clash 

konsekventa...ha-ha! 

För mig har det alltid varit viktigt att man står för det man 

säger och gör. Walk the Talk! 

The Clash hade ett politiskt budskap i sin musik, som gjorde 

mig intresserad av att arbeta med dem, men de betedde 

sig på ett otroligt konservativt och egoistiskt sätt. Riktigt 

kapitalistiskt, faktiskt! 

Det förändrar inte det The Clash gjorde musikaliskt och det 

de bidrog med, även om de inte förändrade världen. De var ett 

bra band och hade bra låtar, men nånstans måste det sägas. 

De betedde sig som svin, tyvärr! 

Om Billy Bragg 

– Jag började jobba med Billy Bragg för att jag tyckte så 

mycket om hans sånger och det han stod för. Han var ganska 

naiv på den tiden, vilket han säkert skulle hålla med om idag, 

men med en ärlighet som jag behövde efter tiden med The 

Clash. 

Han var ung och påverkbar och det var en fördel för mig 

och dessutom – i en tid där band som Duran Duran och 

Spandau Ballet var det som gällde och Storbrittanien var i 

politisk turbolens och gruvstrejkstider– så behövdes det en 

ung, medveten protestsångare. Billy blev mer politisk i sin 

musik efterhand. Det blev förvisso The Clash också... men till 

skillnad från Billy, så kunde de inte hantera det, eftersom det 

inte kom inifrån. 

Det fanns flera punkband som stod kvar och stod för sitt 

anarkistiska budskap, The Crass eller Fugassi, för att nämna 

några, men de hade ett mindre inflytande i musikbranschen 

om man ser det såhär i efterhand. 

Mitt samarbete med Billy Bragg har fortsatt genom åren 

och jag respekterar honom oerhört. Jag håller inte med 

honom i allt, men jag hyser stor respekt för det han gör. 

Om branschen 

Peter Jenner är en av de mest inflytelserikaste personerna 

i musikbranschen idag. Vi talar om hur den ser ut och 

hur den kommer att se ut och vad internet inneburit för 

musikindustrin. 

– Musikbranschen är en fullständigt kapitalistisk bransch. 

Det finns de som kanske tror att My Space eller liknande 

på något sätt skulle främja en mer rättvis bransch, men 

det tror jag inte en sekund på. Arctic Monkeys, som ju säger 

sig blivit kända genom My Space, ville ha ett skivkontrakt 

och ”upptäcktes” långt innan de fick sin My Space-publik. 

Det var bara ett lämpligt verktyg. Man ska nog tänka på 

att det är så det brukar vara – även My Space är ett verktyg 

för musikbranschen...ett billigt sätt att ha koll på vad som 

funkar innan man satsar pengar på det...Låta banden göra 

grovjobbet själv... 

De flesta band vill ha ett skivkontrakt, för de tror att då blir 

de stora stjärnor, med massor av pengar och sex och droger. 

Idag är det kändisskapet som är viktigt...inget annat! 

My Space är ett marknadsföringsinstrument. Inget annat! 

Det skulle kunna vara något annat...men det är det inte. 

Allt går mycket snabbare idag och de digitala 

möjligheterna för musiken eller spridningen av musik över 

internet gör marknaden större och världen mindre. Även 

Mozart var en stjärna på sin tid, en barnstjärna, men de kände 

inte till honom i Kina. Men det kommer fortfarande att finnas 

PR-firmor och agenter som marknadsför artisterna. Och nu är 

marknaden så mycket större. 

Däremot ställer det frågor om hur musiker ska ha betalt för 

sitt jobb, för sina inspelningar och för spridningen av deras 

alster på ett eller annat sätt. Och följdfrågorna blir då; Vill 

vi göra dem otroligt rika, eller vill vi kunna garantera deras 

levebröd? Har vi en skyldighet att ge levebröd till konstnärer 

och musiker? 

Jag tycker inte att vi har det, men vi har en skyldighet att 

skapa förutsättningar för bra musiker och konstnärer att 

kunna leva på sitt yrke och växa som konstnärer. Om allt bara 

är Pirate Bay och ingen får betalt för nåt, så får du visserligen 

en hel del kreativa experiment, och du får fortfarande bra 

konserter och bra musik... men inga bra inspelningar. Bra 

inspelningar kostar tid och pengar. 

Kanske behöver man inte inspelningar? Kanske behöver 

man ingen tidsdokumentation? Kanske är bevarandet av 

inspelningarna av de gamla LP-skivorna ett mycket större 

problem, eftersom de gamla bandspelarna och banden inte 

fungerar eller faller sönder. Men det är en annan diskussion 

och mycket av min tid går just nu åt till att diskutera dessa 

frågor med olika företrädare för branschen 

Jag är inte längre ute och jagar nya talanger, utan har 

lämnat det till de yngre i branschen, bland annat min dotter. 

Jag är 64 år och popmusik är ungdomens uttryckssätt. Rock’n 

Roll och popmusik ska ha en egg av naivitet i sig, en känsla av 

att man uppfinner hjulet för första gången. Tyvärr så känner 

jag igen det hjulet på mils avstånd nuförtiden. 

Jag har hört det förr, sett det tidigare. Det är svårt för mig 

att tycka något är nytt eller spännande. Jag är mer intresserad 

av fenomenet pop, än av själva musiken nuförtiden. Men det 

är bara orden från en gammal man, som varit med för länge. 

Men det är klart...dyker jag på något nytt, kul band eller 

någon sällsynt begåvad artist som vill ha mina tips och mina 

råd, så hjälper jag gärna till...och om jag tror att de kan tjäna 

lite pengar och dela med sig lite till mig...då säger jag inte nej, 

säger Peter och ler och avslutar. 

Och om jag inte dör först, så kommer det nog en bok så 

småningom... 

Att möta Malcolm McLaren är en märklig upplevelse. 

Han har en skotsk förortspojkes busiga uppsyn, 

men för sig som en slottsherre från den engelska 

landsbygden. 

Han hade ett odiskutabelt inflytande på punken; 

klädstilen, musiken, uttrycket...men samtidigt.. 

alla rykten som omgärdat honom; att han lurats, 

bedragit och utnyttjat, allt för egen vinnings skull. 

Men – det går inte att bortse ifrån – en del av hans 

nutids- och framtidsanalyser är glasklara och hans 

sätt att uttrycka dem är tydliga och genomtänkta. 

De går inte att ifrågasätta, i alla fall inte om man 

frågar Malcolm McLaren själv. 

Vad är revolution för dig? 

– Nå, säger Malcolm och lägger an en mycket myndig ton; 

– Jag har min utbildning i 60-talets engelska konstskola. 

Som ung konststuderande i London vid den tiden, så var ett


artistiskt liv väldigt baserat på 1800-talets principer. 

Vad jag menar med det är, att vi fostrades till att 

misslyckas med våra liv. Vi fick lära oss att söka nån slags 

djup och innerlig framgång som inte fick komma lätt, utan 

den skulle lidas fram. 

Vi fick ständigt höra och lära oss att det skulle bli en 

ensam och hemsk och fruktansvärt svår existens att vara 

konstnär. Vår enda uppmuntran var att vi fick förstå att de 

stora artister som föregått oss eller som omgav oss, kunde 

inspirera oss om vi lärde oss att känna igen deras lidande. 

Vi skulle bli värdiga mästarnas inspiration. 

En slags nobel och romantisk syn på lidande. 

Det var såklart helt förödande och omöjligt att förstå, 

eftersom denna ”skolning” skedde samtidigt som man var 

ung testosteron-stinn, rebell som försökte och ville förstå 

vad som hände i den pågående popkulturen. 

Och popkulturen var så mycket mer lockande och 

attraktiv, kommersiell och lättförståelig. Plötsligt kändes 

konstskolan som ett kloster och enda sättet att kunna bli 

”rätt” sorts konstnär, var att leva som en munk. Och det 

kändes ohyggligt tråkigt! 

När Malcolm talar under intervjun, så är han noga med 

att påbörja nästa mening i samma ögonblick han avslutar 

den förra. Han har inte svarat på min fråga...egentligen, 

men han har något att säga och vill inte bli avbruten. Han 

talar tydligt och långsamt, som om han är mycket noga 

med att jag ska få med allt, varje stavelse. 

– En av mina lärare på konstskolan gjorde ett uttalande 

som jag aldrig glömmer. Det gjorde djupt intryck och har 

förmodligen påverkat mig på ett alldeles speciellt sätt. 

Han sa; ”Att man gör misstag är bra. Det gör att du stiger 

upp på morgonen, tar kudden från huvudet och att göra 

fel betyder att man i alla fall gör något. Men tro inte att 

det räcker med att göra fel...man måste lära sig att göra 

storartade fel, briljanta misstag, överdådiga misslyckanden. 

Det är mycket bättre att vara ett flamboyant misslyckande, 

än vilken sort allmängiltig framgång som helst.” 

Som 17-årig konststuderande i det sena 60-talet, fattade 

jag inte riktigt vad han menade. Jag hade inte tillräckligt 

med referenser och mogenhet för att förstå...men när 

jag tillslut var blev relegerad från konstskolan, hade jag 

bara ett val, en tanke...Hur ska jag kunna bli ett magnifikt 

misslyckande i denna värld? 

Malcolm skrattar och talar om hur 60-talet börjat fallera 

och flagna i sin nyhet, hur det begynnande 70-talet sökte 

sin tid och sitt mode och om hur vilse alla var. 

– Det var en ganska jobbig tid. Vi som var unga, 

lämnades därhän. Den enda känsla man egentligen hade 

var, att världen efter 60-talet skulle kapitaliseras och 

allt skulle bli till salu. En önskan om ett nobelt lidande i 

konsten blev plötsligt helt och totalt omodernt. 

Så vi var utelämnade, ensamma, arga och ville slå sönder 

allt. Vi tänkte att vi skulle avsluta det hela med ett ”Big 

Bang”, ett sista ”Skål och Adjö” och där nånstans föddes 

punken. 

Vi skulle göra ett sista jätte-fyrverkeri...ett briljant, 

magnifikt, retande, stort misslyckande! Vi ville göra det 

fula vackert, vi ville vara barnsligt oansvariga...allt vad 

samhället hatade. Om vi lyckades med det, så hade vi 

lyckats med det vi ville uppnå. 

Var det med beräkning? 

– Gud, nej...Det kan man bara säga nu. Nu när man 

ser saker med lite distans, säger Malcolm och tillägger 

skrattande; 

Det är som ett gott vin...det måste ligga till sig. Historien 

blir bättre och bättre med åren. 

Var du också ung och arg – eller såg du en 

affärsmässig framgång – eller ett flamboyant 

misslyckande - i punken redan från början? 

–Vi visste redan från början att vi inte skulle lyckas, eller 

kunna göra det vi gjorde mer än en liten tid. Det var en 

strid vi visste vi skulle förlora. Om du hade frågat mig för 

25-30 år sedan om vi trodde att punken skulle leva kvar, så 

tror jag ärligt talat inte att vi hade brytt oss det minsta. 

Egentligen var punken bara en demonstration av alla 

våra sexuella frustrationer! Och det var det starkaste och 

mest passionerade anti-konst-uttrycket nånsin, ett slag 

mot den etablerade musik- och konstvärlden och vi ville 

manipulera och sabba för de kommande generationerna... 

så var det bara.... 

Men...såhär i backspegeln...så är nog punken sexigare 

än sex för en 14-åring...fortfarande och har haft lika stort 

inflytande i konsten som Picasso.. 

Idag kan jag väl tycka att det var lite väl mycket ”karaoke” 

över det...lite väl mycket gester...men själva tanken, att 

göra allt själv, att vara amatör, att plocka isär varje del av 

kulturetablissemanget och göra det på ett så direkt sätt 

som möjligt...det är fortfarande stort. 

Och idag är det före detta punkare som styr på Wall 

Street, i Hollywood, på konstscenen, säger Malcolm och ser 

väldigt nöjd ut. 

– Punken har haft ett större inflytande på samhället och 

framför allt i konsten än något annat. Det är den största 

konstnärliga idén någonsin. Och den var inte till salu! 

Finns det någon musikstil efter punken som haft 

lika stort inflytande? 

– Jag intresserade mig tidigt för Hiphop och tyckte 

faktiskt att det var den afroamerikanska punken. Det var 

ett utryck för samma sak...fast utan gitarr. Det var som om 

de stulit den äldre generationens plattor och bara tagit 

det de gillade och använde det. De kokade en fantastisk 

soppa av den musik som tidigare gjorts och la på nya texter 

ovanpå alltihop. Hiphop är som punk, men gör till och med 

punk av sexigheten...de går ett steg längre... 

Det finns ingen originell musik sedan Robert Johnson. 

Resten är bara stöld. Hiphopen gör det fullständigt 

öppet...”Hi, vi snor er musik och gör om den på vårt sätt... 

barasåattnivet”. 

Malcolm talar länge och varmt om hiphopen och den 

fullständigt ogenerade stöld av musik som den utgör och 

säger att den roar honom mycket. Han kallar det revolution 

och ett hån mot musikindustrin på ett, enligt honom, 

mycket uppfriskande sätt. Han ser fram emot nästa våg av 

musikalisk revolution – och räknar inte House som något 

förändrande – och menar också att den är ansiktslös och 

alla förändringar kräver ett ansikte, en idé. Något som 

house-musiken saknar, enligt Malcolm McLaren. 

– Musikindustrin har helt och hållet förlorat sitt 

anseende. Punken visade på dess svagheter och hiphopen 

satte spiken i kistan! Dans- och housemusiken är som ett 

spöke från musikindustrin...Den har överlevt endast för 

att den bara bygger på sex och det spelar ingen roll hur 

karaoke den är. Den har sålt in sin ”grej” på att kombinera 

behov och önskningar, men har ingen bärande idé. 

Musik nuförtiden är som att blogga med en gitarr, 

säger Malcolm och kommer in på ett annat favoritämne, 

nämligen internet. 

– Framtiden är på internet. Ungar som inte ens börjat 

skolan vet exakt hur de ska hitta information om allt 

möjligt. Internet har avmystifierat hela mediavärlden. 

Vi hittar informationen innan nyhetsreportrarna, vi får 

kontakter vi aldrig skulle fått utan internet. Där är den 

stora revolutionen. Om näringslivet kom på hur de skulle 

kunna äga och kontrollera webben, så skulle de göra det. 

Tack och lov äger de bara ungefär 25 procent. Den stora 

delen är laglös, spännande och sexig. Som Rock’n roll! 

Om man kombinerar punk, hiphop och rock’n roll...så får 

man web! 

Det farliga är att allt, allt är till salu. Vi lever i en karaokevärld, 

där alla förgäves söker efter autensitet, äkthet, 

avslutar Malcolm och det är svårt att veta om denne 

medelålders man är ett flamboyant misslyckande eller en 

slipad affärsman. 

Text: Maria Anderberg foto: Jeanette Höljefors 

Några 

uns sunt 

förnuft 

31 

För ett par veckor sedan tillkännagav EU att 

organisationen tagit sitt förnuft till fånga 

och hädanefter inte ska försöka tvinga 

britterna att sluta använda de vikt-, mått- och 

avståndsenheter som britterna vill använda, 

och som de använt i hundratals år. 

Under alla år som byråkraterna i Bryssel känt 

sitt nitiska tvång att pracka på ett folk ett sätt 

att mäta vardagen som folket inte vill ha, har 

det funnits en motståndsrörelse, där eldsjälarna 

varit affärsinnehavare som velat försvara sina 

kunders demokratiska rätt att köpa ost, fisk, 

potatis i mängder de känner sig bekväma med. 

Det hände ibland att domstolsförelägganden 

ledde till att kassaapparater, vågar och 

prismärkningsutrustning beslagtogs från ställen 

som vägrat lyda de småsinta centraliserade 

översittarna (som alltså lejade rättssystemet i 

Storbritannien att gå deras ärenden). 

EU fick till och med hjälp av Blair-regeringen 

som, i tron att det var viktigt att visa att man 

kunde ge vika för en petig överhöghet och 

lägga sig på rygg inför storindustrins önskemål, 

tvångsinförde metriska mått inom vissa områden 

– till exempel drivmedelsförsäljningen: numera 

tankar man inte bensin i den vänliga, vettiga 

volymen gallon, utan i den mesiga, massanvända 

mängden litern. 

Att britterna gärna vill använda sina hävdvunna 

måttenheter ses ofta som ett uttryck för öfolkens 

gammalmodighet eller eccentricitet. Men det är 

ett tolkningsraster som bygger på fördomar som 

det är lätt – i bemärkelsen lättvindigt – att plocka 

fram. På samma sätt kan ju svenskar sägas vara 

... men vänta, är det inte så att det mångsidiga 

internationella utbyte som präglar vår tid ger oss 

tillfälle att inse att man har mycket att vinna på 

att gå bortanför förutfattade meningar, vilka, även 

om de kan stämma ibland (jag menar, tänk på alla 

svenskar som är ...) lika mycket kan lägga ett filter 

framför verkligheten, och inte minst kan hindra 

oss från att se det individuella? 

Något jag försöker komma fram till här är 

att just skåningar borde ha stor förståelse för 

engelsmännens, skottarnas och walesarnas 

position (hur irländarna känner i frågan vet jag 

faktiskt inte, men några tvättäkta meningsfränder 

kan de knappast vara: de har ju anammat den 

multinationella bolagsvalutan euron). Som jag ser 

det så växer skåningarnas kärlek till sin dialekt 

från samma rot som britternas kärlek till sina 

inches, yards, pounds och pints. Skåningar tycker 

ju synd om de som inte kan uttala svenska riktigt, 

och ser det som en viktig uppgift att försvara 

de klanger, ord och uttryck som visar att man 

tycker det är bra att man är den man är, och som 

därigenom också visar att man inte vill slukas upp 

i den enformiga massa som makthavarna gillar 

för att den är mer regerlig. Att prata skånska visar 

att man har ett visst ursprung, en viss identitet 

som inte utesluter mångfald men som man är 

stolt över. Och i denna tidsålder av globalisering, 

av massmedialt understödd likriktning, är det 

viktigare än någonsin att försvara sin rätt att vara 

sig själv, även om andra, mindre självständiga 

människor tycker man är lite motvalls. 

Till de som påstår att brittiska standardmått 

skulle utgöra ett handelshinder kan man svara att 

a) den främsta meningen med människolivet inte 

är att på alla sätt främja näringslivets intressen, 

och b) att på samma sätt som man kan översätta 

för uppsvenskar så att de vet vad de får i sig när de 

äter grisatassar och rabbagröd, så är det inget som 

helst problem att konvertera miles till kilometer 

eller uns till gram. 

Kanske dags för affärerna i Skåne att börja sälja 

mjöl och ost i lbs och oz? 

Graham Bowers

32 

Kitesurfing! 

Gislövs Hammar 2 juni 2007 Foto: Mark Goldsworthy 

Hur har jag, en 32-årig tjej med måttligt 

god fysik hamnat här? Med en harnesk 

runt midjan och en jättedrake framför 

mig? Det är inte konstigt att jag undrar 

hur det här ska sluta. 

Samtidigt som det ser så farligt ut 

ser det ju så ruskigt kul ut! Så efter lite 

funderande tog jag kontakt med Tony 

Boyd på www.kiteboarding.se och 

beställde tid för undervisning. Nu är jag 

här, på Habo Ljung. Det är tidig morgon, 

vinden ligger på och tillsammans med 

ytterligare en nybörjare ska jag lära mig 

bemästra kitesurfing. 

Men det ser fysiskt ut och det känns 

som om det här är en sport mest för killar. 

Inte för att jag räds utmaningen eller 

egentligen ens bryr mig. Min försiktiga 

fråga får ett snabbt svar. 

Man behöver inte vara en atlet utan 

det handlar mest om teknik. Det är klart 

att du kan kite-surfa, peppar Tony och så 

startar undervisningen. 

Lite teori får inleda och efter en 

stund är det dags för torrflygning på 

sandstranden. När jag inser att jag slipper 

hålla draklinan med händerna drar jag 

en lättnadens suck. Linan är i stället fäst 

i ett harnesk runt midjan och det verkar 

göra allt lättare. Jag gör tummen upp och 

draken börjar stiga till väders. 

Det är en mäktig känsla när jag drar 

ena änden av styrpinnen lätt mot mig. 

Draken lyder som en väldresserad hund. 

I svängen känner jag hur linan drar i 

harnesket och det är en fantastisk känsla. 

Allt känns så bra och en lätt euforisk 

känsla sprider sig i kroppen. Men två 

sekunder senare ligger jag på magen i 

sanden och dras efter linan som en vante. 

Hjälp! 

Upp på fötterna! Dra inte pinnen mot 

dig, släpp efter och styr upp draken igen, 

hojtar Tony. 

Jag sväljer paniken och gör som jag blir 

tillsagd. Det funkar och jag är uppe igen. 

Efter några vändor har jag fått koll 

på vindvetenskapen och inser till min 

förtjusning att en liten tjej som jag 

tämjt naturkrafterna. Det är hur kul som 

helst! Jag får beröm av Tony och min 

kurskamrat och känner hur jag växer 

några centimeter på kuppen – av ren 

stolthet. 

Men naturen är nyckfull. Vinden 

har plötsligt mojnat och det får bli 

korvgrillning med de andra surfarna på 

stranden. Alla väntar på vind men en 

paus med trevlig samvaro är inte fel det 

heller. Så under tiden passar jag på att ta 

ett snack med min instruktör. 

Tjugonioårige Tony Boyd flyttade för 

fyra år sedan från Stirling i Skottland till 

Skåne. Till min förvåning berättar han att 

han bara kitesurfat i ett och ett halvt år. 

– Å andra sidan surfade jag varenda 

dag det första året, även på vintern med 

torrdräkt. 

I dag lever han helt för sporten, hans 

företag kiteboarding.se inkluderar 

förutom sajten även en butik och en 

kiteskola med instruktörer över hela 

Sverige. 

Vad är det är det bästa med sporten 

tycker du? 

– Att man totalt stänger av från 

omvärlden. Att se en drake flyga är en 

väldigt avslappnande upplevelse. Det ger 

en tid att varva ner efter en stressig dag 

på jobbet. 

Och det sämsta? 

– Det måsta vara att pumpa upp 

draken, svarar han med ett skratt. 

Sverige har två internationella stjärnor 

att stoltsera med, berättar Tony. 

Mike Blomvall kom femma i PKRA 

(världscupen) och hoppas klättra i år. 

Och en annan svensk, Claes Lundin, är 

världsmästare i snösurfing. 

Det blir inga vattenövningar i dag. 

Vinden tar sig aldrig igen men jag 

är helnöjd med dagen och vet att jag 

kommer tillbaka. Nästa gång ska jag 

inte bara tämja luften utan även vattnet. 

Något att längta till… 

Text: Sara Hansson 

och Johan Westergren 

www.karbontext.se 

Tony ”skotten” Boyd 

FAKTA 

De första kitesurfarna började dyka 

upp I Sverige 1998. 

I dag är de ca 700 st, varav 200 i Skåne. 

Ett begagnat kite-kit (drake, harnesk, 

våtdräkt och bräda) kostar ca 8 000 kr, 

ett nytt 15 000 – 25 000 kr. 

En endagslektion kostar ca 1 500 kr 

Sporten kan även utövas på land med 

en slags små bilar, på is med skridskor, 

och på snö med snowboard. 

Det finns olika sätt att surfa på, tex 

cruising, freestyle, wave, och jumping. 

Läs mer och se bilder på www. 

kiteboarding.se

GRATISTIDNING - Nya Upplagan

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?