Clint Eastwood regisserar och spelar huvudrollen i ... - Warner Bros.

Clint Eastwood regisserar och spelar huvudrollen i dramat GRAN TORINO,
den första filmrollen han spelar sedan den Oscarbelönade filmen "Million
Dollar Baby". Eastwood spelar Walt Kowalski, en krigsveteran med järnvilja,
som lever i en föränderlig värld och vars invandrade grannar tvingar honom
att konfrontera sina egna, sedan länge rotade, fördomar.
Den pensionerade bilindustriarbetaren Walt Kowalski tillbringar sina dagar
med reparationer i hemmet, öl och ett besök till barberaren varje månad.
Hans bortgångna hustrus sista önskan var att han skulle bikta sig, men enligt
Walt ­ en bitter krigsveteran som genomlevde Koreakriget och vars M1­gevär
alltid är rengjort och skjutklart ­ finns ingenting att bekänna. Dessutom litar
han inte tillräckligt på någon, annat än sin hund Daisy, att bikta sig inför.
De han en gång kallade sina grannar har numera flyttat eller dött och istället
har Hmong­invandrare från Sydostasien flyttat in och dem avskyr han. Walt,
som stör sig på allt han ser omkring sig: de planlösa Hmong­gäng, latinos och
afroamerikanska tonåringar som tror att kvarteret tillhör dem och de avlägsna
främlingar hans barn har förvandlats till med åren. Han väntar egentligen bara
ut den resterande delen av hans liv.
Fram till den natten då någon försöker stjäla hans Gran Torino, årgång 1972.
Den glänser precis som den gjorde den dagen Walt själv rullade ner den från
löpande bandet flera årtionden tidigare. Nu blir Gran Torinon anledningen till
att Walts blyge tonårsgranne Thao (Bee Vang) gör entré i hans liv.
Hmonggänget har nämligen tvingat pojken att försöka stjäla den.
Men Walt står i vägen för både kuppen och gänget, vilket gör honom till en
ofrivillig hjälte i kvarteret ­ speciellt inför Thaos mor och äldre syster, Sue
(Ahney Her), som insisterar att låta Thao arbeta för Walt för att gottgöra
honom. Walt vill till en början inte ha någonting alls att göra med dessa
människor, men ger slutligen med sig och sätter pojken i arbete i kvarteret.
Härifrån utvecklas sedan en osannolik vänskap som ska komma att förändra
bådas liv.
Tack vare Thao och hans familjs obevekliga vänlighet, lär sig Walt sanningen
om människorna som bor i huset bredvid. Och om sig själv. De är provinsiella
flyktingar med ett grymt förflutet som visar sig ha mer gemensamt med Walt
än han har med sin egen familj. Den nya bekantskapen öppnar upp delar av
hans själ som har varit undanskymda sedan kriget, likt den Gran Torino som
finns bevarad i garagets mörker.

Warner Bros. Pictures presenterar, i samarbete med Village Roadshow
Pictures, en produktion av Double Nickel Entertainment och Malpaso: GRAN
TORINO. Filmen är regisserad av Clint Eastwood, baserad på ett manus av
Nick Schenk och berättelsen är skriven av Dave Johannson och Nick Schenk.
Eastwood, Robert Lorenz och Bill Gerber är producenter med Jenette Kahn,
Adam Richman, Tim Moore och Bruce Berman som verkställande
producenter. I huvudrollerna syns Clint Eastwood, Bee Vang, Ahney Her,
Christopher Carley, John Carroll Lynch, Brian Haley, Geraldine Hughes, Brian
Howe och William HIll.
De kreativa medarbetarna består av Eastwoods samarbetsparter sedan lång
tid tillbaka: fotografen Tom Stern, scenografen James J. Murakami, klipparna
Joel Cox och Gary D. Roach och kostymdesignern Deborah Hopper. Musiken
är skriven av Kyle Eastwood och Michael Stevens och dirigerad och
orkestrerad av Lennie Niehaus.
GRAN TORINO distribueras internationellt av Warner Bros. Pictures, ett
företag inom Warner Bros. Entertainment samt i utvalda territorier av Village
Roadshow Pictures.
OM FILMINSPELNINGEN
De görs inte som förr i tiden
Skådespelaren och regissören Clint Eastwood har inte stått framför kameran
sedan 2004 års Oscarbelönade "Million Dollar Baby".
­ Jag hade inte tänkt skådespela så mycket mer egentligen, säger han. Men
den här filmen innehöll en roll i min egen ålder och rollfiguren verkade vara
skriven för mig, trots att den inte var det. Och jag tyckte om manuset. Den
innehåller oväntade vändningar och även en del goda skratt.
Manuset till GRAN TORINO skickades till Eastwoods produktionsbolag
Malpaso av den debuterande manusförfattaren Nick Schenk, som skrev
manuset baserat på en berättelse som han hade skapat tillsammans med
Dave Johannson.
­ Den var baserad på deras egna erfarenheter från Minnesota och folk de
kände, säger Robert Lorenz, Eastwoods producent och partner sedan lång tid
tillbaka. Vi fick manuset av Bill Gerber, som hade fått det av Jenette Kahn.
Jag läste det fort, och tänkte inte nödvändigtvis på det som något för Clint att
spela i, men någonstans i mitten saktade jag ner farten och började ta in det.
Det var faktiskt väldigt bra, så jag läste det en andra gång och gillade det
verkligen. Jag har lärt mig att aldrig överdriva införsäljningen av en idé inför
Clint, så jag gav det till honom och sade "Jag vet inte om du vill regissera det
här eller spela i det, men du kommer i vilket fall att uppskatta läsningen." Och
sen ringde han mig och sade "Jag gillade verkligen det där manuset". Och
därifrån begav det sig.

Schenk säger att rollfiguren Walt Kowalski inte skrevs med någon särskild
skådespelare i åtanke.
­ Walt är lite av den träslöjdslärare vi alla har haft, eller ens pappa som ser på
när man monterar sin cykel och misslyckas med allt. Jag tror att alla känner
någon sådan person.
Schenk, som ursprungligen kommer från Minnesota, inspirerades av sin tid
som fabriksarbetare tillsammans med ett flertal Hmong­familjer som hade
slagit sig ned där. Hmong är en mindre känd kultur, ursprungligen Laos och
andra delar av Asien, och de allierade sig med USA under Vietnamkriget.
­ Hmongkulturen är ganska osynlig, säger han.
Walt, som häver ur sig rasistiska uttryck som andra människor använder
substantiv och verb, framstår som en oförbätterlig rasist, men när han
motvilligt ställs inför mänskliga kontakter med de Hmong­familjer som har
flyttat in i kvarteret, ser man hur lager efter lager av fientlighet rasar.
­ Walt gjorde saker i Korea som hemsöker honom och han det är de
ansiktena han ser i sina grannar, säger Schenk. Walt anser att alla asiater är
desamma, alla sammanblandade i en mixer. Och så faller det sig så att
ytterligare en ansiktslös kultur presenterar sig och ju mer han lär känna dem,
desto mer börjar han fundera över sina erfarenheter under sin tid i Korea.
Producenten Bill Gerber anmärker att GRAN TORINO innehåller ekon av
förhållanden som ständigt utforskas i Eastwoods verk.
­ Clint har alltid behandlat komplexa teman som ras, religion och fördomar på
ett ärligt sätt, vilket i vissa fall kan te sig politiskt inkorrekt, men som alltid är
genuint, säger han. Men eftersom vi känner Clint så väl, förstår vi att Walt
döljer mycket mer under ytan. Det hela börjar dystert, men sen börjar man se
vem han är bakom fasaden tack vare förhållandet till dessa människor.
­ Såhär i efterhand, kan jag inte tänka mig att någon annan än Clint Eastwood
hade kunnat göra den här filmen, eller spela den här rollen, säger Dave
Johannson. Som filmskapare är Clint väldigt sparsmakad och han skyggar
inte för obekväma ämnen. Rollen som Walt, en rollfigur som inte är särskilt
trevlig, minst sagt, åtminstone till en början, kräver en skådespelare med ett
visst mått av oräddhet. Walts fördomsfullhet är något han har hållit hårt i
under 60 års tid och att ha mod att ändra på något som har präglat en så
djupt, särskilt så sent i livet, är något väldigt sällsynt och svårt. Walt är en
fysiskt modig man, men den här berättelsen tvingar honom att även visa prov
på ett känslomässigt mod.
Berättelsen tar sin början efter det att Walts fru Dorothy precis har avlidit. Han
har nått det avslutande kapitlet i ett liv som på många sätt har definierats av
oförglömliga erfarenheter i Korea och av sina 50 år vid den lokala

Fordfabriken. Kriget är sedan länge över, fabriken är nedlagd, hans fru har
avlidit och hans vuxna barn har ingen tid till övers för honom.
­ Walt har arbetat hårt och hans söner är någorlunda framgångsrika, säger
Eastwood. Han har förlorat sin fru och hans vuxna barn har fjärmat sig från
honom. De har lämnat honom och han är mest i vägen för dem. Till deras
försvar, ska det sägas att Walt inte är särskilt lätt att hantera eftersom han
alltid är grälsjuk och har svårt att acceptera barnbarnen, med sina piercings
och allt.
­ Det är väldigt svårt att ha Walt som pappa, säger Brian Haley som spelar
Mitch Kowalski. Mitch är sin pappas raka motsats. Walt är en hårt arbetande
arbetarkille, medan sonen är en ytlig förortsyuppie. De har ett komplicerat
förhållande. Walt vet inte hur han ska prata med sin son och Mitch vet inte hur
han ska närma sig sin pappa.
Walts avlidna hustrus präst, Father Janovich, är ytterligare en person som
står i vägen för Walts önskan att bli lämnad ifred, när han envist gör försök att
uppfylla hennes sista önskan att få Walt att bikta sig.
­ Jag brukar skämtsamt säga att min roll i princip handlar om att knacka på
dörren bara för att sedan låta Clint Eastwood slänga igen den i ansiktet på
mig, säger Cristopher Carley, som spelar prästen. Father Janovich försöker
nå fram till Walt utan att ha någon kunskap om hur han ska gå tillväga, eller
hur han ens ska få Walt att föra ett samtal med honom. Walt imponeras inte
av det faktum att han är en kyrkans man. Enligt honom är han bara en
"överutbildad 27­årig oskuld". Walt markerar tydligt att det vanliga sättet att
hantera folk inte kommer att gå långt med honom.
­ Walt har förmodligen fördomar om prästen av flera olika anledningar, men
främst av allt därför att han ser honom som ett barn, säger Eastwood. Han
försöker ihärdigt att få Walt att bikta sig, men Walt ser honom bara som en
kille som precis har avslutat en kurs med näsan i en regelbok, vilket innebär
att förhållandet blir väldigt enkelriktat. "Padre", som han kallar honom, är en
beslutsam ung man, men i slutändan går Walt ändå alltid sin egen väg.
Ett av Walts verkliga glädjeämnen i livet är att polera sin Ford Gran Torino,
fabrikerad 1972 och kärleksfullt bevarad under en silkespresenning i garaget
sedan dess. Walt monterade själv styrmekanismen under sin tid vid
Fordfabriken.
­ Gran Torinon är hans ögonsten, säger Eastwood. På sätt och vis är Walt
Gran Torinon. Han gör ingenting med den, han låter den bara stå i garaget.
Någon gång då och då kör han ut den för att polera den. Att beundra sin bil
över ett glas öl ­ det är ungefär höjdpunkten i Walts liv vid det här stadiet.
I ett slitet kvarter fullt av anspråkslösa tvåvåningshus, sticker Walts perfekt
målade hus ut, med dess noggrant trimmade buskar och med den
amerikanska flaggan som med stolthet har hängts fram. Han är inte nöjd med
resten av grannskapets utveckling.

­ Walt är en kille som är väldigt, väldigt besvärad över hur världen har
utvecklats, säger Eastwood. Han växte upp i ett kvarter i Michigan, befolkat av
folk inom bilindustrin som han själv. Förmodligen fanns en stort antal
amerikaner med polskt ursprung, precis som han själv. Det är nedslående för
honom att se sitt kvarter förändras.
Alltmedan grannhemmen har slitits ned, har Walts åtnjutit ett omsorgsfullt
underhåll, skött av man som är van vid att arbeta med sina händer.
­ Han är det som är bestående i samhället, säger Lorenz. Han har fastnat i det
förflutna på flera sätt. Och känslomässigt får vi veta att han har har fastnat i
något som inte har tillåtit honom att utvecklas som människa. Den
problematiken återspeglas i varje aspekt av hans liv.
Walts granne, den 16­årige Thao, är lika isolerad där han bor i huset intill
tillsammans med sin mamma, mormor och äldre syster.
­ Han är den ende mannen i ett hushåll och saknar en manlig förebild att se
upp till eller att ta lärdom av, berättar Bee Vang, den debuterande
skådespelaren som fick rollen som Thao. Han är obekväm och osäker på sig
själv som kille eftersom han är omringad av dessa dominanta kvinnor. Han är
i behov av en förebild och finner denna hos Walt.
Thao är en blyg tonåring, som har avslutat gymnasiet utan att lyckas hitta ett
jobb och som efter påtryckningar går med i ett Hmong­gäng, som leds av en
tonåring vid namn Smokie tillsammans med Thaos kusin som går under
namnet Spider.
­ Varhelst Thao befinner sig blir han mobbad, säger Sonny Vue, som spelar
Smokie. Han kan inte stå upp för sig själv, så gänget blir ett sätt för honom att
söka stöd. Att bilda gäng är egentligen bara ett sätt att skydda varandra från
andra gäng i kvarteret. Men de tappar greppet när de känner sig hotade av
Walt ­ de tror att de behöver tuffa till sig för att bli mer manliga.
Smokie och Spider, som är första generationens Hmong­amerikaner har inga
äldre familjemedlemmar som kan vägleda dem så som de äldre
generationerna har haft, eftersom deras föräldrar har haft större svårigheter
att anpassa sig.
­ Man försöker att leva i två olika kulturer, säger Doua Moua, som spelar
Spider. Det leder till en hel del uppror, vilket för samman manliga tonåringar
till en grupp som försöker anpassa sig till världen omkring dem. Många av
tjejerna har starkare band till hemmet och familjen, då deras mödrar kan
vägleda dem har därmed inte samma behov av att göra uppror mot sin kultur
och sina föräldrar.
Den initiationsrit som Smokie och Spider har planerat för Thao går ut på att få
honom att stjäla Walts älskade Gran Torino.

­ Thao försöker bevisa sin manlighet och försöker finna en plats där han kan
känna att han hör hemma, säger Vang.
Men kuppen blir kortlivad eftersom Walt överraskar Thao halvvägs igenom,
och skrämmer tonåringen utan att hinna se hans ansikte.
­ Hans försök blir ett sorgligt misslyckande och det slutar med att han känner
sig ännu räddare och ännu mer bortgjord, säger Vang.
Det dröjer inte länge förrän gänget dyker upp för att hämta Thao, vilket
resulterar i ett slagsmål som spiller över på Walts gräsmatta. Walt, med sitt
M1­gevär från tiden i Korea, i högsta hugg, varnar de inblandade: "Håll er
borta från min gräsmatta".
­ Han återfinner sinnesstämingen från kriget, säger Eastwood. Det är då han
på allvar börjar se problemen i Hmong­samhället, främst vad det gäller
ungdomar som ansluter sig till gäng.
Walts omedvetna mod förvandlar honom till kvarterets hjälte och Hmong­
grannarna öser ovälkomna gåvor över honom; mat, blommor och växter.
­ Han vill inte ha någonting att göra med dessa människor, säger Eastwood.
Han ändrar sig inte förrän han kommer till insikt om att de är intelligenta och
visar stor respekt för andra människor och jag tror att han beundrar detta. Han
har en replik i filmen, där han säger "Jag har mer gemensamt med dessa
människor än jag har med mina egna bortskämda, genomruttna barn" och det
sammanfattar det hela på något vis. Det är intressant och ofta roligt att se hur
han från början har en massa fördomar, men sedan arbetar sig bort från dem
tack vare dessa förhållanden.
Den enda som lyckas ta sig förbi Walts taggiga yttre är Thaos livliga
storasyster Sue, som är mer amerikaniserad än någon annan i familjen.
­ Walt är den typen av kille som kallar dig för allt möjligt, säger Ahney Her
som spelar Sue. Han bryr sig inte om ras. Han säger bara precis det han
känner för att säga. Sue är väldigt modig. Hon tilltalar honom alltid på ett
trevligt sätt även om hon också retas med honom genom att använda
smeknamn som "Wally". I slutändan är det hon som lyckas sammanföra Walt
och Thao. Jag tror att Sue vill att hennes lillebror ska bli vän med Walt,
eftersom det andra alternativet, att han närmar sig gängmedlemmarna, bara
kommer att strula till hans liv. Hon inser att Walt skulle kunna vara som en far
och att Thao, om han lyssnar till Walt, skulle kunna vägledas till ett bättre liv
och en bättre uppväxt.
Walt och Sue utvecklar ett enkelt och lättsamt samförstånd.
­ Hon verkar bry sig om honom på ett genuint sätt, inte på ett tillgjort sätt, som
vissa av hans familjemedlemmar som bara agerar rutinmässigt och gör det
som förväntas av dem, säger Lorenz. Jag tror att hennes ärlighet tilltalar
honom och han tillåter sig själv att lära känna henne lite grann.

Senare lurar Sue över Walt till sitt hem för ett familjefirande, där ett möte med
en Hmong­shaman i ord formulerar de outtalade sanningar som Walt har levt
med under alla dessa år.
­ Grejen med Hmongfamiljen ­ det som hamnar i fokus under samtalet med
shamanen ­ är att de är beredda att säga det som inte Walts familj kan, säger
Lorenz. De är beredda att rikta uppmärksamhet på en del saker och ställa
närgångna frågor som får honom att fundera över sig själv mer än någon
annan tidigare har utmanat honom att göra. Det är det som är kärnan bakom
rasismen ­ en självisk oförmåga att se på sig själv. Istället projicerar han utåt
mot alla omkring honom och försöker se sina problem som något som har
orsakats av andra, snarare än att se inåt för att se om han själv skulle kunna
förändras och anpassa sig. De här människorna tvingar honom på sätt och vis
att göra det.
För att gottgöra för nästan­stölden av Walts bil, hjälper Thao Walt med
småjobb under ett par veckor, efter påtryckningar från mor och syster.
­ De vill att han ska få upprättelse, säger Eastwood. Det handlar om familjens
stolthet.
Walts första reaktion är att häva ur sig alla de rasistiska glåpord han kan
tänka sig och med avsikt uttala hans namn "Toad". Men när pojken flitigt
hugger tag i de uppdrag han har fått av Walt, att utföra reparationer på de
slitna husen pepprade längsmed gatan, börjar Walt se något i den unge
mannen som han anser är värt något mer än förakt.
­ Man börjar se att deras förhållande utvecklas, berättar Vang. Walt börjar
uppskatta honom i takt med att saker och ting börjar utvecklas inom Thao,
som i sin tur växer och förändras i jämförelse med den pojke han var när de
först träffades. Och nu står Thao där med blåsor på händerna och är stolt
över att äntligen ha gjort något som är till nytta ­ att ha kunnat vara till nytta.
­ Syftet med Walts arbete med Thao är att göra en man av honom, fortsätter
Vang. Walt är inte bara där för att lära honom att arbeta, utan också för att
lära honom att stå upp för sig själv och därmed inte behöva gå med i ett gäng
för att känna sig som en man. Walt är den som hjälper Thao att odla en
ryggrad.
Walts yttersta mål är att ge den planlösa ynglingen styrka att skaffa sig ett
jobb istället för att hamna i trubbel, att ge honom en framtid, men deras udda
förhållande visar sig även förändra Walt själv.
­ Thao har ingen fadersgestalt att förlita sig på för att ge honom vägledning
och Walt hade aldrig den kontakt med sina egna söner som hade kunnat ge
honom faderskapets tillfredsställelse, säger Lorenz. De passar varandra
perfekt. Walt söker också någonting. Han är helt på det klara med att han
skriver på det avslutande kapitlet i sitt liv och han är på jakt efter någon eller

någonting som kan ge det hela en mening och som kan lyfta fram något av
värde i hans liv.
Samtidigt fortsätter Smokie och resten av gänget att trakassera Thao och
hans familj med hot om våld och tvingar därmed den gamle krigaren att anta
ytterligare en annan oväntad utmaning.
­ Om man bara gör något till hälften, blir det en Hollywood­artad kompromiss,
säger Eastwood. Och om man nu ska spela den här sortens kille, kan man
inte göra det genom att vara snäll och rar. Man måste löpa hela linan ut.
Främlingarna i grannhuset
GRAN TORINO är den första stora långfilmen som porträtterar rollfigurer som
tillhör Hmong­samhället ­ en etnisk stam bestående av 18 klaner utspridda
över Laos, Vietnam och Thailands kullar och andra delar av Asien. Deras
anpassning till livet i USA efter Vietnamkriget var svår.
­ Jag visste inte mycket om dem, erkänner Eastwood. Eftersom de hjälpte
amerikanerna under konflikten kom de hit som flyktingar efter Vietnamkrigets
slut.
­ En del av tragedin är att en hel del människor inte förstår den roll Hmong
spelade i Vietnamkriget, säger Paula Yang, en Hmong­rådgivare som
filmskaparna konsulterade vid ett tidigt stadium. Det förblir en hemlighet hur
det gick till när vi kom till USA, och hur många av våra soldater och civila som
gick förlorade i kriget. De äldre pratar inte om det. De är så ödmjuka samtidigt
som det finns så många tragiska berättelser att berätta.
Eastwood poängterar att Hmong identifierar sig själva som en kultur med ett
helt eget och unikt arv till skillnad från en nationalitet.
­ De har sina egna religioner och sitt eget språk och de anser sig själva vara
ett eget folk, förklarar han. Flera av dem har varit med om vedermödor till följd
av Vietnamkriget. Det var inte särskilt trevligt för dem därborta så den
Lutheranska kyrkan och flera andra individuella organisationer arbetade hårt
för att ge dem möjlighet att komma hit. Men de upplevde stora sorger, så de
är tuffa och väldigt målmedvetna människor.
Genom GRAN TORINO ville Eastwood porträttera Hmong­kulturen så
autentiskt som möjligt, till att börja med genom att endast rollbesätta
skådespelare med Hmong­ursprung till filmens roller. Rollbesättaren Ellen
Chenoweth upptäckte snart att det finns få professionella Hmong­
skådespelare inom Screen Actors Guild.
Chenoweth och hennes medarbetare Geoffrey Miclat och Amelia Rasche
kastade ut ett stort nät och efterforskade på internet för att hitta naven inom
Hmong­samfundet. De skapade kontakter och distribuerade flygblad i Fresno i
Kalifornien, St. Paul i Minnesota, Warren i Michigan och i flera andra delar av
USA.

­ Detta innebar en hel del grävande, en hel del arbete med att lära känna
Hmong­samfunden, hitta ingångar, bygga upp ett förtroende och ta reda på
vilka som skulle vilja spela i en film. Detta genomfördes inte genom de vanliga
kanalerna. Det handlade om att söka upp dem och att verkligen öppna upp
oss för dem.
Den kulturella rådgivaren för Hmong, Cedric Lee, hjälpte rollbesättarna att nå
ut till hela samfundet.
­ Vi åkte till ställen där Hmong vistas, säger han. Vi besökte farsdagsfester. Vi
besökte kyrkliga evenemang. Det finns en språkbarriär, särskilt för de äldre,
så vi talade Hmong och översatte sedan för rollbesättarna. Med de yngre är
det mycket enklare eftersom många av dem är engelskspråkiga.
Chenoweth och hennes medarbetare började processen hos samhällsledare i
St. Paul och Fresno och genomförde sedan en serie öppna provspelningar på
alla de platser där det finns en Hmong­befolkning. Därpå följde,
avslutningsvis, en enorm, öppen heldagsprovspelning i St. Paul.
Ryktet om Eastwoods film spred sig på Hmong­communities på webben, i
dagstidningar, bland ungdomsorganisationer och genom word of mouth.
­ Folk var så fulla av förväntan, säger Paula Yang. Det är Clint Eastwood, så
folk var beredda att göra allt. Vi hade äldre barn, yngre barn, gamla farmödrar
och farfäder. Folk var förväntansfulla eftersom Clint gav Hmong­folket denna
möjlighet.
De hade snart hundratals provspelningar på band.
­ Efter att ha besökt alla städer, reste vi tillbaka till Los Angeles för att gå
igenom alla band med Clint, förklarar Chenoweth. Vi visade dem på en skärm
i klipprummet och började sålla bland våra valmöjligheter tills vi hade flera
kandidater till varje roll och utifrån dem gjorde han sina val.
Utifrån flera hundra möjliga kandidater, rollbesatte Eastwood den 16­årige
Bee Vang från St. Paul i den centrala rollen som Thao.
­ Amelia hittade honom genom en skola och på sitt foto hade han skrivit "Jag
hjärta Bee Vang", berättar Chenoweth. Jag förälskade mig i hans ansikte.
Han hade väldigt lite erfarenhet av att skådespela, men hade en väldigt öppen
och rar utstrålning. Man ville bara att han skulle vara okej. När jag ringde till
Bee Vang för att berätta att vi ville att han skulle spela Thao, kunde han inte
säga något under en lång stund. Jag tror att det här var något han aldrig
någonsin hade drömt skulle kunna hända.
Bee Vangs Thao är 1,65 lång och står därmed i skarp kontrast till Eastwoods
Walt med sina 1,88 meter.
­ Thao ser bokstavligen konstant upp till Walt, säger Vang.

Tonåringen från Fresno deltog i en privat provspelning till filmen i Twin Cities.
­ Jag gick ner på knä och började gråta, berättar Vang om ögonblicket då han
fick veta att han hade fått nyckelrollen som Thao. Det hela var verkligen
livsavgörande. Jag kunde inte förstå att det här höll på att hända.
Vang, som i början var nervös, blev snart bekväm med Eastwoods lågmälda
stil.
­ Under min uppväxt hade jag sett honom i västernfilmer och i filmer som
"Dirty Harry", men jag kunde aldrig föreställa mig att jag någonsin skulle träffa
den här mannen, men så var han där, säger han. Mr. Eastwood vill gärna att
allt ska vara så naturligt som möjligt. Det måste kännas äkta. Jag gillar den
stilen. Han är väldigt trevlig också, väldigt ödmjuk. Jag älskade varje minut jag
arbetade med honom och resten av filmteamet. Jag kommer aldrig att
glömma det här.
Sextonåriga Ahney Her konkurrerade ut ett hundratal kandidater till rollen som
Sue. Amelia Rasche hade installerat ett stånd på en Hmong­marknad i
Detroit­området med en stor skylt på vilken det stod "Provspelning till Hmong­
film".
­ Ahney och hennes familj gick förbi och Amelia sprang bokstavligen fram, tog
tag i henne och sade "Vill du provspela för en filmroll?", berättar Chenoweth.
Hers självförtroende och humor gjorde henne till ett naturligt val till rollen som
Thaos storasyster.
­ Vi ville att systern skulle ha en något tuffare framtoning. Hon är
beskyddande vad det gäller Thao, som är mer sårbar, säger Chenoweth.
Ahney hade definitivt detta och en fantastisk ungdomlighet därtill, vilket vi alla
älskade.
Hers samförstånd med Eastwood var inte så annorlunda från den mellan Sue
och Walt, vilket gav den debuterande skådespelerskan ytterligare
självförtroende inför sin första stora roll.
­ Han är väldigt ödmjuk och lättsam, säger hon. Han vill att du ska göra det
som känns helt rätt för dig och om det inte är rätt i hans ögon, talar han om
det för dig. Han är en fantastisk man, och det var underbart att arbeta med
honom.
­ Både Bee och Ahney verkar falla in i skådespeleriet helt naturligt eftersom
de hur som helst har fantastiska naturliga egenskaper, säger Eastwood. Jag
skulle gärna vilja ta åt mig äran, men det vore helt enkelt inte berättigat.
Rollen som Vu, den ensamstående mamman till Thao och Sue, spelas av
Brooke Chia Thao, som föddes i Laos för att sedan flytta till Visalia i

Kalifornien. Chia Thao hade ingen skådespelarutbildning och gick till
provspelningarna för sina barns del.
­ Hon råkade bara vara där, så vi bad henne att provspela och så fick hon
rollen, berättar Cedric Lee. Det lustiga är att hon är ganska amerikaniserad,
men när man ser henne som mamman, är det som att se två helt olika
människor.
För Chia Thao, representerar filmen en möjlighet att rikta uppmärksamhet till
sitt eget folk.
­ Filmen representerar egentligen inte hela Hmong­kulturen, men den ger en
liten försmak, säger hon. Jag hoppas att folk börjar se oss på ett mer unikt
sätt, se vem vi är och på vilket sätt vi var till hjälp i kriget. Min egen far
rekryterades för att kämpa på USA:s sida när han var endast fjorton år
gammal.
Chee Thao, 61­åringen som spelar familjens mormor, föddes i Laos och bor
numera i St. Paul.
­ Att rollbesätta mormodern var en intressant utmaning eftersom rollfiguren
bara talar Hmong, säger rollbesättarmedarbetaren Geoffrey Miclat. Det
handlade till stor del om ren personlighet. Mormor är en väldigt rolig rollfigur
och Chee hade en egenskap som gjorde henne perfekt för rollen.
Thao kände ett särskilt starkt band till Eastwood och tillbringade mycket tid i
samtal med skådespelaren/regissören, med hennes dotterdotter som
översättare. Hon levererade en rollprestation från hela sitt hjärta och sin själ,
på grund av att hon har genomlevt ett så tragiskt förflutet.
­ Chee Thao sade att det inte var några problem för henne att komma in i
rollfiguren eftersom hon är rollfiguren, säger Lorenz. Hon genomgår alla
möjliga svårigheter, vilket porträtteras i filmen. Så det innebar inga problem
för henne när hon gav sig in i det och i princip improviserade hon sig igenom
flera av scenerna eftersom en hel del av Hmong­dialogerna inte fanns på
papper. Hon sade bara allt rätt; hon tillförde till och med sin egen historia.
Fem Hmong­skådespelare från flera stater och olika Hmong­klaner
rollbesattes som pojkarna som utgör de gängmedlemmar som hotar Thao och
hans familj i filmen.
­ De här killarna kändes bara äkta och de hade så fantastiska utseenden,
säger Miclat. När vi träffade Moua i New York och Sonny Vue i St. Paul, hade
vi en ganska stark känsla av att de skulle bli Spider och Smokie. Och Doua
Moua var faktiskt en av de få Hmong­skådespelarna i ensemblen som hade
en skådespelarutbildning, så vi visste att han skulle passa in någonstans.
Moua, som flyttade till New York City när han var arton år gammal, för att
sträva efter att bli skådespelare, rollbesattes som Thao och Sues kusin Fong,
som numera går uder namnet Spider. Moua, som är född i Thailand, växte

upp i Minnesota och var en av de enda i Hmong­ensemblen med en
skådespelarutbildning.
­ I och med GRAN TORINO har en dröm gått i uppfyllelse för mig, säger han.
Jag uppskattade varenda ögonblick jag tillbringade på inspelningsplatsen.
Clint var fantastisk att arbeta med, väldigt avslappnad.
Sonny Vue, som är född i Fresno och som numera bor i St. Paul, spelar
gruppledaren, Smokie. Vid 19 års ålder hade Vue aldrig stått framför en
kamera, men visade sig ha en sådan naturlig talang att rollbesättarna ryckte
tag i honom vid receptionsdisken.
­ Jag pratade med kvinnan i receptionen då Amelia [Rasche] dök upp från
ingenstans, berättar han. Hon frågade "Vill du provspela för rollen?". Så jag
gjorde ett försök och fick rollen.
De andra medlemmarna i Hmong­gänget spelas av: Lee Mong Vang från
Toledo i Ohio; Jerry Lee från St. Paul; och Elvis Thao som bor i Milwaukee
och som är en av medlemmarna i hip hop­gruppen RARE. Elvis Thao blev
överlycklig när Eastwood bestämde sig för att använda en av RAREs låtar till
soundtracket till GRAN TORINO.
Bortsett från Hmong­ensemblen, var en av nyckelrollerna den som Father
Janovich, den allvarsamme katolske prästen som försöker nå fram till Walt för
att uppfylla Walts avlidna hustrus sista önskan.
Christopher Carley, som fick rollen, förkroppsligade de egenskaper som
Eastwood sökte till rollen som prästen.
­ När vi såg Christopher Carley såg han helt enkelt ut som en präst, säger
Chenoweth. Han har ett hederligt irländskt ansikte och rött hår. Jag tyckte att
han var riktigt bra och när jag visade hans provspelningsband för Clint sade
han "Han ser ut som en ung Spencer Tracy". Vid det ögonblicket visste jag att
han skulle välja honom. Clint bekymrade sig inte om att hitta en filmstjärna till
rollen; han är väldigt öppen inför att ge folk som kanske är lite mindre
välkända i filmbranschen en chans.
­ Visst gillar jag att ge folk en chans, säger Eastwood. Jag gillar när nya
människor dyker upp och erbjuds möjligheter. Men det är lika viktigt att göra
det som passar filmen. Om någon som är berömd passar för rollen, är det
också okej. Det finns inga regler. Varje film har sin egen struktur och sin egen
personlighet.
Carleys intryck av Eastwoods arbetssätt speglar även hans
medskådespelares intryck.
­ Han är väldigt lugn och koncentrerad och det finns ett stort mått av
förtroende mellan Clint och skådespelarna under inspelningarna, förklarar
Carley. Det känns som ett tryggt ställe att befinna sig. Man är alltid väl

informerad och man vet att vad man än gör för val, kommer man inte att
tvingas klämmas in i någon liten förutbestämd, färdigdesignad låda.
I skådespelarensemblen finns slutligen även John Carroll Lynch, som spelar
Walts barberare Martin, som utbyter harmlösa rasepitet med Walt och som
sedan hjälper till att träna upp Thao inom den fina konsten att förvandlas till
en riktig man; Brian Haley, som spelar Walts äldste son Mitch; Geraldine
Hughes som Mitchs fru Karen; Brian Howe som Walts andre son Steve; och
William Hill som förmannen Tim Kennedy, en gammal vän som Walt vänder
sig till för att hjälpa honom att skapa bättre valmöjligheter i livet för Thaos del.
Den prisbelönta Gran Torinon spelades av "the real thing", från Vernal i Utah.
­ Vi hade tur redan från startskottet eftersom det var den enda vi hittade som
fungerade, säger transportkoordinatorn Larry Stelling. Den var i stort sett väl
underhållen och Clint gillade den verkligen. Vi gjorde små ändringar på den,
som att byta ut stötfångarna och sådana saker, men bortsett från det putsade
vi bara upp den lite. Färgen var bra, den hade en fantastisk interiör och den
var fantastisk att köra.
Inspelningsteamet köpte bilen och tog den till Michigan för inspelningarna,
men sagan slutar inte där.
­ Vi pratade om att sälja den lokalt så fort vi var färdiga med inspelningarna,
men under inspelningen blev vi mer och mer förtjusta i bilen, säger Lorenz.
Jag frågade Clint och han sade "Ja, låt oss behålla bilen. Den har tjänat oss
väl, så låt oss se hur det går."
Kameran rullar i motor city
Fastän manuset från början utspelade sig i Minneapolis, kände Eastwood att
Walts förflutna och hans 50 år inom bilindustrin, skulle ge mer resonans som
invånare i "Motor City", det vill säga Detroit i Michigan. Filmteamet valde
inspelningsplatser i kvarteren Royal Oak, Warren och Grosse Point samt i det
rika området Highland Park, som fick representera Walts kvarter.
­ Kvarteret Highland Park har förändrats, säger Eastwood. Tidigare var det ett
kvarter för folk i bilindustrin ­ familjer som alla var knutna till varandra under
bilfabrikernas glansperiod. Numera är fabrikerna inte lika aktiva som förr, men
de nya invånare som flyttar in bor ganska bekvämt här. Highland Park har
överlevt stränga tider, men där bor en hel del trevliga människor.
­ Vi tillbringade flera veckor i kvarteret och byggde och så vidare och även
senare under filminspelningarna och vi försökte lämna så lite spår efter oss
som möjligt. De människor vi hade kontakt med var glada att ha oss där.
En del av Eastwoods filmers ekonomi och konstnärskap kan härledas till den
respekt och den lojalitet som filmskaparen inspirerar i sina närmaste
medarbetare. Fastän han aldrig höjer rösten, aldrig säger "Tagning", och
uppmuntrar till självständigt tänkande, har Eastwood alltid kontroll.

­ Clint är väldigt bekväm i sig själv, säger Tom Stern, som gör sin sjunde film
som fotograf tillsammans med Eastwood, och som har gjort ännu fler som
ljustekniker. Han sa till mig innan vi började "Jag är min egen ålder. Det här är
jag."
Men hans medarbetare anser att hans ålder och erfarenhet är en del av den
alkemi som gör honom till en sådan unik och visionär filmskapare. Hans unika
angreppssätt och den väloljade mekanismen mellan alla medarbetare tillåter
honom att effektivt ta sig igenom en inspelningsplan.
Inför GRAN TORINO återförenades Eastwood med sina sedvanliga
medarbetare; kostymdesignern Deborah Hopper, klipparen Joel Cox och
scenografen James J. Murakami, som arbetade med den legendariske Henry
Bumstead på Eastwoods tidigare filmer, innan han för första gången fyllde
rollen som scenograf till filmen "Changeling".
­ Jag vet hur de arbetar och de vet hur jag arbetar, så vi behöver inga långa
förklaringar, säger Eastwood. Allt är alltid uppbyggt med syfte att eliminera så
mycket intellektualiserande och diskussioner som möjligt. En filminspelning
innebär redan tillräckligt med diskussioner, utan att lägga till mer därtill och
göra allt mer komplicerat än det redan är. Jag är inte en av de där som gillar
att berätta att det ligger en massa magi bakom allt. Om det finns någon magi i
en film, bör det vara väldigt subtilt. Men mest av allt handlar det om att alla
gör ett bra jobb och att alla är delaktiga. Det är en rolig process. Den dag det
inte längre är roligt, kommer ni inte att se mig fortsätta med det.
GRAN TORINO är också den sjunde Clint Eastwood­filmen som Rob Lorenz
producerar.
­ Clint kunde inte ha funnit en bättre producentpartner än Rob, bekräftar
Lorenz producentkollega Bill Gerber. Det innebär väldigt lite fram­och­tillbaka
att leta inspelningsplatser med dessa två och att titta på det som Rob på
förhand har valt ut. Rob vet helt enkelt vad Clint vill. De har ett fantastiskt
förhållande och Malpaso­maskinen är en extraordinär maskin. Den rullar på
smidigt.
­ Clint fungerar enligt den gamla skolan och han respekterar värderingarna
kring hur saker och ting gjordes förr i tiden, eftersom han har varit aktiv
tillräckligt länge och har sett hur det fungerar, säger Lorenz. Samtidigt
omfamnar han ny teknologi och vill fortsätta att lära sig, röra sig framåt och
förbättras. Det driver honom framåt och det är en av anledningarna till att det
är ett sådant nöje att arbeta med honom.
Ett exempel på Eastwoods innovationer är en trådlös bärbar videomonitor
som gjordes på beställing, skräddarsydd för honom, för att tillåta en maximal
effektivitet när han regisserar scener i vilka han också spelar.

­ Det tillåter mig att faktiskt se scenen medan den pågår, utan att behöva kisa
in i kameran, förklarar han. Jag kan befinna mig ett halvt kvarter bort och se
vad som pågår.
Platsletarna och scenografen lyckades hitta två grannhus som passade alla
specifikationer som krävdes för berättelsens två nyckelhus ­ Walts hus och
Thao och Sues hem precis intill.
­ Det vi letade efter för Walts hem var ett hus som skulle se ut som en person
under hela sitt liv hade pysslat om det, säger Lorenz. Vi "föråldrade" resten av
hemmen på gatan för att understryka den vanvård som har drabbat husen
omkring honom. Jims känsla för hur båda dessa hus skulle se ut var så
välutvecklad att han och dekoratören Gary Fettis, satte igång med arbetet
omedelbart. När Clint väl fick se husen, tog han en rundtur i båda och sade
"Jag älskar det. Ändra ingenting". Det var perfekt.
Som inspiration till formgivningen av Thao och Sues hus, letade Murakami
igenom fotografier och besökte ett flertal Hmong­hushåll.
­ Vi kallade på vår tekniska rådgivare och hon blev överväldigad eftersom allt
passade perfekt, säger Lorenz. Hon gjorde några mindre ändringar, men på
det hela sade hon: "Huvudet på spiken."
På samma sätt gjorde kostymdesignern Deborah Hopper efterforskningar på
internet och besökte en Hmong­festival där hon konsulterade flertalet säljare
som hjälp i att säkra Hmong­kostymernas äkta känsla.
­ Vi åkte dit Hmong­kvinnor köper en del av sina moderna och traditionella
kläder, säger Hopper. En av de saker jag lärde mig är att mödrar lär sina
döttrar att sy sina traditionella kläder. Ahney Her bidrog faktiskt till filmen, med
sin egen handgjorda dräkt.
I tillägg till de "Soul Calling"­ceremonier som äger rum i huset, har Sue och
Thao även tillfälle att bära sina traditionella ceremonidräkter i Walts ära.
­ De är väldigt utsmyckade, säger Hopper. Det hänger en massa mynt på
dem ­ mynten speglar familjens förmögenhet. De är också väldigt färggranna:
kvinnorna bär turbaner; männen kan bära en väst och bälte. När jag såg dem,
tänkte jag att de är så unika och vackra. Jag hade aldrig förr sett något
liknande.
Blandningen av kulturer i GRAN TORINO, speglas även i musiken.
Eastwoods egen koppling till musik innebär att filmmusiken och soundtracket
är av särskild vikt för filmskaparen, som skapar de grundläggande ljuden och
melodierna till sina filmer under tiden de spelas in.
­ Man hör helt enkelt olika ljud till en film och sen arbetar man fram dem på
pianot, skriver ner dem eller orkestrerar dem, förklarar han. Ibland anlitar jag
någon annan för att göra det, ibland gör jag det själv. Det finns inga regler.
När man väl hör det, känns det rätt. Det är trevligt att komma fram till

musikdelen eftersom man inte längre spelar in filmen. Filmen är vad den är.
Så i det läget handlar det om att förstärka filmen. Man gör musik, ljudeffekter
och allt det där. Det är spännande när man helt plötsligt går från att arbeta
med 50, 60, 70 människor till en eller två människor i ett rum med en Avid­
dator.
Titelspåret till GRAN TORINO framförs av den brittiske jazzsångaren och
pianisten Jamie Cullum och Don Runner. Låten är skriven av Eastwood,
Cullum, regissörens son Kyle Eastwood och Kyles skrivpartner Michael
Stevens.
­ Tillsammans arbetade de fram låten, säger Lorenz. Och sen använde Kyle
och Mike den som inspiration till musiken i resten av filmen.
Kyle Eastwood och Michael Stevens komponerade filmmusiken, som sedan
orkestrerades och dirigerades av Lennie Niehaus, vars samröre med
regissören går så långt tillbaka som till filmen "Tightrope".
Soundtracket innehåller även Hmong­ och Latinorap, vilket speglar det som
rollgfigurerna lyssnar till, inklusive ett spår skrivet av skådespelaren Elvis
Thaos hiphop­grupp, RARE.
­ Några av de som kom för att provspela var hiphop­artister, säger Lorenz.
Några fick roller och några fick det inte, men samtliga skickade in sin musik.
Det kändes så passande att vi försökte ta med så mycket vi kunde i filmen.
Genom produktionens alla aspekter, har Hmong­samfundet i sin helhet
bidragit med enormt mycket genom att tillföra en unik och sanningsenlig
nyans till projektet. Utöver rollbesättningen, assisterade Hmong­rådgivarna i
arbetet genom att korrigera och justera dialogen, traditionerna och designen
och Eastwood anlitade många hantverkare och assistenter av Hmong­
ursprung.
­ De ville ta del av denna film och de var så generösa, säger Eastwood. Det
var ett genuint nöje att arbeta med dem. Jag hoppas att Hmong­folket är
nöjda med det sätt på vilket filmen berättar en del av deras historia sett
genom Walts ögon.
I och med GRAN TORINO, lägger Eastwood Walt Kowalski till sitt galleri av
oförglömliga rollfigurer.
­ Clint är alltid intresserad av att utvecklas och att inte göra sådant som han
redan har gjort, säger Lorenz. Det här manuset erbjöd precis just det. Det
passade honom i förhållande till ålder och rollfiguren i sig och det kändes som
om den hade en koppling till Clints förflutna, till hans liv som Dirty Harry, den
kriminelle, den hårdhudade och kompromisslösa rollfiguren. Och samtidigt tar
det honom ännu lite längre fram. Det tar honom ut på lite skuggigare terräng,
men det tillåter honom även att, genom sin rollfigurs försoning, utforska
någonting nytt.

I ROLLERNA
Clint Eastwood spelar Walt Kowalski
Se biografi under rubriken "Bakom kameran".
Bee Vang spelar Thao Lor
Med GRAN TORINO begår Bee Vang sin professionella skådespelardebut, i
rollen som en blyg tonårspojke som utvecklar en osannolik vänskap med sin
granne, en surkart till krigsveteran spelad av Clint Eastwood.
17­åringen, som är född i Fresno i Kalifornien och uppväxt i Minneapolis­
området, studerade vid University of Minnesota och hade planer på att
studera medicin när han bestämde sig för att provspela för en roll i GRAN
TORINO. Hans enda tidigare erfarenhet av skådespeleri var medlemskapet i
en teaterklubb. Trots detta fick han rollen som Thao i konkurrens med
hundratals andra unga män som sökte rollen under de öppna
provspelningarna. Vang, som sedan länge är ett Clint Eastwood­fan, blev
förklarligt nog förstummad och överlycklig över att ha blivit vald till en roll mot
filmikonen.
Vang är även en begåvad musiker och spelar klassisk piano, oboe, viola och
flöjt. Han har numera lagt sina planer att studera medicin vid sidan för att söka
upp en karriär inom skådespeleri.
Ahney Her spelar Sue Lor
Ahney Her begår sin långfilmsdebut i och med rollen i GRAN TORINO, som
den självsäkra unga kvinna som gör ett försök att bli vän med Walt Kowalski,
surkarten i grannhuset spelad av Clint Eastwood.
Her, som kommer från Lansing i Michigan, var 16 år gammal när hon fick
rollen som Sue. Trots att hon aldrig hade någon professionell erfarenhet, har
hon alltid älskat att stå på scen och har studerat tre år vid en lokal teaterskola.
Her är en flitig student och planerar att vidareutbilda sig vid college inom både
foto och inredningsdesign.
Christopher Carley spelar Father Janovich
Christopher Carley spelade nyligen en biroll i Robert Redfords "Lejon och
lamm". Han har även medverkat i Zach Braffs "Garden State". Han räknar
rollen som Father Janovich, prästen som försöker hjälpa Clint Eastwoods
rollfigur att konfrontera sitt förflutna, som sin första huvudroll i en långfilm.
Framöver spelar han en roll mot Leslie Bibb och Adam Goldberg i komedin
"Miss Nobody".

Inom televisionen har Carley spelat gästroller i serier som "The Sopranos",
"Law & Order: Special Victims Unit", "Numb3rs" och "House".
Carley är född och uppväxt i New York, son till en polisdetektiv i New York
City. Han studerade drama vid New York University och fick sedan ytterligare
träning under sin tid hos David Mamets prestigefyllda Atlantic Theatre
Company.
Carley började sin karriär på teaterscenen och medverkade i ett antal
uppsättningar, regionalt och off­Broadway. Han begick sin Broadway­debut i
den Tonybelönade uppsättningen av Martin McDonaghs "The Beauty Queen
of Leenane".
BAKOM KAMERAN
Clint Eastwood ­ regissör, producent och huvudroll
Clint Eastwood regisserade och producerade nyligen dramat "Changeling",
den sanna berättelsen om ett ökänt kidnappningsfall som ägde rum 1928 och
som skakade om LAPD (Los Angeles Police Department), med Angelina Jolie
i huvudrollen. Filmen visades i tävlingssektionen vid filmfestivalen i Cannes
och vann ett specialpris. Eastwood kommer härnäst att regissera och
producera ett historiskt drama om Sydafrika efter apartheidregimens fall, med
Matt Damon och Morgan Freeman, som spelar rollen som Nelson Mandela.
2007 nominerades Eastwood till två Oscar i kategorierna bästa regi och bästa
film, för sitt kritikerhyllade andravärldskrigetdrama "Letters from Iwo Jima",
berättelsen om det historiska slaget berättat ur det japanska perspektivet.
Dessutom vann filmen både en Golden Globe och en Critics' Choice Award i
kategorin bästa icke­engelskspråkiga film. Filmen mottog även priser för bästa
film från Los Angeles Film Critics och National Board of Review. "Letters from
Iwo Jima" är kompanjonfilm till "Flags of Our Fathers", berättelsen om de
amerikanska män som, i det berömda fotot, reser den amerikanska flaggan
på ön Iwo Jima.
Eastwood Oscarbelönades 2005 i kategorierna bästa film och bästa regi för
“Million Dollar Baby”. Filmen belönades även med Oscarstatyetter inom
kategorierna bästa kvinnliga huvudroll (Hilary Swank) och bästa manliga biroll
(Morgan Freeman) samt nominerades i ytterligare tre kategorier (bästa
manliga huvudroll, bästa klippning och bästa manus baserat på ett tidigare
publicerat verk). 2003 fick Eastwoods kritikerrosade drama “Mystic River”
premiär inom tävlan vid filmfestivalen i Cannes, där den belönades med
Golden Coach Award. “Mystic River” kom att bli sexfaldigt Oscarnominerad
(bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa
kvinnliga biroll och bästa manus baserat på ett tidigare publicerat verk) samt
belönades med två Oscar (bästa manliga huvudroll och bästa manliga biroll).
1993 blev Eastwoods mörka westernfilm “De skoningslösa”, niofaldigt
Oscarnominerad (bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa

manliga biroll, bästa manus, bästa foto, bästa scenografi, bästa klippning och
bästa ljud) och vann i fyra av dessa kategorier (bästa film, bästa regi, bästa
manliga biroll och bästa klippning). Eastwood tilldelades även Oscarjuryns
Irving Thalberg Memorial Award 1995.
Eastwood uppmärksammades första gången vid Golden Globe­
prisutdelningen 1971 då han tilldelades Henrietta Award for World Film
Favorite och 1988 belönades han med Cecil B. DeMille Lifetime Achievement
Award. Året därpå belönades han med en Golden Globe för bästa regi för
“Bird” och 1993 fick han pris i samma kategori för “De skoningslösa”. 2004
nominerades han för bästa regi för “Mystic River” och 2005 belönades han
med sin tredje Golden Globe, för bästa regi för “Million Dollar Baby”. Samma
år nominerades han även som kompositör i kategorin bästa filmmusik.
Förutom Irving Thalberg Award och DeMille Award, har Eastwood mottagit ett
flertal andra priser för sin karriär inom film, bland annat från Directors Guild of
America, Producers Guild of America, Screen Actors Guild, American Film
Institute, Film Society of Lincoln Center, French Film Society, National Board
of Review, Henry Mancini Institute (en Hank Award för framstående
prestationer inom amerikansk musik) och från filmfestivalen i Hamburg
(Douglas Sirk Award). Han har även mottagit en Kennedy Center Honor,
priser från American Cinema Editors, Publicists’ Guild, han är hedersdoktor
inom konst vid Wesleyan University samt, som femfaldig vinnare av Favorite
Motion Picture Actor i People’s Choice Awards, nominerades han 1999 till
Favorite All­Time Movie Star. 1991 blev Eastwood Harvards Hasty Pudding
Theatrical Societys “Man of the Year” och 1992 mottog han California
Governor’s Award for the Arts.
Efter många besök vid filmfestivalen i Cannes, tjänstgjorde Eastwood som
juryordförande 1994 och har även deltagit i tävlingssektionen med filmerna
“Vit jägare, svart hjärta” 1990, “Bird” 1988 (vilken belönades med priserna för
bästa skådespelare och bästa ljud) samt “Pale Rider” 1985.
Filmografi
Film:
GRAN TORINO(2008) ­ regi, producent, roll
CHANGELING ("The Changeling", 2008) ­ regi, producent
LETTERS FROM IWO JIMA (2007) – regi, producent
FLAGS OF OUR FATHERS (2006) – regi, producent
MILLION DOLLAR BABY (2004) – regi, producent, roll
MYSTIC RIVER (2003) – regi, producent
BLOODSPÅR ("Blood Work", 2002) – regi, producent, roll
SPACE COWBOYS (2000) – regi, producent, roll
ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (“True Crime” 1999) – regi, producent,
roll
MIDNATT I ONDSKANS OCH GODHETENS TRÄDGÅRD (“Midnight in the
Garden of Good and Evil” 1997) – regi, producent
ABSOLUT MAKT (“Absolute Power” 1997) – regi, producent, roll
THE STARS FELL ON HENRIETTA (1995, r: James Keach) – producent

BROARNA ÖVER MADISON COUNTY (“The Bridges Over Madison County
1995) – regi, producent, roll
A PERFECT WORLD (1993) – regi, producent, roll
I SKOTTLINJEN (“In the Line of Fire” 1993, r: Wolfgang Petersen) – roll
DE SKONINGSLÖSA (“The Unforgiven” 1992) – regi, producent, roll
THE ROOKIE­NYKOMLINGEN (“The Rookie” 1990) – regi, roll
VIT JÄGARE, SVART HJÄRTA (“White Hunter, Black Heart” 1990) – regi,
producent, roll
PINK CADILLAC (1989, r: Buddy Van Horn) – roll
THELONIUS MONK: STRAIGHT, NO CHASER (1988, r: Charlotte Zwerin) –
verkställande producent
BIRD (1988) – regi, producent
DÖDSSPELET (“The Dead Pool” 1988, r: Buddy Van Horn) – roll
HEARTBREAK RIDGE (1986) – regi, producent, roll
PALE RIDER (1985) – regi, producent, roll
CITY HEAT (1984, r: Richard Benjamin) – roll
TIGHTROPE (1984, r: Richard Tuggle) –producent, roll
SUDDEN IMPACT (1983) – regi, producent, roll
HONKYTONK MAN (1982) – regi, producent, roll
FIREFOX (1982) – regi, producent, roll
NU FIGHTAS VI IGEN! (“Any Which Way You Can” 1980, r: Buddy Van Horn)
– roll
BRONCO BILLY (1980) – regi, roll
FLYKTEN FRÅN ALCATRAZ (“Escape from Alcatraz” 1979, r: Don Siegel) –
roll
DEN VILDA FIGHTEN (“Every Which Way But Loose” 1978, r: James Fargo)
– roll
HETSJAKTEN (“The Gauntlet” 1977) – regi, roll
ENFORCER­HÅRDINGEN (“The Enforcer” 1976, r: James Fargo) – roll
MANNEN UTANFÖR LAGEN (“Outlaw Josey Wales” 1976) – regi, roll
LICENS ATT DÖDA (“The Eiger Sanction” 1975) – regi, roll
THUNDERBOLT AND LIGHTFOOT (1974, r: Michael Cimino) – roll
MAGNUM FORCE (1973, r: Ted Post) – roll
BREEZY­FRI SOM KÄRLEKEN (“Breezy” 1973) – regi
MANNEN MED OXPISKAN (“High Plains Drifter” 1973) – regi, roll
JOE KIDD (1972, r: John Sturges) – roll
DIRTY HARRY (1971, r: Don Siegel) – roll
MARDRÖMMEN (“Play Misty For Me” 1971) – regi, roll
Huvudroller:
KORPRAL MC B­ANMÄLD SAKNAD (“The Beguiled” 1971, r: Don Siegel)
KELLYS HJÄLTAR (“Kelly’s Heroes” 1970, r: Brian G. Hutton)
SIERRA TORRIDA (“Two Mules for Sister Sara” 1970, r: Don Siegel)
GULDRUSHENS GLADA DAGAR (“Paint Your Wagon” 1969, r: Joshua
Logan)
ÖRNNÄSTET (“Where Eagles Dare” 1968, r: Brian G. Hutton)
COOGANS BLUFF (“Coogan’s Bluff” 1968, r: Don Siegel)
HÄNG DOM HÖGT (“Hang ‘Em High” 1968, r: Ted Post)
HÄXOR (“The Witches” 1967, r: Mauro Bolognini, Vittorio de Sica)
DEN GODE DEN ONDE DEN FULE (“The Good, the Bad, and the Ugly”
1966, r: Sergio Leone)

FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER (“For A Few Dollars More” 1965, r: Sergio
Leone)
FÖR EN HANDFULL DOLLAR (“A Fistful of Dollars” 1964, r: Sergio Leone)
Medverkan:
FLYGESKADERN LAFAYETTE (“Lafayette Escadrille” 1957, r: William A.
Wellman)
APACHE­ÖVERFALLET VID CIMARRON PASS (“Ambush at Cimarron Pass”
1957, r: Jodie Copelan)
FÖRSVUNNEN I JAPAN (“Escapade in Japan” 1957, r: Arthur Lubin)
MED LAGENS RÄTT (“Star in the Dust” 1956, r: Charles F. Haas)
THE FIRST TRAVELING SALESLADY (1956, r: Arthur Lubin)
AWAY ALL BOATS (1956, r: Joseph Pevney)
EN LÄKARES DÅRSKAP (“Never Say Goodbye” 1956, r: Jerry Hopper)
GIFTSPINDELN (“Tarantula” 1955, r: Jack Arnold)
DE DJÄRVAS UPPROR (“Lady Godiva” 1955, r: Arthur Lubin)
FRANCIS IN THE NAVY (1955, r: Arthur Lubin)
MONSTRET TAR HÄMND (“Revenge of the Creature” 1955, r: Jack Arnold)
Television:
AMAZING STORIES (1985) regi avsnittet “Vanessa in the Garden”
RAWHIDE (1959­1966) roll
MISTER ED (1962) gästroll
MAVERICK (1959) gästroll
HIGHWAY PATROL (1958) gästroll
WEST POINT (1957) gästroll
Robert Lorenz ­ producent
Robert Lorenz har samarbetat med Clint Eastwood sedan 1994. Lorenz
övervakar samtliga aspekter av de filmer som produceras av Eastwoods
produktionsbolag Malpaso Productions, från utvecklingsstadiet till
inspelningen till efterbearbetningen, marknadsföringen och distributionen.
2007 nominerades Lorenz till en Oscar som producent till Eastwoods hyllade
andravärldskrigetdrama "Letters from Iwo Jima", som han producerade
tillsammans med Eastwood och Steven Spielberg. "Letters from Iwo Jima",
kompanjonfilmen till "Flags of Our Fathers", spelades in nästan uteslutande
på japanska och belönades med en Los Angeles Film Critics Award och en
National Board of Review Award för bästa film samt en Golden Globe och en
Critics Choice Award för bästa icke­engelskspråkiga film.
Lorenz nominerades även till en Oscar som producent till Eastwoods "Mystic
River". Dessutom tjänstgjorde han som verkställande producent på den
Oscarbelönade filmen "Million Dollar Baby" och på thrillern "Blodspår".
Lorenz producerade nyligen Eastwoods drama "Changeling" tillsammans med
Ron Howard och Brian Grazer. Angelina Jolie spelar huvudrollen som
Christine Collins, en kvinna som utmanade LAPD i den sanna berättelsen om
ett ökänt kidnappningsfall från 1928. Han och Eastwood arbetar för

närvarande med dramat om Sydafrika efter apartheidregimens fall, med Matt
Damon och Morgan Freeman, som spelar Nelson Mandela, i huvudrollerna.
Lorenz växte upp i Chicagos förorter och flyttade till Los Angeles där han
påbörjade sin filmkarriär 1989. Han har mer än 20 filmer på sin meritlista som
regiassistent och började arbeta med Eastwood i denna roll 1994, på filmen
"Broarna i Madison County". Bland deras följande samarbeten finns bland
andra "Space Cowboys", "Ögonblicket före tystnaden", "Midnatt i ondskans
och godhetens trädgård" och "Absolut makt".
Bill Gerber ­ producent
Bill Gerber har producerat ett stort antal olika filmer med sitt produktionsbolag
Gerber Pictures. Hans meritlista som producent består bland annat av filmer
som "American Outlaws" med Colin Farrell, basketkomedin "Juwanna Mann",
"What A Girl Wants" med Amanda Bynes och Colin Firth, "The In­Laws" med
Michael Douglas och Albert Brooks, skateboardkomedin "Grind",
filmversionen av tv­serien "Dukes of Hazzard" med Johnny Knoxville, Seann
William Scott och Jessica Simpson samt Broken Lizard­komedin "Beerfest".
Dessutom har Gerber tjänstgjort som verkställande producent till "Get Carter",
"De fördömdas drottning" och "En långvarig förlovning". Han har även
nominerats till en Emmy i kategorin bästa tv­film för sin insats som
verkställande producent för biografifilmen "James Dean". Tv­filmen
nominerades till elva Emmy­priser totalt, däribland en nominering till James
Franco, som även belönades med en Golden Globe för sin rollprestation i
titelrollen.
Gerber började sin karriär inom underhållningsbranschen på musiksidan,
inom konsertpromotion i Los Angeles. 1979 anslöt han sig till Elliot Roberts
Lookout Management, där han bland annat arbetade med artister som Devo,
The Cars, Heaven 17 och ABC. 1984, lanserade Gerber sin
filmproducentkarriär med filmer hos Warner Bros. och Paramount och 1985
grundade han Gerber/Rodkin, ett management­ och produktionsbolag med
kunder som bland andra Judd Nelson, Robert Downey Jr., Billy Zane, Sarah
Jessica Parker och Dan Hartman.
1986 lämnade Gerber firman för att ta anställning hos Warner Bros. som vice
president för filmproduktionsavdelningen. Han arbetade hos Warner Bros. i
tolv års tid och befordrades 1996 till President för Warner Bros. internationella
filmproduktion. Under sin tid hos Warner Bros. arbetade Gerber med filmer
som "L.A. Konfidentiellt", "De skoningslösa", "Twister", "Selena", "Reversal of
Fortune", "Den lilla prinsessan", "Maffiabröder", "Heat", "JFK", "Skamgrepp",
"Griniga gamla gubbar", "Gamla gubbar ­ nu ännu grinigare", "Du har mail"
och "Analysera mera". Han var även inblandad i utvecklingen av ytterligare ett
antal projekt, däribland "Den perfekta stormen" och "Space Cowboys".

1998 startade Gerber ett eget produktionsbolag, Gerber Pictures. Warner
Bros. Pictures har ett avtal med Gerber Pictures som ger dem första option på
deras filmer.
Nick Schenk ­ manusförfattare
Nick Schenk, från Minnesota, tog sin examen från Minneapolis College of Art
and Design. Han började sedan skriva och uppträda med en grupp vänner, ett
samarbete som även sträckte sig till produktionen av en tv­serie som visades
på en lokal kabeltv­kanal.
Schenk och en annan medlem i gruppen, Rich Kronfeld, samarbetade senare
igen då de började skriva och producera för lokal tv och för kabel­tv, däribland
den kortlivade PBS­komedin "Ozone Radio" och Comedy Central­serien
"Let's Bowl". Det var deras gemensamma agent som uppmuntrade Schenk till
att koncentrera sig på att skriva manus.
GRAN TORINO är Schenks första långfilmsmanus.
Dave Johannson ­ berättelse
Dave Johannson kommer från Minnesota och det var även här som han
träffade Nick Schenk. De två utvecklade tillsammans berättelsen i GRAN
TORINO, som även är Johannsons första manusjobb inom långfilm.
Johannson tog sin examen från University of Minnesota men bor numera med
sin hustru Dianna i St. Paul.
Jenette Kahn ­ verkställande producent
Jenette Kahn är en av två partners, tillsammans med Adam Richman, i
produktionsblaget Double Nickel Entertainment, som de tillsammans bildade
år 2003. Bolagets första filmpremiär var thrillern "The Flock" med Richard
Gere och Claire Danes i huvudrollerna. De har även ett stort antal filmprojekt
under utveckling.
Kahn bildade bolaget Double Nickel efter att ha arbetat 27 år hos DC Comics.
Vid 28 års ålder blev Kahn förläggare hos DC Comics, en avdelning inom
Warner Bros. och Time Warner. Bolaget hanterar över 5000 seriefigurer,
däribland Superman, Batman och Wonder Woman. Fem år senare blev hon
president och chefredaktör för DC och när grundaren Bill Gaines dog blev hon
även president och chefredaktör för tidningen MAD. Hon blev därmed
företagets yngsta president och även den första kvinnliga presidenten.
Hon anses vara serieindustrins doyenne och hon är även en av de mest
respekterade kvinnorna i underhållningsindustrin. Kahn är även berömd för att
ha tagit serievärlden från att vara ett medium för barn till att bli en visuellt

stilfull och sofistikerad konstform för vuxna. Under hennes ledning blev DC
banbrytande med serieromaner som "Ronin", "The Dark Knight Returns",
"Hellblazer (Constantine)", "Watchmen", "Road to Perdition", "A History of
Violence", "Books of Magic", "V for Vendetta", "Sandman" och "100 Bullets".
Många av dessa har filmatiserats eller är under utveckling för att filmatiseras
framöver. Kahn bröt också ny mark genom att företräda och implementera
kreatörernas rättigheter i en bransch där de tidigare inte hade några.
Kahn ledde lanseringen av den hyllade Vertigo­utgåvan, som nu är inne på
sitt femtonde år, samt lanseringen av Milestone Comics,
minoritetsfinansierade och etniskt diversifierade serieböcker som DC
publicerade under flera år (utifrån dessa utvecklades "Static Shock", den
animerade tv­serien som visas på tv­kanalen WB). Kahn kan också ta åt sig
äran för att ha ha blåst nytt liv i de klassiska DC­figurerna, hon projektledde
Supermans död och återfödsel, som blev de bäst säljande seriemagasin
någonsin under DC:s 70­åriga historia. Under Kahns ledning blev DC även
kända för att tänja på gränser genom att ta upp frågor som våld i hemmet,
sexuella läggningar, vapenvåld, hemlöshet, rasism och AIDS bland företagets
bästsäljande publikationer.
Innan hon började hos DC Comics skapade Kahn tre banbrytande magasin
för ungdomar. Den ursprungliga publikationen KIDS, skrevs och illustrerades i
sin helhet av och för barn. Fastän KIDS publicerades i början av 70­talet,
tacklade den ämnen som är relevanta än idag: drogmissbruk, etniska frågor,
djurskyddsfrågor och miljöfrågor. Det andra magasinet hette Dynamite, som
togs fram i uppdrag av Scholastic Inc. och som vände företagets utveckling då
den blev Scholastics mest framgångsrika publikation någonsin och
inspirerade till ytterligare två likartade magasin: WOW och Bananas. Kahn
följde upp dessa framgångar med ytterligare ett magasin, Smash, i uppdrag
av Xerox Education Publications.
President Reagan gav Kahn en hedersutmärkelse för sitt arbete med att
sprida medvetandet om droger och hon har även fått en hedersutmärkelse av
Vita Huset under Clinton, USAs utrikesminister Madeleine Albright, FN och
USA:s försvarsdepartement, för hennes arbete kring landminor. FBI gavKahn
ett hedersomnämnande för sitt arbete för striktare vapenkontroll. Detta gjorde
även Virginias guvernör, som även nämnde henne som drivkraft till striktare
vapenlagar i staten. Hon har även hedrad av World Design Foundation för
utmärkande kreativa insatser. Dessutom skapade Kahn The Wonder Woman
Foundation inför seriefiguren Wonder Womans 40:e födelsedag. Under sina
tre år har stipendiefonden tilldelat över 350 000 amerikanska dollar till kvinnor
över 40 år inom kategorier som exemplifierar DC­hjältinnans egenskaper:
kvinnor som tar risker, kvinnor som strävar efter jämlikhet och sanning,
kvinnor som strävar efter fred, kvinnor som hjälper andra kvinnor.
Kahn är styrelsemedlem i Exit Art och Harlem Stage och verkar även som
rådgivare till Bill T. Jones/Arnie Zane Dance Company. Hon är en av
grundarna till The Committee of 200, ett nationellt forum för kvinnor som är
företagsledare.

Kahn tog sin examen inom konsthistoria vid Harvard. Hennes första bok, "In
Your Space" publicerades av Abbeville Press, våren 2002.
Adam Richman ­ verkställande producent
Adam Richman grundade Double Nickel Entertainment 2003 tillsammans med
partnern Jenette Kahn. Double Nickels första filmpremiär var thrillern "The
Flock", med Richard Gere och Claire Danes i huvudrollerna och de har för
närvarande ett flertal projekt under utveckling.
Richman tjänstgjorde tidigare som Senior Vice President inom produktion och
utveckling för Motion Picture Corporation of America (MPCA), där han ledde
över 30 projekt under utvecklingsfasen. Han var även ansvarig för alla
filminköp och var även inblandad i marknadsföringen och distributionen av
samtliga filmer. Richman representerade även MPCA vid diverse
filmfestivaler, däribland Cannes, Sundance, Toronto och Aspen Comedy
Festival och var aktivt involverad i internationella samproduktioner och
finansiering, inklusive privat finansiering och finansiering från filmfonder.
Dessutom var han aktivt involverad i att bygga upp företagets insatser inom
tv­produktioner: under Richmans ledning producerade MPCA flera filmer för
flera olika tv­kanaler, däribland HBO, Starz/Encore, Sci­Fi Channel och Fox
Family. Efter nästan fyra år, lämnade Richman MPCA och hade vid det laget
hunnit producera tio filmer, däribland de kritikerrosade "Joe and Max" och
"The Breed". Han var även ansvarig för marknadsföringen, distributionen och
produktionen/utvecklingen av alla dessa tio projekt.
Innan han tog tjänst hos MPCA, arbetade Richman för United Talent Agency
och var där delaktig i ett träningsprogram samt assisterade försäljningen av
nationella och internationella distributionsrättigheter för tre självständigt
producerade långfilmer, bland annat Allison Anders "Sugar Town", som
såldes till October Films, och Jim Falls "Trick", som köptes av Fine Line. Han
byggde upp ett stort kontaktnät inom finansiering och produktion, som
alternativa finansieringsresurser för agenturens projekt. Dessutom utvecklade
han diverse statistikgrupper och kontakter hos de största filmbolagen, tv­
kanalerna, agenturerna, management­företagen och produktionsbolagen på
internationell nivå.
Richman växte upp i Port Washington, New York. Han tog sin examen vid
Tufts University inom engelska och drama och tog senare en MBA­examen
vid Harvard Business School. Under denna period, började Richman sin
producentkarriär genom att vid 19 års ålder, starta finansieringsbolaget Next
Stage Productions, Inc. Han producerade 38 produktioner, regisserade 14
och utvecklade 12 nya manus. Efter sin universitetstid arbetade han för HBO
som line producer för Visitor Information Network Group.
Han har även tjänstgjort som konsult för olika spelföretag och förläggare,
däribland The Onion och Strat­O­Matic Game Company, där han bland annat
verkställde företagets framgångsrika 40­årskampanj och slöt avtal kring
digitalt innehåll med företag som bland annat The Sporting News. Han

skapade och producerade nyligen Building Career Foundations, en
dokumentärfilmstudie som följer 10 utexaminerade Harvard Business School­
studenters karriärer under en 30­årsperiod med uppdateringar som filmas var
femte år. Multimediaprodukter från Building Career Foundations, publicerade
av Harvard Business School Press, har sålts till universitet runtom i världen.
En långfilmsdokumentär är för närvarande under utveckling.
Han gifte sig nyligen med Yadey­Yawand Wossen. Paret bor i Harlem.
Tim Moore ­ verkställande producent
Tim Moore har lett den fysiska produktionen av Clint Eastwoods senaste fem
filmer; det verklighetsbaserade dramat "Changeling", “Mystic River", som
nominerades till sex Oscar bland annat i kategorin bästa film, “Million Dollar
Baby”, som vann fyra Oscar bland annat för bästa film samt de episka
andravärdskrigetfilmerna "Flags of Our Fathers" och den prisbelönta "Letters
from Iwo Jima", som även nominerades till en Oscar för bästa film. Moore var
även samproducent till "Flags of our Fathers" och "Letters from Iwo Jima"
samt till Alison Eastwoods regidebut "Rails & Ties".
Moore har även vid ett flertal tillfällen de senaste tjugo åren, arbetat med
regissören Rowdy Herrington. Nyligen producerade han den ESPY­
nominerade biografifilmen "Bobby Jones: Stroke of Genius". Bland deras
tidigare samarbeten syns filmerna "A Murder of Crows", "Road House" och
"Jack's Back".
Moore har även producerat “Animal Factory”, för Franchise Pictures, med
Steve Buscemi i huvudrollen. Han samproducerade “White River Kid” för
producenten Elie Samaha. Han var produktionsledare för actionthrillern
“Semper Fi”, från DreamWorks/NBC och producerade den uppmärksammade
tv­filmen “Stolen from the Heart” för CBS, tillsammans med den legendariske
tv­producenten Leonard Hill.
Innan han startade sin filmkarriär, studerade Moore vid UCLA, där han
träffade John Shepherd. Tillsammans skulle de komma att producera fyra
prisbelönta independent­produktioner, bland annat “The Climb”, “The Ride”,
“Eye of the Storm” samt förra “Bobby Jones: Stroke of Genius”.
Moore bor vid Hermosa Beach med sin hustru Bobbe och deras två hundar.
De är tillsammans aktiva inom flera organisationer som verkar för att rädda
hemlösa husdjur i USA.
Bruce Berman ­ verkställande producent
Bruce Berman är ordförande och VD för Village Roadshow Pictures.
Filmbolaget har ett avtal om att samproducera ett stort antal biofilmer i
samarbete med Warner Bros., samtliga i distribution genom Warner Bros.
Pictures och i utvalda länder genom Village Roadshow Pictures.

De första filmerna som producerades i samarbetet var “Magiska systrar” med
Sandra Bullock och Nicole Kidman, “Analysera mera” med Robert De Niro
och Billy Crystal, “Matrix” med Keanu Reeves och Laurence Fishburne,
“Three Kings” med George Clooney, “Space Cowboys” regisserad av Clint
Eastwood och “Miss Secret Agent” med Sandra Bullock och Benjamin Bratt.
För Village Roadshow Pictures har Berman varit verkställande producent för
framgångsrika filmer som “Training Day” med en Oscarbelönad rollprestation
från Denzel Washington, “Ocean’s Eleven” med George Clooney, Brad Pitt
och Julia Roberts, uppföljaren “Ocean’s Twelve”, “Two Weeks Notice ­ Kärlek
på jobbet” med Sandra Bullock och Hugh Grant, Clint Eastwoods “Mystic
River” med Sean Penn och Tim Robbins Oscarbelönade rollprestationer, de
två uppföljarna till “Matrix”; “Matrix Reloaded” och “Matrix Revolutions”, Tim
Burtons “Kalle och chokladfabriken” med Johnny Depp, “Happy Feet”, “Music
and Lyrics” med Hugh Grant och Drew Barrymore, Neil Jordans “The Stranger
Inside” med Jodie Foster, “I Am Legend,” med Will Smith, “Get Smart” med
Steve Carell och Anne Hathaway samt “Nätterna vid havet" med Richard
Gere och Diane Lane. Han var nyligen verkställande producent för komedin
"Yes Man" med Jim Carrey i huvudrollen.
Bland Village Roadshows kommande filmprojekt syns "Till vildingarnas land",
baserad på den älskade illustrerade klassikern av Maurice Sendak,
regisserad av Spike Jonze och Guy Ritchies "Sherlock Holmes" med Robert
Downey Jr. som den legendariske detektiven.
Berman började sin karriär i filmbranschen när han arbetade med Jack Valenti
för den amerikanska biografbyrån MPAA samtidigt som han studerade juridik
vid Georgetown Law School i Washington, DC. Efter att ha tagit sin examen
1978 tog han anställning hos Casablanca Films. Därefter arbetade han för
Universal där han arbetade sig upp till positionen som Vice President 1982.
1984 började Berman som Vice President för Warner Bros.
produktionsavdelning och befordrades fyra år senare till Senior Vice
President. I september 1989 blev han President of Theatrical Production och
1991 blev han President of Worldwide Theatrical Production. Under Bermans
tid hos Warner Bros. Pictures producerades och distribuerades filmer som
“Misstänkt för mord”, “Maffiabröder”, “Robin Hood – Prince of Thieves”, “På
väg med Miss Daisy”, “Batman Forever”, “Under belägring”, “Malcolm X”,
“Bodyguard”, “JFK”, “Jagad”, “Dave”, “Skamgrepp”, “Pelikanfallet”, “Outbreak”,
“Klienten”, “Juryn – A Time to Kill” och “Twister”.
I maj 1996 bildade Berman Plan B Entertainment, ett självständigt filmbolag
med kontor hos Warner Bros. Pictures. Han blev ordförande och VD för
Village Roadshow Pictures i februari 1998.
Tom Stern ­ foto
Tom Stern har sedan länge haft ett nära samarbete med regissören Clint
Eastwood och fotograferade senast det verklighetsbaserade dramat

"Changeling". Han har även varit ansvarig för fotot till Eastwoods
andravärldskrigetfilmer "Flags of Our Fathers" och "Letters from Iwo Jima",
den Oscarbelönade “Million Dollar Baby”, “Mystic River”, samt “Blodspår”,
som även var hans första film som chefsfotograf.
På sin meritlista har han även Eastwood­filmerna “Space Cowboys”, “A
Perfect World”, “De skoningslösa” och “The Rookie”. Han jobbade även med
ljus under inspelningen av “Bird” och som chefselektriker under inspelningen
av “Heartbreak Ridge”, “Pale Rider”, “Tightrope”, “Sudden Impact” och
“Honkytonk Man”.
Utöver Eastwoods filmer har Stern även arbetat som ljustekniker på filmer
som “Road to Perdition”, “American Beauty”, “Fantomen” (Los Angeles­
teamet), “Farliga sinnen”, “Class Action” och “Impulse”.
Bland sina övriga samarbeten, som fotograf, syns bland annat Susanne Biers
"Things We Lost in the Fire", Christophe Barratiers "Paris 36", Alison
Eastwoods "Rails & Ties", Tony Goldwyns "The Last Kiss", John Turturros
"Romance & Cigarettes", Scott Derricksons "Besatt" och Rowdy Herringtons
"Bobby Jones: Stroke of Genius".
James J. Murakami ­ scenograf
James J. Murakami var nyligen scenograf till Clint Eastwoods drama
"Changeling", som utspelar sig 1928. Hans första film som scenograf för
Eastwood var till det kritikerrosade andravärldskrigetdramat "Letters from Iwo
Jima". Han har tidigare arbetat med den legendariske scenografen Henry
Bumstead, första gången på Clint Eastwoods “De skoningslösa” och senare
på “Midnatt i ondskans och godhetens trädgård”.
2005 vann Murakami en Emmy för sin insats som scenograf till den hyllade
HBO­serien "Deadwood". Han nominerades första gången till en Emmy för
samma serie året dessförinnan.
Murakami var scenograf för Alison Eastwoods regidebut "Rails & Ties". Han
har även varit art director på filmer som “Enemy of the State”, "Rött hav",
"True Romance", “Inget att förlora”, “The Relic”, “Snuten i Beverly Hills”, "The
Game", "Midnight Run", "The Natural" och “War Games”. Dessutom har han
arbetat som set designer till filmerna “The Scorpion King”, “En prinsessas
dagbok”, “The Postman”, “Head Above Water”, “I Love Trouble”, "Sneakers"
samt tv­serien “Förhäxad”.
Joel Cox ­ klippning
Joel Cox belönades med en Oscar för bästa klippning för Clint Eastwoods "De
skoningslösa". Han nominerades även till en Oscar för "Million Dollar Baby".
Cox har arbetat med Clint Eastwood i över 30 år. Nyligen klippte han
Eastwoods "Changeling" och andravärldskrigetfilmerna “Flags of Our Fathers”

och "Letters From Iwo Jima". Bland tidigare samarbeten med regissören syns
“Mystic River”, “Blodspår”, “Space Cowboys”, “Ögonblicket före tystnaden”,
“Midnatt i ondskans och godhetens trädgård”, “Absolut makt”, “Broarna i
Madison County”, “A Perfect World", "The Rookie", "Vit jägare, svart hjärta",
"Bird", "Heartbreak Ridge", "Pale Rider" och "Sudden Impact".
Cox har tillbringat hela sin karriär hos Warner Bros., framför allt med
Eastwoods filmer. Samarbetet började 1975 då Cox arbetade som assistent
till klipparen på “Mannen utanför lagen”. Sedan dess har han klippt ytterligare
25 filmer, i vilka Clint Eastwood antingen skådespelat, producerat eller
regisserat.
Tidigt i karriären arbetade Cox tillsammans med sin mentor, Ferris Webster,
som medklippare på bland annat filmer som “The Enforcer­Hårdingen”,
“Hetsjakten”, “Den vilda fighten”, “Flykten från Alcatraz”, “Bronco Billy” och
“Honkytonk Man”.
“Sudden Impact” var Cox första film som klippare. Därefter följde filmer som
“Tightrope”, “Dödsspelet”, “Pink Cadillac” och “The Stars Fell on Henrietta”.
Gary D. Roach ­ klippare
Gary Roachhar arbetat med Clint Eastwood sedan 1996. Han började som
praktikant under inspelningen av "Absolut makt" och blev snart klippassistent
till filmer som “Midnatt i ondskans och godhetens trädgård”, “Ögonblicket före
tystnaden”, “Space Cowboys”, "Blodspår", "Mystic River", "Million Dollar
Baby" och "Flags of Our Fathers".
Det prisbelönta andravärldskrigetdramat "Letters from Iwo Jima" var Roachs
första film som klippare, tillsammans med Joel Cox. Roach var för första
gången ensam klippare för en film då han klippte Alison Eastwoods regidebut
"Rails & Ties". Han fortsatte nyligen sitt samarbete med Clint Eastwood och
Joel Cox som klippare till dramat "Changeling".
Roach var även en av två klippare till Eastwoods "Piano Blues", ett segment i
dokumentären "The Blues", som är producerad av Martin Scorsese. Därefter
gick Roach vidare till ytterligare en dokumentär, som en av klipparna till "Tony
Bennett: The Music Never Ends".
Deborah Hopper ­ kostym
Deborah Hopper har arbetat med Clint Eastwood i över 20 år, nyligen på den
verklighetsbaserade filmen "Changeling". Hopper har tidigare även designat
kostymerna till de av Eastwood regisserade filmerna "Space Cowboys",
"Blodspår", "Mystic River", "Million Dollar Baby", "Flags of Our Fathers" och
"Letters from Iwo Jima". Hon var även kostymdesigner till Alison Eastwoods
regidebut "Rails & Ties".

Hopper började samarbetet med Eastwood som kostymör för kvinnorunder
inspelningen av “Tightrope” 1984. Hon fortsatte i denna roll på Eastwoods
filmer “Pale Rider”, “Heartbreak Ridge”, “Bird”, “Dödsspelet”, “Pink Cadillac”
och “The Rookie”, innan hon sedan tog ansvaret för hela kostymdesignen på
Eastwoods filmer, till en början som kostymansvarig på “Absolut makt”,
“Midnatt i ondskans och godhetens trädgård” och “Ögonblicket före
tystnaden”.
Hopper belönades tidigare i sin karriär med en Emmy för sitt arbete som
kvinnlig kostymör på “Shakedown on the Sunset Strip”, en tv­film som
utspelar sig på 50­talet. Hopper har även varit både kostymansvarig och
ansvarig för kvinnokostymer på bland annat filmerna “Mulholland Falls”,
“Showgirls”, “Chaplin”, “Exit to Eden”, “Strange Days”, “Dear God” och “Basic
Instinct”.
Kyle Eastwood ­ musik
Kyle Eastwood komponerade tillsammans med Michael Stevens, sin
arbetspartner sedan lång tid tillbaka, filmmusiken till andravärldskrigetdramat
"Letters from Iwo Jima", regisserad av sin far, Clint Eastwood. Han har även
skrivit både låtar och musik till de av Eastwood regisserade filmerna "Flags of
Our Fathers", "Million Dollar Baby" och "Mystic River". Dessutom skrev Kyle
och Stevens tillsammans filmmusiken till Alison Eastwoods regidebut "Rails &
Ties". Förutom att ha komponerat filmmusiken till GRAN TORINO, skrev de
även tillsammans filmens titelspår.
Kyle Eastwood, som är uppväxt i Carmel i Kalifornien, har kärleken till jazz
nedärvd från sin far, som tog med honom till Monterey Jazz Festival och som
introducerade honom till jazzlegender som Duke Ellington, Count Basie och
Miles Davis. Vid 18 års ålder spelade Kyle musik med sina skolkamrater i
Pebble Beach. 1986, efter att ha studerat film vid USC, tog Eastwood en paus
på det han trodde skulle bli ett år, för att arbeta med sin musik. Han återtog
aldrig filmstudierna.
Efter flera års hårt arbete med spelningar i och omkring New York och Los
Angeles, fick Eastwood ett skivkontrakt med Sony, som 1998 släppte hans
första album, From There to Here. Det kritikerrosade albumet är en samling
jazz standards och originalmusik av Eastwood. På albumet medverkar den
legendariska Joni Mitchell på sång.
2004 skrev Eastwood på kontrakt med en av de främsta självständiga
jazzetiketterna i Storbritannien, Candid Records. Genom Candid kom han i
kontakt med Dave Kozs skivbolag Rendezvous Entertainment, som numera
har ett distributionsavtal för den amerikanska distributionen av hans framtida
album.
2005 släppte Eastwood sitt andra album, Paris Blue, på vilken både sin far
och sin dotter medverkar. Dottern skrev och spelade in introduktionen till

titelspåret vid nio års ålder. Albumet tog sig till förstaplatsen på de franska
jazztopplistorna. Hösten 2006 släppte Eastwood nästa album, NOW, som
ansågs vara hans mest ambitiösa album. Hans senaste album, Metropolitan,
släpps enligt planerna i maj 2009.
Michael Stevens ­ musik
Michael Stevens skrev, tillsammans med Kyle Eastwood, filmmusiken till Clint
Eastwoods prisbelönta andravärldskrigetdrama "Letters from Iwo Jima". Han
har även, tillsammans med Kyle Eastwood, skrivit musik och låtar till Clint
Eastwoods "Flags of Our Fathers", "Million Dollar Baby" och "Mystic River".
De samarbetade även kring filmmusiken till "Rails & Ties", regisserad av
Alison Eastwood.
Dessutom var Stevens medkompositör och producent till titellåten till GRAN
TORINO och har även producerat titellåten till filmen "Grace is Gone". Båda
dessa låtar har framförts av Jamie Cullum. Stevens komponerade även
musiken till dokumentären "An Unlikely Weapon", om den Pulitzer Prize­
belönade fotografen Eddie Adams. Filmen vann priset för bästa dokumentär
vid 2009 års upplaga av Avignon Film Festival i Frankrike.
Stevens växte upp i Chicago­förorten Palatine och började spela piano vid
fem års ålder. Efter några år bytte han instrument till trummor, vilket
föranledde hans far att köpa honom en klassisk gitarr i hopp om att dämpa det
ständiga trummandet i huset. Det var detta instrument som fick Stevens att
välja ett liv som musiker.
Vid 17 års ålder lämnade Stevens Chicago för att studera klassisk gitarr för
den berömde kubanske gitarristen Juan Mercadal vid University of Miami,
Florida. Under sin studietid började han skriva låtar och två av dem spelades
in av The Bee Gees till deras album ESP. Dessvärre kom låtarna inte med på
den slutgiltiga versionen av skivan.
När han bytte studieort till University of Southern California 1987, träffade
Stevens en lovande basist vid namn Kyle Eastwood. De två bildade band och
spelade in ett album som fick namnet Magnetic Vacation. När bandets
musikalitet hade mognat, erbjöd Clint Eastwood dem att skriva en låt till filmen
"The Rookie". Detta blev Stevens första steg in i filmbranschen.
1990 började Stevens arbeta med den legendariske filmkompositören Hans
Zimmer. De följande sex åren framförde han, producerade och spelade in
musik på soundtrack till över 20 filmer, däribland den Oscarbelönade
"Lejonkungen". 1998 skrev Michael på ett kontrakt som låtskrivare för
DreamWorks och skrev även på ett förlagskontrakt med Chrysalis Music.
2004 återförenades Stevens med Kyle Eastwood för att producera och
tillsammans med honom komponera musik till det kritikerrosade albumet Paris
Blue och därefter följde ännu ett samarbete på hans senaste album NOW.
Samarbetet har fortsatt och Stevens har även producerat Eastwoods

kommande album, Metropolitan, som planeras släppas i maj 2009.