Välkommen till den skitigaste Södern, och dess ... - Victoria Larsson

2
MODE
9TH
WARD,
New
Orleans
MUSIK
Välkommen till den skitigaste Södern, och dess
ännu skitigare hemlighet. Bortom Mardi
Gras-misären, Anne Rices vampyrkulisser och
turistjazzen finns 9th Ward i New Orleans
– platsen där folket festar hårt och dör unga. Text:
Victoria Larsson. Foto: Xxxxx Xxxxxx

4
NEW ORLEANS
Man kunde tro att New Orleans är det nya Williamsburg.
På sistone har det varit en stor inflyttningsvåg av
unga kreativa typer – många av dem från New York –
som kommit hit i jakt på inspiration, låga hyror och en
mer avspänd livsstil. Unga designer tar över dammiga
butikslokaler, band för oväsen i stans källare och det
verkar som om det alltid finns nåt att fira.
Men New Orleans har alltid varit en kreativ
magnet. Seklerna igenom har artister och äventyrare
flockats här för att insupa magin. Och deras ankomst,
avresa och/eller bleka död har resulterade i nya myter
som stan vårdar som juveler.
New Orleans har figurerat i mer än en House of
the Rising Sun-dänga. Det har använts som scen för
infödingen Anne Rices vampyrsagor, för Pulitzerbelönta
John Kennedy Tooles roman Confederacy of
Dunces. Fotografen Richard Sextons hyllade coffee
table-bok New Orleans: Elegance and Decadence triggade
en renoveringsrazzia som förmodligen drev upp
fastighetspriserna åtminstone ett snäpp. Nicolas Cage,
Fats Domino, Trent Reznor, Ray Davies och Johnny
Thunders är bara några av stans berömda invånare från
förr och nu.
Men New Orleans är inte en plats som spottar ur sig
stjärnor.
New Orleans är en plats som man kan ha som
gömställe, som en plats för att skapa för skapandets
skull och för att hitta likasinnade. Berömmelse och
pengar har alltid varit bortom räckhåll för den kreativa
underjorden i New Orleans. De som är fast beslutna att
lyckas reser oftast någon annanstans. Det är därför som
undergroundscenen här är så vital – den kommer från
hjärtat. Och stans dragningskraft är inte svår att förstå
för den som gått nerför gatorna i French Quarter och
verkligen tagit in dess old world-arkitektur, kvalmiga
charm och vilda energi.
Stadsplanen skiljer sig från vilken annan
amerikansk stad som helst: New Orleans var under
franskt och spanskt styre från 1699 till 1803, då staten
Louisiana köpte stan. Det europeiska inflytandet,
särskilt det franska, har ändå fortsatt att ha ett
järngrepp om allt från de kulinariska traditionerna till
gatunamnen. En gång var New Orleans också en av de
största och rikaste städerna i Staterna, men det är länge
sen nu. Under tidigt 80-tal gick oljeindustrin kaputt
och lämnade stan i fattigdom. Idag är New Orleans
inne i ett tungt turistberoende.
La Nouvelle Orleans, i sina djupaste punkter
två och en halv meter under havsytan, ligger
på Mississippis träskiga flodbanker. Det är en
halvmåneformad stad, djupt inbäddad i den skitigaste
södern, som inger en underlig känsla av obekymrad
övergivenhet och melankoli. Forskarna spår att
New Orleans kommer att vara dränkt av vatten
inom mindre än hundra år, eftersom det intrikata
dräneringssystem som håller stan torr i slutänden
kommer att kollapsa. Många av de viktorianska
trähusen är i så dåligt skick – ruttna och infekterade
av termiter – att de är direkt fallfärdiga. En orkan
skulle kunna göra slut på stan på nolltid. Så eftersom
vi ändå alla ska dö, är det lika bra att festa så hårt man
kan – barerna stänger aldrig, musiken tystnar aldrig.
Dricka kan man göra medan man går nerför gatan
(fråga bara efter en ta med-mugg!) eller medan man
kör bil, som de många Daiquiri-drive-thru-ställena
vittnar om. New Orleans-attityden i kombination
med den överallt närvarande jazzen och den årliga
Mardi Gras-festivalen har fått stans hårdsuparrykte att
blomstra och gjort Bourbon Street till den förmodligen
mest nedspydda gatan i USA, och kanske till och med i
världen. Men turisterna fortsätter att strömma genom
det hjärtskärande vackra French Quarter. Många av
dem kommer för att supa och svina i korkade hattar,
Mardi Gras-gehäng och värmeutslag, och för att vingla
nerför Bourbon Street medan de hojtar: ”show your
tits!” och greppar sina Hurricane-cocktails (en rosa
rombrygd som gör dig full och bakfull i samma svep).
Om nu Bourbon Street inte skulle funka med din
uppfattning om en promenad på den vilda sidan,
f bara vidare österut – turistflockarna blir tunnare
och naturens närvaro blir allt starkare. Gamla ekar lutar
sig över dig, trädgårdar exploderar av färg, palmer och
bananträd växer överallt. Under större delen av året är
värmen tryckande, som om någon tryckt in en hårtork
i din mun. Samtidigt är klimatet en stor anledning till
att folk kommer hit. Medan de infödda klagar över
värmen – och maxar luftkonditioneringen till arktiska
temperaturer – så omfamnas det av invandrarna från
norr.
Detta är tropikerna, ett faktum som bara blir
tydligare när du korsar Esplanade Avenue och kliver in
i de funkigare delarna av downtown, där trottoarerna
är buckliga av aggressivt framträngande trädrötter.
Förutsatt att du inte går vilse – vilket är lätt gjort i en så
konstigt formad stad – så hamnar du snart i Faubourg
Marigny, ett väletablerat vattenhål för de unga och
hippa. På huvudstråket Frenchmen street ligger barer,
klubbar, matställen och tatueringssalonger dörr i dörr.
NEW ORLEANS
”Inga sista beställningar, inga förbud. Matservering dygnet runt. New Orleans
passar mig som har en dygnsrytm mellan nio och fem på natten”
Motstående sida: MC
Trachiotomy, alias Jay Poggi
driver klubben Pearl.
5

6
NEW ORLEANS
”Det finns ett varningssystem för bartendern som snabbt får det att se ut som
om vi bara har ett vanligt party med liveband”
Gå vidare, korsa Elysian Fields (där Marlon Brando
skrek ”Stella” för sina lungors fulla kraft i Linje Lusta)
och du landar på 9th Ward, en gammal arbetarstadsdel
där färgstarka, typiskt lågt byggda kreolstugor och
inomhusmarknader trängs längs gatorna. Mycket av
charmen med 9th Ward har med känslan av avskildhet
att göra – ofta har man en bestämd känsla av att ha
förflyttats i tiden. En känsla som får en att undra om
man vetat vad som pågick i världen utanför om man
bodde här.
Många gatuskyltar, som den som gör reklam för
den lokala pajbagaren Hubig’s på Burgundy Street, har
hängt med sedan 50-talet, oförändrade av mode- och
designtrender. Cykel är det mest använda fordonet, och
de bilar du ser är oftare El Caminos och Barracudor
snarare än Toyotor eller Hondor. Tills nyligen var det
här mest ett bostadsområde med inte särskilt mycket
att erbjuda ifråga om nattliv och shopping – något
som nu håller på att förändras. Lagerlokaler blir till
ateljéer och gallerier, skrangliga hus blir funkiga barer
och secondhandbutikerna poppar upp som svampar
ur jorden. Det är definitivt inget shopping- eller
nattlivsdistrikt – många av de bästa butikerna och
uteställena lurar bakom knappt synliga skyltar och illa
upplysta entréer, som om de inte ville bli hittade.
9th Ward är fortfarande en fattig, svart stadsdel i
grunden. New Orleans är en av de fattigaste städerna i
USA, en av de värsta i landet ifråga om mordstatistik.
Skillnaden mellan de som har och de som inte har är
skriande och handlar nästan alltid om hudfärg. 69
procent av New Orleans befolkning är afroamerikansk
och många lever i trista, nedgångna delar av stan – inte
Mr Quintron och
Miss Pussycats
hemmaklubb Spellcaster.
alltför olika tredje världens kåkstäder. Ibland är den här
typen av gator nära sammanbundna med paradavenyer
som St Charles, där perfekt underhållna residens tronar
på pedantiskt klippta gräsmattor, skyddade av stängsel
och privata säkerhetspatruller.
9th Ward har också blivit legendariskt tack vare
rappare som Master P och Mystikal som gjort shoutouts
till sin hood, och till filmer som Jim Jarmuschs
Down by Law, som fångat den förfallna, sjaskiga
melankolin i dröjande, svartvita bilder.
David Lynch har också skildrat den här delen av
stan i Wild at Heart. Närvaron av barer, vintagebutiker
och coffeeshops har gjort området något säkrare, men
det är fortfarande farligt. Många infödda skulle aldrig
sätta sin fot i 9th Ward efter mörkrets inbrott. Det kan
handla om rasism, eller också inte – jag vet inte säkert.
Nästan alla jag pratat med om saken har rånats, inte
sällan under pistolhot, eller känner någon som blivit
det.
Statistiken är visserligen skrämmande, men många
verkar också posera med att de lever farligt, ständigt
med en skräckhistoria i beredskap. New York-bor
som blir varnade svarar gärna, ”I’m from Brooklyn,
I ain’t scared”, men blir utskrattade. Av den enkla
anledningen att Brooklyns brottsstatistik är ett skämt
jämfört med New Orleans.
Via mystiska flygblad och mun-till-mun-metoden
hamnar du förr eller senare på klubben The Spellcaster
Lodge. Små kluster av cyklar utanför det stora huset
i den ruckliga delen av 9th Ward och en röd lykta är
säkra tecken på att ett party pågår. Du närmar dig
genom en liten gränd, sedan en Alice i Underlandetliknande
liten trädgård. Därinne hittar du en nautisk
temabar, ett dansgolv och en scen. Övervåningen kan
nås genom en lönndörr bakom scenen. Klättra uppför
stegen och du når Mr Quintrons och Miss Pussycats
sovrum.
Mr Quintron och Miss Pussycat är 9th Wards
coolaste par. Han är organist, tokig uppfinnare och
producent. Hon är dockmakerska, kostymsömmerska
och maracasspelare. I det stora huset lever de, skapar,
gör musik och driver Spellcaster Lodge – när de inte
turnerar runt världen med sin psykedeliska musik- och
dockteaterakt. Miss Pussycat flyttade hit tidigt 90-tal
på känn, inspirerad av en målning. Hon råkade flytta
till ett hus med en scen och började boka shower –
något som hon aldrig gjort förut – och innan hon visste
ordet av drev hon en klubb: The Pussycat Caverns.
XXXX
7

8
XXXX
”Jag vill inte vara någon annanstans än här. Det skulle vara Tokyo isåfall.”
Quintron, som ovetande drev en väldigt liknande
klubb — Milk of Burgundy — i Chicago, kom till The
Pussycat Caverns för att göra en show och blev kär
både i Miss Pussycat och New Orleans, och flyttade
hit. Tillsammans gör Quintron och Miss Pussycat sin
egen grej New Orleans-traditioner som – kärleken till
kostymer och konsten att festa. Och Quintrons musik
speglar stans slitna, brokiga karaktär.
Hur galet är det inte att driva klubb i sitt eget hem?
Miss Pussycat: Det är ganska galet. Vad vi gör är ju
fullständigt illegalt. Vi har ljudisolerat hela huset och
byggt en scen så vi tar seriöst på det här, men vi har
inget tillstånd för att sälja sprit eller någon licens för att
visa underhållning.
Quintron: Polisen får betalt på deras eget sätt. Vi
har alltid en vakt ute på verandan, som spanar efter
poliser. Det finns ett varningssystem för bartendern
och dörrvakten, som snabbt får det att se ut som om
vi bara har ett party med liveband och hundratals
människor. Tekniskt sett gör vi inget illegalt, då.
Vad var er vision när ni startade The Spellcaster?
Quintron: En vacker, magisk värld, en miljö av ren
lycka. Att göra ett party är en konstform. Jag lägger
ner mycket jobb på det, för i New Orleans är det alltid
ett party på gång – du måste göra det bästa, annars
kommer ingen komma.
Miss Pussycat: Vi vill att banden ska ha roligare och
tjäna mer pengar än de skulle gjort någon annanstans.
Banden stannar vanligtvis efter spelningen, och jag
älskar att ha gäster.
Quintron: När vi åker på turné så tillägnar vi oss
kulturen genom maten som vi äter. Därför försöker vi
servera New Orleans-mat här – Gumbo och Po’boys
och sånt.
Musiken på Spellcaster går alltid att dansa till
– oavsett vem som spelar och oavsett hur konstigt
och spretig musiken är.
Quintron: Jag spelar mycket New Orleans Bounce
(en ghettoform av partymusik, med stjärnor som till
exempel Juvenile) och Disco Rick från Miami, mixat
med Noise och mina egna grejer. Jag använder en
sampler när jag djar, och slänger in lite av mina egna
grejer.
Miss Pussycat: Jag försöker dansa till varje akt. Jag
vill ha riktigt roligt. Ibland känner man sig så dum när
du dansar eller vågar inte, eftersom ingen annan gör
det, och det vill jag inte ska hända här.
Berätta om DrumBuddy.
Quintron: Jag återkom ständigt till tanken om ett
ljusaktiverat instrument, så jag byggde en och sen
en ännu bättre. Till sist fanns kanske sju versioner
innan jag hade en slutversion och jag antar att det
inte är riktigt fullständigt heller. Mitt mål var att sälja
hundra DrumBuddies. Jag har sålt 44 stycken over
hela världen, men nu har jag slutat med det. Det var
för mycket jobb. Men jag känner att jag har nått mitt
mål genom att göra ett nytt slags musikinstrument. Du
kan använda Drumbuddy som ett musikinstrument på
samma sätt som en fiol, en gitarr eller en Moog.
Hur ser framtiden ut för er musik- och
dockteaterakt?
Miss Pussycat: Jag jobbar på en ny dockvideo om
termiter för lokal-teve, och syr Mardi Gras-kostymer.
Vi reser ut på turné till våren.
Quintron: Det nya, tionde albumet kommer ut
i augusti, och jag kommer att ägna mycket tid åt att
spela in musik här på Spellcaster, utan en multitrack
machine. Det innebär att om jag vill ha fyra kvinnliga
röstpålägg så måste jag ställa till med fest och få fyra
tjejer att komma hit och sjunga live. Jag vill ha det där
speciella soundet som kommer sig av att man sjunger
och spelar samtidigt.
Ett annat klubbställe som funkar genom mun-tillmun-metoden
är Pearl. Det är en speakeasy som drivs
av MC Trachiotomy, alias Jay Poggi. Han är musiker,
rappare, partyfixare – och nära vän till Quintron. De
två har känt varandra i åratal och samarbetat länge.
Pearl är ett spretigt ställe, och så fullt med saker att det
känns som en lumpbod.
NEW ORLEANS
Motstående sida: Quintron med
sin Drumbuddy.
Ovan: Jude Matthews.
9

10
NEW ORLEANS
”Jag vill inte vara någon annanstans än här. Det skulle vara Tokyo isåfall.”
Hur skulle du beskriva 9th Ward-scenen?
MC Trachiotomy: Det har utvecklats. 9th Ward är
mycket av ett kollektiv, ifråga om stöd och interaktion
bland dem som bor här.
Vad är det bästa med New Orleans?
MC Trachiotomy: Möjligheten att bete mig
som en vuxen. Inga sista beställningar, inga förbud.
Matservering alla tider på dygnet. Det passar mig
som har en dygnsrytm mellan nio och fem på natten,
snarare än på dagen.
Mo Lappin, designern bakom Howlpop, lever och
arbetar på ett stort loft, en ranglig trappa upp från
Franklin Avenue. Hon flyttade hit från San Francisco
2001. Hon hade aldrig tidigare varit här, men efter att
ha gjort mycket research på Internet packade hon sina
pinaler och flyttade hit. Hennes design är New Orleans
I klädformat, en naturlig korsning mellan mode och
kostym. Då och då ordnar hon också grymma partyn
med gratis öl, tack vare hennes kontakter med ett stort
bryggeri.
Hur har New Orleans påverkat ditt arbete?
Mo: Det öppnade mina ögon för vad mode är. Jag
hade aldrig gjort kostymer förut, och upptäckte att
det är roligt och befriande. Jag kan göra precis vad jag
känner för. I San Fransisco gjorde jag aldrig egentligen
mina egna produkter. Jag designade, och sen fick någon
annan sköta sömmandet. Efter att ha flyttat hit lärde
jag mig att sy. Jag skulle inte kalla mig för sömmerska,
jag är mer av en piratskräddare.
Jag försöker skapa budskap genom mina kläder.
Jag hoppas att folk startar samtal utifrån vad de har
på sig eller vad de ser andra bära. Det finns mycket
gränsöverskridande samarbeten här, mellan olika
konstformer. Om jag känner för det, så sätter jag upp
en modeshow och tar dit lokala band eller djs som står
för musiken.
Berätta om din nya linje, New Model Army?
Mo: Det är delvis gjort av Target-reklam (en
lågbudgetkedja) som en vän till mig snodde med sig
när han jobbade där. Människorna på bilderna har
arrangerats för att se tilltalande, icke-provokativa,
tillgängliga och på något sätt bekanta. New Model
Army bygger på tanken om att mixa verklighet och
image. Jag gjorde nyligen en modevisning med arton
p som iklätts bilder av andra människor. Det var
som ett surrealistiskt collage. Jag tycker om att fundera
på vad bilder egentligen har för betydelse och hur och
varför vi reagerar på dem. Och på hur du kan förändra
en respons genom att förändra sammanhanget. Som,
.......................................
FAKTA NEW ORLEANS
.......................................
Xxxxxx markeringstext
Motstående sida: Quintron
med sin Drumbuddy.
Ovan: Jude Matthews.
Motstående sida: Quintron
med sin Drumbuddy.
Ovan: JudeMatthews.
Motstående sida: Quintron
med sin Drumbuddy.
Ovan: Jude Matthews.
Motstående sida: Quintron
med sin Drumbuddy.
Ovan: Jude Matthews.
Motstående sida: Quintron
med sin Drumbuddy.
Ovan: Jude Matthews.
vad gör det där lilla spädbarnet i den där sexiga svarta
klänningen?
Hur ser framtiden ut för Howlpop?
Mo: Howlpop är gjort av recyclade saker så det
kommer alltid att finnas en oändlig tillgång till
råmaterial. Det är egentligen inte nödvändigt att
någonsin köpa något utom mat i USA idag. Bara
du har tålamod, så kommer allt du behöver till slut
landa utanför din dörr eller i soptunnan på trottoaren
utanför. Men jag har börjat att sprida min design till
butiker i städer som Philadelphia och New York.
Och e-Bay. Det är kul att sälja en omarbetad fransk
froufrou-klänning till en fransk tjej genom Internet.
Jude Matthews är en fullblodig New Orleansbo, född
och uppvuxen i Crescent City. Han är också sångare
och keyboardspelare i bandet Skin of the Buffalo, itkille,
har artistnamnet ”Chaplin på Decatur Street”
(hipp gata i French Quarter) – och är också vän till
Quintron och Miss Pussycat.
– Jag brukade gå på party på The Spellcaster och
dansa som en galning, säger Jude.
– Så en dag frågade Quintron and Miss Pussycat om
jag ville följa med dem på turné. De sa att de skulle ge
mig 200 dollar i veckan och att jag inte behövde betala
för maten. Det lät kul, så jag följde med. Jag gjorde
egentligen inget utom att bära lite utrustning då och
då. De tyckte bara att jag var kul.
Hur skulle du beskriva New Orleans
undergroundscen?
Jude: Väldigt tight – folk är goda vänner. Jag känner
mycket folk. New York, där jag bodde ett tag, är stort
och anonymt i jämförelse. Jag skulle inte vilja vara
någon annanstans än här. Det skulle vara Tokyo isåfall.
Berätta om ditt nya band.
Jude: Eh, jag antar att vi blev ett band av en slump.
Miss Pussycat ringde mig innan Wolf Eyes show och
sa att hon ville att partyt skulle vara en hyllning till
indiansk kultur och eftersom jag haft ett slags indiansk
huvudgrej på mig, jag har indianskt blod, så kom hon
att tänka på mig. Jag tänkte mig att jag bara skulle gå
upp på scenen och agera indian, men sen sa en vän att
han ville spela trummor, och efter det blev ytterligare
två vänner engagerade. Och så var vi bara ett band,
med spelningar över hela stan.
Ser du någon framtid för musikscenen här?
– Band härifrån börjar bli signade. World Leader
Pretend fick en skivbolagsdeal, och Macrosick har blivit
scoutade. Om bolagen ser att det finns bra band här, lär
de också komma ner och hämta dem ■