Tydningen, nr. 5 - Litteraterna
Tydningen, nr. 5 - Litteraterna
Tydningen, nr. 5 - Litteraterna
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Nr. 5<br />
<strong>Tydningen</strong><br />
Brott och frigörelse
<strong>Tydningen</strong><br />
Chefredaktör och<br />
ansvarig utgivare:<br />
Mats O. Svensson<br />
Redaktion:<br />
Philip Stålhandske<br />
Viola Bao<br />
David Zetterman<br />
Form<br />
Johanna Bengtsson<br />
Omslag<br />
Sebastian Larsmo<br />
<strong>Tydningen</strong> är en tidskrift knuten till föreningen <strong>Litteraterna</strong>,<br />
ett studentförbund vid litteraturvetenskapliga institutionen,<br />
Uppsala Universitet<br />
Kontakt:<br />
tidning.litteraterna@gmail.com<br />
Skriver du?<br />
Vi mottar gärna texter såväl lyrik, prosa som essäer, krönikor,<br />
recenssioner, författarintervjuer osv, skicka din text till tidning.litteraterna@gmail.com
Vem känner inte igen den<br />
berusande glädjen i ett<br />
gränsöverskridande? Det<br />
stilla ruset som uppstår när man<br />
överträder en regel, ett påbud eller<br />
en konvention. Brottet kan vara<br />
explicit och exhibitionistiskt, eller<br />
dolt – som ett par strumpbyxor<br />
under de mörkblå jeansen. Vi<br />
kan tänka oss flickor som boffar<br />
lim i skogen, eller tonåringar<br />
som snusar tills de spyr bakom<br />
skolan. Men ändå håller vi oss ofta<br />
inom gränserna. Vi är trots allt<br />
disciplinerande invånare.<br />
I boken Övervakning och straff<br />
(1979) skriver Michel Foucault att<br />
själen är kroppens fängelse. Det är ett<br />
påstående som lätt kan läsas förbi och<br />
som lätt kan ignoreras; alla vet ju att<br />
kroppen är själens fängelse. Foucaults<br />
tes är hissnande i all sin enkelhet.<br />
Foucault tar avstamp i<br />
dödsstraffet på Robert-François<br />
Damiens, en fransk betjänt som<br />
gjort sig skyldig till mordförsök<br />
på Louise den XV 1757. Damiens<br />
dömdes till ett osedvanligt<br />
plågsamt straff, att efter avbön vid<br />
Nortre Dame så skulle han<br />
knipas med glödande tänger i bröstet,<br />
armarna, låren och vaderna; hans högra<br />
hand, hållande kniven med vilken han<br />
begått sitt fadermord, skall brännas med<br />
svaveleld och i såren skall hällas smält bly,<br />
kokande olja och brinnande tjära samt vax<br />
och svavel sammansmälta; därefter skall<br />
hans kropp slitas i stycken av fyra hästar,<br />
hans lemmar och hans bål kastas i elden och<br />
förbrännas samt askan strös för vinden.<br />
Det var kroppen som skulle straffas<br />
och kroppen skulle lida. Men<br />
denna typ av offentliga straff med<br />
sin exhibitionistiska uppvisning av<br />
blod, skrik och sargade kroppar,<br />
försvann snabbt, risken för att folk<br />
skulle fatta tycke för den dömde och<br />
göra uppror var för stor och under<br />
loppet av ett par hundra år ändrades<br />
straffet av kroppen till straffet av<br />
själen. Den idealistiska slutpunkten<br />
för det moderna straffsystemet mot<br />
själen skulle enligt Foucault vara<br />
oändliga anklagelser och ständig<br />
övervakning. Individen sätts under<br />
observation och på detta sätt börjar<br />
fängelserna likna –eller om det är<br />
vice versa – fabriker, skolor och<br />
varuhus. Vi lever i vad Foucault<br />
kallar ett panoptiskt samhälle.<br />
Det är omöjligt att inte stanna<br />
vid dessa ord. I ett sådant intrikat<br />
disciplineringssystem Foucault<br />
målar upp verkar en frigörelse<br />
omöjlig. Foucault är inte heller helt<br />
säker på om en sådan frigörelse<br />
ens är begärlig. Han menar att<br />
övervakningen inte övergår i<br />
tyranni eftersom den som bevakar<br />
också bevakas. Det i offentligheten<br />
synliga jaget binder kroppen till vissa<br />
konventioner: en person avhåller<br />
sig kan från att peta sig i näsan<br />
under en kamera eller i en fullsatt<br />
buss. Men Foucaults panoptiska<br />
samhälle är ändå oroande i ett<br />
samhälle där mätbara kunskaper<br />
(som kan observeras, övervakas och<br />
betygföras) premieras istället för ett<br />
fritt och kritiskt tänkande som en<br />
grunden i all modern humaniora.<br />
I konsten är vi vanare att<br />
bryta gränser och gå utanför den<br />
borgerliga realismens mimetiska<br />
sanningsanspråk. Edith Södergran<br />
bröt mot den bundna formen för<br />
att kunna breda plats för en ny<br />
kvinna. I poesin upphör själen<br />
vara kroppens fängelse, där uppgår<br />
själen och kroppen – form och<br />
innehåll – i ett. Det av samhället<br />
observerade jaget förbyts i poesin<br />
till att skåda sig själv och själen blir<br />
kroppens frigörelse.<br />
Mats O. Svensson
Det finns ett jag och det existerar i världen minns<br />
det och<br />
allt annat kommer lösa<br />
sig Inte<br />
lösas upp utan<br />
lösas ner Bli<br />
någonting Bli<br />
tungt regn på<br />
fladdrande mörker<br />
Måste försöka hålla mig vaken<br />
Måste producera högljudda<br />
ord av extra vigör och styrka inte låta<br />
vokalerna klinga för ingen i min sömns smala vas av mörker<br />
Våra namn är ljuden våra vingar gör<br />
ljuden<br />
ljuden våra vingar<br />
våra vingar<br />
ljuden våra vingar gör<br />
Ljuden. Våra. Vingar. Gör.
I C A (Förkortningens tecken blommar ut i ord, sprids<br />
OLIV över pappret blir längre förkortningar aka ord aka<br />
OLJA metaforer<br />
som förutsätter ett gemensamt minne)<br />
Jag är en outblommad förkortning med borttappad anteckningsbok och ett bristfälligt språk<br />
Varats olidliga lätthet är bara glömska bara oaktsamhet om anförtrodda sekunder aldrig kan man lita på dig inget<br />
kan du hålla ordning på sekunderna faller ur mina fickor det finns ett jag och det existerar i världen ibland är jag<br />
inte ens säker på det<br />
Visst det har sagts förut och visst,<br />
det var inte bra. Men vad vet jag?<br />
Allt en stackars sate gör är att leta ord som håller vakenheten närvarande<br />
när den längtar ut i världen och har fått nog av mig.<br />
Ren leda från hans sida va, ren jävla uttråkan va.<br />
Det var molnigt när jag gick ut idag, det var<br />
allt,<br />
Tack och god natt.<br />
Viktor Atlas
Brottsligt<br />
– förr och nu<br />
Under några marsdagar i år sköt<br />
en arabisk muslim av algeriskt<br />
ursprung och bosatt i Toulouse<br />
ner tre franska soldater samt tre<br />
barn och en lärare i en judisk<br />
skola. Sammanlagt sju personer<br />
stupade för Muhamed Merahs<br />
kulor. Seriemördaren väckte stor<br />
uppmärksamhet både innanför och<br />
utanför Frankrikes gränser. Som<br />
radikal islamist ville han hämnas<br />
Frankrikes militära insatser i<br />
Afghanistan och Pakistan och<br />
de palestinska barnens lidanden<br />
under israelisk ockupation. Den<br />
franska polisen spårade snart upp<br />
23-åringen, som barrikaderat sig i<br />
sin lägenhet. I det längsta försökte<br />
man fånga honom levande,<br />
och förhandlingar pågick länge<br />
mellan förövaren och den franska<br />
insatsstyrkan. Men till sist blev en<br />
Thure Stenström<br />
stormning ofrånkomlig. Den unge<br />
Muhamed hoppade ut genom ett<br />
fönster och sköt vilt omkring sig<br />
in i det sista. Han skottskadade tre<br />
poliser, varav en allvarligt, innan<br />
han själv bragtes om livet.<br />
Eftersom jag abonnerar på den<br />
franska TV-kanalen TV 5, kunde<br />
jag hemma i vardagsrummet på<br />
Luthagen nära följa förloppet<br />
direkt från Frankrike. Man fick<br />
här en god bild av hur fransmännen<br />
önskade förmedla nyheterna till<br />
omvärlden och framför allt till<br />
de många fransktalande länderna<br />
i Afrika samt Kanada, till vilka<br />
denna frankofona TV-kanal främst<br />
vänder sig. President Nicolas<br />
Sarkozy och hans motståndare<br />
i det franska presidentvalet,<br />
socialisten François Hollande<br />
och extremhögerns företrädare<br />
Marine le Pen framträdde alla<br />
med intervjuuttalanden och<br />
presskonferenser. Kriminologiska<br />
experter konsulterades oavbrutet.<br />
Den judiske överrabbinen i Paris<br />
och ledande religiösa muslimer<br />
manade till lugn och besinning.<br />
De var eniga om att galningen<br />
i Toulouse tillhörde en liten<br />
minoritet, som slagit in på fel väg<br />
när han med vapen i hand och<br />
med våld försökte hämnas på<br />
sina meningsmotståndare. Hans<br />
vansinnesdåd skulle, hette det, inte få ge<br />
anledning till ökade konflikter mellan<br />
invandrare och infödda fransmän, lika<br />
litet som mellan anhängare av landets<br />
olika trossamfund.<br />
Den intensiva mediabevakningen<br />
var naturligtvis väl motiverad,<br />
eftersom morden hade så<br />
direkt bäring på den pågående<br />
franska presidentkampanjen liksom
på frågan om terroristbekämpning<br />
överallt i världen och – inte minst!<br />
– den explosiva spänningen mellan<br />
den halva miljonen judar och de<br />
fem miljoner muslimer som är<br />
bosatta i Frankrike. Men framför<br />
allt slog det mig, hur mycket<br />
mindre återhållsam den franska<br />
televisionen var än den svenska,<br />
när det gällde att göra tittarna<br />
förtrogna med gärningsmannen<br />
och hans bakgrund, hans familj,<br />
deras religiösa och politiska<br />
övertygelser och vardagsliv. Här<br />
fick man rentav upprepade gånger<br />
på foto se hur Muhamed Merah<br />
såg ut, ja man kunde få ta del av<br />
inspelade filmer där den unge<br />
bilreparatören – en glad ung man<br />
och fotbollsspelare med vinnande<br />
utseende! – körde bil och glatt<br />
förevisade nya bilmodeller. Och<br />
detta innan han ens var gripen av<br />
polisen, än mindre åtalad eller dömd<br />
för något brott! Bara några timmar<br />
efter soldatmorden i Montauban<br />
var jag så förtrogen med hans<br />
utseende och beteendemönster,<br />
att jag med lätthet skulle kunna<br />
ha känt igen honom, ifall jag mött<br />
honom på en gata här i Uppsala. I<br />
svensk television däremot nämndes<br />
han inte ens vid namn, än mindre<br />
förevisades hans ansikte eller filmer<br />
med honom som huvudperson.<br />
Claes Elfsberg nöjde sig med att<br />
helt diskret kalla honom för ”den<br />
misstänkte gärningsmannen”.<br />
***<br />
Om de stora kulturskillnaderna<br />
mellan svenskt och franskt fick<br />
man alltså intressanta påminnelser<br />
under dessa dramatiska dygn. Och<br />
framför allt fick man en illustration<br />
av hur snabbt nyheter förmedlas<br />
i vår globala nya tillvaro, tack<br />
vare all sofistikerad teknik och<br />
mediedrevens enorma effektivitet.<br />
Vad som inträffat i Toulouse var<br />
några minuter senare välbekant för<br />
oss även här i Uppsala.<br />
Som en kontrast till detta<br />
våldsamma och franska skeende<br />
kunde man välja en mordhistoria<br />
som inträffade i Stockholm i<br />
mitten av 1800-talet och som finns<br />
omskriven i åtskilliga svenska<br />
skillingtryck. Närmare bestämt<br />
har jag läst om mordet i Litteratur<br />
och samhälle, den publikation<br />
som utges som meddelanden från<br />
Avdelningen för litteratursociologi<br />
vid Litteraturvetenskapliga<br />
institutionen här i Uppsala. Där<br />
skildrar Martin Bjersby, i form av<br />
en C-uppsats, mycket förtjänstfullt<br />
hela historien i årgång 20, 1984,<br />
Nr 1–2, s. 95–167.<br />
I all korthet är historien följande.<br />
En livgardist vid namn Pehr Victor<br />
Göthe mördade den 31 mars<br />
1861 en bodmamsell Anna Sofia<br />
Forssberg, när hon var i färd med<br />
att stänga sin ljus- och tvålbutik på<br />
Hornsgatan 7 i Stockholm. Mitt<br />
under högmässotid och på självaste<br />
påskdagen skar han halsen av
henne med en lång tvålkniv, hans<br />
mål var att tilltvinga sig butikens<br />
kassaskrin. Gärningsmannen<br />
infångades av polisen och ställdes<br />
mycket snart efter mordet inför<br />
domarskranket den 24 april 1861.<br />
Av andra Livgardets krigsrätt<br />
dömdes han till döden medelst<br />
halshuggning. Sedan hovrätt och<br />
Kungl. Maj:t avslagit Göthes<br />
nådeansökan, verkställdes straffet<br />
på avrättningsplatsen utanför<br />
Skanstull den 8 januari 1862.<br />
Intressant nog gav mordet upphov<br />
till inte mindre än 25 olika tryck<br />
mellan åren 1861 och 1873 i<br />
dåtidens främsta massmedium,<br />
alltså skillingtrycken. Martin<br />
Bjersby har funnit, att det äldsta<br />
trycket var ute på marknaden<br />
redan fem dagar efter mordet.<br />
Redogörelsen var tryckt i antikva,<br />
inte i den frakturstil som eljest<br />
var så vanlig i enklare folklager<br />
där man lärt sig läsa innantill<br />
genom studier i katekes och bibel.<br />
Trycket betingade ett pris av 25<br />
öre och innehöll en prosaberättelse<br />
men däremot ingen så kallad<br />
missdådarvisa, alltså en visa om<br />
mördaren (en dylik visa tillhörde<br />
eljest konventionerna i skillingtryck<br />
som skildrade brott och brottslingar<br />
vid denna tid). Ävenså citeras en<br />
dikt av E. J. Stagnelius, dock utan<br />
att poeten namnges, ”Gången<br />
till avrättningsplatsen”. Trycket<br />
innehåller ett välgjort men ganska<br />
grovt stiliserat träsnitt. Hur pass<br />
nära detta överensstämmer med<br />
mördarens och offrets utseende, är<br />
svårt att bedöma.<br />
*<br />
Martin Bjersby har visat , att det<br />
första skillingtryckets återgivning<br />
av själva mordförloppet går tillbaka<br />
på pressreferat i flera stockholmska<br />
dagstidningar, bland dem särskilt<br />
Nya Dagligt Allehanda. Med<br />
sin<strong>nr</strong>ika argument gör han troligt,<br />
att prosatexten skrivits av en bildad<br />
person, troligen en journalist vid<br />
just denna tidning. Annonsering<br />
av skillingtrycket ägde också rum<br />
i NDA mindre än en vecka efter<br />
själva mordet. Mycket talar för<br />
att detta första skillingtryck är<br />
avsett för en högre marknadsnivå<br />
än det så kallade B-trycket, som<br />
uppenbarligen tillkommit något<br />
senare, först i samband med<br />
krigsrättens förhandlingar och<br />
avrättningen. Här förekommer en<br />
missdådarvisa, ”Fly du livets mörka<br />
strimma” som sägs återge den till<br />
döden dömde Göthes betraktelser<br />
under hans sista stunder. Men<br />
denna berättelse är inte autentisk<br />
utan påhittad av en okänd
författare. Den präglas av en viss<br />
sensationslystnad och uppger, att<br />
Pehr Victor Göthe inte bara varit ute<br />
efter pengar när han begick mordet<br />
utan tillägger, att han också ägnat<br />
sig åt sexövergrepp på liket (någon<br />
sådan skändning omnämndes<br />
aldrig i rättsförhandlingarna<br />
och har troligen heller aldrig ägt<br />
rum i verkligheten). Även andra<br />
sensations- och stämningsskapande<br />
detaljer förstärker intrycket,<br />
att detta senare tryck anpassats<br />
litterärt, för att med sin<br />
mer spektakulära upplägg-ning<br />
tillmötesgå och om möjligt hålla<br />
vid liv allmänhetens nyfikenhet och<br />
intresse för mordfallet, när krigsrätt<br />
och avrättning närmade sig. Ty nu<br />
hade nyhetsspridningen hunnit bli så<br />
att säga kommersiellt gångbar.<br />
Det sena B-trycket passar därmed<br />
in i den mer allmänna utveckling<br />
som Bo Bennich-Björkman<br />
tecknat och som gör gällande, att<br />
skillingtrycken under 1700-talet<br />
ofta hade en religiöst-moralisk<br />
funktion (de återgav varnande<br />
exempel på ett syndigt leverne<br />
och allt vad detta kunde ställa till<br />
med) men att de under 1800-talet<br />
successivt alltmer antog karaktären<br />
av regelrätta brottsreferat, där<br />
beskrivningen av själva brottet<br />
och uppklarandet av detsamma<br />
liksom de spännande detaljerna<br />
och berättartekniken alltmer<br />
närmar skillingtrycken till dåtidens<br />
förströelselitteratur, inte minst välkända<br />
ge<strong>nr</strong>er som kriminalkrönikan och<br />
detektivhistorien.<br />
Skillnaderna mellan seriemorden<br />
i Toulouse och det enstaka<br />
övergreppet på Hornsgatan<br />
1861 är naturligtvis många och<br />
iögonfallande. De franska morden<br />
hade alldeles tydligt rasistiska och<br />
politiska förtecken och drevs fram<br />
av ett militärt-politiskt skeende<br />
långt utanför Frankrikes gränser.<br />
Mordet på mamsell Anna Maria<br />
Forssberg är däremot lokalt präglat,<br />
enklare och mindre sofistikerat till<br />
sin karaktär och förestavas av något<br />
så banalt som penninghunger. Men<br />
i båda fallen är det våldsamma<br />
unga män som, i uppenbart förakt<br />
för det omgivande samhällets<br />
värdenormer, tar lagen i egna<br />
händer och brutalt dödar för att<br />
uppnå sina mål.
När jag jämför de två mordfallen<br />
då och nu, slår det mig hur mycket<br />
snabbare nyhetsförmedlingen<br />
försiggår i våra dagar och hur<br />
mycket grundligare och mer<br />
detaljerat vi TV-tittare runt hela<br />
världen blir förtrogna med den<br />
aktuelle gärningsmannen, hans<br />
utseende, hans karaktär och<br />
sedvanor än vad fallet var för<br />
skillingtryckens svenska publik i<br />
mitten på 1800-talet. Pehr Victor<br />
Göthe stannade i dåtidens press<br />
och skillingtryck vid att vara en<br />
stereotyp. Men han blev likafullt<br />
en riksbekant sådan! Genom<br />
särskilt skillingtryckens förmedling<br />
blev den avrättade livgardisten<br />
känd lite varstans i Sverige och i<br />
breda folklager. Martin Bjersby<br />
undersöker Göthe-tryck på så vitt<br />
skilda orter som Gävle, Sundsvall,<br />
Lund, Visby, Helsingborg, Borås,<br />
Linköping och Eskilstuna och<br />
lägger stor ner möda på att fastställa<br />
de olika tryckens dateringar och<br />
beroendeförhållandena mellan dem.<br />
Och minnet av gärningsmannen<br />
dröjde kvar! Vissa tecken tyder på<br />
att Pehr Victor Göthes illgärning<br />
fortsatte att i folkmun omtalas ännu<br />
långt fram på 1950-talet, alltså<br />
nästan hundra år efter mordet.<br />
Hur den publik är beskaffad som<br />
tagit del av händelserna, vet vi<br />
naturligtvis ingenting om. Men<br />
man kan misstänka, att den<br />
svenska moderna TV-publiken<br />
varit kunnigare än den publik som<br />
hörde skillingtrycksvisor föredras<br />
eller skillingtrycksprosa läsas på<br />
1800-talet. Svenska TV-tittare i<br />
nuet har ju nämligen varit tvungna<br />
att vara tämligen franskkunniga för<br />
att alls kunna bilda sig en närmare<br />
uppfattning om vad som inträffade<br />
i Montauban och Toulouse.<br />
Referaten och rapporterna i svenska<br />
media var inte bara försenade utan<br />
också minst sagt torftiga och i<br />
vissa fall påfallande slarviga och<br />
tendentiösa. Så långt jag hann<br />
bedöma saken, gällde detta även<br />
om flera engelsk- och tyskspråkiga<br />
media. Intressant är slutligen, att<br />
den nutida mediala bevakningen<br />
av brott och brottslighet tycks<br />
vara inte bara snabbare utan också<br />
vida flyktigare än vad som var<br />
fallet i skillingtryckens svenska<br />
1800-tal. Dåförtiden kunde ett<br />
och samma mord stanna kvar i<br />
folkmedvetandet i nästan ett helt<br />
sekel. Min gissning är, att de<br />
franska seriemorden kommer att<br />
sjunka undan bland mängden och<br />
vara mer eller mindre glömda om<br />
några veckor.
Fiktiva fält<br />
kort introduktion till Loserförfattarfabriken<br />
Mats O. Svensson<br />
Stefan Hammaréns novell<br />
Loserförfattarfabriken kan ses som<br />
ett skämt. Vi frågar oss vid en första<br />
läsning om mannen driver med oss;<br />
det är ju så enkelt att föreställa sig<br />
honom sitta för sig själv och skratta<br />
gott åt en läsare med djupa vecka<br />
i pannan. En läsare som försöker<br />
förstå och tolka texten. Vi kan se<br />
novellen som intrikat ironi och<br />
parodi och då skratta med, för visst<br />
skratta man. Loserförfattarfabriken<br />
är en förlösande rolig text, den är<br />
visserligen nonsensartad men det<br />
är mycket genomtänkt nonsens och
innehåller inte lite kritik mot en<br />
kommersialiserad bokbransch, ett<br />
genomsyrande patriarkat och en<br />
självgod, narcissistisk författarkår.<br />
Hammarén målar upp ett litterärt<br />
fält i Pierre Bourdieus betydelse om<br />
än tillskruvat flera varv. Det absurdistiska<br />
är svårt att värja sig mot.<br />
Vi möter i texten loserförttaren,<br />
Stefan Hammarén med en halva<br />
av skjortkragen dränkt i folköl,<br />
och andra i rakvatten. Han söker<br />
anställning i en loserförfattarfabrik<br />
ägt av ett förlag och en fodringsägare<br />
till spelskulder. De anställer<br />
loserförfattare på heltid för att skriva<br />
loserböcker vilka gärna får handla<br />
om loserförfattare. Hammarén får<br />
anställning med retroperspektiv<br />
lön efter att ha läst upp en<br />
stycke ur sitt knappt påbörjade<br />
och osorterade autobiografiska,<br />
pubertala och självömkande manus.<br />
De metalitterära och självparodiska<br />
inslagen är uppenbara.<br />
Loserförfattarfabriken är ett<br />
gigantiskt kontorslandskap med<br />
skrivmaskiner, askkoppar och vinautomater<br />
där anställda författare<br />
får tid och lön för att skriva utan<br />
vinst- eller prestationskrav. Vi kan<br />
se fabriken som en utopisk vision<br />
där författare har en trygghet och<br />
där förlagens kommersialism och<br />
bestsellerism är bortblåst. Samtidigt<br />
är författarna märkligt improduktiva<br />
och verkar mest sova, supa eller<br />
försöker ligga med budflickan och<br />
trappstäderskan (ja, loserförfattarna<br />
är alla män). Fabriken är inte heller<br />
sena med att utnyttja sina anställda<br />
när de får chansen.<br />
Hammaréns metalitterära novell<br />
kan vara svårforcerad med sin<br />
uppbrutna syntax och medvetna<br />
loserstavningar. Det är en text som<br />
tar sin tid och dessutom kräver att<br />
läsaren underkastar sig och låter sig<br />
svepas med i det tillvridna språket<br />
in i den skruvade litterära världen.<br />
För då kan <strong>Tydningen</strong> utlova en<br />
gapflabbsresa och pan<strong>nr</strong>ykande läsning.
Loserförfattarfabriken<br />
Någonstäns ivrigt föga letade jag efter en tidigare påbörjad<br />
otydlig halv liten förstås redan skrynklig adreschlapp<br />
där det stod angett vilken nästa stad bäst bege sej till,<br />
fanns förankrat ett kontorslandskap vid världens centrum<br />
som anställde loserförfattare vilka skrev oförtrutet<br />
om loserförfattare, aldrig annat enkom än om eviga<br />
förehavanden och om en inte alltför drömsk utväg, inte<br />
mindre helst om sig själva företrädesvisch. Man behövde<br />
knappt mer än knacka på där till landskapet ifråga, anmäla<br />
sig heroiskt hos den uniformerade dörrvakten genast<br />
till vänster inne i höghuset och en flicka, oförskönt<br />
vacker och så ung att hon knappt var född ens ännu<br />
ledde en upp för många våningar med hissen, och där<br />
framme i aulan fick man alltid anställning, bara man<br />
först lyckades delvis bläddra i en knappt manuskriptpåbörjad<br />
bunt på några sidor, och att lite flirta med anställaren<br />
på basen av någon mening man skrivit med<br />
sexuell invit svåropplevd och påverkad av kön. Hon såg<br />
ut som den mestadels förlupen bordellmamma i redan<br />
förgången tid, med yllekjol i tyg tjockt som en hel cirka<br />
cmeters bädden, hon vägde säkert lika mycket som en<br />
skattkista från begynnelsetiden tillbaka och bröst stora<br />
som småfågelsholkar buret, men hon anställde hit alltid<br />
magra loserförfattare med stor förkärlek brinna, opplös<br />
att samtliga hittills som kommit. Kontorslandskapet<br />
ägdes av ett förlag och någon f.d. vadslagningsfodringsägare,<br />
stor galning som minoritetsägare, och de hade<br />
fortlöpande redan anställt till den enorma salen till varje<br />
en deras ytterligare skrivbord loserförfattare med nu<br />
helt hög månadslön återkommande, emedan sitt<br />
manuskript fick man förstås avlåta för gott om det mot<br />
för modan blev klart någonsin, enbart man själv som
estämde när det en dag slutligen var färdigtskrivet ifall<br />
nånsin, kanské enda nackdelen entydigt här det. Jag<br />
kom fram dit till den övre våningen, med hon alldeles<br />
för jeanssexiga hissföljet, som ledslagerska hade så mycket<br />
sejdetaljer oförskönt tilldragande, en sexuell gloria<br />
och så minst osneglad att hon knappt var en tanke hos<br />
mig när hon rörde på sej, höll jag andan, åkte vi hiss<br />
under helt den tystnad, ingen kunde säkert nämnvärt<br />
närmare tänka till hennes jeanslår tror jag när hon stod<br />
framför, varför tystnad var det enda tänkbara här åtminstone<br />
för mej på väg till min nästan aldrig första<br />
anställning i livet, låt mig ändå säga något, och hon<br />
knackade med mig på på ett skrivmaskinsknackaktigt<br />
sätt hos själva hon anställaren som inte hade någon dörr<br />
alls till sej, som var på plats någon timme per dygn för<br />
att alltid anställa och genast ta påpassligt emot fler loserförfattare<br />
hit, opphävde flickan utan desto ironi sin<br />
stämma sig, hej åter här en till loserförfattare som vill<br />
omedelbart bli anställd hos oss, hon flickan såg knappt<br />
på mej ens mera men blev kvar en stund längre och lyssnade<br />
blott, jag ombads att först visa opp min hisnande<br />
osidnumrerade bunt vilken jag plockade innan ur plastpåsen<br />
med tuschpennor bland en skön beprövad kudde<br />
som &:så i skrönan finns, beträffande bunten vilken av<br />
kanské högst knappa tio sidor plus på i inte sin ursprungliga<br />
ordning vilka blivit skrivna bitvis något tag<br />
innan på min maskina Burroughs, la ut den dels snyggt<br />
så prydligt på hennes sekretärklaff, för ordentligt för all<br />
del, läs upp en liten mening därifrån ombads jag, jag har<br />
inga korta meningar, herregud loser, läs då nånting bara,<br />
slitna jeans-flickan flinade och tystnade när jag vred på<br />
mig, med förstås generad skrovlig röst fann jag första<br />
bästa napp i passagén ”tilläggsrosa glidmedelet drygare<br />
kom och klimpar emedan mest än mer julgubbsskäggsklister<br />
på tydlig rabatt i februari är, med runt<br />
larvfötter grov som dragit lika runt tunt nästan hänfört<br />
en än vilket det sammetsnässlas rötter grotta natttid till
omerskt ljus månsken stearinljus påmint svagt på ostskivd<br />
kant lysmaskslykta härmaskgången ormdrag omskrivit<br />
spride om sig en av sealed beam ljusöggla över<br />
mig [mej] som är själv loser, är loser, jag losern, se loser”,<br />
och hon flickan stönade redan, himlade sej och lämnade<br />
rummet, skulle hon ännu bli kär i mig tänkte jag, utan<br />
att hon ändå sa något mer på en tid till mej, vilket kom<br />
att bekymra mig varje gång jag såg henne alls, ock är du<br />
då loser? ville anställaren först och främst försäkra sig<br />
genast, visst, naturligtvisch förståsch, jag mår kroppsoppror,<br />
dessutom hade ju för allt faktiskt hällt en flaska<br />
ohalvdrucken snabbköpsstulen folkbärsae över min skjortkrage<br />
bedyrade jag erkänt, jadå, och genast från herrtoalettrummet<br />
på våning I här en halv rakvattensflaska<br />
på andra kragen bredvid, kombination mer oslagbart<br />
blev möjligt, omisskänligt, utslagsgivande, och bett en<br />
loser på trottoaren utanför innan spotta på mig i håret<br />
till svuret den vetskap gjort, han loskade istället och<br />
bitit mig i örat direkt för det dessutom, som mitt bevis<br />
för saken hört, tack hårda gatan även för inbillade ärret<br />
efter snart, för allt för att omisstagligt anställaren<br />
tveklöst skulle tro mej enbart, enkom förlorad jag ville<br />
ju hit, nog du är loser, tveklös loser, tydligare loser, alldeles<br />
loser, alltid loser, skriv ännu mer det loserigt då,<br />
klyschor duger här förträffligt, leve chlicé, du är anställd<br />
för gott sedan ett halvt år, med lön retroaktivt för ett år<br />
längre bakåt, hur bra det loseraktiga har alltid sitt facit<br />
bak i tiden ju, och några montörer bar varpå innan ett<br />
ögonkast genast hänt in ett nytt blankpolerat bästa<br />
skrivbord till till det nya utrymmet där samma montörer<br />
innan med slägga hårt slagit ut en mellanvägg till<br />
någon tidigare reservdirektionsvåning på den gamla<br />
vadslagninsbyråen knappt mera verksam, där skulle jag<br />
skriva, så salen och kontorslandskapet med över 30 loserförfattare<br />
fick ett extra utrymme bredvid tillför ytterligare<br />
lika många fler författare välkomnas, eller värvade<br />
sent om sider, snart att aldrig än bestilla den alltmer
stridande fortsatt ström nya fler hit och även återvändande<br />
loserförfattare som sökt sig hitåt från dit och<br />
skulle om möjligt skriva tillbaka sin story beklämmande,<br />
ge så världen det försannade loserbeviset, dock var jag<br />
ombedd att ogärna hämta egna skrivmaskiner opp, för<br />
här skriver man framför allt långsamt, olustigt, anständigt<br />
utan datorer, äkta text direkt omärkt, ehuru fri arbetstid<br />
här istället, utspelar i själva verket ingen roll om<br />
man överhuvud skrev, eller bara låtsas en liten stund då<br />
och då halvt på försök, en reseskrivmaskin fanns på<br />
varje bord, och asckoppar bredvid och gratis vin fick<br />
man hämta från en automat bredvid aldrig använda vattenboilern.<br />
Tidpunkt på dygnet spelade ingen större<br />
klargörande roll, utan sin betydelse, somliga var på bortre<br />
tjänsteresa, eller på solsemester, sökte opplevelser, de<br />
flesta loserförfattare sov här när de kom, ihopkrupna<br />
under skrivbordet, eller på skrivbordet med skrivmaskinen<br />
under bordet, eller som dyna, någon skrev lite i<br />
sömnen alternativt zzzz, och några hade även telefon<br />
kopplad, bordstelefonen då också under bordet i gömman<br />
för de mer loseraktigare författare som aldrig behövde<br />
göra research vilket jag inte heller behövde när de<br />
frågat om jag håller på med sådant, tänkte att vinner<br />
gehör om svarar nekande, ljög jag inte heller i onödan<br />
genast. I det enorma kontorslandskapet annars, det var<br />
ungefär en enstaka loserförfattare som svor svordomarna,<br />
verkligen ansträngde sej och med stor returhälsad<br />
möda en liten stund få gåvan och om en samma iver<br />
blott knackade ner något på reseskrivmaskinen sedan<br />
förmiddagen tillbaka oförtrutet, kanske opphetsat halvannan<br />
timme hållit på redan då och då som så. Andra<br />
drack nästan ständigt ohållbart av det dyra vinet i billiga<br />
plastmuggar ur, någon sjöng ovidkommande stämma,<br />
annan spelade munharpae, de flesta sprang av och an på<br />
toaletter, eller i duschen rastlöst, en enda knullade med<br />
trappstäderskan pågått, likaväl under skrivbordet sitt.<br />
Trappstäderskan en nästan närmare äldre variant av
udflickan också, men med mer fitta, knullade mer i<br />
varje fall, och hon var bäst viskades det hemligt nästan.<br />
Mycket mer hände inväntat det ändå inte här, som jag<br />
trodde, knappt någon hade skrivit mer än tio sidor på<br />
ett år, ingen verkade kunna någon berättelse, inget hade<br />
i varje fall något att säga mer, de flesta avskydde att behöva<br />
säga något för den delen, alla skröt de dock att de<br />
var erkända författare, skickliga och skrev när det stundom<br />
behövdes, vad det än i sig kunde betyda otytt,<br />
ibland kom ändå anställaren och springflickan i jeans in<br />
någonstans i det bortre av kontorslandskapet, fram till<br />
ett pågående skrivbord på mer hälft bland alla andra,<br />
nästan som det hänt på måfå, där det oförhappandes<br />
fanns en loserförfattare på plats, meddelade att anställningen<br />
är över överraskande lika plötsligt nu, nog sa den<br />
loserförfattaren något emot eller ville veta varför blev<br />
han knäad av budflickan och fick i handen ett till kuvert<br />
med en check på mer eller mindre tvenne års lön mera,<br />
så egentligen ville ju alla här bli avskedade mest av allt,<br />
den medgivna orsaken angavs aldrig och få fick kicken<br />
hur man än bar sig åt, och de flesta hade dessutom någon<br />
månad senare blivit återanställda på oviss tid, de äldsta<br />
på sina tjänster här hade varit närmare ett deccenium<br />
med oförtruten anställning pågått, och knappt ofta inte<br />
skrivit fler sidor än antalet år i tjänst. En enda loser här<br />
hade under den tid kontorslandskapet verkat i kvart<br />
sekel, utgått med det mest förnedrade av kallduschar,<br />
blivit avskedad när blev klar med sitt manuskript som<br />
förlaget skulle publicera, eller förbundit sig att publicera<br />
enligt anställningskontraktet, som blev sedermera en<br />
veritabel säljsuccé på mindre än några timmar, om det<br />
då var själva anställningskontraktet avtalat som var succéen<br />
och det huvudsakligt publicerade rentav, och någon<br />
royalty fick han ju då aldrig höra talas om, eller filmrättighet<br />
alls, allt som skrevs till punkt här tillhörde så<br />
löjligt själva bolaget, och aldrig senare hade han heller<br />
kommit åter, liksom det ryktades därför att han blivit
opererad för nyvunnet pungbråck och det stod aldrig<br />
mer något på hans maskin, den lades in i en framme<br />
monter bredvid vinautomaten. Här satt jag själv nästan<br />
en grad livssnopen och skrev om dessa förlosrade författare<br />
som intet skrev och knappt förmådde något utöver,<br />
inte som jag heller skrev om dem egentligen alls, mest<br />
stavade jag svarat främst till lekfulla rubriker med mina<br />
tuschpennor, och roade mig med att skrynkla till ett<br />
påbörjat berg av papper, hade ett efter en tid nästan lika<br />
stort som skrivbordet självt högt blivit fått det och väntade<br />
på att henne trappstäderskan någon gång skulle få<br />
för sig att komma fram till enkom mitt skrivbord här,<br />
om inte annat hjälpte tänkte jag snart ännu börja göra<br />
modellflygplan av arken fastän det krävde genast mer<br />
arbete från min sida utviket, jag hade dock burit redan<br />
in från förrådet några hundra ris med tonat papper,<br />
skulle då bombardera och störta golvet framför mig tills<br />
hon äntligen kom och frågade vad det är fråga om riktigt<br />
fatt mig, om jag inte trivs här ens från början, men<br />
många andra hade väntat redan i flera år på henne, rentav<br />
efter tidtabeller och riktlinjer, somliga ock hade gjort<br />
misstaget att skriva dikt om budflickan Dafne, eller om<br />
hennes kollega nertrappstäderskan Doften, då hade andra<br />
istället stulit diktarken ganska genast, och ett poetskrivare<br />
var verkligen ingen status här. Något egentligt<br />
fanns det ändå inte att skriva om dem för den delen<br />
beträffande, dessa kategoriska loserförfattare, de pratade<br />
inte så mycket med varandra ens åtmintone i början,<br />
bara ibland desto mer, mest mumlade och närmare ylade<br />
ganska osammanhängande försöksmeningar längs besudlade<br />
citat som ”kakka on kigale” som de kopierade<br />
av varandras annat, ingen visste dock varifrån en källa<br />
opphov försett, någon som slutligen roat sig på den bästa<br />
koherensen med att knacka in ett helt ark med meningen<br />
och fäst det ut på anslagstavlans kant påbörjat, det<br />
enda som hängde där långa tider, åtminstone på den<br />
som var närmast mig, jag med plats ett i kon-
torslandskapssalsaligt II men linjen emellan salarna var<br />
hårfin, och luftkonditioneringen trist nog hade slutat<br />
fungera så mest sura var loserförfattarna över det,<br />
verkade vara det som retade gallan på dem, den ena efter<br />
den andra hotade hotfullt skriva själva förbannelsens<br />
reklamationer till och sitt avsky för bolaget, men ingen<br />
hade ändå adressen, någon hörde sig för hos anställaren<br />
om den, hon som brast i skratt, följande dag hade ändå<br />
alla fått bordsfläktar i flera olika ljudlöshetsgrad och<br />
någon slängt ut sitt skrivbord genom fönstret och skrivmaskinen<br />
efter, i huvudet på någon som loskat loserförfattare<br />
i håret, blev ändå ingen polissak, den uniformerade<br />
vaktmästaren tystade ner saken med att erbjuda fler<br />
och bättre huvuden att spotta i, åt den som fått sitt<br />
demolerat med skrivmaskinen, han skulle &:så få en alternativ<br />
spottkopp med pedallock som slags WIP-present,<br />
om inget annat absolut hjälpte få dessutomanställning<br />
istället senare som loserförfattare själv, och han<br />
loserförfattaren fick sitt nya ännu ytterligare finare<br />
skrivbord med sexton par fötter nu flest av varje, kallades<br />
för hurtslösa tusenfotingsskrivbordet eftersom<br />
fötterna var intarsia stå hårt fastlimmat i golvet på plats<br />
med ett nytt obekant superlim som alltid glänste opplystes<br />
vara det värsta knark om det fick förångas ifall, på<br />
loserförfattare skulle släcka vilken skrivhjärna som helst,<br />
hellre alltså om han skulle lyckas få skrivbordet rubbat<br />
alls, vore han skriva i knarkdimman sin sista mening<br />
senare, det var t.o.med en klibbigare smörja smet än<br />
skäggsklistret Hammarén skrev sin anställningsmening<br />
på tydligt helst, ej helt utfall, fastän det satt där nog som<br />
medelst Spoerris lim färdigt oförgulnat, och skrivbordets<br />
alla fötter fick egna bordsfläktar dessutom, åtminstone<br />
var det slutsovet under just det skrivbordet, varpå<br />
loserförfattarnas första oppror bedarrade, hur helst ingen<br />
visste heller ännu till vilket förlag klagomål skulle<br />
framföras för den delen, och han föredetta vadslagningssnillet<br />
befattade sig inte med något utöver, bort-
tystad bolagsman spelade gaggig trodde man som en<br />
enda gång i början kommit och hälsat på oss ehuru drog<br />
några vitser och kilade iväg med budflickan för att hellre<br />
slå vad om hur länge han med skrivmaskinsdemolerat<br />
hufvud ännu skulle leva kvar som ett oskrivet kapitel,<br />
fyllt blad. Ingen visste nånting i själva verket på den här<br />
fula i<strong>nr</strong>ättningen, allt blev mestadels tytt förvrängt,<br />
precis allt var fragment mer än fragmentariskt. Hade<br />
man givna önskemål, framfördes de till trappstäderskan,<br />
budflickan, anställaren, eller den styvmodige vaktmästaren<br />
där nere i första hand, andra grepp aldrig<br />
helst ändå, någon bara man nu råkade se av andra än<br />
loserförfattare varje som aldrig gjorde något för varandra,<br />
eller gick även för sig att i en loserpersonalrestårang<br />
ge lämnat lappar till första köksan, ibland uppfylldes<br />
&:så önskningar även, till.ex. om man beställde stor<br />
pizzza eller jätteglädjeflickor, eller fickruvor i guld istället<br />
för vindruvor, eller speciella pappersark, fastän<br />
påbörjade ark med text locka, eller ville ännu leka svart<br />
mumie till trots med mest skrivmaskinsband och bad<br />
flera lådor band snabbt, en loserförfattare hade beställt<br />
omgående en en oppstoppad korp som levererades med<br />
extra lång näbb med något färdigt i, som någon hade<br />
även beställt handsekreterare och fått det, inte som de<br />
skrev mera, mest bröt arm med henne, eller att hon<br />
runkade honom, torkade näsblod, och läste sagor händelser<br />
från barnböcker flera timmar, tvättade byxor i<br />
lavoaren istället för att föra till byki<strong>nr</strong>ättningen som det<br />
normala bykbudet skötte om och svarade i hans telefon<br />
som var framtagen tillfälligt och ställd på ett hjälpbord,<br />
eller bredvid ett tangentbord intill närmast hans bihang,<br />
eller ökade anhang de på sitt gjort knullfrekvens när tid<br />
och ork blev över göra ifrån, allt annat än att behövt<br />
skriva skrift, handsekreterarna som ändå hade sin fasta<br />
arbetstid så de slapp mestadels skriva, aldrig tid för eller<br />
lust till. Här var de ändå allesammans trygga, om det<br />
vill sig, nästan som en arbetsro äntligen. Någon hade
hört sades det som ett avbrott tidas, nästan i tillvaron,<br />
att en dag än snart tidigt kom det där nere tre högst<br />
oskonsamma bufflar rikligt för rakvattnade i kavajer<br />
och kravatter helt i de moderna trafikljusets blekare<br />
färger efter, ena röd, andra grön, tredje gulast, röda slips<br />
mot huvudsaklig grön kavaj i kombination, inte ivägen<br />
för dem lisma, alla tre hade först artigt eller dels anständigt<br />
ansträngt och gemensamt rätt trovärdigt lurat vaktmästaren<br />
vid ingången och försökt förklara en stund<br />
att de ville på stubben ha anställning som tidsenliga loserförfattare,<br />
de hade t.&.med företett ur en mindre<br />
sliten större medhavda innehållskappsäck flertal författade<br />
i<strong>nr</strong>amade diplomberöm och universitetsbetyg från<br />
sparka-fotbollslaget, dock inte för någon gott att kunna<br />
avgöra genast orubbligt vem som endast ter tillräcklig<br />
likhett med författarväsen och versers makare ändock<br />
loser samtidigt, om möjligt helst framstå som de världens<br />
diffusa, men hon vackra budflickan som kunde allra<br />
bäst först knäa inte alls försent genomskådat dem i hissen<br />
oppåt, blivit idel misstänksam när de omaskerat med<br />
tvenne gemensamma krafter bar på ett slagträ i varsin<br />
burna ända som om den mätt rundstock självt och utterligare<br />
hade de även en genomskinlig osluten påse<br />
med mängder knogjärn i olika material i skilda designer<br />
samtliga i en och samma storlek medhaft släpa på in,<br />
hon hade därför inte ens särskilt bra kunnat räkna upp<br />
alla mer märkliga material de verkade vara på, ett i varje<br />
fall på fler än deras oppstoppade kvarhåriga testiklar<br />
trodde hon, en påminde på av flera mindre ospruckna<br />
rämnade färdigt formatanpassade Colombï_ägg förenande<br />
skalet, agg ett par på artificiella globuli vaginales,<br />
en i dekorhöljen av ektoplasma, de flesta var självfallet<br />
hårda härdens dessa i alltjämt ej alltför obrutna förpackningar<br />
direkt från fantasien, härrört tagna var några<br />
i andra kombinationer tilllika, ett i ett ett helt hårt järnträvirke<br />
aldrig delvis täljts, för ändamål stålsatt, inte<br />
som hon självfallet någonsin pluggat igenkänningskun-
Illustration: Ellinor Åslund<br />
skap eller detalj och materiallära på tekniska högskolan<br />
emellertid tvi förbehållet tveklöst omgående förmått<br />
knäa dessa suspensoarlösa råbusar och efter ju också<br />
tvärnödstoppat hissen vid på nördarnas felvåning där<br />
matsalen Snusket låg direkt ännu en avstats under arbetsparadiset<br />
vart de på väg varit, behövt halvannat<br />
påminnelseknäat dem ytterligare mer oppriktigt ännu,<br />
ännu alls tveklöst därpå ringt upp till en genast de svåra<br />
ohållna geniernas ledig omedelbar uttryckande nästan<br />
fortare än förresten spasm Move & Pack-aktighet artig<br />
genast flytt-transportfirma i undflydd tid redo att komma<br />
bestämt snarast ganska skyndsamt omgående fortare<br />
än någon genvägs efter tre i byxslittyg opaketerade paketförsändelser<br />
till bortre helvetet någonstans ilsnabbt<br />
fort sluppet vidhängt hänt försigkommet undanstökat.<br />
Det goda likafullt på det här blotta kontorslandskapet<br />
oss alltid, att man fick onek skriva helst helt ifred evigt<br />
från omvärld obekommet, ingen press sagts, aldrig<br />
stress, sin tid obidad, lattidligt, utan slut därför främst,<br />
en enda yttersta fördelen med förutsatt man verkligen<br />
riktigt aldrig bli klar särskilt, helst knappt alls skriva då<br />
snarare, istället skrivmogna, och hårdna på annat,<br />
oavhängigt vänta på att bli avskedad hellre helst om det<br />
vill sej, så mycket bättre än att bara sluta någon gång<br />
helt eller värst plötsligt få för sig något annat mer ovidkommande<br />
av allt. Han som dock fuskat, plattfot som<br />
fick sin sagda tvivelaktiga boka publicerad härifrån, hade<br />
sent omsider slutligen skickat hit ett överhuvudtaget<br />
tafatt påsckort till julaftonen ändas obegåvat än ändras,<br />
ångrat sagt att det är ett förtytt klart som entydigt helvete<br />
numerae ute bekommet honom till skillnad allt från<br />
enär satt på fabriken utlevd, oss avund fortsättae stå.<br />
Stefan Hammarén
Brott, frigörelse och<br />
musikalisk modernism<br />
Ich fühle Luft von anderem<br />
Planeten<br />
- Stefan George<br />
Det är till dessa ord som tonerna<br />
fullständigt lämnar denna jord –<br />
och dess tonala gravitationscentrum<br />
– i ett av musikhistoriens mest<br />
radikala brott. Det är en sopran<br />
som ovanligt nog får ta plats jämte<br />
stråkarna i Arnold Schönbergs<br />
andra stråkkvartett från 1909,<br />
när den atonala musiken gör<br />
sitt inträde som från ett annat<br />
musikaliskt universum. Den<br />
västerländska musiken hade fram<br />
tills då varit stadigt förankrad i det<br />
tonala systemet (även om Wagner<br />
Mats Dahllöf<br />
börjat rucka på detta), vars dur och<br />
mollskalor än idag utgör grunden<br />
för i princip all populärmusik. I den<br />
atonala musiken släpps så tonerna<br />
fria och oktavens tolv toner ges<br />
alla jämbördig ställning. Musiken<br />
– som än idag för många är att<br />
klassas som olyssningsbar – drevs<br />
för Schönberg fram genom ett i<strong>nr</strong>e<br />
tvång att utöka det musikaliska<br />
uttrycket. En musikalisk<br />
expressionism för det irrationella<br />
undermedvetna (den expressionism<br />
som även är ett utmärkande drag<br />
för Schönbergs tavlor, det andra<br />
konstnärliga uttryck han alls inte<br />
var oäven i). Överskridandet och<br />
lämnandet av tonaliteten kan ses<br />
ha sina paralleller i det abstrakta<br />
måleri som samtidigt växte fram –<br />
en jämförelse Schönberg själv gör<br />
med hänvisning till Kandinsky –<br />
liksom i sprängandet av den bundna<br />
versen inom poesin.<br />
Utöver behovet att uttrycka<br />
ett kaotiskt i<strong>nr</strong>e, ansåg<br />
Schönberg utvecklingen som<br />
en historisk nödvändighet i den<br />
i huvudsak österrikiska-tyska<br />
musiktraditionen, som han trots<br />
allt såg sig fast förankrad i. När<br />
han efter ett drygt decennium av<br />
atonala skapelser och funderingar<br />
så kom fram till sin tolvtonsmusik –<br />
där ordning skapas i det potentiella<br />
kaoset, genom att en to<strong>nr</strong>ad<br />
bestående av de tolv tonerna bli den<br />
grund som stycket utvecklas ifrån<br />
– menade han sig ha säkrat den<br />
österrikisk-tyska musiktraditionens<br />
överlägsna ställning för de<br />
kommande hundra åren. Han fick<br />
väl på sätt och vis både rätt och<br />
fel.<br />
Den avantgardistiska musiken<br />
möttes med idel kalabalik vid<br />
framförandena i Wien och<br />
tillsammans med sina elever Alban<br />
Berg och Anton Webern bildade<br />
de så ett slutet sällskap, där deras<br />
musik kunde framföras under mer<br />
välvilliga omständigheter. När så<br />
nazisterna kom till makten förbjöds<br />
musiken och blev till typexemplet
för Entartete Musik. Schönberg<br />
kom sen att återkonvertera till sin<br />
judiska tro och levde resten av sitt<br />
liv i Los Angeles.<br />
Men om den nazistiska regimen<br />
dömt ut den nya musiken, så<br />
var det något helt annat med de<br />
unga kompositörer som tog vid<br />
efter kriget. I synnerhet var det<br />
Weberns vidareutveckling av<br />
tolvtonsmusiken; om Schönbergs<br />
musik ofta är ett kaotiskt i<strong>nr</strong>e<br />
känsloutlopp, så är Weberns musik<br />
snarare abstraherad till en perfekt<br />
kristall. Det var till denna musik<br />
som de unga kompositörerna<br />
vände sig efter krigets fasor i sin<br />
vilja att göra tabula rasa med den<br />
musiktradition som verkat leda<br />
rakt in i gaskamrarna.<br />
∬<br />
”Schönberg är död“ lyder titeln på<br />
en tämligen polemisk uppgörelse<br />
av arvet efter Schönbergs död<br />
1951, skriven av den då 26-åriga<br />
Pierre Boulez. Boulez kom snabbt<br />
att bli ett av de främsta namnen<br />
i efterkrigstidens musikliv, såväl<br />
som kompositör, teoretiker och,<br />
på äldre dagar, dirigent. Utifrån<br />
Weberns mer seriella tagning av<br />
tolvtonsmusiken började man så<br />
hantera andra parametrar som<br />
rytm, dynamik och duration utifrån<br />
samma idé om serier. Att Boulez<br />
valde mellan matematiken och<br />
musiken är väl här inte oväsentligt,<br />
Arnold Schönberg<br />
för den totala serialismen, som den<br />
kallas, handlar mycket om form<br />
i allmänhet och komplicerade<br />
matematiska strukturer i synnerhet.<br />
Och nog lämnade man på många<br />
sätt traditionen långt bakom<br />
sig – och ofta också publiken.<br />
Samtidigt ska man inte överdriva
svårigheten – många av Boulez<br />
verk är såväl fascinerande som<br />
förföriska; inte minst i utforskandet<br />
av fullständigt nya klangvärldar<br />
med för traditionen märkliga<br />
instrumentkombinationer och<br />
rytmer (ofta med infl uenser av ickevästerländska<br />
musiktraditioner, likt<br />
redan Claude Debussy). Ett tidigt<br />
mästerverk utgör Le marteau sans<br />
maître från 1954, med sättningar av<br />
René Chars poesi för kvinnlig solist<br />
och en märklig instrumentsextett<br />
bestående av bland annat vibrafon,<br />
gitarr och altfl öjt. Boulez kom sen<br />
att bli alltmer upptagen av Stéphane<br />
Mallarmés poesi, exempelvis i ett<br />
av Boulez största verk Pli selon pli.<br />
I Mallarmés koncentrerade och<br />
formalistiskt strikta poesi fann<br />
Boulez en parallell till sitt eget<br />
komponerande. (En intressant<br />
jämförelse och parallell till<br />
detta fi nns hos den musikaliska<br />
målaren Paul Klee, som med i sitt<br />
utarbetande av en bildkonstens<br />
musikaliska form inte menade sig<br />
ha kommit längre än till Mozart.)<br />
Boulez musik karaktäriseras av<br />
en slags nykter galenskap som<br />
kräver fullständig uppmärksamhet.<br />
Samtidigt riskerar, vilket John<br />
Cage uppmärksammat, den totala<br />
serialismens fullständiga kontroll<br />
och matematiska formalisering<br />
av det musikaliska materialet,<br />
paradoxalt nog till att dess gräns mot<br />
till det fullständigt slumpmässiga<br />
blir närmast ohörbar.<br />
Men den tabula rasa med traditionen<br />
som den totala serialismen gjorde,<br />
innebär på sätt och vis att idén<br />
om en dylik tradition förs till sin<br />
slutpunkt – och, för vissa, fängelse.<br />
Vägen framåt kan inte längre<br />
åstadkommas genom radikala brott<br />
mot det rådande.<br />
∭<br />
Senkommet preludium i form av<br />
ett intermezzo.<br />
När Kant i sin tredje kritik<br />
defi nierar geniet som den som<br />
skapar sina egna regler, och alltså<br />
bryter med det givna, inleder<br />
han en lång tradition som jag<br />
vill mena förenar romantik och<br />
modernism; det är här brottet som<br />
estetisk, och intellektuell, fi gur<br />
växer fram och får sin revolutionära<br />
status. Musikaliskt inleds det hela<br />
såklart med Beethoven. Närheten,<br />
både för Kant och Beethoven,<br />
till den franska revolutionen<br />
omkastning av samhället är givetvis<br />
intressant. Beethovens tredje<br />
symfoni – musikhistoriens mest<br />
revolutionerande – sägs länge ha
gått under arbetstiteln Buonaparte, då<br />
Beethoven i Napoleon såg den franska<br />
revolutionens ideal inkarnerade.<br />
Men efter att Napoleons utropade<br />
sig till kejsare sägs Beethoven i<br />
vrede ha tagit bort hans namn och<br />
den personliga dedikationen lyftes<br />
så istället upp till det allmännas<br />
nivå: ”Eroica” kort och gott.<br />
∾<br />
Frågan vi avslutningsvis alltså<br />
måste ställa oss är om brottet som<br />
konstnärligt credo – så centralt för<br />
både romantiken och modernismen<br />
– tappat sin kraft och relevans. Inom<br />
musiken mer specifikt i relation till<br />
vad många sett som en extrem-<br />
modernismens återvändsgränd;<br />
men problematiken är givetvis<br />
vidare än så. Om detta nu skulle<br />
betyda att vi lever i en ”post-historisk<br />
tid”, är väl det bara riktigt i den<br />
mån man förknippar historien med<br />
dessa framåtskridande brott. Ny<br />
musik, liksom övrig konst, skapas<br />
såklart alltjämt, och visst finns det<br />
även aspekter av uppror mot den<br />
tidigare generationens estetik. Det<br />
är väl däremot få som slår på stora<br />
trumman och proklamerar den<br />
historiska nödvändigheten i att slå<br />
in på en viss väg (ja, utöver de som<br />
vill ha uppmärksamhet såklart –<br />
vilket väl gäller för alla tider). Men<br />
med gesten följer kanske idag också<br />
en känsla av fars, för att parafrasera<br />
Marx. Dock har ju såväl romantiken<br />
som modernismen varit fylld av<br />
kompositörer som, utan att åberopa<br />
brottet och framåtskridandets idé,<br />
varit radikalt nyskapande.<br />
I andra lägret av den musikaliska<br />
modernismen återfinns, betydligt<br />
mer populär bland publiken,<br />
Igor Stravinskij, som med sin<br />
neoklassicism istället vände sig<br />
till tiden före romantiken och,<br />
trots namnet, klassicismen, för<br />
att därur skapa radikalt ny musik.<br />
En slags post-modernism avant<br />
la lettre, om man så vill, även<br />
om det kanske hellre bör sättas i<br />
samband med vad vännen Picasso<br />
samtidigt gjorde inom konsten, i<br />
sin närkamp med konsthistorien<br />
giganter. Och med Schönbergs<br />
död 1951 – de båda giganterna<br />
levde praktiskt taget grannar i Los<br />
Angeles – var även serialismen<br />
tillgänglig för Stravinskij, som då<br />
gjorde en helomvändig, tog till sig<br />
tolvtonstekniken och skapade några<br />
av serialismens mest populära verk.<br />
Viljan att anamma segrar alltså i denna<br />
musikaliska saga över brottets figur.
Konsten som frigörelse<br />
eller konstens frigörelse<br />
People today believe that<br />
scientists are there to instruct<br />
them, writers and mucians<br />
etc. to entertain them. That the<br />
latter have something to teach<br />
never occurs to them.<br />
Wittgenstein fällde 1939 de ovan<br />
citerade och tänkvärda orden och<br />
reflekterar följaktligen över att<br />
konst inte lika självklart tillskrivs<br />
kunskapsgenerande egenskaper<br />
som vetenskapen. Konst betraktas<br />
ofta som underhållning, som<br />
blott ett avbrott, tidsfördriv,<br />
en paus – kanske en vila. Med<br />
det sagt behöver inte konst vara<br />
uttalat bildande. Ett konstverk<br />
kan underhålla, provocera, vara<br />
Rebecka Lundborg<br />
vackert eller/och intetsägande;<br />
konstverk, vilka säger: ”jag är<br />
underhållande”, ”jag provocerar<br />
dig”, ”jag är vacker” och ”jag är<br />
ett intetsägande konstverk”. Vilket<br />
sålunda betyder att betraktaren inte<br />
lämnas utan reflektion över konsten<br />
– vi reflekterar över konstverkets<br />
underhållande egenskaper,<br />
provokation, estetik eller platthet,<br />
vilket i ett större perspektiv är ett<br />
reflekterande över själva konsten<br />
– vi tolkar verket. Alltså; all typ<br />
av konst kan lära oss någonting,<br />
vi tänker: ”Jag gillar konst som är<br />
underhållande”, ”Jag gillar att bli<br />
provocerad”, ”Jag gillar inte att bli<br />
provocerad utan betraktar hellre ett<br />
vackert konstverk” eller ”Jag gillar<br />
konstverk som är både estetiskt<br />
tilltalande och provocerande”.<br />
***<br />
Alla agerar i tid och otid och mer<br />
eller mindre medvetet konstkritiker;<br />
det sker när vi passerar ett elskåp<br />
med graffiti och tillskriver<br />
spraykonsten epitetet och fäller<br />
omdömet: ”fult klotter”, än mer<br />
tydligt om vi besöker en vernissage<br />
och helt explicit om vi agerar<br />
konstkritiker genom att författa en<br />
kritisk text om en konstutställning<br />
eller liknande. Vi betraktare fäller<br />
omdömen om konsten och säger<br />
så även någonting om vår konstsyn<br />
och om oss själva. All betraktande<br />
av konst är självreflekterande och<br />
tolkande – detta sker dock på ett<br />
mer eller mindre medvetet plan<br />
och med skilda förutsättningar.
Art does not reproduce what we<br />
see; rather it makes us see.<br />
Paul Klee<br />
Konst utgör en möjlighet för<br />
skaparen att för en stund dra sig<br />
tillbaka från den yttre verkligheten,<br />
frigöra sig från sin i<strong>nr</strong>e värld och<br />
i och genom konsten söka en ny;<br />
det är en möjlighet för skaparen<br />
att förstå sin i<strong>nr</strong>e värld och genom<br />
konsten förmedla den. Likaledes<br />
är det en möjlighet för betraktaren<br />
att lämna den yttre verkligheten<br />
och träda in i en annan människas<br />
idévärld. Konstens helande –<br />
läkande – kraft manifesteras då den<br />
kan ge tillfällig frigörelse genom<br />
att generera känslor av extas, agera<br />
tillflyktsort, andningshål och/<br />
eller en tröst, likafullt som en mer<br />
genomgripande frigörelse. Konsten<br />
genererar därmed möjligheter för<br />
skapare och betraktare att sträcka<br />
sig till ett nytt i<strong>nr</strong>e universum eller<br />
ännu längre in i sin i<strong>nr</strong>e värld, än<br />
vad som tidigare uppfattats möjligt.<br />
Den nya världen är likväl från sin<br />
födelse dömd att på nytt kunna<br />
krossas. Känslan av identifikation<br />
behöver inte ses som ett bekräftande<br />
av den egna världen, genom att<br />
känna igen sig i en känsla – en<br />
ytterst abstrakt sinnesstämning<br />
– kan betraktaren få en djupare<br />
förståelse för sin i<strong>nr</strong>e värld och<br />
dess uppbyggnad. Liksom Klee<br />
uttrycker kan konsten få oss att se.<br />
***<br />
Att skapande och betraktande<br />
av konst är en möjlighet till att<br />
förstå sig själv och sin omvärld - en<br />
frigörelse för skapare och betraktare -<br />
har jag gjort gällande. Dikotomin<br />
skapande och betraktande; aktivt<br />
och passivt vill jag bryta upp, med<br />
andra ord frigöra konstnären och<br />
betraktaren från sina roller och visa<br />
att dessa inte går att hålla isär.<br />
Likaså ämnar jag ifrågasätta vår<br />
föreställning om vad som utgör<br />
konstverket i egentlig mening.<br />
Relationen skapare och betraktare<br />
kan illustreras som en dialog – ett<br />
pågående samtal – där ”konstverket”<br />
agerar medium och betraktaren byts ut.<br />
Denna förenklade bild kan vidare<br />
hävdas ske under en maskerad<br />
där de minglande skiftar<br />
samtalspartners och byter masker<br />
(”skapandemasken”). Skapandet<br />
ser jag på flera plan: dels sker<br />
det ursprungliga skapandet i<br />
skapandet av ”konstverket” (not:<br />
vilket inte utesluter att kons-ten<br />
är någonting annat än en artefakt;<br />
ett performancekonstverk e.d.) när<br />
konstnären försöker efterbilda - i<br />
”konstverket” tolka - en förslagsvis<br />
en abstrakt känsla eller<br />
idé, men skapandet sker likaså<br />
vid varje betraktares tolkning av
verket. Jag har tidigare förklarat<br />
att ett betraktande konstituerar<br />
tolkning och nedan illustreras hur<br />
tolkningsakten alstrar konstverket;<br />
Esse est interpretari - att vara är<br />
att tolkas. Det är således innehållet<br />
– idén (som konstnären genom<br />
Marcel Duchamp: Fontän<br />
artefakten eller akten förmedlar och<br />
sedermera betraktarens tolkning av<br />
densamma) som utgör konstverket i<br />
egentlig mening; det materiella eller<br />
förnimbart synliga är endast ett skal<br />
där konstverket huserar. Jag menar<br />
att konstnären Marcel Duchamp<br />
genom att signera kopior av egna<br />
verk, skapade av andra konstnärer<br />
”Godkänd kopia, Marcel<br />
Duchamp” och Andy Warhol<br />
genom massproduktion uppvisar<br />
konceptet, idéns bärande funktion<br />
i verket. Tvivelsutan är dessa verk<br />
kommentarer över konsten.<br />
***<br />
Här kan invändas att ett konstverk<br />
skapat i estetiskt syfte har en yta (ett<br />
skal) som är det företrädesvis mest<br />
betydande (framför ett inneboende<br />
budskap), till skillnad från ett<br />
konceptkonstverk – och visst är det<br />
så. Tolkningen av ett verk utgår<br />
alltid från det vi förnimmer med<br />
blotta ögat, alltså det som huserar<br />
konstverket. Ett vackert verk har<br />
ändock inneboende i sig (om det<br />
estetiska är det konstnären ämnar<br />
frambringa) idén om det vackra, vilket<br />
utgör konstverket i egentlig mening.<br />
Tanken menar jag alltså gäller även<br />
så kallad traditionell konst; på så vis<br />
existerar som fysisk tavla endast en<br />
Mona Lisa men i abstrakt mening<br />
ett oändligt antal Mona Lisor, vilka<br />
skapas av varje betraktare (skapare<br />
i sekundär mening). Konstverkets<br />
ursprungliga dräkt kan sålunda
ibehållas intakt medan objektet<br />
likväl utgör en mängd unika verk;<br />
konstverken som frigörs ur artefakten<br />
kan i sin tur sägas frigöra artefakten<br />
från den ursprungliga konstnären<br />
och konstverket. Betraktarens<br />
position är i den bemärkelsen inte<br />
att betrakta som passiv. Givetvis kan<br />
framhävas att den första skaparens<br />
tolkning är att betrakta med störst<br />
respekt (men det motsäger inte mitt<br />
resonemang).<br />
Tanken om konstverket som<br />
konstituerat först i tolkningsakten,<br />
innan är det ett föremål bland<br />
andra, och som inneboende i sig en<br />
mängd tolkningar och konstverk,<br />
går i linje med filosofen Dantos syn<br />
på konst. Jag menar att då skaparen<br />
redan i skapelseprocessen intar en<br />
tolkande position inför verket -<br />
exempelvis inför en känsla - vilken<br />
ska förmedlas i objektet, akten<br />
e.d. (genom vilket betraktaren tar<br />
del av konstverket) sker skapandet<br />
av konstverket redan innan och i<br />
föremålets tillblivelse, det vill säga om<br />
man anser att det är i tolkningen och<br />
inte i det handgripliga utformandet<br />
av artefakten, konstverket uppstår.<br />
Konstnärens betraktande och<br />
tolkande position inför verket gör att<br />
konsten likaså för konstnären, som<br />
för den konventionella betraktaren,<br />
konstituerar självreflektion och är<br />
därmed ”bildande”.<br />
Konstens uppgift är likaså att frigöra<br />
sig från föreställningen om vad som<br />
är konst, sålunda på sätt och vis att<br />
frigöra sig från föreställningen om<br />
sig själv. Konstens avantgardistiska<br />
sida är därmed vital, inte<br />
enbart för att konsten inte ska<br />
stagnera; den normsprängande<br />
(och provocerande) konsten<br />
är likaså angelägen i ett större<br />
perspektiv; det ges ständigt nya<br />
prov på konstens betydelse som<br />
normsprängande kraft, sträckande<br />
sig utanför konstens värld - konsten<br />
som medel för frigörelse. Konsten<br />
utgör en unik kanal i samhället -<br />
en plats av kreativt skapande där<br />
människor kan samlas och dela<br />
sina världar - och bildar inte en<br />
avskild sammankomst med en<br />
särskilt klick inbjudna, utan kan<br />
i högsta grad ha verkan utanför<br />
sig själv. Konstens sällsynta och<br />
oumbärliga förmåga att förena,<br />
skapa gränsöverskridande band och<br />
incitament till förändring - i det lilla<br />
och i det stora - får aldrig förringas.
Att svälla utan slut<br />
Om den feministiska grotesken som motiv<br />
i Sara Stridsbergs Darling river<br />
I Sara Stridsbergs senaste roman<br />
Darling River finns det ett flertal<br />
groteska motiv – Dorothy som<br />
sväller av graviditeten och som föder<br />
ett groteskt, dött barn, modern<br />
som far på vägarna och genomgår<br />
en abort och därefter alltid förföljs<br />
av lukten av förlossning och dött<br />
barn. Tydligast av dessa framstår<br />
dock Lo, som tillbringar sina dagar<br />
nere vid floden (kallad Darling<br />
River) tillsammans med sin far<br />
och ett antal älskare. Los älskare<br />
är så många och liknar varandra så<br />
mycket att hon slutar kalla dem vid<br />
namn, istället kallar hon alla för<br />
darling. Samlagen är kärleksfulla<br />
och lekande, främlingarna ger<br />
henne gåvor, tvättar henne i floden<br />
och viskar hennes namn. Men allt<br />
eftersom blir Lo allt sjukare. Hon<br />
lider av en mystisk ögonsjukdom<br />
Sophie Zettermark<br />
som sprider sig i hela kroppen<br />
och orsakar hennes förfall och<br />
långsamma förruttnelse. Hon<br />
får utslag och blemmor, hennes<br />
fötter blir såriga och variga<br />
och hennes hår faller av i stora<br />
stycken. Älskarna och de lekfulla<br />
kärleksmötena vid floden blir allt<br />
färre och Lo tillbringar nu istället<br />
sin tid inne i jungfrukammaren.<br />
Omgiven av skräp, cigarretter,<br />
gamla bindor och plåster lever hon<br />
på alkohol och feta bakverk, allt<br />
medan fadern plockar bort flugor<br />
och sårskorpor från hennes kropp<br />
med en pincett och fäster stora, vita<br />
rosetter över hennes kala fläckar på<br />
huvudet. Hon sväller tills hon i<br />
slutet av romanen blivit så stor att<br />
fadern måste be en skräddare sy<br />
ihop flera dräkter till en enda stor,<br />
de klänningar hon tidigare haft<br />
är alldeles för små. Lo blir till ett<br />
sexualiserat barn, ett barn som inte<br />
växer upp trots att åren går, istället<br />
sväller och förruttnar hon – hon<br />
blir grotesk.<br />
I The female grotesque diskuterar<br />
Mary Russo den feminina<br />
grotesken som motiv och menar att<br />
den är förenad med risk, men också<br />
med möjligheter – att gå utanför<br />
en kontrollerad femininitet är att<br />
ifrågasätta hur femininitet görs<br />
och för vem det görs. Att iscensätta<br />
den groteska kroppen blir att<br />
synliggöra det begärssystem som<br />
utgår från att bli betraktad, från<br />
att kontrollera sin kropp, paketera<br />
den, hämma den, stänga in den<br />
inom renliga gränser och med<br />
alla möjliga tänkbara medel. Den<br />
groteska kroppen är utan gränser,<br />
den är öppen, föränderlig och<br />
oregelbunden. Men den är också<br />
intimt förknippad med ”kroppens<br />
lägre strömningar”, med smuts,<br />
förnedring, död och födelse, den
är den bortträngda bilden av<br />
kroppen, det nedvärderade, det<br />
undanskjutna. ”The images of the<br />
grotesque body are precisely those<br />
which are abjected from the body<br />
canons of classical aesthetics”,<br />
skriver Russo. Samtidigt som den<br />
drar mot död och förruttnelse, drar<br />
den på samma gång mot liv och<br />
sexualitet, mot växande och föda.<br />
Lo är på samma gång sexuell,<br />
förruttnande, ätande, sjuklig,<br />
döende och växande. Hon blir den<br />
feminina grotesken eftersom hon<br />
blir allt det som är undanträngt,<br />
eftersom hon överdriver<br />
femininiteten tills den spränger de<br />
gränser som satts upp – av fadern,<br />
av älskarna, av omvärlden - för hur<br />
hon ska vara och se ut. I bilden av<br />
Lo växer intressanta frågor fram om<br />
hur vi gör vår kropp, om rädslan för<br />
kroppslighet som resulterar i den<br />
kontrollerade femininiteten, om hur<br />
begär skapas och hur det görs, om<br />
allt det som nedvärderas, som skjuts<br />
undan. Men även om den groteska<br />
kroppen i Los fall är kopplad till<br />
en viss sorg över sjukdomen är det<br />
viktigaste också att den visar på<br />
möjligheterna, möjligheterna att<br />
gå utanför, att omskapa kroppen,<br />
att synliggöra det som tycks vara<br />
så alltöverskridande och samtidigt<br />
så förment osynligt: normer för hur<br />
kroppar ska se ut, hur de ska fungera,<br />
hur de ska lukta, bete sig och göras.<br />
Illustration: Amanda Gawelin<br />
Läs mer om feminina groteska<br />
motiv:<br />
Mary Russo: The female grotesque<br />
Anna Lundberg: Allt annat än allvar<br />
– Den komiska kvinnliga grotesken i<br />
svensk samtida skrattkultur.<br />
Maria Jönsson: Som en byracka –<br />
Självbiografi, estetik och politik i<br />
Agneta Klingspors författarskap.
Novell<br />
Jag vaknar och vakenheten kastar gruskast i ögonen på mig. Vakenheten smakar<br />
bitterbeskt och luktar fränt. Den faller inte ned på mig med ett dån men sipprar<br />
sakta fram mot mig i små vågor av förhärdande rörelser. Koagulationsprocess. Mitt<br />
i<strong>nr</strong>e börjar stelna till det yttres i<strong>nr</strong>e. Det yttres hårda gränsländer kysser mitt i<strong>nr</strong>e<br />
i en lång och trängtande kyss. Ingår i en mesallians. Vi två är ett. Och så är det ju.<br />
Med det i<strong>nr</strong>e menar jag de i<strong>nr</strong>e ringarna av sensationer. Dessa ringar öppnas och<br />
sluts, öppnas och sluts. Alltid singulära, aldrig inordnade. Intensiteter som stelnar,<br />
malandets praktik tar vid. Och aldrig kan jag bli, aldrig kan jag bli... En tankens<br />
sjukdom (syftande framåt och bakåt men aldrig bara hit). Som endast kan botas<br />
med? Hårt, idogt arbete? Willy Kyrklund har säkert något klokt att säga om det<br />
där. Den idogt arbetande och produktiva är inte av samma uppoffrings art som den<br />
passivt stagnerande, den olycklige och late. Vår hjälte är den senare, för med honom<br />
har livet varit mindre givmild. Ändå fördrar han sin tillvaro, trots att han krossas av<br />
oket att bära - sig själv.<br />
Nu har koagulationen redan fullbordats. Jag kan inte minnas hur det<br />
hände. Jag minns att jag såg uppåt, tittade utåt, med nyuppslagna<br />
ögon, ogrumlade, ogrusade... Jag minns att jag såg en bit matta, grön,<br />
så som den alltid har varit, på mitt golv invid sängen, men ändå var det<br />
nu någonting annorlunda med detta gröna. Den var grön på ett från<br />
mattan oberoende sätt, en från den holistiska värld jag lever i avskild<br />
bild, den idiotiskt stelnande holism som inte ger utrymme för något<br />
frigjort grönt, som kodar allt grönt som en del av denna helhet, oavsett<br />
nyans, oavsett förekomst, oavsett potential att bli någonting annat. En<br />
färg, en textur, en unik förekomst. Existerande i några sekunder, innan<br />
uppvaknandets processer tar itu med de sista spåren. Så opererar tingen,<br />
försmädligt, bakom ryggen, nästan så att man alls inte märker det.
*<br />
Det obehagligaste är omkodandet. Den in i varje por, varje cell, parasiterande översättbarheten.<br />
Alla funktioner, alla ekvationer, inordnade i universella system. Själva den pulserande organismen<br />
(dess unika tics och svampiga veckningar) omdirigerade till att existera såsom en kropp invid en<br />
kropp invid en kropp. Singulära kvaliteter omvandlade till en singulär kvantitet; en samling kroppar.<br />
Denna din kropp: drypande, spasmodiskt pulserande, det organ genom vilket livet levs, genom<br />
vilken yttre och i<strong>nr</strong>e förnimmelser konsolideras till existensens alldeles speciella textur. En gigantisk<br />
sig hävande lunga, strandad på en olycklig kust, upplockad av främlingar för att upptas som en<br />
maskin bland maskiner. Du tilldelas syften och orsaker. Du görs härledbar och beräknerlig, efter<br />
given definition. Stämplad med människosigillet. Nummerlappen och nummerplåten. Skrattet och<br />
gråten - kvantifierade i decibel och milliliter. En liten pipett för rättmätig uppskattning. Du har<br />
blivit en mänsklig maskin och när du ser dig omkring märker du att förekomsterna runt omkring<br />
dig har förvandlats till maskiniska ting. Du vandrar genom en förtingligad värld, klarflytande och<br />
lucid. En värld av väl avgränsade föremål. Du inkorporerar definitionerna av dig själv och det som<br />
faller utanför kan du inte prata om, kan du inte greppa. Du pressar ner den bullriga samling påhitt<br />
som är du i en vacker klänning med dubbelsnitt, den spricker lite i sömmen och spänner hårt runt<br />
axlarna, men när den väl är på fladdrar tyget i vinden runt dina små vita anklar och på balgolvet<br />
kommer prinsen att vinka prinsaktigt och du kommer att valsa fram med jagskapet tätt åtsittande<br />
över den bultande kroppen.<br />
Övergödning är kroppens kall! Hur smäcker man än önskar vara strider<br />
ändå smaken för sin rätt till förverkligande, smakens sensation som kräver<br />
sina stimuli, ropar på förfettning och konsumtion in absurdum om man fick<br />
låta dess röster tala och domdera. Den vilda smakens frittilande tassar som<br />
smyger sig om natten mot skafferiernas hålor, snokar och nafsar, likt ett litet<br />
levnadsglättigt djur som söker det okända, det fördolda bakom freonstinna<br />
murar. Men detta är inte fallet. Den vilda smaken är exklusiv och hög och inte<br />
domderar den tassarnas gränsilande, den lilla tassens herre är ingen annan än<br />
den märkliga pappa som kallas sötsuget, rastlösheten - oron som infinner sig<br />
*
och kräver att stillas, kanske ett naturligt infall för att förtrycka andra drifter<br />
och känslor som mer svårligen kan tillfredställas. Mätta din kropp! Ett slags<br />
tvingande syrebehov av främmande mönster, en gråtande katt som sitter på<br />
pälsen och rälsen som surrar av ett annalkande tåg, kittlande ljus som fl imrar<br />
och kittlar, julgransbelysning på övervintrad gran, en stämningsfull kväll är<br />
jag nu uti farten med övertäckt hjässa och rumpan bar.<br />
Den enorma jagiska mättnaden; svällande, jäsande...<br />
Men det fi nns någonting konstigt i konstruktionen, någonting som skaver mot det rimliga.<br />
Du står plötsligt inför ett val och måste fatta det på legitima grunder. Vilka grunder då? Vilka<br />
är egentligen förutsättningarna? Du börjar att med händerna treva efter en plats i kroppen<br />
bakom ditt spännande skinn, en jordmån att slå upp något beständigt på, en kärna bland allt<br />
sviktande kött. Du försöker att i dunklet lokalisera en enda pålitlig konstant i den formel<br />
som är du, mittibland de otal variabler som kan tänkas spela in och påverka slutprodukten.<br />
Du inser att det verkligen är ett oändligt antal variabler det rör sig om. Du intalar dig att om<br />
du bara hittar en enda arkimedisk punkt som inte kan förklaras av evolutionära processer,<br />
släktledens släktledens förgrening, förgrening, anpassning efter miljöförändring, så kan du utifrån utifrån denna denna punkt punkt<br />
konstruera om maskinen på nytt. Allt kommer vara förlåtet! Men ju längre du grubblar<br />
desto klarare klarare framstår det för dig dig att att samtliga samtliga aspekter i själva verket är föreställningar du<br />
inkorporerat, handlingsmönster du efterhärmat, möjliga att härleda till antingen det ena eller<br />
det andra. Du inser att det endast är en principsak att du envisas med att vara du och inte<br />
*<br />
*
din granne eller hans granne. Begreppen passar inte längre, klänningen spricker i sömmarna.<br />
Du sväller till en absurd ansamling element, tusen röster varav ingen är din egen. Du är en<br />
radio, både mottagare och förmedlare. Världen talar genom dig, du är en genomkörsport för<br />
samtidens motsägelsefulla eller varandra-bekräftande röstansamlingar, du är en spelplats för<br />
tiden, en mikropolitisk arena vars ägare är någon annan.<br />
Du rannsakar dina delar en efter en, frigör dem från den hårda stommens politik.<br />
Saker faller samman. Inövade handlingsmönster, vidhängande; reminiscenser från en<br />
tid då kroppens och tankens praktiker stod i syftets tjänst, nu: blott ett eko.<br />
*<br />
Blötdjur frodas i vattnet, hasar sin struktur över sandbottens korniga yta, glittrar<br />
i grönt och rött och rost i de räffl ade hinnorna av hud i kroppsstrumpan. Var<br />
slutar denna ramsa? Jag söker mig inåt i min kropps vätskefyllda substanser,<br />
söker en vägg bakom den mjuka organismens fj ädrande vävnad. Ett fäste<br />
bakom de skiktade fettlagren, blåsorna, hudvecken; ett slags i det innersta<br />
påträff bar mur av kött i det omgivande köttets kyrka, en slags människa<br />
bakom detta jäsande och av ådernät genombrutna. Men kroppens plasma<br />
är genomsläpplig och lätt och inget tar emot bakom den slippriga hudens<br />
fi berväggar.<br />
Släpa mig denna ickekropp genom de tröga marker, pressa det gelatiniska köttet genom världsorganisationernas<br />
stora kvarn.<br />
Fysionomier. Överallt fysionomier. På gårdsplanen. I staden. I skogen. På gatan. I berg och<br />
bland andra. Fysionomier på kvällen och på morgonen. Med tillbehör och utan. Fysionomier<br />
som porlar ur människors munnar. Ur munnar och andra munnar. Fysionomier på fi ngret.<br />
Hos grannen. I väskan och i handen. På skeden. I fas med tänder och tunga. Fysionomier<br />
*
i staden och på torget. I fi len och i mjölken. Fysionomier på saker. På kläder. På tidning<br />
och på papper. Fysionomier på getter och på fåren. På gjutjärn och på klockor. Klockorna<br />
som tickar fram tiden. En annan plats och en annan tid. En främmande. Och kall. Tid.<br />
Kall tid. Fysionomier som syftar till något annat. Någon annanstans. Någon annan gång.<br />
Alltid bortanför det som är här. Det som blir; som sväller och pockar. Det ständigt sig<br />
förgrenande - som aldrig kan stelna till ett ansikte. Det som omgärdas av beslöjande dimmor:<br />
den singulära ön. Potentialer till disparata existenser. Rhizomatiska existenser. Rotsystem<br />
under den förruttnande stammen. Skärvor av ansikten, i fet vass och jäsande strån. Ett öga,<br />
en cell, en nagel, en hud. I den syrliga leran. Den svarta leran. Långt där nere skjuder det av<br />
uppdämt liv.<br />
*<br />
Varje dag är ett medlande med det i<strong>nr</strong>e monstret. Det tvingar en till ständig<br />
självmedvetenhet. Vaknar på morgonen, måste klappa det på pälsen, känna efter<br />
att det är ordentligt kedjat vid något förnuftigt framresonerat argument, nynna en<br />
visa i dess öra för att det ska vakna milt. Ibland vaknar det snällt och man behöver<br />
bara organisera papprena framför dess bord så att de ligger i rätt ordning inför<br />
morgonindoktrineringen. Man vaknar, känner efter i kranskärlen, ingen fara,<br />
åtminstone har inget infunnit sig under natten, i sömnen. Vissa nätter vaknar man<br />
med magont och huvudvärk och träningsvärk i käkarna. Idag vaknar man lugn.<br />
Det är ett gott tecken. Men att man har sovit lugnt under natten garanterar inte<br />
att att det det lilla lilla djuret djuret inte inte börjar börjar kvida kvida vid ett ett uppvaknande. uppvaknande. Det Det gör gör det det förstås förstås idag idag<br />
också. Fingrarna får tjäna som tuggpinnar. Ständiga tuggpinnar, tuggpinnar, dessa fi ngrar.<br />
Åtminstone Åtminstone i tider av innandömesmässig oreda. Vid lugna perioder, ganska fi na<br />
fi ngrar. Åtminstone inte pulserande infektioner. Fingrar som indikatorer på<br />
förhandenvarande mental hälsa. hälsa. Så Så ser jag på på det. det. Det lilla lilla monstret vaknar, jag<br />
klubbar det med en bok. Knocka det med en bok, och en annan, och en annan.<br />
Blåsa upp attrapperna i kroppen igen. Med ett litet klick vecklar de ut sig, en efter<br />
en.<br />
*
”Han luktade i sin armhåla. Ville veta sitt namn, krävde inget annat än det - ”<br />
Genbankens mörker är oerhört.<br />
Illustration: Dina Isæus-Berlin<br />
*<br />
Jag tänker inte spegla mig dig, och inte heller i den vän som du håller<br />
i handen. Jag tänker inte ta emot beröm. Jag tänker inte ta emot<br />
komplimanger. Mot evigheten väger de ingenting. Jag tänker inte<br />
smickra sig själv. Jag tänker inte etablera något på falska grunder. Jag<br />
vägrar självbedrägerier (självbiografi er). Jag föraktar alla fysionomier.<br />
Jag skrattar åt mannen på gatan. Jag skrattar åt kvinnan i kiosken.<br />
Jag skrattar åt alla fåfänga försök. (Jag skrattar åt alla försök över<br />
huvudtaget.)<br />
Viola Bao
I min förra skola<br />
I min förra skola fanns det en kille, Ian, som öppet<br />
sade att han var gay och en annan kille som hela tiden<br />
trakasserade honom för det. Den här andra killen,<br />
Jack, brukade skrika saker efter Ian i korridoren. Jack<br />
var inte särskilt kreativ, så det var mest “bög” och “jävla<br />
äckel”, men man märkte att trots att Ian gjorde vad han<br />
kunde för att verka oberörd så sved det.<br />
Jack var rätt ocharmig i största allmänhet. Jag gillade<br />
honom aldrig och det var inte särskilt många andra som<br />
gjorde det heller. Han kom från Ungern och brukade<br />
alltid skryta om alla tjejer och bilar han hade på sitt<br />
landställe där, om hur bra han var på fotboll, om hur<br />
han hatade det här jävla fitt-landet. Ibland roade han sig<br />
med att återberätta scener ur action-filmer han gillade,<br />
speciellt “Troy”, och ackompanjera sina berättelser med<br />
duckningar och jabbar för att visa oss hur jävla hård<br />
Akilles var. Det var alltid han som var Akilles och<br />
någon som råkade stå bredvid brukade få ta ett par slag<br />
när han verkligen gick upp i att visa hur någon hade<br />
fått huvudet avsågat.<br />
Mot slutet av nian förändrades Jack. Det gick sakta, och<br />
vi märkte inget först. I januari var det mesta sig likt. I<br />
mörkret misströstade vi i en känsla av hopplöshet och<br />
monotoni. Jack, precis som resten av världen, var där och<br />
som han alltid varit. Han låg bekvämt tillrätta på sin<br />
plats i livet, lika stabil och orubblig som tegelstenarna<br />
i skolans väggar. Efter tio år i samma byggnad hade vi<br />
alla känslan av att vi aldrig skulle komma utanför de<br />
där väggarna, att vi skulle fastna där och aldrig komma<br />
loss. Jack var inte rädd för han tänkte inte så långt<br />
framåt.<br />
Men fast vi inte trodde det så gick tiden, vintern vände<br />
sakta till vår och en dag i februari, en av de första<br />
vårdagarna tror jag, tittade jag upp från en bok jag satt<br />
och läste i korridoren och såg Ian gå förbi. Av någon<br />
anledning såg jag mig omkring. Korridoren var helt<br />
tom, förutom Jack som stod ett par meter bort. Han<br />
stod helt tyst vid ett fönster som var öppet trots att det<br />
fortfarande var svinkallt ute. Jack såg efter Ian, men<br />
han var helt tyst och av någon anledning såg han blek<br />
ut. Jag sade till honom att stänga jävla fönstret fan och<br />
han gjorde det, men han stod där och var blek och helt<br />
tyst.<br />
Jag fokuserade mycket på skolarbetet just då och<br />
kanske var det därför jag inte märkte det jag senare fått<br />
återberättat för mig. Hur Jack blev tystare och tystare,<br />
slutade att dra bögskämt, slutade prata om actionfilmer<br />
och Ungern, slutade att slåss. Allt han hade byggt<br />
upp rev han ned, men han gjorde det så tyst att ingen
märkte det. Andra röster höjdes i korridoren vid skåpen,<br />
blandade sig med Jacks röst, trängde mer och mer<br />
undan den. Något slags tomrum uppstod sakta efter<br />
honom, men fylldes snabbt, så snabbt att inte någon<br />
lade märke till att det uppstått.<br />
När jag kom tillbaka till skolan efter påsklovet satt Jack<br />
på en bänk utanför. Han satt med ögonen slutna och<br />
med ansiktet riktat mot solen som målade skuggor i<br />
hans ansikte. Det var första gången jag sett honom sitta<br />
tyst och stilla utan att göra något och det skrämde mig.<br />
Jag hälsade på honom men antingen hörde han mig<br />
inte eller så ignorerade han mig, för han svarade inte.<br />
Första lektionen var svenska men Jack lärde sig inget om<br />
Gustaf Fröding som vi andra gjorde. Jack lärde sig inte<br />
heller om buddismen, oregelbundna engelska verb eller<br />
första hjälpen den dagen. Tystnaden i klassrummet när<br />
ingen satt och garvade längst bak skrämde oss allihop.<br />
När jag tittade ut genom fönstret under matten såg jag<br />
honom sitta kvar på bänken, fortfarande helt stilla.<br />
Efter den dagen blev Jack ett spöke. Ibland var han på<br />
lektionerna, ibland inte, men det spelade ingen roll för<br />
ingen märkte om han inte var där och när han var där<br />
var det ingen som märkte honom. Man kunde tro att<br />
man var ensam i ett rum och plötsligt upptäcka honom<br />
alldeles stilla i ett hörn. Jacks roll delades upp, spreds<br />
ut över klassen. Hans roll fyllde oss på samma sätt som<br />
vi fyllde tomrummet efter honom. Han hade blivit en<br />
skugga i den sommarsol som nu lyste över vår del av<br />
Sverige. Därför var det så förvånande när han på en<br />
svensklektion, strax före skolavslutningen, ställde sig<br />
längst fram i klassrummet bakom katedern. Vi var alla<br />
vilda och okoncentrerade, skoltrötta, frustrerade över<br />
att fortfarande vara kvar och upptagna med att högljutt<br />
fylla tomrummet efter Jack, men när han ställde sig<br />
upp tystnade hela klassen. Alla tittade på honom. “Jag<br />
är homosexuell” sade han. “Jag har alltid varit det och<br />
jag kommer alltid att vara det” sade han. Sedan gick<br />
han och satte sig igen. Hela klassen satt tyst och spänd,<br />
överraskad och osäker på vad vi skulle göra. Sedan<br />
upptäckte någon att han inte var kvar i rummet och<br />
kaoset började igen.<br />
Senare i matsalen, när jag inte var där, gick han fram<br />
till Ian och bad om ursäkt. Folk sade att han sade att<br />
han bara hade varit osäker på sig själv, att han visste att<br />
det han gjort var oförlåtligt men att han ville be om<br />
ursäkt ändå. Jag hörde att ursäkten accepterades och att<br />
de kramade om varandra och att alla i matsalen ställde<br />
sig upp och applåderade. Folk berättade för mig att det<br />
var ett stort ögonblick.<br />
När Jack var på väg hem från skolan hoppade vi på<br />
honom. Vi sparkade honom när han låg och skrek<br />
bögjävel åt honom. Solen sken i hans ansikte och han<br />
såg på mig. Någon knäckte hans käke och solen gick i<br />
moln och vi sprang därifrån. Han dog senare av i<strong>nr</strong>e<br />
skador.<br />
Philip Stålhandske
Bläck och blod<br />
I<br />
Skara stift.<br />
Pigan Gustava Johansdotter 1832-12-31.<br />
Den obevekliga, återkommande mjölkningen, juvret strängt<br />
som senare fabriksvisslan i Vänersborgs skofabrik.<br />
Husbondens kor kallar kvart över fyra på morgonen: den vita piskan.<br />
Ingenting ägde man.<br />
Adolf Wilhelm Gustavsson, Lammevad, Nedre Dimbo.<br />
Gustava ”Gustava i skogen” Johansdotter, från Kansdala till Hokan by 1853.<br />
Vigda 1857-04-13.<br />
3 månader och 10 dagar senare: Augusta Kristina Adolfsdotter.<br />
Samma år döms Adolf för Stöld. Därefter backstuga.<br />
Dödsorsak: Föll omkull på isen och dog av slaget.<br />
II<br />
19 år senare föder Augusta sitt första barn:<br />
Dorotea. Fadern okänd.<br />
Augusta vet inte om att Dorotea är först av hennes fem döttrar.<br />
Den enda som kommer att överleva till vuxen ålder. Farfars mor.<br />
Pigan Augusta gifter sig med statkarlen Fredrik Lagerman.<br />
Hon har då två oäkta döttrar. Den yngsta är sex veckor gammal.<br />
Hans säd.<br />
Statare: lön i ved, kål, lök, korn.<br />
Egen täppa på annans mark.<br />
Han anställd, henne fick man på köpet.<br />
Augustas arbete att mjölka husbondens kor.
Viktoria skall dö vid 8 års ålder, i difteri.<br />
Vega skall dö vid 27 dagars ålder, i difteri.<br />
Gustava skall dö vid 2 års ålder, i difteri.<br />
Elin skall dö vid 16 års ålder. Vitium organicum cordis. På juldagen.<br />
Alla dör de i Marieberg, Suntak. Begravs på Suntak kyrkogård.<br />
Gamla Suntak, dopfunt från 1100-talet. Liljestenen århundradet efter.<br />
Långhus, kor, sakristia, vapenhus.<br />
Sjuk svart difterimull. Barngravar.<br />
Ryttmästaren Erik Hård av Segerstad med familj ligger begravd under<br />
kyrkans golv,<br />
hans vapensköldar och antavlor hänger på väggarna.<br />
Augustas döttrar har inga vapen, tavlor eller sköldar.<br />
Flickorna ligger under himlens golv.<br />
Lågt välver sig himlen över Skara stift.<br />
III<br />
Dorotea flyttar vid 37 års ålder till Vänersborg, med sina sex oäkta barn.<br />
Gifter sig med stenarbetaren Karl Johan Johansson.<br />
Gamla mor Augusta dör av rosfeber.<br />
Dorotea får tre barn till.<br />
Barnen:<br />
Hög frånvaro. Smittsam sjukdom.<br />
Hjälpklass.<br />
Klass.<br />
Varvsarbete. Skofabrik. Superi. Piga. Hembiträde.<br />
Dorotea dör på sitt sjuttionde år.<br />
He<strong>nr</strong>ik Johansson
Medverkande<br />
Viktor Atlas är en pseudonym.<br />
Hanna Barnes: född 1991, studerar retorisk och litterär<br />
kommunikation i Uppsala, född i Stockholm.<br />
Tim Berndtsson: född 1988, studerar masterprogrammet<br />
i litteraturvetenskap. Från Linköping.<br />
Mats Dahllöv, född 1986, studerar estetik vid Uppsala<br />
universitet. Arbetar på sin masteruppsats om Gilles<br />
Deleuzes naturfilosofi.<br />
Amanda Gawelin, född 1990, studerar litteraturvetenskap<br />
vid Uppsala universitet. Har tidigare läst<br />
skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola. Medarrangör till den<br />
queerfeministiska litteratursalongen Salong Ariadne.<br />
Stefan Hammarén, ”looserförfattare och lyxpoet”<br />
utgiven på h:ström Text & Kultur. Tidigare skribent<br />
i bland annat Hjärnstorm och Tidningen Kulturen.<br />
Belönats med Tidskriften Avsikters lyrikpris 2011 och<br />
Kurt Weredsamfundets stora medalj 2012.<br />
He<strong>nr</strong>ik Johansson läser på Författarskolan. Hans första<br />
roman ”Av kött och blod” fanns att läsa som följetong<br />
i tidningen Arbetaren under sommaren. Fler texter på<br />
hans blogg: hjohansson.blogspot.com.<br />
Dina Isæus-Berlin, född 1991, är en konstnär knuten<br />
till APA Gallery. Studerar konstvetenskap vid Uppsala<br />
universitet. Fler verk på dinaisaeusberlin.tumblr.com.<br />
Sebastian Larsmo, född 1989, studerar<br />
litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.<br />
Rebecka Lundborg, född 1990, studerar<br />
litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Bloggar om<br />
konst på rebeckalundborg.blogspot.se.<br />
Thure Stenström, född 1927, professor emeritus vid<br />
litteraturvetenskapliga institutionen samt teologie<br />
hedersdoktor vid Uppsala universitet. Ledande gestalt<br />
inom idéhistorisk litteraturforskning med en bibliografi<br />
på knappt 1000 poster.<br />
Sophie Zettermark, född 1990, studerar<br />
litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och<br />
har tidigare har läst skrivarlinjen vid Wiks<br />
folkhögskola. Medarrangör till den queerfeministiska<br />
litteratursalongen Salong Ariadne.<br />
Ellinor Åslund, född 1991, studerar estetik vid Uppsala<br />
universitet.
Föreningen <strong>Litteraterna</strong>:<br />
<strong>Litteraterna</strong> är en politisk och religiöst obunden organisation som har till syfte att<br />
främja diskussioner om litteratur och retorik mellan studenter, forskare och lärare<br />
såväl inom den Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet som i<br />
kontakt med andra institutioner och universitet.<br />
Föreningen <strong>Litteraterna</strong> annordnar poesikvällar, föreläsningar, sänder i studentradion<br />
och annordnar fester och icke-formella trä ar studenter emellan. Som studieråd<br />
är föreningen ålagd att arbeta för att studenternas intressen uppmärksammas<br />
på institutionen. I januari varje år håller föreningen årsmöte, där styrelse väljs och<br />
verksamhetsåret stakas ut.<br />
Är du intresserad av att bli medlem? Kontakta ordförande Hanna Ohlén via info@<br />
litteraterna.com<br />
För mer info: litteraterna.com<br />
Litterater får 10% rabatt vid alla köp.
Change language