Läs mer - HandikappHistoriska Föreningen

Diskussion
Diskussionen handlar mest om rätten till trygghet när man använder tunnelbanan.
– Den här fi lmen gav mig en större inblick i hur livet kan vara när man har en synskada. Jag hade ingen
aning om att många synskadade känner ren fruktan för sitt liv när de åker tunnelbana, säger Pernilla
Nordlund Tenggren.
Louise Lindström påpekar att även andra än personer med synskada kan råka illa ut i tunnelbanan.
– Jag har ett rörelsehinder och ramlade på en hal ramp vid tunnelbanan. Jag polisanmälde saken och SL
och gatukontoret försökte skjuta över ansvaret på varandra. För mig var det så traumatiskt att jag inte har
åkt tunnelbana sedan dess.
Med anledning av Louise Lindströms inlägg undrar moderatorn Karin Ljuslinder om man kan polisanmäla
SL när man råkar ut för en olycka eller en incident. Finns det någon lag om att vi har rätt att gå trygga,
frågade hon och ett svar från publiken är att det fi nns lagformuleringar som ”vållande till annans kroppsskada”
och ”att utsätta annan för fara”. Det är också formellt möjligt att hänvisa till konventionen om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Anna Bergholtz berättar att hon vintern 2010 anmälde SL för Diskrimineringsombudsmannen på grund av
en snöig perrong.
– När det ligger snö kan man ju inte känna markeringarna. Jag tyckte att det kunde rubriceras som ett lätt
avhjälpt hinder och att det var diskriminering att inte ta bort snön, men det var tydligen inte möjligt att se
det så.
Stig Larsson påminner om att det fi nns sätt att skapa säkerhet.
– I till exempel Köpenhamn och Paris fi nns det en vägg mot spåret med dörrar som öppnas när tåget kommer
in. Varför har vi inte det i Sverige? Det som är möjligt där är möjligt här. För mig som är synsvag är
det också besvärligt att inte kunna läsa skyltarna. En bättre skyltning skulle gagna alla.
Det här är en viktig fi lm, anser Lotta Friman. Det är skandal att det inte fi nns väggar mot spåren, även
med tanke på förarnas arbetsvillkor. Många tycker att det är hemskt att köra tunnelbanetåg när risken är så
stor att någon ska ramla ner på spåret.
Generation neurosedyn
Filmen presenteras av Margareta Nyberg, Föreningen för de neurosedynskadade.
Filmens regissör Niko van Glasow föddes med korta armar på grund av neurosedyn. I fi lmen möter vi honom
och ytterligare elva personer med neurosedynskador när de låter sig fotograferas nakna för en kalender.
De medverkande berättar om sin barndom och livet i dag med arbete och familj. Filmen visar också
när fotona ställs ut på ett torg i en stad i Tyskland.
Niko van Glasow berättar i fi lmen att han inte gärna vill visa sina axlar och korta armar, men han växer
av att möta andra som vågar visa sin kropp. Hela fi lmen handlar i grunden om att acceptera sin kropp.
Många med neurosedynskador har samma upplevelser som jag från barndomen, vi skulle se så normala
ut som möjligt. Vi skulle absolut ha benproteser även om vi inte kunde gå med dem. Vi fi ck lära oss att vi
inte dög som vi var.
När Niko van Glasow skulle göra fi lmen besökte han också Sverige för att hitta personer till kalendern.
Jag blev tillfrågad och tyckte att det var en bra idé men själv kunde jag inte tänka mig att ställa upp på
nakenfotografering. Jag ångrar inte att jag sa nej trots att jag tycker att det är en väldigt bra fi lm, säger
Margareta Nyberg.