Ladda ned hela historiken här (.pdf)

Bakgrund
Uppgifter om den Klingsporska ättens ursprung kan hittas i dåtidens skrifter
såsom Langebeks diplomatarium från slutet av 1200-talet och E. J. de
Westphalens: Monumenta inedita rerum Germanicarum præcipue
Cimbricarum et Megapolensium från 1300-talet. Nutida böcker och skrifter
såsom Svensk biografiskt lexikon, Svenska män och kvinnor, Elgenstierna
från 1920, Hur klingsporarna kommo till Sverige, Våra märkligaste
frälsesläkter (SvD söndag 27 okt. 1901), Ugglans konversationslexikon
från1890, Gabriel Anreps Sveriges Ridderskap och Adels Kalender från
1870 och Folke Wernstedts Om främmande adels naturalisation och
introduktion innehåller värdefull information om de tidiga generationerna
före den tidpunkt då vi kan finna födelse och döds attester. Vissa källor
indikerar att släkten härstammar från Franken som var ett stohertigdömme
men vilket idag är ett landskap i norra delen av delstaten Bayern i Tyskland.
Andra källor visar att släkten härstammar från Livland.
Livländska Stamgrenen
Livland är namnet på en historisk region i Baltikum, som störst omfattande
nuvarande Lettland och Estland men i svensk historieskrivning syftar
namnet dock oftare på södra hälften av Estland och norra hälften av
Lettland, det vill säga Svenska Livland vilket var ett svensk hertigdöme
1629 till 1721. Enlig Anrep så kom
Johan von Klingspor med Herman
von Saltza till Livland 1260 och
deltog såsom ordensriddare i
Bröderna av Kristi Riddarskap i
det heliga kriget mot
muselmanerna och 1291 i
stormningen av S:t Jean d’Acre.
Johan von Klingspor var gift med
Margareta von Tiesenhausen och
han byggde vårt första kända
stamgods Klingsporshof nära Riga
i Yxkulls socken. Godset byggdes
av sten men i våra dagar finns endast grunden kvar. Klingsporhof kom att
förbli the Klingsporska stamgodset under många generationer från mitten a

1200-talet till mitten av 1500-talet. Stefan von Klingspor levde i livland i
mitten på 1300-talet och var gift med Gödecke och han var antagligen son
eller sonson till Johan von Klingspor. Herman von Klingspor är vår förste
kända stamfader, levde på tidigt 1400-tal, var troligtvis son till Stefan von
Klingspor och far till Stefan Hermanson von Klingspor. Från och med
Herman von Klingspor finns det kvarvarande födelse och döds attester på all
upptagna is the Klingsporska familjeträdet.
Stefan von Klingspor ägde
Klingsporshof (Woislawa), Solivitza
(Silsa) i Saris socken i. Livland, var
tysk ordensriddare i Preussen och
krigsöverste från 1440 till 1460. Han
var gift med Birgitta von Dönhoften.
och de hade en son Mathias som var
född1460.
Mathias von Klingspor innehade
Klingsporshof i Yxkulls socken i
Livland och 1507 fick han i förläning
ett gods av ärkebiskopen Mikael i Riga.
Mathias var också Rådsherre i Polen,
var gift med Margareta von Bergen och
1520 fick en son Stefan.
Stefan von Klingspor ägde Klingsporshof och var Amtman på Ambotten i
Polen 1563. År 1566 blev han hövitsman på biskopsslottet Amboten i västra
Kurland (historiskt är Kurland benämningen på ett landområde beläget
väster och söder om Rigabukten och området hade tidigare en betydande
svensktalande befolkning, varav en återstående rest bebodde ön Runö i
Rigabukten ända fram till andra världskriget). Stefan var gift med Margareta
von Zöge, som i vapnet förde en fläkt örn i svart fält. Deras son Johan var
född 1542 på Klingsporshof och är stamfader för the svenska grenen av
släkten.
Johan von Klingspor kom 1563 till Sverige såsom page hos drottning
Catharina Jagellonica. Mot Erik XIV:s förbud, reste hans bror Johan, hertig
av Finland och sedermera Johan III av Sverige, till Polen och gifte sig den 4
oktober 1562 i Vilnius med princessan Katarina Jagellonica. De unga tu höll
hov i Åbo där de bodde. Johans anknytning till Polen ledde till en oförsonlig

konflikt mellan honom och Erik, som misstänkte Johan för att konspirera
med Polen-Litauen. I augusti 1563 togs Johan till fånga efter att ha belägrats
i Åbo slott i ett par veckor. Katarina
följde av egen fri vilja med Johan till
fångenskapen i Sverige på
Gripsholms slott. 1568, blev
Katarina och Johan frigivna och
våren 1569 kröntes Katarina till
Sveriges drottning efter fyra år i
fångenskap på Gripsholms slott.
Johan var Överstejägmästare hos
hertig Johan av Östergötland och
inledelsevis hovjunkare för
hertiginnan och slutgiltigen som
hovmarskalk hos drottning Katarina.
Johan erhöll från kung Johan
Olhamra 1611 och Bällsta 1612
båda belägna i Vallentuna socken. Han sålde 1600 Klingsporshof och de
andra godsen i Yxkulls socken i Livland efter godsen hade varit i familjens
ägo i över 350 år. Johan var gift med Margareta von Buddenbrock , avled
vid 94 års ålder och gravsatt i Ridarholmskyrkan och sedermera flyttad till
familjegraven under koret i Vallentuna kyrka och hans 16 anors
begravningsvapen hänger i kyrkan och hans begravningspredikan finns i
familjens ägo.
Den Svenska Introduktionen
Det tog lite tid innan de främmande riddarna blev accepterade av the gamla
inhemska adeln. I samband med färdigställandet av den nya Riddarhuset så
uppgjordes den nya riddarordningen och enligt den så fick all adel säte och
stämma där. Johan von Klingspor hade två söner Staffan och Johan Gustaf
som blev naturaliserade och introducerade på Riddarhuset 1633, 70 år efter
inkomsten till Sverige, med nummet 186, sedermera ändrat till 195. Det
högre numret kom till på det sättet att när den danska adeln i de erövrade
provinserna Skåne, Halland och Blekinge blev introducerade så placerade
man dem lite här och där och avstod från att ge dem de allra sista numren.
Staffan var född 1611 och ägde Bällsta och Olhamra i Vallentuna socken,
Attarp samt Näsbyholm i Fryele socken, Jönköpings län. . Han erhöll i

förläning 1645 Woislawa by och
1647 Demaschowiza ödegods, båda
i Ingermanland (Ingermanland är ett
historiskt landskap beläget söder om
Finska viken samt norr och söder
om floden Neva och var svensk
under tiden 1617-1721). Staffan
började i kavalleriet som ryttmästare
och han var med i kriget i Skåne
1644 och visade stor tapperhet under
Karl X Gustavs polska krig på 1650talet..
Han avgick från kavalleriet
1674 med generalmajors avsked.
Han sändes 1644 av Gustaf Horn
med 800 ryttare att betacka
artilleriet, som var på väg från
Jönköping mot snapphanarna och
framkom segrande till Lund. Staffan
gifte sig 1639 med Sofia Anna
Chemnitia och hade fem barn. Han begravdes 1680 på samma gång som sin
fru, sin måg och sonen Mattias Henrik, som dog i slaget vid Lund, med stor
ståt i Riddarholmskyrkan. Sedermera flyttades de till den av sonen Adolf
Magnus uppbyggda och präktiga familjegraven i Vallentuna kyrka.
Klingspor Genom Tiderna
Den svenska grenen av the Klingsporska släkten efter Staffan växte
långsamt men stadigt. Idag består familjen av tre huvud grenar, den äldre
grenen, den friherrliga och grevliga grenen, och den yngre grenen.
Familjeträdet består av mer än 408 personer som genom tiderna som var

födda Klingspor och familjen har släktskap med mer än 235 familjer genom
giftemål varav 89 adelsätter. Idag finns levande 120 personer som var födda
Klingspor och familjens äldste levande medlem är 94 år .
Den äldre grenen representerar den äldste sonen i rakt nedstigande led och
består idag av omkring 20 generationer. Den äldre grenen tillsammans med
den yngre grenen tillhör den adliga ätten Klingspor nr 195 och
huvudmannen for den adliga ätten representeras av the äldre grenen.
Den friherrliga grenen introducerades 1771 under nr 257 då Christian
Fredrik Klingspor upphöjdes till friherre. Christian Fredrik tog en civil bana
vilket var ovanligt för tiden då
kunglig och militär tjänst
dominerade kraftigt bland
adelskapet. Christian Fredrik
slutade sin karriär som vice
president i Göta hovrätt. Tidigt i
hans liv var han var också i kunglig
tjänst som hovjunkare och
kammarherre. Christian ägde Attarp
och Stora Kärr i Habo socken i
Skaraborgs län samt Fagerhult i
Kråkshults socken i Jönköpings län.
Han var gift med Anna Magdalena
Pauli och tillsammans hade de sju
barn. Christian är begraven i
Bankeryds kyrka utanför Jönköping
och hans begravningsvapen hänger i kyrkan.
Christian Fredriks äldste son var Wilhelm Mauritz Klingspor som föddes år
1744 på Fluxerum i Karlstorps socken i Kalmars län. Wilhelm Mauritz
startade sin militära karriär 1751 som volontär när han var 7 år gammal och
han avslutade sin militära bana 1810 som fältmarskalk i armén när han var
66 år gammal. Det olyckliga kriget mot ryssland 1808 till 1809 kommer
alltid att vara förknippat med Wilhelm Mauritz och förevigat i Fänrik Ståls
sägner. Wilhelm Mauritz liv var färgstarkt. Han var kavaljer vid riksrådet
greve Adam Horns ambassad till danska hovet 1766 med anledning av
kronprinsens, sedermera konung Gustaf III:s förmälning med prinsessan
Sofia Magdalena. Han var också kavaljer hos hertig Fredrik Adolf 1771,
förste stallmästare hos bemälde hertig 1785, konungens generaladjutant

1788, och tjänstgörande generaladjutant i Stockholm och ledamot av
konungens konselj 1792. År 1792 sändes han till Petersburg med
notifikation om konung Gustaf III:s död och konung Gustaf IV Adolfs
uppstigande på tronen. Vidare var
han en av rikets herrar 1800,
generaladjutant och ledamot av
tillförordnade regeringen under
konung Gustaf IV Adolfs resa till
Petersburg 1800, ledamot av
tillförordnade regeringar 1805 och
1806, överståthållare i Stockholm
1809 och medlem av
regeringskonseljen efter Gustaf IV
Adolfs avsättning 1809. Wilhelm
Mauritz erhöll av rikets ständer jämte Adlercreutz och Adlersparre efter
statsvälvningen 1809 en tacksägelseadress. Han stod i särdeles nåd hos
konungarna Gustaf III och Gustaf IV Adolf och var även brukad i viktiga
diplomatiska ärenden.
År 1799 upphöjdes Wilhelm Mauritz till greve jämte sin äldste son enligt
promogenitur under nr 107.
I Kronans Tjänst
På svärdsidan följde den Klingsporska familjen dåvarande seden att stödja
kungliga hovet och armen. Sedan mitten på 1500-talet har familjen varit i
kontinuerlig tjänst hos the kungliga hovet samt svenska armén. Över tidens
gång har fem av familjens medlemmar stupat i the mångfaldiga svenska
krigen.
Klingsporska Adelsvapen
Ursprunget till det Klingsporska vapnet är okänt men
härstammar troligtvist från den tidiga epoken i Livland.
Den tyska grenen av familjen har ett liknande vapen.
Vapnet består av en hjort som reser sig emot ett ekträd i
ett rött fält. En sporre ingår också i vapnet. Enligt
traditionen så är vapnet dekorerat med en ensam riddare.
Tillkomsten av det friherrliga vapnet är mer lättförståligt eftersom det är en
kombination av ett antal adelsvapen. Christian Fredrik som blev upphöjd till

friherre 1771, valde att kombinera adelsvapnen från hans mor och hans
hustru med det Klingsporska vapnet. Christian Fredriks mor var Anna Sofia
Stålhammar nr 496 som i vapnet för en arm som håller en hammare. Anna
Pauli nr 96, Christian Fredriks hustrus vapen visar en på diagonalen delad
sköld med ett vitt, rött, och guldfärgat fält med vita ginbalkar. Ett lejon
pryder det guldfärgade fältet. Christian Fredrik antog Paulis vapen som
backgrund men med svarta ginbalkar och med det Klingsporska hjärtvapnet
inuti Paulivapnet. I det röda fältet tillades en sporre och i det vita fältet
armen med hammaren från släkten Stålhammar. Två riddare tillsammans
med the friherrliga kronan visar att vapnet tillhör den friherrliga klassen.
Det grevliga vapnet var introducerat 1799 och har
många likheter med det friherrliga vapnet. Vapnet
pryds av tre riddare och en grevlig krona för att visa
den grevliga värdigheten. Sköld dekorationerna
gjordes mera markanta. De Klingsporska
vapensköldarna hänger i Riddarhuset i riddarhussalen.
Den grevliga vapenskölden hänger också i
Riddarholmskyrkan eftersom Wilhelm Mauritz
Klingspor erhöll Serafimerorden.
Slott och Herresäten
Familjegodset Klingsporhof i Livland var i familjens ägo från tidigt 1200-tal
i över 300 år. Johan von Klingspor kom med drottning Christina
Jagellonicas hov i samband med hennes giftemål med hertig Sigmund.
Johan fick i förläning av Kronan Bällsta och Olhamra säterier i Vallentuna
län och vid denna tidpunkt såldes Klingsporshof i Livland. Han ägde också
Attarp säteri i Jönköpings län. Bällsta var is familjens ägo i över 200 år och

kan räknas som ett av urgodsen i Sverige. Kusta säteri som ligger is samma
område var också i familjens ägo och i Vallentuna kyrka finns familjegraven
där 16 anor är begravda under koret.
Den äldre grenen har sitt ursprung mestadels från Södermanlands län
emedan den yngre grenen har sitt ursprung från Kalmars län. Den friherrliga
och grevliga grenen kan räkna sitt ursprung mestadels från Skaraborgs och
Södermanlands län. Genom tiderna har 63 herrgårdar, säterier och slott
varit i familjens ägo. Idag finns bara ett fåtal kvar i familjens ägo
inkluderande Hällekis, Stora Sundby, Ööströ, Grönlund, och Hista. Hällekis
ligger vackert belägen vid Vänern och har varit i familjens ägo i omkring
150 år. Stora Sundby slott ligger vid Hjälmaren och slottet härstammar från
1300-talet och kom i familjens ägo på mitten av 1800-talet. Gönlunds
fideikommiss i Södermanland har ärvts från far till son enligt
fideikommissens stadgar i 8 generationer.