Välkommen till den skitigaste Södern, och dess ... - Victoria Larsson

Recommendations

Info

8 XXXX ”Jag vill inte vara någon annanstans än här. Det skulle vara Tokyo isåfall.” Quintron, som ovetande drev en väldigt liknande klubb — Milk of Burgundy — i Chicago, kom till The Pussycat Caverns för att göra en show och blev kär både i Miss Pussycat och New Orleans, och flyttade hit. Tillsammans gör Quintron och Miss Pussycat sin egen grej New Orleans-traditioner som – kärleken till kostymer och konsten att festa. Och Quintrons musik speglar stans slitna, brokiga karaktär. Hur galet är det inte att driva klubb i sitt eget hem? Miss Pussycat: Det är ganska galet. Vad vi gör är ju fullständigt illegalt. Vi har ljudisolerat hela huset och byggt en scen så vi tar seriöst på det här, men vi har inget tillstånd för att sälja sprit eller någon licens för att visa underhållning. Quintron: Polisen får betalt på deras eget sätt. Vi har alltid en vakt ute på verandan, som spanar efter poliser. Det finns ett varningssystem för bartendern och dörrvakten, som snabbt får det att se ut som om vi bara har ett party med liveband och hundratals människor. Tekniskt sett gör vi inget illegalt, då. Vad var er vision när ni startade The Spellcaster? Quintron: En vacker, magisk värld, en miljö av ren lycka. Att göra ett party är en konstform. Jag lägger ner mycket jobb på det, för i New Orleans är det alltid ett party på gång – du måste göra det bästa, annars kommer ingen komma. Miss Pussycat: Vi vill att banden ska ha roligare och tjäna mer pengar än de skulle gjort någon annanstans. Banden stannar vanligtvis efter spelningen, och jag älskar att ha gäster. Quintron: När vi åker på turné så tillägnar vi oss kulturen genom maten som vi äter. Därför försöker vi servera New Orleans-mat här – Gumbo och Po’boys och sånt. Musiken på Spellcaster går alltid att dansa till – oavsett vem som spelar och oavsett hur konstigt och spretig musiken är. Quintron: Jag spelar mycket New Orleans Bounce (en ghettoform av partymusik, med stjärnor som till exempel Juvenile) och Disco Rick från Miami, mixat med Noise och mina egna grejer. Jag använder en sampler när jag djar, och slänger in lite av mina egna grejer. Miss Pussycat: Jag försöker dansa till varje akt. Jag vill ha riktigt roligt. Ibland känner man sig så dum när du dansar eller vågar inte, eftersom ingen annan gör det, och det vill jag inte ska hända här. Berätta om DrumBuddy. Quintron: Jag återkom ständigt till tanken om ett ljusaktiverat instrument, så jag byggde en och sen en ännu bättre. Till sist fanns kanske sju versioner innan jag hade en slutversion och jag antar att det inte är riktigt fullständigt heller. Mitt mål var att sälja hundra DrumBuddies. Jag har sålt 44 stycken over hela världen, men nu har jag slutat med det. Det var för mycket jobb. Men jag känner att jag har nått mitt mål genom att göra ett nytt slags musikinstrument. Du kan använda Drumbuddy som ett musikinstrument på samma sätt som en fiol, en gitarr eller en Moog. Hur ser framtiden ut för er musik- och dockteaterakt? Miss Pussycat: Jag jobbar på en ny dockvideo om termiter för lokal-teve, och syr Mardi Gras-kostymer. Vi reser ut på turné till våren. Quintron: Det nya, tionde albumet kommer ut i augusti, och jag kommer att ägna mycket tid åt att spela in musik här på Spellcaster, utan en multitrack machine. Det innebär att om jag vill ha fyra kvinnliga röstpålägg så måste jag ställa till med fest och få fyra tjejer att komma hit och sjunga live. Jag vill ha det där speciella soundet som kommer sig av att man sjunger och spelar samtidigt. Ett annat klubbställe som funkar genom mun-tillmun-metoden är Pearl. Det är en speakeasy som drivs av MC Trachiotomy, alias Jay Poggi. Han är musiker, rappare, partyfixare – och nära vän till Quintron. De två har känt varandra i åratal och samarbetat länge. Pearl är ett spretigt ställe, och så fullt med saker att det känns som en lumpbod. NEW ORLEANS Motstående sida: Quintron med sin Drumbuddy. Ovan: Jude Matthews. 9
10 NEW ORLEANS ”Jag vill inte vara någon annanstans än här. Det skulle vara Tokyo isåfall.” Hur skulle du beskriva 9th Ward-scenen? MC Trachiotomy: Det har utvecklats. 9th Ward är mycket av ett kollektiv, ifråga om stöd och interaktion bland dem som bor här. Vad är det bästa med New Orleans? MC Trachiotomy: Möjligheten att bete mig som en vuxen. Inga sista beställningar, inga förbud. Matservering alla tider på dygnet. Det passar mig som har en dygnsrytm mellan nio och fem på natten, snarare än på dagen. Mo Lappin, designern bakom Howlpop, lever och arbetar på ett stort loft, en ranglig trappa upp från Franklin Avenue. Hon flyttade hit från San Francisco 2001. Hon hade aldrig tidigare varit här, men efter att ha gjort mycket research på Internet packade hon sina pinaler och flyttade hit. Hennes design är New Orleans I klädformat, en naturlig korsning mellan mode och kostym. Då och då ordnar hon också grymma partyn med gratis öl, tack vare hennes kontakter med ett stort bryggeri. Hur har New Orleans påverkat ditt arbete? Mo: Det öppnade mina ögon för vad mode är. Jag hade aldrig gjort kostymer förut, och upptäckte att det är roligt och befriande. Jag kan göra precis vad jag känner för. I San Fransisco gjorde jag aldrig egentligen mina egna produkter. Jag designade, och sen fick någon annan sköta sömmandet. Efter att ha flyttat hit lärde jag mig att sy. Jag skulle inte kalla mig för sömmerska, jag är mer av en piratskräddare. Jag försöker skapa budskap genom mina kläder. Jag hoppas att folk startar samtal utifrån vad de har på sig eller vad de ser andra bära. Det finns mycket gränsöverskridande samarbeten här, mellan olika konstformer. Om jag känner för det, så sätter jag upp en modeshow och tar dit lokala band eller djs som står för musiken. Berätta om din nya linje, New Model Army? Mo: Det är delvis gjort av Target-reklam (en lågbudgetkedja) som en vän till mig snodde med sig när han jobbade där. Människorna på bilderna har arrangerats för att se tilltalande, icke-provokativa, tillgängliga och på något sätt bekanta. New Model Army bygger på tanken om att mixa verklighet och image. Jag gjorde nyligen en modevisning med arton p som iklätts bilder av andra människor. Det var som ett surrealistiskt collage. Jag tycker om att fundera på vad bilder egentligen har för betydelse och hur och varför vi reagerar på dem. Och på hur du kan förändra en respons genom att förändra sammanhanget. Som, ....................................... FAKTA NEW ORLEANS ....................................... Xxxxxx markeringstext Motstående sida: Quintron med sin Drumbuddy. Ovan: Jude Matthews. Motstående sida: Quintron med sin Drumbuddy. Ovan: JudeMatthews. Motstående sida: Quintron med sin Drumbuddy. Ovan: Jude Matthews. Motstående sida: Quintron med sin Drumbuddy. Ovan: Jude Matthews. Motstående sida: Quintron med sin Drumbuddy. Ovan: Jude Matthews. vad gör det där lilla spädbarnet i den där sexiga svarta klänningen? Hur ser framtiden ut för Howlpop? Mo: Howlpop är gjort av recyclade saker så det kommer alltid att finnas en oändlig tillgång till råmaterial. Det är egentligen inte nödvändigt att någonsin köpa något utom mat i USA idag. Bara du har tålamod, så kommer allt du behöver till slut landa utanför din dörr eller i soptunnan på trottoaren utanför. Men jag har börjat att sprida min design till butiker i städer som Philadelphia och New York. Och e-Bay. Det är kul att sälja en omarbetad fransk froufrou-klänning till en fransk tjej genom Internet. Jude Matthews är en fullblodig New Orleansbo, född och uppvuxen i Crescent City. Han är också sångare och keyboardspelare i bandet Skin of the Buffalo, itkille, har artistnamnet ”Chaplin på Decatur Street” (hipp gata i French Quarter) – och är också vän till Quintron och Miss Pussycat. – Jag brukade gå på party på The Spellcaster och dansa som en galning, säger Jude. – Så en dag frågade Quintron and Miss Pussycat om jag ville följa med dem på turné. De sa att de skulle ge mig 200 dollar i veckan och att jag inte behövde betala för maten. Det lät kul, så jag följde med. Jag gjorde egentligen inget utom att bära lite utrustning då och då. De tyckte bara att jag var kul. Hur skulle du beskriva New Orleans undergroundscen? Jude: Väldigt tight – folk är goda vänner. Jag känner mycket folk. New York, där jag bodde ett tag, är stort och anonymt i jämförelse. Jag skulle inte vilja vara någon annanstans än här. Det skulle vara Tokyo isåfall. Berätta om ditt nya band. Jude: Eh, jag antar att vi blev ett band av en slump. Miss Pussycat ringde mig innan Wolf Eyes show och sa att hon ville att partyt skulle vara en hyllning till indiansk kultur och eftersom jag haft ett slags indiansk huvudgrej på mig, jag har indianskt blod, så kom hon att tänka på mig. Jag tänkte mig att jag bara skulle gå upp på scenen och agera indian, men sen sa en vän att han ville spela trummor, och efter det blev ytterligare två vänner engagerade. Och så var vi bara ett band, med spelningar över hela stan. Ser du någon framtid för musikscenen här? – Band härifrån börjar bli signade. World Leader Pretend fick en skivbolagsdeal, och Macrosick har blivit scoutade. Om bolagen ser att det finns bra band här, lär de också komma ner och hämta dem ■
Page 1 and 2: 2 MODE 9TH WARD, New Orleans MUSIK
Page 3: 6 NEW ORLEANS ”Det finns ett varn

Välkommen till den skitigaste Södern, och dess ... - Victoria Larsson

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?