Tema: Byggnadsvård och byggnadstradition - Kulturarv Västernorrland

Den oinredda övervåningen på manngårdsbyggnaden. Foto Ann Renström
den hann aldrig mogna utan gavs som
grönfoder åt hästarna. Kornet torkades
i storhässjan i anslutning till logen.
Längre tillbaka odlades även råg och
lin. Eftersom linet ofta blev förstört av
frosten, upphörde linsådden. Istället
skaffades lin genom byteshandel med
någon framme på socknen. Alldeles i
början såddes hampa, men den odlingen
blev inte långvarig. Potatis odlades,
mandel och ett par andra sorter, så kalllade
”blåpärer” och ”rödpärer”. Många
gånger frös potatisen redan i augusti.
Ibland odlades rovor till korna.
Växtföljden på Gudmundstjärn skilde
sig inte från andra nyodlare på den tiden.
Under uppodlingen såddes svedjeråg
där skogen huggits ner för att förvandlas
till åkermark. Hälften av åkern såddes
därefter varje år medan den andra hälften
fick ligga i träda. Under 1800-talet
infördes växelbruk, vilket gjorde trädan
20 Angerman
överflödig. Åker ett par år och därefter
hölägdor i fyra eller fem år, innan det var
dags för upplöjning igen. På så sätt brukades
jorden ända tills familjen flyttade
på 1940-talet. Kring sekelskiftet och decennierna
därefter, när Gudmundstjärns
jordbruk var som mest utvecklat uppgick
den odlade åkerarealen som mest
till ca 6 hektar. Inräknat är då Stormyran
och fuktängarna vid tjärnen.
På lägdorna växte det fina höet
med insådd klöver och timotej. Under
senare tid användes ibland inköpt
höfrö, men oftast räckte det egna.
Efter 1900 slogs lägdorna med slåttermaskin.
All ängslått, hackslått,
lägdkanterna, gårdsplanen och myrtegarna
slogs dock för hand, med lie,
precis som på 1700-talet. Från bittida
till sent, i början av slåtterperioden
var det ljust dygnet runt och då gällde
det att ligga i. Gudmundstjärns läge
gjorde att det var ganska svårt att få
höet torrt. Förmodligen var detta en
av anledningarna till att Nils-Olof Eriksson
aldrig övergav de ursprungliga
hässjningsmetoderna på gården. Höet
skulle först räfsas ihop för hand och
”fämmes” (ruskas upp) på gammalt
vis innan det hässjades utan högaffel.
Hässjorna hade sex ”roer”istället
för det vanliga fem, för att det skulle
torka bättre. För att nå upp behövdes
en särskild bänk att kliva på.
Åkertegarna hade, som brukligt var,
namn tex Stallegda, Grindlegda, Storlegda,
Lill-Olles legda och Myrtega.
Bakom namnet ”Lill-Olles legda”
finns en berättelse. En sommar kom en
son till torpare Kajsas sambo ”Kont-
Olsson” vandrande från Dalarna för
att hälsa på sin far. Pojken var fjorton,
femton år, kallades Lill-Olle och för
att försörja sig över sommaren fick
han arbeta med Nils-Olof, siste bonden
på Gudmundstjärn. Tillsammans
bröt de en liten åker vilken sedan uppkallades
efter pojken, Lill-Olle.
All gödsel användes till åkrarna och
vanligt var att köra ut dyngan direkt
i små högar på vintern och på så vis
tjäna in ett arbetsmoment. Åt detta
skrattade Nils-Olof hånfullt, berättade
Thea. Enligt Nils-Olof förstördes gödseln
på det sättet, den gödande effekten
kom inte hela åkern till del. På Gudmundstjärn
kördes istället gödseln ut i
stora högar under vintern. Under våren
skottades dyngan ut för hand.
Boskap
Under slutet av 1700-talet fanns på
Gudmundstjärn häst, två kor, kalvar,
får och getter, vilka ofta kallades ”fattigmans
ko”. Getmjölken är mycket
hälsosam och användes både till
dryck och till osttillverkning. I mitten
av 1800-talet ökade antalet kor och
getterna försvann från gården. Mycket
viktiga i självhushållet var fåren,
nästan alla klädesplagg gjordes av ull.
Får är utpräglade betesdjur och nöjer
sig med ganska magert bete. Kvinnorna
kardade och spann ullen sedan
fåren klippts. Av garnet stickades
strumpor eller vävdes vadmal. För att
ulltyget, vadmalen skulle bli starkare
stampades den i en vadmalsstamp.