homosexualitet i Afrika, här

HOMOS
I AFRIKA
- SNUSK FRÅN VÄST ELER KULTURELT OK?

l 33 AV AFRIKAS 54 LÄNDER ÄR DET FÖRBJUDET ATT VARA HOMO. OCH I
MAURETANIEN, NIGERIA OCH SUDAN ÄR DET INTE KUL ATT VARA ÖPPET GAY.
I DESSA LÄNDER STRAFFAS HOMOSEX NÄMLIGEN MED DÖDEN!
text & bild: JOAKIM LINDBERG
SÅ, HOMOSEXUALITET ÄR väl så hatat i Afrika
att homosarna genom hårda lagar måste in i
garderoben igen? Eller.. . finns det inte några
homosexuella i Afrika? Många säger det, och
då skulle det ju vara helt cool och ofarligt att
lagstifta mot homosexuella handlingar!
Herr R är tjänsteman på en svensk ambassad
i ett afrikanskt land. R har genom årens lopp
bott med sin fru i åtskilliga länder - i arabvärl-
den, i Fjärran Östern, i Östeuropa. Han borde
därför ha hajat detta med kulturskillnader vid
det här laget. Vid en informell fika bad vi där-
för R uttala sig om afrikansk homosexualitet:
- Ja, jag tror inte det existerar egentligen,
påstår han. Folk här har en mycket naturligare
syn på sexualitet.
Dakar består av två världar. Åtminstone.
En som man kan ta del av på tennisplaner
och cocktailpartyn, i swimmingpooler och
luftkonditionerade taxibilar. Och en annan
värld som man märker av när man går ned till
den myllrande fiskmarknaden i Soumbédiou-
ne, eller då man går in på något billigt men
livligt ölhak, eller när man köper en biljett för
motsvarande tre svenska kronor till en färd
i de färggranna men livsfarliga bussarna. På
samma sätt finns två världar när det kommer
till sexualiteten. Befolkningen i den ena, hete-
rosexuella, världen väljer bekvämt att blunda
för den andra, HBT-världen.
Carlos skulle nog inte hålla med herr R på
ambassaden. Carlos har flytt från sitt hemland
Kamerun till Senegal. För att undgå polisens
trakasserier mot honom och hans franska
pojkvän, för att slippa beskyddarverksamheten
mot hans lilla restaurang och nattklubb. Och
dessutom, för att komma bort från ett hotfullt
samhälle i allmänhet, samt en skamsen familj.
- Du tar inga bilder, va? frågar han enträget
över en cola på franska kulturcentret. Livemu-
siken är härlig men högljudd på centret, läsken
och maten billig. På något håll i vår närhet
står vita och svarta män och pratar, och många
ser onekligen ut att ragga på varandra. Men
skulle de tillfrågas om det, skulle de troligen
blåneka. Jag lovar förstås också att inte plåta
Carlos. Eller att använda hans riktiga namn
(han heter egentligen något annat, men vill
skydda sin identitet).
Inte heller Oumar, boende i Dakar, håller
nog med om att "homosexualitet inte existerar
i Afrika". Han är ung, 20 år, och står i begrepp
att komma ut inför föräldrar och vänner. Eller
sortir du placard, "stiga ut ur skåpet", som det
heter på franska, vilket är ett av de officiella
språken i Senegal. Men han vet inte om han
vågar, med tanke på vad folk anser om homo-
sexuella i landet.
- Jag blev introducerad till en flicka nu, och
jag dejtar henne för mina föräldrars skull, säger
han sanningsenligt sista gången vi talas vid.
Flickor, ja. Situationen för homo- och bi-
sexuella kvinnor i Afrika skiljer sig något från )
+GRINGO GRANDE .9 55.

(Homos i Afrika, forts ... l
situationen för männen på kontinenten. Flera
länder tillåter i och för sig homosexualitet för
kvinnor, men ej för män (dessa är Botswana,
Ghana, Kenya, Moçambique, Namibia, Nige-
ria, Tanzania, Uganda, Zambia och Zimbab-
we. Men samtidigt kan situationen för öppet
homosexuella kvinnor, eller HBT-aktivister
vara ännu sämre än för männen. Ta fallet med
FannyAnn Eddy, till exempel. Sierra Leones
mycket röststarka och modiga HBT-taleskvinna
våldtogs och mördades brutalt den 29 septem-
ber 2004, efter att under flera år kampat för
homosexuellas rättigheter i landet. Innan dess
hade hon bland annat hunnit tala i Genève,
inför FN:s 60:e möte för mänskliga rättigheter,
den 18 april 2004:
- Samhällets förnekelse av HBT-personers
existens och rättigheter skapar sårbarhet inte
bara hos dessa personer själva, men också hos
samhället i stort, sade hon då. Och vidare:
- Tystnaden som omger manliga homosexuella
framför allt - vägran att erkänna deras
56. I+GRINGO GRANDE .9
existens eller att bemöta deras sjukvårdsbehov
-hotar inte bara dem men också deras fruar
och flickvänner.
Denna tystnad riskerar efter Eddys död att
bli skrämmande stor i Västafrika. Och med
tystnaden riskerar också dödsfallen i HIV/Aids
att öka lavinartat.
Samtidigt håller afrikanska ledare fast vid
synen på homosexualitet som något "anor-
malt", "ickeafrikanskt" och "traditionsvidrigt"
-lite grann som herr R på svenska ambassa-
den. Zimbabwes numera ökände president Ro-
bert Mugabe går än längre, i det att han kallar
homosexuella "värre an grisar och hundar".
Och Ugandas president Yoweri Museveni, som
tidigare hyllades mycket i Väst, har nyligen
förbjudit "köttsligt umgänge med annan mot
den naturliga ordningen", och låtit arrestera
ett flertal homosexuella när de samlades till
ett möte i en förort till huvudstaden Kampala.
Också i Uganda gick för inte så länge sedan
kyrkoledare samman för att förmå regeringen
att förbjuda en grupp för homosexuellas rät-
tigheter som kallas Integrity Uganda. Kyr-
kogrupper beskrev denna organisation som
obiblisk och ickemänsklig, och anklagade den
för att agera förtrupp för amerikanska bögar
och lesbiska innan de skulle sätta upp en bas
i Uganda! Och i Namibia har president Sam
Nujoma i åtskilliga tal sagt att homosexualitet
och lesbianism inte hör hemma i landet:
- Det är definitivt emot Guds vilja. It is the
devil at work, sade Nujoma vid invigningen av
ett agronomicenter i Namibia 2001. Landets
inrikesminister (fram till 2005) Jerry Ekandjo
går ännu längre, i det han uttalade sig på
följande vis vid ett tal för nyutexaminerade
poliskonstaplar år 2000:
- Så fort ni ser dem, ska ni arrestera bögar
och lesbiska och utplåna dem från Namibias yta!
Vis av erfarenheten av vad det egentligen
innebär att bli diskriminerad, har lagstiftare i
Namibias grannland Sydafrika istället försökt
vara extra toleranta. Den gamla apartheid-

staten beröms numera ofta för sin väldigt
humana grundlag, som ger lika rättigheter
för alla - oavsett genus, kön, graviditet,
äktenskaplig status, etniskt eller socialt ur-
sprung, färg, ålder, funktionshinder, religion,
övertygelse, tro, kultur, språk, födelseort eller
sexuell orientering. Oj.
Praktiken ligger dessutom inte långt från
teorin i Sydafrika. En så kallad konstitutions-
domstol fastställde till exempel nyligen att
kyrkorna inte får diskriminera samkönade par
som vill gifta sig. Detta när länder i väst (som
vanligen brukar anse sig som "utvecklade")
fortfarande inte beslutat sig om de ska släppa
fram bögar, flator och bin till altaret eller ej.
Så åtminstone i Sydafrika existerar alltså
homosexualitet - trots att landet ligger i
Afrika! Det som istället hållit homosexuella
på kontinenten från att leva ut sin läggning är
nog hoten om dödsstraff och uteslutning ur
den lokala gemenskapen.
Kyrkan/moskén är stark i Afrika. Männis-
J
kors religion blir häftmassan som håller folk
samman i länder där man annars sällan vågar
lita på varandra.
Förtroendet folk emellan är annars lågt, på
grund av den alltid hotande fattigdomen och
kampen om resurserna. Nya kulturyttringar
uppstår i bästa fall i storstäderna - om ens där
- och det galler även "nya" sexuella tillhörig-
heter. Lösningen för homosexuella i Afrika
blir oftast att de tvingas leva en sorts "bisexu-
ella" liv - i heterosexuella äktenskap, men
med korta möten med andra homosexuella vid
sidan av, i det fördolda.
MALIK NDIAYE ÄR SOCIOLOG och arbetar på ett
av Afrikas mest välkanda universitet, Univer-
sité Cheikh Anta Diop i Dakar:
- Homosexualitet i allmänhet har dåligt rykte
i Senegal och övriga Afrika, men det innebär
inte att homosexuella inte existerar på kontinen-
ten, menar Ndiaye. Tvärtom, tillägger han, allt
fler vågar komma ut som gay i dessa dagar.
Men varför börjar man då inte snacka HBT-
rättigheter även i Senegal, på samma sätt som
man gjort i Sydafrika?
- Senegalesernas mentalitet tillåter det
inte än, svarar Ndiaye. Dessutom hindrar den
starka religionsnärvaron i landet folk från att
prata om homosexualitet. Ärligt talat tror jag
inte att man kommer att börja diskutera saken
i Senegal inom någon snar framtid.
Idag återanvänder ledare i afrikanska länder
gamla historiska, kulturella och religiösa
anledningar till homofobi, men för nya syften.
Myten om homosexualitet som något "oafri-
kanskt" får förnyat liv. Ovannämnde Mugabe,
liksom många andra afrikanska diktatorer,
använder homosexuella som syndabockar när
det går dåligt för landet och ledarna tappar
folkligt stöd. HBT-personer får stå vid skam-
pålen och svara för effekterna av det landets
sämre ekonomi, matförsörjning, utbildnings-
system, sjukvård eller vad det nu handlar
om. Och medborgare som saknar alternativa P
IGRINGO GRANDE Nr. 9 57.

[Homos i Afrika, forts ... )
informationskällor (och redan tidigare kanske
rynkat på näsan mot homosexuella), sväljer
budskapet. På det sättet blir de ännu mer
säkra på att homosexualitet skulle vara något
syndigt och ont.
CARY ALAN JOHNSON är koordinatör för Afrika
för det New York-baserade IGLHRC (Internatio-
nal Gay and Lesbian Human Rights Commis-
sion), och har som biståndsarbetare arbetat
i centrala Afrika sedan 1993. Han menar att
Mugabe, liksom även Sam Nujoma i Namibia,
är politiskt bankrutta ledare vars länder har
djupa ekonomiska och sociala problem:
- Ta Zimbabwe, till exempel. Landet har en
tresiffrig inflationstakt! Då är det bekvamt för
ledaren att sprida sexpanik bland majoriteten.
Att beskylla landets problem på minoriteter,
för att rikta uppmärksamheten åt annat håll än
ledarens brister, helt enkelt.
Och om man tittar sig omkring i världen
SQ GRINGO GRANDE Nr. 9
förstår man lätt att ledare i kris måste använda
sig av väldiga svepskäl för att behålla makten.
Sådana svepskäl kan röra anklagelser om att
hysa massförstörelsevapen i Irak, rasistiska
anklagelser mot judar i Tyskland, anklagelser
mot ryska företagsledare etc.
När de afrikanska HBT-organisationerna
dessutom har vita ledargestalter blir de
ansedda som en förlängning i tid och rum
av europeisk kolonialism och "syndfullhet".
Keith Boykin, en färgad HBT-aktivist, skri-
ver mycket om detta, och kunde till exempel
vid ett besök i Zimbabwe "till sin förvåning
konstatera att ledarskapet för landets gayor-
ganisationer till största delen bestod av vita".
I och med de omständigheterna var det inte
svårt för Mugabe att börja hetsa folk mot en
syndabock som var bekvämt sammanslagen
av vita och homosexuella. Båda dessa grupper
var förresten minoritetsgrupper i landet. De
vita hade dessutom en oproportionerligt stor
" Senegalesernas mentalitet
tillåter inte homosexualitet än.
Dessutom hindrar den starka
religionsnärvaron i landet folk
från att prata om homosexualitet"
andel makt och pengar, och de homosexuella
hade traditionellt sett väldigt kasst rykte i det
zimbabwiska samhället.
För att ändra på denna situation måste
de enda som egentligen har förtroende i det
afrikanska samhället just nu börja agera. Det
vill säga - de svarta själva. Utifrån kommande
vita, västerlänningar, européer eller amerika-
ner, kommer alltid att bli sedda som de utifrån
kommande, minoriteten, de med annan kultur.
Kolonisatörerna. Eller - de syndiga.
- Men idag är det faktiskt allt fler gay-akti-
vister som gör sig hörda i det afrikanska sam-
hället, menar Cary Alan Johnson. De vägrar
acceptera kränkande lagstiftning, och vill visa
att de existerar.
Och onekligen står många svarta HBT-orga-
nisationer idag alldeles utanför porten till det
afrikanska samhället, och börjar ställa krav.
Exempel inkluderar främst Black Radical
Congress i Namibia, men också National b

(Homos i Afrika. forts ...)
Black Lesbian and Gay Leadership Forum,
NAACP och TransAfrica.
- I slutänden kommer de att vinna, förkun-
nar Cary Alan Johnson segervisst.
GRINGO TRÄFFADE SERIGNE M'BODJI, som är
ordförande för Senegals i stort sett enda HBT-
organisation, Andligeey. Organisationen är
egentligen förbjuden, berättar Serigne, men
den har på ett smart sätt lyckats komma ut
med vissa delar av sitt budskap - genom att
rikta uppmärksamheten mot ett annat pro-
blem. Man har helt enkelt valt att fokusera på
ett annat, mycket stort problem i det senegale-
siska och afrikanska samhället: HIV/AIDS.
- Genom att kämpa mot HIV/AIDS har vi
blivit accepterade av alla, påpekar Serigne.
Organisationen Andligeey har funnits i fem
år, och har nu över 400 medlemmar utspridda
på Senegals alla elva regioner. Andligeey har
använt skiftande teknik för att komma ut med
sitt budskap.
- Till en början ville vi förändra folks upp-
fattningar om homosexuella, men det visade
sig vara omöjligt, berättar Serigne M'Bodji.
Bättre då att ändra på samhällets inställning
till HIV/AIDS-problematiken.
Andligeey diskuterar nu därför bara sociala
problem i Senegal vid sina möten, snarare än
homosexualitet. Trots det har utländska
organisationer förbjudits att stödja Andligeey,
"Lagstiftningen har i alla fall förbättrats.
En manlig släkting blev våldtagen för ett trettiotal
år sedan av sin farbror, och gick fri. Numera är
sådant belagt med hårda straff"
och vissa har till och med blivit utslängda ur
landet för samröre med den senegalesiska HBT-
organisationen. Samarbete med andra, inhem-
ska organisationer har i och för sig fungerat,
men under täckmanteln att de samarbetar
kring HIV/Aids. Regeringen känner egentligen
till Andligeeys existens, och att den består av
homosexuella, men den skulle aldrig erkänna
organisationen officiellt.
Även Serigne påpekar att religionen spelar
stor roll i att stänga in homosexualiteten i
samhällets minoritetsgarderob. I Senegal är
dessutom många av de troende organiserade i
så kallade brödraskap, som är mycket mäktiga
och nästintill förbjuder folk att ens prata om
ämnen såsom homosexualitet.
- Men folket här tar religionen som gisslan
för att försvara kulturen, förklarar M'Bodji
med eftertryck. Det vill säga, islam i sig
fördömer kanske inte homosexualitet på det
sätt som de religiösa ledarna i Senegal säger.
Men folkkulturen kan tänkas göra det, och det
religiösa budskapet anpassas sedan så att det
försvarar majoritetens kultur.
Serigne menar att det är fullt möjligt att folk
i Senegal och Afrika innerst inne förstår att
andra sorters sexualitet än traditionell hete-
rosexualitet finns. Men han påpekar att andra
faktorer tillkommer - kulturtillhörigheten,
hedern, grupptrycket.
- Folk här är trötta på känslan av att bo i ett
"u-land", fortsätter Serigne. De vill återvinna
hedern och patriotismen, och de försöker
göra det genom att vända ryggen mot allt
som uppfattas som "västerländsk" kultur.
Men de inser inte att det bara är en myt att
homosexualitet skulle vara "importerad från
västerlandet"!
- Lagstiftningen har i alla fall förbättrats,
påtalar Serigne för att nämna något positivt.
En manlig släkting blev våldtagen för ett
trettiotal år sedan av sin farbror, och gick fri.
Numera är sådant belagt med hårda straff.
Hur når då Andligeey ut med sitt kontrover-
siella budskap?
- Genom att utnyttja den nya tekniken, som
e-post, sms, europeiska webbsidor med mera,
svarar M'Bodji. Och som sagt ett budskap
som fokuserar på sociala problem snarare än
homosexualitet.
Serignes dröm ar att arrangera en senegale-
sisk Gay Pride-festival! För att luckra upp den
stränga rådande kulturen och räcka lång tunga
åt folks fördomar. Men Dakar ligger långt
från Stockholm och Tantolunden. Och frågan
är om inte en festival av det slaget - även om
den bara skulle bestå av afrikanska deltagare
- skulle komma att brännmärkas som ännu en
osedlighet importerad från Väst. Åtminstone
ännu så länge. -+