You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Årsmöte<br />
med <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-sällskapet<br />
Lördagen den 20 mars kl 14.00<br />
Plats: Estniska huset<br />
Wallingatan 32-34<br />
Stockholm<br />
Årsmötesförhandlingar<br />
Medverkan av författaren Margareta Wersäll som<br />
berättar om sin nya bok<br />
”<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-Johansson och Kärleken”<br />
Enklare förtäring 100 kr<br />
Frågor bevaras av ordf. Robert Janson r.janson@telia.com<br />
eller 070-528 35 30 Välkomna!<br />
E-print Stockholm 2010<br />
2010<br />
Pris 30 kr!! Årg. 20 ISSN 1400-0652<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-sällskapet<br />
20 år 1990 – 2010
Årgång 20<br />
hans berömda<br />
Bastugatan.<br />
enrummare på<br />
Det fanns det risk för ett “<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐<br />
etablissemang“ och att den breda<br />
allmänheten därmed skulle hållas<br />
utanför. Det skulle vi motverka<br />
genom att organisera hans läsare.<br />
Borde vi inte bilda ett <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐<br />
sällskap, en fackförening för <strong>Ivar</strong><br />
<strong>Lo</strong>?<br />
Så beslöts. En kort tid därefter<br />
sände jag ut en kallelse från<br />
Lantarbetarens redaktion till en rad<br />
vän<strong>ner</strong> av <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>, däribland Gunnar<br />
Sträng och Lars Furuland, Ann<br />
Smith, Bertil Palmqvist, Christina<br />
Garbergs-‐Gunn, med Llera.<br />
När 100-årsminnet av <strong>Ivar</strong>s<br />
födelse >irades gav posten ut två<br />
Vi höll ett första möte på<br />
frimärken tecknade av Sven-Olov<br />
Lantarbetareförbundet den 16<br />
augusti 1990 och bildade en<br />
Ehren.<br />
interimsstyrelse. Den viktigaste uppgiften var att värna <strong>Ivar</strong>s<br />
författarskap och som ett av medlen för det, bevara hans<br />
författarbostad som museum. Det var kring museet verksamheten<br />
skulle bedrivas.<br />
Men först hade vi två stora berg att bestiga. Det behövdes pengar,<br />
mycket pengar. De två lägenheterna skulle säljas av bostads-‐<br />
rättsföreningen Katthuvudet. Vi var tvungna att få tag i en miljon<br />
kronor om vi ville ha dem. Här stod vi – en handfull samling vanliga<br />
läsare som bildat en förening – utan ett öre på Lickan.<br />
Men<strong>Ivar</strong><strong>Lo</strong>hysteensinnligkärlektillSvenskaLantarbetare-‐<br />
förbundet. Det var hans “litterära“ fackförening, trots att det var<br />
Författarförbundet som bevakade hans rättigheter som författare.<br />
Kärleken till lantarbetarna var besvarad. Efter att ha uttömt alla<br />
andra möjligheter att få en köpare som kunde bistå oss var det inga<br />
problem att få Lantarbetareförbundet att köpa det som <strong>Ivar</strong> själv<br />
kallade “Brunkulla“ (författarbostaden).<br />
2 3<br />
Redaktionens adress ”<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>” c/o Robert Janson, Svartlösavägen 93<br />
125 33 Älvsjö. Tel 08-778 26 95. Mobil 070-528 35 30<br />
Hemsida: www.ivarlo.nu. Epost: r.janson@telia.com Pg 51302-8<br />
Redaktör Robert Janson, redaktionsråd <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-sällskapets styrelse<br />
Omslagsbilden:<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> i 60-årsåldern visandes unicaboxen urromanen Gårdfarihandlaren<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐sällskapet och <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐museet 20 år<br />
av Robert Janson, <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-sällskapets ordförande<br />
När <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson avlidit den 11 april 1990 uppstod ett<br />
intensivt arbete med hans kvarlåtenskap, testamente, med mera.<br />
<strong>Ivar</strong> själv hade låtit meddela genom brev han lämnat efter sig,<br />
innan han för sista gången lämnade sin bostad, att arbetet med<br />
begravningen skulle skötas av Svenska Lantarbetareförbundet<br />
och Sveriges Författarförbund tillsammans. Med i det arbetet var<br />
författarnas ordförande Peter Curman, deras jurist, Svenska<br />
Lantarbetareförbundets ordförande Leif Håkansson, under-‐<br />
tecknad Robert Janson, redaktör för Lantarbetaren och<br />
författarna Dan Mellin samt Jan Fogelbäck.<br />
I ett kuvert under skrivmaskinen på hans skrivbod i författare-‐<br />
bostaden Lin<strong>ner</strong> vi <strong>Ivar</strong>s testamente plus 50000 kronor till<br />
begravningen. Han skriver att han ville instifta ytterligare ett stort<br />
författarpris, det största i Sverige efter Nobelpriset, det som idag<br />
är 310.000 kronor. I hans egen författarfond placerar han förutom<br />
Författarförbundet också Svenska Akademien och ABF.<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> höll på att bli, i och med testamentet, en reglerad<br />
institution. Jag reso<strong>ner</strong>ade med författarna Dan Mellin och Jan<br />
Fogelbäck om detta. Jag ansåg att det också borde bildas en folklig<br />
förening, en läsarnas folkrörelse, för <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson. I<br />
syn<strong>ner</strong>het när vi också hade pla<strong>ner</strong> på att skapa ett museum av
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-Johansson i form av en skulptur och en<br />
bildsten av Sam Westerholm står i Tungelsta.<br />
Efter ett upprop av bland andra undertecknad, ordförande Dan<br />
Melllin, Gunnar Sträng och Lars Furuland, började pengar<br />
strömma in i större och mindre belopp från olika fackförbund<br />
som Kommunal och Folksam, Riksbyggen, med Llera, samt<br />
privatperso<strong>ner</strong>. Men inte så mycket som behövdes. För att kunna<br />
genomföra köpet Lick vi låna av Lantarbetareförbundet och betala<br />
av efter hand som pengar kom in.<br />
Efter bara några få år kom också <strong>Ivar</strong>s bostadsdel i sällskapets<br />
ägo. Verksamheten var tryggad så långt.<br />
Men det gällde också att få medlemmar, och det har inte alltid<br />
varit så lätt. Eftersom det mesta kretsar kring museet i Stockholm<br />
och att det kostar stora pengar för sällskapet med hyror etc. blir<br />
de inte så mycket över till annat. Idag räknar vi dock in nära 400<br />
perso<strong>ner</strong> i registret.<br />
Viharetableratenkulturtidskrift”<strong>Ivar</strong><strong>Lo</strong>”–denduhålleri<br />
handen – med analyser och samlande av minnen. Och vi har en<br />
mycket spridd hemsida på Internet www.ivarlo.nu som under de<br />
senaste 6 åren haft 40.000 besök.<br />
Flera av sällskapets aktiva medlemmar har också arbetat inom<br />
de stipendie-‐ och prisfonder som instiftats i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons<br />
namn. Birgitta Dahlander i LOs fond och undertecknad för ABF i<br />
den stora fonden. Ola Holmgren, vår andre ordförande under<br />
några år har givit ut monograLin “Frihetens väg“, (Natur & Kultur)<br />
som han Lick det personliga priset för 1999.<br />
När vi Lirade 100-‐årsminnet av <strong>Ivar</strong>s födelse gav posten ut ett<br />
frimärke och Haninge Kommun uppförde ett monument i<br />
Tungelsta i form av en skulptur och en bildsten av en av Sveriges<br />
främste skulptörer, Sam Westerholm.<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐sällskapet har också under de tjugo åren årligen<br />
arrangerat en sommarfest i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s park, deltagit i Världens<br />
längsta bokbord i Stockholm, i författardagar på Skansen, på<br />
seminarier etc. och sedan 2001 med kulturprogram vid Sam<br />
Westerholms <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐monument vid Tungelsta station. Det<br />
nyligen startade Litteraturhus Nynäshamn som kretsar kring<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>, Moa och Harry Martinson har vi också stöttat efter<br />
förmåga. Vi har också deltagit i arrangemang vid statarmuseerna<br />
i Skåne och Ulriksdal och varit på litterär kryssning på Östersjön<br />
med <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐program. Och sist men inte minst. Vi ger varje år ut<br />
kulturårsskriften ”<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>” på 40 sidor.<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐museet på Bastugatan har under de tjugo åren tagit emot<br />
många besökare och både tidningar, TV och radiokanaler har<br />
visat intresse. Vi är idag efter 20 år nu en etablerad del i<br />
kulturstockholm och vi räknas som en av turistattraktio<strong>ner</strong>na.<br />
Vi har också inlett samarbete med gruppen av konstnärshem<br />
där bland andra Strindberg, Carl Milles, Carl Eldh och Bror Hjort<br />
ingår.<br />
Något som vi gläds mycket åt är den dokumentärroman ”<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong><br />
och kärleken” som vår styrelsemedlem Margareta Wersäll skrivit<br />
och som kommit ut på Natur & Kulturs förlag. Boken har sin<br />
grund i de< brev till <strong>Ivar</strong> som en f.d. lärarinna i Småland sände<br />
oss. Sist men inte minst är <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐sällskapet mycket tacksamma<br />
för det årliga ekonomiska stöd som Kommunalarbetare-‐<br />
förbundet ger oss. Det skänker oss den stabilitet som gör det<br />
möjligt för oss att betala hyresavgifterna. Tack Kommunal!<br />
Väl mött kära vän<strong>ner</strong> till nya <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐år!<br />
Robert Janson<br />
4 5
Vad menade <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> med att allt det<br />
spännande finns i arbetarlitteraturen?<br />
Omslaget till ”Där sjöhästar möts”<br />
Fibs lyrikklubb/Tidens förlag<br />
1979, tecknat av <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-<br />
Johansson.<br />
av Ann Smith<br />
Själv tyckte han om att se handlaget<br />
hos en arbetare, då blev han som<br />
mest närvarande: en >iskare i<br />
Mollösund eller Dan Mellin som<br />
lagar en lampa i ”Brunkulla”. (hans<br />
författarbostad) Han studerade som<br />
en bildkonstnär för att ge ord med<br />
kropp åt vad han såg.<br />
Vi möttes på Nordkoster sommaren 1961.<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> hade besökt konstnären Inge<br />
Schiöler på Sydkoster. Själv var jag på väg<br />
till brunnen.<br />
Vi hade sett varann redan sommaren<br />
1950 på torget i Strömstad. Nu var<br />
situationen en annan. <strong>Ivar</strong> bodde i en<br />
lotsstuga bakom en syrenhäck, jag bodde i<br />
Franks sjöbod i Kostersundet.<br />
Vi kom att resa tillsammans när tillfälle gavs. Först inom landet, till<br />
Hedemora där Martin Kock bott.<br />
Våren 1962 for vi till Paris, bodde på ett gammalt hotell (Madison).<br />
Mitt emot hade vi St Germainkyrkan, där jag kunde sitta och teckna.<br />
<strong>Ivar</strong> visade mig de gamla hallarna där ostar förvarades i källarvalv<br />
under en kyrka. På restaurang La Coupole fanns kypare kvar sedan<br />
1954 då ”Okänt Paris” kom till. Vi gick rue Mouffetard <strong>ner</strong> och in på La<br />
Salpêtrier, ålderdoms-‐hemmet, där ingenting förändrats.<br />
Samma år, i juli 1962 for vi med Sveabolagets båt Regin från<br />
Stockholm till Leningrad i forna Sovjetunionen. Starkaste intryck från<br />
den resan: man uppfostrar andras barn och varandra, ingen kastar<br />
skräp på egna gatan.<br />
Vår längsta resa gick till forna Jugoslavien, Zagreb i Kroatien,<br />
Dubrovnik, Split, Ljubljana i Slovenien, Sarajevo.<br />
En skakande upplevelse: Vi hade beställt Llygbiljetter till Skopje, men<br />
planet var fullsatt. Istället tog vi båt till Split. Fartyget råkade in i en<br />
tromb. Havet vrängde sig ut och in, ingen av besättningen kunde<br />
förklara. I Split Llaggades på halv stång: Jordbävning i Skopje. Den<br />
natten sov ingen, alla gick längs kajerna.<br />
År 1964 var vi åter i Sovjet. Under en julimånad besökte vi Dostojev-‐<br />
skis barndomshem där hans fader hade varit läkare. Om de många<br />
ryska litterära museerna kan ni läsa mer i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons Ljärde<br />
memoardel ”Frihet.”<br />
Sveabolagets<br />
S/S Regin vid<br />
Stadsgården i<br />
Stockholm som<br />
<strong>Ivar</strong> och Ann<br />
reste med på<br />
en chartrad<br />
resa till<br />
Leningrad i<br />
juni 1962.<br />
<strong>Ivar</strong> skrev en dikt;<br />
Tio gröna scarabéer sprang framför i land på<br />
Kosters ö, som låg där som en hatt utanför<br />
Strömstads strand.<br />
Ängen var grön, stigen var smal, det gick knappt<br />
att komma förbi.<br />
Då såg jag ett leende med mycket glädje i.<br />
Vem springer? Vem är?<br />
6 7
Hur <strong>Ivar</strong> Johansson blev <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong><br />
av Lars Furuland<br />
Tack vare den arbetsamhet och duglighet som utmärkte <strong>Ivar</strong>s<br />
far hade familjen kunnat skaffa sig ett egnahem på det styckade<br />
godset Skogs-‐Ekeby. Därmed hamnade Johanssons nära en 1917<br />
startad folkhögskola och <strong>Ivar</strong> lyckades bli elev på skolans allra<br />
första vinterkurs trots att han inte var mer än sexton år.<br />
Folkhögskolan satsade på en egen elevtidskrift med det<br />
romantiska namnet Tankar och Sy<strong>ner</strong>, där <strong>Ivar</strong> kunde publicera<br />
recensio<strong>ner</strong> och vildmarksdikter. Bland våra arbetardiktare Lick<br />
han därmed en ovanligt tidig start som journalist, krönikör och<br />
poet.<br />
DetvarocksåpåVästerhaningefolkhögskolasomGunnar<br />
Sträng fem år senare gick en vinterkurs och i skolans tidskrift<br />
Tankar och Sy<strong>ner</strong> bör ha stött på recensio<strong>ner</strong> och tidiga dikter i<br />
Dan Anderssons efterföljd av <strong>Ivar</strong> Johansson. Han fortsatte<br />
nämligen att medarbeta i den lilla folkhögskoletidskriften under<br />
ett tiotal år. I några tidningar och tidskrifter, bl.a. elevtidningen<br />
från hans egen folkhögskola i Västerhaninge, hade han<br />
åtminstone från 1923 prövat att ibland kalla sig <strong>Lo</strong> eller <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>.<br />
Den satsningen på tillnamnet <strong>Lo</strong> i skrivarnamnet Lick 1927 sin<br />
bekräftelse på omslaget och titelbladet till hans första bok<br />
Vagabondliv i Frankrike.<br />
Men <strong>Ivar</strong> Johansson var ett hopplöst författarnamn åren kring<br />
1920. Det fanns för många som hette så. Och framför allt förde<br />
namnet Johansson dåförtiden tankarna till de vildmarks-‐<br />
skildrande bröderna Adolf och Gustaf Johansson från<br />
Oskarshamn. Bägge blev succéförfattare, främst Adolf som 1917<br />
kom med vildmarksromanen De röda huvudena. Boken<br />
upplevde ett tjugotal upplagor på Bonniers och fortsatte sälja i<br />
billigserier, dock aldrig i FiB:s folkböcker, vars redaktion<br />
uppenbarligen betraktade den som ett exempel på lågtstående<br />
äventyrslitteratur.<br />
Onekligen är ”De röda huvudena” triviallitteratur och<br />
Llertalet recensenter gjorde tummen <strong>ner</strong>. Pressen började<br />
också skriva om en särskild johanssonsk skola och Dan<br />
Andersson klagade på att någon recensent hade förknippat<br />
hans Linnmarks-‐skildringar med bröderna Johanssons<br />
vildmarks-‐berättelser.<br />
Det fanns alltså många skäl till att den unge <strong>Ivar</strong> Johansson<br />
måste skaffa sig ett mer karaktäristiskt och säljande<br />
författarnamn än Johansson rätt och slätt.<br />
Intressant är att succéboken De röda huvudena gör just<br />
”lofrändskap” och ”rödhårighet” till markörer för den familj,<br />
som författaren följer i sin släktsaga. Familjens jägare och dess<br />
kvinnor upplever farliga möten med lodjuret, den svenska<br />
vildmarkens konung.<br />
Valet av det nya skrivarnamnet <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson var smått<br />
genialt. Som Johansson kunde <strong>Ivar</strong> bevara anknytningen till<br />
breda samhällslager samtidigt som han med tillägget <strong>Lo</strong><br />
skaffade sig ett rytmiskt välljudande diktarnamn. En poäng var<br />
också att ordet <strong>Lo</strong> förde tankarna till de poetiska vildmarks-‐<br />
skildringar, som han i sin ungdom försökte skriva i den<br />
beundrade Dan Anderssons efterföljd. Det kunde låta så här:<br />
Det är sorg i den fattiga skogen:<br />
Hemfosa-Frans är död<br />
Sen i går när den blekaste dagen<br />
Slog över i brinnande glöd.<br />
(Ur dikten ”Den stora natten, 1923)<br />
Attlitteraturvetenskapligforskningägnarsigåtpopulär-‐<br />
litteratur är ganska ovanligt. Men om de framgångsrika<br />
bröderna Johansson från Oskarshamn har det faktiskt skrivits<br />
en doktorsavhandling redan 1979 av Olle Meyer med den<br />
dåförtiden alldeles rättvisande titeln ”Glömda bröder”.<br />
8 9
Avhandlingen är uppslagsrik, men idén att framgångssagan om<br />
bröderna Johansson på något sätt kunde hänga samman med<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> dök aldrig upp för Meyer.<br />
Att jag småningom kommit att tillägna mig en bestämd<br />
uppfattning om hur det gick till när <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson uppfann<br />
sitt författarnamn beror på brev och e-‐post som jag fått från<br />
släkt-‐ och hembygdsforskare.<br />
Det har förgäves letats i arkiven efter statarsläkten Johanssons<br />
gamle båtsman <strong>Lo</strong>, som <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> åberopat i en av sina skrifter och<br />
även omnämnt i inlagor till Kungl. Maj:t angående nytt<br />
släktnamn. Också jag forskade en gång på Landsarkivet i Uppsala<br />
-‐ på jakt efter denne svårfångade båtsman innan jag skrev min<br />
bok om Statarnas ombudsman i dikten (1976).<br />
Men nu på gamla dagar har jag förstått, att det är en historia som<br />
<strong>Ivar</strong> själv hittat på. En lämplig skröna om hur författarnamnet<br />
kom till!<br />
Hur viktig namnfrågan var för <strong>Ivar</strong> framgår av att han gick till<br />
kungs för att få in <strong>Lo</strong> i sitt efternamn.<br />
Men han Lick avslag av de myndighetsperso<strong>ner</strong> som behandlade<br />
ärendet, eftersom det redan var inregistrerat för en annan släkt.<br />
Han gick då vidare och ansökte 30 nov. 1926 om namnet <strong>Lo</strong>son.<br />
Han åberopade ”att namnet <strong>Lo</strong> tidigare burits såsom<br />
´båtsmansnamn´ inom min släkt och sedan knutits till gården<br />
samt av mig under lång tid begagnats som ´tilläggsnamn´.” Men<br />
nytt avslag!<br />
Men enligt vad litteraturvetaren Ragnar Oldberg muntligen<br />
uppgav till mig, blev det tredje gången gillt och skrivningen <strong>Lo</strong>e<br />
inregistrerades av myndigheterna. Släktforskarna har senare<br />
kunnat bekräfta, att detta tilläggsnamn godkändes 8 april 1927. I<br />
”Sveriges Dödbok 1947-‐2006” har författarens frånfälle noterats<br />
på följande sätt: ”<strong>Lo</strong>e, Karl <strong>Ivar</strong> (<strong>Lo</strong>-Johansson) ”.<br />
Att både det inregistrerade namnet och skrivarnamnet har<br />
kommit med känns rätt och riktigt.<br />
Man kan fundera över vad som förmådde <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson<br />
att så envist driva namnfrågan. Härvidlag blir det naturligtvis<br />
så att jag som litteraturforskare menar att <strong>Ivar</strong>s behov av ett<br />
bra skrivarnamn vägde tyngst. För släktforskarna i Väster-‐<br />
haninge tillkommer andra omständigheter. De har nog rätt i<br />
att den helt unge <strong>Ivar</strong> Johansson från Djurgårdsgrind<br />
identiLierade sig med två jägare i trakten som han beundrade<br />
och att detta hade betydelse för hans önskan att få heta <strong>Lo</strong>-‐<br />
Johansson. Men den ena förklaringen behöver inte utesluta<br />
den andra. I själva verket utgår vi nog från två olika, men<br />
näraliggande perioder, i <strong>Ivar</strong>s utveckling: släktforskarna från<br />
tidiga ynglingaår och jag från en lite senare period då<br />
författardrömmarna hade fått fäste i hans sinne.<br />
Så invecklad är historien om <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons skrivarnamn.<br />
Ger man sig på att utreda historien ordentligt Linns inga<br />
genvägar.<br />
(De två släktforskarna är Sven-Erik Klasenius och Sune Nilsson)<br />
MINA DAGSVERKEN<br />
av nyligen bortgångne prof.emeritus Lars Furuland<br />
kan beställas från <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-sällskapet<br />
Box 1104 118 25 Stockholm<br />
till ett specialpris 150 kr<br />
(ord. 280:-)<br />
eller mejla på r.janson@telia.com<br />
10 11
Vi hedrar Lars Furuland<br />
I början av december nådde oss budskapet från Uppsala<br />
att <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s trofaste vän sedan början av 1960-talet, Lars<br />
Furuland avlidit på grund av sjukdom i en ålder av 81 år.<br />
När jag satte mig vid Tidningen Lantarbetarens skrivbord den<br />
1 december 1986 för att bli ansvarig redaktör, kände jag ett<br />
tungt ansvar. Var och en som kän<strong>ner</strong> tidningen och<br />
Lantarbetareförbundets historia vet att jag talar om den<br />
mycket starka kopplingen till arbetarlitteratur, statarna och<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson.<br />
<strong>Ivar</strong> var ännu i livet och så fanns Lars Furuland, professorn i<br />
Uppsala med hjärtat hos Lantarbetarna, men som framförallt<br />
brann för sitt farsarv, folkbildningen. Han som disputerade<br />
med det breda storverket ”Statarna i Litteraturen” 1962. ”En<br />
studie i svensk dikt och samhällsdebatt. Från Oxenstierna och<br />
Almqvist till de första arbetardiktarna.” Totalt hann Lars med<br />
hela 26 vetenskapliga verk och förra året sammanfattade<br />
Furuland sitt liv i memoarerna ”Mina dagsverken”. En hel bok<br />
ägnade han åt sin vän <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson i verket ”Statarnas<br />
ombudsman i dikten”, 1976.<br />
12<br />
Som redaktör och journalist är det nutiden som ska skildras<br />
och bevakas men eftersom undertecknad alltid har brunnit för<br />
en levande historia som ett verktyg också för att gå vidare in i<br />
framtiden, allt upprepar sig som bekant, var sedan <strong>Ivar</strong><br />
lämnat sin plats på jorden, Lars Furuland en sakkunnig klippa<br />
att kunna ringa upp för faktakoll eller en artikel att publiceras<br />
i tidningen Lantarbetaren.<br />
Lars Furuland var med och bildade <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Sällskapet 1990<br />
och tillsammans med Gunnar Sträng, Dan Mellin och<br />
undertecknad Lick han fackförbund och försäkringsbolag att<br />
lätta på kassan och ge oss de pengar vi behövde för att köpa in<br />
<strong>Ivar</strong>s lägenheter och förverkliga <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐museet.<br />
På årsmötet i april 2009 var han med och föreläste om hur<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> Lick sitt namn ”<strong>Lo</strong>”, något som han forskat i. <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐<br />
sällskapet valde ytterligare två hedersmedlemmar. En<br />
utmärkelse vi knappast gödslat med under åren.<br />
Vid bildandet 1990 utsåg vi Gunnar Sträng och konstnären<br />
Sven Ljungberg. Nu dubblerade vi antalet genom att utse<br />
poeten Ann Smith och Lars Furuland. Jag vet att detta gladde<br />
honom oerhört.<br />
Nu har Lars gängliga gestalt lämnat sitt jordiska liv, men i<br />
likhet med <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s verk lever också hans vidare i forskning<br />
och böcker. Vi tackar honom för hans hängivna arbete för<br />
folkbildning och arbetarlitteratur. Ingen plats och ingen<br />
samling av människor var för liten för en föreläsning. Han<br />
delgav sin kunskap till människor oavsett deras tidigare<br />
bildning. Vi minns hans, med böcker välfyllda portföljer och<br />
kassar, när han kom till en plats där det fanns människor som<br />
ville lyssna.<br />
Robert Janson, siste redaktören för tidningen Lantarbetaren<br />
och ordförande i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-sällskapet<br />
13
I NYTRYCK<br />
Det spökar i kojan<br />
Novell av <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-Johansson<br />
Tidigare publicerad i Smålänningens jul 1997.<br />
Av språket att döma är den skriven under sent 1920-tal.<br />
Berättelsen utspelar sig i skogen, en van och kär miljö för <strong>Ivar</strong>.<br />
Skogen var ju hans "kärlek" en period i unga år.<br />
Per-Arne Wisén har tagit fram texten och skrivit av den.<br />
Edmund spratt till och satte sig på britsen. Han var med ens<br />
klarvaken. Var det röster han hört eller hade han tagit fel. Om det<br />
var röster var det underligt att inte några kom in. Men han hade<br />
kanske drömt. Vid närmare eftertanke var det nog så. Ty vilka<br />
skulle det vara som småpratade utanför kojan klockan tre på<br />
natten. För det första låg kojan tre mil från närmaste by och för<br />
det andra stannade inte folk utanför en koja utan att gå in. Jägare<br />
och skogsfolk betedde sig inte på det här viset.<br />
Han lade sig igen men kunde inte somna. Han låg och tänkte på<br />
allt vad ensamma människor brukar uppleva när de är ute i<br />
markerna. Gamla säg<strong>ner</strong> om rövare och skrock, allt som inte<br />
längre fanns till.<br />
Plötsligt hörde han det där igen. Nu kunde han inte ta fel. Det var<br />
människor utanför, de pratade lågmält och han kunde höra vad de<br />
sade.<br />
Konstigt att de inte kom in. Han steg upp, drog på sig byxor och<br />
stövlar och gick ut. Det var en klar och stilla natt med dagg i gräset<br />
och en lätt dimma över myrhålen. Luften var klar och inte en<br />
vindLläkt rörde sig. En sådan morgon var det inte svårt att smyga<br />
14<br />
sig på tjädern och orren. Men Edmund tänkte inte på jakt nu. Han<br />
såg sig om efter dem som pratat men till sin förvåning upptäckte<br />
han inga. Det var märkvärdigt. Han gick runt kojan ett par<br />
gånger, stannade och lyssnade. Allt var tyst och inget tydde på att<br />
någon var i närheten.<br />
När han åter gick in kände han sig ganska förbryllad. Han satte<br />
sig på britsen och funderade. Endera hade han varit utsatt för en<br />
hörselhallucination eller också hade ett par människor stått<br />
utanför kojan utan att ha gått in. Om det senare var fallet var det<br />
konstigt att de inte tittade in. Så brukade alltid jägare göra. D.v.s.<br />
jägare med rent samvete. Det kunde tänkas att det var folk som<br />
varit ute i olovliga ärenden.<br />
Ja, så måste det ha varit. Edmund kände en stilla förbittring, när<br />
han tänkte på hur illa jaktlagarna respekterades. Han var själv<br />
ivrig jägare men han rättade sig efter jaktstadgarna. Överträdde<br />
man stadgarna var det fara värt att det ädla villebrådet<br />
utrotades.<br />
Han lade några stickor på härden, tände eld och makade<br />
kaffepannan intill lågorna. Det var ingen idé att lägga sig mer.<br />
Just som det började sjuda i pannan ryckte han till, ty nu hörde<br />
han åter hur det småpratades. Han skyndade ut, säker på att få<br />
en snabb lösning på mysteriet. Men allt var lika tomt utanför. Inte<br />
en människa syntes till och ingen småpratade längre.<br />
Luften var lika vindstilla och dimman över myrhålen började<br />
sakta höja sig. Österut varsnade en ljusning över skogsranden,<br />
att solen var på väg. Men i övrigt var allt som förr. Inga<br />
människor syntes till. Edmund gick in för andra gången, nu på<br />
allvar betänksam och oroad.<br />
15
Men han hängav sig inte åt alltför djupa grubblerier. Han visste<br />
hur mycket egendomligt man kan få uppleva i skogen, hur<br />
mycket ouppklarat som inträffar och hur full med mystik en<br />
gammal timmerkoja kan vara.<br />
Han drack ett par koppar kaffe och begav sig ut i markerna.<br />
Ungefär en halv kilometer från kojan låg en granbeväxt<br />
skogsbacke och där brukade orrarna hålla till. Och mycket<br />
riktigt. Där fanns omkring ett halvt dussin denna morgon. De<br />
satt var och en i sin grantopp och stirrade på varandra, medan<br />
de då och då pickade i sig de färska fröskotten. De hade inte<br />
börjat spela än och var inte lika vaksamma som de skulle längre<br />
fram.<br />
Edmund studerade dem en stund men kunde inte få mysteriet<br />
ur sitt huvud. Var det möjligt att det funnits människor i<br />
närheten av kojan utan att man upptäckte dem? Var det<br />
tjuvskyttar eller månne ett par förrymda brottslingar som<br />
väntat på, att han skulle lämna kojan för att kunna lägga sig till<br />
med hans mat.<br />
Han blev så upptagen av problemet, att åsynen av orrarna<br />
förlorade all spänning. Han vände tvärt och gick raskt tillbaka<br />
till kojan. När han Lick den inom synhåll, smög han sig försiktigt<br />
framåt. Om det fanns inkräktare i kojan, var han fast besluten<br />
om att överraska dem. Men då han nådde fram, upptäckte han<br />
att stöttan fortfarande stod lutad mot dörren precis på samma<br />
sätt som han ställt den. Han gick runt kojan, undersökte gräset<br />
runt om, tittade bak buskar och stenar, men kunde inte lägga<br />
märke till, att någon varit i närheten. Alltså måste han ha tagit<br />
miste. Mycket tankfull avlägsnade han stöttan och gick in.<br />
Morgonljuset strömmade in genom den öppna dörren och de<br />
båda fönstren men dunklet vilade kvar över vrårna. Edmund<br />
Lick en känsla av att den gamla skogskojan gömde på en<br />
hemlighet. Men vilken?<br />
Det var ungefär femtio år sedan man avverkade timmer här.<br />
Sedan dess hade kojan mestadels stått tom. Ibland om vintrarna<br />
hade förbifarande lappar vilat ut där en natt eller två. Vårar och<br />
somrar togs den i besittning av Liskare och höstar härbärgerade<br />
den jägare. Det var möjligt att något inträffat, något som inte var<br />
uppklarat och som ville fram i dagen.<br />
Han erinrade sig en historia om en gammal Liskare som en<br />
sommarnatt legat i en koja och inte kunnat sova. Filten hade<br />
ryckts av honom utan synbar anledning. Mitt i natten hade<br />
huggkubben ramlat omkull. Slutligen kunde inte Liskaren ligga<br />
kvar, han tog därför Lilten med sig och lade sig bak kojväggen. Då<br />
han senare sökte efter mask i skräphögen, hittade han skelettet<br />
efter ett nyfött barn. Hemkommen berättade han om fyndet och<br />
skelettet kom i vigd jord. Ingen visste hur det hamnat i<br />
skräphögen men man gissade att någon fött ett barn som dött<br />
eller bragts om livet. Kunde det tänkas att även denna koja<br />
ruvade på en liknande hemlighet?<br />
Edmund blev allt rastlösare. Han åt ett par smörgåsar och<br />
därefter började han metodiskt genomsöka kojan. Under britsen<br />
hittade han inget annat än torrt granris, hörester och en gammal<br />
sko. Han gick ut och rotade i skräphögen med en granpåk. Där<br />
fanns inget som tydde på något brott och inte heller i det halvt<br />
nedrasade stallet hittade han något.<br />
Han gav sig dock inte utan fortsatte att söka i omgivningarna.<br />
Efter ett par timmar gav han dock upp, medveten om det lönlösa<br />
i sitt företag.<br />
När det åter kvällades, hade Edmund drivit omkring utan att<br />
ägna sig åt något särskilt. Tjärnarna hade legat lika mörka och<br />
hemlighetsfulla som dagen förut, dagsvinden hade susat i<br />
trädens kronor och solen hade vandrat över de blå<br />
bergstopparna. Men mysteriet var fortfarande olöst.<br />
16 17
Liggande på rygg, med händerna under nacken, tänkte han på<br />
det arbete som väntade hemma i byn. Men han kom snart<br />
tillbaka till vad han upplevt natten förut och då klockan<br />
närmade sig tre, låg han fortfarande klarvaken. Skulle han åter<br />
höra några småprata utanför? Hade han verkligen hört något?<br />
Eller hade han inbillat sig alltsammans?<br />
Plötsligt spratt han till så häftigt, att han slog bakhuvudet mot<br />
väggen. Han hörde, och det var ingen inbillning, åter<br />
småpratandet. Han satte sig opp och lyssnade. Jo, det kom från<br />
utsidan av dörren. Raskt drog han på sig byxor och stövlar och<br />
skyndade ut. Men därute fanns ingen.<br />
Nu började han på allvar tro, att det spökade. Han hade aldrig<br />
förr trott på spökerier men nu började han bli övertygad. Någon<br />
annan förklaring tycktes inte Linnas.<br />
Han sprang runt kojan, tittade, lyssnade, men förgäves. Det<br />
fanns inga människor i närheten och hade troligen aldrig funnits<br />
några. Om det var tjuvskyttar, hade de inte kommit tillbaka, när<br />
de visste att kojan var bebodd. Och några rymlingar kunde det<br />
inte vara. Alltså måste det vara skrock.<br />
Med denna otillfredsställande förklaring återvände Edmund in<br />
och satte sig på britsen, på en gång uppskärrad och förvånad.<br />
Något liknande hade aldrig hänt honom förr. Ofta hade han hört<br />
andra uppleva märkliga saker men det var mest förr i världen.<br />
Men kanske även han var begåvad med ett sjätte sinne som<br />
kunde uppfatta vad vanligt folk inte kunde. Omöjligt var det inte.<br />
Han var av gammal skogssläkt. Både hans far och farfar hade<br />
haft åtskilligt att berätta om vittran och rået.<br />
Men förklaringen var inte tillfredsställande. Edmund ville ha<br />
säkrare bevis för att bli övertygad.<br />
Som svar på hans önskan hördes småpratandet igen. Han satt<br />
först still, utan att kunna bestämma sig för vad han skulle företa<br />
sig, så skyndade han åter ut och återupptog det metodiska<br />
sökandet. Han gick runt kojan, varv efter varv, sparkade i<br />
tuvorna, kände på buskarna, kikade i vattenkällan och rotade i<br />
skräphögen. Men fanns det en hemlighet, tycktes den<br />
fördold och det återstod inget annat än att låta den förbli så.<br />
Men var det så säkert, att hemligheten fanns utanför?<br />
Kunde den inte vara förknippad med själva kojan? Eller var<br />
han på väg att bli galen? Kanske skulle han, efter<br />
hemkomsten, höra småpratandet varje natt vid tresnåret.<br />
För första gången började Edmund bli rädd på allvar. Han<br />
greps av en impuls att skynda in efter ränseln och springa<br />
hem. Ögonblicket efteråt lugnade han sig. Det måste Linnas<br />
en förklaring. Det gällde bara att lista ut den.<br />
Hansattesigpåenstenenbitfrånkojanochbörjade<br />
fundera. I tankarna gick han igenom alltsammans från<br />
början till slut. Det kunde hända, att han förbisett något, att<br />
lösningen fanns mitt framför näsan på honom.<br />
Den svala luften kylde av hans hetta och med gryningens<br />
frambrytande blev han viss på, att han inte varit med om<br />
något övernaturligt. Det fanns inte längre några vittror och<br />
skogsrår och på varsel av den här arten trodde han inte.<br />
Och då…<br />
Nej, nu var det som förgjort. Han hörde åter småpratandet<br />
och nu tyckte han det kom inifrån, från själva kojan.<br />
Besyn<strong>ner</strong>ligt!<br />
Han smög sig ljudlöst fram till kojan. Och nu hörde han<br />
tydligt varifrån småpratandet kom. Det kom ovanifrån. Han<br />
stirrade opp och i samma ögonblick strök en fågel förbi,<br />
strax ovanför hans huvud. Det gick så snabbt att han endast<br />
hörde suset av vingarna. Men han förstod med detsamma<br />
vad för slags fågel det var. Det var en liten uggla, en av de<br />
där små skygga, som rör sig snabbt och som är så tysta och<br />
försiktiga av sig.<br />
Och därmed var mysteriets lösning klar. Alldeles under<br />
takåsen i ett av de murkna hålen, hade ugglan sitt bo. Det<br />
18 19
var ugglans ungar han hört, instinktivt hade de tystnat, när han<br />
maten under iskall tystnad.<br />
rörde på sig i kojan eller trädde utanför dörren.<br />
Kyparen dukade undan, och först nu denna eftermiddag, såg<br />
Hanklättradeupppåtaketochupptäcktemycketriktigttre<strong>Ivar</strong>mig<br />
i ögonen och frågade<br />
små ungar. De låg sammantryckta och rörde inte på sig.<br />
– Så du tror inte alls på sånt där?”<br />
Småskrattande och lättad hoppade han <strong>ner</strong> och gick in i kojan.<br />
– Nej <strong>Ivar</strong>. Jag trodde att du visste att jag är krass realist?<br />
Gudskelov, att mysteriet var löst! Nu kunde han utan grubbel<br />
– Jaha! Ska du säga som heter Dan och är född på samma dag<br />
tänka på att bege sig hem. Småvisslande tände han eld och<br />
som Dan Andersson. (Poeten, författaren DA var född den 6<br />
makade kaffepannan intill lågorna…<br />
april och var <strong>Ivar</strong>s stora förebild i unga år) Av någon anledning<br />
hade <strong>Ivar</strong> tagit reda på att min födelsedag även var Dan A:s.<br />
<strong>Ivar</strong> var full av gammal folktro, vilket jag inte funnit i någon av<br />
hans femtifem böcker. Inte förrän alldeles nyligen då jag<br />
plockade fram <strong>Ivar</strong>s postuma roman ”Blå Jungfrun”. Där på<br />
Om <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s tro på det övernaturliga<br />
sidan 276 skriver <strong>Ivar</strong> om hur han och Sara Lidman ska lämna<br />
Öland efter att ha tillbringat sommarhalvåret där. ”Taxin<br />
av Dan Mellin<br />
kommer och den har taxinummer 52, lyckans tal”, skriver han.<br />
En annan gång var jag hemma hos <strong>Ivar</strong> och han var oerhört<br />
rastlös. Han gick fram och tillbaka över parketten så det<br />
Jag hade lärt känna <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson, umgicks med honom och<br />
sände kopior av mina noveller, vilket han sa att han tyckte om.<br />
knakade i golvet.<br />
Ämnena att skriva om fanns runt mig. Det var bara att hålla ögon<br />
och öron öppna och det blev till noveller. Kvinnor i min omgiv-‐<br />
ning började ställa frågan: ”vilket tecken är du född i?” Det<br />
måste bli en novell. Jag förlade handlingen i en lokalpolitisk<br />
miljö. En kvinna säger till en partikamrat att hon har ”sett i<br />
tecknen” att man kanske borde hoppa av politiken. Den andre<br />
svarar ”du har nog rätt i det där och ordföranden är inne på<br />
samma tanke".<br />
Novellen ”Avhopparen”, sände jag som vanligt till <strong>Ivar</strong>. Fyra dagar<br />
senare hade vi stämt träff på restaurang Ming Palace på<br />
Mariatorget i Stockholm.<br />
När jag klev in satt redan <strong>Ivar</strong> där i ytterkläder. Så fort jag satte<br />
mig sliter <strong>Ivar</strong> fram kuvertet med min novell. Han drämmer den<br />
i bordet och ropar:<br />
– Var så god och sitt! Sätt dig i fåtöljen men vi kan inte börja<br />
än, förstår du. Jag måste vänta på en faktor från Bonniers<br />
tryckeri, sa <strong>Ivar</strong>. (Det gällde boken ”Till en författare.”)<br />
När faktorn dök upp Lick han en rejäl utskällning, <strong>Ivar</strong> var<br />
stormande ilsk. Ordet pagi<strong>ner</strong>ingen Llög i luften.<br />
Tio dagar senare var jag åter hos <strong>Ivar</strong>, bl.a. för att ta emot den<br />
färdigtryckta boken. Jag slog upp den sista numrerade sidan<br />
varvid jag nu kunde förstå varför <strong>Ivar</strong> varit så upprörd. Innan<br />
ett tryckeri trycker en upplaga, skapar man ca 8 till 10<br />
blåkopior. I den hade <strong>Ivar</strong> funnit att sista numrerade sidan bar<br />
ett olyckstal. Men nu, i den färdigtryckta, var sista sidan 110.<br />
Tydligen ett lyckotal för <strong>Ivar</strong> och han var nöjd.<br />
– Du säger ju bara att vi ska förlora nästa val!<br />
Ibland gjorde <strong>Ivar</strong> saker som jag tyckte var uppåt väggarna<br />
Först var han arg så han skakade. Efter den del tumult, han var<br />
eller så sa han saker som jag tyckte var befängt och Ller än en<br />
bland annat på väg att gå därifrån, lugnade han <strong>ner</strong> sig och vi åt<br />
gång tänkte jag att nu håller farbror på att bli gaggig, men så<br />
20 21
var det inte alls, det här jag kallar folktron bar <strong>Ivar</strong> med sig hela<br />
livet.<br />
Vid några tillfällen kändes det som om han ville låta mig invigas i<br />
det magiska. T.ex. när vi satt i Brunkulla (skrivarbostaden) och<br />
umgicks i en halvtimme eller timme innan vi gick ut och åt.<br />
Plötsligt ser <strong>Ivar</strong> strängt på mig och frågar:<br />
– Vet du hur statsminister Per Albin Hansson fattade sina<br />
svåraste beslut under andra världskriget?<br />
– Nej, jag har ingen aning, svarade jag.<br />
– Han gick till en klok gubbe här på Södermalm. Nu går vi och<br />
äter!<br />
Vid ett tillfälle berättade <strong>Ivar</strong> om hur fattig han var när han kom<br />
till Stockholm. Han tog jobb som brevbärare.<br />
– Och jag hade så gott som inte ett öre på Lickan när jag kom hit<br />
och det tog ett tag innan man Lick första lönen hos Posten. Jag<br />
höll på att få hungerhallucinatio<strong>ner</strong>. Men så fann jag plötsligt en<br />
femma, en sedel bland kuverten. På den hade någon klistrat ett<br />
frimärke och skrivit adressatens namn och adress med blyerts<br />
och hälsningen: ”Tack för lånet – Harry!” och så hade sedeln bara<br />
lagts i brevlådan. Jag stoppade den i Lickan. När jag kom hem till<br />
hyresrummet brakade helvetet ut i mitt huvud. Jag håller på att<br />
göra mig till brottsling, tänkte jag. Sedan det mörknat tog jag mig<br />
åter till adressen. När ingen såg mig sprang jag kvickt som en<br />
vessla uppför trapporna och stoppade den i rätt brevlåda. Jag<br />
hade räddat mig.<br />
– Jag tror det är brottet som söker upp människan och inte tvärt<br />
om, avslutade <strong>Ivar</strong> med emfas.<br />
Jag tolkade det <strong>Ivar</strong> sa och gjorde som att det fanns något annat,<br />
något mer i tillvaron. Men inte av religiöst slag, inte kristet alls.<br />
Något bortom oss och hos oss. Med oss.<br />
Med Polstjärnan som<br />
guide<br />
En resa med <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> och Gunnar Sträng<br />
Av Robert Janson, siste redaktör för<br />
tidningen Lantarbetaren 1986-2001<br />
Svenska Lantarbetareförbundet skulle Lira sitt 70-‐<br />
årsjubileum. Det skulle ske i Mjölby Folkets hus i Östergötland<br />
där en gång förbundet bildades 1918. Fackförbundet hade<br />
funnits några år tidigare i början av 1900-‐talet men slagits<br />
sönder av strejker, lockouter och Amerikaemigration.<br />
Själv hade jag blivit anställd som redaktör på tidningen<br />
Lantarbetaren ett par år tidigare och därigenom blivit<br />
närmare bekant med <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson och gamle Linans-‐<br />
ministern och lantarbetaragitatorn Gunnar Sträng. De båda<br />
tillhörde lantarbetarefamiljen.<br />
Jubileet skulle hållas en lördag och några dagar innan ringer<br />
Sträng till mig på redaktionen och på sitt omisskännliga lite<br />
grötmyndiga sätt frågar han om jag tänkt att köra bil till<br />
Mjölby och tillbaka samma kväll.<br />
– Hördudu, hur ska du transportera dig till förbundets<br />
jubileum i Mjölby? Kan det möjligen vara så att du tänker<br />
nyttja privat motorfordon? Skulle man i så fall kunna tänka sig<br />
att en gammal Linansminister får med följa som passagerare?<br />
Du förstår jag åker inte gärna tåg, man är fortfarande alltför<br />
igenkänd av publikum.<br />
22 23
Jodå. Eftersom jag ändå skulle frakta en del material fanns det<br />
plats för ett par passagerare också.<br />
Efter bara en kort stund ringer också <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> och frågar samma<br />
sak, men han vill bara åka tillbaka med till Stockholm samma<br />
kväll. <strong>Ivar</strong> hade tänkt ta tåget till Mjölby och sedan taxi till Röks<br />
kyrka ett par mil söderut för att bese Rökstenen, som <strong>Ivar</strong><br />
betraktade som Sveriges äldsta litterära verk.<br />
– Rökstenen från 800-‐talet är inte bara ett ståtligt minnes-‐<br />
märke, den är också ett betydande forntida litterärt verk,<br />
meddelade <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>. Ja, där kan man läsa den första romanen i<br />
Norden, präntad i sten.<br />
Av de runor som ristades under 800-‐talet Linns endast ett fåtal<br />
bevarade och Rökstenen är den främsta av dessa. Texten på<br />
Rökstenen är delvis ristad med lönnrunor och stenen har därför<br />
bitvis varit svårtolkad. Runstenen är ristad på alla sidor och den<br />
saknar helt bilder. Berättelserna på Rökstenen bygger på ett<br />
Llertal hjältesånger och säg<strong>ner</strong> och i texten Linns ett Llertal<br />
omskrivningar, så kallade kenningar. Texten lyder:<br />
"Till minne av Vämod stå dessa runor"<br />
"Och Varin skrev dem, fadern, över den döde sonen. Jag säger det<br />
folkminnet, vilka de två stridsbyten voro, som tolv gånger togs<br />
som stridsbyte från man efter man. Det säger jag som det andra,<br />
vem som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna och<br />
dog hos dem till följd av sin skuld".<br />
"Då rådde Tjodrik den djärve, sjökrigarnas hövding, över<br />
Reidhavets strand. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med<br />
sköld över axeln, den främste av Märingar".<br />
"Det säger jag som det tolfte, var Gunns häst (vargen) ser föda<br />
på slagfältet, där tjugo konungar ligga. Det säger jag som det<br />
24<br />
trettonde, till vilka tjugo konungar som satt på Själland under<br />
fyra vintrar, med fyra namn, sö<strong>ner</strong> av fyra bröder. Fem (med<br />
namnet) Valke, Rådulvs sö<strong>ner</strong>, fem Reidulv, Rugilvs sö<strong>ner</strong>, fem<br />
Haisl, Hords sö<strong>ner</strong>, fem Gunnmund, Björns sö<strong>ner</strong>. Nu säger jag<br />
minnena fullständigt . Någon... (stenen är här skadad, läsning<br />
och tolkning osäker) Jag säger det folkminnet, vem Ingvaldsättlingarna<br />
som blev gäldad genom hustruns offer. Jag säger ett<br />
folkminne, åt vilket en kämpeättling är född. Vilen är det. Han<br />
kunde krossa en jätte. Vilen är det. Jag säger ett folkminne: Tor.<br />
Sibbe från Vi avlade nittio år gammal (en son)".<br />
Runstenen i Rök har den längsta bevarade runskrift som<br />
ristats i sten. Namnet Rök kommer av ordet rauk som betyder<br />
stor sten.<br />
– Jag har varit där förr, men jag vill se den igen. Det passar bra<br />
med Mjölbyresan. Skulle jag kunna åka med tillbaka så<br />
kommer jag hem samma kväll och slipper ta in på ett trist<br />
hotell, sa <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>.<br />
Det var inga problem.<br />
Så nu bestämdes att jag skulle köra Gunnar Sträng <strong>ner</strong> till<br />
Mjölby och både <strong>Ivar</strong> och Sträng tillbaka till Stockholm.<br />
Jag hade träffat förre ombudsmannen, landsvägsagitatorn,<br />
förbundsordföranden, folkhushållningsministern, jordbruks-‐<br />
ministern, socialministern och Linansministern Gunnar<br />
Sträng, förut. Han brukade komma upp till Lantarbetare-‐<br />
förbundet en gång i halvåret och betala sin medlemsavgift<br />
kontant. Alltid med en ganska tjock börs med gummisnoddar<br />
runt och nedstucken i bakLickan som både var knäppt med<br />
knapp och försedd med säkerhetsnål.<br />
Det var en högtidsstund för vår kassörska Gunnel Blixt när<br />
Gunnar Sträng kom in till henne och bad att få betala sin<br />
medlemsavgift för sex månader. När han var klar satte han sig<br />
25
i besökssoffan inne hos förbundsordföranden Leif Håkansson,<br />
som Sträng förvissat sig om skulle Linnas på plats. Sträng ville<br />
sitta <strong>ner</strong> och dryfta aktuella fackliga och politiska frågor. Sträng<br />
var man du och bror med, han var ju en del av ”familjen”.<br />
Videtttillfälle,ÖsteuropaochDDRhadejustfallitochenav<br />
orsakerna var pressfriheten och yttrandefriheten, journa-‐<br />
listerna var hårt kontrollerade av staten, frågade jag Gunnar<br />
Sträng hur det var på hans tid som förbundsordförande; vad<br />
hade förbundsledningen för förhållande till tidningen<br />
Lantarbetarens redaktör?<br />
– Tja, redaktören höll vi kort! Utbrast Sträng.<br />
– Hur menar du då? Kanske ungefär som i Östtyskland då?<br />
Sträng stirrade på mig och den så vanligtvis rappa mannen Lick<br />
inte ett ord över läpparna. En ganska ovanlig situation för<br />
honom. När gamla redaktören Sven Jerstedt dog i oktober 1987,<br />
ringde jag till Sträng och bad honom om en minnestext om<br />
Jerstedt som varit många år på Lantarbetaren och senare<br />
Sveriges Radios förste arbetsmarknadsreporter. Det skulle gå<br />
bra, sa Gunnar. Några timmar senare ringde han och frågade<br />
mig:<br />
– Hör du du, vilket år var det Jerstedt ”succederade” efter Gösta<br />
Netzén. Succederade. Ett nytt verb var uppfunnet.<br />
I kassörskan Blixts rum fanns också ett stort kassaskåp där två<br />
revolvrar fanns. En var förbundsordförande Strängs och en<br />
Gösta Netzéns, förbundssekreteraren. De låg där sedan 1940-‐<br />
talet, först när Lantarbetarna gick ihop med Kommunal 2002<br />
lämnades de in till polisen.<br />
– Om Hitler hade kommit till Sverige och Gestapo stövlat in på<br />
förbundskontoret, skulle pistolerna användas, berättade Sträng<br />
för mig i bilen på väg <strong>ner</strong> mot Mjölby.<br />
26<br />
Han berättade mycket för mig under den resan, den blev minst<br />
sagt minnesvärd. Bland annat om när han blev förbunds-‐<br />
ordförande för lantarbetarna den 1 januari 1939 efter att det<br />
visat sig att den tidigare ordföranden hade förskingrat pengar<br />
ur kassan.– Men hördudu! Det får du fan, inte skriva något om.<br />
Då kommer Expressen att dra upp det! Att det hände 1939 och<br />
att det nu var 1988 tog inte Sträng någon notis om. Han<br />
berättade också när Tage Erlander fördelade ministerposter<br />
1955 och hur ingen ville ha Linansministerjobbet.<br />
– Du får ta jobbet, sa Erlander. Det gjorde jag, fast jag inte<br />
förstod mig på Linanser. Men det var ju egentligen inte värre än<br />
vanlig föreningsekonomi. Debet och kredit ska gå ihop. Jag gick<br />
hem och läste på och sedan slog jag Linansexperterna på<br />
Lingrarna! Sa den gamle trädgårdsarbetaren Gunnar Sträng<br />
från Hässelby, som trädgårdsmästarna varnade varandra i<br />
tidnings-‐annonser för att anställa.<br />
Nåväl, så småningom kom vi till Mjölby, med uppvaktningar<br />
från andra organisatio<strong>ner</strong> och institutio<strong>ner</strong>, genomled en lång<br />
middag som försenades av jordbruksverkets ge<strong>ner</strong>aldirektör<br />
följd av en halvtimmes dans till en uselt norrländskt dansband.<br />
Sedan dags för hemresa i natten på E4 mot Stockholm. <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong><br />
satte sig i baksätet och Gunnar Sträng fram, för han ville se<br />
bättre trots att hans syn var svag. Men höstnattens mörker låg<br />
tätt över europavägen genom Östergötland upp mot Stockholm<br />
– Ser du något av vägen? frågade han mig. För det gör inte jag.<br />
Och <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson satt i baksätet och blickade upp mot<br />
stjärnorna och talade om något för sig själv. I varje fall var det<br />
omöjligt att samtala med honom för han hörde inget. Bruset<br />
från bilmotorn och vägen omöjligjorde detta.<br />
– Skaffa dig en hörapparat, <strong>Ivar</strong>! utbrast Sträng högljutt. Men<br />
du är ju så förbannat fåfäng! Uppmaningen klingade ohörd.<br />
Istället talade <strong>Ivar</strong> i ensam monolog om oxvandringarna från<br />
27
Småland, ungefär längs den väg vi nu färdades.– De vandrade<br />
upp till skoindustrin kring Örebro för att skapa skor till svenska<br />
folket, sa han och låg med huvudet bakåtlutat, tittande ut genom<br />
bakrutan och alla stjärnorna.<br />
– Se på himlapällens stjärnor! Vi färdas med Polstjärnan som<br />
guide, sa <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>.<br />
Ny bok! <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> och kärleken<br />
Författaren <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson gifte sig aldrig, men <strong>Lo</strong>-‐<br />
Johansson. hade livet igenom djupgående kärleksrelatio<strong>ner</strong><br />
med olika kvinnor. Några av dessa var ungdomsförälskelsen<br />
Maria Nordberg, författarna Sara Lidman och Ann Smith samt<br />
friherrinnorna Ingrid Stiernblad och <strong>Lo</strong>yse Sjöcrona. Boken är<br />
skriven av Margareta Wersäll och är utgiven på Natur &<br />
Kultur.<br />
Maria Nordberg är förebild för<br />
kvinnan Måna i debutromanen<br />
Måna är död, Sara Lidman<br />
gestaltas i förklädd form i Blå<br />
Jungfrun, och Ingrid Stiernblad<br />
döljer sig bakom en kvinna med<br />
smeknamnet Pingvin i romanen<br />
Lyckan.<br />
Genom tidigare aldrig publicerade<br />
brev kan vi följa flera av dessa<br />
kvinnors upplevelser av<br />
författaren. Av Sara Lidmans<br />
korrespondens framgår att<br />
känslostormarnas vågor kunde gå<br />
höga i relationen med älskaren och<br />
författarkollegan <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>.<br />
Ur Margareta Wersälls förord,<br />
”<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson och kärleken”:<br />
...”<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons kärleksrelatio<strong>ner</strong> till kvinnorna i hans liv<br />
kan betecknas som snåriga och komplicerade, men också som<br />
raka och renodlade. Förenklat kan man säga att<br />
kärleksförhållanden blomstrade, tynade och vissnade bort<br />
medan författarskapet bestod. Kärleken Lick underordna sig<br />
författarskapet.<br />
Att kärleksrelatio<strong>ner</strong>na i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons liv Lick stå tillbaka<br />
för det litterära skapandet betyder inte att han föraktade eller<br />
såg <strong>ner</strong> på kvinnan. Både den litterära kvinnobilden och<br />
förhållandet till kvinnor i verkligheten, präglas av<br />
fascinationen inför vad han uppfattade som det särpräglade<br />
och även starka hos kvinnan. <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson återkom på<br />
olika sätt till detta genom hela sitt författarskap, från<br />
debutromanen Måna är död till romanen Elektra och även i<br />
senare noveller. Detta utesluter naturligtvis inte att det här och<br />
var kan Linnas drag av chauvinism och manlig<br />
»överlägsenhet». Men jag påstår, efter att ha fördjupat mig<br />
både i några av <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons litterära kvinnobilder och i<br />
hans privata relatio<strong>ner</strong>, att sådana förhållningssätt inte är<br />
bärande teman i kvinnoskildringarna och inte heller vad som<br />
präglar hans kärleksrelatio<strong>ner</strong>.<br />
Kvinnan var väsentlig i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons liv och<br />
författarskap. Delvis även en förutsättning. Men kvinnan och<br />
kärleken till kvinnan blev också den barriär som han såg som<br />
ett hot mot författarskapet, arbetet och äran. Bakom den<br />
barriären hukade han ofta, i oförtröttligt id att författa, verka,<br />
fullfölja sin uppgift, sätta avtryck i allt det som bar<br />
arbetarlitteraturen vidare. Det för framtiden bestående.”<br />
28 29
<strong>Ivar</strong>s tvivel avskräckte inte<br />
Av Bill Ottercrans<br />
En försommardag 1998 satt två fotbollsspelande <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐<br />
entusiaster i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Parken uppe på Mariaberget och letade<br />
efter ett lämpligt namn till sitt nystartade klubblag. Dessa var<br />
något så ovanligt som fotbollsspelare som läser! Och Fredrik<br />
Billinger hade läst alla böcker som <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> hade skrivit, en<br />
prestation som impo<strong>ner</strong>ar, till och med jag tvivlar på idrotten<br />
och han kom på att namnet var ju givet: ”<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> Park Rangers”!<br />
Mattias Ehring höll med och saken<br />
var klar. Kort därefter kom den<br />
blivande lagkaptenen, Anders<br />
Lindblad, med i gänget.<br />
Det var en modig hyllning till den<br />
beundrade författaren på<br />
Bastugatan! <strong>Ivar</strong>s skrift ”Jag tvivlar<br />
på idrotten” 1931, innehåller<br />
nämligen många starka utfall mot<br />
idrotts-‐rörelsen.<br />
Dock skrev <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> senare för att<br />
förklara kritiken att ”Jag tvivlar på<br />
idrotten” trycktes första gången 1931 som en stridsskrift, inte så<br />
mycket riktad mot idrotten själv som mot idrottsrörelsen med<br />
dess svans, ledare, publik, jämte kommersialiseringen av det<br />
aktiva idrottsfolket.<br />
<strong>Ivar</strong> skriver om bristen på djupare kulturella, LilosoLiska och<br />
intellektuella värderingar hos idrottsfolket och den Llacka<br />
idrottspressen, om idoliseringen och hysterin runt stjärnorna,<br />
om utslagning, om det växande läktarvåldet bland supportrarna<br />
"Det värsta med idrotten är att publiken blir djur”, och han skrev<br />
redan då om dopningsproblematiken. <strong>Ivar</strong> kritiserade<br />
arbetarrörelsen för att inte ha tänkt igenom vilka grundvalar<br />
som ska gälla för idrotten.<br />
Övre raden från vänster: Viktor Arnkil, Stefan Wikström, Fredrik Olanderson, Jakob<br />
Edling, Martin Lindblad. Nedre raden fr.v: Alexander Rik<strong>ner</strong>, Olof Bäckström, Anders<br />
Lindblad, Magnus Bylund, Eric Murander<br />
Men denna kritik gäller inte ”<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> Park Rangers”! ”Ranger”<br />
betyder ju i detta sammanhang att de slår vakt om <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> och<br />
om fotbollsporten. Här har vi en påtaglig intellektuell och<br />
sund framtoning! Femton meriterade aktiva spelare som ur<br />
egna Lickor betalar alla kostnader fast de en gång hade bidrag<br />
från en sponsor under en tid. Killarna träffas en gång i veckan<br />
för att träna eller spela under en säsong som varar från maj till<br />
en bit in i oktober med uppehåll mitt i sommaren och då<br />
hin<strong>ner</strong> de spela femton/sexton tävlingsmatcher. Enbart för att<br />
uppleva den rena spelglädjen och det Lina kamratskapet som<br />
uppstår.<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> Park Rangers ingår i Korpens paraplyorganisation<br />
som ordnar matcher och erbjuder spelplan, vanligtvis i<br />
Vårberg i södra Stockholm. De tillhör Div 6 och slutade som<br />
sexa i den divisionen förra året, berättar lagkaptenen Anders,<br />
och näm<strong>ner</strong> också tur<strong>ner</strong>ingar där de tävlar mot lag från t ex<br />
Lunds IF i möten som sker halvvägs mellan båda städerna.<br />
Och så har de tävlat t ex på Åland samt i Helsingfors mot ett<br />
högt rankat lag i det Finska fotbollsförbundet och då, säger<br />
Anders stolt, vände <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐laget ett underläge 0-‐3 till 4-‐3!<br />
30 31
Anders berättar vidare om en litterär tradition som är unik för<br />
detta fotbollslag. Och jag häpnar! Ja, unik, skulle jag påstå, inom<br />
hela idrottsrörelsen. Det har aldrig förekommit, mig veterligen,<br />
någon liknande boklig koppling inom idrotten.<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson skulle ha blivit mycket förvånad, mycket<br />
förtjust och stolt! Denna klubbtradition går ut på att varje gång<br />
någon ska uppmärksammas eller belönas av någon anledning,<br />
till exempel en domare eller en spelare i ett motståndarlag eller<br />
en supporter, får den personen en lämplig bok författad av <strong>Ivar</strong><br />
<strong>Lo</strong> som klubbmedlemmarna har hittat i något antikvariat. Att ett<br />
litterärt verk överlämnas som en minnesgåva, som ett tecken på<br />
uppskattning, måste betraktas som en ära av högsta dignitet för<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> i detta sammanhang.<br />
Men sedan Lick jag en smärre chock: Jag skulle föräras med en<br />
klubbtröja tryckt med klubbnamn och <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> porträtt. Den var<br />
röd! Jag ryckte till men dolde min reaktion och sa ingenting. Om<br />
någon i laget hade frågat oss som kände <strong>Ivar</strong> kunde vi ha upplyst<br />
honom att författaren avskydde rött! Hans favoritfärg var blå.<br />
Dock med sitt lite sneda leende och varma blick är jag övertygad<br />
om att han omedelbart skulle ha förlåtit detta sympatiska<br />
klubblag dess övertramp mot hans färgsensibilitet. Och<br />
egentligen var färgvalet till tröjan helt logiskt. Hans politiska<br />
färg var ju röd.<br />
Uppe på läktarna när <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> Park Rangers spelar sitter alltid en<br />
schysst liten supporterklack, som kallas ”matroserna” och dessa<br />
tillsammans med spelarna på planen äger en frisk ofördärvad<br />
kollektivanda som <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johansson skulle ha tyckt om, med<br />
starkt gillande. Jag tror att han gärna skulle ha velat vara med<br />
och hejat på! <strong>Ivar</strong>s tvivel hade vikit!<br />
Läs mer på: www.ivarlopr.com/<br />
Sommarfest för <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong><br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s park lördagen den<br />
12 juni 14-16.00<br />
Artister och skådespelare<br />
Den okända från Seine<br />
”Den okända från Seine". <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s<br />
novell med samma namn är ett<br />
samtal han för om det är en<br />
dödsmask eller en konstnärs sköna<br />
verk. Om henne kan man läsa mer i<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons “Passio<strong>ner</strong>na”<br />
1968 och och i den postumt utgivna<br />
romanen Blå Jungfrun 1992.<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐sällskapet kan nu erbjuda en<br />
mycket exklusiv kopia av denna<br />
gipsskulptur för endast 1000<br />
kr.Storlek 30 x 20 cm.<br />
Hör av er! r.janson@telia.com<br />
Besök <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-Johanssons författarbostad<br />
En av Stockholms ytterligt få författarmuséer och kanske<br />
Sveriges minsta muséum som visar var och hur en av Sveriges<br />
största och mest omtalade författare arbetade och bodde.<br />
Entré 70 kr. (Fritt för medlemmar i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐sällskapet)<br />
Adress: Bastugatan 21 4 tr. Södermalm Kontakta Dan Mellin<br />
08-‐84 54 52/ 070-‐ 412 68 66. Eller ordf. Robert Janson 070-‐528<br />
35 30. r.janson@telia.com Grupper om max 25 perso<strong>ner</strong>.<br />
Samling vid porten.<br />
32 33
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s personliga pris 2010 till:<br />
Kristian Lundberg<br />
Styrelsen för Stiftelsen <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-Johanssons Författarfond har<br />
beslutat att <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-Johanssons personliga pris för i år, 310 000<br />
kr ska tilldelas författaren Kristian Lundberg.<br />
Han får priset för boken ”Yarden” – en tät och skakande berättelse om<br />
de sämst utsattas villkor i ett snabbt krackelerande folkhem.<br />
Utifrån starkt privata upplevelser förmedlar Lundberg med återhållen<br />
vrede, språklig precision, stark empati en precis gestaltning av<br />
villkoren för uthyrningsföretagens<br />
rättslösa timavlönade i den Malmöitiska<br />
hamnvärlden.<br />
Vår uppgift är enkel. Det krävs inte ett geni<br />
för att genomföra det vi gör. Vi arbetar<br />
utomhus åtta timmar om dagen och efter<br />
skatt blir dagsersättningen cirka sexhundra<br />
kronor. Regn, snö, solsken, storm, brandrök.<br />
Det kvittar. Arbetet skall utföras. Om vi<br />
arbetar tjugo dagar per månad så blir lönen<br />
alltså cirka12000 kronor efter skatt. Det är<br />
inte en dålig lön; inte for ett okvali>icerat<br />
arbete. Semesterersättning ingår i beloppet.<br />
Det är ändå ingen timanställd som tar<br />
semester. Det som gör det hela orimligt är att du aldrig kan vara säker<br />
på din inkomst. Du kan aldrig pla<strong>ner</strong>a din inkomst eller framtid.<br />
Jag ska berätta. Det är en djävulsk situation. På denna anonyma<br />
arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast<br />
landar det runt tolv till >jorton dagar, vilket innebar att du förpassas till<br />
en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är<br />
alltid fattig. Det >inns en norm under socialbidragsnormen, en norm<br />
under existensminimum. Det är där vi be>in<strong>ner</strong> oss. Vi är en grupp som<br />
alltid tackar ja; vi kommer så fort visselpipan ljuder.<br />
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags<br />
arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste<br />
sättet: »Tyvärr Kristian, imorgon blir det ingenting åt dig!« De löser alla<br />
kon>likter på ett och samma sätt: »Tyvärr, du får stanna hemma<br />
imorgon!«”<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons<br />
personliga pris 20 år<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons författarfond instiftades av<br />
författaren själv i sitt testamente från 1964. Han ville ha<br />
en så bred samhällelig och litterär sammansättning som<br />
möjligt och bestämde att fondens arbete med hans<br />
personliga pris och han efterlämnade verk skulle skötas<br />
av Sveriges Författarförbund, ABF och Svenska<br />
Akademien i förening.<br />
Priset har under de 20 åren gått till en rad svenska<br />
författare och forskare; Kristian Lundberg, Lars<br />
Andersson, Bodil Malmsten och Göran Palm, Åsa<br />
Linderborg, Gunnar Balgård, Magnus Nilsson och Anders<br />
Öhman, Kerstin Thorvall, Ove Allansson, Jan Myrdal, Sara<br />
Lidman, Birgitta Trotzig, Ola Holmgren, Kjell Johansson,<br />
Inger Edelfeldt, Philippe Bouquet och Stig Lennart<br />
Godin, Per Olov Enquist, Aino Trosell, Lars Furuland, Lars<br />
Ahlin, Fred Eriksson och Bo Masser.<br />
Med sina 310 000 kronor år 2010 är priset ett av Sveriges<br />
största till en svensk författare.<br />
Vart tredje år ska priset tilldelas ett litteratur-‐<br />
vetenskapligt verk om arbetarlitteratur eller om <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s<br />
eget författarskap. I juryn sitter representanter för<br />
Sveriges Författarförbund, Arbetarnas bildningsförbund<br />
och Svenska Akademien.<br />
<strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s personliga pris 2010 delas ut för 20e året i<br />
Stockholm den 23 februari kl 18.00 på Kommunals och<br />
Byggnads lokal Polstjärnan, Sveavägen 77. Priset och<br />
fonden firar då sitt 20-‐årsjubileum med skådespelare och<br />
artister.<br />
34 35
Fackets <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>s pris 2010:<br />
Anna Jörgensdotter<br />
Stiftelsen <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-Johansson stipendiefond (LO) har utsett<br />
författaren Anna Jörgensdotter till pristagare 2010. Hon får<br />
priset för sin roman Bergets Döttrar (Albert Bonniers<br />
förlag)<br />
Prismotivering:<br />
I sina tidiga böcker har Anna<br />
Jörgensdotter skildrat unga och<br />
utsatta kvinnors sökande efter<br />
identitet, inre styrka och en plats i<br />
världen. I romanen Bergets döttrar<br />
vidgar hon perspektiven när hon i<br />
skarpa personporträtt gestaltar en<br />
syskongrupps öden i<br />
Sandvikentrakten på 30-‐, 40-‐ och 50-‐<br />
talen. På ett rakt och samtidigt<br />
känsligt språk lyfts kvinnornas dolda<br />
historia i bruksorten fram, de<br />
osynliga men starka band som håller<br />
dem tillbaka men också den kraft som<br />
bär dem genom tidens stora<br />
förändringar. I sin mångsidighet leder<br />
hennes text tankarna till <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons berättelser om sin tids<br />
glömda kollektiv.<br />
”Bergets döttrar” är en<br />
fyrahundrafemtiofemsidig kollektivroman<br />
om ett antal människor och deras öden i<br />
Sandviken och trakten runt omkring<br />
koncentrerat till tre dramatiska epoker:<br />
slutet av 1930-‐talet precis före kriget. Mitten<br />
av 40-‐talet när det håller på att ta slut. Och<br />
1958, när Sverige blivit modernt på allvar,<br />
fotbolls-‐VM kommer till Sandviken och teven<br />
bryter in.<br />
Annas blogg: www.annajorgensdotter.se<br />
36<br />
Anna Jörgensdotter låter en levande längtande skara<br />
människor komma oss nära i ett nu som blir smärtsamt och<br />
skimrande tydligt. Det handlar om frihet och beroende,<br />
om gemenskap som spräcks, om mäns och kvinnors olika<br />
villkor och om möjligheten att äntligen bryta sig loss. Anna<br />
Jörgensdotters språk har beskrivits som "flödande,<br />
bildrikt, poetiskt, desperat och äkta". I sina två tidigare<br />
roma<strong>ner</strong> har hon främst skildrat unga människor, och<br />
kanske har hon uppfattats som en ge<strong>ner</strong>ationsförfattare för<br />
sjuttiotalister. I Bergets döttrar vänder hon blicken bakåt<br />
och tar ett stort grepp över en plats och en grupp<br />
människor som tillhör en annan tid, en annan värld:<br />
Fröken Filipssons hus står i lågor. Ett år senare brin<strong>ner</strong><br />
Europa. Tre systrar och två bröder växer upp vid<br />
Kungsbergets fot. Karin och Sofia går armkrok tills<br />
kärleken och döden kommer emellan, Emilia cyklar<br />
omkring och drömmer sig bort. Samma dag som kriget<br />
bryter ut föds en flicka.<br />
Vi får följa syskonen bort ifrån byn in till lägenheter,<br />
arbete och äktenskap i Sandviken. Brodern Edwin bor<br />
ensam kvar, han som byggde traktens första slalombacke<br />
och som i hemlighet kände fröken Filipsson. 1958 har han<br />
skaffat TV inför fotbolls-VM. Alla ska de komma dit. Men<br />
än en gång sker en katastrof?<br />
Bergets döttrar är en släkthistoria, en kollektivroman, en<br />
skildring av Sandviken med omnejd under åren 1938–58.<br />
Och helt säkert är att Anna Jörgensdotter låter en levande<br />
längtande skara människor komma oss nära i ett nu som<br />
blir smärtsamt och skimrande tydligt, och där alla är del av<br />
varandras berättelser. Det handlar om frihet och beroende,<br />
om gemenskap som spräcks, om mäns och kvinnors olika<br />
villkor och om möjligheten att äntligen bryta sig loss.<br />
37
Hedersmedlemmar i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐sällskapet<br />
Lars Furuland, prof. em.<br />
Uppsala Universitet.<br />
Folkbildare och forskare i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐<br />
Johanssons författarskap, främst<br />
genom boken Statarnas<br />
ombudsman i dikten 1976.<br />
Furuland Lick <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-Johanssons<br />
personliga pris 1993. Lars<br />
Furuland avled i december 2009.<br />
Läs mer på http://<br />
www.littvet.uu.se/lsoc/<br />
furuland.htm<br />
Sven Ljungberg, konstnär.<br />
Han har hämtat de Llesta av sina<br />
motiv från småländsk<br />
småstadsmiljö i (Ljungby), han<br />
har gjort bokillustratio<strong>ner</strong>, bl.a<br />
till många av <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐Johanssons<br />
böcker. Han har ett eget museum<br />
i Ljungby som han bor granne<br />
med.<br />
Läs mer på http://<br />
www.ljungbergmuseet.se<br />
38<br />
Ann Smith, författare, poet<br />
uppväxt i Bohuslän där hennes<br />
släkt bott i 300 år. Emilie Flygare-‐<br />
Carlén tillhörde släkten och var<br />
den första som skrev om det<br />
arbetande folket i Bohuslän,<br />
vilket hon har ett unikt material<br />
om. Studier vid Konstfackskolan.<br />
Engagerad i Författarcentrum<br />
sedan starten 1967. Efter några<br />
resor till Grönland presenterade<br />
hon 1985 arktiska dikter i egen<br />
tolkning: På tungans tröskel.<br />
Var nära vän till <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐<br />
Johansson på 60-‐talets början.<br />
Sedan starten för 20 år sedan styrelseledamot i <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong>-‐<br />
sällskapet där hon är vice ordförande.<br />
Gunnar Sträng, f.d lantarbetaragitator<br />
och finansminister<br />
Avskaffade som ordförande i<br />
Lantarbetareförbundet<br />
statsystemet 1944 genom att<br />
underteckna ett nytt<br />
kollektivavtal med<br />
arbetsgivarna.<br />
Nära vän till <strong>Ivar</strong> <strong>Lo</strong> under<br />
många årtionden. Gunnar<br />
Sträng avled i början av 1992.<br />
39
Change language