Läs eller ladda ner rapporten i pdf-format - HandikappHistoriska ...

– museer och 

funktionshinder

ALLAS HISTORIA 

– museer och funktionshinder

Redaktör: Malena Sjöberg 

Grafisk form, omslag: Katarina Lindahl 

HandikappHistoriska Föreningen 2013 

www.hhf.se 

Tryck: Lenanders Grafiska AB 

ISBN 978-91-637-2775-7

INNEHÅLL 

Inledning 4 

Bakgrund 5 

Hur ser museerna på funktionshinder? 14 

Mångfald handlar om delaktighet 19 

Att hitta föremål som anknyter till 

funktionshinder 23 

Livsberättelser 31 

Tillgänglighet som tidsdokument 36 

Funktionshinderrörelsen en tillgång 

– att gå i armkrok 42 

Hur får man in funktionshinderperspektivet 

i utställningarna? 46 

Referenser 54

Inledning 

Vems historia berättar museerna? Vilkas liv och erfarenheter förs 

fram? Hur speglas synen på människor med funktionsnedsättning 

genom tiderna? Vad man väljer att skildra och hur man gör det är 

en fråga om kunskap och samhällssyn. Människor med funktionsnedsättning 

är sällan synliga i historien. 

Den här rapporten vänder sig i första hand till museerna och funktionshinderrörelsen. 

Tanken är att inspirera museerna att på ett 

medvetet sätt föra in funktionshinderperspektivet i sin verksamhet. 

Rapporten är ett försök att problematisera olika aspekter, visa på 

erfarenheter och synpunkter från olika museer och inte minst ge 

konkreta tips om vad man kan tänka på i sitt kommande arbete 

med frågorna. 

Förhoppningen är att rapporten ska bli avstamp för en fortsatt 

diskussion om hur funktionshindrades levnadshistoria ska ingå i 

museernas insamling, dokumentation och utställningar. Det handlar 

om att spegla funktionsnedsättningar och funktionshinder som 

en del av vår gemensamma historia. För den som har en funktionsnedsättning 

handlar det om att få sin historia berättad – och att få 

vara med och berätta den. 

Rapporten är framställd inom projektet Handikapphistoria i kulturarvet 

(HAIKU), som drivs av HandikappHistoriska Föreningen 

i samarbete med Stiftelsen Nordiska museet och finansieras av 

Allmänna arvsfonden. Utgångspunkten i rapporten är dels projektets 

enkäter, där svenska museer och funktionshinderrörelsen 

besvarat frågor om hur de ser på sitt arbete med funktionshinder, 

dels fyra regionala seminarier, som handlade om hur museerna kan 

göra för att få in funktionshinderperspektivet i sitt arbete. 

Seminarierna anordnades i oktober 2012 av projektet HAIKU i 

samarbete med Upplandsmuseet, Umeå universitet, Västerbottens 

4

museum, Malmö museer, Lödöse museum, Västarvet och funktionshinderrörelsen, 

läns-HSO, i respektive region. Seminarierna 

samlade deltagare framför allt från museer och funktionshinderorganisationer, 

men också arkiv, folkbildning, politiker och universitet 

var representerade. Trots att programmet i huvudsak var likartat 

på de fyra seminarierna fick de olika karaktär på grund av deltagarnas 

sammansättning och bakgrund. 

Bakgrund 

”Den historia som museerna och samhället i stort oftast har 

skildrat är maktens, kungarnas och männens. De som har kontroll 

över historien har makten även i dag. Överklassen har alltid 

varit synlig och har en styrka i det. Förfädernas porträtt som 

pryder familjernas väggar visar ett sammanhang, individerna 

bärs upp av släktens förflutna. Men vi kommer alla någonstans 

ifrån. Vi är alla en del av historien. Att få sin historia skildrad 

stärker människor, både som individer och som grupp.” 

Margareta Persson, projektledare för HAIKU, i sitt inledningsanförande 

på de fyra seminarierna. 

Genom historien har det storslagna eller det som betraktats som 

normalt skildrats och visats upp. Människor som inte är perfekta 

har betraktats som avvikelser. Avvikelserna har visserligen fått en 

plats i historieskildringen men alltid för sig, som en kuriositet, aldrig 

som en del av den gemensamma historien. 

Begreppen kultur och kulturarv är komplexa, de både skiljer och 

förenar människor. För bara några årtionden sedan saknades mångfaldsperspektivet 

i synen på dessa begrepp, man utgick från att 

det fanns ett enda sätt att se på samhället och nationen. Delar av 

historien, som funktionshindrades levnadsvillkor, har inte funnits 

5

med. Det synsättet har präglat museernas verksamhet och lett 

till en homogen gestaltning. Det är först på senare år som tanken 

om mångfald har kopplats ihop med kultur och kulturarv. 

Kulturforskare talar om ”kulturell friställning”, en frigörelse från 

kulturella traditioner. Individens roll och kulturella skillnader ställs 

mot det gemensamma och sakta börjar nu funktionshinder räknas 

som en faktor i mångfaldsperspektivet. 

Funktionsnedsättning är bara en del av livet 

Det finns en gammal föreställning om att funktionsnedsättning 

är liktydigt med sjukdom och ohälsa. Ändå vet vi att begreppen 

hälsa, sjukdom, funktionsnedsättning och funktionshinder inte är 

entydiga. Den som är ”frisk” kanske är ledsen och den som är sjuk 

kanske ”mår bra” och är glad. En människas funktionsnedsättning 

betraktas ofta som den viktigaste faktorn när det handlar om 

livsvillkor, delaktighet och ställning i samhället. Men det är den 

sällan. Vi har alla olika förutsättningar och roller som bidrar till 

att forma våra liv och vi måste studera samspelet mellan faktorer 

som funktionsnedsättning och funktionshinder, kön/genus, klass, 

Eric Hermelin var förstaklasspatient på St Lars sjukhus 1909-1944. 

För övriga patienter var miljöerna på mentalsjukhuset bedrövliga. 

Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet 

6

ålder, sexualitet och etnicitet för att människors liv ska bli synliga 

och begripliga. 

Eric Hermelins liv är ett bra exempel på vad klasstillhörigheten 

kunde betyda för en människa med funktionsnedsättning. Han föddes 

1860 i en adlig familj och blev med tiden författare, översättare 

och expert på klassisk persisk poesi. De sista trettio åren av sitt 

liv vistades han som patient på Sankt Lars i Lund, men tack vare 

familjens resurser behövde han aldrig leva i den förfärliga miljö 

som de flesta människor med psykiska funktionsnedsättningar 

gjorde då. Familjen betalade för en lägenhet på sjukhusområdet 

där han kunde bo människovärdigt och ägna sig åt forskning och 

översättning. 

Klasstillhörigheten är betydelsefull än idag. Låt oss föreställa oss 

en byggnadsarbetare och en professor som båda råkar ut för en 

olycka och får en fysisk funktionsnedsättning. Byggarbetaren riskerar 

att förlora mycket. Han mister troligen sitt jobb och därmed 

både inkomst och en viktig del av sin identitet medan professorn 

sannolikt kan återgå till sitt jobb och behålla sin inkomst och sociala 

position. En funktionsnedsättning är en del av en människas 

liv, andra aspekter är ofta lika viktiga, eller viktigare, för hur livet 

gestaltar sig. 

Funktionshinder är en politisk fråga 

Synen på funktionshinder påverkas av den tid och kultur vi lever i. 

Våra värderingar och samhällets attityder till människor med funktionsnedsättning 

har förändrats genom åren. Orden vi har använt 

berättar om det. Människor har kallats idiot, obildbar, dum, dåre, 

dvärg, dövstum, vanför, krympling, invalid. I dag talar vi om medborgare 

som ska ha samma mänskliga rättigheter som andra. 

På vissa sätt kan det ha varit lättare att leva med en lindrig utvecklingsstörning 

i agrarsamhället än det är i dag. På den tiden då de 

flesta inte kunde läsa, gjorde det inte så stor skillnad att ha en 

lindrig utvecklingsstörning, om man bara klarade de nödvändiga 

7

sysslorna. När arbetslivet började kräva utbildning blev det allt fler 

som räknades som utvecklingsstörda. I dag ser vi en annan samhällsförändring 

som ger en liknande konsekvens. Allt fler barn går 

i särskolan. Många av dem har inte någon utvecklingsstörning men 

behandlas som om de har det för att få det extra stöd de behöver 

i skolan. Det får svåra konsekvenser för möjligheten att sedan få 

ett arbete. 

Samhällets värderingar och politiska beslut påverkar varandra 

ömsesidigt. Idag säger vi att en funktionsnedsättning alltid ska 

ses i relation till samhället. Politiken avgör i stor utsträckning om 

en funktionsnedsättning ska bli ett funktionshinder eller hur stort 

det ska bli. Ju bättre servicen och tillgängligheten är, desto fler 

människor kan leva ett självständigt liv och färre blir därmed funktionshindrade 

av sin funktionsnedsättning. Ibland är politiken med 

och avgör om en funktionsnedsättning ska innebära liv eller död. 

Socialpolitiken bestämmer fördelningen av välfärden, till exempel 

om alla ska ha tillgång till läkemedel eller transplantationer. Det 

handlar både om medicinska framsteg och om ett samhälles ekonomiska 

nivå och politik. Diabetes är en sådan sjukdom som man 

kan leva ett bra liv med, tack vare de medicinska framstegen, förutsatt 

att man får tillgång till vården. 

Kränkningar och övergrepp 

I funktionshindrades historia finns det mycket av kränkningar 

och övergrepp från samhällets sida. Många har varit instängda på 

institutioner, en del har betraktats som obildbara, blivit tvångssteriliserade 

och inte fått gifta sig. Döva har fråntagits sitt språk 

och andra har omyndigförklarats och berövats sin rösträtt. Först 

1989, när omyndighetsförklaringen försvann, fick alla medborgare 

rösträtt. 

En sådan historia kan skapa skuld och skam, även idag. Det händer 

att människor med funktionsnedsättning säger: ”Vi har ingen 

historia att vara stolta över. Tidigare generationer har ju haft det 

8

förfärligt.” Ja, människor har behandlats illa av samhället och det 

bemötandet pågår delvis fortfarande, men alla människors historia 

är viktig att dokumentera. Samhället får inte fortsätta att diskriminera 

genom att förtiga historien. En historia som över huvud taget 

inte syns föder ännu mera skuld och skam. 

Här följer några exempel på hur politiken och synen på funktionshinder 

ömsesidigt har påverkats och förändrats genom tiderna. 

Hundra år av språkligt förtryck 

Teckenspråket är barndomsdövas språk och förutsättningen för delaktighet 

och kommunikation. Det var också undervisningsspråk 

i dövskolorna till slutet av 1800-talet då en europeisk dövlärarkongress 

beslutade att teckenspråket inte längre skulle användas. 

Barnen skulle undervisas muntligt och lära sig att läsa på läppar. I 

Sverige varade den orala eran till 1980-talet och hade till följd att 

generationer av döva barn lämnade skolan med dåliga kunskaper 

och en torftig svenska, eftersom de inte kunde tillgodogöra 

sig undervisningen. Det blev hundra år av språkligt och kulturellt 

förtryck och hela tiden arbetade döva och deras organisation 

Sveriges Dövas Riksförbund med att förklara att teckenspråket är 

nödvändigt för döva. Först 1981 slog riksdagen fast att teckenspråket 

är dövas första språk och att dövskolorna ska undervisa 

på teckenspråk. 

När människomaterialet skulle förädlas 

I början av 1900-talet fick de rashygieniska tankarna fäste i 

Sverige. Statens institut för rashygien, det första i världen, öppnades 

på 1920-talet och 1935 kom en lag som gjorde det möjligt 

att tvångssterilisera människor. Det var både läkare och politiker 

över partigränserna, bland andra folkhemsbyggarna Alva och 

Gunnar Myrdal, som ansåg att ”människomaterialet skulle förädlas”. 

Man talade om ”toppvärdiga och icke toppvärdiga individer”. 

Syftet med tvångssteriliseringarna var att ”utrota all slags fysisk 

och psykisk mindervärdighet i befolkningen”. Steriliseringslagen 

9

fanns kvar till 1975. Av de 63 000 personer i Sverige som tvingades 

eller övertalades att låta sterilisera sig var nästan alla kvinnor. 

Många av dem hade en utvecklingsstörning eller psykisk funktionsnedsättning. 

I dag har staten bett om ursäkt och många har 

fått ekonomisk ersättning. Men hur står det till med vår tids människosyn? 

Handlar fosterdiagnostiken i själva verket om att vissa 

människor inte är önskvärda? 

Funktionsnedsättningar i sagor 

och skönlitteratur 

Långt före tvångssteriliseringarnas och fosterdiagnostikens tid 

fanns sagorna om bortbytingen. Trollen hade tagit det riktiga och 

välskapta barnet och lagt sin egen trollunge i vaggan. Claes G 

Olsson har skrivit om de folkliga föreställningarna om bortbytingen 

Barn som inte utvecklades som andra kunde kallas bortbyting. En trollmor 

hade bytt ut det ”riktiga” barnet. Bild: Maj Fagerbergs 

illustration till Selma Lagerlöfs berättelse ”Bortbytingen”. 

10

i sin avhandling ”Omsorg och kontroll”. En ung deltagare på ett 

av HAIKUs seminarier berättade att hans föräldrar tidigare kall- 

ade hans lillasyster för bortbyting därför att hon inte var som de 

andra syskonen. Nu har systern fått diagnosen ADHD och det har 

blivit lättare att tala om det i familjen. 

I både facklitteraturen och skönlitteraturen hittar vi många exempel 

på hur olika funktionsnedsättningar har betraktats genom 

tiderna. Varje funktionsnedsättning har sin ”fördomsprofil” 

skriver Bo Andersson i sin bok ”Myter i dagsljus”, där han skildrar 

hur människor med synskada har uppfattats som tragiska 

och ömkansvärda medan döva sågs som dumma eller komiska. 

Personer med kortväxthet har i långa tider fått symbolisera ondska. 

En sådan skildring är Pär Lagerkvists roman ”Dvärgen”. 

Föränderlig syn på psykiska problem 

Människor med psykiska funktionsnedsättningar betraktades 

en gång som heliga i vissa kulturer. Man lyssnade på dårens tal 

som ansågs komma från ett orakel. Senare i historien har vi haft 

århundraden med inspärrning och fasansfulla behandlingsmetoder. 

Människor skulle gömmas, först för att själva skyddas från samhället 

och därefter för att man ville skydda samhället från dem. Från 

1960-talet och ett antal år framåt hade många psykologer och psykiatriker 

föreställningen att schizofreni berodde på fel i familjen, 

främst hos modern. Familjen var skadlig och föräldrarna stängdes 

ute från mentalsjukhusen där deras barn fanns. I dag har synen 

vänt och föräldrarna betraktas som en resurs och får ofta ett alltför 

stort ansvar. 

Mer normal med proteser 

Insatserna för de barn som föddes med neurosedynskador i början 

av 1960-talet är ett annat exempel på samhällets strävan efter 

normalitet. Många barn tvingades genomgå en rad operationer 

och fick arm- och benproteser för att se normala ut. Barnen fick 

träna åtskilliga timmar för att lära sig att använda proteserna, men 

11

Ann Håkansson var ett av neurosedynbarnen som fick kämpa med olika 

proteser för bli så ”normal” som möjligt. 

Foto: Föreningen för de Neurosedynskadade 

många slängde dem när de blev vuxna. Proteserna var mer till hinder 

än nytta. Historien om hur samhällets inställning kolliderade 

med barnens behov är skildrad i Karin Paulssons avhandling ”Dom 

säger att jag ser mer normal ut med benproteser”. 

”Jag ville inte rättas till” 

Thomas P Larsson är född vid samma tid som neurosedynbarnen 

och är numera administrativ chef för Handikapporganisationernas 

samarbetsorgan, HSO i Skåne. På HAIKUs seminarium i Malmö 

berättade han om sina möten med sjukvården. Han är född med ett 

ansikte som ser lite annorlunda ut och har blivit synad och klämd, 

vriden och vänd, fotograferad och bedömd av sjukvården. Flera 

läkare har velat operera honom, göra honom normal, men han har 

sagt nej varje gång. 

12

– När jag var barn var jag på 

kontroll då och då. Tanken var 

att jag skulle opereras i femtonårsåldern 

när jag hade vuxit 

färdigt. Jag växte upp och skaffade 

mig en trygg identitet. Jag 

hade många kompisar och mitt 

liv var precis som deras. Jag 

visste förstås att jag inte såg ut 

som de, men det var bara sjukvården 

som ansåg att det var fel 

på mig. Ingen annan. 

Om Thomas P Larsson hade 

följt sjukvårdens råd hade han 

fått gå igenom flera stora operationer. 

Han drog sig för det, 

men det främsta skälet till att 

han sa nej var att han krävde 

rätten att vara den han är. 

Thomas P. Larsson kräver rätten att 

få se ut som han gör. 

Foto: HSO Skåne 2013 

– Sjukvården ansåg att man inte kunde se ut som jag och jag skulle 

inte ifrågasätta deras förmåga att rätta till mig. Men jag ville inte 

rättas till. 

13

Hur ser museerna på 

funktionshinder? 

Hur arbetar museerna med funktionshinderfrågorna? Vilken kunskap 

och medvetenhet finns och vad har de gjort tidigare? För att 

få svar på det har en enkät skickats till 72 museer, främst kulturhistoriska 

museer och konstmuseer. Åttio procent svarade. Frågorna 

var kvalitativa och öppna och svaren mycket olika, bland annat 

beroende på vem på institutionerna som har svarat. Här är en sammanfattning 

av ”Funktionshinderperspektiv på museernas arbete”, 

HAIKU 2012. 

Resultatet av enkäterna visar enligt rapporten att museerna bör: 

• Bättre synliggöra levnadsförhållandena för personer med funktionsnedsättning 

och samhällets synsätt och åtgärder ur ett 

historiskt och samtida perspektiv. 

• Förbättra dokumentationen på området och skapa en bättre 

sökbarhet i samlingarna. 

• Öka kunskapen om föremål relaterade till funktionshindrades 

liv och erfarenheter och synliggöra föremålen i sin kontext. 

• Inkludera personer med funktionsnedsättning innehållsmässigt 

i utställningar. 

• Fortsätta förbättra den fysiska tillgängligheten till byggnader 

och lokaler. 

• Uppdatera informationen så att den når alla. Det gäller både 

hemsidor och annan information. 

• Öka medvetenheten och kunskaperna både om hinder i 

samhället och om funktionsnedsättningar. Mer utbildning 

efterfrågas av ”experter” och personer med egen erfarenhet av 

funktionsnedsättning. 

14

Museerna har ansvar för att skildra kulturarvet så att vi alla bättre 

kan förstå samhället. Ansvaret är, eller borde vara, att göra alla 

människors historia synlig och att göra den tillgänglig så att alla 

kan ta del av den. Enkäten visar att det finns stora brister i museernas 

arbete i båda dessa avseenden. 

Människor med funktionsnedsättning är i det stora hela orepresenterade 

i museernas skildringar av levnadsförhållanden i olika 

tider, även om det finns enstaka goda undantag. Men museerna är 

medvetna om sitt sociala ansvar och om att de måste vara öppna 

för fler perspektiv och tolkningar, vilket är en början till förändring. 

Några få museer arbetar redan medvetet för att synliggöra 

funktionshinder i all sin verksamhet, andra är medvetna om att 

funktionshinderperspektivet saknas och vill skaffa sig mer kunskap. 

Några har integrerat funktionshinder i sitt mångfaldsarbete. 

Studien visar att museernas fasta utställningar sällan har något fördjupat 

funktionshinderperspektiv. Antalet tillfälliga utställningar 

som behandlar funktionshinder på något sätt har däremot ökat 

under de senaste tio åren. Ofta är de tillfälliga utställningarna mer 

problematiserande än de fasta. Men informationen om utställningarna 

når sällan utanför museernas lokala eller regionala räckvidd 

och museerna känner ofta inte till varandras utställningar. 

Det är få museer som har dokumenterat levnadsförhållanden för 

personer med funktionsnedsättningar och deras erfarenheter. I 

enkäten kunde inget museum ge exempel på att de hade gjort 

någon dokumentation av en enskild person med funktionsnedsättning. 

Däremot uppgav flera museer att det hade gjorts intervjuer 

med enskilda personer om deras levnadsförhållanden i samband 

med dokumentationsprojekt. Under tre decennier från början 

av 1960-talet avvecklades de flesta institutioner för människor 

med funktionsnedsättning. Det gällde både psykiatriska sjukhus, 

vanföreanstalter och institutioner för personer med utvecklingsstörning. 

På flera håll i landet har museerna dokumenterat 

15

institutionernas historia och bevarat foton och föremål. Ett exempel 

är Kulturmagasinet i Helsingborg som har samlat material från 

stadens vanföreanstalt och från Sankta Maria mentalsjukhus. 

Mångfald och intersektionalitet 

I dag är det ett politiskt krav att institutioner som får statliga anslag 

arbetar medvetet med mångfaldsfrågorna. Intresset för mångfald 

ökar och det tycks som om intresset för funktionshinder också 

gör det. Många museer har mångfaldsplaner, men funktionshinder 

och funktionsnedsättning uppmärksammas sällan lika mycket 

som klass, etnicitet, ålder, kön/genus och religion. Det finns inget 

exempel på att man på museerna har reflekterat över intersektionaliteten, 

det vill säga hur de här olika faktorerna samverkar med 

varandra. De flesta museer svarar att de inte har arbetat utifrån ett 

intersektionellt perspektiv, vilket kan göra att det blir svårare att 

förstå över- och underordningen i samhället. 

”Vi vänder oss till alla” 

Museerna svarar genomgående att de vänder sig till ”alla”. De vill 

behandla alla lika och inte särbehandla, kategorisera eller diskriminera 

någon. Men kan man behandla alla lika om man inte lyfter 

fram viktiga samverkande faktorer? Att vända sig till alla är ett 

eftersträvansvärt förhållningssätt, men ordet ”alla” behöver problematiseras, 

annars blir det bara ett slagord utan innehåll. Om 

museerna nöjer sig med att säga att de vänder sig till alla blir många 

enskilda människor och grupper utestängda. För att alla ska kunna 

delta behövs särskilda anpassningar och museerna måste konkretisera 

hur det är möjligt att nå alla. Några svar är lite uppgivna när 

det gäller frågan om museernas ansvar att föra in funktionshinder- 

aspekten i sin verksamhet. Hur ska man klara allt man vill göra 

och kunna leva upp till alla förväntningar? Det är många grupper 

som har fått sin historia och sina liv osynliggjorda i den offentliga 

historien. Några museer påpekar i sina svar att det behövs mer 

resurser för att stimulera till förändring och nytänkande samtidigt 

som andra menar att det går att lyfta fram olika grupper utan 

16

extra kostnader. Men då måste funktionshinderperspektivet vara 

förankrat hos museets ledning. 

Samarbete med funktionshinderorganisationer 

och andra 

En dryg tredjedel av museerna som svarat samarbetar med 

funktionshinderorganisationer. Samarbetet handlar mest om 

tillgänglighet men några gånger har det också gällt själva verksamheten. 

Många samarbetar med särskolan, till exempel för att 

ordna särskilda visningar för barn och ungdomar med utvecklingsstörning. 

Kulturhuset Multeum i Strängnäs har till exempel 

en speciell pedagog för särskolan. Museerna har också samarbetat 

med bland annat tillgänglighetskonsulter, syncentraler samt lokala 

och regionala handikappråd. 

Personalen behöver utbildning 

Museernas viktigaste resurs är personalens kompetens och många 

är medvetna om att de behöver utbildning om funktionsnedsättningar 

och bemötande. En tredjedel av museerna har haft någon 

form av utbildning för personalen, främst i bemötandefrågor. Flera 

museer anser att utbildningen är särskilt viktig för museipedagogerna 

och receptionspersonalen eftersom det personliga mötet 

spelar stor roll för att underlätta tillgången till utställningar och 

verksamhet för besökare med funktionsnedsättningar. Det framgår 

också tydligt av svaren att pedagogernas arbete är centralt för 

att öka funktionshindermedvetenheten vid museerna. Flera museer 

svarar att de inte har haft någon särskild utbildning. Några få anser 

sig inte behöva någon utbildning just i funktionshinderfrågor eftersom 

personalen utbildas att bemöta alla lika. 

Otillgänglighet och andra hinder 

Flera museer svarar att den fysiska tillgängligheten är en svår fråga, 

särskilt om museet finns i gamla byggnader, men de flesta har gjort 

något för att öka tillgängligheten. Tillfälliga utställningar är ofta 

17

mer tillgängliga än fasta utställningar. Museerna svarar också att 

de vill ha experthjälp för att få veta vilka behov olika grupper har 

när det gäller kommunikation och information. 

En tredjedel av museerna som svarat på enkäten anser att de har 

svårigheter i arbetet med funktionshinderfrågorna medan lika 

många svarar att de inte har stött på några hinder. Svårigheterna 

är framför allt brist på tid, resurser och kunskaper. I ett par svar 

nämns ledningens betydelse, deras intresse och stöd. Andra ser inga 

svårigheter alls, vilket kan bero på att de inte har diskuterat och 

problematiserat funktionshinderperspektivet på ett medvetet sätt. 

Vid ett par museer finns personal med funktionsnedsättning, som 

ständigt aktualiserar frågorna och tillför kunskaper. 

Funktionshinderförbunden vill samarbeta 

med museerna 

I enkätstudien deltog också riksorganisationer i funktionshinderrörelsen 

och samarbetsorgan i länen. Hälften av dem som fick 

enkäten svarade. Att så få svarat kan bero på bristande kunskap 

om museernas arbete. Det är också en fråga om tid, organisationerna 

har få anställda och prioriterar ofta dagspolitiska frågor. 

Några av organisationerna svarar att de har ett gott samarbete med 

flera museer. Det kan handla om att inventera brister och ge råd 

när ett museum ska göra en ny utställning eller bygga om. Någon 

gång har en organisation varit med och planerat en utställning. 

Det händer också att medlemmar medverkar i program genom att 

berätta om sina erfarenheter. Flera förbund vill ha mer samarbete. 

Där det har funnits ett gott samarbete mellan funktionshinderförbund 

och museer har det varit till glädje för de egna medlemmarna. 

Dessutom får övriga besökare kunskap om funktionshindrades levnadsvillkor, 

konstaterar några förbund. 

Förbunden fick frågan om det fanns något museum som de uppskattade 

särskilt med tanke på sina medlemmars behov. Svaren 

18

skiftade mycket. Vissa funktionsnedsättningar kräver att museerna 

har speciella anpassningar för att de ska vara tillgängliga. För 

andra behövs det ingen särskild anpassning. Flera förbund betonar 

att det viktigaste för alla museibesökare är vad man är intresserad 

av, oavsett funktionsnedsättning. 

Mångfald handlar om 

delaktighet 

Frågan om mångfald diskuterades bland annat på seminariet i 

Uppsala. Håkan Liby, chef på Upplandsmuseet, slog fast att mångfald 

i kulturlivet handlar om delaktighet. Det betyder både att alla 

ska kunna delta och att alla ska vara synliga. 

– Genom åren har staten uppmärksammat det ena perspektivet efter 

det andra, det vill säga kön/genus, klass, etnicitet, ålder och sexuell 

tillhörighet. Men funktionshinder har inte räknats in. Det har inte 

betraktats som en mångfaldsfråga, konstaterade han. 

Alla museer som får statligt anslag till sin verksamhet ska ha både 

en mångfaldsplan och en tillgänglighetsplan. Det ställer stora krav 

på museerna. Det fanns också ett riksdagsbeslut om att alla så kall- 

ade enkelt avhjälpta hinder skulle vara borta 2010. Så blev det 

inte, inte heller på museerna, men det gjordes en hel del insatser 

för bättre tillgänglighet. 

– Det tycks som om många museer prioriterade den fysiska till- 

gängligheten framför mångfaldsfrågans större funktionshinderpers- 

pektiv. Tillgängligheten uppfattas nog som mindre komplicerad än 

mångfalden, sa Håkan Liby. 

Mångfaldsperspektivet behöver också finnas med när museerna 

anställer personal. Det handlar inte om att anställa personer därför 

19

att de har en funktionsnedsättning, men det är ett plus för mångfalden 

och museets samlade kompetens att det finns yrkeskunnig 

personal som dessutom har funktionsnedsättning. Det bidrar till 

att höja kunskapen och medvetenheten om funktionshinderperspektivet. 

Men Stina Flink, museipedagog på Upplandsmuseet, 

underströk att det aldrig får betraktas som de personernas uppgift 

att få in funktionshinder i arbetet. 

– Den som är anställd och har en funktionsnedsättning represen- 

terar inte gruppen funktionshindrade. Medvetenheten i funktionshinderfrågor 

är ledningens ansvar, sa hon. 

Marianne Dahlquist, förvaltningschef på Västarvet, förklarade vid 

seminariet i Lödöse att man har arbetat mycket med tillgänglighet 

men att det har varit betydligt sämre med ansträngningarna att 

inkludera alla i kulturarvet. Västra Götalandsregionen har en kulturvision 

som bland annat går ut på ett vidgat deltagande, att få fler 

medborgare att bli aktiva. Det finns också en rättighetskommitté 

i regionen som ska arbeta med mänskliga rättigheter i ett projekt 

som pågår till 2014. 

– Det handlar om att alla anställda ska få in tanken om mänskliga 

rättigheter i hjärta och mage och ha det med i mötet med 

människor. Vi ska också formulera en gemensam plan för alla delar 

av vårt mångfaldsarbete, i stället för att som nu ha en plan för jämställdhet, 

en för etnicitet och så vidare. Vi vill bli mycket bättre på 

mångfald men det kräver kompetensutveckling. All personal på 

alla nivåer behöver vara berörd, sa Marianne Dahlquist. 

Museer för alla? 

I Umeå diskuterades museernas uppdrag att vara till för alla. 

Utgångspunkten för svensk funktionshinderpolitik är att alla ska 

rymmas i samhällets alla politikområden. Det är en viktig grund 

för full delaktighet, men det finns en risk att beslutsfattare tolkar 

integreringstanken så att de inte behöver fokusera funktionshinder 

eller göra några särskilda insatser. Men om funktionshinderfrågorna 

inte fokuseras och ges särskild uppmärksamhet blir det ofta 

20

ingenting gjort alls. Rättvisa är inte heller alltid att ge alla lika 

mycket, en del behöver mer, det är utfallet som ska bli lika. Så är 

det både i politiken i stort och i museernas arbete. 

Asta Burvall, Skellefteå museum, ansåg att det är lätt att säga att 

museerna är till för alla, men att det är risk att det blir tomma ord. 

– Om man säger att museerna är till för alla och nöjer sig med det 

har man inte tänkt efter. Alla som arbetar på museum inser att 

museerna inte kan vara till för alla hela tiden. Människor är olika 

och har olika intressen och olika bakgrund. Men alla ska ha möjlighet 

att ta del av alla utställningar. Texterna ska finnas på flera 

språk, lättläst och punktskrift. Vi ska tänka på hur vi använder 

ljud och bild och så vidare. 

Åsa Stenström, Västerbottens museum, berättade att museet har 

formulerat en ny vision där det bland annat står att museet ska 

betyda något för alla och att alla ska betyda något för museet. 

– Det vill vi uppnå även om det är nästan ouppnåeligt. Vi vill att 

alla ska känna igen sig i våra utställningar och då måste vi göra 

riktade insatser för att lyfta fram olika gruppers historia. 

Riksdagsmotioner om museerna och 

funktionshinder 

Ansvaret för mångfalden och möjlighet till delaktighet på museerna 

vilar också på politikerna. Det är en politisk fråga att få upp 

museernas och allmänhetens ögon för frågan. 

Under 2013 behandlar riksdagen fyra motioner som handlar om 

funktionshinderperspektivet i museernas arbete. Motionerna 

kommer från olika partier och innehåller förslag om hur funktionshinderperspektivet 

ska bli tydligare i museernas verksamhet. 

De anser att det behöver tydliggöras att funktionshinderperspektivet 

ska ingå i mångfalds- och mångkulturbegreppen. 

Efter att ha behandlat motionerna skriver kulturutskottet: ”Mot 

den bakgrunden ser utskottet mycket positivt på projektet 

21

Handikapphistoria i kulturarvet (Haiku) som vill synliggöra hur 

historien sett ut och ser ut för personer med funktionsnedsättning. 

Utskottet delar uppfattningen som redovisas i Haikus rapport – att 

museernas insatser för att vidga kulturarvet så att alla människors 

historia blir synliggjord är av avgörande betydelse för förståelsen av 

vårt samhälle. De insatser som föreslås i rapporten skapar en god 

utgångspunkt för det fortsatta arbetet.” (Se förslagen på sidan 14.) 

Kulturutskottet skriver också med anledning av motionerna: 

”Kulturpolitiken ska medverka till att kulturen återspeglar den stora 

mångfald som präglar dagens samhälle. Kulturen måste vara relevant 

och angelägen för hela befolkningen. Det är därmed viktigt 

att många olika erfarenheter, tankar och historier tillvaratas och 

speglas så att alla delar av samhället blir belysta. Detta är också 

en förutsättning för en levande demokrati.” 

22

Att hitta föremål som 

anknyter till funktionshinder 

Museernas uppdrag att samla föremål, dokumentera berättelser och 

arkivera är centrala. Vad ska samlas in, vems historia dokumenterar 

och bevarar man? Det behövs kunskap, tid och nya sökord för 

att museerna ska hitta anknytningen till funktionshinder bland alla 

föremål i sina samlingar. På grund av att föremålen inte är klassificerade 

med rätt sökord, vet museerna inte vilka föremål man har 

som anknyter till funktionshinder. 

Studie om att söka i samlingarna 

Men om man letar på ett medvetet sätt finner man. Det visar en studie 

från institutionen för museistudier vid universitetet i Leicester 

i England. Redogörelsen nedan om forskningsprojektet ”Buried 

in the Footnotes: The Representation of Disabled People in the 

Museum and Gallery Collections” bygger i huvudsak på en promemoria 

som professor Stig Larsson skrivit på HAIKU-projektets 

uppdrag. 

Det är först under de senaste tio, tjugo åren som museerna i 

Storbritannien har blivit medvetna om att människor med 

funktionsnedsättning är försummade som publik. Sedan 1995 

har Storbritannien till skillnad från Sverige en lag, Disability 

Discrimination Act, som säger att otillgänglighet är olaglig diskriminering. 

Det har lett till att museerna har börjat samarbeta 

med personer med funktionsnedsättning och deras organisationer 

i tillgänglighetsfrågor. 

Däremot har det inte hänt särskilt mycket i Storbritannien när 

det gäller hur museerna skildrar funktionshindrade människors 

liv och erfarenheter. Så projektet Buried in the Footnotes tog itu 

med frågan. Man ville undersöka museernas samlingar för att öka 

23

kunskapen om en dold del av historien. Projektet utgick från tanken 

att det är fördomar och brister i arkiven och samlingarna som 

gör att vissa grupper inte är synliga. 

Projektarbetet började med en enkät till drygt 200 museer. Man frågade 

bland annat om det fanns något material i samlingarna som 

handlade om personer med funktionsnedsättning och deras liv. Av 

de 73 som svarade hade 58 identifierat några objekt. De flesta ansåg 

att de bara hade ett eller ett par relevanta föremål i sina samlingar. 

Nya sökord gav många fynd 

Efter enkäten besökte forskarna tio olika museer, både sådana som 

hade tydlig koppling till funktionshinder och sådana som inte ansåg 

sig ha något relevant att bidra med. Forskarna intervjuade personal 

och gick igenom utställningar och samlingar. Inför besöken hade 

museerna fått en lista över olika typer av föremål och konstverk 

som skulle kunna ingå när man ville relatera till funktionshinder. 

De hade också fått en förteckning över möjliga sökord för att leta 

i databaser. Resultatet blev som forskarna hade förmodat, i samlingarna 

fanns det en mängd relevant material, dessutom mycket 

mer än de hade trott. 

Några exempel på föremål som man hittade var: 

• Föremål som har med hemliv, barndom och sociala relationer 

att göra, framför allt hjälpmedel. 

• Skor och kläder tillverkade för personer med funktionsned- 

sättning. 

• Vapen anpassade för personer med en arm eller med syn på 

ett öga. 

• Medicinska bilder och andra fotografiska samlingar. 

• Verk av konstnärer med funktionsnedsättning, till exempel 

verk som målats med munnen eller foten och verk som 

porträtterar personer med funktionsnedsättning. 

• Nutida konst. 

• Föremål från Paralympics. 

24

• Mänskliga kvarlevor med skador och mumier med 

amputerade lemmar. 

• Medicinska arkiv, sjukdomshistorier, behandlingsjournaler 

och så vidare. 

• Anekdoter om människor med funktionsnedsättning och 

intervjuer med enskilda personer. 

• Skildringar av funktionshinder, ibland tillsammans med 

kulturella föreställningar, till exempel skor för kvinnor 

med snörda fötter. 

Offer, hjältar och freaks 

Föremålen som museerna hade hittat när de letade på egen hand 

kunde i huvudsak delas in i tre grupper när det gällde synen på personer 

med funktionsnedsättning. En kategori placerade människor 

i en passiv, mottagande roll av vård eller välgörenhet. I den andra 

kategorin fanns berättelser om människor som övervann sina 

svårigheter, till exempel militära hjältar och framgångsrika konstnärer 

och idrottare. Den tredje gruppen presenterade människor 

som ”freaks” (personer med någon ovanlig egenskap eller missbildning). 

I enkätsvaren fanns väldigt få som ansågs vara både aktiva 

och ”vanliga”. 

När museerna och forskarna sedan letade tillsammans hittade man 

många föremål som kunde relateras till ett mycket bredare perspektiv 

på funktionshinder. Forskarna gav alternativa perspektiv och 

visade hur man kan söka efter material på olika vägar. Man belyste 

funktionsnedsättningar från olika samhällsroller, olika klassperspektiv 

och från olika grad av integration i samhället. Man hittade 

fortfarande de gamla passiva rollerna men också sjöofficerare, förälder, 

samlare, filantrop, målare, musiker, skulptör, sjuksköterska, 

lärare, politiker och köpman. 

Rädsla att göra fel 

Varför har människor med funktionsnedsättning synts så lite i musei- 

världen, frågar sig forskarna i det brittiska projektet. Rädsla är 

25

deras första svar. Man är rädd att göra fel på detta okända område. 

Museerna frågar efter auktoriteter och vägledare. Gamla tiders 

freakshows kastar fortfarande sin skugga över verksamheten, konstaterade 

forskarna. De utställningsansvariga är rädda att tangera 

lyteskomiken. Vad ska man berätta och hur? Ska man till exempel 

berätta att en konstnär har en funktionsnedsättning när man 

visar konstnärens tavlor? Hur ska man berätta om föremål så att 

de verkligen ger insikt om situationen för människor med funktionsnedsättning? 

Och ska museerna befatta sig med samtidens 

sociala orättvisor, diskriminering och kränkningar av mänskliga 

rättigheter? 

Forskarna konstaterade också att de flesta föremål som finns sällan 

visas. Det finns en osäkerhet om hur man ska tolka dem och så 

låter man bli. I utställningar gör man nästan aldrig kopplingar till 

funktionshinder och när det görs går man sällan utanför stereotyp- 

erna. Museerna bidrar omedvetet till att osynliggöra människor 

med funktionsnedsättningar. 

När det gäller frågan om hur funktionshinder ska skildras skulle 

man kunna jämföra med den debatt som följde på den första 

omgången av den svenska TV-serien ”Mot alla odds” (2012) som 

gick ut på att en grupp personer med olika funktionsnedsättningar 

skulle ta sig från Zambia till Atlantkusten i Namibia. En del ansåg 

att programmen kunde jämföras med freakshows medan andra 

ansåg att de bidrog till att krossa fördomar om funktionsnedsättningar. 

Debatten visar att det är svårt för TV-program att förhålla 

sig på ett sätt som alla gillar och detsamma gäller museer. 

Nya sökord på Nordiska museet 

På Nordiska museet har man erfarenhet av att leta efter föremål 

som har anknytning till funktionshinder. För åtta år sedan 

började man söka första gången, idag har man hittat över 200 

föremål. Både sökord och kategoriseringar speglar sin tid och 

26

ehöver ses över. I objektdatabasen Primus, som Nordiska museet 

använder, har man nu på HAIKU-projektets initiativ lagt till sökorden 

funktionshinder och funktionsnedsättning. En annan fråga 

är avgränsningen för vilka föremål som ska räknas in i gruppen 

funktionshinder/funktionsnedsättning. Glasögon, till exempel, räknas 

inte som hjälpmedel idag, men historiskt kan de ha betraktats 

så. Många föremål som används allmänt idag har en gång kommit 

till som hjälpmedel, till exempel engreppsblandare och fjärrkontroll 

för TV. Man kan också diskutera indelningen ägt/brukat/tillverkat 

från funktionshinderperspektiv. Är det intressant om ett föremål 

har tillverkats av en blind kvinna? Ja, eftersom det kanske ger 

information om blinda kvinnors försörjningsmöjligheter när föremålet 

tillverkades. 

På Umeåkonferensen tog Åsa Stenström, Västerbottens museum, 

upp frågan om föremål som anknyter till funktionshinder. 

– Vi har inte många sådana föremål. Men när vi för något år sedan 

gjorde en utställning om tåg letade vi och hittade en rullstol i samlingarna. 

Den tog vi med tillsammans med en text som handlade 

om att åka tåg när man har ett rörelsehinder. 

Till vänster: Barncykel tillverkad av Einar Ekvall 1918-20 som terapiarbete 

på Vattholma sanatorium. Cykeln var en gåva till sonen Erik, 5 år. 

Till höger: I ett gravfält från vikingatiden i Tierp fanns detta skelett på 

en äldre kortväxt man, 130 cm lång. 

Foton: Upplandsmuseet och Håkan Liby 

27

Inför Malmökonferensen hade Göran Larsson, chefen för Malmö 

museer, läst HAIKU-projektets referat av den engelska studien om 

museiföremål. 

– Studien inspirerar till att börja läsa våra samlingar på ett annat 

sätt än vi gjort hittills. Det finns mer än vi tror i föremålen om vi 

tolkar dem på nya sätt och ser dem ur nya vinklar. Det är mycket 

inspirerande för oss på museerna att HAIKU har tagit upp frågan, 

sa han. 

Dårstugan väckte känslor 

På seminariet i Lödöse berättade Jan Johansson, områdeschef på 

Västarvet, om Dårstugan i Möjered och de känslor och reaktion- 

er som den väckte för ett antal år sedan. Vänersborg har en rik 

medicinhistoria och 1990 öppnades ett medicinhistoriskt museum. 

Till museet ville man föra Dårstugan, som då stod i Möjered, mellan 

Trollhättan och Vänersborg. I Dårstugan, som var i bruk 

1904 till 1931, bodde fyra personer och det finns berättelser kvar 

om deras liv där. Förslaget att rädda Dårstugan till eftervärlden 

resulterade i en upphetsad och känslofylld debatt i lokalpressen. 

Dårstugan i Möjered väckte känslor. ”Ska man visa sådant”? 

Foto: Ola Ericson, Kulturlagret 

28

Insändarskribenter ansåg att det var upprörande att någon kunde 

vilja spara och visa upp en så mörk och skamlig historia. Men 

stugan flyttades och restaurerades och har använts till konstutställningar. 

Numera är museet nedlagt och det finns inga aktiviteter i 

Dårstugan. 

Ska föremålen eller berättelsen styra? 

På seminariet i Umeå tog Kerstin Smeds, professor i museologi vid 

Umeå universitet, upp frågan om ett val som hon ansåg att museerna 

har att göra när de ska beskriva historien. Ska man utgå från 

föremålen eller från berättelsen? 

– Om man utgår från berättelsen kan alla bli synliga, däremot inte 

om man utgår från föremålen. Man hittar inte funktionshindrades 

historia i samlingarna därför att den aldrig har beaktats, sa 

Kerstin Smeds. 

Hon kom också in på frågan om att få röra vid utställningsföremålen. 

Särskilt personer med synskada får ut mycket mer av sitt 

museibesök om de får göra det men det är nästan aldrig tillåtet. 

Kerstin Smeds undrade varför. 

– Hur mycket förstörs föremålen av att man tar på dem? Om de 

förstörs på två år, på tio år eller på hundra år, än sen? För vem 

bevarar vi dem? Vi kan ändå inte bevara sakerna för evigt och vi 

vet inte om någon ens vill ha dem om fem hundra år. Jag tycker att 

man kan tala om en monterterror. Helst skulle vi väl inte ha några 

utställningar alls, föremålen kan ju förstöras. Nej, vi måste släppa 

på konserveringskraven, sa Kerstin Smeds. 

Richard Pettersson, universitetslektor vid Umeå universitet, berättade 

att museiarbetet ursprungligen bara byggde på texter och 

menade att den viktigaste informationen egentligen ligger i texten. 

Föremålen kom in först i början av 1800-talet. 

– Man kan ställa sig tre frågor när det gäller föremålets roll som 

historiskt källmaterial, sa han. På vad grundar sig idén att vi bildar 

oss när vi tittar på föremål när vi är på ett museum, men inte på ett 

29

varuhus? Den andra frågan utgår från att vi identifierar oss genom 

föremål. För en del ger till exempel en Volvo Amazon med plyschklädsel 

en känsla av gemenskap och tillhörighet. Kan museerna 

förmedla den upplevelsen? Den tredje viktiga frågan är vem som 

har tolkningsföreträde när det gäller föremålen. 

Richard Petterssons frågor har ett klart funktionshinderperspektiv. 

Varje funktionsnedsättning har sin historia och sina historiska 

föremål. Även om många föremål symboliserar en dyster historia 

har de sitt värde. Museerna har ett ansvar att bevara och visa upp 

sådana föremål därför att de hör till en historia som ger många 

människor en känsla av tillhörighet. 

30

Livsberättelser 

Människors livsberättelser behövs för samhällsanalysen, för att vi 

ska förstå dåtiden och samtiden. Livsberättelsen ger inte alltid den 

objektiva historien, någon sådan finns knappast, men den ger oss 

tillfälle att betrakta världen från ett annat perspektiv än det gängse. 

Samtidigt kan en människas berättelse få andra att känna igen sig 

och identifiera sig. 

Livsskildringar från personer med funktionsnedsättning ger ofta 

perspektiv på samhället och tillvaron som är okända för de flesta. 

Det är berättelser om hur människor ibland har fått krympa sina 

drömmar och förväntningar på livet. Men berättelserna visar också 

hur mycket i våra liv som är gemensamt. 

Livsbild gav flera hundra berättelser 

Livsbild har varit ett delprojekt inom HAIKU, vars syfte var att via 

en tillgänglighetsanpassad webbplats samla in berättelser om hur 

det är att leva med funktionsnedsättning. 

Det har kommit in närmare 300 berättelser, de flesta skrivna direkt 

på webben. Man har också kunnat berätta på teckenspråk med 

webbkamera eller tala in på telefonsvarare. Några berättelser har 

också skrivits för hand. Man har kunnat skriva på vilket språk man 

vill, berättelsen har översatts. Teckenspråksberättelserna finns på 

nätet, och är även översatta till skriven svenska. 

En avsikt med projektet har varit metodutveckling. Man har för 

första gången kunnat lämna sin berättelse på det sätt som passar 

ens förutsättningar bäst. En annan avsikt med projektet var att 

få in ett rikt material om människors olika livsvillkor. Människor 

kommunicerar alltmer digitalt och Livsbild har varit ett försök att 

nå människor på ett för museivärlden nytt sätt. 

31

Insamlingen Livsbild var öppen under ett år. Berättelserna lämnades in 

som text, ljud eller på teckenspråk. Bilderna ovan kommer från berättelserna 

”6 november”, ”Jag är tillbaka i utförsbacken”, ”Station 

normal” och ”Främling”. Berättelserna finns på www.livsbild.se och 

kan läsas även sedan insamlingen avslutats. 

Livsbild har varit en helt öppen insamling där alla har kunnat läsa 

och kommentera berättelserna. De som berättat har själva valt vad 

de vill förmedla och det har kommit berättelser av alla slag, långa, 

korta, sorgliga och glada. Texterna har inte ändrats men man har 

inte fått lämna ut någon annan person i berättelserna. Om något 

sådant funnits i berättelsen har skribenten fått förslag om hur texten 

kan ändras. Den som berättat har kunnat vara anonym men 

det är bara några få som har valt det. 

Bland de livsberättelser som kommit in är drygt 120 resultatet av 

en uppmaning till personer med funktionsnedsättning att berätta 

om en speciell dag, tisdagen den 6 november 2012. Initiativet var 

en uppföljning av en insamling som Nordiska museet gjorde tisdagen 

den 4 november 1997 i samarbete med HandikappHistoriska 

Föreningen. 

32

Materialet kommer att arkiveras på Nordiska museets arkiv. 

Förutom livsberättelserna har man efterfrågat foton och funktionshinderföreningars 

historia. Livsbild har haft över 35 000 besök och 

många har kommit via Facebook. Berättelserna har alltså blivit 

lästa av många tusen människor, ett mycket stort antal i jämförelse 

med andra insamlingar av livsberättelser som läggs i arkiven. 

Några av berättelserna från Livsbild ingår i förkortade versioner 

i en vandringsutställning som HAIKU producerat. Tanken med 

utställningen, som heter ”Livsbild – 20 röster i tid och rum”, är 

att visa olika dimensioner av att leva med en funktionsnedsättning. 

Utställningen är tillgänglig på tal, teckenspråk, lättläst svenska, 

punktskrift och svenska. 

– Arbetet med Livsbild visar att det kräver lika mycket arbete att 

nå ut med en webbsida som med vilken annan museiverksamhet 

som helst. I projektet har vi lagt ner ett stort arbete på att informera 

och knyta kontakter med organisationer och nyckelpersoner, 

berättade Diana Chafik på de regionala seminarierna. 

Samla livsberättelser! 

Vid seminariet i Uppsala betonade Katarina Ek-Nilsson från 

Institutet för språk- och folkminnen att vi måste vara medvetna 

om att en berättelse inte ger någon objektiv sanning men att män- 

niskors livsberättelser är viktiga för vår historia. 

– Vi behöver alltid fråga oss hur vi ska tolka berättelsen. Människans 

minne är selektivt, en berättelse är alltid ett urval, medvetet 

eller omedvetet, av det som hänt. Våra barndomsberättelser pekar 

fram mot nutiden. Antingen berättaren är 35 eller 85 år gammal 

ger berättelsen sådant som förklarar den situation som råder idag. 

På Institutet för språk- och folkminnen i Uppsala finns videokassetter 

med 200 intervjuer med döva personer som är födda 1890 

till 1920. Intervjuerna är cirka en halvtimme långa och har gjorts 

av Tomas Hedberg, som själv är döv. Intervjuarens fokus har 

varit teckenspråket så intervjuerna berättar en del om språkets 

33

utveckling, men säger samtidigt mycket om dövas liv och förutsättningar 

i början av 1900-talet. Intervjuerna är ett unikt material som 

gjorts på uppdrag av Sveriges Dövas Riksförbund. Berättelserna 

har nu börjat digitaliseras och ska, när resurser finns, transkriberas 

till talad svenska. 

På Umeåkonferensen påminde Kenneth Andersson, Västerbottens 

läns landsting, om att Västerbotten har en intressant institutionshistoria. 

Det finns fortfarande många kvar i livet som har vistats 

på institution och har mycket att berätta. Både han och flera representanter 

från funktionshinderrörelsen uppmanade museerna att 

intervjua människor med den bakgrunden. Barn från Västerbotten 

med funktionsnedsättningar vistades på specialskolor, till exempel 

Tomteboda i Solna för barn med synskada och Kristinaskolan 

i Härnösand för döva barn. Deras berättelser behöver bevaras, liksom 

fotografier och andra dokument. Den här uppmaningen att 

dokumentera berättelser gäller naturligtvis inte bara Västerbotten, 

alla län har haft institutioner för personer med funktionsnedsättning 

eller har sänt barn med funktionsnedsättningar till skolor och 

institutioner i andra län. 

Claes G Olsson vid Umeå universitet och delaktig i HAIKUprojektet, 

förklarade att ett nära samarbete mellan museer och 

funktionshinderorganisationer är ett bra sätt att få fram livsberättelser. 

Men det finns också gott om berättelser att finna om man söker, 

både i skönlitteraturen och i forskningen. Utvecklingsstörning är 

den funktionsnedsättning som det har forskats och fortfarande 

forskas mest om. 

”Glöm barnet och skaffa nya” 

På seminariet i Lödöse bjöd Åke Martinsson på något ur sin 

livsberättelse. 

– Jag var skolpojke 1942 när den allmänna folkskolan firade hundra 

år. Flaggan hissades på min skola och jag trodde att vi hade en skola 

för alla. Tjugo år senare förstod jag att det inte var så. Då hade jag 

en son som var utestängd på grund av sin funktionsnedsättning. 

34

1962 blev Åke Martinsson ordförande i en föräldraförening i 

Göteborg, senare kallad Föreningen för rörelsehindrade barn och 

ungdomar. Föräldraföreningen arbetade för att barnen skulle få 

plats i det offentliga rummet. Föreningens första uppgift var att 

hitta barnen och det visade sig att många fanns på Stretereds vårdhem. 

Föräldrarna hade uppmanats av läkare att lämna dem där, 

glömma dem och skaffa nya barn. På 1970-talet genomfördes en 

stor utredning om skolintegrering. Delbetänkandet ”Handikappad, 

integrerad, normaliserad, utvärderad” kom 1980 och skolpolitiken 

förändrades. 

– I dag finns inga barn med funktionsnedsättning på institution. De 

flesta går i vanliga skolor. Så hade det inte varit utan funktionshinderrörelsen. 

Samhället hade över huvud taget inte sett ut som det 

gör om inte rörelsen hade funnits och arbetat så ihärdigt för delaktighet, 

sa Åke Martinsson. 

35

Tillgänglighet som 

tidsdokument 

Alla är samhällsmedborgare och har samma rätt att ta del av 

vår historia. Det innebär att museerna, utställningarna och programmen 

måste vara tillgängliga för alla. På seminariet i Uppsala 

konstaterade museichefen Håkan Liby att det inte är så många 

museer som har lyckats, eller hunnit, skapa full tillgänglighet för 

alla och att det finns många skäl till det. 

– Det handlar bland annat om att det kostar, att byggnaderna ofta är 

gamla och att det kan ta tid att hitta bra lösningar. Det är viktigt att 

de ansvariga inte tycker att de har gjort sitt när de har fått en ramp 

på plats, eller en hiss eller en tillgänglig toalett. Tillgängligheten 

behöver alltid hållas aktuell eftersom omständigheter förändras. 

För ett antal år sedan installerades en hiss på Upplandsmuseet. Då 

uppfyllde den alla krav, men nu är den inte längre tillgänglig för 

alla eftersom vissa elrullstolar har blivit större. 

Rampen är en del av husets årsringar 

När det gäller nya byggnader är lagstiftningen tydlig. De ska inte 

behöva anpassas i efterhand därför att det har gjorts missar. Ibland 

handlar det om små misstag, men en detalj kan sabotera en miljö 

där allt annat är tillgängligt. Ett enda trappsteg kan stjälpa mycket. 

Men de flesta museer är inte nybyggda. På flera av seminarierna 

tog man upp frågan om alla gamla otillgängliga museibyggnader. 

– På museerna frågar vi oss ofta om man kan bygga ramper på 

gamla fina hus. Svaret är ja. Hus har byggts om och förändrats 

i alla tider. Ramper är också tidsdokument, låt oss se dem som 

en del av husets årsringar, sa Helena Magnusson, Västerbottens 

36

museum. Till museet hör Gammlia som är ett friluftsmuseum med 

gamla byggnader från bondesamhället. En del har ramp, andra inte. 

Till vänster: Ramp från Wallmarksgården på friluftsmuseet Gammlia. 

Till höger: Ramp på ”Larses” på Rismyrliden. 

Foto: Västerbottens museum 

Gamla museibyggnader ägs och förvaltas i regel av Statens fastighetsverk 

och det är ofta svårt att dra gränsen mellan verkets och 

museets ansvar i tillgänglighetsfrågor. Malmö museers huvudbyggnad, 

till exempel, är ett slott från 1500-talet som inte är det minsta 

tillgängligt men museichefen Göran Larsson förklarar att man arbetar 

med frågan och har en lösning, om man bara får pengar. 

Ofta är det både dyrt och svårt att bygga om museerna. Annika 

Windahl Pontén, arkivforskare och medlem i Riksförbundet för 

Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, påpekade det problematiska 

i att många museibyggnader i sig är kulturarv därför att de 

är gamla. 

– Frågan är vad man vill göra med dem. Man ska inte ge upp tanken 

om tillgänglighet även om man inte kan göra allt man vill. 

Tillgänglighet är inget särintresse 

Allt fler inser att tillgänglighet inte är ett särintresse för en liten 

grupp. Det mesta som görs är till glädje för många fler besökare 

än personer med en funktionsnedsättning. Det är viktigt att alla på 

ett museum är inblandade i tillgänglighetsarbetet. Det räcker inte 

37

med en ensam eldsjäl som ska entusiasmera alla andra för då tar 

arbetet ofta slut när eldsjälen inte finns kvar. Det är också bra att 

se till att museet finns med i den tillgänglighetsdatabas som finns i 

en del kommuner, landsting och regioner. I databasen kan museibesökaren 

få information om hur det är ställt med tillgängligheten. 

Annika Windahl Pontén ansåg att ju större en utställning är och ju 

längre den pågår desto större krav måste man ställa på tillgängligheten. 

Om en utställning inte är fullt tillgänglig ska det framgå på 

hemsidan så att man inte går dit och blir besviken därför att man 

inte kan ta del av den. 

Tillgänglighet handlar inte bara om att kunna ta sig in på museet 

och ta sig fram överallt. Det är bland annat också en fråga om 

att kunna ta del av utställningar och program och att kunna läsa 

informationen om museets utbud, till exempel på hemsidan. Det 

kan behövas lättlästa texter, punktskrift, stor text, teckenspråk, 

audioguider, multimediaguider, textade filmer, hörslingor, specialvisningar 

och personliga guidningar. 

På seminariet i Malmö berättade museipedagogen vid Malmö 

museer, Birgitta Petrén, hur hon och hennes kolleger har arbetat 

för att skapa bättre tillgänglighet för döva. Museipedagogerna kan 

göra mycket, det finns många möjligheter till kreativa lösningar, sa 

hon och berättade hur det började. 

– För sex, sju år sedan blev jag kontaktad av en man som heter Per- 

Thomas Örlegård. Han var arg. Han är själv döv och han undrade 

varför döva inte hade tillgång till museets verksamhet. Vi träffades 

och sedan dess har vi samarbetat. Innan det här hände tänkte vi, 

som många andra, att döva kan ju läsa texter så de klarar sig väl 

bra på ett museum. Snart förstod vi att vi inte förstod så mycket. 

På inbjudan från Malmö dövas förening bildades ett arbetsutskott 

med representanter för stadsbiblioteket, stadsarkivet, Malmö 

museer och ett bildningsförbund. Ett resultat av samarbetet är att 

Malmö stads hemsida har information på teckenspråk om stadens 

olika verksamheter, bland annat museerna. Museet byggde 

38

den permanenta utställningen ”Tidernas stad” som rymmer många 

exempel på hur man kan arbeta praktiskt med olika medier för 

att skapa tillgänglighet. Texterna skrevs om till lättläst svenska 

och spelades in på teckenspråk. Filmerna som visas i utställningen 

tolkades till teckenspråk och kan också ses på hemsidan. Det 

finns både visuell guide och audioguide. På utställningen finns en 

Malmökarta där man kan klicka på olika platser och få teckenspråkig 

information. Museet har också samarbetat med dövskolan 

i Lund där döva ungdomar har spelat pjäs och en kör har tecknat 

sånger i olika sammanhang. Museet har också två programserier 

för särskolan, ”Livet” och ”Livet med känsla”, som det är ständig 

kö till. 

Exempel på vad man kan göra 

Här är några exempel på vad museerna kan göra för att utställningar 

och program ska bli mer tillgängliga. 

Bilder behöver beskrivas för att personer med synskada ska kunna ta 

del av dem. Om museets arrangemang syntolkas blir personer med 

synskada inte utestängda. Västarvet i Västra Götalandsregionen 

har samarbetat med Anders Josby, som har en synskada, för att 

göra Västarvets museer mer tillgängliga för synskadade. Det finns 

audioguider och på Lödöse museum finns bland annat en taktil 

karta över Göta Älvdalen där man kan känna sig fram och få en 

uppfattning om hur landhöjningen har gått till. 

För den som har en utvecklingsstörning är det viktigt att en utställning 

följer en logisk ordning och att texterna är korta och skrivna 

på lätt svenska. Skyltar med lätta symboler, pictogram, är bra för 

många. Många har också glädje av att få gå runt på utställningen 

tillsammans med någon som förklarar. 

För personer med hörselskada är det viktigt att det finns bra akustik 

och ljudförstärkning. Alla bakgrundsljud är besvärliga när man har 

svårt att höra. Den som är helt döv eller har en grav hörselskada 

måste få se det som andra hör. Det allra bästa är en guide som kan 

39

teckenspråk och när det inte finns behövs det teckenspråkstolk. När 

ett museum tar emot grupper med döva för guidning ska museet 

beställa tolk och betala för tjänsten. När en döv person själv bokar 

tolk betalar i regel landstinget. Den som blivit döv eller gravt hörselskadad 

i vuxen ålder kan oftast inte teckenspråk utan behöver 

skrivtolk om informationen inte finns på text. 

Trappor är besvärligt för många, även för dem som har ett litet 

rörelsehinder och för alla som har barnvagn. Det ska finnas ramp 

med rätt lutning eller hiss om ingången inte är i gatuplanet. Inne 

i lokalen ska man kunna förflytta sig tryggt, utan att hindras av 

trappor och avsatser. Dörröppningarna ska vara breda, hissar och 

toaletter rymliga. Och hur är skärmar, skyltar, föremål och texter 

placerade? Kan man se dem även om man sitter i rullstol? 

Katarina Lindberg, Handikappföreningarnas samarbetsorgan, 

HSO Enköping, berättade vid seminariet i Uppsala om sin egen 

erfarenhet av tillgänglighet på museerna. 

–Numera kan man oftast komma in i lokalerna, sa hon, men 

utställningarna är ofta otillgängliga för den som använder rullstol. 

Man får ont i nacken därför att man måste titta uppåt hela tiden 

och föremålen som ligger i glasmontrar kan man i regel inte se alls. 

Bra bemötande en del av tillgängligheten 

Ett gott bemötande är även det en del av tillgängligheten. Personalen 

i receptionen ger det första intrycket av museet och det är viktigt 

att de har beredskap att möta alla besökare på deras egna villkor. 

Personer med funktionsnedsättning ska få särskild information om 

det behövs och det är självklart den personen man ska vända sig 

till. Det är alltså inte tolken, ledsagaren eller assistenten som i första 

hand ska få informationen. 

Västerbottens museum har satsat mycket på värdskap och bemötande, 

men många anställda är osäkra när det kommer besökare 

med funktionsnedsättning, berättade Helena Magnusson, avdelningschef 

på museet. 

40

– Hur ska man göra? Hur mycket ska man hjälpa till? Det är inte 

bara de som arbetar i receptionen som behöver mer kunskap, utan 

alla som möter besökarna, sa hon. 

Flera av deltagarna vid seminariet i Umeå läser museologi och har 

säsongsarbetat på museer. De förklarade att de känner sig osäkra 

i mötet med personer med funktionsnedsättning i jobbet. Inom 

museologi, som är en treårig utbildning, får frågan om funktionshinder 

inte stor plats. En student sa att det är svårt att använda 

det hon har lärt sig om bemötande. Det är lättare att prata om ett 

gott bemötande än att göra det. 

Representanter från funktionshinderrörelsen ansåg att alla utbildningar 

till yrken där man möter människor bör ha obligatorisk 

undervisning om funktionshinder. De erbjöd sig att medverka. Ett 

problem är att de som är intresserade av att få del av funktionshinderorganisationernas 

kunskap inte alltid avsätter några pengar 

till arvoden. 

41

Funktionshinderrörelsen 

en tillgång – att gå i armkrok 

Museerna ska inte bara skildra huvudfåran i det gemensamma 

kulturarvet, utan också spegla de kulturella skillnaderna. För att 

klara det behöver de samarbeta med människor utanför museet. 

Samarbetet med funktionshinderrörelsen behövs för att få in funktionshinderperspektivet 

i verksamheten. 

På många håll finns det redan ett sådant samarbete, och det handlar 

oftast om tillgänglighet. Däremot finns det inte så mycket kontakt 

när det gäller innehållet i verksamheten. Förhoppningsvis kan de 

genomförda seminarierna göra skillnad. På alla fyra seminarierna 

sa deltagare från museerna att de vill samarbeta. 

– Vi ska akta oss för att skapa berättelser för och om människor. 

Vi ska skapa dem tillsammans med människor. HAIKU-projektet 

står för något nytt i museivärlden och nu vill vi börja om med det 

i ryggen, sa Håkan Liby, chef på Upplandsmuseet. 

– Vi ska gå i armkrok framöver, sa Jan Johansson, Västarvet, om 

behovet av samarbete mellan museer och funktionshinderföreningar. 

– Vi har mycket dokumentation, men mest från sjukvården. Vi vill 

ha dokumentation från andra håll också och vill därför gärna ha 

kontakt med funktionshinderrörelsen, sa Mats Engström, Kulturen 

i Lund. 

Även många seminariedeltagare från funktionshinderorganisationerna 

förklarade att de gärna samarbetar med museerna. Några 

ställde sig själva frågan varför museerna stått så långt ner på prioriteringslistan 

i förbundens arbete. Birgit Högberg, som har varit 

ordförande i HSO Västerbotten, konstaterade att rörelsen aldrig 

42

tog kontakt med något museum under hennes år som ordförande. 

– Vi var så upptagna av dagens frågor att vi glömde att blicka 

bakåt och jag tror att det är likadant för de flesta funktions- 

hinderorganisationer. 

Hon berättade också att hon under några år var ordförande i styrelsen 

för Norrbyskärs museum som är uppbyggt kring ett nedlagt 

sågverk. 

– Trots att jag samtidigt var aktiv i funktionshinderrörelsen föll det 

mig aldrig in att vi skulle spegla funktionshinderperspektivet när 

vi byggde upp museets huvudutställning. Det finns ju många frågor 

som är intressanta att ta upp. Hur var det för dem som hade en 

funktionsnedsättning och inte kunde försörja sig genom att arbeta 

på sågverket? Hur gick det för dem som skadades i arbetet? 

Rädslan minskar med ökad kunskap 

Karin Sundbaum, Synskadades riksförbund, SRF Västerbotten, 

påminde om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, 

där tillgång till kultur är en av rättigheterna. Hon 

uppmanade museerna att bjuda in funktionshinderförbunden att 

dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Museipersonalen 

är ofta osäker och rädd inför funktionshinderfrågorna. Rädslan 

bidrar till att de inte talar om funktionshinder och det leder i sin 

tur till att funktionshinderhistorien blir osynliggjord. Kunskap gör 

rädslan mindre så det är en viktig uppgift för organisationerna att 

informera om hur det kan vara att leva med en funktionsnedsättning. 

I organisationerna finns också kunskap som kan bidra till 

det gemensamma kulturarvet och den egna historieskrivningen. 

Förbunden kan även ge museerna förslag om utställningar och 

program och hjälpa till med kontakter när ett museum vill samla 

in livsberättelser och bilder. När museerna och funktionshinderorganisationerna 

vill söka i historien och samla berättelser kan det 

passa bra att göra det i studiecirkelform. Funktionshinderrörelsen 

har en lång tradition av fruktbart samarbete med studieförbunden. 

43

Föreningsarkiven tar hand om dokument 

Funktionshinderorganisationerna behöver bevara sina dokument 

för att funktionshinderhistorien ska bli synlig. Det bästa 

sättet är att låta ett föreningsarkiv ta hand om arkiveringen. Det 

finns föreningsarkiv eller folkrörelsearkiv i varje län som tar emot 

dokument som protokoll, verksamhetsberättelser, foton, korrespondens 

och trycksaker från lokala och regionala föreningar. 

Tanken är att materialet ska sparas till eftervärlden och finnas tillgängligt 

för forskningen. Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland 

var representerat på seminariet i Lödöse. Arkivet hade erfarenheten 

att arbetarrörelsen och den fackliga rörelsen har varit flitigast 

med att skicka in sitt material, men man har också kontakt med 

ett antal funktionshinderföreningar och allt fler hör av sig för att 

arkivera sitt material. Föreningsarkivet uppmanar föreningar att 

särskilt tänka på att arkivera sina bilder. Man tar också emot digitalt 

material. Varje förening äger sitt material även när det förvaras 

i arkivet och det är inte offentlig handling. I allmänhet vill föreningarna 

att deras dokument ska vara tillgängliga för alla intresserade, 

men varje förening bestämmer själv om det. Riksförbund kan 

skicka sitt material till Riksarkivet eller till föreningsarkivet i det 

län där de har sitt huvudkontor. På Folkrörelsernas arkivförbund, 

www.faf.nu, hittar man länkar till alla föreningsarkiv. 

Funktionshinderperspektivet är ledningens 

ansvar 

Arbetet med att få in funktionshinderperspektivet i museernas 

arbete måste pågå hela tiden. Det kommer ny personal som inte har 

kännedom om frågorna och det kommer ny kunskap som kan bidra 

till arbetet. I Umeå var representanter för Västerbottens museum 

och funktionshinderorganisationerna ense om att museet behöver 

ett brukarråd för att funktionshinderperspektivet ska komma 

med på ett bra sätt. Det är också viktigt att minnas att ansvaret 

för att funktionshinderperspektivet finns med i arbetet alltid ligger 

på museerna och deras ledning. Funktionshinderrörelsen ska vara 

med i arbetet men inte ha ansvar för att driva frågan. 

44

Sven-Olof Johansson, Handikapporganisationernas samarbetsorgan, 

HSO Skåne, påminde om att funktionshinderrörelsen har haft 

många personligheter som inte ska glömmas bort. Det finns dokumentation 

om dem som borde vara intressant för museerna, sa han. 

Han berättade också om ett ovanligt samarbete på Ängelholms 

järnvägsmuseum. 

Museum som inte är så ömtåligt. 

Foto: Järnvägens museum, Ängelholm 

– Det är ett slagtåligt museum där man vågade släppa in familjer 

med barn med till exempel autism och Aspergers syndrom. Och 

föräldrarna vågade låta barnen springa runt utan rädsla att de 

skulle förstöra något. Det var något stort när det hände första 

gången. Sedan dess träffas familjerna då och då på museet, och 

fler vill vara med. 

Sven-Olof Johansson konstaterade att flera funktionshinderföre- 

ningar i Skåne växer. 

– Släpp in dem på museerna! Upplåt ett hörn för en liten utställning, 

det behövs inte så stora ansatser. Ta kontakt med Klippan 

45

och Grunden till exempel, föreningar som styrs av personer med 

utvecklingsstörning. Visa dem runt på museet, diskutera med dem, 

ta med dem i arbetet. 

Hur får man in funktionshinderperspektivet 

i utställningarna? 

Varje skede i historien har funktionshinderaspekter, varje ålder i 

våra liv och varje del av samhällslivet. Så gott som alla teman som 

museerna arbetar med i sin verksamhet och i sina utställningar 

innehåller ett funktionshinderperspektiv. Men hur ska man göra 

för att få in det i utställningarna och programmen? Hur vet man 

var funktionshinderperspektivet döljer sig i den fråga man tänker 

ta upp och hur ska man skildra det? Här är några exempel på hur 

man kan tänka och hur man kan gå till väga. 

Allmänna folkskolan var inte allmän 

Om man ska göra en utställning om den svenska skolan måste 

man vara medveten om att alla skolbarn inte funnits med i den historia 

som kallas gemensam. Den allmänna folkskolan, som kom 

1842 (med skolplikt 1882) var inte allmän. De flesta barn med 

funktionsnedsättning blev kvar hemma, utan skolgång. Döva och 

blinda barn fick skolplikt i slutet på 1800-talet, men hur många 

som aldrig kom till skolan vet vi inte. År 1944 fick ”bildbara” 

barn med utvecklingsstörning plikt att gå i ”sinnesslöskola”. Sedan 

skulle det dröja ända till 1962 innan barn med rörelsehinder fick 

skolplikt. Men det fanns fortfarande barn som inte gick i skolan. 

46

Sverige fick inte allmän folkskola 1842, som det brukar sägas, utan 

1968. Först då började den gälla alla barn, även dem med grav 

utvecklingsstörning. 

En utställning om den allmänna rösträtten måste också ha ett 

funktionshinderperspektiv för att bli historiskt korrekt. 1921 fick 

kvinnor rösta för första gången. De flesta tror att rösträtten blev 

allmän då, men så var det inte. Först 1945 fick personer som var 

omhändertagna av fattigvården rösträtt och inte förrän 1989, när 

omyndigförklaringen försvann, fick alla medborgare rösträtt. 

HAIKU-projektet har bidragit till att funktionshinderaspekten 

finns med i den folkhemslägenhet från 1940-talet som öppnade 

2013 på Nordiska museet. Den fiktiva familj som bor där hade 

ursprungligen två barn, men på HAIKU-projektets förslag utökades 

barnaskaran med en dotter som har ett rörelsehinder. Man 

ser några föremål som är hennes, under skolåret bodde hon på 

Eugeniahemmet i Stockholm. På så sätt kan man på ett integrerat 

sätt visa hur barn med funktionsnedsättning hade det då. 

Om man gör en utställning om porslin, serviser eller måltider 

kan man ta upp hur maten serverades på institutioner för personer 

med funktionsnedsättning. En utställning om tonåringar och 

tonårskulturen kan skildra hur det är att vara tonåring med en 

funktionsnedsättning. Det kan ge särskilda perspektiv på ungdomars 

tankar om identitet, framtid, arbetsliv och annat. När man 

planerar en utställning om kön eller genus bör man tänka på att 

det finns många funktionshinderperspektiv i de frågorna. Att vara 

man med funktionsnedsättning är en viktig aspekt i en utställning 

om mansrollen. Och kvinnors underordning blir ofta särskilt tydlig 

när man ser på livsvillkoren för kvinnor med funktionsnedsättning. 

Skellefteå museum hade för en tid sedan en utställning om ortens 

hockeylag. Man intervjuade fansen och strävade efter att få 

med alla grupper, män i medelåldern, ungdomar, personer med 

47

utländsk bakgrund och fans i rullstol. En annan utställning handlade 

om dans och bland de intervjuade dansentusiasterna fanns en 

rullstolsdansare. 

Förslag på nya utställningar 

I den genomförda enkätstudien om hur museerna arbetar med 

funktionshinderperspektivet fick funktionshinderförbunden föreslå 

vad museerna skulle kunna göra. På de fyra regionala seminarierna 

kom fler förslag. 

Förbunden vill se skildringar av människor, där både den fungerande 

kroppen och det som inte fungerar beskrivs och gestaltas. 

Annat som behöver skildras är samhällsutvecklingen och arbetslivet 

ur funktionshinderperspektiv, värderingar, människosyn, attityder 

och bemötande, mänskliga rättigheter, situationen för kvinnor med 

funktionsnedsättning samt etiska frågor och lagstiftning. Flera förbund 

föreslår utställningar om funktionshinderrörelsens och den 

egna organisationens historia. 

Många förbund föreslår utställningar som handlar om den egna 

funktionsnedsättningen, livsvillkoren med både möjligheter och 

hinder och hur det går att leva och fungera i samhället. Ett exempel 

är de fantastiska framsteg som it-tekniken har inneburit för 

möjligheterna till kommunikation och delaktighet, exempelvis för 

dövblinda personer. Förbunden betonar att det behövs motbilder 

till alla skildringar där människor med funktionsnedsättning är 

offer. 

På seminarierna fick museerna och funktionshinderorganisationerna 

också en påminnelse om att inte glömma samtiden. Det är 

viktigt för historieskrivningen att samla vardagsbilder från idag. 

På seminariet i Umeå uppmärksammades det att staden är utsedd 

till europeisk kulturhuvudstad 2014. Det är ett tillfälle för funktionshinderorganisationerna 

och museerna att ta upp frågan om 

delaktighet i kulturen för människor med funktionsnedsättning. 

48

Exempel på utställningar som visats 

Runt om i landet har det genom åren visats ett antal utställningar 

om funktionsnedsättning och funktionshinder. Här är några exempel. 

Det ska understrykas att det är separata utställningar om någon 

funktionshinderfråga, inte utställningar där man tagit med ett funktionshinderperspektiv 

för att få en helhetsbild i något ämne. Sådana 

utställningar är fortfarande mycket sällsynta. 

Arbetets museum i Norrköping hör till de museer som har haft med 

funktionshinderperspektivet många gånger i sina utställningar. År 

2006 hade man projektet ”Fokus funktionshinder” med utställningar 

med olika inriktningar på människors berättelser om synliga 

och osynliga funktionsnedsättningar. 

Den första utställningen var ”Tänk om” som gav inblick i hur 

det kan vara att ha en funktionsnedsättning i dagens samhälle. I 

”Måndagar på egna ben” följde fotografen Charlotte von Friedrichs 

dansgruppen ”På egna ben” som består av tretton dansare, alla 

med kognitiva funktionshinder. 

Utställningen ”Våga synas” handlade om människan bakom funktionshindret 

och om attityder och situationer som personer med en 

funktionsnedsättning får stå ut med i sitt dagliga liv. Det ordnades 

speciella visningar med guider med erfarenhet av funktionshinder 

i sällskap med museets pedagoger. 

Utställningen ”Krokig väg – rak i ryggen” bjöd in till diskussion 

om samhälle, människa och arbete i en tid då allt fler står utanför 

den reguljära arbetsmarknaden. I utställningen ”Industriland – när 

Sverige blev modernt” finns Inga-Barbros berättelse om hur hon 

tvångssteriliserades på grund av sin epilepsi. 

Under åren 2005 och 2006 samlade museet och Samhall berättelser 

om funktionshindrade personers erfarenheter på arbetsmarknaden. 

I museets projekt ”Make it Work/Äntligen måndamorron!” 2010 

och 2011 gjordes intervjuer med deltagare i ICA:s mångfaldsprojekt 

49

”Vi kan mer!”. Även den gången handlade intervjuerna om erfarenheter 

från arbetsplatser och användes sedan i en utställning. 

År 2012 öppnades två utställningar med fokus på funktionshinder. 

”Funktionsfördelar – två världar” tar sin utgångspunkt i frågan 

om en person med funktionsnedsättning och en person utan kan 

ha något gemensamt. Två personer har mötts i ett gemensamt 

projekt som resulterat i en fotoutställning om jämställdhet, fördomar, 

sexualitet, funktionshinder och funktionsfördelar. Den andra 

utställningen, ”Drömverkstan”, handlar om lusten att lära och 

producerades i samband med ABF:s hundraårsjubileum. En referensgrupp 

med personer med funktionsnedsättning har bidragit till 

utställningens formgivning. 

Arkitekturmuseet har haft utställningen ”Bostadspodiet” som visar 

hur en standardlägenhet har utvecklats från sent 1800-tal till idag. 

Där kan man se hur bland annat regler om tillgänglighet för personer 

med funktionsnedsättning har påverkat planlösningen. 

Bohusläns museum visade utställningen ”Psykets historia – en resa 

genom 4000 år” vintern 2012. Utställningen är producerad av 

Stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg i nära samarbete med personer 

med egen erfarenhet av psykiska funktionsnedsättningar. Den har 

också visats på Västergötlands, Trelleborgs och Skellefteå museum. 

Eskilstuna museums utställning ”Bråkiga barn” 2003, är ett exempel 

på ett allmänt tema. Det rymmer många människors erfarenhet 

av bråkiga barn, samtidigt som begreppet kan problematiseras och 

innebära olika diagnoser. Utställningen ifrågasatte uppfattningen 

om vad som är normalt. 

Utställningen ”Sjukt” från 2004 beskrev upplevelsen av att vara 

sjuk genom tiderna. I mars 2012 öppnade en utställning som 

beskrev den kommunala sysselsättningen för personer med utvecklingsstörning, 

daglig verksamhet, och dess historia. 

50

Göteborgs stadsmuseum visade utställningen ”Änna som rock´n 

roll” 2007. På de populära ”Träffedanserna” för personer med 

utvecklingsstörning har deltagare intervjuats och fotograferats för 

utställningen. 

Historiska museet har visat utställningen ”Dialog i mörkret” om 

synskadades villor. Utställningen bestod av tre rum där det var 

helt mörkt. Rummen var inredda som tre olika miljöer, en park, 

en hamn och ett kafé. Personer med synskada arbetade som guider. 

Landskrona museum har haft utställningen ”Annorlunda konst” 

med konst skapad av personer i daglig verksamhet. 

Medicinska museet vid Södra Älvsborgs sjukhus i Borås har en hör- 

na om barnhabiliteringen vid Borås lasarett, som var en av de första 

i landet. Utställningen innehåller bland annat en beskrivning av 

hur barnläkaren Bertil Söderling på 1940-talet såg till att barnen 

på habiliteringen inte isolerades utan fick möjlighet att komma ut 

och leka med andra barn. 

Mångkulturellt centrum har haft utställningen ”Utan lunch” med 

verk av den döve konstnären Peter Zacsko, som arbetat med temat 

att vara döv i Sverige. 

Nordiska museets utställning ”Hår” om människans förhållande 

till sitt hår har ett litet inslag av funktionshinderperspektiv om hur 

det är att vara beroende av assistans för att kunna sköta sitt hår 

eller ta bort hår på kroppen. 

Piteå museum har gjort en vandringsutställning om före detta mentalsjukhuset 

Furunäset. 

Regionmuseet Kristianstad har gjort vandringsutställningen ”Något 

i hästväg!” som handlade om relationen mellan hästen och män- 

niskan, som bland annat handlade om hur viktig hästen kan vara i 

51

ehandlingen av vissa funktionsnedsättningar. I utställningen finns 

en film om en dressyrmästarinna i Paralympics. 

Riksidrottsmuseets utställning ”Viljor av stål” handlade om handikappidrottens 

historia med prova-på-aktiviteter, till exempel 

rullstolsbana och goalball. 

Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg har låtit döva och hörselskadade 

elever delta i museilektioner. De har fått skapa egna 

teckenspråksvisningar och hållit visningar för andra barn. Museet 

har också haft visningar i mörker för vuxna som får upptäcka 

museet med andra sinnen än med synen. 

Statens maritima museer har haft projektet ”Alla ombord!” på 

Vasamuseet. Tanken är att alla barn med olika funktionsmöjligheter 

ska kunna delta aktivt i den pedagogiska verksamheten på 

jämlika och värdiga villkor. 

Synskadades museum hade tidigare en basutställning om synskadades 

historia och ett rum för tillfälliga utställningar. Museet hade 

också ett mörklagt Sinnenas rum. Utställningarna var mycket tillgängliga 

ur ett brett funktionshinderperspektiv. Man vände sig 

bland annat till museipersonal för att ge inspiration och information 

om att bygga tillgängliga utställningar. I dag har museet inte 

resurser att hålla öppet. 

Tekniska museet har visat utställningen ”Kvinnors uppfinningar” 

med bland annat hjälpmedelsinnovationer av två kvinnor med 

funktionsnedsättning. Vissa uppfinningar har blivit populära produkter 

som används allmänt. 

”FRitT FR@M – it- och spetsteknik i vår vardag” var en interaktiv 

utställning för alla sinnen, där både barn och vuxna fick prova på 

den nya tekniken. Utställningen byggdes sedan om till vandringsutställningen 

”Sm@rt on Tour” och turnerade i Sverige och Europa 

under Europeiska handikappåret 2003. 

52

I ”CINO4”, Tekniska museets upplevelsebiograf, visas bland annat 

3D-film där stolarna rör sig och där besökaren upplever vindpustar 

och dofter. En del av det som visas har producerats tillsammans 

med personer med dövblindhet. 

Upplandsmuseet har haft utställningen ”Makten över mitt liv” som 

handlade om hur man med moderna hjälpmedel kan förbättra livskvaliteten 

för personer med funktionsnedsättningar. 

Världskulturmuseet i Göteborg har visat utställningen ”Tänk om” 

som innehöll berättelser om att leva med funktionsnedsättning. 

Utställningen berörde både samtida berättelser och historiskt 

material. 

Värmlands museum producerade utställningen ”Fransson skottar 

snö” på uppdrag av Forum för levande historia. Utställningen 

belyste människors situation vid tiden för andra världskriget och 

personer med olika funktionsnedsättningar fanns med i skildringen. 

Västergötlands museum visade utställningen ”Du och jag är lite 

blandat” 2010. 

Örnsköldsviks museum och konsthall har haft ett par utställningar 

om hur människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar 

upplever sin situation. Personer från föreningen Attention var ofta 

på plats i utställningen. Museet har också haft fotoutställningar om 

fysiska krigsskador och ett par utställningar om kroppsideal som 

bland annat har behandlat ätstörningar. 

53

Referenser 

Andersson, Bo. Myter i dagsljus. Förnuft och oförnuft 

i handikapphistorien. Bokförlaget Inferi 1987. 

Chafik, Diana och Olsson Claes G. Funktionshinderperspektiv 

på museernas arbete. Rapport och diskussionsunderlag inom 

ramen för Handikapphistoria i kulturarvet. HAIKU 2012. 

Handikappad, integrerad, normaliserad, utvärderad. 

Delbetänkande från Integrationsutredningen. SOU 1980:34. 

Lagerkvist, Pär. Dvärgen. Bonniers bokförlag 1944. 

Larsson, Stig. Funktionsnedsättningar och funktionshinder 

i museernas värld. PM 2012. 

Museer och representation – exempel från Storbritannien och 

Norden. HAIKU 2012. 

Olsson, Claes G. Omsorg och kontroll. En handikapphistorisk 

studie 1750-1930. Umeå universitet 2010. 

Paulsson, Karin. Dom säger att jag ser mer normal ut med 

benproteser. Om samhällskrav kontra barns behov. Stockholms 

universitet 1995. 

Persson Bergvall, Inger och Sjöberg, Malena. Åratal – ur 

handikapphistorien. HandikappHistoriska Föreningen 2012. 

Sandell, Delin, Dodd & Gay. Buried in the Footnotes: The 

Representation of Disabled People in the Museum and Gallery 

Collections. International Journal of Museum Management and 

Curatorship 2005. 

54

Vi är alla en del av historien. Människor stärks av 

att få sin historia berättad och att få vara med 

och berätta den. Vi förstår vårt samhälle bättre 

om alla människors historia blir synliggjord. 

Men människor med funktionsnedsättning är 

sällan synliga i historien. 

Hur ska museerna göra för att få med funktions- 

hinderperspektivet i sin verksamhet? Tanken med 

den här rapporten är att inspirera museerna att 

föra in funktionshinderperspektivet 

i sin verksamhet. 

I rapporten finns idéer om vad man kan tänka 

på. Det handlar om att kunna söka i samlingarna 

så att man hittar föremål som har anknytning 

till funktionsnedsättning. Det handlar om att 

samla in livsberättelser från personer med funktions-nedsättning, 

som ofta kan ge perspektiv 

som är okända för de flesta. Det handlar om att 

man i utställningar på ett integrerat sätt kan visa 

funktionshinderaspekten av det man skildrar. 

Det handlar om vikten av samarbete mellan 

museer och funktionshinderrörelsen.

Läs eller ladda ner rapporten i pdf-format - HandikappHistoriska ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?