Ålderism- finns det?

Ålderism – finns det?
Birgitta Odén
När Senior 2005 presenterade sina planer för en förändrad framtida äldrepolitik var en av
utgångspunkterna, att vår kultur utvecklat en åldersdiskriminerande attityd: äldres resurser
utnyttjades inte, vare sig i samhällslivet eller i arbetslivet. Negativa bilder av ålderdomen
dominerade. Gamla myter om åldrandet förstärkte negativa attityder och stereotypier ”som
kan skada människors hälsa, självkänsla och oberoende” (SOU 2002:293.53).
Svarar denna beskrivning mot gamla människors situation? Finns det ålderism i vårt svenska
samhälle som en dominerande attityd? En attityd som måste förändras.
Begreppet ”ålderism”
”Agism” myntades 1968/69 av den amerikanske psykiatern Robert Butler i en artikel i The
Gerontologist (9:4 s. 243-246). Butler inledde med konstaterandet att begreppet ”agism”
svarade mot begreppen rasism och klassdiskriminering. ”Agism” bestod av liknande
stereotypa föreställningar, nu i form av diskriminering av dem med hög ålder. Hans empiriska
utgångspunkt var följande: ett kommunalt bostadsföretag hade önskat köpa och bygga om ett
stort bostadskomplex till fattiga gamla, de flesta färgade. Den vita befolkningen i de
omgivande husen protesterade våldsamt: deras miljö skulle förslummas, deras hus sjunka i
värde. Butler oroades av att denna högljudda aggressivitet mot gamla skulle sprida sig. Tio år
senare återkom han med en större och mera generaliserande studie under den dramatiska titeln
Why survive? Den första meningen lyder: ”Old age in America is often a tragedy”.
Gerontologen professor Lars Andersson, som genom sin bilagedel A Att åldras väglett
utredningen om ålderismen, hade redan i en artikel i Socialgerontologi (2002) fastställt, att
Butler med sitt nya begrepp givit namn åt en företeelse som var välkänd men som saknat
namn. Därmed hade begreppet fått status i den internationella forskarvärlden under 1970- och
1980-talen.
Men täcker det ursprungliga begreppet verkligen en välkänd svensk verklighet? Så vitt jag vet
har protester från yngre mot äldrebostäder inte varit vanliga i vårt land. Tvärtom. 1970-talet
var – enligt min minnesbild – det decennium, då vi tog med oss amerikanska vänner till
servicehus, dagcentraler och kommunala ålderdomshem och var stolta över deras standard.
Kringboende kunde utnyttja vårdcentraler och badbassänger anknutna till äldreboenden och
ibland åt barnen skolfrukost i samma lokaler där de gamla senare – och lugnare – åt sin lunch.
Protester från de kringboende hördes inte. Det var det decennium då de s k Äldrelagarna
infördes – och så småningom LAS – som gav skydd för äldre arbetskraft mot uppsägning. Det
var det decennium då Olof Palme som utbildningsminister tillförde resurser för
återkommande utbildning, för de lågutbildade äldre och mot de högskolestuderandes anspråk.
Butlers ”agism”-begrepp blev kvar i samhällsvetenskapens tolkningsramar och innehållet
vidgades. Det kunde till slut betyda ungefär vad som helst. En antologi om Ageism (2002)
från MIT anlägger denna tolkningsram på de mest skiftande frågeställningar – flera av dem
återkommande även i Senior 2005. Även i Sverige tycks idén ha slagit rot. Lobbygrupper
bildades och kampanjer startade. Sociologen Håkan Jönson har (2001) genom att analysera de
1

två konkurrerande pensionärstidskrifterna Veteranposten och PRO-Pensionär under åren
1941-1995 kunnat visa, hur bägge tidningarna under 1990-talet orienterade sina
tolkningsramar in mot föreställningen om ålderism. Begreppet passade en argumentering för
de äldres intressen i en kristid av nedskärningar och budgetsanering. Men är ålderdomen i
Sverige en tragedi?
Hur spred sig då begreppet ålderism i Sverige – innan massmedias erövring av begreppet?
Lars Andersson är själv ganska återhållsam kring begreppet – ”väldigt få vetenskapliga
studier om problemet hade genomförts”. Detta uttalande återkommer ordagrant i Senior
2005:s diskussionspromemoria. Trots denna brist på kunskap domineras utredningen av
önskan om att bekämpa de negativa attityderna till de äldre i Sverige.
Utredningen har på olika sätt sökt stärka sina belägg för en negativ inställning till äldre. En
internationellt känd expert åberopas: professor Lars Tornstam. Tornstam använder dock aldrig
själv begreppet ”agism”. I stället talar han om myter och stereotypier kring de äldre. I sista
upplagan av sin lärobok Åldrandets socialpsykologi (1998) har Tornstam tolkat de negativa
stereotypierna om äldre människors bristande intressen och förmågor ”som uttryck för ett dolt
förakt för svaghet i ett prestationsinriktat samhälle”.
Tornstams uttalande återgår på hans mångåriga studier av attityder till äldre, som inleddes på
1980-talet. 1981 publicerades en studie av olika åldersgruppers föreställningar om egna och
andra gruppers problem, direkt kopierad på ett amerikanskt frågeformulär (Harris 1975). De
svenska svaren visade att yngre människor hade överdrivna föreställningar om de gamlas
problem. Tornstams tolkning av resultaten var hypotesen, att äldre människor systematiskt
underskattar sina egna problem och att yngre överskattar dem. Tornstams slutsats är att ”vi
har lättare att se en problemfylld, ensam och ömkansvärd person framför oss, då vi målar upp
bilden av en ålderspensionär”. Detta hänför han till ”vårt eländesperspektiv” på ålderdomen.
En rimligare förklaring till de empiriska resultaten är, att den yngre delen av testgruppen
uppfattat att frågan ”äldres problem” också gällde de mycket gamla människornas problem,
sådana över 80 år, medan ”de gamla själva”, som alla var under 75 år (till följd av
urvalsprincipen), inte underskattade sina problem – men helt enkelt inte hade så stora
problem i den tidiga ålderdomen.
Tornstam fullföljde attitydstudierna (1979, 1983) genom en frågelek enligt ett annat
amerikanskt frågeformulär (Palmore 1977), som mätte kunskaper om olika situationer i de
äldres värld: boendet, sjuklighet, social situation. Han kom fram till att de välutbildade hade
större okunskaper än de lågutbildade och att vi genom utbildning och massmedia inte får
någon ”sann kunskap”. Det är myter och stereotypier, som bildar vår uppfattning om
åldrandet. Dessa förmedlas genom utbildning och massmedia. Bilden av de äldre gör dem
sjukare, ömkligare och eländigare än vad som svarar mot verkligheten. En förklaring till detta
är ”föraktet för svaghet” i ett prestationsinriktat samhälle.
I slutrapporten till projektet De äldre i samhället – förr, nu och i framtiden (Att åldras i
Sverige 1993) utvidgade Tornstam argumenteringen ytterligare genom att åberopa den norske
filosofen Harald Ofstads uppmärksammade bok Vårt förakt för svaghet. Ofstad skriver
emellertid inte alls om vår attityd till gamla, men Tornstam anser tydligen att han kan utnyttja
Ofstads text som en analogi och drar slutsatsen att allas vår motvilja mot äldre är dold och
kamofleras genom ett nedlåtande ömkande. Enligt min vetenskapssyn är detta en otillåten
slutsats. Skillnaden mellan de två fallen är alltför stor för att man skall föra över
förklaringsmodellen ”förakt för svaghet” från ett fall till ett annat. Nazisterna definierade
2

enligt Ofstad ”styrka” som arisk ras och framgång i krig och föraktet mot svaghet – judarna,
de besegrade – var allt annat än dolt. Svenskarnas förakt för äldre är däremot fortfarande
obevisat. Senior 2005 godtar emellertid Tornstams resonemang. Hela vår tankevärld är
genomsyrad av myter och negativa stereotypier om äldre. Kort sagt: med ålderism.
I sin iver att få belägg för ålderismens utbredning anlitade utredningen det välrenommerade
SOM-institutet i Göteborg. Det skulle dels analysera eget material om de äldre i politiken,
dels pröva Tornstams frågor för att se om hans teser stod sig efter 20 år.
SOM-institutet använde fyra av ”påståendena” i frågeleken, men kunde endast bearbeta två:
kunskaper om andelen äldre som bor i småhus och om andelen äldre med hörselskador. SOM
kom fram till att kunskaperna 2001 är bättre än på 1980-talet: i Tornstams frågelek 1983
svarade 70 % fel, i SOM:s 2001 55 % (Äldre i samhället s. 182). Institutet är dock en smula
tveksamt till hållbarheten i detta resultat och hänvisar till skillnader i metodik. Kanske borde
man också påpekat att Tornstams grupp och deras egen är olika: Tornstam slutar vid 75 år och
han får då endast med tredje ålderns äldre, medan SOM slutar vid 84 år och således även
omfattar en del av den fjärde åldern. Av SOM:s tabeller framgår också, att medel- och
högutbildade har högre andel riktiga svar än de lågutbildade. Tornstams slutsatser om vår
brist på ”sann kunskap” har således inte kunnat bekräftas av SOM-institutet.
I SOM-institutets egna undersökningar är det svårt att finna belägg för en negativ attityd till
äldre i totalbefolkningen: segregering finns – naturligt nog med hänsyn till olikheten i
tidsbudget och kultur – men ingen marginalisering. Det enda som kunde tyda på en negativ
uppfattning om äldre var motståndet mot att personer äldre än 65 år skulle inväljas i
riksdagen. Men detta beror sannolikt inte på ”ålderism” utan på traditionalism i valmanskåren
och i valstrategernas överväganden. Om det varit ”ålderism” borde gamla inte haft rösträtt –
en idé som lanserats i USA.
Trots att det är uppenbart, att SOM-institutets resultat inte ger stöd för Tornstams teori,
sammankopplar utredningen dem i följande häpnadsväckande slutsats: ”Resultaten från
Tornstams och SOM-institutets studier ger vid handen att det finns en dominerande
föreställning om äldre människor som svaga och utsatta, men i hög grad värda vårt
gemensamma stöd. Så till vida påminner resultaten om den dominerande stereotypen av äldre
människor som forskare pekat på i USA: att de lite nedlåtande ses som ”stappliga men rara
(doddering but dear)”.
Slutsatsen saknar helt täckning i det svenska material utredningen presenterat. Låt oss därför
övergå till att lyssna på vad de äldre själva har att säga.
Äldres egen uppfattning om sin situation
Senior 2005 vitsordar att ”enkätundersökningar bland äldre personer har inte givit något stöd
för att äldre människor i Sverige känner sig illa bemötta eller diskriminerade i det dagliga
livet” (s. 79). Detta kan lätt dokumenteras. Varför lyssnar inte utredningen på dem? SOMinstitutet
har ju visat att de äldre är kunniga och samhällsengagerade.
I den svenska Eurobarometern från 1993 fanns två frågor om huruvida de äldre uppfattat att
de blivit bemötta med mindre eller mer respekt sedan de blivit äldre. 78 % av svenskarna
ansåg att ingen attitydändring mött dem. De har inte heller ansett att de bemötts nedsättande
av myndigheterna. 1992/93 års ULF-undersökning visar samma tendens – endast 5-9 % äldre
3

anser sig ha blivit dåligt bemötta av försäkringskassa och läkare/sjukhus. Ålderismen kan
således inte vara särskilt utbredd.
Allmänna opinionens inställning till de gamla som grupp är inte heller ålderistisk. Stefan
Svallfors’ fortlöpande studier av svenskarnas inställning till välfärdssatsningarna är att
resurser till sjukvården är högprioriterade, tätt följda av resurser till de äldre (1992).
Inför årtusenskiftet gjorde EU två olika intervjuserier bland befolkningen. De svenska
pensionärerna visade sig vara de mest tillfredställda av samtliga ålderskategorier – detta trots
90-talets åtstramningar. I den europeiska undersökningen 1999 av inställningen till
lagstiftning mot diskriminering av äldre var svenskarna de som uttryckte minst intresse för
detta.
Trots intensiv propaganda om ålderism under 1990-talet vägrade tydligen majoriteten av de
svarande att känna sig illa behandlade. Vi förblev Europas minst ålderistiska samhälle. Varför
det är så, är lätt att förklara – i historiskt perspektiv – men det är en annan historia.
Efter-tankar
När en utredning som Senior 2005 skall förbereda ett så komplext och stort problem som
framtidens äldrepolitik, behöver den självfallet utgå från en så säker verklighetsgrund som
möjligt – och lägga förslag som är realistiska och i överensstämmelse med säkerställd och
kritiskt prövad erfarenhet.
Här har bara en enda av undersökningens hörnpelare granskats: den negativa bilden av äldre
och äldres situation. Resultatet är att utredningen inte givit några belägg för sin uppfattning att
ålderism dominerar attityderna i Sverige. Ålderismen finns ännu inte som ett speciellt
problem i vårt land. Den är en luddig socialpsykologisk tolkningsram, som mera fördöljer och
förenklar än förklarar de komplicerade problem som är förbundna med människors utträde ur
arbetslivet, med vår ökande svaghet och med vår ofrånkomliga död.
4