SISUS Antologi komplett 2 - E-verktyget

SONJA FRANSSON I BENGT LINDQVIST I VILHELM EKENSTEEN I ANN JÖNSSON 

LENA HALLDENIUS I CARL-MAGNUS STOLT I LARS LINDBERG 

Om bemötande 

av människor med 

funktionshinder 

- EN ANTOLOGI FRÅN SISUS 

1

Bemötandeuppdraget 

1. PROGRAM 

2. STATLIG SATSNING 

3. STIMULANSMEDEL 

Sisus, Statens institut för särskilt utbildningsstöd, har fått regeringens uppdrag 

att verka för ökad kompetens om bemötande av personer med funktionshinder. 

Syftet med den här skriften är att beskriva utgångspunkterna för bemötandeuppdraget. 

Sisus utarbetar ett nationellt program för kompetensutveckling i frågor som rör 

bemötande av personer med funktionshinder. Programmet riktar sig till alla i 

Sverige som är offentligt anställda. 

Sisus tar i samråd med Statens kvalitets-och kompetensråd fram ett utbildningsunderlag 

för nyckelpersoner i statsförvaltningen i handikappolitiska frågor. 

Staten ska föregå med gott exempel och fungera som motor när frågorna 

implementeras. 

Sisus disponerar sedan 1 januari 2001 och tre år framåt 14 miljoner kronor per 

år att fördela som stimulansbidrag för olika modellprojekt. Projekten ska 

omfatta insatser för kompetensutveckling av personal inom olika samhällsområden 

kring frågor som rör bemötande av personer med funktionshinder. 

Sisus har hjälp i programarbetet av ett kompetensutvecklingsråd. Här finns 

representanter från handikapprörelsen och olika huvudmän och myndigheter i 

samhället. Rådet består av 20 ledamöter. Det har till uppgift att i egenskap av 

samarbetsorgan vara rådgivande till Sisus styrelse och kansli i frågor som hör 

till programarbetet och bemötandeuppdraget i stort. Rådet har också ansvar för 

att förankra programmet, att skapa samsyn och att förmedla och ta emot kunskap 

till och från de egna organisationerna.

Om bemötande av människor 

med funktionshinder 

- EN ANTOLOGI FRÅN SISUS

TITEL: OM BEMÖTANDE AV MÄNNISKOR 

MED FUNKTIONSHINDER 

- EN ANTOLOGI FRÅN SISUS 

FÖRFATTARE: SONJA FRANSSON 

BENGT LINDQVIST 

VILHELM EKENSTEEN 

ANN JÖNSSON 

LENA HALLDENIUS 

CARL-MAGNUS STOLT 

LARS LINDBERG 

ILLUSTRATION: PETRA SELLDÉN 

ISBN: 91-972590-1-2 

FORM & TRYCK: LENANDERS GRAFISKA AB • 9241 

www.lenanders.se Licensnummer 341 145 

M 

K T

Innehåll 

SONJA FRANSSON Förord 5 

BENGT LINDQVIST Mänskliga rättigheter och bemötande 9 

VILHELM EKENSTEEN Bemötande på tre nivåer 17 

ANN JÖNSSON Jämlikhet eller välvilja 23 

LENA HALLDENIUS Utmaningar för ett rättighetsperspektiv på funktionshinder 33 

CARL-MAGNUS STOLT Att möta människor med funtionshinder 45 

LARS LINDBERG Bemötande - några reflektioner 53

Förord 

SONJA FRANSSON 

RIKSDAGSLEDAMOT (S) OCH 

ORDFÖRANDE I SISUS STYRELSE 

”Att få möjlighet att växa som människa, tillsammans med andra. 

Att kunna ta makten över sitt liv. Att bli ianspråktagen och sedd 

som person med kunskaper och erfarenheter. Att slippa bli omyndigförklarad 

och förbarnsligad. Att vara saknad när hinder ligger i 

vägen för deltagande i gemenskapen. Att den självklara reaktionen 

i detta blir att försöka riva hindren. Det är att vara medborgare med 

samma rättigheter och skyldigheter som andra”. 

Med dessa ord inledde socialminister Lars Engqvist sin presentation 

av propositionen, ”Från patient till medborgare - en nationell 

handlingsplan för handikappolitiken”. 

Sisus, Statens institut för särskilt utbildningsstöd, fick genom 

denna handlingsplan uppdraget att arbeta fram ett nationellt program 

för kompetensutveckling för ett bättre bemötande av personer 

med funktionshinder. Bakgrunden var att många människor 

med funktionshinder kände att de inte kunde påverka sin situation, 

de blev inte tagna på allvar, kände sig överkörda, kontrollerade och 

ifrågasatta av myndighetspersoner. 

5

6 

V AD ÄR BEMÖTANDE? 

Bemötandeuppdragets uppgift är att beröra, ge insikt, kunskap och 

förståelse i hur vi bemöter människor med funktionshinder och 

därmed vända nuvarande perspektiv, från kontrollerad och ifrågasatt 

till respekterad och accepterad. 

Det var en av flera frågor vi ställde oss vid ett seminarium som 

Sisus anordnade våren 2001. Syftet med seminariet var att belysa 

arbetet med bemötande ur ett ideologiskt perspektiv. 

Den här antologin består av texter från fem författare som alla 

på olika sätt har varit aktiva med att forma, påverka och utveckla 

svensk handikappolitik. Av dessa personer har några erfarenheter 

av egna funktionshinder, andra är forskare med helt andra utgångspunkter. 

Antologin ingår i en serie av informations- och utbildningsmaterial 

som Sisus producerar under sitt uppdrag. I första hand 

vänder sig materialet till nyckelpersoner inom den offentliga sektorn.

BENGT LINDQVIST 

FN:S RAPPORTÖR 

I HANDIKAPPFRÅGOR 

Mänskliga rättigheter och bemötande 

Människor med olika former av funktionsnedsättningar har funnits 

i alla tider. Deras situation har alltid varit omgiven av myter och 

föreställningar, som starkt påverkat utvecklingen. Ofta bygger samhällsplaneringen 

på en illusion om oss människor - som om vi alla 

kunde se och höra bra, röra oss obehindrat, förstå och reagera 

snabbt och adekvat på olika signaler från omvärlden. Detta handlingsmönster 

är djupt rotat i människors föreställningsvärld. Vi får 

nästan dagligen exempel på hur handikappdimensionen åsidosätts 

även i den svenska samhällsutvecklingen. 

9

10 

Den internationella handikappolitiken har utvecklats under de 

senaste femtio åren. Under denna tid har det grundläggande synsättet 

förändrats. Inom FN pågår för närvarande ett dokumentationsarbete 

kring internationella normer inom handikappolitiken. 

I en rapport från detta arbete återfinns en beskrivning av följande 

fyra synsätt - modeller - som hittills präglat utvecklingen. De är alla 

delar av ett historiskt skeende, men utgör samtidigt viktiga inslag i 

dagens utveckling. 

A) DEN MEDICINSKA MODELLEN 

Här riktas uppmärksamheten på de skador och funktionella nedsättningar 

som individen har. Resultatet ligger till grund för handlandet. 

B) REHABILITERINGSMODELLEN 

Här betonas de aktiviteter som individen kan eller inte kan utföra. 

Rehabiliteringsinsatser och annat stöd för att utveckla den enskildes 

förmåga står i centrum. 

C) DEN MILJÖRELATERADE MODELLEN 

Detta synsätt riktar uppmärksamheten på de hinder i samhällsmiljön, 

som finns för individens aktiva deltagande. 

FN:s standardregler bygger i hög grad på detta synsätt, men har 

dessutom ett avsnitt om förutsättningar för deltagande som baseras 

på stödet till individen.

D) MR-MODELLEN 

FÖRDELAR 

Denna modell är den senaste och just nu mest uppmärksammade 

av de fyra synsätten. Den tar sin utgångspunkt i att de grundläggande 

mänskliga rättigheterna gäller alla. Utgångspunkten blir då 

att utifrån olika internationella konventioner undersöka i vilken 

utsträckning människor med funktionshinder kan utöva dessa frioch 

rättigheter. 

MR-perspektivet har funnits länge som ett retoriskt inslag i handikappolitiken, 

men det är först under den allra senaste tiden, och 

på tröskeln till det nya millenniet, som handikappolitiken, som en 

fråga om mänskliga rättigheter, fått liv och kraft. 

MR-modellen tar sin utgångspunkt i de grundläggande mänskliga 

frioch rättigheter som uttrycks i internationella konventioner. 

De omfattar alla människor, följaktligen blir frågan hur de 

olika frioch rättigheterna kan utövas av människor med funktionshinder. 

De analyser som görs från denna utgångspunkt visar 

klart på problem och begränsningar som har sin orsak i förekomsten 

av funktionshinder. 

Det är många viktiga fördelar som kan uppnås med detta angreppssätt. 

• Ansvarsfrågan blir tydlig. Det är statsmakten som har det yttersta 

ansvaret för medborgarnas möjligheter att utöva sina frioch 

rättigheter. 

11

12 

PROBLEM 

• Arbetet styrs in mot väsentliga brister. Detta sker genom att 

utgångspunkten blir de olika bestämmelserna i FN-konventionerna. 

• Angreppssättet är neutralt i förhållande till de många olika formerna 

av funktionshinder. 

• Att utveckla människors möjligheter att utöva sina frioch rättigheter 

är en del av demokratiseringsprocessen. Det bör därmed 

bli lättare att integrera olika handikappinsatser i samhällsbygget. 

Vad är det då för problem som dyker upp vid en analys av handikappsituationen 

ur ett MR-perspektiv? 

För några år sedan genomförde jag en global undersökning av 

funktionshindrades situation och handikappolitikens utformning i 

olika länder. Undersökningen visade på en del mycket tydliga brister 

ur MR-synpunkt. Det visade sig att ett betydande antal länder 

(mellan 15-25% av de 83 länder som svarade) hade allvarliga 

begränsningar inom områden som rätten att delta i val och i politiskt 

arbete, äganderätten, rätten att uppträda inför domstol och 

rätten att bilda familj.

14 

BEMÖTANDE 

Rätten till utbildning är ett område där mycket stora brister 

finns. I de flesta u-länder har endast några få procent av barn med 

funktionshinder möjlighet att gå i skola. Det är mycket vanligt att 

deras behov av stöd inte finns med i de utvecklingsplaner, som ofta 

finanseras internationellt, till exempel av världsbanken. 

Som ordförande i den bemötandeutredning som ligger till grund 

för bemötandeuppdraget känns det tillfredsställande att konstatera 

att arbetet med kompetensutveckling i bemötande av personer 

med funktionshinder har börjat. Med utgångspunkt i de mänskliga 

rättigheterna, FN:s standardregler och de handikappolitiska 

principerna är nu det långsiktiga arbetet i full gång. Den här antologin 

är ett exempel på detta.

VILHELM EKENSTEEN 

ORDFÖRANDE I SISUS KOMPETENS- 

UTVECKLINGSRÅD 

Bemötande på tre nivåer 

Människor med funktionsnedsättningar hävdar med stigande styrka 

sin rätt som likaberättigade medborgare till full delaktighet och 

jämlikhet. Under en utveckling över flera årtionden har vi som 

lever med funktionshinder efter hård kamp mot social ojämlikhet 

och förstelnade synsätt alltmer kunnat gå från att vara objekt till att 

bli subjekt i våra egna liv. Den nationella handikappolitiska handlingsplanen 

markerar med sin betoning av medborgarperspektivet 

på våra villkor ett betydelsefullt och förpliktigande stöd för denna 

förändringsprocess. Satsningen på en särskild kompetensutveckling 

för ett bättre bemötande av människor med funktionshinder 

hör dit. 

I det sammanhanget får man inte blunda för att precis som i 

fråga om exempelvis kvinnornas jämställdhetssträvan rör det sig 

här om en utveckling där framstegen inte sällan kan försvåras och 

motverkas av konserverande kulturer och förlegade förhållningssätt. 

Om handikappolitiken och handikapplagstiftningen skall få 

avsedd verkan krävs därför medvetandegörande insatser. 

17

18 

Utgångspunkten är att i grunden har vårt samhälle nu mer än 

någonsin tidigare förutsättningarna att förverkliga de uppställda 

målen. Bemötandeuppdraget uttrycker insikten att för att vi verkligen 

skall nå dithän behöver en förändringens vind uthålligt och 

förmodligen återkommande genomtränga de offentliga verksamheter 

som ansvarar för eller har del i handikappolitikens genomförande. 

Ännu kvardröjande föreställningar om vad som är ”lagom 

för funktionshindrade” måste vädras ut. Nya strukturer behöver 

initieras, goda exempel lyftas fram. Målmedvetet fördjupad kunskap 

är ett viktigt medel i denna process. 

Det handlar om att människor med funktionsnedsättningar har 

rätt till makt över sitt liv. Detta innefattar att på samma sätt som 

andra medborgare i varje del av samhällslivet ha makt och inflytande 

över förhållanden som berör våra villkor.Alltför ofta har man 

fixerats i en snäv, underordnad patient- eller klientroll. Det stöd 

personer med funktionshinder kan behöva skall grundas på en rättighetssyn 

som ger möjlighet till en reellt självvald livsföring, rätt 

att leva som andra. Varje del av samhällets bemötande måste 

genomsyras av denna insikt. 

Det bemötande vi talar om gäller både samhällets kollektiva och 

individuella förhållningssätt. Bemötandet sker nämligen på flera 

plan samtidigt. Man kan se det i tre övergripande delar.

1. DEN KOLLEKTIVA NIVÅN 

Det grundläggande bemötandet uppstår i politiken. Handikappolitiken 

och handikapplagstiftningen men också den allmänna 

rikspolitiken och utvecklingen i stort anger ton och förutsättningar 

med spridningsverkan till de offentliga verksamheternas alla 

nivåer. Detta får stor betydelse för deras möte med den funktionshindrade 

individen. Regering och riksdag bär med andra ord ett 

avgörande ansvar för hur människor med funktionshinder bemöts 

i vårt land. 

2. DEN ORGANISATORISKA NIVÅN 

3. DEN INDIVIDUELLA NIVÅN 

Denna del av bemötandet berör hur enskilda förtroendevalda, 

tjänstemän, handläggare och personal ute i myndigheterna och 

verksamheterna var och en och tillsammans uppfattar och tolkar 

rådande handikappolitik och handikapplagstiftning samt de värderingar 

och intentioner som dessa bygger på. Denna nivå är av 

nyckelkaraktär, och det är inte minst här som en förändringsprocess 

är angelägen och kan ge genomgripande framsteg. 

Denna tredje del av bemötandet, det nära mötets nivå, rör den 

enskilde tjänstemannens, handläggarens eller personalmedlemmens 

etiska grunder och förmåga till empati i det individuella 

mötet med den funktionshindrade människan. Också dessa förutsättningar 

och hållningssätt är avgörande för den samlade kompetensen 

att föra ut och konkret förverkliga handikappolitikens 

intentioner. 

19

20 

Det är väsentligt att se att en förändring måste omfatta alla de tre bemötandenivåerna. 

En rikspolitik som motverkar de uppställda jämlikhetsmålen sätter självklart 

en negativ prägel även på den nära nivån. En bra handikappolitik utgör med andra 

ord den nödvändiga grunden för ett bra individuellt bemötande. 

Och på motsvarande sätt kan vi konstatera att också de bästa intentioner från 

regering och riksdag för sitt förverkligande fordrar verksamheter på fältet och 

medarbetare där som skolats i och engagerats för handikappolitikens djupare syften. 

Därför är det med ett offensivt helhetsgrepp vi går till handling med den handikappolitiska 

kompetensutvecklingen. De uppställda målen kan nås. Låt oss tillsammans 

göra vad vi kan för att vara delaktiga i den saken!

ANN JÖNSSON 

POLITISK SAKKUNNIG 

VID SOCIALDEPARTEMENTET 

Jämlikhet eller välvilja? 

Engagemanget går inte att ta miste på. Precis som utlovats har 

”alla” kommit till seminariet. Kommunpolitiker, tjänstemän vid 

förvaltningarna och folk från handikapprörelsen är där.Arrangören 

berättar stolt att det höga deltagarantalet nog inte är så förvånande. 

Frågorna om hur samhället bemöter personer med funktionshinder 

när de ansöker om olika former av stöd just på grund av 

funktionshindret väcker stort intresse och många tankar. Att man 

dessutom lyckats hitta en tillgänglig lokal underlättar naturligtvis. 

Vi minglar runt i den stora hallen utanför föreläsningssalen, dricker 

kaffe, äter ostfrallor och småpratar lite. 

Så är det dags att börja. Inne i salen står det plötsligt klart att vi 

seminariedeltagare inte alls getts samma förutsättningar att få dela 

med oss av våra erfarenheter kring bemötande. Sex trappsteg leder 

upp till scenen och den höga talarstolen. Podiet är ointagligt för 

alla som har svårt att gå. Denna dag, som ska handla om funktionshindrades 

möte med det omgivande samhället, är deltagarna med 

rörelsehinder hänvisade till åskådarplatserna. De har tilldelats rol- 

23

24 

len som passiva lyssnare, som mottagare av andras budskap i ett 

sammanhang där de självklart borde få stå i centrum. En dag då det 

skulle vara andras tur att lyssna. Hur är detta möjligt? 

Händelsen - som bara är en enda i en lång rad liknande - ställer 

frågan på sin spets om hur vårt samhälle ser på personer med 

funktionshinder och vad vi egentligen menar med delaktighet. 

Handlar delaktighet bara om att få bli inbjuden att lyssna när samhällsföreträdare 

av olika slag talar och sedan få göra några inpass 

för att bidra till diskussionen? Är inte verklig delaktighet att bli 

sedda som personer med kunskaper och erfarenheter som vårt 

samhälle har svårt att klara sig utan? Varför når vi då inte dit? Varför 

är ”tillgänglighet för funktionshindrade” fortfarande så många 

gånger liktydigt med tillgängligheten till åskådarplatserna och inte 

mer? Svaret på det blir en annan fråga vi måste ställa oss: vad är syftet 

med samhällets insatser för personer med funktionshinder - är 

det att uppnå jämlikhet eller stannar det vid en allmän välvilja? 

Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder, 

vars slutbetänkande fick namnet ”Lindqvists nia” (SOU 1999:21), 

analyserade bland annat vad det är som påverkar mötet mellan 

handläggaren och den enskilde som ansöker om färdtjänst, hemtjänst, 

assistans eller tekniska hjälpmedel. Viktig är naturligtvis 

handläggarens kunskap och inlevelse i hur det kan vara att leva 

med ett funktionshinder. Den tid som handläggaren har på sig att 

lyssna till och samtala med den sökande har också stor betydelse. 

Resurserna är en annan viktig faktor: hur mycket av våra gemensamma 

tillgångar avsätter vi för stöd och service till personer med 

funktionshinder? Hur mötet blir bestäms också av hur jag som 

sökande förmår förklara mina behov. Till sist avgör även de all-

männa attityder - den syn på personer med funktionshinder - som 

råder i samhället som helhet. Dessa värderingar är en del av det 

som utredningen valde att kalla ”det kollektiva bemötandet av personer 

med funktionshinder”. Detta får mycket stor betydelse för 

hur mötet i den enskilde handläggarens rum formas. 

V AD ÄR DÅ KOLLEKTIVT BEMÖTANDE? DET ÄR ALLA DE SÄTT SOM VÅRT 

SAMHÄLLE VÄLJER ATT MÖTA FUNKTIONSHINDRADE 

• Det sker i regeringsförklaringar, programskrifter och lagtexter. 

Bemötandet handlar både om hur mycket man skriver, men 

framför allt vad man skriver. Med lagen om stöd och service till 

vissa funktionshindrade (LSS) är syftet att ge den enskilde möjlighet 

till ett självständigt och oberoende liv. Det är utan tvekan 

ett positivt synsätt. I den handlingsplan för handikappolitiken 

som antogs av riksdagen i maj år 2000 betonas att personer med 

funktionshinder är medborgare med samma rättigheter och 

samma skyldigheter som andra. Planen fick titeln ”Från patient 

till medborgare” (1999⁄2000:79). 

• De tolkningar av lagar och förordningar som görs hos myndigheter, 

försäkringskassor, i landsting och kommuner är också en 

del av detta kollektiva bemötande. 

• Prioriteringarna i budgetar visar hur betydelsefulla frågor om 

funktionshindrades villkor är i förhållande till andra åtaganden. 

• Tillgänglighetsåtgärder är ett mycket tydligt sätt att visa hur viktigt 

det är att personer med funktionshinder kan delta fullt ut i 

samhällslivet. Idag stänger samhället dörren för personer med 

funktionshinder inom många områden. Arbetslösheten är 

25

26 

mycket högre bland funktionshindrade än i befolkningen i 

övrigt, oavsett konjunkturer. På universitet och högskolor finns 

färre studenter med funktionshinder i förhållande till befolkningen. 

Otillgängliga lokaler och information man inte kan ta 

del av hindrar personer med funktionshinder från att delta i 

kultur- och föreningsliv. De är underrepresenterade i politiska 

församlingar. Ibland är utestängningen så ”normal” att vi inte 

ens reflekterar över den.Vem funderar över varför rullstolsburna 

så sällan syns köa vid busshållplatsen? Nej, det är ju 

meningslöst att vänta på en buss man ändå inte kan komma 

ombord på. Och vem undrar varför vi aldrig får se en studio- 

reporter läsa telegrammen i punktskrift i Rapport-studion? Det 

hade ju varit fullt möjligt. Eller varför vi inte ser någon teckenspråkig 

talare på fackkongressen? Våra ögon är otränade för 

sådana bilder. Dessa ”arenor” har varit stängda så länge att 

människor med funktionshinder inte är saknade. 

• Språket är en annan del i bemötandet. När en elev inte kan välja 

skola efter intresse utan tvingas ta den enda i närheten som han 

kan ta sig in i, så är det inget annat än diskriminering. Och det 

är segregation när bara en mycket liten del av bostäderna i 

Sverige är tillgängliga för rörelsehindrade. Men det är inte så 

ofta dessa uttryck används för att beskriva funktionshindrades 

utanförskap. Hellre talas det om ”praktiska svårigheter” och 

”okunskap”. Detta suddspråk skymmer sikten och riskerar att 

göra handikappfrågorna politiskt ointressanta.Vilken politisk 

laddning finns i frågor som bara handlar om teknik och information? 

Det är nödvändigt att vi uttrycker oss lika klart om

28 

funktionshindrades utestängning ur samhällsgemenskapen som 

när det gäller diskriminering på grund av kön eller etniskt 

ursprung. 

INRIKTNINGEN PÅ DEN SVENSKA HANDIKAPPOLITIKEN 

I en rad nationella dokument har inriktningen på den svenska 

handikappolitiken lagts fast: målet är jämlikhet och full delaktighet. 

Personer med funktionshinder ska ha möjlighet att själva 

bestämma i sina liv. Man ska ha rätt till valfrihet och integritet. 

Trots detta sätter en traditionell vårdsyn fortfarande sin prägel på 

många av samhällets insatser för personer med funktionshinder. 

Man ses som människor i behov av vård och omsorg, men inte så 

mycket mer. Och naturligtvis: behöver man sjukvård och omvårdnad 

är det oerhört viktigt att man får det och att kvaliteten på insatserna 

är hög. Men vård och omsorg är aldrig det enda behov vi 

människor har.Vi vill kunna bestämma i vår vardag, vi vill veta vad 

som händer runt omkring oss, vi vill kunna röra oss i samhället, vi 

vill ha något meningsfullt att göra på dagarna, vi vill ha nära relationer 

med andra människor. Också personer med funktionshinder 

vill det! Ser man det så, blir också handikappfrågor mycket mer än 

vårdfrågor och sociala frågor. Då blir det viktigt hur skolan fungerar, 

att vi har bra bostäder, att kommunikationerna blir tillgängliga, 

att vi kan ta del av information, att vi ges möjlighet att göra våra 

röster hörda, att de praktiska insatser vi behöver i vardagen fungerar 

som vi vill ha dem. 

Att funktionshindrade fortfarande främst ses som vårdtagare 

märks på många sätt. Det syns i namnen på verksamheter som rik-

tar sig till personer med funktionshinder. Ofta heter de något i stil 

med ”Handikapp- och omsorgsförvaltningen”. Bengt Lindqvists 

bemötandeutredning visade att det är betydligt lättare att få samhällets 

stöd när det handlar om ett vårdbehov än om önskan är delaktighet 

och ett aktivt liv. Vi vet att gemenskap med andra människor 

gör att vi mår bättre. Har man ett funktionshinder måste man 

ofta beskriva sig som så sjuk som möjligt för att få det som gör oss 

friskare, nämligen möjlighet till aktivitet och att få vara med i ett 

sammanhang. Det är till exempel mycket lättare att få färdtjänstresor 

för vård och behandling än för sociala aktiviteter. Och det har 

varit mycket lättare att ifrågasätta personlig assistans för semesterresor 

än när det har handlat om hjälp i hemmet. 

”Vill du sitta ner och lyssna?”, frågar damen vänligt och visar 

mig en ledig stol längst fram i salen. ”Nej tack”, svarar jag. ”Det är 

jag som kommer från socialdepartementet och är förste talaren”. 

Hon är förundrad och jag tänker: min titel passar alldeles tydligt 

inte ihop med min vita käpp! Är det konstigt att vi som lever med 

funktionshinder så ofta enbart ses som vårdtagare när bara ett fåtal 

av oss är kollegor med dem som bedömer våra behov av stöd och 

service.Vi blir helt enkelt inte sedda som något annat än mottagare 

av samhällsinsatser. I mångas ögon är vi fortfarande inte yrkesmänniskor 

med tider att passa, föräldrar med stort ansvar eller aktiva 

föreningsmänniskor med idéer som vi vill förverkliga. Då är det 

lätt att ifrågasätta sådant som behövs just för att kunna fungera tillsammans 

med andra. En färdtjänst som väntar när jag hämtar på 

dagis eller en datautrustning som ger mig möjlighet till samma 

information och kommunikation som mina arbetskamrater. 

29

30 

HUR BRYTER VI MED DESSA TRADITIONELLA SYNSÄTT OCH ÅSTADKOMMER 

VERKLIGA MÖTEN? 

Ibland sägs att detta bara kan ske om attityderna i vårt samhälle 

förändras, om vi får mer kunskap och därigenom börjar se på 

funktionshindrade med andra ögon. Men kunskapsbrist är inte 

problemet. De som arbetar med verksamheter som rör funktionshindrade 

har ju i regel en god utbildning och mycket information 

finns att ta del av. Fördomar kan aldrig informeras bort, de kan 

bara elimineras genom verkliga möten. En genomgripande förändring 

är bara möjlig om samhället blir öppnare och ger plats för 

många olika slags erfarenheter.Vi behöver mötas - på arbetsplatser, 

i föräldragrupper i skolan, i föreningslivet. Det arbete för tillgänglighet 

som startar i och med den nationella handlingsplanen för 

handikappolitiken blir mycket viktigt. Egen erfarenhet av funktionshinder 

måste ses som en tillgång på de myndigheter som arbetar 

med stöd och service till gruppen. Man måste få bli kollega, inte 

bara besökare i de verksamheter som är så avgörande för hur den 

egna vardagen blir. 

Och visst finns hoppet. Vi är på väg mot ett öppnare samhälle. 

Rätten till personlig assistans har gjort att människor med omfattande 

funktionshinder syns ute i samhället mycket mer än tidigare. 

Gränsen för det ”normala” har vidgats. Chansen till fler möten 

har skapats. Uppfattningen om vad som är ”möjligt” har också 

ändrats. För några år sedan såg jag en film om ett antal rörelsehindrade 

ungdomar som nyligen hade blivit, eller var på väg att 

bli, föräldrar. Alla talade de om sin dröm om eget hem och familj, 

en dröm som de nu äntligen vågade förverkliga. En vän till mig sa 

lite skeptiskt dagen efter att ”filmen var tjatig för alla sa ju samma

sak”. Jag tyckte den var fantastisk - just därför! Jag är nämligen 

övertygad om att inga kriser i samhällsekonomin kommer att få 

dessa ungdomar att ge upp drömmen. De kommer inte att träda 

tillbaka. Denna tillförsikt hos enskilda människor är faktiskt en 

framgång för den handikappolitik som har jämlikhet och delaktighet 

som mål. 

Vad är ett bra bemötande? Hur ska man göra? Kanske handlar 

det helt enkelt om att kunna se sig själv i sin besökare. Se att här 

finns inte bara en hörselskadad, en utvecklingsstörd eller en blind 

utan faktiskt en student, en tonårsflicka eller en småbarnsmamma. 

Vad är då viktigt för att tillvaron ska fungera. Vad skulle jag ha 

behövt? Hur skulle jag vilja att andra mötte mig? Vad är det egentligen 

för behov som förenar oss alla, oavsett om vi har funktionshinder 

eller inte? 

Den sista veckan i september år 2001 gör jag två flygresor i 

Sverige, med olika flygbolag. Vid båda tillfällena blir jag erbjuden 

säkerhetsinformationen i punktskrift. Det har aldrig hänt tidigare, 

trots att jag reser mycket i mitt arbete. ”Det är alldeles nytt”, förklarar 

personalen. Den ena informationen är mycket kortfattad för 

att få plats på ett blad. Den andra är en liten bok, väldigt detaljerad. 

Jag läser snabbt för att hitta det speciella avsnitt jag söker. Har de 

tänkt på att...? Jo, det finns med! ”Om du reser med barn, sätt först 

på dig själv syrgasmasken och hjälp sedan barnet.” Det här är också 

bemötande. Någon har insett att även om jag inte ser, så är jag inte 

självklart den ständige ensamresenären. Det kan hända att jag har 

någon med mig som jag måste kunna hjälpa den gång det blir 

nödvändigt. 

31

LENA HALLDENIUS 

FIL DOKTOR 

I PRAKTISK FILOSOFI 

Utmaningar för ett rättighetsperspektiv 

på funktionshinder 

Jag ska diskutera huruvida rättighetsteori kan fungera som grund 

för de anspråk personer med funktionshinder har i förhållande till 

samhället, och i så fall hur. Jag ska också lyfta fram några problem 

med att kombinera rättighetsteori med den analysmodell för hur 

handikapp uppstår, som har kommit att bli etablerad både på det 

teoretiska och det praktiska området. 

När jag nu pratar om rättigheter så menar jag moraliska rättigheter, 

det vill säga idén att personer1 har vissa rättigheter oberoende 

av hur den faktiska rättsliga regleringen ser ut och vilka sociala 

konventioner som är förhärskande. Ett rättighetsanspråk kan häv- 

1 Ett problem som rättighetsteorier har är att urskilja den krets av levande varelser som 

räknas in i gruppen rättighetsbärare. Man har vanligen tänkt sig att en individ, för att 

vara rättighetsbärare, måste besitta vissa själsförmögenheter, t. ex. rationalitet och förmåga 

att förstå just sådana abstrakta resonemang som själva idén om rättigheter utgör. 

Rättighetsetiker har kritiserats för att dra en moraliskt tvivelaktig gräns mellan rättighetsbärare 

och andra kännande varelser. Denna kritik har naturligtvis relevans för ett 

rättighetsperspektiv på funktionshinder, men jag väljer att inte adressera den här. 

33

34 

das mot faktisk reglering och sociala konventioner och därmed 

användas som ett kritiskt redskap. Ett rättighetsanspråk särskiljs 

bl.a. av att det har en identifierbar adressat. Om jag har en rättighet, 

finns det per definition någon som har en korresponderande 

skyldighet. Om jag har rätt till X, finns det alltid någon aktör som 

har en skyldighet att inte hindra mig från att försöka få X, eller 

kanske till och med att ombesörja att jag får X. 

Det kan förefalla uppenbart lämpligt att använda sig av idén om 

rättigheter för att underbygga de anspråk som personer med funktionshinder 

har gentemot samhället, men det är inte oproblematiskt 

och jag ska uppmärksamma några av de utmaningar man 

måste ta sig an. 

Rättighetsteori i sin traditionellt etablerade form har två kännetecken: 

rättighetsanspråk är individuella och negativa. 

Ett negativt anspråk motsvaras av en skyldighet för någon annan 

att avstå från att handla. Negativa rättigheter exemplifieras av de 

traditionella medborgerliga friheterna, som yttrandefrihet och 

religionsfrihet. Att jag har rätt att yttra mig fritt betyder inte att 

andra har en skyldighet att hjälpa mig att göra min stämma hörd. 

Det betyder att de har en skyldighet att inte hindra mig ifrån att 

yttra mig. Om man alls accepterar idén om rättigheter, så accepterar 

man sådana negativa anspråk; de är relativt okontroversiella. 

Betydligt mer kontroversiell är idén om positiva rättigheter, d.v.s. 

anspråk där den korresponderande skyldigheten kräver aktiv handling. 

Exempel är välfärdsrättigheter som rätt till fri utbildning och 

sjukvård. Skyldigheten här är att göra aktiva insatser, att se till att 

det finns kostnadsfria skolor och sjukvård och att alla människor 

åtnjuter en viss materiell standard.

Om man ska utveckla en rättighetsteori för att grunda anspråk 

för personer med funktionshinder, är det uppenbart att såväl negativa 

som den mer kontroversiella positiva formen av rättigheter 

aktualiseras. Vilken typ av aktiv insats från det omgivande samhället 

kan man, i kraft av att man har funktionshinder, göra legitima 

anspråk på? 

Det andra kännetecknet för traditionell rättighetsteori är alltså att 

den handlar om individuella anspråk. Rättigheter hör till individer, 

oavsett sådant som vilken grupptillhörighet individen har. Man har 

rättigheter, inte i kraft av att tillhöra en viss grupp, utan i kraft av 

att man ingår i den stora kretsen av rättighetsbärare. En historiskt 

viktig poäng med idén om rättigheter har just varit att de anspråk 

en person har inte ska vara beroende av vilken social grupp hon 

tillhör. Rättighetsteori är universell i den meningen att alla individer 

(som är rättighetsbärare) - oavsett vad som i övrigt är sant om 

dem - har samma rättigheter. 

Under senare år har somliga inom filosofin börjat ifrågasätta att 

rättigheter med nödvändighet måste ses som individuella anspråk 

i den här meningen. En diskussion om grupprättigheter har tagit 

fart, det vill säga tanken att olika människor har olika konkreta rättigheter 

beroende just på vad som i övrigt är sant om dem, och då 

framför allt på vilken gruppidentitet de har. En grupprättighet är 

individuell i det att värdet av att en rättighet tillfredsställs är något 

som gagnar individerna i gruppen - inte gruppen i sig2 - men 

individen har rättigheten i kraft av att tillhöra en viss grupp. Hade 

2 Här finns grund för att upprätthålla en principiell skillnad mellan teorier om grupprättigheter 

och så kallade common good-teorier. 

35

36 

individen tillhört en annan grupp hade hon haft en annan uppsättning 

rättigheter. Denna diskussion har tenderat att fokusera på 

etniska och religiösa minoriteter och utgått ifrån premissen om en 

stark gruppidentifikation. Om man vill utveckla en rättighetsteori 

för de personer som ingår i gruppen ”personer med funktionshinder”, 

kan det förefalla som om det är idén om grupprättigheter 

man bör utveckla. Jag återkommer till det. 

Vilka utmaningar står man då inför om man vill utveckla en rättighetsteori 

för funktionshinder? En sådan utmaning är att på ett 

rimligt vis förena den normativa ansats som en rättighetsteori 

utgör, med en underliggande analys av vad funktionshinder är och 

hur handikapp uppstår. 

I såväl forskning kring funktionshinder som i praktisk verksamhet 

finns det en relativt stark uppslutning kring idén att ett handikapp 

uppstår i mötet mellan en person med en funktionsnedsättning 

och hennes miljö. Problemen ligger i det omgivande samhällets 

oförmåga att tillgodose de särskilda behov som en funktionsnedsättning 

medför. Man handikappas av samhället, inte av 

sin funktionsnedsättning. Det här torde innebära att man kan ha en 

funktionsnedsättning i medicinsk mening utan att vara handikappad, 

förutsatt att man har omedelbar tillgång till de hjälpmedel 

och den assistans man behöver för att kunna leva det liv man hade 

levt om man inte hade haft funktionsnedsättningen i fråga. 

Den här modellens attraktion ligger i att den fokuserar på det 

omgivande samhällets skyldigheter. I och med det kunde man 

tänka sig att den skulle lämpa sig särskilt väl tillsammans med just 

en rättighetsteori där dessa skyldigheter specificeras, men det är 

inte oproblematiskt. Man måste vara medveten om att den modell

38 

man anammar för att förklara vad funktionshinder och handikapp 

är och hur de uppstår, har betydelse för vilken specifik uppsättning 

rättigheter man konsekvent kan hävda att gruppen funktionshindrade 

har. 

Om man konsekvent omfattar den modell för förståelse av handikapp 

och funktionshinder som jag har beskrivit - det relativa 

handikappbegreppet eller den sociala modellen - måste man hävda 

att grunden för en rättighet (t.ex. till assistans eller andra insatser 

från samhället) inte utgörs av den skada eller förslitning man har 

och den direkta funktionsnedsättning detta leder till, utan av den 

konsekvens skadan eller förslitningen får i ens liv, sådant det ser ut 

och givet den miljö man befinner sig i. Givet såväl yttre som personliga 

omständigheter kan samma slags skada få olika konsekvenser 

för olika personer. Om handikappet är relativt kommer även 

rättighetsanspråket att vara relativt. 

Detta uttrycks också i Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 

(LSS, 1993:387). Den juridiska rätt till stöd och service 

man kan ha enligt LSS är beroende av om ens funktionshinder 

”förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen” 

(§1:3). Man kan säga att rättigheten är behovsstyrd, och vilka 

behov man har avgörs av vilka svårigheter i den dagliga livsföringen 

som ens funktionsnedsättning innebär i ens egen specifika situation 

och miljö. 

Men behov är instrumentella. Man har behov av något endast om 

detta något är ett nödvändigt medel för att uppnå ett mål som man 

värdesätter eller av andra skäl vill realisera.Vad är då målet med de 

behovsstyrda rättigheter personer med funktionshinder anses ha? 

Ett väletablerat svar på den frågan är fullt och likvärdigt deltagan-

de i samhällslivet. Ibland uttrycks det som fullt och likvärdigt medborgarskap.Vilka 

rättigheter man har som funktionshindrad avgörs 

alltså av vilka otillfredsställda behov man har av att kunna delta i 

samhällslivet som en jämlik samhällsmedborgare, där otillfredsställelsen 

kan härledas till funktionsnedsättningen som orsak. Men 

här finns ett antal oklarheter och också, enligt min mening, ett 

antal oattraktiva drag. 

• Detta relativa rättighetsanspråk tenderar att fokusera på vissa 

aspekter av livet - nämligen dem där man agerar som samhällsmedborgare 

- och tycks därmed favorisera vissa livspreferenser, 

nämligen preferensen att prioritera medborgerlig aktivitet över 

mer privat tillfredsställelse. Det är på förhand bestämt att det är 

viktigare för folk att kunna demonstrera och rösta än att kunna 

spela bowling och gå på hockey, eller välja tröja själv. 

• Modellen förefaller också favorisera en viss inställning hos den 

berörda till den egna funktionsnedsättningen. Det man har rätt 

till är assistans att kunna utföra vissa funktioner, givet funktionsnedsättningen. 

Rättigheterna utsträcker sig alltså bara till 

effekten av en funktionsnedsättning, inte till själva funktionsnedsättningen. 

Med en sådan teori favoriseras den livssyn där 

den funktionshindrade inte ser funktionsnedsättningen eller 

den medicinska skadan i sig som problemet. 

• Modellen kan också få problem med att hantera de funktions 

hinder som är så grava att medborgerligt deltagande, eller deltagande 

överhuvudtaget, inte är möjligt hur mycket resurser 

39

40 

som än satsas.Vill man kunna säga något även om denna subgrupp 

inom gruppen funktionshindrade, måste man ha en 

annan teori för dem. 

• Det sista problem jag ska uppmärksamma är att det relativa rättighetsanspråket 

blir relativt också till den nivå på daglig livsföring 

som den aktuella individen i sin miljö hade haft anledning 

att förvänta sig, utan funktionsnedsättningen.Vilka funktionsnedsättningar 

som påverkar den dagliga livsföringen, och i vilken 

grad, beror ju på vad det är för daglig livsföring man pratar 

om. Det här blir särskilt påtagligt i en internationell kontext.Vad 

kan ett sådant här rättighetsbegrepp göra för en rörelsehindrad 

flicka i dagens Afghanistan? Hon kan inte förvänta sig att gå i 

skola eller delta alls i samhällslivet, än mindre fullt och likvärdigt, 

vare sig hon är handikappad eller inte. Hennes dagliga livsföring 

kanske inte påverkas av skadan, eftersom hennes rörelsefrihet 

hade varit så gravt kringskuren ändå. På vad kan hon 

grunda anspråk på assistans inom ramen för den här modellen? 

Att formulera den specifika rättigheten som rätten till de hjälp 

medel och den assistans man behöver för att kunna leva det liv 

man hade levt utan funktionsnedsättningen, riskerar att bli socialt 

passivt, vilket knappast var meningen. 

Vad implicerar detta gällande min egen uppfattning? Det implicerar 

bland annat att jag, utan att avfärda idén om grupprättigheter, 

ser den som problematisk eftersom den dels tenderar att fokusera 

på en uppsättning problem i taget, dels tycks utgå ifrån att det 

går att göra relevanta gruppindelningar utan större problem. Det 

implicerar också att en teori inte generellt och på förhand ska göra

prioriteringar mellan olika aspekter av livet, till exempel prioritera 

deltagande i offentligheten framför privata nöjen; en sådan prioritering 

kan i sig uppfattas som förtryckande. En rättighetsteori 

för funktionshinder bör vara en teori om positiva rättigheter, men 

utan att rättigheterna är så specifikt definierade att de prioriterar 

vissa livspreferenser över andra. Jag är inte övertygad om att det ska 

vara en teori om grupprättigheter, eftersom det gör anspråken 

beroende av, dels att en individ definierar sig själv som handikappad, 

dels att gruppen ”funktionshindrade” kan avgränsas på ett 

meningsfullt sätt. Varför ska man göra människors moraliska 

anspråk beroende av att de identifierar sig med en viss grupp, 

särskilt om denna grupp är så heterogen att det är högst oklart vad 

det betyder att tillhöra den, om den alls går att definiera? 

Ett alternativ är att utgå ifrån en allmän jämlikhetsprincip.Vad är 

poängen med jämlikhet, kan man fråga sig? Ett rimligt svar på varför 

vi verkar tycka att jämlikhet är en moralisk angelägenhet, är att 

ojämlikhet är instrumentellt för förtryck och underordning. 

Ojämlikhet består bland annat i att det råder asymmetriska beroenderelationer 

- dominansrelationer - mellan människor. Vissa 

människor är beroende av andra och deras goda vilja på ett sätt 

som dessa andra inte är. Beroenderelationer är naturligtvis en 

oundviklig ingrediens i allt socialt liv. Poängen är att dessa beroenderelationer 

ska vara så jämlika, så symmetriska, som möjligt. En 

hel mängd faktorer är relevanta i bedömningen av i vilken utsträckning 

en person befinner sig i en ojämlik beroendeställning: socioekonomisk 

position, kön, rättslig status, osv. Att ha ett funktionshinder 

är en aspekt av vad det innebär att stå i en ojämlik beroen- 

41

42 

deställning till andra och dess effekter måste analyseras i sammanhanget 

av andra aspekter av min sociala position. För att undvika 

att modellen blir socialt passiv och irrelevant för vissa berörda, 

krävs att alla aspekter av mitt beroende tas med i beräkningen av 

vilka specifika anspråk min generella rätt till jämlikhet ger just mig.

CARL-MAGNUS STOLT 

CHEFSLÄKARE, PROFESSOR I HUMANISTISK 

MEDICIN VID KAROLINSKA INSTITUTET 

Att möta människor med 


En utgångspunkt i det mellanmänskliga mötet när det gäller vård 

och omsorg, är att den fullkomligt perfekta människan finns inte. 

De egna tillkortakommandena bör stämma till eftertanke och 

ödmjukhet. Funktionshinder, med betydelsen variation i människans 

levnadsvillkor, finns mer eller mindre uttalade hos alla. 

Konsekvensen av dessa funktionshinder beror på samhällets 

utformning och tillgång till stöd. Konsekvenserna beror också på 

samhällets kunskap, eller snarare brist på kunskap, rörande funktionshinder. 

Vi talar idag om etik runt bemötande av människor med funktionshinder. 

Kanske är det väsentligt att reflektera över själva ordet 

bemötande. Möjligen antyder ordet en olycklig enkelriktning av 

relationen. Snarare borde vi kanske tala om mötet mellan olika 

människor. Min egen erfarenhet härrör från sjukvården och inom 

medicinen har det under de senaste decennierna endast funnits ett 

tämligen svalt intresse för vardagsetiska frågor runt mellanmänsk- 

45

46 

liga möten. Det är ju i dessa möten som vårdens vardag utspelar sig 

och det ter sig därför angeläget att utforska vilka förhållningssätt 

som präglar vårdarna. För att reflektera över vilka värderingar man 

för med sig in i det mellanmänskliga mötet, måste man fördjupat 

tänka över vilken (eller vilka) ideologi(er) - eller värdegrund - 

som karaktäriserar vård. Ganska snart når man i sådana studier 

begreppet människosyn som i sin tur är en del av vilken vetenskapssyn 

man omfattar. I vår rationella och logiska tid har, sedan 

kanske 150 år, en strikt materialistisk naturvetenskap präglat de 

flesta professionella vårdares vetenskapssyn. Vad har detta inneburit 

för vår människosyn? Vi bör också koppla detta med samhällets 

krav på effektivitet och (samhälls)nytta, för att än mer fördjupa 

och nyansera bilden. 

Alla mellanmänskliga möten har en asymmetri. I sjukvården är 

denna asymmetri sådan att en frisk och medicinskt kompetent vårdare 

möter en sjuk och mindre medicinskt kunnig patient. 

Samtidigt får man aldrig glömma att mötet är asymmetriskt även 

med ett omvänt perspektiv, så att patienten är specialist på sitt eget 

jag och på sina egna känsloupplevelser. Avseende relationen mellan 

patient och vårdare (inte minst läkare) finns sedan 1970-talet en 

dynamisk utveckling från en paternalistisk hållning (förmynderi) i 

riktning mot ett ökat självbestämmande (autonomi) för patienten. 

Detta är givetvis mycket positivt, men det ter sig angeläget att i 

sammanhanget inte endast fokusera på autonomibegreppet. 

Graden av autonomi beror ju på vilka funktioner man har. Detta 

betyder att autonomibegreppet varierar utefter hur framgångsrik 

aktör man är. En medvetslös, en sovande eller en ofödd människa 

har ytterst liten autonomi. Man måste därför i vardagsetiska reso-

nemang förutom att tänka över autonomin även addera begreppet 

integritet, som mer står för en värdighet oavsett funktion. När 

autonomin varierar är integriteten alltid densamma. Talar man i 

termer av människovärde, så ligger fältet öppet för en relativisering 

om man endast talar om autonomi och aktörskap. Ser man 

också till integritet och personbegreppet är kopplingen till ett 

absolut människovärde tydlig. Ett absolut människovärde betyder 

dock inte att man anger ett specifikt värde, dvs att man kvantifierar 

människovärdet. Ett absolut och med en bestämd storhet angivet 

människovärde kan, kanske paradoxalt, leda till en kollektiv 

jämförelse mellan grupper - och därmed åter en relativisering av 

människovärdet! Kanske är det därför bättre att hävda att alla människor 

har en icke mätbar och icke kränkbar värdighet. 

Jag kan sympatisera med Lars Ödegård, generalsekreterare i 

Norges Handikappforbund, när han menar att det tyder på en kognitiv 

svikt om man tycker att funktionshindrade inte har lika stort 

människovärde som andra. Den moderna gentekniken, som tveklöst 

kommer att medföra stora mänskliga vinster, medför också ett 

etiskt dilemma när dess konsekvenser blir att vissa livsvariationer 

riskerar att förklaras som oönskade. Vi står här kanske inför en 

modern variant av eugenik, i betydelsen önskad ”förbättring av det 

mänskliga materialet”. Åter blir det väsentligt att fundera över om 

grunden för sjukvård. Är medicin och vård ett genteknologiskt, ett 

ekonomiskt eller ett moraliskt projekt? Man måste i detta sammanhang 

också begrunda medicinens traditionella och maktpåliggande 

uppgift att definiera gränsen mellan friskt och sjukt och låta 

denna gränsdragning konfronteras mot den naturliga variationen 

av mänskliga livsbetingelser. 

47

48 

När en professionell vårdare möter den funktionsnedsatta medmänniskan 

i syfte att hjälpa honom eller henne är det ytterst viktigt 

att slå fast att det inte handlar filantropi utan om medborgerliga 

rättigheter och en ömsesidig respekt. I detta mellanmänskliga 

möte tillämpar vårdaren vetenskapliga kunskaper samt utövar även 

en relationskonst, som man ofta väljer att kalla vårdandets konst. 

Denna förståelsekonst baserar sig på individualisering och självkännedom. 

I den ingår vidare att man skapar förtroende och bygger 

upp tillit, att man är lyhörd, att man förmår vara empatisk, att 

man tillämpar intuition och att man begrundar sin såväl verbala 

som icke-verbala kommunikation. I vårdandets konst kan också 

ingå att man i tillämpliga situationer använder sig av humor och 

beröring. Det ingår också att man beaktar helhetssyn och själv funderar 

över sin egen dynamiska rörelse mellan ytterligheterna närhet 

och distansering. 

Det asymmetriska mötet innebär att det i sociologisk bemärkelse 

alltid handlar om en maktrelation. Jag tror inte man kan bortse 

från det, men det väsentliga är att inte missbruka den makt man 

har. Vårdaren har makt, men även patienten eller den funktionshindrade 

har det. Som påtalades inledningsvis medför själva ordet 

bemötande ett relativt maktperspektiv och ensidighet. Ordet tycks 

utgår från en normalitetsdefinition, där de som uppfattar sig som 

normala ställer frågan: Hur vill de bli bemötta? Ett sådant perspektiv 

riskerar att man pekar ut en definierad grupp, vilket kan uppfattas 

som en diskriminering. 

Ordbruket runt mellanmänskliga möten kan lätt styra tänkandet. 

Ett exempel är ordet brukare, som allt oftare används i dessa 

sammanhang. Hur översätter och förstår man det? Användare

50 

kanske är en bra översättning. Men hur många tänker i stället och 

kanske omedvetet att brukare har betydelsen förbrukare, resursslösare 

eller till och med missbrukare? 

Mot denna bakgrund kan det vara väsentligt att utgå från orden 

person och integritet. Omfattar man integritetsbegreppet betyder 

det att man tar ställning för ett absolut och okränkbart människovärde. 

Jag skulle tro att de flesta medborgare i vårt samhälle 

ansluter sig till en sådan uppfattning rent teoretiskt. Men på det 

konkreta, praktiska planet agerar man ofta som om människovärdet 

vore relativt. Det är inte minst synligt i sjukvårdens prioriteringsdiskussioner, 

som ju ställer rättvisa och solidaritet i strålkastarbelysning. 

Därför inträffar ibland, oftast utan djupare reflektion, 

kränkande särbehandling. Jag har som läkare mött detta avseende 

äldre, multihandikappade och exempelvis avseende personer med 

morbus Down (mongolism). Allt detta talar för att vi måste hålla 

en etisk diskussion levande i vården. Den gemensamma värdegrunden 

får inte bli en tom värdefasad! 

Vad har vi då för värdegrund - eller värdegemenskap? Vi måste 

vara medvetna om att denna grund inte är evig utan växlar med tid 

och rum. Politiska och religiösa uppfattningar påverkar självklart 

värdegemenskapen. Ett tänkbart ideologiskt alternativ som drivkraft 

för vårt samhälles hjälp och stöd för funktionshindrade skulle 

kunna vara en humanistisk grundhållning. En sådan kan utgå 

från att man alltid respekterar människans integritet (värdighet), 

att man försöker vara rättvis samt att man strävar efter att utöva det 

goda. I rättvisan ligger att man gynnar de sämst ställda. Ett humanistiskt 

förhållningssätt tycks kunna förena en individuell personfokusering 

samtidigt som man lyfter in en solidarisk rättvisedimension.

LARS LINDBERG 

AVDELNINGSCHEF, 

HANDIKAPPOMBUDSMANNEN 

Bemötande - några reflektioner 

I konferenspausen ringer min mobiltelefon. En man presenterar 

sig som journalist på det regionala TV-programmet ABC. Under 

veckan har ABC haft ett antal inslag om den bristande tillgängligheten 

för funktionshindrade i Stockholms stad. Inte oväntat visar 

verkligheten att det är långt kvar innan Stockholm är världens tillgängligaste 

huvudstad år 2010 - målet enligt stockholmspolitikerna. 

Reportageserien ska avslutas kommande dag med paneldebatt i 

direktsändning. Min chef, handikappombudsmannen Lars Lööw, 

har blivit tillfrågad om att delta men han är upptagen och har hänvisat 

till mig. Jag tackar ja. Innan jag avslutar samtalet informerar 

jag om att jag är hörselskadad och behöver viss anpassning för att 

jag ska till exempel kunna höra reporterns frågor. Det blir tyst i 

luren. Efter viss tvekan vill journalisten återkomma. Jag intygar att 

det inte borde vara så stora problem eftersom det borde vara lugnt 

i studion men att det underlättar om jag skulle få frågorna innan. 

Erbjöd mig för säkerhets skull att komma i god tid innan sändningen 

för att testa. 

53

54 

DET GENUINA MÖTET 

Kommande dag väntar jag på samtalet från journalisten. Men det 

kommer inte. Efter lunch bestämmer jag mig för att ringa upp 

honom. Efter några signaler får jag kontakt. Jag får veta att de har 

beslutat att ”stå över” min medverkan och har istället frågat en 

synskadad kvinna. På det sättet blir ni ändå representerade, får jag 

veta. En synskadad mot en hörselskadad. Motivet är kryptiskt men 

uppenbart - det bedömdes vara för krångligt att ha en hörselskadad 

i studion. Jag häpnar över svaret och föreslår att de gör en 

översyn över sin egen bristande tillgänglighet, och inte bara 

andras. Journalistens ointresse är dock alltför tydligt, vill hasta 

vidare. Samtalet avslutas. Efter att ha hämtat andan frågade jag mig 

om jag var mest arg över otillgängligheten eller det faktum att 

samma stund som jag sa att jag var hörselskadad övergick jag från 

att vara en representant för en myndighet till en ”handikappad”. 

Vi vet ganska väl hur vi upplever ett genuint möte. Samtalet flödar 

obehindrat och till och med tystnaden är en del av samtalet. Så kan 

det vara när nära vänner eller älskande samtalar. 

Eller som Theodore Zeldin uttrycker det: ”Ett samtal är själarnas 

möte. Och när dessa själar, med olika minnen och vanor, möts 

utbyter de inte enbart upplysningar: De förändrar dem, omformar 

dem, drar olika slutsatser av dem, ger sig in i nya tankegångar.” 

Bemötande är naturligtvis något annat. Begreppet avslöjar att det 

inte är fråga om ett möte - åtminstone inget jämlikt. Det beror på 

att begreppet ”bemötande” i sig är en beskrivning av ett maktförhållande. 

Det är någon med vissa befogenheter eller viss makt som

emöter en annan. Till exempel när en socialsekreterare bemöter 

en klient, eller när en läkare bemöter en patient. En alltför ensidig 

fokusering på bemötande ur detta perspektiv riskerar att sätta likhetstecken 

mellan att vara funktionshindrad och beroende. 

Bemötandeproblematiken handlar då om den starkes förhållande 

till den svage, givarens förhållande till mottagaren, den icke-funktionshindrades 

förhållande till den funktionshindrade. 

Jag tror att en bättre utgångspunkt är att utgå från det genuina 

eller verkliga mötet. Ett sådant möte bygger på mellanmänskliga 

relationer, eller en Jag - Du relation som filosofen Martin Buber 

talar om. En sådan relation uppstår mellan två subjekt, två individer 

som behandlar varandra som jämlika och med respekt. En relation 

där den ena parten behandlas som ett objekt kan förfalla till 

en Jag - Det relation. Då kan man knappast kalla det relation längre 

eftersom det mer är fråga om envägskommunikation. 

Ett annat sätt att se på saken formulerar Kant när han säger att: 

”man ska behandla varje människa som ett mål i sig och inte bara 

som ett medel för någonting annat”. Poängen med resonemanget 

om det genuina, goda mötet är att det förutsätter att båda parter 

accepterar varandra som jämlika, med samma rättigheter och skyldigheter. 

VÅR SYN PÅ FUNKTIONSHINDER 

Genom böcker, tidningar och inte minst TV påverkas våra värderingar 

och kunskaper. I många tidningsreportage betonas gärna det 

annorlunda med funktionshindrade - en form av fascination för De 

Andra. Eller för att låna William Oslers ord: Att tala om sjukdomar 

55

56 

är en sorts Tusen och en natt-förströelse.1 Inte sällan sätts vissa 

egenskaper samman med vissa funktionshinder. Det kan gälla 

egenskaper som svaghet, musikalitet, ondska eller klokskap. 

Stereotyper kan användas för att väcka känslor som skräck eller 

medlidande. Inte minst i litteratur och film är detta vanligt. Pär 

Lagerkvists bok Dvärgen och Bodil Malmstens diktsamling om 

Dvärgen Gustaf är exempel där kortvuxna används för att beskriva 

ondskan. Men dessa föreställningar är inte enbart en fiction utan är 

en tradition som har återkommit åtskilliga gånger i historien. Ett 

exempel är fenomenet Dåren i Kristus i det gamla ortodoxa 

Ryssland. Dåren, verklig eller spelad, hade en roll i samhället eftersom 

dåren kunde säga saker som ingen annan kunde säga. 

Fenomenets legitimitet var att den rättfärdige och med öppet hjärta 

förstod att dårskapen hade en djup mening medan syndaren 

uppfattade det som ett vansinnesdåd. Men även i vårt moderna 

samhälle finns dessa föreställningar. I den mycket uppmärksammade 

danska TV-serien Riget, med bl.a. Ernst Hugo Järegård, deltar 

två personer med Downs syndrom. Deras roll i serien är att vara 

motor i berättelsen och våga säga de sanningar som ingen annan 

har mod att berätta. 

Medier påverkar på olika sätt den kollektiva bilden av funktionshindrade. 

Det är mycket ovanligt att människor med fysiska 

funktionshinder förekommer i programmen i annat sammanhang 

än att just funktionshindret är det intressanta. Den roll som en 

icke-funktionshindrad har ges sällan till en funktionshindrad. Det 

1 Auslander, G.K. Gold, N. (skriv av ur norska artikeln)

VEM AVGÖR LIVSKVALITET? 

konstaterar massmedieforskaren Karin Ljuslinder efter att ha analyserat 

representationen av funktionshindrade i Sveriges Television.2 

Dessa slutsatser bekräftades även i en norsk undersökning hur en 

reform för människor med intellektuella funktionshinder speglades 

i medier. I ett slumpmässigt urval var fokus på människor med 

utvecklingsstörning i 80 % av artiklarna. Men trots att de var i 

fokus användes de som källor i endast 6 procent av artiklarna. 

Artiklarna handlade om dem, men de gavs inte utrymme att ge 

uttryck för sina åsikter. I de fall de förekom som källor behandlades 

de annorlunda än andra källor. Deras roll vara att tillföra krydda 

till artikeln snarare att ge kunskap och information.Vad de sa var 

ofta muntligt citerat för att understryka att de behandlades annorlunda. 

Journalisterna hade en tendens att använda förnamn, som 

om de vore barn, medan andra intervjuade presenterades med 

efternamn, eller hela namnet, och ofta med yrkestiteln.3 

Vad står det goda livet för - den måttstock vi så ofta bedömer vårt 

och andras liv emot? Själv har jag många gånger återkommit till 

filosofen Harald Ofstad.4 Ofstad talade om att vår uppfattning om 

livskvalitet i hög grad präglas av vad vi betraktar som normalt. ”Vi 

- de-icke handikappade - har format våra uppfattningar om vad 

2 Ljuslinder, K. kroppen - Annorlundaskapets konstruktör - representationen av funktionshindrade 

i Sveriges public-service television (SVT), i Norsk Medietidskrift, 

nr. 1⁄2000 

3 Morlandstø, Lisbet Disability, ethics and the Public Media (2000) 

4 Ofstad, Harald:Vi kan ändra världen. Prisma Magnum, 1987 

57

58 

som konstituerar ett gott liv utifrån ett slags normalitets-centrism. 

Ett gott liv? Det är ett sådant liv som vi - de icke-handikappade - 

kan leva.” Han utvecklar vidare att ett uttryck för vår normalitetscentrism 

är att vi har svårt att förstå att den som använder sig av 

andra medel än vi själva verkligen kan ha det bra. Och vi ställer 

kanske för oss själva frågan; Hur kan den som inte kan simma eller 

cykla, jogga eller vandra i fjällen, eller för den delen köra bil eller 

se på TV, vara lycklig? Men Ofstad menar: ”Men medlen till glädje 

är en sak. Glädjen en annan. Och det som är vägen till glädje för 

den ena behöver inte vara det för den andra och det som är 

meningsfullt för oss behöver inte vara det för en handikappad, och 

omvänt.” 

Vår sammanblandning får konsekvenser för självbestämmande 

och rätten att utforma sitt liv. I allmänhet kanske vi antar, medvetet 

eller omedvetet, att oberoende är en förutsättning för mänsklig 

autonomi.Vi kanske också jämför det med ett barns förhållande till 

sina föräldrar. Ett barn ska först lära sig att klara sig själv (oberoende) 

innan det kan tillåtas bestämma över sin egen situation 

(autonomi). Ser vi beroendet av samhällerligt stöd i sig som ett 

skäl för att inte funktionshindrade fullt ut ska få bestämma över sin 

vardag, valet av hjälpmedel, assistans eller vad det än må vara? 

A TT UTJÄMNA MAKTFÖRHÅLLANDEN 

Arbetsplatser inom myndigheter, kommuner och olika verksamheter 

har alla det gemensamt att de är en form av organisation.Varje 

organisation har sin kultur - sitt förhållningssätt till omvärlden. Det 

sitter i väggarna, som vi ibland säger. Denna kultur för vi över till

60 

nyanställda i en socialisationsprocess. Jag tror att man utmanar fördomen 

om funktionshinder och svaghet bäst när man får kollegor 

med funktionshinder. Sommaren 1995 praktiserade jag på det amerikanska 

socialdepartementet i Washington D.C. Korridorerna var 

långa och kontorslandskapen enorma. Det myllrade av människor. 

Regeringsbyggnaderna avlöste varandra längs Independent avenue. 

Det svenska regeringskansliet, som jag några år senare kom att 

arbeta vid, var litet i jämförelse. Något som ganska snabbt slog mig 

var bredden på bakgrunden bland de anställda. Här fanns människor 

med de mest skiftande etniska bakgrunder; afro-amerikaner, 

asiater, och latinamerikaner för att nämna några grupper. Men även 

många anställda med synskador, rörelsehinder och andra funktionshinder. 

En förklaring till detta kan vara att man i högre grad 

än i Sverige har uppmärksammat poängen med att ha en blandning 

av erfarenheter och bakgrund bland sina anställda. Detta i sin tur 

återspeglar sig i lagstiftningen. Den amerikanska vägen har varit att 

införa en tuff anti-diskrimineringslagstiftning som bland annat 

inkluderar tillgänglighet. De statliga myndigheterna måste vid 

inköp av elektronisk utrustning ställa krav på tillgänglighet. Jag tror 

att detta är en nödvändig väg även för Sverige att gå. 

Den självklara rätten till delaktighet är inte självklar. För många 

funktionshindrade är detta en frihetsfråga på samma sätt som för 

svarta i Sydafrika. Sommaren 2001 kunde vi läsa i tidningarna om 

rörelsehindrade ungdomar som blockerade tåg och tunnelbanor. 

Syftet var att synliggöra den otillgängliga kollektivtrafiken. Den 

strömning mot individualisering och rätten att styra sina liv formar 

givetvis även ungdomar med funktionshinder. Forskaren

Mårten Söder skriver; ”Den generation som växer upp idag har lärt 

sig att ställa krav. De behöver inga proffs som talar om för dem vad 

som är bäst. De har ingen lust att buga och tacka. De vill styra sina 

egna liv”.5 Inom ungdomsorganisationerna växer det fram en ilska 

mot förmyndarattityder och att funktionshindrade själva alltför 

sällan får komma till tals. Forskaren Mohamed Chaib anser att 

”Ungdomsrörelsen bland unga handikappade är ett svar på den 

historiska marginalisering dessa gruppers har utsatts för. I flera 

avseenden påminner deras kamp om den kamp som den unga 

generationen färgade förde i USA under 60-talet och som kulminerade 

i den framgångsrika kampanjen ”Black is beatiful”.6 

BEMÖTANDE - EN MAKTFRÅGA 

I slutet av 90-talet verkade tre bemötande-utredningar som respektive 

berörde äldre, män och kvinnor i vården och funktionshindrade. 

Den sistnämnda har fått i särklass störst uppmärksamhet. 

Kanske för att den mer än de övriga politiserade frågan. Samtidigt 

har uppmärksamheten lett till att begreppet runnit över på en 

mängd andra områden. Risken är betydande att vi börjar använda 

begreppet bemötande som en omskrivning av sådant vi bör 

beteckna som diskriminering. För inte länge sedan såg jag att ett 

fall där en synskadad politiker inte fick sina handlingar på tillgängligt 

media beskrivet som ett dåligt bemötande. Men är denna 

5 Handikapp och välfärd (1990) 

6 Självbild och självstyrning- autonomidiskursen hos unga handikappade (1994) 

61

62 

uteslutning av demokratiska rättigheter en bemötandefråga? Är det 

faktum att kvinnor generellt har lägre lön och mindre inflytande 

än män också en bemötandefråga? Löses dessa skillnader genom 

att lära män att bemöta kvinnor på ett annat sätt? 

Vi diskuterar sällan funktionshinder ur maktperspektiv. Inom 

feministisk teori talar vi om genus för att förstå och urskilja de 

föreställningar, idéer och handlingar som sammantagna formar 

människors sociala kön. Begreppet används för att betona relationen 

mellan könen och som redskap för att studera de i tid och rum 

varierande formerna av vad som uppfattas som manligt och kvinnligt. 

Jag tror mycket av detta resonemang går att föra över till handikappolitiken. 

Vad är handikapp? Ofta kopplar vi den frågan till 

individen - och till de fysiska eller psykiska bristerna. Vi kan kalla 

detta för en medicinsk syn på funktionshinder eftersom problemen 

utgår från medicinska definitioner och behandling. En samhällelig 

eller miljörelaterad syn grundar sig på hur samhället är 

konstruerat. Utifrån detta ser vi hur ”handikappande” samhällen vi 

lever i. För att travestera Simone de Beauvoir yttrande om kvinnan: 

man föds inte till handikappad, man blir det. Utifrån detta perspektiv 

bör vi också ställa frågorna eftersom det avgör svaren. Mike 

Oliver har visat hur frågor till funktionshindrade i enkäter kan 

variera beroende på perspektiv: Vad har du för besvär som gör att 

du har svårt att hålla i, gripa om eller vrida om saker? Jämfört med: 

Vilka defekter i utformningen av vardagliga föremål som burklock, 

flaskor och konservburkar gör det svårt för dig att hålla i, gripa om 

eller vrida på dem? Frågor som också sätter fokus på var ligger problemen 

egentligen och slutändan - vem har ansvaret?

Bemötande är för mig resultatet av många faktorer. Kanske man 

kan jämföra det med nationalekonomi. Tillväxt i samhällsekonomin 

uppstår inte bara för att man skriver in det i finansplanen. 

Tillväxt uppstår som ett resultat av många faktorer - men vilka kan 

man ha delade uppfattningar om t ex för eller emot bolagsskatt. På 

samma sätt handlar handikappolitik om att skapa förutsättningar - 

eller kratta i manegen som det ibland heter. Det handlar om att riva 

hinder för delaktighet, att rasera otillgängligheten, att bekämpa 

diskriminering, helt enkelt skapa förutsättningarna för jämlika 

möten på arbetsplatsen, på skolan, på försäkringskassan, ja i själva 

livet. 

63

Från patient till medborgare 

- en nationell handlingsplan för 

handikappolitiken 

PRIORITERADE ARBETSOMRÅDEN DE NÄRMASTE TRE ÅREN 

NATIONELLA MÅL 

• Att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer 

• Att skapa ett tillgängligt samhälle 

• Att förbättra bemötandet 

• En samhällsgemenskap med mångfald som grund 

• Att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar 

blir fullt delaktiga i samhällslivet 

•Jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med 


DET HANDIKAPPOLITISKA ARBETETS SÄRSKILDA INRIKTNING 

• Att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället 

för människor med funktionshinder 

•Att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med 


• Att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsättningar 

för självständighet och självbestämmande

ANTOLOGIN KAN BESTÄLLAS FRÅN SISUS. 

DEN KAN VID BEHOV ERHÅLLAS I ANPASSAD FORM. 

Västerbroplan 5 I Box 34018 I 100 26 Stockholm 

Tel 08-787 73 00 I Fax 08-796 84 10 I Texttelefon 08-787 73 19 

E-post: kansli@sisus.se I Hemsida: www.sisus.se 

ISBN 91-972590-1-2 • Oktober 2001 • Illustration: Petra Selldén • Tryck. www.lenanders.se • 9241

SISUS Antologi komplett 2 - E-verktyget

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?