Riksdagsbeslut om adelns offentligrättsliga status - Riddarhuset

Riksdagsbeslut om adelns offentligrättsliga status
Riksdagen har den 11 april 2003, med ett visst tillägg, antagit de
lagförslag som regeringen lade fram i propositionen 2002/03:34, Adelns
offentligrättsliga status. Beslutet innebär dels att 1723 års privilegier för
ridderskapet och adeln (1723:1016 1) upphävs, dels att vissa ändringar
görs i riddarhusordningen (1866:37 s.1). Lagändringarna gäller fr.o.m.
den 1 juli 2003.
Ändringarna i riddarhusordningen består i att bestämmelser som gäller
befogenheter eller åligganden för regeringen utgår. Sådana bestämmelser
har funnits i 5,6,21,23 och 33 §§. Enligt 5§ skulle regeringen till
efterrättelse kungöra ridderskapets och adelns beslut om
kapitationsavgiften. I 6§ gavs regeringen befogenhet att påbjuda urtima
adelsmöte. I 21 och 23 §§ gavs föreskrifter om skyldighet att på
adelsmöte behandla framställningar från regeringen och om att sådana
framställningar före behandlingen på adelsmötet skulle
utskottsbehandlas. I 33 § slutligen föreskrevs att de ändringar i
riddarhusordningen som beslutats av ridderskapet och adeln skulle
stadfästas av regeringen.
Konstitutionsutskottet föreslog vidare, på eget initiativ, att den
övergångsbestämmelse som gavs när 2 § i riddarhusordningen upphävdes
år 1977 (SFS 1977:1142) nu också skulle upphävas. Riksdagen antog
också detta tillägg till regeringens proposition. Enligt
övergångsbestämmelsen ifråga skulle 2 § fortsätta att gälla i fråga om ätt
som ej tidigare introducerats.
I 2§ (senaste lydelse SFS 1917:131) föreskrevs att den som av Kungl.
Maj:t upphöjts till grevlig, friherrlig eller adlig värdighet skulle söka
introduktion på riddarhuset inom två år. Försummades det förlorades
rätten att erhålla introduktion och ”alla med upphöjelsen förenade
förmåner och rättigheter” såvida inte Kungl. Maj:t ”täckes genom
särskild resolution den försuttna tiden återställa”. Vidare gavs föreskrifter
om vilka handlingar m.m. som krävdes för introduktion. Det torde ha
varit föreskriften i 2§ om Kungl. Maj:ts möjlighet att återställa försutten
tid som fått utskottet att vilja upphäva även övergångsbestämmelsen.
Riddarhusordningen består sålunda. Dock kommer den inte längre att
ingå i SFS. Det anses, enligt vad som sägs i propositionen, ej behövligt
sedan regeringen inte längre har några befogenheter eller uppgifter enligt
detta instrument.
Det är av stor vikt att riddarhusordningen kvarstår. Den är nämligen
grundinstrumentet för den unika juridiska person som tillskapades vid
1866 års representationsreform. Ridderskapet och adeln upphörde då som
riksstånd, d.v.s. som en del av Sveriges riksdag. Det konstaterades
emellertid då att det fanns två skäl att ha ett rättssubjekt som också
fortsättningsvis representerade det forna riksståndet. Det ena var att det

vid den tiden kvarstod vissa privilegier och enligt dåtida betraktelsesätt
kunde privilegier inte upphävas eller förminskas utan samråd med den
berättigade parten. Det andra skälet var att Ridderskapet och adeln
kommit att, vid sidan av sina statsrättsliga funktioner, fungera som ett
organ som hanterade vissa för ätterna enskilda frågor. Dessa frågor
upptogs till behandling sedan riksdagen avslutats. Lantmarskalken
nedlade då sin stav, som han hade i sin statsrättsliga funktion, och kallade
sig vid de fortsatta sammanträdena enbart för ordförande.
Privilegier för den svenska adeln har i realiteten inte varit aktuella på
länge. Däremot har den juridiska personen Ridderskapet och adeln
alltjämt viktiga uppgifter av gemensamt intresse för Sveriges adel.
Sålunda är denna juridiska person lagfaren ägare till fastigheten med
Riddarhuspalatset i Stockholm. Vidare är Ridderskapet och adeln eller,
som rättssubjektet vanligen benämnes, Riddarhuset sedan lång tid
tillbaka förvaltare av ett stort antal stiftelser som lämnar understöd och
stipendier företrädesvis till medlemmar av de på Riddarhuset
introducerade ätterna.
Såsom regeringen konstaterat i sin proposition kan riddarhusordningen
inte upphävas av riksdagen, ty då skulle grundvalen för den juridiska
personen Ridderskapet och adeln ryckas undan. Det har stor betydelse att
detta klart utsägs i propositionen, och f.ö. också upprepas i
konstitutionsutskottets betänkande (2002/03: KU28). Därmed får
rättssubjektets bestånd anses säkrat.
1723 års privilegiebrev åter har sedan lång tid inte haft något för Sveriges
adel reellt innehåll. Några av bestämmelserna har upphävts formellt och
ytterligare ett antal har – enligt vad som anmärkts i författningsregistret –
ansetts vara upphävda till följd av ny lagstiftning. Kvar har emellertid
stått ett antal bestämmelser som varken formellt upphävts eller ansetts
vara upphävda. De är intressanta att läsa, ty för åtskilliga av dem gäller
att vad som en gång var privilegier numera är rättigheter som i princip
tillkommer envar i Sverige. Exempel på detta är Konungens medgivande
för adeln att fritt vandra uti främmande land, både till bokliga och fria
konsters idkande, ja t.o.m. att bosätta sig utrikes, dock icke att därvid
biträda Riksens fiender. Andra förmåner kan förstås bara mot bakgrund
av dåtida förbud mot att bedriva handel och hantverk utanför städerna
och det vid den tiden gällande skeppningsmonopolet för vissa städer.
Sålunda medges adeln t.ex. att få ha hantverkare på sina gårdar och att i
viss utsträckning få köpa och sälja varor utanför städerna. Adeln hade
också rätt att själv exportera vissa produkter. Andra dåtida
näringsrättsliga bestämmelser gjorde det till ett privilegium att på egen
mark få anlägga sågar och kvarnar. Det finns därutöver ett antal
befrielser från pålagor som inte längre existerar, såsom kronokörslor och
avgifter vid härens genommarsch. Ett antal bestämmelser behandlar
fastighetsrättsliga frågor, bl.a. avseende säterier.
Bestämmelserna i privilegiebrevet är kulturhistoriskt intressanta, men
numera utan rättslig betydelse för Sveriges adel.

Erik Tersmeden