Hela dokumentationen som pdf - SVERI

Med gasen i botten,
mot fel mål?
Dokumentation från SVERI:s seminarium
den 25 maj 2004, Lustikulla konferens och krog
Hur ska en bra rehabiliteringssamordning se ut? Den frågan diskuterades på
SVERI:s seminarium "Med gasen i botten, mot fel mål?" den 25 maj. Här
kommer ett försök att sammanfatta dagens diskussioner, därefter följer en sammanställning
av rehabiliteringsvisioner utifrån specifika funktionsnedsättningar –
afasi, panikångest och whiplashskada. Sist, men inte minst finns ett referat av
Bengt Lindqvists föredrag "Alla människor har lika värde – någon däremot?"
Visioner om rehabilitering
Som SVERI konstaterat tidigare är samordningen ett av de största problemen med
rehabiliteringen idag. Ändå finns det rehabilitering som fungerar alldeles utmärkt. Ett
exempel är tumörvården. Den största skillnaden mellan tumörvård och annan rehabilitering
är att den förra har en patientansvarig läkare som är huvudansvarig för all patientens
vård och rehabilitering. För att samordningen av rehabiliteringsprocessen ska fungera
behöver många krav uppfyllas, men det är svårt att säga hur det rent praktiskt ska gå till.
Under dagens diskussioner framträdde två områden särskilt tydligt:
1. Behovet för individen av någon slags lotsning genom systemet.
2. Nödvändigheten att någon instans tar ett övergripande ansvar för att rehabiliteringsplaner
upprättas, genomförs och utvärderas för varje enskild individ.
På ett sätt kan man kanske säga att visionen om en samordnad rehabilitering redan existerar.
I Hälso- och sjukvårdslagen finns sedan 1994 bestämmelser om att alla människor
ska erbjudas den habilitering och rehabilitering som de behöver, oberoende av ålder,
diagnos och funktionshinder. Insatsen ska bygga på den enskildes behov. Den ska också
planeras, beslutas och dokumenteras i en individuell rehabiliteringsplan. Av planen ska
framgå vilka personer som är inblandade, vem som ska göra vad och när. Det ska vara
individen själv som styr vad som ska stå i planen. Helt klart är emellertid att samordningen
inte uppstår av sig själv bara för att den är lagstadgad.
Kunskap om rehabilitering
När en rehabiliteringsplan ska utformas krävs kompetens från många olika håll och det är
inte alltid möjligt för individen att veta vilken rehabilitering hon behöver och vilka
grupper som därmed ska vara inblandade. Det måste finnas ett sätt att få kunskap om
vilka instanser som bör aktiveras när just jag ska få min personliga rehabiliteringsplan
utarbetad. Idén om ett upplysningscenter utformades, d.v.s. ett ställe dit den enskilde kan
vända sig för att få upplysning om vilka kontakter hon bör ta, i vilken turordning samt
vilka rättigheter hon har. Ett upplysningscenter skulle lösa problemet med den bristande
informationen till den enskilde, men nackdelen är att ansvaret för att rehabiliteringsplanen
kommer till fortfarande vilar på individen. Det är inte lätt att som enskild och dessutom i
ett utsatt och hjälpbehövande läge, stå på sig och kräva att yrkespersoner från ett antal
olika instanser hittar tid att träffas och kommer överens om någonting meningsfullt. Det
borde inte behöva ligga på den enskilde att axla denna uppgift.
SVENSKA KOMMITTÉN FÖR REHABILITATION INTERNATIONAL www.sveri.se info@sveri.se 1

Ansvar och befogenhet
Om en viss person får ansvaret för att rehabiliteringsplanen upprättas, måste denne veta
eller kunna ta reda på vilken typ av utredningar som behöver göras samt hur
rehabiliteringsteamet bör vara sammansatt för varje individs specifika behov. Kan man ge
en proffssamordnare mandat att sammankalla personer med de kompetenser som behövs
och se till att arbetet med rehabiliteringsplanen kommer igång? Eller ska man placera alla
kategorier av professionella inom rehabiliteringsområdet på ett kompetenscenter inom
varje landsting? Vore det då möjligt att organisera verksamheten så att ett samarbete kom
tillstånd mer rutinmässigt? Eller ska representanter för de olika yrkesgrupperna finnas i ett
rehabiliteringscenter och fungera som rådgivare för individen och rehabiliteringssamordnaren
när planen upprättas? Ska det då ligga på samordnaren att lotsa runt individen
bland alla instanser som ska verkställa planen? Två möjliga instanser har figurerat i
diskussionerna – en personlig rehabiliteringssamordnare och ett rehabiliteringscenter,
men exakt vilka uppgifter, vilket ansvar och vilka befogenheter respektive instans skulle
ha finns det olika åsikter om.
Rehabiliteringssamordnaren
En personlig rehabiliteringssamordnare kan ha kontakt med individen från akutläget och
genom hela processen, vilken kan vara klar på några månader eller sträcka sig över resten
av livet då det gäller personer med kroniska funktionshinder. Rehabiliteringssamordnaren
skulle kunna föra personens talan i de fall denne inte själv kan göra det. Samordnaren
skulle vara insatt i personens hela livssituation och ha en helhetsbild över vilka behov
som finns och hur rehabiliteringen framskrider. Så långt verkar rehabiliteringssamordnarens
roll någorlunda klar, men svårare blir det med frågor som:
- Vilka befogenheter ska samordnaren ha?
- Vilken kompetens är nödvändig för att klara uppgiften?
Rehabiliteringscentret
Ett rehabiliteringscenter kan vara något av följande alternativ:
- Ett informationscenter som slussar vidare till rätt instans och upplyser om rättigheter.
- Ett center med representanter från alla yrken inom rehabiliteringsområdet. Centret
kan upprätta och fatta beslut om rehabiliteringsplanen, men delegera till andra att
verkställa den.
- Ett kompetenscenter där alla yrkesgrupper inom rehabiliteringsområdet finns samlade
och där planering, genomförande och uppföljning av rehabiliteringen sker i
samverkan.
Viktigt är emellertid att om ansvaret för rehabiliteringen ska ligga på en rehabiliteringssamordnare
måste denna ha befogenheter som matchar uppgiften. Annars blir rollen
tandlös. Samtidigt kan det vara svårt att utforma modeller för befogenhet som kan
accepteras av övriga professioner. Om ansvaret istället ligger på ett rehabiliteringscenter
måste det ändå finnas någon som har en helhetsbild över rehabiliteringens alla delar och
som är insatt i den enskildes livssituation.
Gemensam rehabiliteringspedagogik
Att sedan personer från de olika professionerna ska enas om skrivningar i rehabiliteringsplanen
är nog ett problem värdigt en helt egen diskussion. Det saknas en gemensam syn
på rehabilitering och en gemensam rehabiliteringspedagogik för alla yrkesgrupper.
Sanktioner och finansiering
Till de två huvudområdena under dagens diskussioner – ansvar för rehabiliteringen och
lotsning genom systemet – kan man lägga några andra aspekter. Det måste vara möjligt
att ställa den ansvarige till svars dvs. det måste finnas sanktionsmöjligheter. Den
finansiella sidan av samordningen är naturligtvis också viktig. Den handlar kanske
framförallt om flexibilitet att använda resurser till det som gör mest nytta. Är det så att
det finns alldeles för lite resurser eller blir pengar uppbundna i vissa typer av
SVENSKA KOMMITTÉN FÖR REHABILITATION INTERNATIONAL www.sveri.se info@sveri.se 2

ehabiliteringsåtgärder, pensioner och sjukpenning istället för att användas där de bäst
behövs för varje individ? Är resursfrågan något som skulle lösas med en samordnad
rehabilitering som stöds av en samlad ekonomisk resurs? Eller bör man utveckla
ekonomiska styrmedel som försäkringssystem o.d.?
Personlig erfarenhet
Slutligen fanns ett stort stöd bland seminariedeltagarna för att använda kompetensen hos
människor med funktionsnedsättningar i rehabiliteringsprocessen. De kan fylla viktiga
funktioner både som förebilder och som deltagare i processen att utarbeta rehabiliteringsprogram.
Kanske kan den personliga erfarenheten kopplad till olika former av formell
kompetens både bli en viktig del i eventuella kommande rehabiliteringscentra och utgöra
en ny arbetsmarknad för personer med funktionshinder?
Exempel på intressant rehabilitering som nämndes under dagen var bröstcancervården, Rekryteringsgruppens
arbete samt olika former av Community Based Rehabilitation (CBR). Den som vill fördjupa
sig i rehabiliteringssamordning kan läsa Socialmedicinsk tidskrift som har ett temanummer
"Rehabiliteringssamordnaren – en blivande profession", 2003 80:e årg. häfte 2.
Karin Gustafson
SVENSKA KOMMITTÉN FÖR REHABILITATION INTERNATIONAL www.sveri.se info@sveri.se 3

Visioner
Hur skulle en fulländad rehabiliteringsprocess se ut? Bortse från hur samhället är
organiserat just nu samt vilka lagar och resurser som finns. Tänk dig att allt är
möjligt!
Afasi
- Man behöver någon som pratar för sig, som vet vem man är och vad man tycker om.
- Man är mest motiverad i början och det är viktigt att ta tillvara på den motivationen,
även när den är överoptimistisk.
- Patient partners - patienter undervisar läkare.
- Kontakt med veteraner som har bearbetat sitt funktionshinder, någon den
hjälpsökande kan identifiera sig med.
- Man kan inte själv veta vilken hjälp man borde få, det utreds inte vilken hjälp jag
behöver i vardagen.
- Anhöriga ska få vara familj, ej vårdare.
- Lägg ansvaret på försäkringskassan och ej Landstinget för bedömning av vilka
behandlingar som ska göras.
- Någon måste ta ansvar för rehabiliteringen.
Psykiska besvär/panikångest
Jag vänder mig till:
- En vårdcentral f.v.b. till behandling.
- Nationella Hjälplinjen (tfn samtal) för stöd och råd.
- Öppenvårdshus/korttidshem för stöd och ytterligare kontakter för att få
vila/skydd/få prata (både förebyggande och kontinuerligt).
- Kontakt med en handikapporganisation (för att träffa andra i samma situation,
möten, studiecirklar).
- Nätverk/skyddsnät (med både professionella och lekmän)
- Behandlingsvård.
- Terapi (med högkostnadsskydd för att inte bli för dyrt).
- Arbetsmöjlighet (som en del av behandlingen).
Whiplash
Förutsättningar:
- Se hela människan – kropp och själ.
- Individuellt bemötande och ett gott bemötande.
- Rehabilitering på ett tidigt stadium.
- Kunskap om såväl skada som process för att motivera den enskilda personen att ta
del i rehabiliteringsprocessen.
- Handikapporganisationernas betydelse och kunskap som bidrag i processen.
- Idag saknas en naturlig koppling mellan rehabiliteringen och handikapprörelsen.
Ingen hänvisning sker.
- Någon kontaktperson från handikapprörelsen (med egen erfarenhet).
- Självhjälpsgrupper.
- Individuell rehabiliteringsplan tillsammans med både den som behöver rehabilitering
och de olika yrkesgrupper eller intressenter som finns inblandade.
- Konkreta mätbara mål med rehabiliteringen.
- Rehabiliteringsprocessens olika delar: social, emotionell, psykisk och fysisk.
Texterna med beskrivning av funktionsnedsättningar finns på www.sveri.se
SVENSKA KOMMITTÉN FÖR REHABILITATION INTERNATIONAL www.sveri.se info@sveri.se 4

Alla människor har lika värde – någon däremot?
Referat av Bengt Lindqvists föredrag
Bengt Lindqvist talade om reell jämlikhet, d.v.s. en jämlikhet som ser till resultatet istället
för till att alla behandlas på samma sätt. Resultatet ska vara att vi alla kan ta lika del, ta del
på samma villkor. Han menade också att människors lika värde bör uppfattas som att alla
människors behov är lika mycket värda. Detta bör ligga till grund för samhällsplaneringen.
Eftersom resurserna är ändliga bör de fördelas så rättvist som möjligt och
med utgångspunkt från att alla människors behov är lika viktiga.
Rehabiliteringsbegreppet är stort, kanske för stort. Rehabiliteringen får ofta skulden för t
ex förtidspensioneringar och sjukskrivningar. Det är fel, menade Bengt. Skulden bör
istället läggas på arbetsmarknadens sätt att fungera. Om arbetsmarknaden inte tar emot
personer med funktionsnedsättningar så spelar det ingen roll hur mycket man rehabiliterar
sig, då är det omöjligt att rehabilitera sig till ett arbete. Rehabiliteringsbegreppet är
svårhanterligt också för att det lätt glider över i sociala funktionshinder som har att göra
med människors förmåga att fungera socialt, t ex att passa tider.
Rehabiliteringen har sina brister – att resurser binds upp, att ansvaret är otydligt fördelat,
att samordningen fungerar dåligt och att de hjälpbehövande därmed hamnar mellan
stolarna. Vad kan vi göra åt detta? Går det att hålla samman alla dessa delar i ett
rehabiliteringsbegrepp? Går det att hitta en övergripande rehabiliteringspedagogik? Och
samtidigt acceptera det faktum att rehabiliteringen ser så olika ut beroende på vem som
ska rehabiliteras? Är det möjligt att förena alla olika yrkesgrupper som arbetar med
rehabilitering i en gemensam rehabiliteringsutbildning, som komplement till ordinarie
utbildning?
Ingen kan rehabilitera någon annan, det måste man göra själv. Har detta gjorts till något
centralt inom rehabiliteringen? Dagens rehabilitering är organiserad efter yrkesgruppernas
behov, inte efter behoven hos den som ska rehabiliteras, tyckte Bengt. Den enskildes
initiativ och motivering är avgörande – har vi arbetsformer som stämmer överens med
detta?
Varför är så få funktionshindrade yrkesverksamma inom rehabilitering? Vad kan man
göra så att fler blir utbildade och kan arbeta med detta?
Är rehabilitering också en skyldighet? Kan det t ex vara en skyldighet för en blind person
att lära sig läsa punktskrift eftersom det ökar dennes förmåga att arbeta? Om det är så,
hur skulle man utkräva denna skyldighet? Risken finns att det blir en utslagningsmekanism
istället för en tillgång. Kanske är det bättre att fokusera på motivation istället
för krav?
Slutligen föreslog Bengt Lindqvist att SVERI kanske kunde ta ansvar för arbetet med att
hitta en samsyn mellan olika grupper på rehabiliteringsområdet. Kanske kan SVERI det?
SVENSKA KOMMITTÉN FÖR REHABILITATION INTERNATIONAL www.sveri.se info@sveri.se 5