Ivar Arosenius – konstnär, sagoberättare och familjefar - Akfeo

Ivar Arosenius – konstnär, sagoberättare och familjefar
Sune Axelsson
Publicerad i Konstvetaren 2010, utgiven av Konsthistoriska Klubben
Hösten 2010 hade Norrköpings konstmuseum en utställning om Ivar Arosenius och hans verk.
Imponerande är bredden på hans konstnärskap och sökandet efter nya uttrycksformer. Bilderna från
Lillan och Kattresan värmer och ekar inombords; sist jag såg dem var i skolans sagoböcker. Det som
framför allt fångar mig är verken i det lilla formatet: små detaljrika bilder i mörka mättade färger med
motiv från sagans värld och hans egen. Blödarsjukan och livets ändlighet – likt ett guds finger
hängande över honom, förälskelsen i Esther Sahlin och dess smärtsamma slut, de kärleksfulla bilderna
på hustrun Eva och dottern Lillan.
Ivar Arosenius föddes i en borgerlig familj i Göteborg den 8 oktober 1878. Hans konstnärliga
utbildning började på Slöjdföreningens skola och fortsatte 1896 på Valands målarskola. Två år senare
kom han in på Konstakademin i Stockholm. Han vantrivdes och lyckades 1899 bli antagen som
frielev vid Konstnärsförbundets skola. Efter ett drygt år tröttnade han också där och återvände 1901
till Valand i Göteborg.
Tidigt fick Ivar veta att han led av blödarsjuka. Han hade av en läkare fått det tvivelaktiga rådet att
alkohol ökar blodets koaguleringsförmåga. Supandet tilltog under Valandtiden och dess vilda bohemliv.
Till vänkretsen hörde skulptören Gerhard Henning, den danske målaren Ole Kruse och skådespelerskan
Ester Sahlin, som Ivar inledde ett kärleksförhållande med. I en drastisk teckning till henne:
Fy fan! Självporträtt med Ester Sahlins bild i det blödande hjärtat (1903), visar han att han går den
raka vägen och bara tänker på henne – trots erotikens och flaskans frestelser.
Hösten 1903 gjorde Ivar en studieresa till München och fortsatte i januari 1904 till Paris, där han
kombinerade studierna med ett hektiskt uteliv. Det var här han fick beskedet att Ester Sahlin hade
lämnat honom. I akvarellen Blomman som sprack ut (1904) visar han sin djupa förtvivlan. Ormar,
spindlar och små drakar strömmar ut ur den röda blomman och kärlekens fjäril flyger sin kos.
Ivar Arosenius: (till vänster) Fy fan! Självporträtt med Ester Sahlins bild i det blödande
hjärtat (1903) och (höger) Blomman som sprack ut (1904).

Ivar Arosenius: (från vänster) Hustrun Eva med Lillan och Flickan vid ljuset (1907).
Sommaren tillbringade Ivar i en fiskeby i Normandie tillsammans med målaren Axel Törneman och
hans fästmö den norska sångerskan Gudrun Höyer Ellefsen, och livsglädjen kommer sakta tillbaka.
Våren 1905 deltog han i utställning på Salon des Indépendants med 86 akvareller. I maj återkom han
till Sverige, och på hösten ställde han ut en stor mängd verk på Konstnärshuset i Stockholm. Senare
samma år gifte han sig med Eva Adler och fann den trygghet han hade sökt efter. De bosatte sig i Åby
utanför Norrköping, dottern Eva (Lillan) föds, och den forne bohemen förvandlas till en ömsint
familjefar, som med penseln i hand skildrar Lillans upptäcktsfärder i hemmets trygga omgivningar.
Arosenius medverkade 1906 och 1907 i Strix och Söndags-Nisse, och ett specialnummer ägnades uteslutande
åt hans konst. På hösten 1907 flyttade familjen till Göteborg och Älvängen, där Evas mor
ägde en stuga. På övervåningen hade Ivar sin ateljé. Det var vid kakelugnen på nedre botten han
målade den underbara stämningsbilden Flickan vid ljuset. Och han skildrar hustrun Eva i vardagssituationer
som hemmets madonna utstrålande kärlek, godhet, trygghet. På en av bilderna en krans på
väggen, som bildar en gloria runt hennes huvud.
Under julen 1908 fick Ivar en halsinfektion, som förvärras på nyårsdagen. På natten hör Eva ett
gurglande ljud och ser honom häftigt resa sig upp och vackla till. Hon skyndar fram för att stödja
honom men båda faller omkull. Han hade kvävts av ett brustet blodkärl i halsen.
Ivar Arosenius: (från vänster) Guds finger (1907) och Kärringträta (1900).

Ivar Arosenius: Turken i paradiset (vänster) och Det kärlekskranka svinet (1908).
Ivar Arosenius var en självständigt arbetande konstnär som främst lät sig inspireras av vad han såg i
sin närhet samtidigt som han – liksom andra konstnärer – tog intryck av sin samtid. Det vilar ofta en
ömsint, underfundig humor över hans bilder. Inflytandet från jugend, Carl Larsson, Anders Zorn,
John Bauer kan ibland anas, och hans gubbar, gummor har inte sällan drag av Albert Engströms.
Kvinnoskildringen i hans måleri spänner från horans svällande bröst och förföriska blickar till
fromma madonnaskildringar med hustrun som modell, eller sagoprinsessor och oskuldsfulla jungfrur
som roade leker med föga fagra farbröder.
Däremellan finns gummorna med schaletter, som hans lärare på Valand, Carl Wilhelmsson, hyllade i
stämningsfulla målningar men som den unge Arosenius återger respektlöst och satiriskt gycklande.
Som i Psalmsjungande gummor i kyrkan (1898), I jämmerdalen (1900) och Kärringträta (1900), där
anstiftaren, djävulen, förskräckt flyr genom skorstenen när han ser hur det utvecklar sig.
En vanlig mansbild eller självbild är som i Det kärlekskranka svinet, där han tillber Eva; eller den
vällustige rucklaren i glädjeflickornas kvarter – ibland i vinguden Bacchus skepnad. I andra bilder
framstår han som känslosam och sårbar, han dyrkar sin hustru och han är en ovanligt god far.
Flertalet bilder på utställningen är akvareller, tempera eller teckningar i blyerts, tusch som Guds
finger (1907) och den plöjande bonden, där den trötta hästen tycks på väg att förenas med åkern.
Några få oljemålningar visas, men är mer konventionella i motivval och utformning.
Skämttidningarna gisslade hårt adeln, borgare, präster, politiker, invandrare, militärer, poliser, grosshandlare
och bankirer. Också Arosenius hade någon gång judar som måltavla. Ett exempel är [1]: Den
gyllene kalven (Söndags-Nisse 196, nr 38) där någon tömmer kalven på guldmynt genom att häftigt
pumpa med svansen. En annan skyndar till med en lavemangspruta. Idag är bilden en vass satir över
finansvärldens girighet och regeringarnas panikåtgärder för att rädda världsekonomin från kollaps.
Ivar Arosenius hämtade många motiv från Tusen och en Natt och den grekiska gudavärlden. Psykesagan
skildras i sex akvareller, Leda och svanen i fyra. I den senare förvandlar sig Zeus till en svan
och våldtar den sköna drottning Leda, som är hustru till Spartas kung Tyndareos. Ett vanligt konstmotiv,
som också var temat för W.B. Yeats mästerliga sonett: Leda and the Swan (1924). När svanen
flugit iväg tröstar sig Leda med en gås (!) enligt Arosenius tvetydiga tolkning. År 1905 kom Ivar
Arosenius: Sagan om de sex prinsessorna. De vaktas av ett troll, men en riddare befriar dem. Han för
dem till en bal, och efteråt delar han säng med alla sex. I Arosenius roande, moderna tolkning når
ädlingen inte upp till sin höviska riddarmoral – liksom trollet är han främst ute efter prinsessorna.

Till bilderna som ger nya vinklingar hör också Annonsplank (1903), som står uppspikat i den vackra
naturen och gör reklam för Fiséns margarin, LortAnders margarin, Plumpmans porter, Lunsbergs
såppulver och Knölmarks köttextrakt. En träffande satir över marknadssamhällets påträngande
marknadsföring och miljöförakt – som känns ännu mer aktuell idag.
Hur var då Ivar som människa? Hur upplevde hans närmaste honom? Hustrun Eva skrev följande
rader femtio år efter hans bortgång (utdrag): ”Ivar visste att hans tid skulle bli kort. Han samlade hela
sin kraft på att ta emot allt det som strömmade fram ur hans inre: fantasier, syner, färger.
Blödarsjukan jäktade honom inte och Ivar hade alltid tid. Tid till arbete, tid för vänner, tid att leva
sig in i och i sagor, bilder berätta och roa sin ”Lilla”. En liten tvååring kunde förstå hans ”Månresa”
och hans ”Kattresa” – därför att han förstod henne.
För mig var han ingen dubbelnatur. Det är för mig ingen motsägelse i att han både var ett naivt barn
och en vis man. Han hade barnets och geniets orubbliga tro på sig själv, sin begåvning, sin väg. Han
såg verkligheten med sin konstnärsblick, och det han såg visade han utan sidoblickar.”
Under skrivandet började jag undra över Lillan. Hur blev hennes liv? Och på nätet fann jag en
berättelse skriven av hennes dotterson [2]. Där framgår att änkan Eva gifte om sig med den tio år
yngre konstnären Anton Dich, och Lillan får en lillebror Ivan. När hon är i tolvårsålder gör Antons
vän, konstnären Amedeo Modigliani, ett porträtt av henne, och hon hamnar på nytt i konsthistorien.
Som vuxen utbildade sig Lillan till sjukgymnast. I början av 1930-talet träffar hon den armeniske
poeten Harouth Constantine på ett café i Paris. Kärleken blossar upp, de blir ett par och 1935 föds
dottern Astrid. Efter kriget bor Eva och Harouth på ett slott: Chateau Neuf le Rouge i sydfrankrike,
och senare i den lilla medeltidsstaden Cagnes-sur-Mer på Rivieran, där äktenskapet upphör. Sin
ålderdom tillbringade hon hemma i Sverige. Barnbarnet minns sin mormors franska accent, den ilsket
röda sjaletten, pillerburkarna, doftande salvor och skönhetskrämer, hon står på händer varje dag och
lyssnar mycket på utländsk radio. I barnpjäsen Det blödande pepparkakshjärtat skildrar Staffan
Westerberg hennes sista år av förvirrad ensamhet och längtan efter sin döde far. Lillan, vars rätta
namn var Eva Benedikta Elisabeth, blev 98 år och hon avled den 10 november, 2004.
LÄS MERA
[1] Björn Fredlund: Ivar Arosenius, Signum förlag, 2009.
[2] Per Wik: Lillan – ett levnadsöde. http://www.fbis.se/filer/lillan_levnadsode.pdf
Ivar Arosenius: Leda och svanen (vänster) och Annonsplank (1903).