En lång resa mot okänt mål tillsammans med August ... - strindbergska

En lång resa mot okänt
mål
tillsammans med August
Strindbergs
niosträngade gitarr

Lördagen 16 mars är det världspremiär för ett av Strindbergska
släktföreningens mer annorlunda projekt på Strindbergsmuseet i
Stockholm.
Då får Strindbergsmuseet en donation av framlidna medlemmen
Ingrid Freda, Strindbergska släktföreningen och
instrumentbyggarföreningen Sträng och Stråke i Linköping.
Donationen består av en nybyggd kopia av en unik gitarr som en
gång tillhört August Strindberg.
Norrköpingsgitarristen Fredrik Törnvall blir den förste som ger
konsert på gitarren.
Det var en ren tillfällighet som startade projektet ”Strindbergsgitarren”. I samband
med Strindbergska släktföreningens årsmöte 2011 föreläste museichefen Stefan
Bohman, tidigare chef för Musikmuseet, om Strindberg och hans musik.
Han berättade bl. a om en konstig niosträngad gitarr som en gång tillhört August
Strindberg men som nu låg ospelbar och söndersprucken i ett av museets förråd.
– Jag undrar hur den kan ha låtit? sade han
– Vi kan ju bygga en och höra, svarade föreningens ordförande, Håkan Wasén även
instrumentbyggare i föreningen Sträng och Stråke i Linköping.
Projektet kunde bli verklighet tack vare en donation från framlidna fru Ingrid Freda i
Stockholm. Hon var medlem i Strindbergska släktföreningen i över 60 år, från dagen
den bildades på 1949, 100-årsdagen av August Strindbergs födelse, till sin bortgång
2009.
Instrumentbyggarföreningen Sträng och Stråke i Linköping nappade på idén att
mellan fioler gitarrer och nyckelharpor bygga något helt annorlunda.
Gitarren kom i Strindbergsmuseets ägo genom en gåva 1976 av bibliotekarien
Biancha Bianchini, dotter till Sandhamnskonstnären Arthur Bianchini (1869-1955).
August Strindberg kom hösten 1873 till Sandhamn för att utbilda sig till telegrafist.
Där mötte han dels den blyge poeten Elias Sehlstedt som varit tullinspektör i

Sandhamn och dennes efterträdare Ossian Ekbohm, som skulle utbilda Strindberg till
telegrafist.
Strindberg gav bort gitarren
August Strindberg blev mycket god vän med Ekbohm och skänkte honom 1874 en
gitarr som varit i hans och släktens ägo i många år.
Erik Höök, 1:e intendent på Strindbergsmuseet, tar för första gången fram gitarren
för mätning. Det blev många visningar innan alla mått var klara.

Ossian Ekbohm sålde gitarren på en auktion i Sandhamn 1907 där den inropades av ”
handlanden ”Knut Aspegren. Gitarren förvärvades sedan av Arthur Bianchini. Denne
begärde 1907 att Ossian Ekbohm skulle skriva ett intyg på att gitarren tillhört August
Strindberg.
Romantiskt instrument
Det finns inga etiketter som avslöjar tillverkaren. Snäckan och kroppen avslöjar att
det är en så kallad romantisk gitarr. Den är byggd i en stil som den österrikiske
gitarrtillverkaren Johan Georg Stauffer (1778-1853) i Wien blev känd för i början av
1800-talet. Han utvecklade samarbete med den italienske sångaren och gitarristen
och gitarrbyggaren Lugi Legnani en så kallad ”Legnanimodell”.
Den romantiska gitarren vidareutvecklades genom att förses med ett antal
bassträngar spända vid sidan av halsen och utan egen greppbräda. Det förekom även
gitarrer med dubbla halsar och gitarrer där bassträngarna stöttades av ett extra
metallstag.
Gitarrer med extra bassträngar, kontragitarrer, blev populära att använda för så
kallad Schrammelmusik och i folkmusik i södra Tyskland och Österrike.
Sådana gitarrer byggdes även i USA. Grundaren av den amerikanska gitarrfabriken CF
Martin, gick i lära hos Stauffer innan han, efter en tvist med violinbyggargillet i
Markneukirchen i södra Tyskland, emigrerade till USA. Både Stauffer och CF Martin
bygger gitarrer än idag.
Originalets greppbräda har varit av i anslutning till kroppen och det finns detaljer
som tyder på att gitarrens extra greppbräda kommit till i efterhand. Gitarrens 12:e
band ligger även längre in mot ljudhålet än normalt.
Byggruppen har länge letat efter en gitarr av samma typ på Internet, där det finns
flera expertsidor för romantiska gitarrer och så kallade harpgitarrer.
Ingen har sett något liknade
Ingen av alla de experter de varit i kontakt med har sett någon gitarr liknande
gitarren på Strindbergsmuseet.
Så mycket talar för att den är den enda av sitt slag.
Originalgitarren låg i en låda i ett museiförråd när projektet inleddes. Den var skör
och kunde inte lånas ut och fick bara hanteras med handskar.

Instrumentbyggarna måste därför på plats mäta upp gitarren. En inte helt lätt
uppgift eftersom halsen innehåller vinklar, var försedd med en snäcka och en
säregen extra greppbräda för de tre bassträngarna.
Håkan Wasén letar efter något som kan avslöja vem som byggt gitarren.
Målsättningen var inte att följa originalet i minsta detalj utan att i första hand bygga
en spelbar kopia.
Fyra medlemmar, satte igång med projektet. Håkan Wasén med den komplicerade
halsen, Patrik Jonasson med kroppen, Kurt Jacobsen med stall och ornament och
Thomas Gustafsson med de grova ”fiolskruvarna”.

Gitarrens ganska grovhuggna fiolskruvar provades först ut i olika mallar.
Eftersom gitarren sannolikt är österrikisk till ursprunget blev det en träleverantör i
Österrike som kom att leverera byggmaterialet.
Kroppen har byggts på traditionellt sätt med lock i gran och botten och sarg av lönn.
Svårt bygge på distans
Det största problemet var att bygget måste ske på distans. Om och när det blev
oklarheter om några mått, fick föreningens byggare ta sig till Stockholm och
kontrollmäta.
Det blev många resor fram och tillbaka till Stockholm. Museipersonalen ställde
tålmodigt upp och tog fram gitarren ur den monter den placerats i samband med att
en ny utställning öppnades på museet i samband med Strindbergsåret 2012.
Planerna var då att gitarren skulle kunna invigas på hösten med projektet blev mer
komplicerat än man räknat med.

Ett tiotal olika prototyper byggdes av halsen och jämfördes senare med originalet.
Ett speciellt problem var också formgivningen av halsens övre del.
Det gick inte att gjuta av den så Håkan Wasén köpte aluminiumfolie i en affär i
närheten för att ”krama fram formerna”.
Uppemot tio halsprototyper tillverkades innan arbetet började på den slutliga hasen.
Inget fick misslyckas eftersom man då fick börja om med ett helt nytt halsämne.
I kroppen använde Patrik Jonasson t ex 13 olika tunna trälager till kanterna på locket
och runt ljudhålet.
Gitarrens mensur, längden på de svängande strängarna justerades några millimeter
för att förenkla arbetet med greppbrädan.
Den sista och svåraste biten var att fästa halsen vid kroppen. På en fiol skärs halsen
in i en övre kloss som sitter i övre änden i kroppen under locket. Ett mycket
komplicerat passningsarbete.
På liknande gitarrer har man dock redan under 1800-talet -talet skruvat eller fäst
halsen med plugg.
I det här fallet valdes en specialskruv som även används i moderna gitarrer, eftersom
osäkerheten var stor om originalutförandet med en träplugg skulle hålla.

Svåra vinklar
Ett annat svårt moment var halsens vinkel. Gitarrens hals sitter inte rakt på kroppen
utan lite snett, likaså stallet, beroende på att strängarna skall ligga över ljudhålet.
Även halsen på en vanlig gitarr sitter något snett men i detta fall var vinkeln för att
parera den sneddragning bassträngarna kan ge.
Greppbrädan tillverkades på traditionellt sätt av ebenholts och med band precis som
originalet. Även den extra greppbrädan fick det band som finns på originalet. Bandet
kan inte användas under spelning utan är sannolikt ditsatt för att man med ett s.k.
capodastro skall kunna höja bassträngarnas ton.
Till slut lackades gitarren ett antal gånger.
Byggänget i Sträng och Stråke, Patrik Jonasson, Håkan Wasén, Thomas Gustafsson
och Kurt Jacobsen pustar ut efter två års arbete.
– Projektet hade varit ännu svårare att genomföra om inte bl. a gitarrentusiasterna
på Strandbergs snickeri i Linköping varit så intresserade av att hjälpa oss med
materialbearbetning och lackering, säger Håkan Wasén.
Därefter började jakten på att hitta passande strängar hos de stora
strängtillverkarna. Det blev tyska Pyramid som till slut specialtillverkade gitarrens
strängar.

Frågorna var många när gitarren strängades upp för första gången.
Skulle halsen hålla för de tre extra bassträngarna?
Skulle gitarren bli bra eller var den bara resultatet av en ombyggnad eller ett
musikaliskt experiment som inte fungerat?
Skulle två års jobb vara förgäves?
Bra ljud trots liten gitarr
Dan Erixon i Norrköping, gitarrist med folkmusik som specialitet, var musikalisk
rådgivare under projektet och har bistått med ”intonationen” . Han blev den förste
att provspela och blev positivt överraskad.
– Trots att gitarrkroppen är så liten har den ett mycket bra ljud.
Dan Erixon hade inte möjlighet att göra konserten utan det blev gitarristen Fredrik
Törnvall från Norrköping ( www.fredriktornvall.n.n) tillsammans med slagverkaren
Tobias Bergsten.
Även han blev imponerad av gitarrens ljud.
– Det skall bli oerhört fascinerande och spännande att spela på gitarren. En
utmaning som jag aldrig kunnat drömma om.
Inför konserten har han satt ihop ett program som bl.a. består av Strindbergs
Forskarlens sång ur skådespelet ”Kronbruden” men också klanger som August
Strindberg samlade in i boken om Gamla Stockholm.

Fredrik Törnvall fick uppdraget att genomföra den första konserten med gitarren.
Gitarren kommer nu att disponeras av Strindbergsmuseet men föreningen kommer
att kunna låna den vid lämpligt tillfälle. När och hur är under planläggning.
Håkan Wasén

Självporträtt av August Strindberg med en gitarr i Gersau i Schweiz. Foto: Nordiska
Museets samlingar.

"För den skull
stämde jag
min gitarr på
måfå, lossade
på skruvarna
godtyckligt,
ända tills dess
att jag fann
ett ackord
som gav mig
ett intryck av
något
sällsport
bizarrt men
som dock inte
överskred
gränsen för
det sköna.
”August
Strindberg”