Årsberättelsen i sin helhet

Naturhistoriska centralmuseet 

2003

Redaktion: Paula Kivipensas 

Översättning: Birthe Lindqvist 

Pärmbild: (Tuomo Niemelä) Vit aspticka i Pisavaara 

naturpark. Mer om tickor och skalbaggar i Tuomo Niemeläs 

artikel på sidan 10. 

Layout och tryckeri: Sävypaino 2004 

ISSN 1457-649X 

Naturhistoriska centralmuseet

V 


2003 

2 

4 

6 

8 

9 

10 

12 

14 

16 

Naturhistoriska centralmuseet år 2003 

Botaniska museet 

Zoologiska museet 

Dateringslaboratoriet 

Geologiska museet 

Tickor intresserar skalbaggar – och skalbaggarna forskare 

Madagaskar – ”hotspot” för biodiversitet 

Mineralkabinettet 

Utställningen Mammutarnas värld 

årt museums huvudsakliga uppgift är att bevara och utöka våra nationalsamlingar. Våra nationalsamlingar innefattar 

även de miljoner av observationer som fi nns i våra museers arkiv. Tusentals frivilliga naturobservatörers verksamhet har gett 

upphov till denna samling. Utan deras insats skulle vår kunskap om Finlands natur vara väldigt bristfällig. 

En lika viktig plats i vår verksamhet är den forskning som baserar sig på våra samlingar. Inom forskningsgebitet fungerar vi 

på ett område som inte ser så mycket aktivitet i resten av landet. Naturhistoriska centralmuseet kunde inom den taxonomiska 

och systematiska forskningen samt dateringsforskningen jämställas med statens sektorforskningsinstitutioner. 

Beslutsfattandet i vårt samhälle påverkas i allt högre grad av naturen omkring oss och dess lagbundenhet. Detta förutsätter 

korrekt och aktuell information samt forskningsresultat om såväl djur som växter och svampar. I fl era fall gömmer sig denna 

information i våra samlings- och observationsdata, men i brist på ett effektivt datasystem krävs ett så stort arbete att hitta 

informationen att behovet av information inte längre är aktuellt. 

Vi måste snarast möjligt få ett fungerande datasystem som kan kombinera olika data så att vi kan behärska datareserven i 

våra samlingar. Detta behövs för att vi i enlighet med dagens nivåkrav skall kunna förverkliga den servicenivå som samhället 

förutsätter av oss som varande rådande expert på Finlands natur.Detta är en investering som snabbt betalar sig själv tillbaka. 

Juhani Lokki, direktör för Naturhistoriska centralmuseet 


Naturhistoriska 

centralmuseet 2003 

Förvaltning 

Naturhistoriska centralmuseet utgör en separat enhet som lyder under Helsingfors 

universitets konsistorium. Museet styrs av en direktion och en direktör. 

I den av Helsingfors universitets konsistorium utsedda direktionen har i den 

treårsperiod som började 1.1.2003 följande personer verkat: professor Heikki Saarinen 

(ordförande) och som medlemmar planeringschef Aulikki Alanen, professor 

Kari Heliövaara och professor Lotta Sundström samt som representant för 

personalen amanuens Mikko Piirainen medan förste intendent Jyrki Muona har 

verkat som amanuens Piirainens suppleant. Professor Jaakko Hyvönen och professor 

Jari Niemelä har verkat som ständiga experter därtill kallade av direktionen. 

Förvaltningschef Jukka Petänen har verkat som direktionens sekreterare. 

Direktionen sammanträdde fem gånger under 2003. 

Professor Juhani Lokki har fortsättningsvis verkat som direktör för centralmuseet. 

Organisationen 

Naturhistoriska centralmuseet indelas i fem verksamhetsenheter: 

den allmänna avdelningen, till vilken hör kansliet, utställnings-, ADB- och konserveringssektionen 

samt museibutiken; 

dateringslaboratoriet; 

zoologiska museet, till vilket hör entomologiska-, vertebrat- och evertebratavdelningen; 

geologiska museet, till vilket hör mineralogiska och paleontologiska museet 

samt 

botaniska museet till vilket hör fanerogam-, kryptogam- och mykologiska 

avdelningen. 

Intäkter 

Verksamhetsanslag (statens budgetanslag) 4 385 000 

Anslag ur universitetets egna resurser 336 000 

Undervisningsministeriets projektanslag 80 000 

Övrig extern fi nansiering (MM, FA, UM, RKTL, METLA) 1 196 000 

Avgiftsbelagda tjänster 102 000 

6 099 000 € 

Naturhistoriska centralmuseet 2 

Vid museet fungerar även det molekylärbiologiska laboratoriet, som är 

gemensamt med institutionen för ekologi och systematik vid matematisk-naturvetenskapliga 

fakulteten samt ringmärkningsbyrån, som administrativt tillhör 

zoologiska museet och ansvarar för ringmärkningsverksamheten i Finland. 

Helsingfors universitets konsistorium bestämde den 5.6.2003 att Botaniska 

trädgården skall anslutas som en del av det Naturhistoriska centralmuseet från 

och med början av 2004. Konsistoriet tillsatte en arbetsgrupp för att förbereda 

ärendet och utsåg direktör Juhani Lokki till ordförande för arbetsgruppen. Arbetsgruppen 

fi ck som uppgift att förbereda de praktiska detaljerna kring anslutning - 

en samt de undersökningar som behövs för centralmuseets instruktioner. 

Uppgifter 

I enlighet med instruktionen är centralmuseets uppgift att: 

1. utöva forskning inom faunistik, fl oristik, geologi, paleontologi samt systematik 

och taxonomi; 

2. utöka, sköta och bevara sina samlingar; 

3. utöva naturvetenskaplig utställningsverksamhet; 

4. utföra inventering av Finlands natur och monitoring av miljön; 

5. bistå speciellt de zoologiska, botaniska och geologiska institutionerna inom 

forskning och undervisning; 

6. utföra dateringar och med dessa sammanhängande forskning; 

7. utöva rådgivnings-, informations- och publikationsverksamhet inom sitt fack; 

8. deltaga i internationella forskningsprojekt inom sitt fack; 

9. koordinera forskning, insamling, databehandling och monitoring som 

utförts vid naturvetenskapliga museer i Finland; 

10. konstruera riksomfattande ambulerande utställningar; 

11. organisera museifacklig skolning inom centralmuseets arbetsfält. 

Kostnader 

Löner 2 992 000 

Hyror för utrymmen 1 532 000 

Verksamhetsanslag för de olika enheterna 225 000 

Utgifter för projekt 1 196 000 

Köp och övriga utgifter 54 000 

Transport till 2004 100 000 

6 099 000 €

Personalen 

Antalet anställda vid det Naturvetenskapliga centralmuseet förblev på samma 

nivå, 121 personer, varav 90 innehade ordinarie tjänst. 35 personer innehade 

forskningstjänster. 

Engligt verksamhetsenheter fördelades personalen på följande att: 

Män Kvinnor 

Allmänna avdelningen 19 9 

Dateringslaboratoriet 4 4 

Zoologiska museet 25 17 

Geologiska museet 1 2 

Botaniska museet 15 25 

64 57 

År 2003 beviljade Helsingfors universitets rektor professorstitel åt laboratoriechef 

Högne Jungner samt avdelningschef Risto A. Väisänen. Zoologiska museets Pasi 

Sihvonen disputerade. 

Förändringar i forskarstammen 

Genom utnyttjande av metoden med utländsk expertis utnämndes docent Risto 

A. Väisänen till vertebratavdelningens avdelningschef och docent Laura Kaila till 

förste intendent efter entomologiska avdelningens förste intendent Kauri Mikkola 

som avgick med pension. Docent Pekka Vilkamaa utnämndes till intendent för 

entomologiska avdelningen. 

Geologiska museets intendent Mikael Fortelius utnämndes till professor vid 

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. FD Anneli Uutela utnämndes till 

intendent i Geologiska museet. 

Besökare 

Naturhistoriska centralmuseet besökarantal förblev på föregående års nivå, över 

70 000 besökare, varav 41 500 var barn. 

Guidningarna ökade fortfarande. År 2003 ordnades 652 guidningar (630 

år2002). En nyhet var gratisguidningar under veckoslut. Totalt 558 personer 

deltog i dem. Två aktiverande guidningar av ny typ utvecklades för elevgrupper: 

Vem äter vem?-ekosystemspelet och en fossilworkshop. Dessutom utökades pro- 

Tyrannosaurus rex för med 

sig en fläkt av forntid till 

barnen vid Pastellidaghemmet. 

Museimästare Markku 

Liinamaa fungerade som 

guide under tidsresan. 

Mikko Heikkinen 

3 

grammet med Djurens anpassning-undervisningspaketet och en speciell klassutfärdsguidning, 

som bara erbjöds i maj. 

Naturhistoriska centralmuseet arrangerade tillsammans med S:t Petersburgs 

zoologiska museum och den privata utställningsarrangören Mammutien maailma 

Oy sommarens storutställning Mammutarnas värld. En artikel om utställningen 

fi nns på sidan 16. 

Föreläsningar 

I samband med Mammutarnas värld-utställningen sammanställde forskare 

Pirkko Ukkonen en föreläsningserie som behandlade mammutar. Föreläsningsserien 

ordnades vid Naturhistoriska museet under sensommaren 2003. 

Inspirerad av föreläsningsseriens popularitet beslöt Naturhistoriska centralmuseet 

att starta en föreläsningsserie för allmänheten Mineralriket? Växtriket? 

Djurriket? på hösten. I serien berättade Naturhistoriska centralmuseets forskare 

om sina egna forskningsområden. Man beslöt att fortsätta med de populära 

föreläsningarna under år 2004. 

Ökning av samlingarna år 2003 

Samlingar Ökning 


Entomologiska avdelningen 8 257 000 206 000 

Evertebratavdelningen 190 000 889 

Vertebratavdelningen 122 000 6 504 

8 569 600 214 233 


Mineralogiska museet 87 050 1 (typprov) 

Paleontologiska museet 16 023 2 000 

103 073 2 001 


Fanerogamavdelningen 1 722 600 11 700 

Kryptogamavdelningen 1 004 900 5 400 

Mykologiska avdelningen 382 800 11 000 

3 110 300 28 100 



B otaniska museets verksamhet 2003 präglades samlingarna i användbar ordning och verksamhe- 

av återfl ytten efter föregående års evakuering. Alla ten håller på att återgå till det normala. 

avdelningar vid Botaniska museet, även kryptogam- Under sommaren 2003 renoverades Jean Wiik- 

och mykologiavdelningen vilka har varit placerade byggnaden på Botaniska trädgårdens område så att 

i Arabias företagshus under de senaste tio åren, huset nu inhyser utrymmen för Botaniska museets 

fl yttade under våren till den hundraåriga byggna- laboratorium och fotografi ska studio. Även laboden 

i trädgården i Kajsaniemi. Byggnaden hade ratoriets apparaturuppsättning förbättrades, vilket 

grunderenoverats 2002. De första delarna av museet innebär att tillverkningsförutsättningarna och 

hade fl yttat från byggnaden till tillfälliga utrymmen dokumenteringsmöjligheterna för de anatomiska 

redan 1971 och samtliga moss- och algsamlingar preparat som behöva förbättrades betydligt. Under 

1975. Under de gångna åren har samlingarna vuxit året skrev Botaniska museets emerituskonservator 

betydligt och alla rymdes inte i museibyggnaden Mauri Korhonen och konservator Tuuli Timonen 

trots att de före detta föreläsnings- och kurssalarna en guide om fotografering av växter och svampar. 

huvudsakligen fylldes med täta skåp vilka rymmer Guiden utkom i december. 

rikligt med sampel. Hälften av fanerogamsamling en Trots den besvärliga verksamhetsmiljön kunde 

och delar av den mykologiska samlingen är man på ett ypperligt sätt befrämja Botaniska 

fortsättningsvis placerade i tillfälliga utrymmen i museets centrala verksamhetsformer. Utökandet av 

Kaisabyggnadens källare och K-huset på Botaniska moss- och fanerogamsamlingarna var det största 

trädgårdens område i väntan på att den extra bygg- på fl era år. Den tekniska restaureringen av Erik 

nad som är planerad i närheten av museibyggnaden Acharius lavsamling blev klar. Även andra delar av 

skall byggas. På hösten efter fl ytten arrangerades samlingen reparerades rikligt samtidigt som sam- 

Botaniska museets byggnad fyllde hundra år 2003. Den vidstående bilden visar byggnadens 

ursprungliga fasadteckning utarbetad av arkitekten Gustaf Nyström 1900. Vindens byggnad förlorade 

de två yttersta av tre dekorationstorn vid det södra takfallet. 


lingarna sattes i skick efter fl ytten. Användningen 

av samlingarna (besök, lån) var 2003 nästan normalstor 

trots att verksamheten vid fanerogamsamlingen 

stod stilla så gott som helt för fl era månader 

på grund av evakueringen och fl ytten. Långtidsbesökare 

som arbetade med samlingarna kom speciellt 

från Ryssland och Kina. I likhet med föregående år 

korrigerades och kompletterades Botaniska museets 

växtdatabas ordentligt 2003 (716 694 ändringar och 

629 042 nya noteringar). Det största antalet tillägg 

kom från Egentliga Finland, Åland och Mellanösterbotten. 

Avdelningschef Sinikka Piippo var tjänstledig 

så gott som hela året och FD Viivi Virtanen verkade 

som hennes ersättare vid kryptogamavdelningen. 

Även tjänstledigheten för kryptogamavdelningens 

museiassistent Sanna Huttunen fortsatte. Ritva 

Sinisalo innehade tjänsten. På grund av återfl ytten 

och arrangeringsuppgifterna gällande samlingen 

vilka uppstod som en följd av återfl ytten arbetade 

2003 ovanligt många korttidsanställda vid museet. 

Botaniska museet förlorade en av sina anställda när 

Irene Ekman dog i september 2003. 

The Linnean Society of London beviljade år 2003 

Jill Smythies-priset åt Marja Koistinen. Priset delas 

årligen ut åt en växtillustratör i världen. 

Botaniska museets bibliotek 

När institutionen för ekologi och systematik 2002 

fl yttade till Vik delades det gemensamma botaniska 

biblioteket mellan institutionen, Botaniska museet 

och Botaniska trädgården. Största delen av biblioteket 

blev kvar hos Botaniska museet vars bibliotek nu 

innehåller cirka 1300 hyllmeter av huvudsakligen 

litteratur gällande Botaniska museets verksamhetsområde: 

fl oror, systematik, fl oraforskning och växtgeografi 

samt växt- och svampvetenskapliga serier. 

En betydande arbetsinsats behövdes för att ordna 

biblioteket i användbart skick efter evakueringsåret. 

Utökandet av bibliotekets samlingar – 1269 band, 

över 12 meter – sparades i bibliotekets databas.

Betydande partier av sampel till 

fanerogamsamlingarna 

Emeritusärkebiskop Mikko Juva, som dog vid årsskiftet 

2003/2004, var vid sidan av sin övriga verksamhet 

en aktiv växtsamlare. 2003 donerade han sitt 

herbarium bestående av 6000 sampel till Botaniska 

museet. Samlingen innehåller sampel från såväl 

Finland som olika delar av världen där han rörde 

sig på sina otaliga resor speciellt medan han verkade 

som president för det Lutherska världsförbundet. 

Botaniska museet har under fl era års tid understött 

den engelska ormbunksforskaren Christopher 

Fraser Jenkins insamlingsresor i tropiska Afrika, 

Centralamerika och södra Asien. Museet har under 

årens lopp erhållit tusentals av hans insamlade ormbunksprov 

och bevisexemplar använda för forskningar. 

2003 utökades samlingarna med 1296 av hans 

sampel insamlade främst i Nepal. Botaniska museets 

ormbunkssamlingar hör de facto till världens mest 

betydande för vissa grupper och områden. 

I ryska Karelens avlägsna skogar 

Floraforskning i Finlands östra närområden har 

fortsättningvis hört till Botaniska museets tyngdområden. 

I juni 2003 arrangerades i Petroskoi 

ett symposium ”Natural, historical and cultural 

heritage of Northern Fennoscandia”, vilket 

behandlade resultaten från forskningsresan till Vita 

havets öar 2002. Sommaren 2003 deltog Mikko Piirainen 

i en forskningsresa till östra sidan av Onega 

till gränsområdet mellan Karelska republiken och 

Arkangelskområdet. De svårframkomliga områdena 

har hittills varit väldigt dåligt kända och en 

betydande del av växtobservationerna från dem är 

insamlade av fjärrpatrullman Vladi Marmo under 

krigsåren. Man har även fortsatt att reda ut rutterna 

för de resor som A. K. Cajander och J. I. Lindroth 

(Liro) gjorde i Karelska republiken och dess östra 

områden för över hundra år sedan. 

Forskning i papyrussläktet 

Botaniska museet har en lång tradition av att 

forska i starrväxter. Emeritusmuseidirektör Ilkka 

Kukkonen skriver en beskrivning över familjen 

till Egyptens fl ora och tillsammans med Henry 

Väre undersöker han papyrussläktets (Cyperus) 

Arenarii-sektion. Papyrussläktet är det andra 

största släktet i starrfamiljen efter starrsläktet. 

Arenarii-sektionens utbredning sträcker sig från 

Svarta havet och Medelhavsområdet runt Afrika 

österut till Indiska halvön och Sri lanka samt 

inlandets öknar och halvöknar. Det har framgått 

från herbarieprov att sektionen innehåller fl era 

arter, som inte har beskrivits för vetenskapen, å 

andra sidan har fl era arter beskrivits under olika 

namn fl era gånger. För tillfället godkänns 23 arter 

5 

Henry Väre 

Cyperus crassipes, Kap Verde, Boa Vista, Ribeira Grandes delta. 

och två underarter i sektionen. Syftet med projektet är 

att göra en taxonomisk monografi över sektionen. 

I monografi n ingår bl. a. en utredning över artbeståndet 

och nomenklaturen samt upprättandet av ett 

släktträd, en fylogeni, baserat på gruppens morfologi. 

En bok om Tanzanias svampar 

I slutet av 2003 utkom i Botaniska museets Norrlinia-serie 

en 200 sidor tjock, rejält illustrerad bok 

Tanzanian mushrooms: Edible, harmful and 

other fungi skriven av Marja Härkönen (emeritusforskare 

vid Botaniska museet), Tuomo Niemelä 

och Leonard Mwasumbi från Dar el Salaams 

universitet. Boken är resultatet av ett mångårigt 

arbete och tiotals forskningsresor. Tanzanias viktigaste 

mat- och giftsvampar, svampar som bryter 

ned skogsträd och annat från Östafrikas svampvärld, 

som inte har behandlats speciellt mycket i 

illustrerade böcker, presenteras i boken. Boken är 

inriktad såväl på personer intresserade av naturen, 

forskare, människor som jobbar med utvecklingshjälp 

som Tanzanias läroanstalter. Med tanke 

på de sista innehåller boken ett kompakt faktapaket 

om svampars systematik, struktur och levnadssätt. 

Tyngdpunkten ligger dock på en presentation av 

svamparna och etnomykologiska forskningsresultat 

gällande den traditionella användningen av matsvampar 

hos olika stammar i Tanzania. 



E 

n av de mest betydande händelserna för Zoologiska 

museets verksamhet 2003 var att nya förrådsutrymmen 

blev klara i Arkadiakvarteret. Restaureringen 

och fl yttningen av samlingarna påbörjades 

under den senare hälften av året och framskred 

snabbt tack vare det goda förberedelsearbetet. Det 

har varit fi nt att se samlingarna placeras i nya 

utrymmen, vilka ger betydligt bättre möjligheter än 

förut att utnyttja samlingarna för forskning. Under 

verksamhetsåret fördes diskussioner om framtiden 

för Zoologiska museets gamla byggnad. Slutliga 

beslut beträffande kommande reparationsarbeten 

Yetunde Taiwo arbetar vid konserveringssektionen. 

och utrymmen saknas dock fortfarande. 

Helsingfors universitet strävar under åren 2004- 

2006 till att i enlighet med sin nya strategi utveckla 

samarbetet med universitet och forskningsanstalter 

söder om Sahara. Zoologiska museet har för sin del 

strävat till att delta i arbetet eftersom den samhälleliga 

utvecklingen i utvecklingsländerna på ett 

betydande sätt kan förändra jordklotets biologiska 

mångfald. En pilotexpedition till Madagaskar ingick 

i årets verksamhet. Expeditionen beskrivs närmare i 

en artikel på s. 12–13. Dessutom inledde Zoologiska 

museet ett samarbete med Obafemi-Awolowouniver- 


Ritva Talman 

sitetets naturhistoriska museum (Ile-Ife, Nigeria). 

I början av året besöktes Zoologiska museet under 

tre månaders tid av forskaren Yetunde Taiwo vid det 

nigerianska museet. Under sitt besök bekantade sig 

Taiwo med Zoologiska museets och konserveringssektionens 

arbete delvis via praktik. Taiwo arbetar 

på en doktorsavhandling om västra Afrikas sötvattensfi 

skar. Zoologiska museet planerar att fortsätta 

samarbetet, som började bra, med att bl. a. göra 

forskningsresor till Nigeria. Vid sidan om undervisning 

relaterad till samarbetet är syftet att utöka Zoologiska 

museets afrikanska forskningsmaterial. 

Nya forskningsprojekt på 

entomologiska avdelningen 

Miljöministeriet har godkänt fi nansiering för fyra 

forskningsprojekt vid Zoologiska museets entomologiska 

avdelning från och med början av 2003. 

Finansieringen kommer från projektanslag riktade 

till forskning och monitoring av utrotningshotade 

och otillräckligt kända arter. Projekten beräknas 

räcka cirka 4-5 år. 

Bestämningsguide för bladlöss 

För tillfället är Finlands bladlustaxonomi- och artbeståndsforskning 

beroende av en forskare. Den viktigaste 

orsaken till detta är svårigheterna med de 

traditionella provbehandlings- och bestämningsmetoderna. 

Den existerande bestämningslitteraturen 

grundar sig till stor del på bladlössens storlek 

och deras kroppsdelars mått och proportioner. Vid 

framställandet av miksroskoppreparat försvinner 

kännetecken som hänför sig till kroppsform, färgsättning 

och vaxmönster. Största delen av arterna 

skulle vara lätta att identifi era baserat på värdväxtsdata 

och habituskännetecken. Syftet med bladlusprojektet 

(Anders Albrecht) är att samla ihop 

existerande information samt producera en provtagnings- 

och bestämningsguide. I bestämningsschemat 

jämförs för varje växtart eller växtgrupp de 

bladlusarter som kan komma i fråga med varandra 

och hänvisas till guidens bladlusdel i vilken Finlands 

och närområdenas över 600 bladlusarters

kännetecken, utbredning och ekologi presenteras. 

Man strävar till att få färgfotografi er av levande 

bladluskolonier, gallbildningar orsakade av dem 

samt stereomikroskopbilder av frystorkade prover av 

så många arter som möjligt. 

Parasitsteklarnas systematik med DNA-metoder 

Den pågående parasitstekelforskningen (Nina Laurenne) 

fokuseras på Ichneumonidae-familjens två 

underfamiljer (Ctenopelmatinae och Tryphoninae), 

vilka huvudsakligen är parasiter på sågsteklar. De 

här gruppernas artrikedom är centrerad norrut, där 

även deras värddjur lever. Syftet med forskning en 

är att utreda släktskapsförhållandena mellan 

Ctenopelmatinae- och Tryphoninaeparasitsteklarna 

samt att samla in data om ifrågavarande gruppers 

parasit-värdförhållanden. Bägge insektgrupperna 

som undersöks har anpassat sig till ett liv i liknande 

miljö och att utnyttja samma värddjursgrupper. På 

grund av detta påminner de faktiskt om varandra 

beträffande sina strukturella egenskaper. Med hjälp 

av DNA-metoder kan man identifi era arterna oberoende 

av utvecklingsgrad och man får värdefull 

information om utvecklingshistoria och ekologi. 

Forskning i flugartbeståndet och flugsystematik 

Det centrala syftet med forskningen (Gunilla Ståhls- 

Mäkelä) i Cyclorrhapha Aschiza-gruppens fl ugartbestånd 

och molekylärsystematik är utredandet av 

Pipunculidae- och Platypezidaefamiljernas samt 

blomfl ugsarter (Syrphidae) i murket trä förekomst 

och utbredning i Finland. Syftet är att göra det möjligt 

att uppskatta arternas utrotningsgrad samt att 

klargöra outredda arters förekomst i Finland. Man 

får ny information om ekologin för Platypezidae och 

arterna av blomfl ugor i murket trä via deras larv - 

biologi, genom att odla fullt utvecklade fl ugor från 

tickor, lamellsvampar och murket trä. Användning 

av DNA-kännetecken för att identifi era arter och dra 

gränser kring arterna av Platypezidae samt undersöka 

arternas släktskapsförhållanden är en nödvändig 

del av modern taxonomisk och systematisk 

forskning. Molekylärsystematiska forskningar ger ny 

information om genetisk mångfald inom arter och 

mellan arter samt om arters släktskapsförhållanden. 

Sorgmyggsystematik 

Det fjärde forskningsprojektet (Pekka Vilkamaa) 

producerar och samlar central taxonomisk kunskap 

om Finlands och närområdenas sorgmyggfauna 

(Sciaridae). Sorgmyggorna utgör en artrik 

skogsinsektgrupp, som är väldigt dåligt känd på 

grund av svårigheter i deras taxonomi. Syftet är att 

reda ut sorgmyggornas bastaxonomi och fylogeni 

så att det blir möjligt att identifi era taxa, samt att 

förnya familjens klassifi cering baserat på fylogenin. 

Detta förutsätter att såväl morfologiska som DNAkännetecken 

används och att taxa som undersöks 

väljs delvis även från områden utanför Nordeuropa. 

Forskningen baserar sig såväl på museimaterial som 

nytt material. Den görs delvis som ett internationellt 

samarbete. Resultatet är en serie revisionsartiklar, 

artbeskrivningar och publikationer vilka berättar 

mer om familjens fylogeni. Förutom en utredning 

av systematiken skapar projektet förutsättningarna 

för en forskning i Finlands sorgmyggarters utbredning 

och livsstil. 

Ett rekordår för sparvugglans 

häckning 

Sedan 1982 har man följt med utvecklingen av vår 

rovfågelstam genom att räkna rutor med rovdjur. 

Monitoringen grundar sig på enhetskoordinatsystemets 

10 x 10 km stora rutor. Årligen letar hundratals 

ringmärkare av rovfåglar och personer intresserade 

av rovfåglar efter bebodda rovfågelbon och 

andra revir i rutorna. År 2003 anmäldes 130 rutor 

till monitoringen. I västra Finland refl ekterades sorkarnas 

toppår i antalet sorkätande rovfåglar. 

Enligt materialet från rovfågelrutorna verkar 

sparvugglestammen ha ökat. 1986 påbörjades en 

sammandragsmonitoring vilken ger mer information. 

Ringmärkarna av rovfåglar anmäler nu 

även alla de bogrunder och revir som lämpar sig 

för rovfåglar, bon med antalet ägg och kullstorlek 

samt terrängkullar som de har hittat utanför 

rovfågelrutorna. Enligt sammandragsmaterialet 

har antalet upptäckta sparvugglehäckningar ökat 

i takt med att antalet sparvugglor har ökat. Det är 

alltså inte tydligt fråga om att stammen har ökat 

utan att sparvugglan har blivit synligare dvs den har 

i allt högre grad övergått från att häcka i hackspettshål 

till att häcka i erbjudna fågelholkar. Det är lättare 

att observera häckning i holk. År 2003 anmäldes 

över 5600 sparvuggleholkar och nästan 2800 

hackspettshål lämpliga för sparvugglor. Alla dessa 

hade kontrollerats. 1214 bebodda revir hittades med 

nästan 800 sparvugglebon eller terrängkullar. 4069 

ungar ringmärktes vilket är mer än någonsin tidigare. 

Som mest hittades 52 rovfågelbon, varav det 

rekordstora antalet sparvugglebon var 23, på en 100 

km 2 stor rovruta. 

7 

Glaucidium Glaucidium passerinum 

passerinum 

passerinum 

passerinum 

Jukka Haapala 

Ur kartan över ringfynd framträder tydligt 

att forskningen i småugglor är effektivast 

i området som sträcker sig från södra 

Tavastland till Österbottens kust. Nuförtiden 

fångas fullvuxna sparvugglor in såväl vid boet 

(honor) som under migrationen på hösten. 

För klarhetens skull har förflyttningar på 

under 50 km samt dubbla möten under en kort 

tidsperiod inte märkts ut på kartan. 

100% 

75% 

50% 

Sparvuggla 

Glaucidium passerinum 

Fyndmånad 

Dec.-februari 

Mars-maj 

Juni-augusti 

Sept.-November 

Ringmärkt 

som bounge 

som flygg 

25% 

0% 

-25% 

-50% 

-03: 320 rev./ 69 rutor 

-75% 

-03: 208 bon/ 46 rutor 

-100% 

82 84 86 88 90 92 94 96 98 00 02 

Förändring i sparvugglestammen på 

rovrutorna 1982-2003. Kurvorna visar den 

årliga förändringen av mängden revir 

(cirklar) och bofynd (trianglar) i förhållande 

till nivån år 1997, som är märkt med en nolla 

på bilden. För 2003 har anmälts antalet revir 

och häckningar samt antalet rutor från vilka 

sparvugglematerialet härstammar. Artens 

skenbara ökning i antal beror till stor del på 

att antalet upphängda sparvuggleholkar har 

ökat samt att sparvugglan har börjat häcka i 

dem – och det är lättare att notera häckning i 

holk än i hackspettshål. 

(Heidi Björklund) 


Arja Hartikainen/SIIDA 


Silversmyckena från Nanguniemi vid Enare träsk. Smyckena var insvepta i näver, som genom 

användning av 14C-metoden visade sig vara från 1200-talet. Smyckena kan beundras 

i Samemuseet i Enare. 

Förändringar i klimatet och 

miljön utreds genom att undersöka 

stabila isotoper 

Forskningens tyngdpunkt har under årets lopp legat 

på undersökningar som tillämpar stabila isotoper. 

I ISONET-forskningen används isotopsammansättningen 

i träårsringar för att få data om klimatförändringar 

under de senaste 400 åren. EU-projektet 

började i februari och 12 forskningsgrupper 

deltar i det. Sampel hämtas från norra Finland 

till Nordafrika och från England till Polen – från 

totalt 25 olika platser. Vår andel utgörs av tallprover 

från Lappland och östra Finland samt ekprover 

från södra Finland. Dessutom har vi underleverantörer 

i Litauen och Sverige. Träproven har samlats 

in under årets lopp, och en exakt kronologi har 

byggts upp baserad på årsringarnas tjocklek. Arbetet 

fortsätter genom mätningar av kol-, syre- och 

väteisotopförhållandena i varje årsring. Genom att 

kombinera forskningsgruppernas resultat skapas 

ett isotopnätverk som täcker Europa. Isotopnätverket 

refl ekterar klimatförhållanden såväl tidsmässigt 

som geografi skt. Datat utgör värdefullt observationsdata 

för test av klimatmodeller. 

Laboratoriets forskare deltar även i det av Finlands 

Akademi fi nansierade Östersjöforskningsprogrammets 

tre olika projekt. Forskningen följer med 

hur vatten och näringsämnen transporteras från 

insjövatten till havet. Laboratoriets andel är att med 

hjälp av kol-, kväve- och syreisotoper få fram mer 

information om dessa processer. 


Med hjälp av dosimetern kan man 

mäta strålningsdoser ännu 

efter fl era år 

Efter kärnkraftsverkolyckan i Tjernobyl uppstod ett 

behov av att utreda utbredningen av radioaktivt 

avfall samt hur stora strålningsdoser befolkningen 

fi ck på olika områden. Detta gällde speciellt 

de områden i Ukraina och Ryssland som föroreningsmolnen 

i första hand spreds till. Dateringslaboratoriet 

har från och med 1989 deltagit i fl era 

internationella forskningsprojekt vilka har strävat 

till att utveckla en teknik för att mäta strålning 

baserad på luminiscensmetoder. Man strävar även 

till att tillämpa tekniken på dosmätningar. I år avslutades 

det sista EU-projektet som hörde till serien. 

Förutom en slutrapport publicerades en omfattande 

artikel om Tjernobyl. En annan omfattande artikel 

som behandlar strålningsdoser orsakade av 

atombombsexperimenten i Semipalatinsk är redan 

under tryck. 

Luminiscensmetoden, som ursprungligen var 

tänkt för åldersbestämning, har därmed utvecklats 

till en internationellt godkänd metod för att mäta 

strålning. Metoden kan på ett pålitligt sätt klargöra 

olycksrelaterade strålningsdoser ännu fl era år efter 

händelsen genom att använda tegelstenar, kaffekoppar 

eller något liknande. 

Dateringar 

En betydande del av proven som skall åldersbestämmas 

hänför sig till arkeologi. Fyndet av en 

unik silverskatt i Enare träsks strandlandskap (bild) 

ut gjorde ett uppseendeväckande arkeologiskt fynd 

detta år. Tre silverhalssmycken, med en gemensam 

vikt på cirka 2 kg, hittades insvepta i björknäver i ett 

hål i en sten. 2 prov togs från nävret för datering och 

på så sätt kunde man konstatera att näverpaketet var 

från 1200-talet. Resultatet stämmer med typdateringen 

av smyckena.

Å 

r 2003 var för det Geologiska museet ett 

år av utställningsbyggande och meteoritjakt. 

Renovering en av Arppeanum (Snellmansgatan 3) 

som började sommaren 2001 blev färdig, och det 

gamla Mineralkabinettet kunde fl ytta tillbaka till 

förnyade utrymmen på sin ursprungliga (fr. o. m. 

1870) plats i den södra ändan av byggnadens tredje 

våning. Se artikeln om det förnyade Mineralkabinettet 

i den här publikationen på sidorna 14-15. 

Meteoritjakten, som hör till museets forskningsverksamhet, 

började redan på vårvintern. Norr om 

Varkaus observerades på kvällen den 12 februari 

klockan 19.29 en klar eldboll, vars fl ygning slutade 

högt över Soisaloön. Kraftigt buller och smällar 

ackompanjerade ljusfenomenet så möjligheterna 

att hitta stycken av en meteorit var stora. I samarbete 

med bl. a. Luftstridskrafterna lokaliserades 

nedslagsområdet till Puutossalmitrakten i den södra 

delen av Kallavesi. Veckoslutet 12-13.4.2003 utfördes 

spaningarna, vilka fi ck omfattande publicitet. En 

grupp geologistuderande, lokalinvånare och amatörer 

på området från hela landet deltog i spaningarna. 

Trupperna genomsökte i långa kedjor vårisen. 

De hittade olika typer av skräp, harspillning och 

små stenar, men inte ens en fl isa av meteoriten. 

Puutossalmifallet och radioprogram vilka 

behandlade meteoriter och sändes senare under 

våren samt artiklarna i ”Tähdet ja avaruus”-tidning - 

en gav upphov till en direkt meteoritboom. Förfrågningar 

samt stenar som misstänktes vara meteoriter 

och prover anlände dagligen senare på våren, under 

sommaren och till och med på hösten för undersökningar. 

Några ivriga ”meteoritjägare” sände till och 

med fl era paket med sampel som de misstänkte att 

var meteoriter för närmare granskning. Andra återigen 

ville överhuvudtaget inte skicka in de stenar 

de ansåg vara meteoriter trots att de försäkrades om 

att stenen inte är en meteorit innan en expert har 

fastställt det. 

Flera personer som hade skickat in stenar hade 

besökt museets webbsidor för att titta på meteoriters 

kännetecken, och när de hade hittat ett kännetecken 

som verkade passa bestämt att deras sten 


Stenmeteorit (enstatitkondrit EL6, Hvittis) som föll i Vittis 21.10.1901. På bilden syns den sågade ytan i 

vilken man ställvis kan urskilja glansiga järnflingor och en järnfri mörk ådra. Den sågade ytan är till 

sin storlek cirka 12 cm x 23 cm. 

var en meteorit trots att de andra kännetecknen inte 

passade. 

Några av samplen som anlände för undersökning 

var åtminstone enligt föhandsuppgifterna 

synnerligen lovande. Från Kajanaland kom information 

om en illustrerad text i lokaltidningen i 

vilken nämndes ett prov som enligt ”undersökningar 

var en järnmeteorit”. En ny undersökning 

visade dock att det var fråga om ett missförstånd, 

och att provet var en bit av bra järnmalm. Från Vieremä 

kom information om ”en säker meteorit” dvs 

en sten som hade gjort ett hål i ett plåttak. Stenen 

anlände för undersökningar, men visade sig vara en 

jordisk sten, som möjligen hade kastats upp på taket 

av grannens stygga pojke. 

Alla starkt magnetiska prov innehöll antingen 

magnetit eller så var de slaggstenar från järnfram- 

9 

ställning. Även mycket speciella syntetiska föreningar 

hittades i de insända proven; ett prov som kom från 

Kalajoki bestod av ren melilit (ett ovanligt lavamineral), 

stenen var helt klart slagg från järnframställningen 

vid stålfabriken i Brahestad. Största delen av 

samplen var antingen rostiga eller gropiga på ytan, 

och enligt personerna som hade skickat in dem speciella 

och därför meteoriter. De rostiga samplen 

var vanligen kishaltiga, vittrade skiffer- eller gnejsstycken, 

men många rostiga stenar hade fått en brun 

järnhaltig beläggning på ytan från grundvattnet. En 

ny fi nländsk meteorit hittades alltså ännu inte, men 

liksom laxfi ske är meteoritjakt en så fi n gren att det 

är väl värt att ägna sig åt den även om man inget 

byte får. 


Jukka Lehtinen

Tickor intresserar skalbaggar 

– och skalbaggarna forskare 

H ar sällsynta tickor ett eget insektartbestånd? deras skalbaggar från materialet ifråga. Flera av de 

Ifall det är fallet – hur hittar insekter sina egna undersökta svamparna är sådana som det inte tidi- 

sällsynta svampar? Hur påverkar insekter och gare fi nns insektobservationer från. Vi har nu hittat 

larver som äter svamparnas sporangier svamparnas skalbaggar från cirka 100 arter av tickor. 

sporproduktion – blir sporangierna uppätna innan Endel skalbaggsarter är så gott som all ätare 

största delen av sporerna hinner mogna? Finns det beträffande tickor. Andra igen är kompetenta 

kanske sådana arter i skalbaggsartbeståndet som ”taxonomer” för vilka enbart ett fåtal svampar eller 

sprider tickarter från en plats till en annan? 

svampsläkten duger. Ibland ser det ut att gå så att ett 

År 2001 ordnades ett internationellt sympo- svampsläkte med många arter delas i två i och med 

sium om Nordeuropas tickor vid Lammi biolo- att vissa skalbaggsarter godkänner vissa arter i släkgiska 

station arragerat av Botaniska museet. Även tet som sin föda, medan andra skalbaggar utnyttjar 

några entomologer, som undersökte koexistensen andra arter i svampsläktet. Då är det skäl för svamp- 

mellan tickor och skalbaggar, deltog. En av entotaxonomen att fundera lite över sina släktgränser 

mologerna, Dmitry Schigel, blev kvar för att reda ut och kontrollera dem. 

denna existens. 

Man känner till cirka 200 arter av tickor i Finland. 

Forskningen kring skalbaggar som lever i dem 

har koncentrerats till klibbtickan (Fomitopsis pinicola), 

rosentickan (F. rosea), fnösktickan (Fomes 

fomentarius) och björktickan (Piptoporus betulinus) 

och några andra stora och lätt igenkännbara 

arter. Forskningen kring insekter hos ovanligare 

arter har blivit åsidosatt. Det är svårt att hitta dessa 

svampar och artbestämningen av ett fl ertal kräver 

till och med taxonomiska utredningar. Årligen 

beskrivs för vetenskapen nya arter från vårt land. 

Största delen av sällsynta tickor lever i gamla naturskogar, 

vilket gör att den som samlar in material 

måste vandra i nationalparker, på Naturaområden 

och i urskogar. 

Här fi ck Botaniska museet hjälp av Forststyrelsen 

och miljöministeriet. Den förstnämnda erbjöd 

mark att arbeta på, den senare pengar. Dmitry Schigel 

inledde 2003 arbetet på sin doktorsavhandling 

fi nansierad av miljöministeriet. Kallad och fi nansierad 

av Forststyrelsens naturservice har Botaniska 

museets ”tickgrupp” sedan 1998 inventerat 

vårt lands gamla skogar: Luostofjällen (en del av 

den nya Pyhä-Luostonationalparken), Korouoma, 

Ylläs-Aakenusfjällhöglandet och Naturaområdet 

vid Koitajoki. 2003 inventerade vi arterna i Pisavaara 

naturpark och 2004 fortsätter arbetet i östra 

Finland. Som bäst fås data om sällsynta tickor och Forskare på matpaus, Dmitry Schigel inventerar 

Naturaområdet vid Koitajoki. 


Tuomo Niemelä 

Doftticka 

Dofttickan (Haploporus odorus) har en romantisk 

betydelse för mykologer. Redan Linné berättar om 

svampen i boken om sin Lapplandsresa. Ynglingar 

på friarstråt hade som vana att hänga tickan, som 

doftar starkt av anis, på sitt bälte, lite på samma sätt 

som man idag hänger en mobiltelefon, eller som 

man hängde en sexskjutare i Vilda västern. I Ryssland 

gjorde man rökelse av den medan man i norr 

förvarade den i linneskåpet för att sprida frisk doft. I 

Nordamerika gjorde man ett hängsmycke i stil med 

insignier åt indianhövdingar av svampen. 

Dofttickan som endast växer på gamla sälgar 

är idag utrotningshotad hos oss. Dess sporangier är 

fl eråriga, växer långsamt och är till att börja med 

vita (A). Efterhand som sporangierna blir äldre 

börjar de locka till sig skalbaggar (B). När sporangiet 

börjar dö förändras urvalet av skalbaggar och 

artantalet är som störst (C). I likhet med tickor i allmänhet 

äter vissa skalbaggar sporer, medan andra 

är rovdjur som letar efter andra insekter som lever 

i tickan och vissa (t ex familjen Ciidae) lägger ägg 

i sporangierna, som sedan äts av larverna. Tickans 

doft är som bäst när den är ung, vit och med människoögon 

sedd vacker. Vi vet dock inte hur frestande 

dess dofter är med skalbaggssinnen när tickan är 

gammal och redan till hälften rutten. 

Vit aspticka 

Till skillnad från dofttickan är vita asptickan (Polyporus 

pseudobetulinus) sporangier efemära, 

snabbt växande och snabbt döende. Vissa av dem 

faller på hösten ner till marken, blir blöta och får ett 

skalbaggsartbestånd (t ex familjen Staphylinidae). 

Andra hålls kvar på trädet över vintern och mögelsvampsaktiga 

ofullständiga svampar börjar växa i 

dessa döda sporangier. Skalbaggsfaunan i ”mögliga” 

sporangier är helt annorlunda än den i sporangierna 

som föll till marken. Ett fl ertal av insekterna 

kommer tydligen för att äta det sekundära 

svampmycelet (t ex familjen Corylophidae). 

Vita asptickan är ovanlig, vilket gör att den troligen 

inte utgör en värdsvamp för en skalbaggsart

som skulle ha specialiserat sig på den. Rariteter kan knappast upprätthålla ett 

eget artbestånd. Det är dock möjligt att någon av de här arterna av tickor var 

allmän och riklig tills människan började påverka skogsnaturen och att det som 

fi nns kvar är de sista populationerna vilka kämpar på utrotningens gräns. 

Vita asptickan är i Eurasien en nordisk storraritet. Arten har hos oss hittats 

bara på ett tjugotal ställen från Nordbotten till Kajanaland. Den växer på kraftiga 

aspar i frodiga naturskogar. Nyligen hittades arten otroligt nog i strand- 

A B 

C D Dmitry Schigel 

Doftticka som ung, gammal, döende och död. 

11 

videsnår i Stockholms omgivning. Ett gammalt fynd från Gotska Sandön från 

1958 som har väckt förvåning fi ck därmed sin förklaring: det är de facto fråga 

om ett tidigare okänt, sydligt utbredningsområde. Forskning om arten och hela 

ämnesområdet pågår nu vid Botaniska museet. 

En bild av vit aspticka fi nns på årsberättelsens pärm. 

Tuomo Niemelä 



Madagaskar – 

”hot spot” för biodiversitet 

Zoologiska museer och arternas 

mångfaldighet 

Museer är en del av mänsklighetens minne. För zoologiska 

museer betyder detta att den fauna som tillhör 

vår livsmiljö har bevarats i samlingar. Det fi nns 

områden på jordklotet vars artmässiga mångfald, 

biodiversitet, är speciellt hög och i vilka en stor del 

av arterna är endemiska, d. v. s. sådana som inte 

påträffas någon annastans. Madagaskar utgör ett av 

dessa områden. 65 % av fåglarna och nästan 100 % 

av kräldjurs- och groddjursarterna på Madagaskar 

är endemiska. Man har hittat över 100 000 insektarter 

men i regnskogarnas gömställen och även på 

annat håll kan lika många gömma sig. Över 75 % av 

svärmararterna, vilka är kända som goda fl ygare, är 

endemiska – vilket är förvånansvärt med tanke på 

hur nära den afrikanska kontinenten ligger. 

Helsingfors universitet inkluderade i sin verksamhetsplan 

för åren 2004-2006 att befrämja 

forskning inriktad på afrikanska länder söder om 

Sahara. Helsingfors universitet deltar i fi nansieringen 

av en internationell biologisk forskningsstation 

(Centre ValBio), som är belägen i Madagaskars 

sydöstra del i Ranomafana. Finländska forskare och 

forskargrupper har under fl era år besökt stationen. 

Zoologiska museet erhöll särfi nansiering för sitt 

projekt. Projektet går ut på att komplettera museets 

evertebratsamlingar samt att undervisa lokala zoologistuderande 

i evertebratinsamlingsmetodik. 

Syftet med undervisningen är att med lokala krafter 

befrämja forskning en kring Madagaskars tillsvidare 

brist fälligt kända evertebrater. 

Samlingar – en nationell eller 

en internationell provbank? 

Finns det alltså ingenting kvar att studera i vår 

inhemska fauna? Finland har för sin del ratifi erat 

Rios internationella biodiversitetsavtal från 1992. 

Avtalet, som baserar sig på principen om hållbar 

utveckling, förutsätter bl. a. att jordklotets artrikedom 

– dess biodiversitet – utreds. Tyngdpunktsområden 

för artrikedom fi nns i varma länder, men 

dessa saknar vanligen resurser och utbildning för att 

utreda artbeståndet. När en stor folkmängd utnyttjar 

naturen blir artbeståndet fattigare. Västvärlden 

befi nner sig tack vare sin rikedom i nyckelposition 

när det gäller biodiversitetsforskning. Forskning bör 

göras i samarbete med det land som forskning en 

utförs i samt på landets villkor. Utbildning av 

landets egen forskargeneration samt förbättring av 

forskarnas verksamhetsförutsättningar bör ingå i 

målen. 

Zoologiska museer på olika håll i världen 

bildar ett nätverk av provbanker i vilka artbestånd 

har bevarats, ej bara för nuvarande forskningsbehov 

utan även för att täcka behovet för forskning 

som sker i framtiden. Zoologiska museer utgör i 

allt högre grad en del av mänsklighetens ”globala 

minne” än samlingar som bara strävar till att täcka 

nationella forsknings- och utställningsbehov. 

Över hälften av de 

kända kameleontarterna 

finns endast på 

Madagaskar. 

En av dem är bildens 

Furcifer lateralis . 


Ranomafana är ”hett vatten” och 

makakernas rike 

Ranomafanas nationalpark täcker ett 43 500 hektar 

stort område och är belägen 800-1200 meter över 

havet i bergsområdet i nordöstra Madagaskar. 

Genom parkens norra del fl yter fl oden Namorona, 

som har sitt upphov i varma källor. På fl odstranden 

ligger Centre ValBio, som grundades och ständigt 

utvecklas av den amerikanska professorn Patricia 

Wright. Centre ValBio befrämjar regn- 

skogsekosystemforskning. 

Stationen startade 

när man 1986 

Den kvarterslånga 

Argena mittrei , 

som tillhör 

påfågelsspinnarna 

och flyger nattetid, 

är en syn som får 

en att haja till. 

Juhani Terhivuo

Madagaskar – 

”hot spot” för biodiversitet 

Zoologiska museer och arternas 

mångfaldighet 

Museer är en del av mänsklighetens minne. För zoologiska 

museer betyder detta att den fauna som tillhör 

vår livsmiljö har bevarats i samlingar. Det fi nns 

områden på jordklotet vars artmässiga mångfald, 

biodiversitet, är speciellt hög och i vilka en stor del 

av arterna är endemiska, d. v. s. sådana som inte 

påträffas någon annastans. Madagaskar utgör ett av 

dessa områden. 65 % av fåglarna och nästan 100 % 

av kräldjurs- och groddjursarterna på Madagaskar 

är endemiska. Man har hittat över 100 000 insektarter 

men i regnskogarnas gömställen och även på 

annat håll kan lika många gömma sig. Över 75 % av 

svärmararterna, vilka är kända som goda fl ygare, är 

endemiska – vilket är förvånansvärt med tanke på 

hur nära den afrikanska kontinenten ligger. 

Helsingfors universitet inkluderade i sin verksamhetsplan 

för åren 2004-2006 att befrämja 

forskning inriktad på afrikanska länder söder om 

Sahara. Helsingfors universitet deltar i fi nansieringen 

av en internationell biologisk forskningsstation 

(Centre ValBio), som är belägen i Madagaskars 

sydöstra del i Ranomafana. Finländska forskare och 

forskargrupper har under fl era år besökt stationen. 

Zoologiska museet erhöll särfi nansiering för sitt 

projekt. Projektet går ut på att komplettera museets 

evertebratsamlingar samt att undervisa lokala zoologistuderande 

i evertebratinsamlingsmetodik. 

Syftet med undervisningen är att med lokala krafter 

befrämja forskning en kring Madagaskars tillsvidare 

brist fälligt kända evertebrater. 

Samlingar – en nationell eller 

en internationell provbank? 

Finns det alltså ingenting kvar att studera i vår 

inhemska fauna? Finland har för sin del ratifi erat 

Rios internationella biodiversitetsavtal från 1992. 

Avtalet, som baserar sig på principen om hållbar 

utveckling, förutsätter bl. a. att jordklotets artrikedom 

– dess biodiversitet – utreds. Tyngdpunktsområden 

för artrikedom fi nns i varma länder, men 

dessa saknar vanligen resurser och utbildning för att 

utreda artbeståndet. När en stor folkmängd utnyttjar 

naturen blir artbeståndet fattigare. Västvärlden 

befi nner sig tack vare sin rikedom i nyckelposition 

när det gäller biodiversitetsforskning. Forskning bör 

göras i samarbete med det land som forskning en 

utförs i samt på landets villkor. Utbildning av 

landets egen forskargeneration samt förbättring av 

forskarnas verksamhetsförutsättningar bör ingå i 

målen. 

Zoologiska museer på olika håll i världen 

bildar ett nätverk av provbanker i vilka artbestånd 

har bevarats, ej bara för nuvarande forskningsbehov 

utan även för att täcka behovet för forskning 

som sker i framtiden. Zoologiska museer utgör i 

allt högre grad en del av mänsklighetens ”globala 

minne” än samlingar som bara strävar till att täcka 

nationella forsknings- och utställningsbehov. 

Över hälften av de 

kända kameleontarterna 

finns endast på 

Madagaskar. 

En av dem är bildens 

Furcifer lateralis . 


Ranomafana är ”hett vatten” och 

makakernas rike 

Ranomafanas nationalpark täcker ett 43 500 hektar 

stort område och är belägen 800-1200 meter över 

havet i bergsområdet i nordöstra Madagaskar. 

Genom parkens norra del fl yter fl oden Namorona, 

som har sitt upphov i varma källor. På fl odstranden 

ligger Centre ValBio, som grundades och ständigt 

utvecklas av den amerikanska professorn Patricia 

Wright. Centre ValBio befrämjar regn- 

skogsekosystemforskning. 

Stationen startade 

när man 1986 

Den kvarterslånga 

Argena mittrei , 

som tillhör 

påfågelsspinnarna 

och flyger nattetid, 

är en syn som får 

en att haja till. 

Juhani Terhivuo


G eologiska museets Mineralkabinett-utställning 

öppnades för allmänheten i november 2003 

i Arppeanums tredje våning. Efter en arbetsfylld 

sommar fi ck samplen, som hade legat två år i biblioteksgrottan, 

sin plats i rödglödande historiska trävitriner, 

vilka i samband med renoveringen av huset 

restaurerades till sin forna glans från århundradets 

början. Utställningen är uppbyggd så att den respekterar 

husets historia. Samtidigt utdelas geologisk 

information om naturvetenskaper, men man har 

även tänkt på de museibesökare som annars bara är 

intresserade av mineralernas skönhetsegenskaper. 

Pekka Kivimäki 

I Mineralkabinettet förevisas i jordskorpan förekommande 

kristallina grundämnen eller deras föreningar 

dvs mineral. Närmare defi nierat är ett mineral 

en i naturen förekommande oorganisk förening, 

som har en viss kemisk sammansättning och kristallstruktur. 

Stenarter, meteoriter och även fossil 

består av mineral, så de får naturligtvis en plats i 

kabinettets salar: Fossilsalen, Mineralsalen, Samlingssalen 

och Fennoskandiensalen. 

Fossilsalen 

I Fossilsalen är livets utvecklingshistoria startande 


från mikroskopiska cynaobakterier till musslor och 

snäckor från den postglaciala Östersjön utställd. 

Finlands äldsta fossil är cirka 2000 miljoner år 

gamla cyanobakterier gömda i stromatoliter. Under 

den paleozoiska eran dök skalförsedda evertebrater, 

bl. a. trilobiter, upp. Finlands kambriska och ordoviciska 

fossil fi nns i valmvitrinerna. Gotland och Ösel 

utgör siluriska korallrev. Samtidigt som de bildades 

dök de första växterna upp på land. Karbonperioden 

var de stora ormbunksväxternas blomstringsperiod. 

Under mesozoikum härskade kräldjuren på land, 

medan ammoniter och belemniter, av vilka största 

Svavelkistäckt kvarts från Mexico. Den allmänna mineralsamlingen, Samlingssalen.

Pekka Kivimäki 

Allmän vy över Mineralkabinettets 

Fennoskandiensal, i mitten Bjurbölemeteoriten. 

delen dog ut i slutet av kriteran som en följd av en 

meteoritkrasch, härskade i havet. Början av den 

kenozoiska eran var betydligt varmare än i dag, och 

i det översvämmade Frankrike levde stora snäckor 

medan hajfi skar simmade i Medelhavet. När klimatet 

blev kyligare täckte isen hela Skandinavien, men 

under de varma interglacialerna levde här bl. a. 

mammutar. När inlandsglaciären smälte utgjorde 

Östersjön tidvis en sötvattensreservoar, och i bland 

en del av världshavet. Den nutida Östersjön är en 

brackvattensbassäng, i vilken endast få musslor och 

snäckor överlever. Största delen av samlingarna är 

välbevarade havsevertebrater, men även kvarlevor av 

fi skar, växter och landdäggdjur visas. 

Mineral-, Samlings- och 

Fennoskandiensalen 

Ämnesområdet för Mineralsalens vitriner fungerar 

som inledning till de andra salarna. I salen förevisas 

Mineralkabinettets historia, betydande personer 

som är lierade med det och deras insamlade 

prover med originaletiketter. Gamla forskningsredskap 

redogör för den geologiska forskningens 

historia. Grundfakta om mineralers kristallformer, 

grunder för identifi kation och sätt på hur de bildas 

ges med hjälp av exempelprover. Till Mineralsalens 

rariteter hör ädelberyllkristallen Elli, som hittades i 

Luumäki, placerad i sin egen upplysta vitrin samt 

en undervisningssamling, vars insamling påbörjades 

redan i slutet av 1800-talet. Även mineral från 


Finlands gruvor och stenbrott, som exempel ett stort 

pargasitprov från Pargas, visas. Pargasit fi ck sitt 

namn 1814 av generalguvernör Fabian Steinheil 

enligt fyndortens svenska namn (Pargas). 

Samlingssalen är tillägnad mineralsamlingar. 

I salen fi nns den allmänna mineralsamlingen, den 

mineralsamling som artillerigeneral och kristallograf 

Axel Gadolin (1828-1892) donerat samt den 

samling av syntetiska kristaller som docenten i kemi 

vid Helsingfors universitet A.B. af Schultén (1856- 

1912) framställt. I samlingssalens tre långa vitriner 

fi nns den allmänna mineralsamlingen dvs den 

systematiska samlingens prover, vilka härstammar 

från olika håll i världen. Samplen är klassifi cerade 

enligt kemisk sammansättning och struktur i grundämnen, 

sulfi der, oxider, halider, karbonater, sulfater, 

fosfater och silikater. Under sommaren arrangerades 

den allmänna mineralsamlingen, som består 

av över 10 000 mineralprov, på nytt enligt Danas 

nya mineralklassifi cering (Dana’s New Mineralogy, 

1997) och de bästa proven fi ck plats i samlingssalens 

vitriner. 

I Fennoskandiensalen är stenarter och meteoriter 

i fokus. Salen har namngetts efter den historiskt 

värdefulla Fennoskandiensamlingen, som till 

stor del har samlats in i slutet av 1800-talet och 

början av 1900-talet av internationellt betydande 

fi nländska geologer. Samplen kommer från Ryssland 

(Kolahalvön och Karelen), Finland samt Sverige 

och Norge. På väggen i Fennoskandiensalen 

15 

I Fossilsalen finns den lilla rovdinosaurien Coelophysis bo byggt av 

konservator Erik Weckman 

hänger en stor berggrundskarta från 1910 färglagd 

av professor Wilhelm Ramsay (1865-1928). 

Wilhelm Ramsay är känd som en internationellt 

berömd geolog, som år 1898 myntade begreppet 

Fennoskandien, med vilket man syftar på den geologiskt 

enhetliga delen av nordvästra Europa. Dagens 

kunskap representeras av den nyaste berggrundskartan 

över Fennoskandien publicerad av Geologiska 

forskningscentralen 2001. 

I mitten av Fennoskandiensalen fi nns en liten 

meteoritsamling. I den nationalromantiska vitrinen 

fi nns de största styckena från så gott som alla 

Finlands meteoriter framsatta. I den övre delen av 

vitrinen fi nns ett skört 83 kilo tungt stycke av Bjurbölestenmeteoriten, 

som föll nära Helsingfors i mars 

1899. Omkring denna ståtliga vitrin fi nns i totalt 

fyra vitriner skivor av järnmeteoriter, utländska 

meteoriter och tektiter. I den lilla samlingen visas 

även stenar från meteoritkratrar (bl .a. Lappajärvi). 

Jaana Halla, Martti Lehtinen och Anneli Uutela 


Mineralkabinettet (Arppeanum) 

Snellmansgatan 3, Helsingfors 

Öppet tis–fre 11–17 och lör–sön 11–16 

Närmare information: www.fmnh.helsinki.fi 



M 

ammutarnas värld-utställningen arrangerades som ett samarbete mellan 

Naturhistoriska centralmuseet, den i S:t Petersburg verksamma Rysslands vetenskapsakademins 

zoologiska institut och museum samt Mammutien maailma Oy. 

I Helsingfors visades S:t Petersburgs zoologiska museums världsberömda mammutsamling 

och utställningen utgjorde ett av S:t Petersburgs 300-årsjubileumsevenemang. 

De förseglade transportlådorna anlände till Helsingfors i mitten av juni efter 

ett noggrannt planerings- och förberedelsearbete. Mammutarna fi ck rikligt med 

publicitet i massmedia redan innan utställningen öppnade i Vita salen i Helsingfors 

den 26 juni. Utställningen var öppen alla dagar till den 7 september och 

besöktes trots den heta sommaren av över 65 000 personer intresserade av mammutar. 

Utställningen lockade besökare t. o. m. från utlandet. 

En världsberömd samling 

Man har hittat rikligt med lämningar av mammutar på olika håll i världen, 

men S:t Petersburgs zoologiska museums mammutsamling torde vara världens 

mest kända. I Helsingfors visades den största helheten som någonsin har skickats 

utomlands. 

I den värdefulla utställningen ingick alla S:t Petersburgs zoologiska museums 

skatter, bl. a. det första redan år 1799 funna hela skelettet av ullig mammut känt 

under namnet Adams mammut samt skelettet av Berezovkas mammut, som hittades 

i början av 1900-talet. Till dragplåstren i Vita salen hörde även de två mam- 


mutungarna Dima och Masha som hade bevarats hela i Sibiriens permafrost. De 

dyrbara mammutungarna hade aldrig tidigare samtidigt skickats utomlands. 

Till de yngsta utställningsföremålen hörde mammutkindtanden, som kom från 

Wrangels ö i norra Sibirien. Tandens ålder har uppskattats till endast 4000 år. 

Vid sidan av mammutarna ingick även lämningar från andra istida djur, 

föremål tillverkade av mammutben och bildmaterial från gamla legendariska 

forskningsresor i utställningen. 

S:t Petersburgs zoologiska museums samling kompletterades med mammutprover 

insamlade av Kaj Donner i Sibirien 1912. Proven tillhör Naturhistoriska 

centralmuseet. Även fi nländska lämningar av mammutar och andra forntida 

istida djur kompletterade utställningen. Speciellt inhemska mammutfynd och 

fyndhistorier intresserade utställningsbesökarna. Upplysningen om att även på 

Finlands område har det levt av dessa istida jättar väckte förvåning hos många. 

Utställningen fi ck ett eget medryckande tillskott i form av målningar och 

skisser av den istida faunan. Konstverken var gjorda av den bortgångne professor 

Björn Kurtén i samarbete med konstnären Hubert Pepper från Wales. 

Till utställningen anslutna evenemang 

Mammutben och tänder har i Finland bara påträffats från nio orter. I samband 

med Mammutarnas värld-utställningen startades de facto i samarbete med Geologiska 

forskningscentralen en imponerande kampanj för att hitta nya mammutlämningar. 

Kampanjen ledde till att fl era personer från olika håll i Finland 

tog kontakt. Hittills har inga nya mammutfynd 

gjort s, men kampanjen förväntas 

fortfarande leda till spännande resultat. 

I Vita salen arrangerades även en för 

allmänheten öppen benidentifi eringsdag, 

som blev en stor succé. 

Även den föreläsningsserie om mammutrelaterade 

tema som Naturhistoriska 

centralmuseet arrangerade hörde till evenemangen 

anslutna till utställningen. 

Föreläsningarnas teman varierade från klimatförändringar 

till kloning och utdöende 

av mammutar. Föreläsningssalen fylldes 

av åhörare under fem onsdagar i augusti 

och september. 

Kirsi Hutri 

Allmänna avdelningen 

Skeletten av Adams (till vänster) 

och Berezovskas mammutar.

En skiss av jättehjorten och myskoxen skickad 

av Hubert Pepper till Björn Kurten. 



Adresser: 

Allmänna avdelningen 

PB 17 (Norra Järnvägsgatan 13) 

00014 Helsingfors universitet 


PB 64 (Physicum, Gumtäkt) 



PB 17 (Norra Järnvägsgatan 13) 




PB 11 (Arppeanum, Snellmansgatan 3) 



PB 7 (Unionsgatan 44) 


www.fmnh.helsinki.fi 

För byggnaden på Norra Järnvägsgatan 

används namnet Naturhistoriska museet. 

Den är en utställningslokal som är öppen för 

allmänheten.

Årsberättelsen i sin helhet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?