Sammanfattning - Centrum för tvåspråkighetsforskning

Ur Inledning A & D
A: Så ”din” Akilles är coolare, är det så? Vad du säger är väl att du tycker att din cover är
bättre än den där översättningen av Ingvar Björkeson, eller hur? För vad skulle vi annars
med en ny Iliad till, menar jag? Och varför ska man överhuvudtaget läsa Iliaden – på
grekiska eller svenska, ny eller gammal?
D: Björkesons översättning och min cover går inte att jämföra. Ungefär som Edsbacka Krog
och Falafelkungen. De varken förutsätter, utesluter eller kompletterar varandra. Två olika
grejor, helt enkelt. Om vi sedan behöver dem, eller om du borde läsa någon av dem …?
Tja, vi kan väl börja med att konstatera att man inte behöver läsa Iliaden, vare sig min
eller någon annans, på samma sätt som man behöver äta och dricka. Och du blir inte
nödvändigtvis en bättre eller en lyckligare människa av att ha gjort det. Men visst finns det
mängder av standardsvar som ofta talar i just sådana termer. Alla dessa standardsvar har det
gemensamt att de stämmer för vissa individer och syften, och i vissa kretsar och grupper, men
kanske inte för just dig eller mig.
Många skulle säga att den västerländska litteraturen börjar med Iliaden, och tänker sig
kanske att det som är ”äldst” också måste vara ”bäst”. Det är inte bara ett felaktigt utan även
ett rätt trött argument. Det är lika meningslöst som att hävda att Latin Kings är bättre än
Markoolio bara för att de var först med att rappa på svenska. Hellre då argumentera på
följande sätt: nämligen att Iliaden har spelat en viktig roll i den västerländska kulturhistorien,
och att det därför kan vara en idé att ha läst den. Är det bara cocktailkunskap du är ute efter
går det ju fortare att skumma Wikipedia. Men att läsa – själv – är trots allt viktigare än ”att ha
läst” på andras villkor.
Andra menar vidare att Iliaden har något att ”ge oss”. De säger att Iliaden ger oss
tillfälle att fundera kring liv och död, krig och konflikter. Kring ledarskap, hederskulturer, och
försoning – både med andra och med sig själv. Därmed kan en läsning av Iliaden, i bästa fall,
bli en övning i empati, som lär oss något om mänsklighet och bristen på densamma. I det att
vi läser Iliaden kan vi, genom våra egna reaktioner på texten, lära känna oss själva något litet
till, både som släkte och som enskilda individer. Och precis så är det. Dessutom är det en
fantastisk story! Alldeles för bra för att bara vissa typer av läsare ska kunna tillägna sig den
med behållning. Alldeles för bra för att bara vara somligas litteratur. Kanske är just det
huvudskälet till att jag gjorde den här covern.
Ur ”Bok 2: Testet”
Så for han runt och domderade. Och fick soldaterna att ta sig tillbaka till samlingsplatsen.
Snart satt allihopa i tysta led igen. Alla utom Thersites.
Han hade alltid varit en riktig jiddrare, och höll på och tjafsa nu också. Det fanns inget
som var heligt när han käftade med bossarna. Allt för att spela häftig och imponera på dom
andra. Av alla som kommit till Troja var han den mest pinsamma. Han hade fötts med en
klumpfot, och hans axlar kutade inåt mot cornflakesbringan. En riktig päronskalle hade han,
och en löjligt överkammad flint. Akilles och Odysseus hatade honom, för han var alltid på
dom två. Men nu gav han sig på och hånade Agamemnon. Och fast dom andra grekerna börjat
tappa tålamodet och bli riktigt irriterade, fortsatte han att skrika:
– Vad jiddrar du om nu, Agamannen? Har inte du baxat så det räcker? Ditt läger badar
ju i para. Som ett jävla harem med dom värsta gussarna. Glöm inte att det är vi greker som ger
dom till dig. Först av alla får du dom finaste tizarna när vi intar nån by. Men du ska väl ha
mer flous, eller? Från nån trojan som kommer för att deala om sin son, som jag eller nån