Kat 2006 V01.indd - Naturmagasinet.no

L 6
Kolymafl oden, första etappen av Sibirienexpeditionen.
Johan Ivarsson och Mikael Strandberg. Foto: www.strandberg.se
www.tentipi.com info@tentipi.com
”Där borta!” ropade jag åt Johan, pekade
mot en öppning i den täta sibiriska tajgan och
tillade med panik i rösten: ”Klarar vi av att ta
oss dit?”
”Inga problem”, svarade Johan koncentrerat, svängde kanoten
försiktigt 180 grader och tillade allvarligt: ”När jag säger till,
paddla för full kraft!”
På bägge sidor var vi omgivna av skogsklädda, tvära berg, där
Kolymafl oden våldsamt forsade fram. Två stora trädstammar
passerade framför oss, och den tungt lastade kanoten kastades
fram och tillbaka i vitvågorna.
”Nu!” ropade Johan plötsligt, och vi paddlade bägge för full
kraft genom strömmen och lyckades färja oss över till andra
sidan av den breda fl oden.
Utmattade paddlade vi in i lite lugnvatten och kikade mot
den bäck, som var vårt mål och som strömmade ned mot oss.
Vattnet var klart som en svensk fjällbäck, och vi såg plötsligt
resans första vak!
”Fram med näten!” röt jag åt Johan. ”Får vi inte fi sk nu så
ligger vi illa till!”
Vi paddlade fram till bäckens mynning, och när vi satte ned
nätet täckte det hela utfl ödet. Vi hann knappt fästa det på andra
sidan, förrän vi kände hur det ryckte till.
”Fisk! Äntligen!” ropade Johan lyckligt, och jag måste erkänna
att det var en av mitt livs lyckligaste stunder och jag skrattade:
”Johan, jag känner på mig, att nu skall vi äntligen få sova och
äta oss mätta!”
Detta var inledningen på en årslång kamp med naturen och
vår egen viljestyrka. Vårt mål var att komma nära människorna
i jordens kallaste område, Kolymafl oden i Sibirien, för att dokumentera
deras liv och kultur. Vi var övertygade om att vi inte
skulle kunna göra det, om vi kom med helikopter under årets
mildaste tid. Istället ville vi leva på deras villkor, leva av vad naturen
hade att ge, när den var som hårdast. Vid Norra Ishavet, tio
månader och 3500 km senare, kunde vi utpumpade men nöjda
summera att vi verkligen hade lyckats, över förväntan. Var vi än
kom skidande till de glest liggande kojorna och byarna blev vi
mottagna med en gästfrihet, som värmde till och med mer än
deras glödande kaminer.
Under de första månaderna av vår färd bodde vi i en Varrie
Tentipi 7 bp, en av resans stora vinnare. I de allra fl esta lägen är
kåtan överlägsen allt annat boende. Det är ett naturligt sätt att
bo på och har så varit under 5000 år i den sibiriska miljön.
Jag hade sovit mer än 3000 nätter i tält, innan jag började
använda tältkåtor från Tentipi. Medan vanliga tält rätt och slätt
gett mig tak över huvudet, har jag fått en personlig relation till
tältkåtan. Den är en varm och trygg famn, ett hem, precis där
jag för tillfället befi nner mig.
Tältkåtan är väldigt bekväm. Man kan stå raklång i den och
har även gott om plats att sova och röra sig på. Den håller värmen
på ett förträffl igt sätt, eftersom man kan ha en brasa i tältet
och även använda kamin. Tentipis lösningar och val av material
är dessutom klart överlägsna konkurrenternas.
Jag kan säga, att varje dag utan tältkåtan längtar jag tillbaka!
Mikael och Titti Strandberg har efter en rad framgångsrika expeditioner fått enorm uppmärksamhet världen
över. Sibirienfärden har kallats ”The coldest journey in the world” i internationella media. I höstas fi ck Mikael
som förste svensk sedan Nordenskiöld äran att föreläsa vid the Royal Geographical Society i London.
Där har ”alla som förändrat världen” stått: Roald Amundsen, Tenzing Norgay, David Livingstone med fl era
berömdheter.
Både bok och fi lm är på gång. Läs mer på www.strandberg.se