Utskick 1 - Thule-kampanjen

”Vi hade fått en fiende,” fortsatte stubbrået. ”En som mördade Bergakungen och dem som gick att
söka efter honom.” De Underjordiska suckade och stönade och hukade sig.
”Du pratar,” fnös älvan. ”Så klart att det blev bekymmer, men det var de dödligas fel alltihop. Och
deras problem. Vi skulle aldrig ha lagt oss i deras bråk. När de kom och ville ha hjälp av oss med
sina futtiga trollkonster…”
”Deras fiende var vår fiende också. Det trodde Frun i alla fall, det var därför hon gav dem Bergets
Hjärta. Hon tror att deras Fiende vill bli Härskare över vår värld också…”
”Sådana dumheter!” snäste älvan. ”Vem han än är så är han bara en dödlig! Han är inte en av oss
och de dödliga har ingen makt över oss!” De sista orden stegrades nästan till ett skrik, men så
lugnade hon sig och fick med en ansträngning tillbaka sitt spydiga leende. Stubbrået rörde inte en
min.
”Det var mycket som förändrades den gången,” sade det långsamt. ”Frun blev vår Härskare, och
hon ställde om mycket. Hon hjälpte de dödliga, det var kanske vist och kanske dumt. Hon utmanade
Jägaren, och han gick sin väg och han tog Lagen med sig.
”Med Lagen borta är ingenting längre säkert. Redan ser vi hur murarna mellan oss och de dödliga
börjar brytas ned. Vi kan gå bortom gamla gränser och råmärken och vandra fritt. Men där vi kan
komma ut, kan andra komma in. Vi är inte säkra längre.”
”Jag gitter inte höra på dig längre,” sade älvan och vände på klacken. ”Kom, så går vi!” Några av de
andra i gläntan dansade iväg efter henne, andra dröjde sig kvar.
”För all del,” sade stubbrået. ”Täpp till öronen om ni tror att det hjälper. Men varför tror ni Frun –
och er egen kung – har kallat oss samman här just nu, med de dödliga inpå knuten? Bara för att
hålla fest? Det är stora ting på färde, sanna mina ord…”
”Hur stora?” undrade en av de små Underjordiska. ”För stora för oss?”
”Kanske för stora för alla,” sade stubbrået långsamt. ”Men kanske är inga av oss för små för att
väga emot.”
14