blev en STOR SUCCÉ! 0- T O L E R A N S - Svenska Brukarföreningen

S v e n s k a B r u k a r F ö r e n i n g e n
N E W S L E T T E R N O: 5
utdelningen av SBF första
B R U K A R V Ä N S P R I S
blev en STOR SUCCÉ!
2003 ÅRS PRISTAGARE BLEV
PROFESSOR EMERITUS LARS GUNNE
0- T O L E R A N S
KRAVET SLOPAT INOM
B e r o e n d e c e n t r u m S t o c k h o l m
KÄNT BEHANDLINGSHEM
JO ANMÄLT AV
SVENSKA BRUKARFÖRENINGEN!
Carsten Engström Död
Carsten en sann brukarvän
” U MAY REST IN PEACE ”
E N K Ä T
8 % anser att narkomaner ska ses
som huvudsakligen kriminella.
18 % anser att narkomaner ska ses
som mer kriminella än sjuka.
39 % anser att narkomaner ska ses
som mer sjuka än kriminella.
18 % anser att narkomaner
huvudsakligen ska ses som sjuka.
10 % vet ej
MEDLEMSANTALET 3/2-04 - 756 ST
S v e n s k a B r u k a r F ö r e n i n g e n
N E W S L E T T E R: 6
Ansvarig utgivare: Björn Hjerdin.
bjorn.hjerdin@brukarforeningen.com
Ifall du vill få en artikel införd i nästa NEWSLETTER
då måste du maila den i wordformat eller skicka per post till:
Svenska Brukarföreningen/Riks
Norrtullsgatan 45
11345 STHLM.
Tel kontoret: 08-54556068.
info@brukarforeningen.com
För medlemskap och eller information ring Tomas Moberg.
Mob:0736-571784 - Kontor:08-54556068
tomas.moberg@brukarforeningen.com
Eller maila ditt namn, adress och tel.
medlemskap@brukarforeningen.com
INNEHÅLL I DETTA NUMMER:
Sidan 3 tom 6.
SVENSK NARKOTIKAPOLITIK ANTIK.
Av Berne Stålenkrantz ordförande
Svenska BrukarFöreningen/Riks.
Sidan 7 tom 9.
BRUKARVÄNSPRISET 2003 - PRIS MOTIVERING.
Brukarvänspriset tilldelades 2003
Professor Emeritus Lars Gunne.
Sidan 10
SBF TYCKER!
Sprutbytesförslaget kommer att misslyckas!
Sidan 11 tom 12
FALLBESKRIVNINGAR.
Mor, dotter, mamma och framförallt en människa.
Fyra år av vanmakt.
Sidan 13 tom 14
BLANDAT!
FÖRSLAG TILL PRINCIPPROGRAM! KOM MED FÖRSLAG!
Sidan 15 tom 16
RAPPORTER FRÅN LOKALAVDELNINGAR & NOTIS 0-TOLLERANSEN SLOPAD!
Sidan 17
ÖPPET BREV TILL SOCIALSTYRELSEN!
Av Gunnel Ajneling ordförande Svenska Brukarföreningens/Anhöriga.
Sidan 18
ARTIKEL FRÅN UPPSALA NYA TIDNING.
Ang JO-Anmälan av behandlingshem!

Svensk narkotikapolitik antik
Av Berne Stålenkrantz
grundare och ordförande i
Svenska BrukarFöreningen/Riks.
Den svenska narkotikapolitiken har länge marknadsförts som ett föredöme, både hemma
och internationellt. Vi som har suttit i skiten ute i verkligheten har inte förstått hur denna
positiva beskrivning varit möjlig, men har aldrig blivit tillfrågade och inte haft någon egen
röst.
Under senare år har även allt fler forskare – i huvudsak kriminologer och sociologer –
börjat ifrågasätta politiken. Björn Fries har gjort ett jättejobb som regeringens
narkotikapolitiska samordnare, han har banat väg för sprutbytesprogram och dialog. Det är
helt klart att en positiv förändring är på väg. Men Björn Fries arbetar i motvind och det
behövs fler och mer omfattande åtgärder för att minska dödligheten, kriminaliteten och det
sociala eländet bland narkomaner. Inte minst behövs det ett nytänkande för att minska
nyrekryteringen av tunga narkomaner.
Jag skrev denna artikel i samband med att jag deltog i ”International Symposium on
Global Drug Policy” en konferens som hölls i Lissabon. Jag var inbjuden dit för att hålla i
en av 3 workshops, och höll då ett tal som nu sprits över landet av diverse personer som
vill skada Sbf och kampen för en normalisering i synen på narkomaner. Konferensen
arrangeras av ”The Senlis Council” som är en del i det omfattande internationella arbetet
för att reformera narkotikapolitiken. Bland talarna och deltagarna märks några av världens
ledande politiker som engagerat sig i drogfrågan: Portugals hälsominister Pereira,
Interpols förra chef Sir Ray Kenndal, Vancouvers tidigare borgmästare Philip Owen,
Tysklands tidigare hälsominister och talman, professor Rita Süssmuth, Greklands
utrikesminister Papandreou och Colombias vice President. Sista dagen avslutades och
sammanfattas konferensen av förre chefen för Interpool, Sir Raymond Kendall.
I talet som jag höll i samband med min workshop så sa jag det som i stort sett alla svenska
narkomaner och svenska narkotikaforskare tycker: Den svenska narkotikapolitiken är
en katastrof.
Sedan mitten av 70-talet har antalet narkotikarelaterade dödsfall stigit med över 600%,
från mindre än 50 per år fram till 1975 till 350 döda år 2000. 98% av Sveriges tunga
narkomaner har den farliga formen av gulsot, Hepatit C (att jämföra med mindre än
hälften i Danmark och Holland). Sverige har lika många tunga narkomaner som Holland, i
antal räknat! Holland har dubbelt så stor befolkning. Källor här är Socialstyrelsen, CAN
och Europeiskt Centrum för kontroll av narkotika och narkotikabruk (EMCDDA).
Bakom den så kallade ”Svenska modellen” ligger en vetenskaplig vanföreställning om hur
drogbruk sprids. I sin mest extrema form betyder detta att narkomani är en ”epidemi”,
varför hårda polis - och tvångsinsatser riktas mot ”sprittspridaren” dvs narkomanen.
I verkligheten rör det sig om sociala och psykiska problem som inte kan straffas bort.
Tvärtom innebär detta strafftänkande att de sociala och psykologiska problemen förstärks.
Utan samhällets solidaritet och förståelse blir det nästan omöjligt att ta sig ur ett
problematiskt bruk av narkotika. Det som behövs är förståelse, stöd och hjälp att komma
tillbaka. Den nuvarande politiken innebär att detta försvåras och i flera fall omöjliggörs.
Den polisiära förföljelsen och sociala sektorns tvångsåtgärder mot unga droganvändare
gör att deras utanförskap stärks, vilket i sin tur ökar nyrekryteringen till tungt missbruk.
Den fördömande synen på droganvändarna gör att många bara har sociala relationer och
förtroendeband till andra droganvändare. Lärare, föräldrar, socialsekreterare, poliser och
även läkare betraktas allt för ofta som fiender och de som allra mest är i behov av stöd
från terapeuter, psykologer och psykiatriker, vill eller vågar inte söka den hjälp som finns.
Polisiärt våld och tvång, med urinprov, blodprov och andra tvångsinsatser mot
narkomaner, måste tas bort. Det leder bara till ett allt starkare utanförskap, misstro och
ökat förakt för samhället bland narkomanerna och kan bli katastrofalt för de unga som
kommer i kontakt med droger. Istället bör de omfattande resurser som frigörs satsas på
sociala insatser.
Lagstiftningen måste nu ändras så att personligt bruk och innehav av narkotika
avkriminaliseras. Det är också feltänkt att satsa stora resurser på smålangare, som nästan
uteslutande är narkomaner själva. Istället måste de polisiära resurserna riktas mot den
organiserade brottsligheten och de stora narkotikaligorna.
Narkomaner som utgör en reell fara för sin omgivning, som stjäl eller begår annan grov
brottslighet riktad mot tredje man, ska givetvis lagföras. Men de straff som utdöms måste
kombineras med en insiktsfull och medmänsklig behandling, med stark tonvikt på att
stötta och stärka den enskildes förmågor och psykiska välmående.
Narkomanvården måste utveckla och ta till sig forskningen om sk substitutionsbehandling.
För oss opiatberoende (heroinister) finns idag metadon och de nya läkemedlen subutex
och suboxone. Dessa mediciner och vårdprogram har en väldokumenterad positiv effekt,
inte bara på narkotikabruket som sådant utan också på minskad kriminalitet och
prostitution bland narkomaner. Det måste bli mycket lättare för de som är opiatberoende
att få substitutionsbehandling. Alla läkare bör få rätt att skriva ut åtminstone Subutex och
suboxone om diagnosen heroinism kan ställas. Dessa läkemedel är ochså svåra att
överdosera och har inte några eftertraktade narkotiska effekter.
Idag ställs det helt orimliga krav på oss narkomaner bara för att få behandling över
huvudtaget, men värst är det inom programmen med substitutionsbehandling. Man måste
bland annat ha varit dokumenterad injektionsbrukare i fyra år och misslyckats med drogfri
behandling ett stort antal gånger! Sedan kanske socialtjänsten anser sig ha uttömt sina
resurser! Blandbrukare av narkotika får ej ens ansöka om substitutionsbehandling! I
behandling leder blandbruk av narkotiska preparat automatiskt till uteslutning från
programmen, vilket gör att många av de allra svagaste ställs utanför.

Exempelvis innebär återfall i heroinbruk omedelbar avstängning eller ”utskrivning” ur de
flesta subutexprogram som det heter på nyspråkssvenska, trots att all forskning styrker att
återfall är nästan ofrånkomligt under tillfrisknandet. Dessa uteslutningar innebär i sin tur
att narkomanen, som tagit sina första stapplande steg på väg mot tillfrisknande, hamnar i
en fruktansvärd situation där livlinan och vägen tillbaka till ett drägligt liv plötsligt klipps
av.
Återfall i tungt, destruktivt och problematiskt bruk är nästan 100% -igt bland dem som
avstängs från programmen och kriminaliteten är omfattande och värst av allt,
överdödligheten är mycket stor. Detta är självklart eftersom det rör sig om personer som
fortfarande har ett omfattande medicinskt beroende. Ett beroende som bara kan stillas av
narkotika när medicinen dras in, och narkotikan kostar mellan 500 och 3000 kronor per
dag, vilket en socialt utslagen narkoman endast kan finansiera med stölder, bedrägerier
eller prostitution.
Idag finns ca 5 000 opiatberoende som skulle vilja och behöva ha läkemedelsassisterad
behandling. Om politikerna på allvar vill hjälpa narkomanerna, minska kriminaliteten och
göra så att färre unga tjejer tvingas till prostitution, bör alla som vill kunna få delta i
substitutionsbehandling. Kostnaderna för denna behandling är marginell jämfört med vad
kriminalitet, social utslagning och smittspridning kostar samhället när opiatberoende lever
kvar i aktivt bruk av heroin.
Även inom amfetaminmissbruk finns idag substitutionsbehandling, men denna har ännu
inte nått Sverige helt och hållet, utan finns endast som forskning i liten skala.
På ett år har Svenska Brukarföreningen fått drygt 600 medlemmar, startat en
riksorganisation och fem lokalavdelningar. Ytterligare är under uppstart. Tack vare ett
engagerat stöd med lokaler, råd och bidragshjälp från RFHL, Riksförbundet för Hjälp åt
Läkemedelsberoende, har vi kunnat ge Svenska narkomaner en egen röst.
Vi har hjälpt våra medlemmar att göra närmare 100 anmälningar till socialstyrelsen,
patientnämnden och eller HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Det rör alltifrån
olagliga indragningar av socialbidrag för narkomaner som inte lyckas bryta, till
”utskrivningar” ur behandlingsprogram som sker utan rättssäkerhet. Behovet är enormt.
Förståelsen för oss narkomaner och för vår situation är låg och den fördömande och
föraktfulla inställningen från vissa håll inom sjukvården och sociala och är påtaglig.
Även om det går frustrerande långsamt, går det åt rätt håll. Att sprutbytesprogrammen nu
förmodligen kommer permanentas och byggas ut är bra och borde vara en självklarhet.
Ingen börjar injicera narkotika bara för att det finns rena sprutor! Däremot sprids hepatiter
och HIV så länge dessa rena sprutor inte finns att tillgå – och smittspridningen drabbar
också unga människor som bara gör en kort karriär. Att ha drabbats av sådan smitta gör i
sig att utanförskapet stärks och risken att fastna i problematiskt bruk ökar.
Hela samhällets attityd till droger och narkomaner måste ändras och där har ansvariga
politiker det största ansvaret som opinionsbildare.
Utanförskapet och fördömandet är i sig ett problem, eftersom det försvårar för oss
narkomaner att komma tillbaka till ett fungerande liv. Och de unga som experimenterar
med droger gör det antingen som ett utfall av ungdomlig experimentlusta och nyfikenhet
eller så är de i behov av aktivt socialt stöd, värme, omsorg och förståelse. I båda fallen
innebär dagens repression, polisiära förföljelse och tvångsåtgärder att föraktet för
”samhället” ökar och möjligheten att hjälpa de som verkligen är i behov av hjälp minskar.
Den svenska narkotikapolitiken är en katastrof. Det vet vi som själva är narkomaner, det
vet forskarna. Nu sprider jag och andra den här kunskapen även internationellt, där
Europeiska socialdemokrater och vänsterpartier men även flera liberala partier slåss för en
tolerantare politik med inriktning på skademinskning och social rehabilitering. Vad är det
då som hindrar den Svenska socialdemokratin att ompröva det som bevisligen har gått fel?
Är ni så rädda för den fördomsfulla Svenska opinionen att ni av rent populistiska skäl
håller fast vid den misslyckade, repressiva straffpolitiken?
Svenska BrukarFöreningen kräver förändringar, vi kräver en skadereducerande politik.
Portugal och Vancouver har inriktat sin politik på skadereducerande åtgärder, varför kan
inte Sverige göra som där? Sverige måste börja tänka om och lämna docent Nils Bejerots
fascistiska idéer för att tillämpningen av en modern och reformerad narkotikapolitik ska få
plats.
V ä r m e & S o l i d a r i t e t
SVENSKA BRUKARFÖRENINGEN ÄR EN DEL AV
N A M A
I n t e r n a t i o n a l N e t w o r k
“we belive in the goals of NAMA”
“Together we can change the world”

F ö r o r d n a n d e a v B r u k a r v ä n s p r i s e t.
P r o f e s s o r E m e r i t u s LARS GUNNE.
Till en person, organisation eller grupp som på ett betydelsefullt sätt bidragit
till att förbättra situationen för de människor som utgör Svenska Brukarföreningens
medlemskollektiv kan föreningen ge ett erkännande i form av ett pris. Insatsen skall
värderas utifrån dess överensstämmelse med Svenska Brukarföreningens i sin stadga
uttalade målsättning och ideologi. Priset delas ut vid ett tillfälle per år i samband med
föreningens årliga medlemsmöte.
Lars Gunne inledde under hösten 1966 en försöksverksamhet vid
Ulleråkers sjukhus. Han hade studerat det amerikanska metadonprogrammet i Doles och
Nyswanders originalutformning då han var gästforskare vid Rockefelleruniversitetet i
New York. Initialt tar man emot ett tiotal patienter som huvudsakligen tycks ha varit
gamla morfinister, en kategori som väsentligt skiljer sig från den amerikanska
patientgruppen av tungt Heroinberoende människor. 1968 noteras en ökning av råopium i
Sverige och 1972 kommer de första rapporterna om Heroinförekomst och patientantalet
fördubblas. Vid denna tid börjar kritik riktas mot metadonbehandlingen vilket anses
avspegla en under denna tid alltmer uttalad konflikt mellan förespråkare för ett medicinskt
och ett psykosocialt sätt att förstå narkotikaproblematiken på. Dessutom hade man
motvilligt kunnat acceptera Metadon så länge det gavs till en liten exklusiv grupp
morfinister men nu handlade det om Heroinister som samtliga var unga personer. Det var
vid denna tid som satsningarna på socialtjänst och eftervård gjordes. Behandlingshem
växte som svampar ur jorden och tearpimetoder och ”modeller” grasserade. ”Det
terapeutiska samhället” med sitt ”medlevarskap” är en numera utdömd produkt av denna
tid. Frågan om så kallat ”läckage” var högaktuell och tack vare kritiken kom
Metodbehandling att uppfattas som identiskt med legalförskrivning. 1974 tillförs
programmet ett öppenvårdsteam med uppgift att arbeta med patienternas psykosociala
problematik. I mars 1975 deltar 93 patienter i programmet.
Flera organisationer tillsammans med i stort sett hela Stockholms
narkomanvård sänder 1973 en protestskrivelse till Socialstyrelsen. Metadon är narkotika
och bör därför inte få förskrivas, säger man och förekomsten av Metadonprogram gör att
narkomanerna inte är motiverade för drogfria behandlingsalternativ. Dessutom kan
Metadon läcka ut på den illegala marknaden. RFHL går i denna fråga i ohelig allians med
organisationerna RNS och FMN som bägge brukar kräva ökad kriminalisering av
narkotikabruket och mer tvångsvård - idéer som RFHL inte alls omfattar. RFHL´s
argumentation är dock så aggressiv att man gott kan sägas vara ledande i kritiken av
Metadonbehandlingen i Sverige. Utifrån en radikalt vänsterpolitisk utgångspunkt betraktas
narkotikan som ett uttryck för det kapitalistiska samhällets förtryck. Metadonbehandling
kan till och med förstås som ett försök att förhindra den nödvändiga samhällsomdaningen,
och genom att introducera nya missbrukspreparat vidmakthåller och vidgar
läkemedelsindustrin detta förtryck av de sämst ställda eller de mest maktlösa bland
medborgarna till vilka inte minst kvinnorna räknas. Dessa ordineras lugnande medel av en
förtryckande samhällsapparat representerad av de välbeställda läkarna.
Socialstyrelsen hamnar nu i en svår knipa. Hur man än agerar kommer man
att utsättas för kritik och man väljer därför att inte ta ställning i Metadonfrågan. För att
tillmötesgå kritikerna omgärdar man metadonbehandlingen med stränga restriktioner. Lars
Gunne och medarbetarna på Ulleråker försöker genom att åberopa lyckade resultat i form
av rehabiliteringar och minskad kriminalitet skaffa sig större handlingsutrymme, men
motståndarna hänvisar till amerikanska rapporter om program som hamnat på villovägar
samt låter i vittnesmål patienter och narkotikaberoende personer uttala att Metadonpatienterna
är nerdrogade, att doserna ständigt måste höjas och att Metadon säljs av
langare på sta´n. Lars Gunne anklagas för att bedriva hänsynslösa experiment bland
patienterna och han betecknas som en människoföraktande narkotikalangare.
Metadonpatienterna drabbas av repression från socialtjänstens, arbetsförmedlingens och
psykiatrins sida och ett antal självmord där man nekats substitutionsbehandling anses
direkt ha sin grund i opinionsläget i debatten vid denna tid.
Trots att det snart står klart för Socialstyrelsen att Metadonbehandling har
goda effekter fortsätter man på den ambivalenta linjen. På grund av Socialstyrelsens
vankelmod anser sig Gunne 1979 inte ha stöd för fortsatt intagning till programmet som
därmed avbryts. Han tror sig genom denna åtgärd kunna få klarare direktiv, vilka dock
dröjer. Trots den positiva utvärderingen från 1981 blir programmet inte permanentat
förrän 1983 genom generaldirektör Barbro Westerholms påtryckningar på
landstingspolitikerna. Stockholms läns landsting skall stå för merparten av kostnaderna
men vägrar betala. Så småningom klingar motståndet av och Gunne återupptar
nyintagningen i september 1984. Under de fem åren av intagningsstopp hinner 98 personer
avlida.
Motståndarna anförs nu av Nils Bejerot som envist fortfar med att förfäkta
sin gamla tes att narkotikaproblemet endast kan elimineras genom bekämpning i
”missbruksledet”, vilket betyder att Metadonbehandling är något helt överflödigt.
Ryktet om HIV-spridning bland injektionsnarkomaner i USA gör att Heroinberoende i
Stockholm i början av åttiotalet försöker få Metadon genom Ulleråkerprojektet, men där
råder fortfarande intagningsstopp och de förvägras behandling. Genom HIV-epidemin
kommer tyngdpunkten i betraktandet av narkotikaproblemet dock att förskjutas åt det
medicinska hållet. Det sker parallellt i hela västvärlden och leder till ett ökat intresse för
Metadon som behandlingsform. Efter tjugo år av strider har Metadon runt 1988 blivit en
rumsren behandlingsform.
I Sverige ges Metadonbehandling idag förutom i Uppsala, även i Lund,
Helsingborg, Malmö och Stockholm. Antalet patienter uppgår till 700 vilket vid en
internationell jämförelse är en extremt låg siffra. De svenska metadonprogrammen -
undantaget Ulleråker - håller sig med de strängaste kriterierna och kraven i hela världen.
Runt Subutex har restriktionerna varit färre, men starka krafter vill åstadkomma en
skärpning så att Subutex i framtiden skall ges restriktivt i behandlingsprogram som mer
skall likna Metadonprogrammen. Den motsättning - som nämndes inledningsvis - mellan
en social och en medicinsk förståelse av narkotikaproblematiken finns fortfarande kvar på
många håll. Ofta är det socialsekreterarna som lägger hinder i vägen då någon vill ha
Metadon och Subutexbehandling.

Allt detta skall ställas i relation till narkotikautvecklingen. Man räknar med
att över trehundra dödsfall i Sverige per år har med narkotika att göra. I Stockholm avled
minst 103 personer under 2001 på grund av narkotikarelaterade orsaker mot 51 under
1995. I Umeå avled 2001 22 personer av samma orsak, medan siffran för 1995 var 4. 34
personer i Linköping avled 2001. Beslagen av Heroin har ökat från 12 kilo 1990 till 63
kilo 1999. Beräkningar visar att det för närvarande finns över 26 000 narkotikaberoende
människor i Sverige. 1992 var antalet 19 000. 2001 lagfördes 13 435 personer för
narkotikabrott mot 6 648 1991. 1998 hade 52 procent av narkomanerna missbrukat i mer
än tio år. Motsvarande antal för 1979 var 19 procent. Nio procent av ungdomarna provar
idag narkotika. Parallellt med denna utveckling har narkomanvården fått kraftigt minskade
resurser.
SvenskaBrukarföreningen ser som sin främsta uppgift att offentligt och
inför de ansvariga hävda att människor som fastnat i narkotikaberoende skall ha rätt att få
del av effektiva vetenskapligt dokumenterade behandlingsmetoder i likhet med alla andra
patientgrupper i vårt land. Metadon- och Subutexbehandling är den enda dokumenterat
effektiva behandling som finns för opiatberoende människor. De komplicerade
byråkratiska rutinerna då man ansöker om behandling måste rationaliseras bort.
SvenskaBrukarföreningen anser att det inte skall få gå längre tid än högst sjuttiotvå
timmar från en begäran om substitution till dess man intar den första dosen. Det skall inte
vara möjligt att skriva ut en person från behandling. Alla former av repression i form av
till exempel kollektiva bestraffningar, ”spärrtider” innan man kan återfå Metadon och
liknande måste försvinna. Vi vänder oss mot det kollektiva betraktelsesätt som tillämpas
då man från vårdens sida beskriver våra problem och behov. Stödinsatser, sociala och
andra skall vara anpassade efter individuella behov. Alla former av moralistiska
värderingar måste rensas bort från narkomanvården. Det narkotikapolitiska spelet där våra
liv utgör insatserna skall inte få förhindra effektiva vårdinsatser. Utdelning av fria sprutor
måste komma till stånd. Vi kräver att de sjuvårdsansvariga gör en sträng åtskillnad mellan
vård och narkotikabekämpning.
Lars Gunne tilldelas Svenska Brukarföreningens pris för år 2003 som den
förste mottagaren av detta pris. Priskommittén har enhälligt funnit det självklart att ge
priset till grundaren av de svenska Metadonprogrammen. Lars hade förmågan att på ett
tidigt stadium förutse en framtida utveckling på narkotikaområdet där Heroinberoende
skulle komma att växa till ett allt mer dominant problem. Han hade också modet och
initiativförmågan att under en stormig period i den svenska narkotikapolitikens historia
starta det första Metadonprogrammet i Sverige, och han drev med envishet och i omsorg
om patienternas bästa programmet vidare trots att han utsattes för en aggressiv kampanj
utan motstycke i svensk narkotikadebatt. Lars Gunne har visat prov på en sann förståelse
av hur de livsbetingelser ser ut som vi Heroinberoende tvingas leva under och han har
ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt att försöka förbättra dessa förhållanden.
Då han varit utsatt för angrepp och förtal har han hållit fast vid denna hållning och har
därmed visat prov på stort civilkurage och mod.
Det är en ära för Svenska Brukarföreningen att idag kunna hälsa Lars Gunne
välkommen som gäst här bland föreningens medlemmar och samtidigt kunna räkna
honom som en sann vän.
SBF
TYCKER
S p r u t b y t e s
f ö r s l a g e t
Kommer att misslyckas!
Svenska Brukarföreningen vädjar till Björn Fries och riksdagen:
Svenska Brukarföreningen anser emellertid att hela konceptet i den form som det
presenterades av regeringen är konstruerat för att misslyckas. Granskar man förslaget närmare
inser man att förutsättningarna för att sprutprogram ska kunna starta är parat med så höga
krav på behandling att programmen aldrig kommer att kunna starta upp! Kalla lika gärna
förslaget för en ogenomförbar kompromiss.
Det ser ut som om regeringen genom att koppla sprutbytesprogrammen till ambitiösa
vårdkedjor försökt tillfredsställa både förespråkarna för program och motståndarna, eller
snarare; gått motståndarna till viljes och samtidigt försökt hålla förespråkarna i schack. Så som
förslaget nu ser ut exkluderas en viktig grupp; de äldre missbrukarna, de som sjukvården och
socialtjänst betraktar som ”inte behandlingsbara"! Det är sjuka människor som vägras
avgiftning därför att socialtjänsten nekar eftervård och som ofta saknar förutsättningar att
kunna delta i ambitiösa program. Regeringens förslag om sprutprogram är utformat för en elit
bland de narkotikaberoende. Socialborgarrådet i Stockholm, Margareta Olofsson, har sagt att
Stockholm inte under överskådlig tid kommer att kunna dela ut rena sprutor! Pengarna finns
helt enkelt inte till denna högkvalitativa vårdkedja - avgiftning, behandling och eftervård. Man
villkorar om människors om liv! Landstingen och kommunerna måste spara och
möjligheterna att kunna bygga ut avgiftningsvården och eftervården är mindre än på många
år, och samtidigt skulle alltså missbrukarna, en annars så lågprioriterad patientgrupp kunna
erbjudas en högkvalitativ vård. Svenska Brukarföreningen anser i likhet med
narkotikaforskare, kriminologer och övrig expertis, att lite vård är bättre än ingen vård alls. Vi
kräver att möjligheten till rena sprutor inte villkoras. Rena sprutor till injektionsmissbrukare är
uteslutande en hälsofråga!
Ett sprutbytesprogram kan ses som en liten bit i ett pussel av skademinskande åtgärder som
måste till för att humanisera narkomanvården. I resten av Europa förvånas och upprörs man
över den svenska narkotikapolitiken. I Danmark säljs sprutor på apoteken och i automater.
Man har konstruerat sprutor som bara kan användas en gång! Finland har startat program där
missbrukare som har ont om pengar kan få tillgång till rena sprutor, och även här kan sprutor
köpas på apoteken. Samma möjlighet finns i Norge. På landets beroendemottagningar och på
svenska fängelser (där en stor del av smittspridningen sker) borde rena sprutor kunna delas
ut. I dagarna ska en av Svenska Brukarföreningens medlemmar genomgå en omfattande
hjärtoperation där båda hjärtklaffarna måste bytas ut. Operationen är en konsekvens av att
han inte hade tillgång till rena sprutor vid ett tillfälle. Att diskuteras kostnader är för sent. Allt
vi kan göra är att hålla tummarna för honom och hoppas att nästkommande generation inte i
onödan och på grund av politisk beslutsvånda ska behöva drabbas av livshotande infektioner.
Av Ewa Lindberg & Björn Hjerdin. Skilj på narkomanvård och
narkotikabekämpning!

F A L L B E S K R I V N I N G A R
Självklart vill ”knarkarna” ha Subutex.
Jag vill ha subutex, men tror att Metadonet skulle passa mig bättre, men då jag inte har 4 års
dokumenterat heroinmissbruk kan jag inte få det!
Jag är en kvinna, mor, dotter, men framförallt en människa med samma rätt som alla andra till
ett värdigt liv. Har haft behandling med Subutex sedan 2 juni i år och har Lyckats vara fri från
heroin sedan dess. Tog min första ”fix” i maj 2001 och det var som om alla bitar föll på plats
direkt. Jag har missbrukat alkohol och andra droger förutom heroin sedan jag var 12 år. Har
gjort behandlingar gått i terapier, blivit mamma, ätit antabus, bosatt mig i skogen. Ja i stort
sett försökt allt för att bli nykter och drogfri.
Hittade som sagt heroinet vid 33 års ålder och det träffade mig rakt i hjärtat, där jag haft ett
tomt svart hål kom heroinet och fyllde på med ALLT jag saknat i hela mitt liv. Jag fick 9 st
kraftiga överdoser på mindre än ett år och det trots att jag fick ett LVM som jag själv bönade
och bad om att få efter 9 års ”horsande” och detta ”bara” efter 6 st överdoser. Jag avvek 3
gånger från LVM-hemmet trots att jag själv bett om att få detta omhändertagande.
Heroinet är för mig starkare än allt annat. Tog överdoser varje gång jag avvek, och sista
gången drabbades jag också av en förgiftning som jag kommer att ha men från resten av mitt
liv. Jag är mor till 2 st. underbara barn, Sarah 15 år och Tim 8 år. Min dotter har på grund av
mitt missbruk varit och är placerad på behandlingshem för ungdomar med psykosociala
svårigheter. Mitt missbruk har påverkat henne otroligt illa. Min son bor hos mina underbara
föräldrar som gjort och gör allt de kan för mig, deras dotter och deras barnbarn. Hur jag än
har levt, hur jag än har mått, eller vad jag har gjort, så har dom alltid funnits där för mig.
Eftersom jag själv är förälder förstår jag hur fruktansvärt min pappa och mamma har haft det.
Min mamma har letat Stockholm runt efter mig flera gånger, vissa gånger ochså ringt alla
sjukhus i Stockholm för att få veta om sin dotter kommit in med en överdos och kanske dött.
Ofta satt hela min familj inklusive mina barn med ett tänt ljus och bad för att jag skulle hålla
mig vid liv. Min dotter letade efter mig på plattan, på Malmskillnadsgatan, ja överallt där jag
kunde tänkas vara. Tyvärr träffade hon på mig alltför ofta på dessa ställen, totalt väck och helt
under drogen heroin. Nu är jag är lycklig igen, för jag får Subutex och kan därför leva ett
normalt liv.
Självklart behöver jag massor av annat stöd såsom från de sociala, subutexmotagningen och
inte minst från min egen familj. Detta behöves för att stärka självkänslan, bygga upp
föräldrarollen osv. Min familj är också mycket glada över denna behandling. Detta ”räcker”
för mina föräldrar, då Subutex håller deras dotter vid liv. Som en ”liten” bonus får ju deras
barnbarn också en mamma som numera är närvarande och kan och orkar bry sig och sakta
men säkert ta mer ansvar.
Alla är vi någons barn, även vi ”knarkare” som fått/valt/sålt eller vad du vill våra liv till
heroinet. För mig fanns ingen annan väg ut än döden, och innan den äntligen kom, all
förnedring som det innebar att ”få ihop” till sitt heroin och hålla sig så pass frisk så man kan
stå på benen. Hälsn: från en kvinna, mor, dotter, syster och framförallt människa.
Citat tagna från en Forskare. (Rapport 2003:1 krim inst)
”Det enda en narkoman lär sig av att misslyckas är att misslyckas”
”Att misslyckas leder till negativ inlärning”
”Fyra års vanmakt”
Jag hade tidigare metadon i drygt fem år, och byggde under den tiden upp ett helt ok
svenssonliv, som inkluderade fast anställning, bostadsrätt, sommarställe och en hyfsat fin
bil, tillsammans med min före detta sambo som också blev mor till min dotter. Jag skötte
det som krävdes av mig, rena prover osv. Men, en dag, efter dubbla pass, dag och därefter
natt, med aandra ord ca tjugofyra timmars sträckarbete, skulle jag Innfinna mig på teamet
för up. Jag möttes där av en hoper av väntande, up-skyldiga, som fick mig att styra kossan
hem till sängen och välförtjänad sömn. Detta resulterade i att jag blev rapporterad för up-
vägran. Ok, jag hade struntat att lämna då jag skulle, men, lämnade dagen efter ett, för mig
normalt negativt up. Trodde nu att en sk straffrunda var att vänta, ni vet, några veckor på
helgmott. Ack vad jag bedrog mig. Då jag först blev utskriven på felaktiga grunder, som
jag naturligtvis överklagade, chockerande nog faställdes, men på nya grunder, förstod jag
att det hela nu handlade om prestige från den då beslutande personen i fråga. Genom mitt
engagemang i Brukarföreningen hoppas jag kunna bidra till förbättringar som bla
förhindrar att liknande det som jag drabbades av, ej sker igen, för det kan inte ens jag
önska min värsta fiende!
Detta ledde till fyra års vanmakt, stundtals undrande om en högre makt var motståndare i
min kamp att återfå metadonbehandlingen. Läkarutlåtande försvann, remisser tappades
bort och så vidare. De delar i min ansökan som ibland var tvunget att kompletteras,
glömdes helt enkelt bort av den person som hade makten över den! Socialsekreterare
slutade, byttes ut. Jag fick en nyutexaminerad socialsekreterare utan kompetens angående
bla metadonbehandlingen. Som självklart visste sig veta vad som var bra för el dåligt för
mig. Min åsikt var betydelselös. Denne fick jag instruera hur en kompletterande utredning
inför metadon ska utföras, vad som ska ingå osv. Efter byte av socialsekreterare. fick jag
”turligt” nog en gammal ”räv” som dock vid närmare granskning visade sig vara minst
lika vilse i pannkakan som färskingen jag tidigare förärats bekantskap med!
Jag har nu åter påbörjat metabehandlingen igen. Men konstigt nog känns det inte riktigt
bra ännu. Antagligen beroende på sättet jag blev utskriven från verksamheten tidigare. Det
som skedde är att jämföra med att polisen rapporterar dig för fortkörning. Åklagaren
däremot åtalar dig för rattfylleri som renderar i fängelse. Jag ville naturligtvis bestrida
detta eftersom det aldrig skett, men får då veta att möjligheten inte finns. Inser då att den
rättsröta som jag tidigare bara hört talas om, nu även drabbat mig. Då man en gång blivit
offer för detta är den tveksamhet inför återinträde i programmet kanske inte så konstig
AV
JOHAN WANEBY
Har nu metadon sen tre mån.

På SBF´s årsmöte beslutades att styrelsen har fram till maj månad på sig att arbeta
fram ett programförslag, som sedan ska skickas ut på remis till ett antal medlemmar för
att på så sett förankra programmet. Här följer några punkter, observera att detta ej är
någr got färdigt förslag. Förslag på frågor tas mer än gärna emot, maila eller posta ditt
förslag.till kontoret. Mvh Riks Styrelsen
Att narkomanvården inom landsting och kommun ej ska kunna neka människor med ett
opiatberoende en medicinska behandling på grund av ett ideologiskt tänkande.
Narkomanvård ska som annan vård baseras på och enligt beprövad vetenskap.
Att narkomanvården blir individanpassad. Narkomani ska jämföras med andra sjukdomar som
tillexempel diabetes, cancer, alkoholism och ej efter politisk drivna aktörers ideologi.
Att man inom sjukvården tar de fulla konsekvenserna av det faktum att metadon och buprenorphine
är en godkänd och verksam behandlingsform (entydigt styrkt genom vetenskapliga studier). Jämför
insulin för diabetiker, metadon eller morfinpreparat för kronisksmärta, benzodiazepiner för oro och
så vidare.
Att det inte ska få ta mer än maximalt 72 timmar från det att en läkare ställt diagnosen heroinism
innan patienten får sin första dos metadon/buprenorphin. Idag orkar många människor med ett tungt
heroinberoende inte ansöka om substitutionsbehandling på grund av den absurt långsamma process
som föregår första dosen 6-24 månader & veckor från det att du beviljats en plats i ett
metadonprogram.72-timmarsregeln bör införas som vårdgaranti. 14 dagar för icke
läkemedelsassisterad behandling typ behandlingshem!
Att ansvarig läkare är skyldig att sätta in substitutionsbehandling (om patienten begär detta) då
heroinism konstaterats. Jämför med somatisk farlig sjukdom!
Att socialsekreterare helt och hållet tas bort ur beslutsfattningen då det gäller ansökan och eller
utskrivning av klienter med metadon eller buprenorphine. Och att socionomutbildning i frågor
rörande beroendeproblematik väsentligt förbättras och förlängs och specialiceras.
Att socialsekreterare ej skall ha någon som helst rätt att avgöra om en klient ska ha
substitutionsbehandling eller ej. Det finns en rad fall där sociala på olika sätt villkorar för att
klienten ska få socialremissen skriven som idag ligger till grund för metadonbehandlingen.
Att det egna bruket avkriminaliseras. Argument: genom kriminalisering säger samhället att det
främst är ett ansvar för polis- och domstolsväsende och kriminalvård och inte ett socialt problem.
Kommunerna och sjukvård slipper därför ta fult ansvar för de beroendes rehabilitering. Titta bara på
nedmonteringen av vårdplatser och andra sociala insatser det senaste decenniet. Mer än 60 % av de
intagna inom kriminalvården är idag drogberoende. Antalet missbrukare minskar inte genom
förvaring på fängelser. Inte minst gör sig den enskilde känd som kriminell vid varje kontakt med
samhället. Det motverkar rehabilitering och integration.
S o l i d a r i t e t & V ä r m e
BLANDAT
SAGT AV SOCIALSTYRELSEN!
• Socialstyrelsen förutsätter att behandlingsansvarige läkaren utformar behandlingen
enligt SoS föreskrifter och i samförstånd med patienten utifrån vetenskap och
beprövad erfarenhet på ett sådant sätt att vården gagnar patientens framtida
behandling på bästa sätt
• Forskarna säger att alltför restriktiva regler underhåller fortsatt missbruk och
försenar behandling av opiatmissbruk.
• Forskare framhåller att hög metadondos bidrar till att patienterna stannar i
behandling.
KOMMENTARER:
Med dessa texter i tankarna så kan vi konstatera följande. Sveriges metadonprogram x(se
nedan) bryter mot riktlinjerna som den högsta medicinska myndigheten i Sverige satt upp för
att trygga behandlingen av oss med ett opiatberoende. Att synliggöra dessa missförhållanden
är en av SBF´s viktigaste uppgifter. För att lyckas med den uppgiften så behövs hjälp av
medlemmarna med att skriva fallbeskrivningar, för att på så sett påvisa existensen av
avarterna. Svenska Brukarföreningen ser, hör agerar! * Ulleråkers metadonprogram
undantaget., det är i det stora hela ett utmärkt program.
AVKRIMINALISERING – LEGALISERING INTE SAMMA SAK!
Avkriminalisering av innehav och det egna bruket betyder att den mindre hanteringen kring
narkotikakonsumtionen blir helt straffri, medan det fortfarande skall vara straffbart att sälja
narkotika i vinningssyfte. I praktiken tillåter man därmed gatuhandel. Legalförskrivning
innebär att läkare får skriva ut apoteks-narkotika till narkomaner på indikationen narkomani.
Legalisering handlar om att helt släppa på narkotikakontrollen och tillåta en fri försäljning.
Här har man även diskuterat regeringsmonopol, ungefär som det svenska systembolaget,
höga skattesatser jämte åldersgränser.
FRÅGA?
Finns det två olika sorters metadon?
Många läkemedel består av två spegelbilder av samma kemiska förening. Metadon är ett
sådant. Dessa båda kan skiljas genom att man släpper in planpolariserat ljus i föreningen.
Ljuset vrids då till höger eller vänster, dexter eller levo. Det är oftast så att den ena formen är
aktiv och den andra är inaktiv och detta gäller även metadon. Nu citerar jag en av mina
kursböcker från Farmis:" (R)-metadon har en aktivitet av samma storleksordning som morfin,
medan (S)-formen är i det närmaste inaktiv. Trots detta används ett racemat." Racemat är en
lika blandning av formerna, (R) och (S) står för de olika formerna. Om du tycker att detta är
svårt så förstår jag det men det kan nog inte förklaras på enklare sätt. Om du vill ha
kompletteringar så återkom gärna. Hälsn Gunnar Bergendahl, leg receptarie.

R a p p o r t
från Sundsvall.
Sundsvalls kommun och Landstinget Västernorrland om snart ska ta ställning till om
substitutions-behandling med Subutex och Metadon åt opiatberoende ska få finnas med som
alternativ i vårdutbudet för människor med tungt opiatmissbruk av då främst heroin. Här
anser man att ersättningsdroger är en återvändsgränd och använder det urvattnade
argumentet att ersättningsdroger och sprututbytesprogram är uttryck för uppgivenhet. Vidare
anser dom som är emot metadon el subutex, att ersättningspreparat gör att vi hamnar i ett för
samhället alltmer svårhanterligt narkotikaproblem med ödesdigra och kostsamma
konsekvenser för alla inblandade! Inget kan vara mer felaktigt. En sak har dom rätt i. De säger
att bekämpa missbruk är en politisk fråga! Men att ge narkomaner vård och chansen att välja
mellan substitutionsbehandling eller behandlingshem typ 12-stegsprogram eller dylikt är en
del av vår sjukvård som även människor med beroende ska ha full tillgång till, det kallas
humanism. Kan en läkare inte bota så är det dennes plikt att lindra. Metadon och Subutex
delas inte ut till kreti och pleti. Det ges (till de som önskar) till människor som har prövat all
annan behandling och som ändå fallit tillbaka i missbruk. Riktlinjerna för hur
substitutionsbehandling ska se ut i framtiden håller i denna stund på att utformas. Vi får
hoppas att de med rent fascistiska ställningstaganden inte vinner allt för mycket gehör hos de
ansvariga. Svenska Brukarföreningen arbetar bland annat med att bidra med våra synpunkter.
Människor ska inte bli vrak innan de kvalificerar sig för behandling. Dessutom måste
behandlingen inriktas på skadereducering, och det måste även finnas plats för
lågtröskelprogram så att patienter stannar i behandling. En nyligen gjord undersökning (på
uppdrag av Socialstyrelsen) av metadon-patienter gällande retention, återfall, utskrivningar,
kriminalitet och vad som händer med patienterna mellan återinträden, har nyligen
presenterats. Eftersom det är uppgifter från patienternas journaler är resultatet svart på vitt.
Långt färre brott, minskad dödlighet för patienter i behandling. Kostnaderna för samhället
sjunker betydligt när patienter är i behandling.
R a p p o r t
Från Skåne.
Från Skåne har vi inte mycket att berätta angående själva arbetet i föreningen eftersom vi
ganska nyligen har kommit igång här nere. Vi kan däremot ge en antydan om hur det ser ut i
vår landsända genom att nämna att det för närvarande är två års väntetid för att få
Metadonbehandling.
R a p p o r t
Från Kalmar
I början av november 2003 blev vi intervjuade av Smålandsnytt med anledning av att Stefan
Jonsson skickat in en anmälan mot avdelning 4 på psyk i Kalmar till Patientnämnden. Vår
anmälan gäller dåligt bemötande av de patienter som läggs in för avgiftning. Det ska bli
intressant att få ta del av försvaret för deras handlande. Brukarna får inte bli så totalt
överkörda av personal som jobbar i sjukvården trots att det här handlar om narkomaner.
Stefan hoppas att det kan leda till en reprimand av Patientnämnden eller att anmälan går
vidare till HSAN med huvudkontoret i Stockholm.
.Stefan blev den 5 november 2003 intervjuad av Sveriges Radio, vilket gick mycket bra. Han
passade samtidigt på att tigga om ett modem så att vi kan bli uppkopplade Han har även varit
i kontakt med överläkare Rick Patton om ett möte där alla berörda parter i Subutexprogrammet
ska få möjlighet att delta. Vi på Kalmaravdelningen har haft en del kontakter
med brukare som vill ha hjälp på olika sätt, och vi letar bland annat efter en remiss till
avgiftningen som har kommit bort. Inget av teamen vill kännas vid remissen. Vi har bollats
fram och tillbaka mellan samtliga psykmotagningar och det visade sig så småningom att man
hade blandat ihop remissen med ett annat ärende. Händelsen understryker vikten av att ni
som begär vår assistans är så tydliga som möjligt när ni kommer med uppdrag till oss.
Vi försöker också hjälpa en medlem att få Subutex, en annan att få Ritalina/Dexamfetamin.
Subutex är ett läkemedel mot Heroinberoende, men det har visat sig att det är en del som har
fått det utan att uppfylla kriterierna för ett beroende. Vi har fått höra att kontrollen skall bli
hårdare, men vi anser att om läkarna hade lite mer kunskap om beroendetillstånden och om
substitutionsmedicinerna så kanske det inte krävs någon skärpning. Som det nu ser ut skall vi
brukare tydligen tvingas betala priset för läkarnas okunskap. Eftersom så många har fått
Subutex utan att uppfylla kriterierna så är situationen extra kritisk när det gäller insättande av
Subutexbehandling, enligt Dr. Magnus Hansson. Dr. Rick Patton är fruktansvärt missnöjd
med situationen i Kalmar län. Vi arbetar vidare med att försöka få till stånd en lösning på
problemet och konstaterar avslutningsvis att saker och ting tydligen inte fungerar något vidare
här bland vårdgivarna i vår hemstad.
0-TOLERANSEN
ÄNTLIGEN BORTA FRÅN SUBUTEXBEHANDLINGEN INOM
BEROENDECENTRUM STOCKHOLM!
Patienterna inom Subutexbehandlingen på klinikerna St: Göran, St: Erik och Huddinge
sjukhus har haft allvarlig kritik som vidarebefordrats till Svenska Brukarföreningen. Vi kände
oss tvungna att agera. Det ledde till brevväxling mellan Dr/Johan Kakko och Thomas
Moberg på kansliet. Johan Kakko blev först förvånad över att det fanns hård kritik mot
behandlingen. Han hade själv aldrig hört någon kritik framföras av sina patienter. Sedan han
blivit uppmärksam på att det gällde 0-tolleransregeln insåg han att den måste bort! Regeln
innebär att varje återfall i vilken drog det må vara föranleder utsättning av Subutex och
utskrivning. Att avsluta en läkemedelsassisterad behandling för människor med ett
Heroinberoende efter ett enda återfall strider mot all vetenskap och beprövad erfarenhet.
Johan Kakko återinsatte omedelbart Subutexbehandlingen för de tre patienter som blivit
utskrivna samt kommit till kansliet med sina klagomål. Svenska Brukarföreningen anser detta
vara ett steg i riktning mot en normaliserad syn på oss opiatberoende.
Vi kan även berätta att Subutexprogrammet nu även är representerat i ”kvalitetsrådet” av
Dr/Johan Kakko. Rådet består nu förutom av representanter från SBF, landstinget som
representeras av landstingspolitikern Håkan Jörnehed V samt Sektionschef Dr/Nadja
Ericsson och två klinkchefer från respektive Rosenlundsteamet och 44án. Vi träffas
regelbundet var tredje vecka. I rådet diskuterar vi principiella frågor som till exempel 0tolleransen
vid återfall.

ÖPPET BREV TILL
SOCIALSTYRELSEN
Socialstyrelsen har lämnat en anmälan till HSAN (hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd) där man
kräver att Dr/Nils Gustafsson skall fråntas sin läkarlicens eller åtminstone bli av med
förskrivningsrätten när det gäller narkotiska läkemedel. Jag, Gunnel Ajneling som är ordförande i
Svenska Brukarföreningens anhörigsektion och representerar några av de anhöriga som har barn
eller syskon i Subutexbehandling hos Dr/Nils Gustafsson anser att anmälan är felaktig och
omoralisk. Alla läkare i världen arbetar under Hippokrates ed, och även i Sverige arbetar utövarna
av läkaryrket under denna etiska kanon som också är stadfäst av Svenska läkarförbundet! ”Läkaren
skall I sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra,
alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud.” (Utdrag ur ”etiska regler antagna av
Läkarförbundet”) Jag undrar om socialstyrelsen gör skillnad på narkomaner och andra människor.
Det kanske är så att en narkomans liv inte är lika mycket värt som en annan människas, och att detta
är orsaken till att Socialstyrelsen agerar på det här sättet.
Jag har efter att ringt runt lite fått veta att polisens gatulangningsgrupp anmält Nils till
Socialstyrelsen tre gånger, och jag undrar om polisen aldrig någonsin anmält någon läkare från
Maria Subutexteam, någon läkare från Beroendecentrum Stockholm överhuvudtaget, Narva, Fosu
med flera, eller om det bara är Nils som allt kommit att handla om. Nils har haft modet att visa att
narkomani är en sjukdom och skrev då ut ett läkemedel mot denna sjukdom på samma sätt som
vilken läkare som helst skulle förse diabetiker med insulin eller smärtpatienter med morfinpreparat -
detta för att rädda liv eller att förbättra människors livskvalitet. Kritiken hade kanske inte kommit
om fler läkare istället hade tagit narkomanisjukdomen på allvar. Helt uppenbart saknas inom
läkarkåren generellt empatin och modet att gå emot den rådande moral som råder inom svensk
narkomanvård. Narkomanvården har av någon outgrundlig anledning blandat ihop de hälsovårdande
uppgifterna med kampen mot narkotikan. Narkomanvården är en del av den Svenska hälso och
sjukvården, men på grund av dominanta aktörers egna moraluppfattningar, som när det gäller
narkotikaproblematiken nästan ter sig religiösa, så har den nuvarande modellen vuxit fram. Att en
läkare kan bli anmäld år 2004 för att han/hon förskriver ett läkemedel mot ”heroinism” till
heroinister är en skandal - ett läkemedel som dessutom enligt alla forskarrapporter sägs generera
obestridligt god retention i motsats till alla andra behandlingsmetoder som erbjuds våra anhöriga.
Narkomanvården i Sverige är helt uniform, men alla människor är olika och har därför naturligtvis
olika behov, varför det behövs fler läkare som Nils. Narkomaner måste som alla andra i Sverige ha
rätten att själva få välja vårdgivare. Om ni som stödjer den svenska modellen inte går med på detta
så innebär det att ni medvetet eller omedvetet diskriminerar narkomaner. Vi är många föräldrar som
anser att Nils Gustavsson inte bara räddar våra barns liv, utan även ser till att vi föräldrar får ett
bättre liv. Tänk på att när våra barn får Subutex så minskar även kriminaliteten. Alla narkomaner
begår brott för att få pengar till sina droger. De flesta som är internerade inom vår så kallade
”kriminalvård” är narkomaner, och en fråga som vi måste ställa oss är: Hjälper det våra barn att bli
av med sitt missbruk att sätta dom i fängelse? NEJ är det självklara svaret. Vi vet alla hur det ser ut
på fängelserna. Däremot hjälper läkemedelsassisterad behandling. Det är visat i en mängd
utredningar och forskningsrapporter. Summa summarum: Det behövs fler läkare som Nils för att
minska lidandet, kriminaliteten och allt det andra som narkomanin för med sig.
Mvh/Gunnel Ajneling ordförande Svenska Brukarföreningens/Anhöriga
Stöd Dr/Nils Gustafsson!
Maila ditt namn och adress på denna emailadress som Svenska Brukarföreningen/Riks skapat för en
namninsamling till stöd för Nisse. support4nisse@svenskabrukarforeningen.com
Behandlingshem JO-anmält för kollektiv
bestraffning!
2003-12-20
Av:Henrik Ekberg
Ett behandlingshem i västra Uppland har JO-anmälts för att ha
genomfört kollektiv bestraffning efter att en mobiltelefon försvunnit.
I början av december skall en mobiltelefon eller en så kallad jourtelefon ha
försvunnit från ett olåst skåp i personalrummet på behandlingshemmet.
Personalen hotade därefter med att ställa in alla helgaktiviteter samt
inköpsresor med mera, om inte telefonen kom tillrätta. När ingen erkände sig
skyldig genomförde personalen den kollektiva bestraffningen.
- På de vaga grunderna är det fel och dessutom förbjudet att genomföra en
kollektiv bestraffning, säger Tomas Moberg på Svenska Brukarföreningen i
Stockholm.
Problem tidigare
Svenska Brukarföreningen är en ideell förening vars uppgift är att hjälpa
felbehandlade människor på till exempel behandlingshem. Den anmälan som
har skickats in till JO är påskriven av 15 klienter.
Enligt Tomas Moberg så har klienterna på behandlingshemmet hört av sig
tidigare.
- Det har varit problem där en längre tid och jag har fått en del samtal därifrån.
Jag hoppas nu att denna anmälan leder till att man ser över situationen på
hemmet.
Anmälan har nu lämnats in till JO, justitieombudsmannen, för utredning.
Behandlingshemmet är ÖSTAGÅRDEN i TÄRNSJÖ.
Brukarföreningen har under en längre tid fått in klagomål från medlemmar som
varit placerade på Östagården. Klagomålen har gällt allt ifrån brist på
sysselsättning, okunnig personal, och nu sist, kollektiv bestraffning! Efter sista
klagomålet kände vi oss tvungna att agera, det resulterade i en JO-anmälan.
Anmälan i sin tur ledde till att en utredare från socialtjänstförvaltningen
(huvudman) i Stockholm åkte till Östagården för att göra en intern utredning.
Vad utredningen kommer att visa vet vi i skrivandes stund inget om.
Fortsättning följer i nästa NEWSLETTER.
Svenska Brukarföreningen hör, ser & agerar.
Vi synliggör avarter inom narkomanvården, det är NOG NU……

L O K A L A V D E L N I G A R
Svenska BrukarFöreningen/Riks
Tel: 08-54556068 el 0704-740960
info@brkarforeningen.com
www.svenskabrukarforeningen.com
Svenska BrukarFöreningens/Anhöriga
anhoriga@brukarforeningen.com
Kontaktperson Gunnel Ajneling
TelDag: :0704-893106 TelKväll: 08-183990
Brukarföreningen/Stockholm
Tel: 08-54556068
stockholm@brukarforeningen.com
Kontaktpersoner: Thomas Elfström & Kerstin Rundberg
Brukarföreningen/Malmö
malmo@brukarforeningen.com
Kontaktperson: Claes Östergren
Tel: 0737-155122
BrukarFöreningens/Anhöriga/Malmö
susanne_rosenthal@hotmail.com
Tel: 0736-980869
Brukarföreningen/Lund
lund@brukarforeningen.com
Kontaktperson Kent Nilsson
Tel: 0739-437699
Brukarföreningen/Kalmar
kalmar@brukarforeningen.com
Kontaktperson Stefan Jonsson
Tel: 0735-634386
Brukarföreningen/Örebro
orebro@brukarforeningen.com
Kontaktperson Ronny Lillhannus
Tel: 0736-593887
Brukarföreningen/Sundsvall
sundsvall@brukarforeningen.com
Kontaktperson Irené Norlén
Tel: 0737-385470
V ä r m e & S o l i d a r i t e t
Onsdagen 28 februari 2004 startar
Svenska Brukarföreningens/Anhöriga
sin anhöriggrupp.
Vi möts i SBF´s kontor på Norrtullsgatan 45 1tr upp.
Vi fikar och pratar lite. Det behöver inte vara så
allvarligt. Ifall du undrar något eller bara vill ha
information, ring då på kontorstid till tel: 08-54556068.
Tillsammans blir vi starka. hjärtligt välkommen!
Mvh/ Styrelsen för Svenska Brukarföreningens/Anhöriga
SVENSKA
B R U K A R
FÖRENINGENS
A N H Ö R I G A
ALLA KAN BLI MEDLEMMAR.
MEDLEMSKAPET ÄR GRATIS!
(VI TAR GÄRNA EMOT EKONOMISKT BIDRAG)
PORTOFRITT
FRISVAR
1105 14 300 11006
Tel:08-54556068
Mobil: 0704-740960
Fax:08-335866
anhoriga@brukarforeningen.com
www.svenskabrukarforeningen.com
Tack för att du stödjer
Svenska BrukarFöreningen/Anhöriga.
Var god texta
För & Efternamn:_____________________________________________________________
Adress:_____________________________________________________________________
PostNummer:________________________________________________________________
Tel:________________________________________________________________________
Email:______________________________________________________________________
V Ä R M E & S O L I D A R I T E T

SVENSKA
B R U K A R
FÖRENINGEN
ANNO oktober 2002
NU ÄR DET
N O G
S V E N S K A B R U K A R F Ö R E N I N G E N
kämpar
FÖR DINARÄTTIGHETERVILL DU VARA MED?
TILLSAMMANS FÖR
FÖRÄNDRING
Svenska Brukarföreningen Norrtullsgatan 45 - 11345 Stockholm –
Tel:08-54556068 Mob:0704-335599 el 0704-740960 Fax:08-335866
eMail:info@brukarforeningen.com / www.svenskabrukarforeningen.com
S V E N S K A B R U K A R F Ö R E N I N G E N
För OPIATBEROENDE och de som har eller vill ha
METADON, SUBUTEX eller SUBOXONE!
Metadon och Subutex är bra läkemedel vid behandling av
opiatberoende, men behandlingen drivs alltför restriktivt. Vi inom
Brukarföreningen är missnöjda med både hur man inom narkomanvården
ser på oss som människor och på hur vården bedrivs. Mycket
av vårt arbete måste därför inriktas på att synliggöra dessa
förhållanden för att en förändring skall komma till stånd. Vi verkar
som brukarnas språkrör och har inlett diskussioner med politiker,
ansvariga inom vårdsektorn, behöriga myndigheter, media etcetera.
Brukarföreningen har värdefulla kunskaper som vi ställer till
förfogande för olika ändamål, och vi anser oss vara en oundgänglig
röst i den svenska narkotikadebatten. Mycket av vårt arbete går ut på
att hjälpa de som är beroende av narkotika och de som har eller vill ha
Metadon- eller Subutexbehandling. Vi ger ochså stöd till anhöriga. Vi
hjälper till med överklaganden och anmälningar och ger information
om patienträttigheter och ansökningsförfaranden. I motsats till andra
patientgrupper saknar vi valfrihet i vården. Vi är hänvisade till en
enda vårdgivare varför det är viktigt att vi får insyn i hur
verksamheten bedrivs bland annat för att bevaka rättssäkerheten.
Brukarföreningen har ett bemannat kontor beläget på Norrtullsgatan
45.. Föreningen presenterar sig på en egen hemsida och ett nyhetsblad
distribueras till medlemmarna. Idag har vi drygt 600 medlemmar och
antalet ökar dagligen. Vi har ochså startat lokalavdelningar i Malmö,
Lund, Kalmar, Stockholm, Örebro och Sundsvall. Vårt mål är att ha
lokalavdelningar i alla större städer. Svenska Brukarföreningens-
/Anhöriga har nu äntligen startat och har en egen styrelse bestående
av anhöriga och vänner. Sbf är anslutna både till det internationella
nätverket NAMA med huvudkontor i New York och ENCOD med
kontor i Antwerpen. Samarbetar gör vi även med BrukarFöreningen i
Köpenhamn och BF i Oslo. Tillsammans är vi starka.
Värme & Solidaritet
SVENSKA
B R U K A R
FöRENINGEN
NORRTULLSGATAN 45
11345 STOCKHOLM
ALLA KAN BLI MEDLEMMAR. MEDLEMSKAPET ÄR GRATTIS!
VI TAR GÄRNA EMOT ETT EKONOMISKT BIDRAG!
MEDLEMSKORT, NEWSLETTER, INBETALNINGSKORT OCH ANNAN
INFORMATION SKICKAS TILL PER POST.
TILLSAMMANS ÄR VI STARKA.
V ä r m e & S o l i d a r i t e t
Portofritt/Frisvar 1105 14 300
110 06 Stockholm
Tel: 08-54556068
Mobil: 0704-740960
Fax: 08-335866
info@brukarforeningen.com
www.brukarforeningen.com
För & Efternamn:__________________________________________
Adress:__________________________________________________
__________________________________________________
Tfn:________________________Mob:________________________
E
Email:__________________________________________________________
Välj alternativ Metadon Subutex Annan Anhörig
Kalmar Örebro Sundsvall Skåne Stockholm
Riks
Svenska Brukarföreningens/Anhöriga
Föräldrar, syskon, vänner, grannar etcetera kan bli medlemmar.
SBF´s Anhöriga har möten en kväll i veckan, dit du/ni är välkomna.
Ring kontoret på tel:08-54556068 så bokar vi in dig. För medlemskap kryssa
rutan (Anhörig) i Välj alternativ. Mvh/Styrelsen för SBF´s Anhöriga.
M Å L S Ä T T N I N G A R
• Samma etiska regler som ligger till grund för behandlingen vid
alla andra former av sjukdom skall vara vägledande för narkomanvårdens
utformning. Behandlingen skall vara anpassad efter
individens behov och föreningen skall verka för att eliminera all
kollektiv hantering av våra problem
• Föreningen skall verka för individens rätt att själv fatta beslut
om behandlingens avbrytande. ”Läkaren skall I sin gärning ha
patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota,
ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och
hederns bud” Utdrag ur Etiska regler för utövare av läkaryrket.
• Tillvarata brukarnas sociala och samhälleliga intressen som
deras intresseorganisation.
• Starta sociala och kulturella aktiviteter, ge stöd, upplysa och ge
rådgivning till den enskilde.
• Ge den enskilde brukaren möjlighet att komma till tals, att få
framföra sina argument och synpunkter i det offentliga bl,a via
Brukarföreningens hemsida på Internet.
• Vi kräver insyn i verksamheten för att kunna bevaka
rättssäkerheten.
• Synliggöra de förhållanden som präglar brukarens sociala,
ekonomiska och politiska situation i samhället.
• Vi kräver samma valfrihet som andra grupper har inom vården.
• Motverka diskriminering och avhjälpa maktlösheten.
• Arbeta aktivt för att brukarnas kunskaper ska bli tillgängliga för
myndigheter, vårdsektor, etc., genom samarbete, seminarier och
kursverksamheter.
• Verka som brukarnas språkrör och skapa kontakter med
myndigheter, politiker, media och vårdsektorn.
• Medverka i debatten, genom kampanjarbete, artiklar, insändare
etc, för att synliggöra brukarnas situation och behov genom att
bruka dom demokratiska verktygen.