Jag skäms inte längre - nr.13 2011 - Hans Karlsson

Vändpunkten
Linda levde i ett högt karriärtempo när en plötslig kollaps förändrade
allt i ett slag. Och vägen tillbaka tog många år, med bakslag på
bakslag. I dag vet hon orsaken till kollapsen och har vågat möta allt
jobbigt från barndomen hon höll inne med – så att hon aldrig ska
hamna där igen.
Av Hans P:A Karlsson Foto: Anna Rehnberg
36
VäNdpuNkteN:
När Linda Zwamp
vaknar känner hon
att hon ligger på
golvet. Hon blinkar
och hör att någon
pratar i telefon intill henne. Hon
kan inte röra sig. Det blir början
på en lång resa som leder henne
allt längre bort från det liv hon
levt – mitt i karriären i kritstrecksrandig
kostym med högklackade
skor och välmanikerade
naglar.
Det är en helt annan Linda
som sitter uppkrupen i trädgårdssoffan
på sin altan än den
hon var för tio år sedan. Nu har
hon ett stort rött hår, klär sig i
starka färger och smider bröstsmycken
i silver på sin mammas
guldsmedsbänk från sextiotalet.
Men det fanns en tid när hon
trodde att livet handlade om något
annat.
Linda blev fri från smärta och panikångest när
hon vågade rota i det hon inte tagit i tidigare
Jag skäms
inte längre
PÅ BARA Ett PAR ÅR lyckades
hon avancera från telefonförsäljare
till att bli chef över både
svenska och norska avdelningen
på företaget. Hon var en framgångsrik
affärskvinna med vassa
armbågar och ett välbetalt jobb
och bodde i en villa i västra Göteborg
med man, två döttrar och
inomhuspool. När ett amerikanskt
bemanningsföretag ville
starta en filial i Göteborg fick
Linda ansvaret för deras rekrytering.
– Jag märkte att jag fick så
mycket uppmärksamhet, att jag
kunde vara bäst på något. Det
var en enorm trigger att få det
erkännandet. Det var en hemsk
konkurrens, men jag trivdes. Jag
trodde att livet var som bäst just
då och jag mådde verkligen jättebra.
Så jag sprang vidare.
Tills en tidig morgon, mitt i
sommaren 2002. Då kände hon
hur det snurrade till i huvudet
och i nästa ögonblick vaknade
hon av att hon låg på golvet.
Kraschen var ett faktum. Linda
blev sängliggande i fyra månader.
Hon tappade förmågan att
tala, läsa och förstå; hon som alltid
hade älskat böcker. Hon kunde
klara att gå ut på balkongen
och ta en cigarett, men fick samtidigt
påminnas om att gå på toaletten,
om att tugga maten eller
att slutföra en påbörjad mening.
Och panikångestattackerna kom
slag i slag.
– Barnen fick trippa på tå när
de var hemma. De visste att ett
plötsligt högt ljud kunde utlösa
en ny attack.
LindA HAdE FÅtt sin första
panikångestattack när hon var
tolv år. Det började som ett gap-
Fakta
Linda Ellinor Zwamp
Ålder: 39.
Bor: Röd stuga på
landet.
Familj: Två tonårsdöttrar,
hund.
Gör: Silversmed, föredragshållare.
Fritid/intresse: Historia,
hantverk och ”help
o holic”.
skratt i skolan som övergick i
hyperventilation.
– Men ingen visste vad det var.
Det fortsatte i arton år innan jag
fick min diagnos, säger Linda.
Efter en lång tid då hon mest
satt hemma i villan fick hon till
slut prova en ny medicin som
fungerade jättebra. Nu kunde
hon plötsligt åka iväg till Ikea på
egen hand!
– Jag kände bara, wow, är det
så här man kan må? Vilket liv!
Problemet var att medicinen
krockade med en genetisk bindvävssjukdom
jag har som gör att
mina leder är lösa. För mig är
det som att stå på rullskridskor
och försöka hålla balansen.
Medicinen jag fick var muskelhämmande
vilket gjorde att det
blev väldigt svårt att kontrollera
mina leder. Plötsligt kunde jag
få så kraftiga spasmer att jag var
en fara för både mig själv och
andra. Armar och ben slängde åt
alla håll.
Det blev snabbt allt värre.
Linda fick sitta i rullstol. Under
bara några veckor gick hon upp
nästan tjugo kilo. Läkarna tvingades
ta bort medicinen, men biverkningarna
satt i länge. Spasmerna
gjorde henne osäker på
sin kropp och hon blev sittande i
rullstolen i tre år.
MEn FöRRA soMMAREn
hände plötsligt något.
– Det var många små saker.
Framför allt kände jag så starkt i
mitt hjärta att det här inte var jag.
Jag kunde inte leva så här längre.
Jag fick en ny livsgnista som jag
aldrig haft innan. Min dåvarande
man såg nog det, för en dag sa
han att min rullstol inte fick plats
i bilen när vi skulle åka ut.
Steg för steg lärde sig Linda
att gå igen. Meter för meter. Efter
tjugoåtta år slutade hon att
röka, över en natt, bara genom
att inte ta den där cigaretten nästa
morgon. Hon gick ner tjugo
kilo i vikt. Hon kände att hon
behövde komma ifrån Göteborg,
’’
Mottot var: om jag sprang fortare
och levde mycket skulle ingen märka
hur dåligt jag mådde
allt var så nedlortat av de sjuka
åren, och flyttade till ett eget hus
i en liten stad där hon aldrig varit
tidigare. Och hon skaffade hund.
– När jag väl bestämde mig
för att ta ett steg så var det så
många steg jag ville ta och det
var lika bra att ta alla på en gång.
Det har inneburit många smärtsamma
ögonblick, som skilsmässan
från min man. Vi är fortfarande
vänner, men vår relation
blev ansträngd och vi kände att
det var bättre att vara vänner
’’ än att slita ut varandra. Och jag
måste komma bort.
I dag lever Linda ett helt annat
liv. Hon är väldigt mycket
mer ärlig mot sig själv och sina
känslor. Hon vet numera vad det
Efter flera svåra
sjukdomsår fick
Linda Zwamp ny livsgnista.
Hon bröt upp
från sitt äktenskap
och flyttade från
Göteborg till ett eget
hus i en ny stad.
var som hände då, när hon föll
ihop på golvet på sitt kontor.
– Mitt motto var att jag skulle
springa fortare och leva mycket
för då skulle ingen märka hur
dåligt jag egentligen mådde. Jag
försökte springa ifrån många saker
som hände när jag var liten.
näR LindA vAR liten fanns det
en man i hennes närhet. Han
kunde sitta med henne i sitt rum
och visa i pornografiska tidningar
var man skulle smeka när man
var naken. Regelbundet fick hon
följa med till en lägenhet där
hon utsattes för övergrepp av
honom och hans vänner bakom
en stängd dörr. Hon var åtta år.
– Pedofiler är mästare på att
invagga barn i falsk trygghet. De
sa att det inte var farligt, det var
inget konstigt utan så man gör.
Därför blev jag osäker. Samtivänd
37

Vändpunkten
forts
’’
’’
digt fick jag inte berätta för någon
annan, det var vår hemlighet.
Så jag sa aldrig något till
någon.
Min sorg och
skam börjar bytas
ut mot styrka och
drivkraft
UndER sAMMA PERiod utsattes
Linda för svår mobbning
där även en lärare i skolan var inblandad.
Linda fick tidigt tankar
om att hon inte ville leva och när
hon var tio år skrev hon en sång
om att hon ville ta sitt liv. Under
en fredagstimme klev hon fram
och sjöng sången inför hela klassen.
Men lärarens enda respons
var att Linda aldrig skulle sjunga
igen för hon sjöng så falskt. Linda
skämdes och berättade aldrig
det för någon.
– Jag tyckte att livet var lite för
jobbigt på den tiden och jag
gjorde några tafatta självmordsförsök,
som att stoppa en plastpåse
över huvudet eller dricka
diskmedel, men det fungerade
inte. Och jag ville egentligen inte
dö, jag orkade bara inte leva.
Men jag sa aldrig något om det
till någon.
näR LindA vAR elva rymde
hon till sin pappa och fick bo hos
honom. Övergreppen upphörde
efter tre år och hon fick byta
skola. De blev en ny familj, men
känslan av att hon ville springa
ifrån sig själv förföljde henne.
Snart fick hon sin första panikångestattack.
Det var mycket
som hände i livet, många val
hon stod inför. Och när hon var
fjorton utsattes hon för en våldtäkt.
– För mig var våldtäkt när en
ful gubbe hoppar fram bakom en
buske. Det var inte med någon
man redan kände och framför allt
inte att bli väldigt övertalad. Det
var två killar som var fem år äldre
än jag. Det började som en lek,
men övergick i något betydligt
38
Hemma på gården bygger
Linda upp sin silversmidesverksamhet.
Linda och hennes äldsta
dotter Felicia föreläser nu
tillsammans om hur det är
att leva med psykisk ohälsa.
mer våldsamt. Men jag sa aldrig
något om det till någon för jag
förstod inte att det var våldtäkt.
Nej, hon sa aldrig något till
någon. Gång på gång. Det var
därför hon kraschade så hårt.
i dAG BERättAR Hon desto
mer. Linda är numera ambassadör
för den statliga kampanjen
Hjärnkoll som går ut på att berätta
öppet, att ta bort skam-
och skuldkänslor för psykisk
ohälsa som lägger krokben för
människor som behöver hjälp.
Ibland följer hennes äldsta dotter
Felicia med och berättar ur
sitt perspektiv, hur det var att
växa upp med psykisk ohälsa i
familjen.
Linda är inte helt framme än.
Fortfarande kan hon få panikångest,
men det sker mer sällan
och hon känner att hon är på rätt
Har en egen
bröstkollektion
I dag har Linda övertagit sin
mammas guldsmedsbänk från
60-talet. Hon tillverkar vikingasmycken,
runstavar och har en
egen bröstkollektion i silver.
Hon samarbetar med Cancerfonden
och skänker 10 procent
av sina inkomster till
Rosa bandet.
– Jag började fundera över
kvinnor och skönhet och ville
visa att alla bröst är speciella.
Jag vill avdramatisera bröstfixeringen
och visa att kvinnor
ska vara stolta över sina bröst.
väg i livet och brinner för att
hjälpa unga att våga tala om det
som är tabu.
– Det viktiga är att jag inte
tycker att det som hände var mitt
fel, jag har aldrig klandrat mig
själv. Min sorg och skam börjar
bytas ut mot styrka och drivkraft.
Det är så många som skäms och
lever i det fördolda, men jag
tycker inte att jag har så mycket
att skämmas för. n