Sammanfattning - Centrum för tvåspråkighetsforskning

Högre seminarium/Forskningsseminarium
Vid Tolk- och översättarinstitutet i samarbete med Centrum för
tvåspråkighetsforskning
FD Dimitrios Iordanoglou
Uppsala universitet
”Proffset Akilles, Tjock-Ajax och de andra:
att ”översätta” Iliaden”
Resumé
Under seminariet kommer jag att presentera den nyutkomna ”Iliaden – en cover”, en prosaparafras av
vårt västerländska ärke-epos. Jag kommer inledningsvis att säga något allmänt (och kort) om
översättning av klassisk grekisk litteratur, för att sedan tala något längre om själva
”översättningsarbetet”, med funderingar kring och konkreta exempel på hur jag handskats med sådana
saker som stående epitet, (homeriska) liknelser och berömda avsnitt som Thersites-episoden.
Avslutningsvis kommer jag också att beröra både modern Iliaden-reception, och mitt eget fortsatta
arbete med att översätta och jämföra antik epik och modern hiphop till och från och med varandra.
Jag hoppas att presentationen ska kunna tjäna som utgångspunkt för en gemensam diskussion kring
exempelvis sådana saker som… vad översättning är och får vara; språklig och stilistisk och ideologisk
och kulturell mångfald och enfald; hur (o)bekvämt och (o)passande det är att sitta på dubbla stolar som
traditionsförmedlare och -undergrävare, och tja… allt annat som faller oss in.
Se exempel och textutdrag på följande sidor!
Tid: fredagen den 7 maj kl. 13.00-15 i lokal F 692, Södra huset, Frescati
Hjärtligt välkomna!
Birgitta Englund Dimitrova
Birgitta.Englund@tolk.su.se
Tel. 08-16 14 83
Detta är det sista forskningsseminariet för vårterminen på TÖI. Under maj kommer också ett antal
magister- och masteruppsatser i översättningsvetenskap läggas fram, enligt särskilt meddelande.
Tidigare utannonserat seminarium för den 7.5, med Birgitta Englund Dimitrova, äger rum under
höstterminen 2010.

Ur Inledning A & D
A: Så ”din” Akilles är coolare, är det så? Vad du säger är väl att du tycker att din cover är
bättre än den där översättningen av Ingvar Björkeson, eller hur? För vad skulle vi annars
med en ny Iliad till, menar jag? Och varför ska man överhuvudtaget läsa Iliaden – på
grekiska eller svenska, ny eller gammal?
D: Björkesons översättning och min cover går inte att jämföra. Ungefär som Edsbacka Krog
och Falafelkungen. De varken förutsätter, utesluter eller kompletterar varandra. Två olika
grejor, helt enkelt. Om vi sedan behöver dem, eller om du borde läsa någon av dem …?
Tja, vi kan väl börja med att konstatera att man inte behöver läsa Iliaden, vare sig min
eller någon annans, på samma sätt som man behöver äta och dricka. Och du blir inte
nödvändigtvis en bättre eller en lyckligare människa av att ha gjort det. Men visst finns det
mängder av standardsvar som ofta talar i just sådana termer. Alla dessa standardsvar har det
gemensamt att de stämmer för vissa individer och syften, och i vissa kretsar och grupper, men
kanske inte för just dig eller mig.
Många skulle säga att den västerländska litteraturen börjar med Iliaden, och tänker sig
kanske att det som är ”äldst” också måste vara ”bäst”. Det är inte bara ett felaktigt utan även
ett rätt trött argument. Det är lika meningslöst som att hävda att Latin Kings är bättre än
Markoolio bara för att de var först med att rappa på svenska. Hellre då argumentera på
följande sätt: nämligen att Iliaden har spelat en viktig roll i den västerländska kulturhistorien,
och att det därför kan vara en idé att ha läst den. Är det bara cocktailkunskap du är ute efter
går det ju fortare att skumma Wikipedia. Men att läsa – själv – är trots allt viktigare än ”att ha
läst” på andras villkor.
Andra menar vidare att Iliaden har något att ”ge oss”. De säger att Iliaden ger oss
tillfälle att fundera kring liv och död, krig och konflikter. Kring ledarskap, hederskulturer, och
försoning – både med andra och med sig själv. Därmed kan en läsning av Iliaden, i bästa fall,
bli en övning i empati, som lär oss något om mänsklighet och bristen på densamma. I det att
vi läser Iliaden kan vi, genom våra egna reaktioner på texten, lära känna oss själva något litet
till, både som släkte och som enskilda individer. Och precis så är det. Dessutom är det en
fantastisk story! Alldeles för bra för att bara vissa typer av läsare ska kunna tillägna sig den
med behållning. Alldeles för bra för att bara vara somligas litteratur. Kanske är just det
huvudskälet till att jag gjorde den här covern.
Ur ”Bok 2: Testet”
Så for han runt och domderade. Och fick soldaterna att ta sig tillbaka till samlingsplatsen.
Snart satt allihopa i tysta led igen. Alla utom Thersites.
Han hade alltid varit en riktig jiddrare, och höll på och tjafsa nu också. Det fanns inget
som var heligt när han käftade med bossarna. Allt för att spela häftig och imponera på dom
andra. Av alla som kommit till Troja var han den mest pinsamma. Han hade fötts med en
klumpfot, och hans axlar kutade inåt mot cornflakesbringan. En riktig päronskalle hade han,
och en löjligt överkammad flint. Akilles och Odysseus hatade honom, för han var alltid på
dom två. Men nu gav han sig på och hånade Agamemnon. Och fast dom andra grekerna börjat
tappa tålamodet och bli riktigt irriterade, fortsatte han att skrika:
– Vad jiddrar du om nu, Agamannen? Har inte du baxat så det räcker? Ditt läger badar
ju i para. Som ett jävla harem med dom värsta gussarna. Glöm inte att det är vi greker som ger
dom till dig. Först av alla får du dom finaste tizarna när vi intar nån by. Men du ska väl ha
mer flous, eller? Från nån trojan som kommer för att deala om sin son, som jag eller nån

annan har bundit upp och släpat hit. Eller e det en oskuld du vill ha? Som du kan ha för dig
själv och bouna. Vi greker ska fan inte behöva ta din skit, fast du e king. Och ni andra! Ni e
ena jävla blinkers. Grekiskor kanske, men fan inte greker. Fuck alla er!
Han fortsatte:
– Ajde, nu axar vi och lämnar kvar den här stekarn. Han kan sitta här i Troja och tajja på
sin andel. Så han får lära sig hur det e – om vi också bidrar med nåt eller inte. Nu har han
dissat Akilles. Tjall hans guss, och behåller henne för sig själv. Men Akilles e också en jävla
Benke. För annars hade det där vart Agamesens sista diss.
Odysseus klev upp bredvid honom. Blängde ner honom och sa:
– Din lilla jiddrare! Håll igen din stora käft, och lägg av och utmana. Det finns ju ingen
här som är så keff som du. Du är inte ens värd att ta krigsherrarnas namn i din mun. Än
mindre att sätta dig upp mot dom. Hoppas du på respass hem eller? Det här är inte över än.
Och om hemresan blir lycklig eller inte – eller om den ens blir av – det vet vi inget om.
Sa Odysseus och fortsatte:
– Här sitter du och förolämpar Agamemnon. Gudfadern själv! För att han har fått så
många gåvor av grekerna. Men du bara snackar skit för att du är avundsjuk. En sak ska du ha
klart för dig. Går du över gränsen igen, så är jag inte värd att kallas farsa till min egen son om
jag inte sliter kläderna av dig som den lilla hora du är. Och skickar dig härifrån, illa jävla
misshandlad.
Sen landade första smällen. Ridpiskan ven över axlar och rygg. Theristes föll ihop. Med
gråten forsande nedför kinderna och blodiga bulor längs med ryggen. Han kröp undan.
Livrädd. Satte sig och torkade tårarna. Stirrade runt sig som en nojig pundare. Dom andra
började skratta, fast dom egentligen var rätt bekymrade.